Det är i runda slängar 350 dagar tills nästa Stanley Cup-final spelas.
Men den kan komma att avgöras redan idag.
Ja, det låter kanske lite tillspetsat och uppförstorat, men faktiskt: Besluten de 31 klubbarnas general managers och deras medarbetare tar när free agency nu öppnas kan få enorm inverkan på hur säsongen 2019-2020 artar sig och till sist slutar.
En Matt Duchene, en Artem Panarin, en Joe Pavelski, en Sergej Bobrovsky eller en Mats Zuccarello kan mycket väl vara det sista saltkorn som fulländar en Stanley Cup-värdig anrättning – och på samma sätt kan den som misslyckas att knyta till sig några av de tillgängliga toppnamnen sumpa sitt lags chanser helt och hållet.
Så det är inte bara en festlig happening vilken-som-helst vi får uppleva när klockan alldeles strax slår tolv här på amerikanska östkusten.
Det är den kritiska, kanske helt utslagsgivande starten på nästa säsong.
Håll hårt i mössan, folks!
• • •
Jaha, hur har livet varit sedan vi hördes senast då?
Att döma av den föredömliga aktiviteten i bloggens spår har hockeyfebern inte alls lagt sig och det är ju förträffligt.
Fortsätt så, sommaren lång…
Själv är jag tillbaka i New York efter ytterligare några slappa dygn i den kaliforniska öknen och god bless – jag älskar summer in the city-feelingen. När det blir riktigt hett och fuktigt och den här vanligtvis hysteriska stan saktar in och blir slö och sinnlig…finns inget inget som kan jämföras.
Det är bara det där med att jag ska föreställa ledig.
Så tråkigt.
Livet ska vara späckat med action, annars kan det…mja, jag ska
• • •
Ni vet vilka alla vilka de stora namnen ”in play” är idag – och ska vi tro på uppgifterna en enig kår av insiders spred under är det redan klart var merparten kommer hamna.
Här är topplistan – med förmodad, ny adress:
Matt Duchene – Nashville Predators.
Artem Panarin – New York Islanders.
Semyon Varlamov – New York Islanders.
Joe Pavelski – Dallas Stars.
Corey Perry – Dallas Stars.
Sergej Bobrosvky – Florida Panthers.
Brett Connolly – Florida Panthers.
Mats Zuccarello – Minnesota Wild.
Ryan Hartman – Minnesota Wild.
Joonas Donskoi – Colorado Avalanche.
Mike Smith – Edmonton Oilers.
Cam Talbot – Calgary Flames.
Robin Lehner – Carolina Hurricanes/Columbus Blue Jackets
Richard Panik – Washington Capitals.
Tyler Myers – Vancouver Canucks.
Hoppas att några av de spekulationerna är fel, det vore bra trist om vi redan vet allt när free agency-racet som kallats tidernas vildaste börjar.
• • •
Åtminstone tio gånger per dag sedan den hittills mest förbluffande trejden har jag misslyckats i försöken att visualisera PK Subban i den Devils-jersey.
Men ojvoj, till hösten kommer det bli jäkligt roligt att NJ Transit-tåget ut till Newark igen
Vilken produkt – om jag nu får använda en så rälig term – Shero håller på att färdigställa.
• • •
Bortsett från Lehner – som alltså sägs vara på G till Carolina, eller möjligen Columbus – har det pratats väldigt tyst om alla svenska UFA:s senaste dygnen och vi har en hel skrälldus.
Gustav Nyquist, Marcus Johansson, Anton Strålman, Niklas Kronwall, Marcus Krüger, Magnus Pääjärvi, Patrik Nemeth, Oscar Lindberg, Pär Lindholm, Tim Heed och Oskar Fantenberg ska alla skriva nya kontrakt någonstans – och detsamma gäller Fredrik Claesson och Pontus Åberg, RFA:s som inte erbjudits fortsättning av NY Rangers respektive Minnesota Wild.
Vad gäller Nyquist sägs det att Sharks jobbar på ett försöka klämma in honom under taket , men också gamla klubben Detroit ska vara intresserad. Bruins vill gärna behålla Mojo också, men det är oklart om det går. Strålman blir av allt att döma inte kvar i Tampa och Buffalo har pekats ut som ny destination, men nu påp förmiddagen kom det uppgifter om Florida nockså. Det är dock bara spekulationer.
Om övriga vet vi nada.
Spännande ändå.
• • •
Fast jag förstår inte riktigt vad Islanders pysslar med i Lehner-fallet.
Han var ju helt sensationell den gångna sässen, nominerades till en goddamned Vezina och blev veritabel folkhjälte ute på Long Island.
Hur kan de låta honom gå?
Det är nuts.
Särskilt som vi i så fall blir helt utan blågul representation på ön – igen.
• • •
Fram till midnatt hade Blue Jackets fortfarande möjlighet att erbjuda Bread Man Panarin ett åttaårskontrakt och det sägs att det fanns ett bud a’ sammanlagt 96 miljoner dollar – 12 millar per säsong.
Han sa dock nej och det betyder att han han förväntar sig minst 13.7 per år någon annanstans, eftersom kontraktet nu bara får vara på sju år.
Eller så är han bara oerhört angelägen om att få lämna Ohio…
• • •
Tydligen bad Burracuda Burakovsky om att bli trejdad från Washington redan i februari, så att han nu hamnar i Colorado är ju bara gräddsås för alla inblandade.
Det stora lyftet kan komma där, utan tvekan.
Och Gabe The Babe Landeskog får garanterat en ny lillebror att hålla redan på!
• • •
På Rangers-fronten inget nytt. Det verkar inte som att Gorton kommer göra någon stor splash. Tråkigt. Men hela MSG-organisationen är väl helt paralyserad av att Knicks ärkerival Brooklyn Nets senaste dygnet knutit till sig halva Golden State Warriors.
Själva har eviga loserlaget Knicks, trots all resurser i världen och ständigt löften om stora affärer, lyckats göra just ingenting.
Som min gamle buddy Dave Lozo skrev på Twitter i natt:
”Knicks är den där pappan som lovar en familjeresa till Hawaii men till slut bara ger alla fyra ananas och en VHS-kopia av First 50 Dates”.
Ha ha.
• • •
Carl Söderberg tror jag var mindre glad över att bli trejdad. Han trivdes, verkade det alltid som, oerhört bra i Denver – och med kompisarna i ”familjen” Avalanche.
Men när besvikelsen över att ha blivit ivägskickad lagt sig inser han förhoppningsvis att det kan bli väldans bra ute i Arizona-öknen också.
Scottsdale, där nästan alla Coyotes-spelare bor, är en av de mest underbara platserna i hela USA för den som har pengar – och efter Phil Kessel-trejden ser ju laget ut att bli riktigt, riktigt intressant också.
• • •
Det ingen av alla tvärsäkra insiders som var ute på Twitter och härjade i natt verkar ha en aning om är vad Marc Bergevin, Montreals djärve GM, har för ess i rockärmen.
Genom att trejda ”hem” Andrew Shaw till Chicago skapade han utrymme för en blockbuster, men vad består den i?
Om alla nattens tips stämmer finns det ju inga tunga pjäser över till Marc.
Well, hoppas han blåser alla med nåt riktigt spektakulärt.
• • •
Ja, vi hoppas alla på några riktigt fientliga offer sheets under dagen, till exempel för Marner, men jag tror vi kan glömma det.
Det handlar inte i första hand om att GM:s har en mysig kartell, utan om att det kostar fyra förstaval.
Praktiskt taget ingen är värd fyra förstaval.
Eller – har någon en avvikande åsikt i det ämnet?
• • •
OK, snart slår klockan – tolv här i New York, elva i Chicago, tio i Denver och nio i La La Land.
Då , jävlar i mig, åker vi.
Spåret är öppet och väntar på era kommentarer – och jag uppdaterar när jag har något att säga.
Happy free agency!

Hej hej, här kommer 2019 års draft.
Nej – bloggen har inte ändrat sig: Jag ligger i skuggan på en veranda i Palm Desert och ser NBC Sports sändning, men kommer inte blogga.
Tänkte dock någon – framförallt Kenta! – skulle gilla att ha en färsk post att kommentera till.
Happy draft night, låt oss hoppas på många trejder. Nu tar jag och dricker lite mer kall lemonad.

Ja, nej, det blev ju inte mycket till bloggfest kring den här galan.
I år heller.
Det går helt enkelt för fort, och blir för mycket annat som ska lämnas till redaktionen mitt i steget, att fokuset på detta lilla forum går förlorat.
Nu sitter jag med en kall Molson – för som om det vore 1985 har Mandalay Bay plötligt bunkrat upp med bira i pressrummet! – och bara flämtar.
Det är dags att slå ihop laptoppen och inleda en liten minisemester i Kaliforniens öknar.
Men några små iakttagelser ska jag be att få krama ur mig innan ett par avslutande bilder.
•För en gångs skull var värden, Kenan Thompson, riktigt rolig och underhållande.
•Men Andrej Vasilevskij såg inte det minsta road ut när det kom skämt om Lightnings slutspelsfacit. Som Ekan Ekeliw kan vittna om är de lättkränkta i Tampa…
•Mer Tampa: Det är väl en klen tröst att Kutjerov och Vasy sopade rent i de allra tyngsta klasserna. Men ändå en tröst.
•Nu är det bara att vänta på utskällningarna. Inom kort kommer röstsedlarna offentliggöras och jag minns inte riktigt, men tror att jag gick emot konsensus både här och där.
•Robin Lehners emotionella tal var lätt kvällens höjdpunkt.
•Det här var Elias Petterssons och Rasmus Dahlins första framträdande på den stora galan. Men garanterat inte sista. Hur många gånger tror ni de kommer återvända – och vilka troféer kommer de bära hem till Vancouver respektive Buffalo?

OK, that’s that. Mot Kalifornien. Draften får ni klara själva, men vi hörs igen när Free Agency närmar sig första juli.

Så välförtjänt:
Den modiga, starke Robin Lehner får Masterton.

Bloggen hoppades in i det längsta på en svensk Norris-skräll a la 2015, när Erik vann fast ingen trodde att det skulle ske (sen förlorade när han verkligen borde ha vunnit istället…).
Men nope, Vigge fick inte sin andra trofé i rad, den gick – helt enligt tipsen – till Mark Giordano.

Här sitter han, Calder Trophy-vinnare 2019 – lycklig, stolt, lättad.

Elias säger själv att han var så nervös att benen skakade på scenen, men det märktes ju inte. Han höll ett finfint tal – och så oerhört fint av honom att nämna Jason Botchford, Vancouver-journalisten som chockerande gick bort i våras.
• • •
Ingen King Clancy för OEL, den får Minnesota-Zucker.
Men en sådan trofé är det verkligen inte viktigast att vinna, där är nomineringen helt avgörande.
Tycker jag.
• • •
Sorry, det blir som vanligt lite rörigt under det här evenemanget, med mycket spring fram och tillbaka. Därför är det svårt att hålla anständigt tempo i de här uppdateringarna, men det kommer en mer grundlig sammanfattning vad det lider.

Ja, det hinner ju inte mer än börja förrän vi har vår första blågule vinnare:
Elias Pettersson får Calder Trophy och är Årets Rookie, även i formell mening.
Hurra!

Röda mattan är utrullad, strålkastarna spelar på himlavalvet, tv-kamerorna snurrar…
Välkommen till NHL:s årliga galaföreställning i Las Vegas, Nevada.
Här ska de de bästa av de bästa i hockeyvärlden ikväll belönas med de finaste troféer och priser som finns.
Alla stjärnorna – ja, i alla fall Connor McDavid, Sidney Crosby, Nikita Kutjerov, Brent Burns, Victor Hedman, Patrice Bergeron, Elias Pettersson, Patrick Kane, Jordan Binnington, Joe Thornton och några till – har satt på sig stiligaste fracken och sitter nu förväntansfulla på parkett i Mandalay Bay Events Center och längtar efter att ridån ska gå upp.
Bloggen är, som alltid, på plats och ber härmed att få erbjuda sina tjänster som ciceron på årets fest.
Igen:
Välkommen!
• • •
Det tog sin tid, hon behövde trugas och smickras och krusas, men till slut, när klockan hade passerat 04 i natt och Simba Sjöberg vacklat iväg till sitt rum, öppnade Fru Fortuna famnen och ville dansa.
Roulettekulan studsade gång på gång ner på rätt nummer och vips var allt bra igen.
Det är med gambling som med Stanley Cup-hockey.
Man får aldrig, aldrig ge upp…
• • •
Mina tips för kvällen återfinns, ihop med utförligare kommentarer, i en krönika på Sportbladet-sajten, men vi kan ju köra en snabbrepetition här också.
Alltså, så här tror jag att det går i de viktigare kategorierna:
Hart: Nikita Kutjerov
Ted Lindsay: Connor McDavid
Norris: Mark Giordano
Vezina: Andrej Vasilevskij
Calder: Eilas Pettersson
Selke: Patrice Bergeron
Jack Adams: Barry Trotz
General manager of the year: Don Waddell
Masterton: Robin Lehner
• • •
Vi har alltså hamnat på Mandalay Bay längst söderut på Strippen i år – för första gången i Awards-sammanhang.
Det är en helt okej resort, särskilt om man räknar in grannhotellet Delano, men sedan oktober 2017 har jag alltid en liten ”uneasy” känsla här, för det var från fönster på just Mandalay Bay dåren Stephen Paddock mördade 59 människor och skadade ytterligare 851.
Det verkar det dock bara vara jag som tänker på, ett och ett halvt år senare rullar allt bara på som om inget hänt…
• • •
När jag vaknade i morse – okej, i förmiddags…eller, ja, det var efter tolv… – hade jag skäll i mailburken.
Någon tyckte jag var idiot som inte förstår att Jordan Binnington vinner Vezina efter sin uppvisning i slutspelet.
Så det är väl bäst att påminna om detta då:
Priserna som delas ut ikväll rör grundserien. Vi som röstat skickade in våra röstsedlar kvällen innan playoff började. Och Binnington är inte ens nominerad för Vezina…
• • •
Elias Pettersson gör i skrivande succé på röda mattan och undra på det – han ser helt bedårande ut i frack, gossen.
• • •
Vi i media får som vanligt följa Awards från ett separat mediacenter och det har de den här gången placerat i en trång skrubb utan syre längst ner i Mandalay Bay-källaren.
Det här livet är inte glamoröst för jämnan, nej…
• • •
Vigge Hedman har jag inte lyckats spana in på mattan ännu, men han lovade igår att han skulle ha en ännu vassare smoking än ifjol.
Håll utkik.
• • •
Idag är det exakt sex år sedan vi förlorade James Gandolfini.
Beskedet kom när vi satt och väntade på Game 4 i Stanley Cup-finalen mellan Bruins och Blackhawks i TD Garden (den finalen blev ju senarelagd på grund av lockouten under hösten) och jag minns det som en dolkstöt rakt i hjärtat. Jag minns också, väldigt tydligt, att jag fick avbryta intro-komponerande för en snabb minnesruna åt nöjet. Den var inte lätt att få ur sig.
Du saknas oss fortfarande, Jimmy.
• • •
Okej, nu låter vi värdarna Jon Hamm och Alex Trebek – Nordamerikas Magnus Härenstam! – hissa ridån.
Jag kommer inte blogga kontinuerligt, erfarenheten säger att det bara blir plottrigt, utan postar när jag har något att säga.
Men spåret är öppet, so fire at will.

De som står där med sina troféer när NHL:s galakväll är över säger alltid samma sak:
– Det här är en kul bonus, men egentligen är jag ute efter en annan pokal.
Visst.
Såklart.
Hockey är en lagsport, inte en lek för de som jagar individuella utmärkelser, och Stanley Cup utgör det ultimata målet.
Men samtidigt måste den personliga tillfredsställelsen vara enorm.
De unga männen har just utsetts till de allra bästa i sin disciplin – i världens bästa liga.
De är alltså bästa backen i världen, bästa målvakten i världen, bästa defensive forwarden i världen, bäste spelaren i världen….
Det kan vara värt att ha i åtanke när ligans spotlights nu åter spelar på himlavalvet ovan Las Vegas.
Vi har inte bara en kul liten baluns för att ännu en säsong lagts till handlingarna.
Det är något stort och viktigt och högtidligt som äger rum i den stekheta Nevada-öknen.
• • •
Två dagar av vila tog det efter den här finalen.

Sedan kände jag det igen:
Fan vad tråkigt det är att vara ledig!
Sitta på en stol och bara titta – vad är det? Jag behöver stress och press och deadline och sprakande buzz i luften…bara då känner jag att jag lever.
Desto bättre är det därför att vi redan har så mycket off season action.
Eriks nya kontrakt, trejder varje dag, draft-spekulationer – och det här.
I love it.
Och ni, spårets fina vänner – har ni redan börjat räkna dagarna till försäsongspremiären?
Rangers har sin 18 september. Dit är det bara 92 dygn…
• • •
Tänk vad alla visste mycket om Erik – som de egentligen inte visste alls.
Än skulle han dit, än skulle han dit – och sedan skulle han ner i Ottawa-diket också.
I själva verket hade konstnären från småländska höglandet aldrig några planer på något annan än att stanna i Silicon Valley.
– Det har varit väldigt intressant att följa spekulationerna den här gången, nästan fnyste han på telefon från kanadensiska huvudstaden igår.
Nu pladdrar samma röster om att Sharks dragit på sig ett förfärligt kontrakt, men snacka skit.
Om han bara får vara hel och frisk är King Karl pjäsen som kommer ta bucklan till San Jose, det kan alla ta och skriva upp.
• • •
Vem trodde att GM Gorton hade sån rövartakter i sig?
Han blåste ju Jets som värsta albanska pyramidspelaren med Trouba-mot-PlingPlong-trejden.
Ha ha, faktiskt.
PlingPlong – eller Pionk, om ni så vill – kan vara hela NHL:s mest övervärderade spelare.
• • •
Vegas?

Det är hett, det är knäppt och Lady Luck har ingen som helst lust att dansa med Baloo.
På Sin City-fronten intet nytt, alltså.
• • •
Att Hagge gjort klart med Capitals och EK65 med Sharks innebär verkligen inte att den blågula dramatiken är över för denna gång
Vi har fortfarande 28 UFA:s och RFA:s som ska re-signa eller hitta ny klubbadress.
Hästpolo-Gustav, Robin Lehner, Mojo Johansson, Niklas Kronwall, Strålle Strålman, Wild Bill Karlsson, Alex Edler, Andreas Johnsson, Magnus Pääjärvi, Oscar Lindberg och Fredrik Claesson är bara några namn vi måste hålla koll på framöver.
• • •
Vad som hänt här borta under dagens Media Event får ni läsa om på sportbladet.se; hela sajten kommer vara fullklottrad med Awards-texter framåt morgonen.
Här kör vi några bilder – och uppmanar alla att sluta upp i spåret vid 02.00, svensk tid, kommande natt.

BOSTON – ST. LOUIS 1-4 (Slut)
• • •
Det är en bra bit från gästkabyssen i TD Garden till det utrymme som tjänstgjort som mediacenter under den här finalen.
Men när jag efter sedvanligt deadline-race reser mig för att packa ihop mina pinaler och åka tillbaka till hotellet känner jag den omisskännliga doften av cigarrök.
Den har spridit sig ända ut till oss, från en garanterat galen fest inne i den där champagne-impregnerade mini-kabyssen.
Då, om inte förr, vet jag bestämt:
En ny Stanley Cup-mästare har tagit över världen.
Grattis, ber bloggen att få önska St. Louis Blues.
• • •
Nu kan jag erkänna:
Det här hade jag verkligen inte trott.
När Björnarna vann i St. Louis i söndags kände jag jag mig, hur jag nu än orerat om allt som kan hända i en Game 7, tämligen övertygad om att finalserien var avgjord.
Men vi var några stycken som aldrig lärde oss att denna upplaga av Blues – den ädlaste någonsin – är utrustad med helt unik motståndskraft.
Varje gång de varit uträknade – och det har de i högre eller lägre utsträckning varit i samtliga slutspelsserier; i förstarundan efter Jets 2-2-kvittering; i andrarundan när Stars kunde avgöra hemma; i konferensfinalen då Sharks vann match 3 och i den ultimata Game 7 i natt – har de studsat tillbaka och, med kniven mot strupen, gjort sina allra bästa matcher.
Det är fruktansvärt imponerande.
• • •
Er vän sång- och dansbjörnen har varit ute och trippat på final-isar vid elva tidigare tillfällen, men tro mig – det blir aldrig gammalt att komma ut i det kaotiska vimlet när en Stanley Cup-mästare just utsetts och få känna på den där råa, gränslöa euforin.

Till sist har alla känslorna, de som spelarna tvingats hålla i styr så länge, bara släppt…
• • •
Samtidigt blöder hjärtat för Björnarna.
De sitter inne i sitt omklädningsrum och gråter medan deras motståndare i de senaste tre veckornas holmgång firar ute på isen.
Särskilt stark är empatin förstås för Mojo Johansson.
Han blev, indirekt, blåst på konfekten ifjol och nu blir han det igen – direkt.
Usch.
• • •
Äras de som äras bör.
Här har vi samtliga som satte 4-3 till Blues i bloggens stora finaltips – med motiveringar:

– Blues vinner, 4-3 i matcher. Stänkarn blir MVP i serien och bucklan dyker upp i S-vall igen!

Henrik Zetterberg

– 4-3 Blues.
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning

– 4-3 till St Louis
Ett tips med hjärtat då jag har en nära relation till alla svenskar i laget. Alex Steen som jag själv hört förklara kärleken till ett lag få andra älskar och för att jag kom nära även hans pappa Thomas Steen. En av Sveriges mest underskattade spelare genom tiderna. Calle Gunnarsson för att han är en underdog som ingen trodde på och som jag och fotografen Jimmy Wixtröm tillbringade en hel dag tillsammans med i hans lägenhet då han spelade i Toronto. Generös, glad, positiv i alla lägen. Och Oskar Sundqvist för att hans pappa Anders var en nära vän och stor ledare i alpina landslaget under de tjugo är jag följde skidcirkusen. Gott så.
Mats Wennerholm, Sportbladet

– Jag tror St. Louis vinner med 4-3.
Annika Greder-Duncan, Sveriges Radio

– Blues i sju. Jag har bevakat båda de här lagen denna vår – Bruins mot Leafs; Blues mot Stars, sedan Sharks – och jag har lärt mig att de är spegelbilder av varandra. Boston har fördelen i erfarenhet men Blues har slagit ut Scheifele, Laine, Seguin, Benn, Couture, Burns och Pavelski. Jag singlade slant och fick upp Blues. Två av tre singlingar kanske skulle säga Bruins.
Mike Zeisberger, NHL.Com

– 4–3 till St Louis Blues! Varför? Främst en tippning med hjärtat eftersom alla klubbar med en not i klubbmärket bör uppskattas lite extra. Att kaptenen dessutom heter något så maffigt som Pietrangelo i efternamn gör ju valet ännu enklare. Och så tre svenskar på det. Inga konstigheter.
Frida Fagerlund, Sportbladet

– 4-3 Blues.
Magnus Pääjärvi, Ottawa Senators

– Det är inget snack om att Bruins kommer vara favoriter i den här serien, och det ska de vara. Men jag tror att det långa upphållet kommer skada dem och Blues är i rätt sorts tillstånd för att kunna utnyttja det och skaffa sig tidigt övertag. Deras powerplay har börjat sjuda, spelet i numerärt underläge var excellent mot Sharks och Vladimir Tarasenko har tagit fyr. Så jag säger Blues i sju.
Scott Burnside, The Athletic

– Jag tror och hoppas på Blues. Skulle vara kul om dom vann speciellt när jag har spelat där. Förutsättningarna till en bra serie finns. Jag säger Blues i 7 matcher.
Ricard Persson, Europa-chef för Minnesota Wilds scouter

– Jag hoppas innerligt att Blues tar det. Dels är det nog den enda chansen som Lord Stanleys buckla har en chans att besöka Gärdehov i Sundsvall under min livstid. I sällskap med Alex Steen, förstås. Dels avskyr jag Brad Marchand, den grisigaste och samtidigt mest begåvade spelare som finns i ligan. Den mannen unnar jag ingen framgång. Vi säger 4-3 till St. Louis.
Johan Rylander, GP

– Chara vs Parayko ett tungviktsmöte i sju ronder. Två lag med många individuellt skickliga spelare i ett allt snabbare NHL är det, något motsägelsefullt, storlek och tyngd som sticker ut i dom här två lagen. Bruins har lite mer spets och lite mer erfarenhet men det finns en beslutsamhet i Bluesmännen som är imponerande. Det sunda förnuftet säger Bruins men på något sätt tror jag att Bluesen kommer att sjungas i St. Louis när röken lagt sig efter sju ronder. 4-3 till St. Louis.

Niklas Eriksson, coach Örebro Hockey

– Hoppas och tror att Blues tar det med 4-3. Såg att Brett Hull sa att dom kommer ha en parad i ett par veckor när dom tar hem Lord Stanleys pokal. Bara en sån sak.
Tomas Forslund

– Brage-Bjurman, denna «skrällarnas säsong», där Storbritannien och Italien klarade sig kvar i VM och Frölunda sensationellt besegrade DIF i SM final så kan detta SC slutspel inte sluta på annat sätt än att St Louis Blues lyfter bucklan efter 7 st. stentuffa matcher. Allt annat vore att bryta en norm denna sensation säsong där inte många «brackets» har Bruins-Blues som final par! Let the games begin.
Håkan Södergren

– I 49 långa år har St. Louis förödmjukats med att gång på gång se Bobby Orrs flygande mål som avgjorde finalen 1970 för Bruins mot Blues. Nu kommer Blues’ revansch. St. Louis i 7! Fem anledningar till varför Blues vinner: 1. De ska ta revansch för finalerna 68, 69, 70 då de förlorade alla tre utan att vinna en enda match. 2. Larry Robinson är deras defensive rådgivare. 3. Jay Bouwmeester ska in i Triple Gold Club som medlem #29. 4. Familjen Jaden Schwartz förtjänar Stanley Cup. 5. Första gången sen 1935 som en Maroon kan lyfta bucklan.
Szymon Szemberg, EHC

– Ja, i år är det lite mer svårtippat och jag får hålla Boston som favoriter men Blues har kämpat länge för det här och kommer att ge allt. Jag hoppas för Steens skull och för hela deras hockeyorganisation att Blues vinner, det skulle vara roligt. Men Tuukka Rask ser glödhet ut och Pastrnak och den kedjan ser svårstoppad ut. Jag tippar med hjärtat, 4-3 till Blues.

Inge Hammarström

– St. Louis i 7.
Mark Spector, Sportsnet

– Jag tror på en tuff batalj! Efter deras bragd att gå från sista plats i januari till bäst i västra konferensen så är St Louis mentalt starkare. St Louis vinner 4-3.

Henrik Tallinder

– Jag tror Bruins är starkare på papperet, men Blues har imponerat väldigt på mig. Särskilt nu när Tarasenko äntligen har vaknat. Jag tror på Blues i 7. Stanley Cup kommer äntligen till St. Louis.
Mathias Ask, TV2 Norge

• • •
Ytterligare några stycken sa bara ”Blues”, andra hade dem i fem eller sex matcher – men guldstjärnorna går till de nitton stjärnorna här ovan.
Ett särskilt omnämnande till Niklas Eriksson, Leksandslegendaren som nu leder Örebro Hockey och får se när Gunny Gunnarsson kommer hem med bucklan har satt rätt resultat tre år i rad nu.
Nya Saida är han, Nicke!
• • •
Ryan O’Reilly belönades alltså med Conn Smythe och ja, honom hade jag som etta på min röstsedel, så det ser jag förstås som helt korrekt.
Han är de facto den förste som gjort mål i fyra raka finaler sedan Wayne Gretzky 1985 och vad mer ska man behöva säga än det? Ja möjligen att han överhuvudtaget var helt lysande i de allra viktigaste matcherna.
Som tvåa hade jag Tuukka – som inte briljerade i natt men varit obeskrivligt bra tidigare i slutspelet – och trea Binnington. Honom avfärdade jag ett par gånger under resans gång, till exempel efter den skakiga insatsen i Game 6, men prestationer som den i förstaperren i natt och i Game 5 går inte att förbise.
• • •
Det är stilla i Boston nu, mitt i natten, så om man bara spetsar öronen går det att höra, svagt, ”Gloria” på repeat 190 mil västerut.
• • •
Fyll på champagnelagret på E Street i Sundsvall, dammsug röda mattan på Frimis i Örebro och ladda spotlightsen på Bodensia i Boden.
Det är dit bucklan kommer i sommar.
• • •
Om Bruins bara stångat in ett enda mål till där i slutet, då hade Schenns 3-0-balja räknats som matchavgörande och bloggen blivit 1400 dolares rikare.
Men så kul skulle vi inte ha det, nej.
• • •
För ett år sedan gjorde det ingenting alls att det drog ut på tiden med lämning och sånt efter sista finalen.
Då råkade vi ju befinna oss i en stad utan last call.
I Boston stänger alla barer 02.00, utan undantag, så det är bara att gå hem och försöka sova – som om det skulle vara möjligt att varva ner så tvärt efter en dag och en kväll som den här.
Men jag ska göra mitt bästa, så jag får några välbehövliga timmar hos John Blund (och förhoppningsvis inte stressdrömmer om bloggintron igen…) innan tåget går mot New York City.
Tack för den här finalen, det här slutspelet och den här säsongen, käraste spåret-kommentatorer och U-båtar.
Nu ska jag bara ligga i korresoffan och göra absolut ingenting några dygn, men redan nästa vecka delar de ut Calder Trophy och andra individuella priser vid Awards-galan i Vegas, så vi hörs väl då, om inte annat.
Tills dess – några avslutande bilder från säsongens sista match.