Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ja, vi är här nu, mina vänner.
I skarpt läge.
I kritiskt tillstånd.
I Multiple-alarm-situationen när hela hockeysäsongen 2018-2019 närmar sig sitt crescendo och kan kulminera med att vi får en ny Stanley Cup-mästare.
Då vänder sig bloggen, som ni som varit med ett tag vet, alltid till Karin Boye.
Ända sedan Albert Svanbergs och Mats Nyström ikoniska SVT-krönika om Fotbolls-VM 1994 har de magiska raderna från hennes dikt ”I rörelse” utgjort givet ledmotiv till den här sortens ögonblick.
Jag läser dem om och om igen så fort jag klivit ur sängen denna ångande sommarmorgon i St. Louis – och ryser ända in i märgen.
Utan självklar koppling till ämnet accentuerar de känslan av andakt när ödet förefaller redo att låta sig formuleras. Av tillspetsat allvar. Av definitiv konklusion. Av upphöjd, besjälad högtidlighet.
Äventyret må vara oändligt, men ikväll kan det göra halt och skruva sig in i evigheten.
Lord Stanleys sägenomspunna buckla har flugits till stan, röda mattan väntar på att rullas ut, chansen finns att den bottenlösa törsten i en hel landsända slutligen stillas efter ett halvt sekel.
Den bästa dagen indeed…
• • •
Det var Elliotte Friedman, insidern på Sportsnet och Hockey Night In Canada, som såg The Keeper of The Cup Philip Pritchard i ankomsthallen på legendariska Lambert-flygplatsen igår morse.
Några minuter senare kom två svarta rockturné-lådor, incheckade i Toronto, stävande på bagagebandet.
I den ena – Conn Smythe Trophy. I den andra – The Stanley Cup.
Bara att höra om det, och se bilderna på Twitter, får mitt gamla hjärta att slå några extraslag.
Den där glänsande plåtburken – som Pritchard nu sitter på ett hotellrum i downtown St. Louis och putsar – bär med sig så mycket mystik och sådan emotionell tyngd att det räcker att veta att den finns i närheten för att alla sinnen ska skärpas.
När den någon gång under tredje perioden fraktas in i hallen och sedan kanske …nej, let’s not go there ännu.
Bucklan är i stan.
Vi nöjer oss tills vidare med den omtumlande informationen.
• • •
Så lugn som jag påstod i mitt dayoff-inlägg blev tydligen inte lördagkvällen i The Lou.
Inte för murvelskocken som följer det här spektaklet.
En hel trupp åkte ut till lokala hjälten Jeremy Rutherfords hus för grillfest i förorten, andra hade blöt shuffleboard-turnering på legendariska dive-baren Hair of The Dog och ytterligare några stycken satt på det förbannade casinot och spelade blackjack.
Men Bjuppe Biff låg, helt planenligt, lydigt i sin hotellsäng och tittade på Clarence Avant-dokumentärer och gamla Blue Bloods-avsnitt på Netflix.
Det, mer än något annat, visar hur seriöst jag tar såna här dagar…
• • •
Stänkarn och Sunken får klara sig utan ryske kedjekamraten Barbashev i denna karriärens största match. Han fick ju en matchs avstängning för tacklingen i Mojos huvud senast.
Avbräcket kan inte betraktas som lika tungt som när Sunken fick sitta i pressboxen och äta popcorn, men ett avbräck är det likafullt.
I gengäld återvänder Robert Thomas, så det kanske jämnar ut sig.
• • •
Inte bara Stanley Cup-titeln står på spel ikväll. En månghövdad skara storheter som deltog i bloggens stora finaltips kan erövra evig ära också.
Här är samtliga som gissade att Blues skulle vinna finalen med 4-2:
Chris Johnston, Niklas Hjalmarsson, Henrik Sedin, Daniel Sedin, Anna Rydén, Markus Näslund, Lill-Pröjsarn Nilson, Mikael Backlund, Johan Garpenlöv, Emil Pettersson, Pierre LeBrun, Staffan Kronwall, Fredrik Warg, Dan Augustsson, Johan Hedberg, Simba Sjöberg, Emil Ullbrand, Adam Savonen, Bill Meltzer, Björn Nord, Pontus Carlgren, Greg Wyshynski, Arvid Marklund, Mike Helber, Mattias Norström, Michael Reander, Daniel Sandström, Frida Söderlund, Anna Andersson, Per Kivijärvi, Peter Popovic, Luke Fox, Peter Wennman, Björn Oldeen, Patrik Allvin och Adrian Dater.
Godspeed, ber administratören att få önska allesamman.
• • •
Hos Bruins kliver Karson Kuhlman in i laguppställningen för första gången i finalen.
Kuhl för honom, som Big Papa Wennerholm skulle sagt.
• • •
När nu jag, som inte har något skin in the game whatsoever, blir så här exalterad och uppjagad kan man ju tycka att de som faktiskt ska utkämpa slaget borde ligga i fosterställning och bara hyperventilera.
Men inte alls.
Några i Blues-rummet kanske ser lite mer sammanbitna ut än vanligt, men de flesta verkar ändå lugna – och Bjässen från Boden bara rycker på axlarna.
– Jo, jag sov som en bäbis i natt också. Inga problem. Så märkvärdigt är det inte, ler han.
Nej, det är bara största matchen i Missouris historia som ska spelas…
• • •
Kolla – två mjuka, vidsynta, ödmjuka, respektfulla, godhjärtade, fina karaktärer tar in det som kan vara Blues sista morgonskate för säsongen.

Hur var det Gordon Gekko sa i ”Wall Street 2”?
A fisherman always sees another fisherman from afar…
• • •
Björnarna själva verkar ha släppt den missade utvisningen på Bozak i torsdags, men delar av den lokala media-uppställningen fortsätter tjata som småbarn som inte kan glömma att det inte blev någon glass till efterrätt igår.
Jesus, faktiskt.
Det var åt helvete, ja, men att fortsätta obsessa om det är ett kassaskåpssäkert sätt att sabba fokus och förlora även Game 6.
Shit happens. Skölj, spotta ut och gå vidare, herr Dupont.
• • •
When the going gets tough, the tough goes writing.

Så idag har vi äntligen fått in Skräddarbackens representant på Upper West Side, Hyresgäst-Johan, i matchen också.
Finalen kan börja på riktigt.
• • •
Stänkarn har vi inte sett mycket av senaste dygnen. Han är så stenhårt fokuserad på the stake at hand – uppfyllandet av hela familjen Steens livslånga dröm – att han helt enkelt inte klarar av distraktioner som oss i media.
Man får ändå hoppas att han är medveten om vad som sägs om honom – framförallt av landsmännen Sunken och Örebroarn.
Igår höll bägge två långa, glödande tal om vad det skulle innebära att få se den ärrade veteranen från Winnipeg och Sundsvall med bucklan i famnen.
– Jag skulle stoppa en puck med tänderna för att han ska få vara med om det, sa Örebroarn.
Jag får nästan nåt hårt i halsen när jag hör sådant.
• • •
Ryktet gör gällande att Simba Sjöberg drog in både en och två och tre och flera hundra bucks på Texas Hold Em’ på det lokala casinot igår kväll.
Chockerande.
Det innebär ju att även svenskar KAN vinna på det skumraskbygget.
• • •
Bruins står med tåspetsarna alldeles vid kanten till avgrunden när pucken släpps i afton.
Förlorar de denna match är säsongen över och drömmen om Lord Stanley död och allt har varit förgäves.
Men de verkar inte särskilt stressade de heller.
Tvärtom.
– Senaste matchen var vår bästa i hela finalserien, säger en mycket avslappnad Shooter Nordström.
– Spelar vi likadant ikväll och sätter chanserna…well, då vinner vi.
Det är inte mycket att fundera på alltså – bara att gå ut och göra det som måste göras.
• • •
Sång- och dansbjörnen har ätit oräkneliga New York Strips genom åren, men tvekar ändå inte att utse den på Ruth’s Chris Steakhouse vid den där bågen i St. Louis i förrgår till en av de tio bästa någonsin.
Drajjan strax innan var inte du dem heller.
Se det som ett tips.
• • •
Efter sin morning skate – påfallande uppsluppen, by the way – åker Blues-spelarna gemensamt till ett hotell i utkanten av stan för att käka och ta en pre game-nap och ladda ihop.
I samma stund inleds en hemlig operation bakom deras ryggar.
Genom en hemlig bakväg nånstans i Enterprise källarvalv för en grupp noggrant utvalda i klubbens stab mycket diskret in hermetiskt tillslutna kistor fulla av champagneflaskor, ölburkar, T-shirts texten ”Stanley Cup Champions” tryckt över brösten.
Skulle Blues vinna kan kistorna sprättas upp som julklappar när tomten anlänt. Om inte måste de, ovillkorligen, gömmas och sedan föras härifrån lika diskret.
Hemmaspelarna gör vad de kan för att ignorera vetskapen om att det rör sig bakom kulisserna på det viset, men innerst inne vet de att hundratals flaskor Cristal de facto ligger på kylning och låt mig uttrycka mina tvivel om att de kommer kunna hålla sig så lugna och koncentrerade som de försöker tuta i oss – eller, som det nog allra mest handlar om, sig själva.
Sunkens stoiska jämnmod misstror jag visserligen inte, honom GÅR det antagligen inte att bringa ur balans, men på annat håll i omklädningsrummet kommer tanken på den kalla lyx-skumpan i det hemliga förrådet utlösa kraftiga reaktioner.
En av de bästa svenska backar som spelat i NHL senaste decennierna kunde knappt hålla i klubban under det inledande bytet i den första matchen med bucklan på spel – armarna och händerna darrade för mycket.
It happens.
Och kan det kan vara helt förödande…
• • •
2007: 1
2008: 2
2009: 2
2010: 1
2011: 2
2012: 3
2013: 1
2014: 2
2015: 1
2016: 2
2017: 1
2018: 1
Vad var nu det för underlig lista?
Jo, det är antalet elimination-matcher som spelats under de finalserier jag följt på plats i Nordamerika.
Den ikväll är alltså nummer 20 i ordningen, men nej – nyhetens behag har inte alls lagt sig.
Upphetsningen är precis lika grundlig och lika omvälvande idag som sjätte juni 2007 i Orange County, när Ducks hade första chansen att vinna finalen mot Senators och också tog den.
• • •
Royal Viking Lindqvist till Mojo under intervju dan före dan:
– Ja, Marcus, hur mår du nu då?
Mojo:
– Bra.
Sen kommer inget mer.
Och varför hålla på och vara långrandig?
• • •
En bluesman som erkänner att han haft lite svårt att sova senaste dygnen, och lär andas stötvis när han kommer ut för första bytet ikväll, är Carl Gunnarsson.
Dessbättre har han ju lugnet från Norrbotten på sin sida.
– Jag får ge Gunnar en massage på hotellet i eftermiddag så han slappnar av. Då blir allt bra, flinar Sunken.
• • •
När Eagles ifjol vann Super Bowl smorde polisen i Philly in lyktstolparna i downtown med tvättsåpa så segerfirande festprissar inte skulle kunna klättra upp i dem. Kollegorna i St. Louis har gissningsvis tänkt i liknande banor, men sedan skrinlagt planerna. De vet att inget hjälper. I ett sådant scenario skulle St. Louis-borna riva ner stolparna istället.
Det finns verkligen inga gränser för vad som kan hända i den här byn om 52 års längtan efter Lord Stanley är över i kväll.
Jag räknar kallt med att NHL låser in oss ackrediterade i hallen, för att det kommer vara för farligt att vistas ute.
• • •
Charlotte Checkers vann Calder Cup – AHL:s motsvarighet till Stanley Cup – igår kväll och bloggen ber att få gratulera.
Det bästa med det är dock att sista Stanley Cup-finalen som sig bör också blir allra sista hockeymatchen som spelas för säsongen.
Tidigare har AHL-finalen fortsatt, som något slags blindtarm, fastän hockeyns heliga graal redan delats ut.
Så ska det inte vara och så är det, dessbättre, inte 2018-2019.
• • •
Vi har haft fel.
Jo, Calle Gunnarsson skulle, om Blues fixar det här, bli förste närkingen i historien med namnet inristat i bucklan.
Men han är inte den förste från gnällriket som spelat final.
Kent-Erik Andersson, som jag trodde var värmlänning, kom ursprungligen från Örebro och han ingick ju i det Minnesota North Stars-lag som förlorade mot New York Islanders 1981.
• • •
I Boston dukade de upp med hummer och idag kom St. Louis replik

Nej, det är inte bloggen som svettas – det är en helstekt fucking gris.
Sorry vegetarianer i läsekretsen, men så ser det ut.
Eventuella skämt om att ni trodde att det bara var på isen vi skulle få se grisar i den här finalen får ni ta hand om. Gör jag det blir respektive lags fans bara så förbannade.
• • •
Det där med att Bruins står vid avgrundens kant, med en vass knivsegg tryckt mot adamsäpplet…i praktiken gäller det ju Blues också.
Om de förlorar ikväll försätter de inte bara chansen att få ha historisk fest i hemstaden.
Det är kört.
Aldrig i helvitte att de åker tillbaka till Boston och vinner en Game 7.
• • •
Ett par timmar före matchstart knyter Royal Viking Lönta på sig slipsen – utan att någon noterar, tror han.

• • •
Det ilar till i solar plexus varje gång jag tänker på att mina Conn Smythe-röster ska in i tredje perioden ikväll.
Om Blues vinner har jag fortfarande ingen aning vilka jag ska belöna.
• • •
Apropå slipsar:
Det här är Dave Keon på NHL-kontoret, ansvarig för mina ackrediteringar under säsongen.

Han gör sin 26:e Stanley Cup-final i år och varje gång sedan 1993 när det varit elimination game, alltså när bucklan varit in the house, har han burit just den slips ni ser på bilden.
Det är tungt.
• • •
Blues verkliga MVP är ju egentligen Vladimir Tarasenkos hustru, Yana.
Hon gjorde ju just en Danielle Nyquist och nedkom med en son i fredags – mitt emellan två finaler, så pappa hann vara med.
Den tajmingen förtjänar en egen trofé.
• • •
Bloggen själv går all black denna afton – med en skrikig slips i vitt, grått och guld som cherry on the Johnny Cash-cake..
Babsan är på Stanley Cup-humör.
• • •
Lyckat. Dispatch, lokalblaskan i stan, lyckades redan under söndagen av misstag publicera en annons i vilken Blues ägare Tom Stillman tackar fansen för stödet under resan fram till Stanley Cup-triumfen.
Som om det inte vore nog med champagnen och kepsarna…snacka om prakt-jinx!
• • •
Det där med ”Nu firar vi nationaldagen i Enterprise Center” fungerar ju inte längre, så nu försöker jag få Skränfocken från Järfälla att sjunga ”Gloria”.
Gå in på hans Instagram och ge mig eldunderstöd!
Här står han för övrigt, i sin röda keps, och spelar in ett av sina eviga inslag till just Insta.

• • •
Dispatch var desto vassare när de efter senaste matchen tryckte krigsrubriken ”What a trip!” över hela förstasidan.
Boston-reportrarna uppskattade det inte…
• • •
Vad som än händer är detta definitivt sista matchen för säsongen i Enterprise Center.
Vad ni nu ska göra med den informationen.
• • •
Sunken ändå.
Lugn kanske – men ruskigt laddad.
Bloggen råkar komma ut från muggen på ”the event floor” just som han anländer och promenerar mot omklädningsrummet.
Då är det fanimig inget skrockande längre.

Det är norrbottnisk järnmalm i blicken, sammanbitna käkar och inte en chans till hälsning.
Han vill äta björn nu.
• • •
Mellan 60 000 och 100 000 väntas enligt polisen dyka upp på watch-partyt utanför hallen ikväll, här jag just.
Ojvoj.
• • •
En och en halv timme före matchstart slår jag ner gumpen på min stol i pressboxen och jag kan försäkra er – det är redan då en buzz i luften den här ladan aldrig upplevt tidigare.
Väldans häftigt.
• • •
Bland det vackraste som händer såna här kvällar, när det finns möjlighet till avgörande, är att alla närvarande hockeypensionärer som vunnit Stanley Cup tidigare, har sina ringar på sig.
Så Zäta och Kronwall vet när de ska åka med på finalresa nästa år…
• • •
Mitt namn i game winning-tipset:
Alex Pietrangelo.
Well, det vore ju onekligen lite episkt.
• • •
Vad sa han, Cherry, i 2013-trailern?
– The old heart is pumping now.
Det kan ni ge er fan på att det gör.
Here we go, folks – kanske för sista gången i år.
En sak till bara, innan Årets Match – alla kategorier – börjar:

Det är dan före dan i St. Louis och hela stan håller andan.
På söndag kväll kan Blues vara Stanley Cup-mästare – för första gången någonsin.
Vilket mirakel det vore för den här kantstötta metropolen framgår kanske främst av att ingen riktigt törs prata om det.
Spelare, folk runt klubben, fans, vanliga människor ute på stan – allihop får de nästan något jagat i blicken när man frågar vad som kommer hända om Alex Pietrangelo får åka fram och hämta bucklan när krutröken lagt sig.
– Vi är inte där ännu, en match i taget, lyder det allmänna credot.
Det betyder också att det blir en mycket stilla lördagkväll i The Lou.
Alla här bara väntar nu.
Förbereder sig.
Samlar styrka och mod och sisu.
Bloggen följer det exemplet, låser sig in sig på sitt hotellrum och börjar redan nu skissa på introt inför 2019 års hittills största happening.
Det introt landar i offentligheten sådär en halvtimme innan de släpper pucken i Enterprise Center.
We’re on the clock…

BOSTON – ST. LOUIS 1-2 (Slut)
• • •
Jaha, även finalen solkas alltså ner av en saftig domarkontrovers.
Ögonblicket innan Perron avgör Game 5 med sitt 2-0-mål blir Noel Acciari trippad/slewfootad av Tyler Bozak, utan åtgärd från herrarna Sutherland och Kozari och – ja, ni såg ju själva vad som hände sedan.
Själva helvetet brakade loss i TD Garden, skräp regnade in på isen och president Sweeney kastade flaskor omkring sig som en regelrätt baseboll-pitcher i sin loge.
Och coach Cassidy håller sannerligen inte igen efteråt.
– Oerhört. Flagrant. NHL har en stor blåtira på grund av domarinsatserna i det här slutspelet, rasar han.
Själv suckar jag bara tungt.
Vi borde bara prata om att ett enormt drama väntar i Enterprise Center på söndag, och att St. Louis lär påminna mer om en karneval än en stad fram till dess, men istället sitter vi återigen med en sån här skandal i famnen.
Det har definitivt varit för mycket av den varan den här våren, NHL måste fixa detta jätteproblem på något vis.
• • •
Sorry, men nattens slutrapport blir inte längre än så här, för nu vänta bagarväckning om bara några timmar och lite måste en gammal sång- och dansbjörn få sova innan det är dags för flygresa ut i spenaten igen.
Vi hörs från St. Louis om något dygn.
Då jävlar…

Slut, Blues vinner med 2-1.
Mer sen.

BOSTON – ST. LOUIS 0-1 (Period 2)
• • •
Ja, det rödglödgade sjöslaget från de inledande 20 minuterna har planat ut i en mer sugande tung dragkamp.
Efter ha skaffat sig tidig ledning ser behärskade bluesmän till styra händelseförloppet dit de vill; saktar ner och tajtar till och frustrerar björnar so fastnar i ett ställningskrig utan att komma någonvart.
Men det krävs så lite, bara ett endaste misstag eller en briljant soloprestation, för att elden ska börja flamma över hela isen igen,
En andlöst dramatisk tredjeperiod blir det, utan tvekan.
• • • 
Återigen är det alltså Ryan O’Reilly som drar first blood – på en fenomenal macka från Zach Sanford.
”Det var ju det jag sa”, myser jag.
”Nu behöver Binnington hålla nolla”, kvider Sami.
Och resten av Gaaaden konstaterar att vi har ett klassiskt fall av ”utnyttjar man inte övertaget som det Bruins hade i första kan det bli så här”.
• • •
Klarar Bruins att vända ska Krejci bäras på lagkamraternas axlar i omklädningsrum efteråt.
Det är han som slänger sig och blir Tuukka 2 när Pietrangelo bara ska trycka in 2-0-pucken i slutsekunderna.
Där hade matchen kunnat ta slut.
• • • 
Det är alltså fullknökat borta i Enterprise Center i kväll också – och hela havet gungar utbryter när Blues scorar på jumbotronen.
Det som väntar där på söndag, om hemmahjältarna har matchboll….det ilar till i magen när jag tänker på det.
• • •
Sanford har varit ett så stort utropstecken sedan han kom in på scenen att man nästan undrar vad Berube hade för sig när han höll honom utanför laget tidigare i slutspelet.
• • •
Med så mycket excellens i en och samma stad blir kraven höga också, och det högljudda stödet vänder ibland snabbt till missnöje – som nu, när björnarnas powerplay inte riktigt går i spinn på samma sätt som normalt.
Det hörs till och med några burop.
• • •
Sanford ska dock vara väldigt glad över att han inte åker ut för sin grisiga armbåge i huvudet på Torey Krug.
• • •
Woody Harrelson och Michael J. Fox – båda i Bruins-kepor – zoomas in i jumbon.
Coola puckar, de hade stått ut även på Garden.
• • •
Huruvida det är Bruins PP som kärvat ihop sig, eller om det är Blues penalty kill som blivit tajtare…ja, därom tvista de lärde nu.
Likaså mindre lärde, som jag och Sami.
• • • 
Det är förstås pikant att Michael J. Fox, som bor på Manhattan, tidigare synts på Garden med Rangers-kepa…
• • •
Fan, jag vill ändå att ni ska få höra Holmgren skrika om att vi firar nationaldagen i TD Garden.
• • •
Nu kommer 20 minuter som kan avgöra 2019 års Stanley Cup-final.
Spänn fast er.

BOSTON – ST. LOUIS 0-0 (Period 1)
• • •
Som sagt:
– The old heart is pumping now!
En oerhört intensiv, adrenalinstinn, actionspäckad, vildögd Big Boy-match pågår inför våra uppspärrade ögon och ja – den känns i hela kroppen.
I hjärtat, i solar plexus, i magen, i knävecken, i blossande heta kinder, i svalget.
Holy hell – vilket makalöst battle.
• • •
Chara inte bara spelar.
Han startar matchen – och jublet under line-up får mina trumhinnor att hålla för sina egna öron.
Och det slutar aldrig.
Är det något hockeyfans i allmänhet, och hockeyfans i Boston i synnerhet, älskar är det en krigare som spelar fast det är farligt och gör ont.
• • •
Bruins är definitivt laget som sätter tonen den här gången – minst lika eftertryckligt som i Game 1 och 3.
De leder de facto skotten med förkrossande 17-6 – och borde ha övertag även i målprotokollet.
Men till skillnad från i de tidigare matcherna har Jordan Binnington ätit Bamse-honung innan den här började, radar upp kanonräddningar och håller helt enkelt fortet åt Blues.
Intressant.
Men om inte gästerna kan trycka tillbaka mer kommer det inte gå – inte i längden.
• • •
Intressant är också att det är Bruins som spelar mest fysiskt och smäller på med feta tacklingar så fort de får chansen.
Det känns det inte som att bluesmännen är helt beredda på.
• • •
Fast kvällens räddning är det Tuukka som står för på David Perrons pp-skott, från nära håll, i slutet av perioden.
”MVP”, tänker Bjuppe Baloo i sitt stilla sinne.
Ett bortamål där hade varit gravt demoraliserande för björnflocken.
• • • 
Så, B’s kör alltså med sju backar, för säkerhets skull.
Men Grzelyck kan inte spela så Steve Kampfer, av alla, kliver in i laguppställningen – och David Backes kliver ut.
Wow, det är moves som får det att rycka till lite på pressläktaren.
• • •
Om någon av svenskarna gör mål har Holmgren lovat att travestera Arne Hegerfors från Pontiac Silverdome och skrika:
– Nu firar svenska nationaldagen i TD Garden! XXX har gjort mål!
• • •
Delay of game-puckar är ofta olyckshändelser på marginalen, men för fan – den Dunn skickar över plexit innan B’s första PP hade ju gått över taket på Roland Garros i Paris också.
• • •
Steve Kampfer har jag bara vaga minnen av i Rangers, men bra var han ju inte.
• • •
På ena sidan alltså Sami – och på den andra ikväll en bunt mycket livliga fransk-kanadensare.
Jag vill höra dem skrika ”but-but-but-but!”.
• • •
Vill man kan man ju se det som att finalen förlorar lite av sin edge med både Backes och Edmundson på läktaren.
• • •
Det spekuleras här och där om att bluesmännen kommer försöka se till att Chara får en ny snyting på käken, men nä – SÅ smutsig är Stanley Cup-hockeyn inte.
De lär bara, som vanligt, försöka se till att det går för fort för honom i vändningarna.
• • •
Bobby Orr och Derek Sanderson sköter banér-ceremonin innan matchstarten idag.
De herrarna är lite bekanta här i stan.
• • •
”We want the cup, we want the cup, we want the cup”, är världens vackraste ramsa – och den ljungar i Gaaaaden nu.
• • •
Alldeles vid sidan om Bruins bås sitter det två finländare och viftar med den blåvita flaggan.
Det gör Sami glad.
• • •
Förlängning…känns det redan så?
Säkert.
Många har tidiga flighter imorrn och då brukar det bli så…

– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Så säger magnifike CBC-kommentatorn Jim Hughson i en av sekvenserna, tagen från något episkt drama på 90-talet, i den klassiska Stanley Cup-preview den kanadensiska kanalen klippte ihop inför 2013 års högtid.
Just där, i den metafysiska dimensionen, vill jag påstå att årets final har landat nu.
Den kändes lite nattstånden på förhand och den började med något som skulle kunna beskrivas som en axelryckning.
Men under fjärde ronden i St. Louis i måndag bytte den skepnad och karaktär. Den fick huggtänder och muskler och en ande större än livet själv – och blev en hockeypjäs av den sort man verkligen tar in med alla sinnen.
Det är inte alldeles lätt att förklara, men de mest explosiva och sprakande momenten i den matchen tog hela duellen in i en ny sfär – en där spelarna på ren vilja och inspiration plötsligt börjar göra saker de egentligen inte kan – och åtminstone jag upplevde en rent fysisk sensation.
Hjärtat dunkade, magsäcken drogs samman, svett trängde fram i pannan, fötterna tryckte upp mig ur stolen – och när jag tittade åt sidan kunde jag konstatera att det börjat lysa av hänförelse och extas i ögon som sett allt och lite till.
Det var som om de gamla männen som ögonen tillhörde tänkte på det Hughson – eller om det är John Forslund – säger i ett annat tidlöst klipp i den där 2013-trailern:
– I wish thist could go on forever.
För inget är större än den där effekten, när hela kroppen reagerar på det som synnerven förmedlar. Inget förstärker själva livskänslan på samma sätt. Inget gör tillvaron lika vacker och underbar.
Nu, ikväll, finns en mycket god chans att vi, sagolikt nog, får vara med om det en gång till.
För vi är ju framme vid femte striden i 2019 års Stanley Cup-slag och när den framåt natten nått sin slutpunkt har ena kombattanten skaffat sig heligt slagläge.
Därför kommer både Bruins och Blues försöka göra det omöjliga och häva sig upp på en ännu högre nivå och spela ännu större hockey.
Det är så jag tappar andan bara jag tänker på det.
Känn er välkomna på galaföreställning, kära, nationaldagsfirande vänner i spåret.
Var redo på att det kommer att kännas – fysiskt k ä n n a s – den här gången…
• • •
Bekräftat:
Zdeno Chara spelar ikväll.
Fast han brutit käken.
– Så här långt in i slutspelet har alla skador och utmaningar som måste bemästras om det ska gå att spela. Det är ingen skillnad på mig och någon annan, hälsar den slovakiske jätten via Bruins PR-nissar enär han inte kan prata och således inte ger några intervjuer efter morgonvärmningen.
Försök ta in det.
De skruvar alltså ihop käften på karln, sätter på honom heltäckande visir – och så åker han ut och spelar i en Stanley Cup-final.
Kan man skicka Bragdguldet till Centraleuropa?
Så vadå om han inte förmår prestera på maximal förmåga? De lagkamrater som ser vad han är redo att göra för dem kommer köra rakt genom sargen bara för att vinna åt Big Z.
• • •
Vanligt amerikanskt skämt just nu:
Vad kallar man en kanadensisk basketspelare?
Dålig skridskoåkare.
Ho ho ho!
Fast det hindrar inte att Toronto Raptors faktiskt knäppte gudomliga Golden State Warriors i Oakland igår kväll – och på Beerworks på Canal Street i Beantown på andra sidan kontinenten jublade 40 hockeyjournalister från The Great North så asfalten utanför sprack.
Sen blev det, ja, fest.
Good times, eh.
• • •
Varannan kväll yster björndans, varannan kväll ångande bluesrock….
Så har dynamiken i den här finalserien sett ut fram till nu.
I match ett och tre satte Bruins tonen och tvingade Blues till underkastelse, i match två och fyra var det precis tvärtom.
Frågan är:
Kan Blues bryta det mönstret och ”force their will” på Bruins för andra gången i rad och skaffa sig matchboll inför säsongens sista show i Enterprise?
Well, förr eller senare måste de, eljest vinner Bruins – senast i Game 7 här i Gaaaden om en knapp vecka – och ska sagan de skrivit den här säsongen fulländas bör det ske ikväll.
Men jag vet inte, jag tycker det låter som att orkestern spelar upp för björndans ikväll igen…
• • •
Det har väckt viss munterhet i medialeden att Sportbladet i sin rewrite av hans scoop om att Erik Karlsson kan vara på G till både Ottawa och Montreal kallade Ottawa Sun-legendaren Don Brennan för Dan Brennan.
– Hi Dan, hälsar alla plötsligt.
Ah, kanske behöver man vara här, och känna Don, för att förstå det lustiga i den situationen.
• • •
Nu börjar det bli trångt i greenroom, där spelarnas närmaste huserar före och efter matcherna.
Ju närmare det slutgiltiga avgörandet vi kommer, desto fler släktingar och vänner från hela världen droppar in.
Mojo Johansson har till exempel brorsan Martin – ni vet, Färjestad-stjärnan – på besök nu.
– Jäkligt kul. Vi har ju länge spelat på varsin kontinent och därför inte kunnat se så mycket av varandra. Men nu är han här och jag är glad över att ha det stödet, säger Mojo.
På frågan vem av bröderna som egentligen är snabbast, vilket ju många undrat genom åren, svarar han med ett brett flin mitt i Jesus-skägget
– Om det bara gäller att åka rakt fram är nog han snabbast. Men om vi ska vända också, då tar jag honom.
• • •
Nyopererade EK65 var förresten på basketfinalen i Oakland igår.
I Warriors-jersey.
Det ser muttrande kanadensare här i B-town som förräderi, men vadå, Erik har ju en svensk i Golden State och även om Kanada nu är hans andra hemland är Sverige fortfarande det första.
Här är han med min kompis NBA-Mark, tidigare känd som NHL-Mark.

• • •
Har Marchand-Bergeron-Pastrnak-formationen tankat med raketbränsle ikväll – eller med vanligt, 95-oktanigt, blyfritt?
Svaret på den frågan avgör antagligen Bruins öde.
Senast var Sunny Side Up från Boden där och drog ut slangen till pumpen hela tiden, men honom och Stänkarn och Barbashev kan coach Cassidy åtminstone tidvis matcha andra mot ikväll, så det är i hög grad upp till stjärnorna själva.
• • •
Det bor något så egendomligt som en infrastrukturnörd i Baloo och jag måste återigen få ta tillfället i akt och hylla Bostons tunnelbana. Jag är lite kär i dess små, rälsbussliknande tåg, de korta avstånden mellan stationerna – och stationerna i sig, den ena påfallande olik den andra.
Den går rakt in på topptiolistan över de t-banor jag åkt, ihop med New York, Tokyo, London, Paris, Rom, Istanbul, Stockholm, Chicago och Washington.
• • •
Det slutar aldrig vara coolt att stå nånstans och se Larry Robinson – numer senior konsult åt Blues – gå förbi.
• • •
Sitter en stund och undrar vad fan jag ska skriva och ber till slut Mowgli Ekeliw om ett uttalandet om kvällens match.
Så här svarar han:
”Nåt säger mig… skräll. St Louis lyckas vinna.
Därmed blir det förmodligen tvärtom, klar Boston-seger, men har lite Blues-feeling.”
Nu vet ni det.
• • •
Diskussionen om Conn Smythe håller på att intensifieras.
På söndag kan det vara skarpt läge.
Om Bruins vinner är det inget snack, och faktum är att Tuukka mycket väl kan vara med i diskussionen även om de inte gör det, men vem ska man rösta på om det är Blues som får en dejt med Stanley?
Det är i så oerhört hög utsträckning som LAG de författat sin saga, så att plocka enskilda korn ur den känns lite fel.
Men jag antar att namnen Tarasenko, Schwartz, Binnington och Pietrangelo kommer upp.
Om vi nu inte, som Blues-legenden Darren Panger förslår i en korridor en dag, ska skrälla och ge det till Sunken.
– Han har varit lika viktig som någon annan, menar han.
Det vore nåt.
Den gyllene listan över svenskar som vunnit det finaste individuella priset av dem alla skulle i så fall bestå av Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg – och Oskar Sundqvist.
• • •
Japp, som traditionen bjuder här i Gaaaaden smyger jag under sena eftermiddagen ut i zamboni-entrén och sätter skospetsen i finalisen.
Men eftersom ni inte verkar tycka det är nåt speciellt med den grejen blir det ingen bild den här gången.
• • •
Det verkligt speciella med Conn Smythe-racet inträffar om det blir förlängning i en eventuell Game 7.
Rösterna ska, varje gång det är elimination-match, in i mitten av tredje perioden, så då kan Tuukka verkligen vinna även om Blues förlorar.
• • •
Idag har jag en så mördande (ja, ”möördande”, på borlängemål) salt slips, mönstrad i ljusblått och mörkblått, till mörkblå kavaj och ljusblå skjorta, att till och med Lönta Lindqvist reagerar.
– Jävlar vad snyggt, säger modeoraklet från Hörnett.
Då vet man att man är rätt ute.
• • •
Breaking News:
Jocke Nordström har ett av de coolaste smeknamnen i hela i NHL.
Tyresös tuffaste kallas inte bara Nordy, har det visat sig. Han är också – Shooter!
Och gissa hur det uppkom?
Han hade en lyckad sejour som shooter under ett parti craps i Vegas back in the day.
Jag dör, det är ju så mycket femplus det kan bli.
Heja Shooter!
Tack till Viasat.
• • •
Bob McKenzie, å sin sida, går i en rosa kavaj ikväll.
Det kallar jag vågat.
• • •
Eftersom de håller på och renoverar environgerna i TD Garden just nu – vilket indikerar att de som sköter hallen inte trodde att det skulle vara någon verksamhet här nu… – finns det bara en enda herrtoalett på hela det event floor där de placerat mediacentret.
Den ligger i korridoren precis vid Bruins omklädningsrum, så i den blir det lång kö emellanåt. Hey, flera hundra kaffesörplande, bakelse-smaskande (fint ord!) murvlar är samlade på samma kvadratmetrar., så vad trodde ni?
Well, där råkar jag denna eftermiddag stå och vänta med sedvanlig bunt nödiga kollegor just som Tuukka stämplar in för tjänstgöring.
Han ger oss en skeptisk blick, himlar med ögonen och kluckar:
– Det här måste ändå vara något slags rekord.
Se där en liten scen från vardagen i Stanley Cup-cirkusen.
• • •
Mojo säger en grej som borde ge Blues-fansen lite armsvett:
– Jag tycker fortfarande inte vi spelat vår bästa hockey i den här finalen. Vi var bättre tidigare i slutspelet men jag är övertygad om att vi snart når dit igen.
Ojvoj.
• • •
När Lönta, som inte är så hemma på det här med gambling, först ska förklara hur Nordström kunnat få smeknamnet Shooter säger han att det har med ”crabs” att göra.
Host, host, det har det förhoppningsvis inte, det är nåt HELT annat det…
• • •
Om han är Sveriges största Bruins-fan ska jag låta vara osagt, men han är i alla fall det mest kända och nu har Jonas Reinholdsson – göteborgaren som startade O’Leary’s – landat i sin andra hemstad och ska se Game 5 på plats.
Så nu gör björnarna bäst i att inte sova i sitt lugna bo.
• • •
Woah, TD Garden slår till med hummer i mediabuffén ikväll.
I kid you not.
Det ligger ett berg av röda bjässar på ett bord, så stora att de skulle kunna gå in i Blues backbesättning bara de fick skridskor och klubba.
Det är nästan så Simba Sjöberg ångrar att han är vegan.
Även jag älskar hummer , men avstår den här gången för det blir söligt monumentale när jag slafsar i mig de där läckra djuren och jag har ju ljusblå skjorta, sa jag inte det?
• • •
Stänkarn Steen vet vad som gäller.
– Det handlar om vem som sätter tonen i början av matcherna och ikväll ska vi försöka se till att det blir vi, säger han.
Just så.
Den som bestämmer, den bestämmer.
• • •
Här sitter en göteborgare och en ångermanlänning och smörjer kråset med humrarna.

Ska vi gissa att göteborgaren är mer konnässör vad gäller skaldjur?
• • •
Örebroarn får gärna fira svenska nationaldagen med ytterligare ett avgörande, för jodå – tre matcher för sent drar jag hans namn i goalwinning-lotteriet.
Ingen kan anklaga mig för överdrivet flyt i de här sammanhangen…
• • •
Cam Neely, Bruins president, fyller 54 år idag.
Jag tror jag vet vad han önskar sig i present – och det är inte en grattishälsning från Uffe Samuelsson.
• • •
Det är en ren fröjd att vara tillbaka i TD Gardens pressbox.
Här har grym vy, gott om svängrum och kaffe – plus obscena mängder godis – på armlängds avstånd.
Hurra.
• • •
Stämningen?
I’m telling you – Bostoniterna blir aldrig mätta. De vill vinna mer, ha fler mästerskap, rule the world.
Så Gaaaden kommer glöda och rocka och koka och sjuda och dåna som en Kategori 5-orkan i vad som, faktiskt, kan vara säsongens sista match.
• • •
Nån gång ska jag göra en sån här finalserie ihop med Zäta och Kronwall, som mina bisittare i bloggen och så lite tv på det efter matcherna.
Det blir tidernas Stanley Cup-happening.
• • •
Shit, mina hjältar stupar en efter en nu. Bara häromdagen gick Roky Erickson ur tiden, nu kommer beskedet att Dr. John – en av New Orleans största – också checkat ut.
Vila i frid, maestro.
• • •
Precis som i St. Louis irrar Viasat-paret Holmgren-Wallin en timme innan puckdrop runt på pressläktaren och letar efter sin kommentatorshytt.

– Ja, vi är alltid lite yra, konstaterar Wallin.
• • •
Att vi ska flyga tillbaka till St. Louis imorrn igen känns helt overkligt.
Jag vill bara ha det sagt.
• • •
Grzelyck, förresten – han kanske också spelar.
Det är game time-beslut på honom.
• • •
Bloggen sitter alltid ihop med Sami från Sanomat under finalerna och amerikaner, som tror att det råder inbördeskrig i Norden, är förstummade över att vi alltid håller sams,
Idag kommer det fram en glad kamrat från New Jersey och säger att, åh, om alla bara fick se det här, då skulle vi ha fred i världen.
Ha.
• • •
När bostoniter berättar för utbölingar att de ska gå ut säger att de ska besöka ett ”drinking establishment” för säger de ”bar” förstår vi inte.

Det blir ju bara ”I’m gonna be in a baaa”.
Dagens lingvistiska lektion är därmed avklarad.
• • •
Ryan O’Reilly – som just Sami har i lotteriet, den jäveln – kommer göra nåt stort ikväll också.
• • •
Nu ber jag att få knyta ihop introt med ytterligare ett citat från 2013-trailern, levererat av ingen mindre än Don Cherry:
– The old heart is beating tonight!
Game 5 i Den Stora Striden är här, folks.
Ta ett djupt andetag.

Morsning och hallå från Boston.
Shippade off hit igår igen – i det här planet.

Nä, nu ljög Baloo.
Jag råkade bara se den lilla kärran i gaten intill på Lambert-flygplatsen och blev alldeles häpen.
Tydligen flyger Cape Air, vad det nu är för något, passagerare i sådana här små mackapärer – mer lika gräsklippare än ett flygplan, om ni frågar mig – från St. Louis till metropoler som Owensboro, Kentucky och Marion, Illinois.
Alltså, jag skulle hellre ta ett Parayko-skott i pannan än åka med på en sådan resa…
• • •
Zdeno Chara har brutit käken, det är bekräftat nu.
Att det ändå inte är uteslutet att han kommer spela Game 5 säger allt man behöver veta om honom – och om hockeyspelare.
• • •
Båda lagen har rejäla träningar i TD Garden under onsdagen och båda ser inspirerade ut.
– Det är klart. Vi har 2-2 i en Stanley Cup-final. Det är ju en underbar situation, konstaterar Mojo i sitt Jesus-skägg.
Mm, nu gäller det bara att skaffa 3-2-ledning.
Annars blir det fan en pärs för björnarna att återvända till The Lou.
• • •
Now, det var ingen femplus-upplevelse att flyga ”vanligt” med American Airlines igår heller.
När jag skulle checka in blev jag upplyst om att min väska vägde ett pound för mycket och fick välja på att betala hundra bucks eller öppna fanskapet och ta ut ett par skor.
Det lilla poundet – 0.45 kilo – skulle naturligtvis göra noll och ingen skillnad, men människan bakom disken var helt oresonlig och bara tittade uttryckslöst på mig när jag försökte, hm, förklara det löjliga i situationen. Det slutade med att jag som en annan byfåne fick gå omkring med dojorna i händerna tills jag hittade en påse att stoppa dem i.
Paragrafryttare är världens avskum, det tycker jag vi kan vara överens om.
• • •
Der är inte heller otänkbart att Grzelyck gör comeback imorgon, tydligen.
Han genomgår fortfarande hjärnskakningsprotokollet men coach Cassidy verkar ha förhoppningar.
BostonMolles oro släpper lite, no?
• • •
Han är underhållande att lyssna på, Holmgren.

Bara man inte försöker komponera text samtidigt.
Då går det inte att låta bli att fråga om han ens kan låta bli att snattra ens när han sover…
• • •
Hamnar lite bakom TV-nördarna Lönta och Sjöbergspojken under dagens intervju med Stänkarn och bestämmer mig för att det får gå ändå, jag orkar inte hojta in några egna frågor.

Big mistake.
De frågar bara om vinklar och knoppar på klubbor – och fan vet om inte Sjöberg, son till en materialare som han är, till och med får in en om vad nummer 20 använder för skosnören.
Det blir få löpsedlar på det stoffet, kan jag säga…
• • •
Ja, det var väl det.
Nu tar vi några riktigt djupa andetag och laddar för Årets Match imorrn.
Bloggen återkommer strax innan de de vildögda Stanley Cup-finalisterna börjar jaga i förhoppningen om att mata in puckar i den här buren.

ST. LOUIS – BOSTON 4-2 (Slut)
• • •
Det är ju bara att erkänna:
Även jag har sett med lite skepsis på den här finalen.
Den kändes redan på förhand lite avslagen, särskilt som ingen av ”våra” största stjärnor skulle vara med i leken, och tappade helt glansen efter den ojämna tillställningen här i St. Louis i helgen.
Men i natt tog den min själ fyr igen – som en skogsbrand i Alaskas vildmark.
Spelmässigt skulle jag vilja påstå att denna fjärde rond var den bästa finalmatchen på flera år – i synnerhet under den sanslöst actionspäckade andraperioden.
Minnet kan svika, det är möjligt att det slog samma blixtar om några av matcherna mellan Nashville och Pittsburgh och/eller mellan Tampa och Chicago, men jag tror vi får sträcka oss ännu längre tillbaka i tiden, till de verkliga old school-slagen, för att hitta något liknande.
Avslaget no more.
Det ska bli ett sant nöje att följa fortsättningen – ända in i Game 7…
• • •
Festen ställdes in i lördags, men baby – St. Louis rockar i natt istället.
Redan en sekund efter slutsignalen exploderar ”Gloria” såväl i hallen – där den sedan varvas med ”We want the cup-ramsan” i tio minuter – som överallt annanstans och nu gungar hela stan till den där klatschiga gamla brottarhiten.
• • •
Det blev inga poäng för Sunken ikväll, men gosh – den nye publikfavoriten i Enterprise-ladan stod ändå för en helt monstruös insats.
Han var inne nästan oavbrutet mot Bergeron och Marchand och Pasta och fick, fem mot fem, mest speltid av alla forwards på isen.
– Jaså, fick jag? Ja, det kanske förklarar varför jag var lite trött på slutet, kluckar han när jag och Sjöbergspojken träffar honom i omklädningsrummet.
Det syntes inte.

Det enda som syntes var att Bostons förstakedja fick vääääldigt mycket mindre svängrum än senast.
• • •
Ja, ni såg ju själva: Chara kom till slut tillbaka till båset, med huvudet i regelrätt störtkruka.
Men han spelade inte en sekund till och nu ryktas att Kolossen från Trencin brutit käken.
– Han kände väldigt obehag och avråddes från att spela mer, men han ville sitta med sina lagkamrater i båset, säger coach Cassidy.
– Vi får se om han kan spela nästa match. Annars använder jag Steven Kampfer.
Ouch, honom såg vi i Rangers några gånger och…nä, jag avböjer fler kommentarer.
Men – det kan bli RIKTIGT jobbigt för Bruins det där.
• • •
Får äran att hälsa på en glad närking i Blues-jersey i korridoren utanför hemmalagets kabyss:
Björn Gunnarsson, Carls pappa, kan inte sluta le.
– Det här var riktigt kul. Nu vore det nåt om de fick komma hem hit och lyfta bucklan nästa vecka, jublar han.
Jo, det är ett scenario som får hela Missouri att dra efter andan just nu.
• • •
Hehe, precis när jag, böjd över laptoppen i presscentrar, ska posta det här inlägget ekar det plötsligt på svenska genom rummet:
– Öh, Bjurman. Gå hem och lägg dig nu, för fan!
Sunken promenerar, på väg hem till sin egen säng, förbi…
• • •
Imorrn är det resdag igen, så räkna inte med några nya day off-rapporter i bloggen – men på…vad blir det…onsdag, va…då hörs vi från Boston igen.
• • •
Och runt Mount Everests snöklädda topp viner en spöklik vind.
På de dödligt branta sluttningarna precis nedanför står två frustande manskap, precis sida vid sida, och stirrar uppåt…

Schenn sätter 4-2 i tom kasse.
Slut.
Mer kommer senare.