ST. LOUIS – BOSTON 2-2 (Period 2)
• • •
Nu jävlar ser vi hockey på fullständigt makalös nivå i Stanley Cup-finalen!
Blues har ett byte strax efter en dödad utvisning som hör till det allra mest spektakulära jag sett på en rink.
De trycker på nonstop i över tre minuter och Boston-backarna Charlie McAvoy och Connor Clifton är till slut tröttare än Josh Brolin under klimax i filmen ”Everest”, för att nu knyta an till kvällens tema, och till slut tvingas Clifton ta en utvisning.
Men vad händer då?
Bruins kontrar, lika oväntat som snö på midsommar, in 2-2.
Herre min skapare.
• • • 
Haha, nog fan gör ”min” Brandon Carlo mål – för första gången sedan målbrottet, typ.
Men det hjälper ju inte.
Han måste avgöra matchen och sannolikheten att han ska göra TVÅ i en och samma match är inte större än att jag ska vinna en Bradley Cooper-look-a-like-tävling.
• • •
Blues får två powerplay men skapar ingenting när den gyllene möjligheten knackar på dörren.
Det beror dock inte bara på att de är slaka. Framförallt kan man beskriva Bruins penalty kill som perfekt.
Fast det är klart, att släppa till ett mål är ju att lägga ett präktigt strutsägg.
• • •
Det är ju väldigt typiskt Flyers att reta upp ligan genom att mitt under brinnande final stjäla lite thunder med tillkännagivandet om att man trejdat till sig Kevin Hayes.
• • •
Sen dödar å andra sidan Blues den där utvisningen för egen del – och skaffar sig så våldsamt momentum att man osökt börjar tänka på ögonblicket när han som spelade Hulken fick sitt lilla adrenalintillskott.
• • • 
Jag skulle bra gärna velat höra Holmgren när chanserna, och monstertacklingarna, bara avlöste varandra.
En och annan högtalare där ute måste ha spruckit.
• • •
Det är tall i skogen som faller när Chara styr upp ett skott rakt i plytet.
Såg inte angenämt ut.
• • •
Nånstans på läktaren sitter Hughes och de andra unga begåvningarna och de måste ju känna sig lite skärrade av det de ser.
”Ska jag spela i såna här vuxenmatcher, mot såna här jättemonster…oh no”, liksom.
Men snart är det de facto vardag och det bästa de vet.
• • •
Igen, jag är fortfarande tagen av det där Blues-bytet.
Avslagen final…my ass.
Den är just nu bättre än de flesta jag haft äran att få bevaka.
Och här kommer en tredjeperiod i samma stil – följd, kan vi väl hoppas, av OT-drama.
Halleluja!

ST. LOUIS – BOSTON 2-1 (Period 1)
• • •
Få, se vad har vi för Delta-flighter från Boston till St. Louis på fredag…?
Mm, under första halvan av inledningsperioden känns det som att det bara är att börja planera för en Game 6 här i Enterprise på söndag.
Blues får en drömstart med balja efter 43 sekunder, varmed det kollektiva självförtroendet i en handvändning exploderar som en ballong på ett barnkalas och sedan kör de så det ryker och knakar i knutarna.
Bruins är verkligen tillbakatryckta på hälarna ett tag.
Men när det gått åtta-nio minuter inser de att det inte kan se ut så här – repstegen över sista ravinen innan Hillary Step håller ju på att gå av! – och börjar spela björnhockey och de behöver så lite, sen bara smäller det.
Därefter svänger det igen och Tarasenko ser med ännu ett mål på retur till att ge hemmalaget ny ledning.
Well, jag önskade bara en sak ikväll:
Att det skulle bli jämnare och mer dramatiskt än senast.
Nu får jag mitt lystmäte.
• • •
Nu har vi alla fall fått uppleva ett par riktiga hemmamål i Enterprise Center – såna som ger Blues ledningen – och dra mig i boxarnäsan vilket bedövande tryck det blir i ladan på Market Street.
Det är så kaffekoppen och laptoppen rör sig på skrivbordet framför mig, ha ha.
• • •
Det tar ju faktiskt fem minuter innan Bruins kommer ur egen zon och etablerar något som ens liknar ett anfall – och det är tämligen kortvarigt.
Helvitte.
• • • 
Väck inte den sunk som sover, skulle nog jag snarast säga.
Efter den där kvällen på läktaren mullrar Boden-bjässen som med kraften hos Norrbottens alla schaktmaskiner.
• • •
Det är ingen tillfällighet att ”Tara” alltid dyker upp och slår in de där returerna.
Gör man så, om och om igen, vet man var man ska befinna sig.
• • •
Får man fråga vad skränfocken från Järfälla kommer upp i för i decibeltal ikväll då?
Nu måste han väl vara duktigt upphetsad.
• • •
Ja, Mojo och Coyle är årets trejdfynd och gör – jag säger det igen – för Bruins vad Eller och Devante-Smith gjorde för Capitals ifjol.
• • • 
Det bästa för Blues, efter de två ledningsmålen, är att de lyckats låta bli att ta en enda utvisning på hela perioden.
Mycket klokt.
• • •
Vill förvarna om att nätet i Enterprise är lite svajigt idag.
Jo, man kan tycka att NHL borde försäkra sig om att sådana elementa fungerar under finalen, men när det gäller den här ligan ska man ta inget alls för givet.
• • •
Sunken tas för övrigt emot med ovationer av Carey-i-Bell-Center-kaliber under line-up.
Mäktigt!
• • •
Man glömmer alltid det, men ja – Gretzky ingår ju faktiskt i Blues alumni och ska förstås vara här på dylika matcher.
Fast han föräras inte samma jubel som de stora hjältarna…
• • •
Domarteamet, by the way, såg jag på Starbucks på Marriott downtown i morse.
De såg ut att ha det trivsamt och skrockade gott ihop.
Tänk er, de är alldeles vanliga människor…
• • •
Härligt tryck i spåret ikväll också. Tack!
• • •
Två perioder till – minst – med denna action…ah, tack, högre makter, för att jag får vara här.

Att försöka vinna Stanley Cup beskrivs ofta som att försöka bestiga Mount Everest.
Det är, menar många, lika svårt och krävande och utmattande och riskabelt – ja, riskabelt i alla fall i emotionell mening.
Om den liknelsen stämmer börjar vi nu, när vi trängt så djupt in i skådespelet att vi har tre etapper i protokollet, närma oss den sista, ohyggliga stigningen mot toppen.
De båda grupperna som strider om att komma upp först – och samtidigt få knuffa ner rivalerna från hela jävla berget – har lämnat läger 4 på 8000 meters höjd och stävar vidare mot den smala bergskammen Cornice Traverse och därefter mot fruktade utsprånget Hillary Step.
Det är hinder bara de skickligaste och djärvaste och mest uthålliga bemästrar och åtskilliga är de som vikit ner sig och gett upp innan de kommit ens halvvägs. Ja, några som varit där och vet hur vansinnigt mycket som krävs, exempelvis Pittsburgh Penguins, snörade av sig pjäxorna och hängde in ishackorna redan nere i baslägret i år. De insåg att de inte skulle orka en gång till och gav fan i att klättra överhuvudtaget.
Men the two last standing i 2019-expeditionen stormar utan minsta tvekan, och utan syrgas, uppåt i den omöjligt tunna atmosfären – fast beslutna att krångla sig förbi de där sista passagerna, vad det än kostar och hur ont det än gör.
Teamet från Boston i Massachusetts har just nu ett litet försprång och ikväll, när fjärde sträckan ska tillryggaläggas, fullkomligen strålar mannamodet och viljekraften och motivationen om dem. De ser det som sin mission, sitt kall, sin heliga uppgift att rycka och dryga ut avståndet så dramatiskt att motståndarna ser det som oöverkomligt och börjar halka utför på den branta glaciären.
Flera äventyrare i manskapet har varit uppe på de här sanslösa höjderna förr, de har sett the glory of the mountaintop och de vill inget hellre i livet än att få se den igen – ihop med sina nya, unga klättringskamrater.
De vet också, tack vare sin erfarenhet, att man inte kan, inte FÅR, försätta chansen att döda loppet när medtävlaren blottar strupen. Eljest hämtar han in försprånget och sedan kan precis vad som helst hända.
Samtidigt är teamet från St Louis, som representerar en organisation som inte varit i närheten av Himalayas moln på ett halvt sekel, lika besatta av sin plan på att komma ikapp och utjämna kapplöpningen.

De kommer inte bry sig om branta stup, knakande is under fötterna, rep på väg att gå av eller varningar från Nepals bästa sherpas – de ska framåt, uppåt och vidare, no matter what.
Det borgar för en magnifik föreställning här i Enterprise Center i The Lou ikväll
Spelarna på isen ser den snöklädda Mount Everest-toppen framför sig – och de ska dit.
Till varje pris.
Klara, färdiga – kör!
• • •
Missmodet i St. Louis efter Game 3 höll i sig i ett knappt dygn.
Sedan började ropen höras igen:
– Play Gloria!
Nu ekar de överallt – precis som i lördags.
Staden som aldrig slutar längta har återfått sitt hopp och sin tro och är redo för en ny urladdning öronbedövande eufori.
Jo, alla är medvetna om att en ny förlust antagligen beseglar bluesmännens öde, men framförallt vet de att en seger öppnar vägen till den där bergstoppen igen.
Det blir svårt, absolut, Bruins såg satan så kungliga ut i förrgår, men momentum har haft en tendens att svänga tvärt i det här slutspelet – och i den här finalen – och som Chief Berube konstaterade igår:
Blues förlorade Game 3 även mot Winnipeg, Dallas och San Jose. Här är de, i final, i alla fall.
Så chansen finns att vi får se och höra en hel stad svänga till ”Gloria” framåt natten.
• • •
När Vegas åkte mot San Jose – på tveksamma grunder är det bäst att påpeka; annars kommer det omedelbart rasande mail från Golden Knights-fans – tänkte jag att well, då slipper jag i alla fall blåsa hål i plånboken på craps i år.
Men nu har det naturligtvis visat sig att det finns kasinon i St. Louis också, och efter några dygns bestämt motstånd hängde jag i går kväll med några förtappade själar dit och klart som pucken i plocken – det gick åt helvete.
Jag var för defensiv när bordet var hett och när det kallnade hade jag inte tillräckliga tillgångar för att hålla mig flytande särskilt länge.
– Man får aldrig glömma forecheckingen, som en kanadick vid namn Pierre påpekade när de sista markerna försvann
Precis.
Man får inte heller glömma att det strider mot viktiga principer att spela på kasinon som ligger någon annanstans än i Nevada.
• • •
– Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott, kan Sunken som en annan Evert Taube sjunga när han alldeles strax dundrar ut på isen
För yes – Bodens finest återvänder ju ikväll. Straffet för Grzelyck-tacklingen är avtjänat och avstängning över.
Räkna med att gnistorna kommer slå om honom som de gjorde när gubbarna svetsade i gamla rälsverket i Borlänge på 70-talet.
Redan när han går genom omklädningsrummet efter morgonvärmningen ser han ut som att han skulle kunna äta upp en hel björnflock.
Rå.
Så kan det bli när den sortens krigare tvingas sitta och titta på match under vad han själv beskrev som ”en kväll som pågick för evigt”.
– Klart jag är laddad. Jag vill hjälpa laget och det ska bli jäkligt kul att få chansen att göra det igen, säger han nu.
Och man kan nästan höra introt till ”Gloria” när han framför den meningen…
• • •
Igår kväll var det också ny mediabankett, Missouri style, men den krockade med andra basketfinalen och den vägrade NHL visa på sitt evenemang.
”Konkurrerande liga”, löd förklaringen.
Så smått kan de stora tänka.
Det slutade med att många från north of the border istället gick på sportbar, för de är djupt engagerade i Raptors öde, och så blev banketten en halvmesyr.
Så dumt.
• • •
Bruins verkar ha betydligt tuffare musiksmak än Laura Branigan-diggande Blues.
När vi denna morgon stor och väntar på att bli insläppta dånar klassisk hip hop i hela korridoren utanför.

Först kör de 50 Cents ”P.I.M.P” och sedan Eminems ”No Afraid” – på en volym som får det att fladdra i skjortkragarna på de väluppfostrade hockeyskribenterna.
Och se, Papa Baloo kan sina rappare…
• • •
Skränfocken från Järfälla – Holmgren – har upplysts om att ni tyckte att han skrek för lite i lördags och lovar bättring ikväll.
– Det var ju ingen spänning. Jag kan inte hålla på och skrika när någon gör 5-0. Men det blir mer drama i den här matchen och då ska ni få höra, säger han.
Ha öronpropparna redo.
• • •
Ur svenskt perspektiv är det inte riktigt lika spännande som i fjol, när vi jagade i hasorna på Rasmus Dahlin en hel dag i Washington.
Men lite sjunger det till i själen även när årets kull av top-prospects, med omsusade Jack Hughes i spetsen, idag dyker upp för det årliga finalbesöket.

Det är alltid en sann kick att se hur storögda och tagna och impade de blyga små ynglingarna blir när de får denna första glimt av världen som blir deras efter draften om tre veckor.
De försöker göra ett coolt av avmätt intryck men lyckas aldrig riktigt. Det här är för stort och de kan bara inte fatta att de snart ska spela mot ikonerna och hjältarna de får skaka hand med under eftermiddagen.
Men det ska de.
Välkomna till era gyllene liv, pojkar.
• • •
Hon bevakade sin första Stanley Cup-final redan 1993, när Canadiens slog Kings, och har varit en av den här bloggens mest älskade sidekicks sedan 2007 års batalj mellan Ducks och Senators.
Så på många sätt känns det som årets final börjar på riktigt när Varpu idag äntligen kliver in i pressrummet.
– Vilken skitfinal. Men man måste ju se den, gör hon klart och slänger sedan, på traditionellt vis, åt bloggen lite finsk lakrits.
• • •
Enda trista är att Kaapo Kakko – apropå finska stjärnor alltså – inte dyker upp.
Han var inte på combine i Buffalo heller.
Enligt skvallret beror det på att han inte tycker att han talar tillräckligt bra engelska och är rädd att göra bort sig.
Men vadå, de flesta amerikaner kan inte heller tala engelska. Det är bara att babbla på.
• • •
Det bara fortsätter.
Åtminstone tio gånger per dag kommer det nån från nordamerikansk kollega och frågar:
– Du, har du nån inside om var Erik Karlsson hamnar?
Hur skulle jag kunna ha det? Tror dom att han ringer mig och säger att ”du, Biffen, det lutar åt Rangers men berätta inte för nån”.
Hallå, jag är en enkel smed från Borlänge – inte oraklet i Delfi.
• • •
Bruins har, helt originellt och djärvt, dekorerat omklädningsrummet fullt med foton på firandet vid tidigare Stanley Cup-triumfer
Så uppfriskande. Det brukar ju vara sånt hyssjande om att man inte ens ska tänka på vad som står på spel utan endast fokusera på en match i det förbannade taget, men i björnidet skiter de uppenbart i sånt.
”Kolla”, säger papa Sweeney, ”det här kan ni också få vara med om bara ni vänner de här jävla matcherna”.
Fast det är klart, det blir inte så kul att packa ner de bilderna om allt går åt skogen,.
• • •
Jag fryser om händerna.
• • •
Vi är inte bara garanterade nya svenska namn i den mytomspunna bucklan.
Även den betydligt mindre uppmärksammade – och mindre roliga – listan över svenskar som förlorat minst en Stanley Cup-final blir längre inom en vecka eller så.
Så här ser den ut just nu.

2 FÖRLUSTER
Kjell Samuelsson (med Philadelphia 1987 och 1997, 3-4 mot Edmonton och 0-4 mot Detroit)
Nicklas Lidström (med Detroit 1995 och 2009, 0-4 mot New Jersey och 3-4 mot Pittsburgh)
Mikael Samuelsson (med Detroit 2009 och med Vancouver 2011, 3-4 mot Pittsburgh och 3-4 mot Boston)
Anton Strålman (med NY Rangers 2014 och med Tampa 2015, 1-4 mot LA Kings och 2-4 mot Chicago)

1 FÖRLUST
Anders Hedberg och Ulf Nilson (med New York Rangers 1979, 1-4 mot Montreal), Kent-Erik Andersson (med Minnesota North Stars, 1-4 mot NY Islanders), Thomas Gradin, Lars Lindgren, Lars Molin, Peo Brasar och Anders Eldebrink (med Vancouver Canucks 1982, 0-4 mot NY Islanders), Willy Lindström (med Edmonton Oilers 1983, 0-4 mot NY Islanders), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (med NY Islanders 1984, 1-4 mot Edmonton Oilers), Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson (med Philadelphia Flyers 1985, 1-4 mot Edmonton Oilers), Håkan Loob (med Calgary Flames 1986, 1-4 mot Montreal Canadiens), Per-Erik Eklund (med Philadelphia 1987, 3-4 mot Edmonton), Michael Thelvén (med Boston 1988, 0-4 mot Edmonton), Mats Näslund (med Montreal 1989, 2-4 mot Calgary), Ulf Dahlén (med Minnesota North Stars, 2-4 mot Pittsburgh), Tomas Sandström (med LA Kings 1993, 1-4 mot Montreal), Johan Garpenlöv (med Florida 1996, 0-4 mot Colorado), Mikael Renberg (med Philadelphia 1997, 0-4 mot Detroit), Calle Johansson (med Washington 1998, 0-4 mot Detroit), Niclas Wallin och Tommy Westerlund (med Carolina 2002, 1-4 mot Detroit), Niclas Hävelid, Patrik Kjellberg, Samuel Påhlsson och Fredrik Olausson (med Anaheim 2003, 3-4 mot New Jersey), Marcus Nilson (med Calgary 2004, 3-4 mot Tampa), Dick Tärnström (med Edmonton 2006, 3-4 mot Carolina), Daniel Alfredsson (med Ottawa 2007, 1-4 mot Anaheim), Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Johan Franzén, Niklas Kronwall, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson (med Detroit 2009, 3-4 mot Pittsburgh), Johan Backlund (med Philadelphia 2010, 2-4 mot Chicago), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler (med Vancouver 2011, 3-4 mot Boston), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson (med New Jersey 2012, 2-4 mot LA Kings), Carl Söderberg (med Boston 2013, 2-4 mot Chicago), Henrik Lundqvist och Carl Hagelin (med NY Rangers 2014, 1-4 mot LA Kings), Victor Hedman (med Tampa 2015, mot Chicago), Melker Karlsson (med San Jose 2016, 2-4 mot Pittsburgh), Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok och Pontus Åberg (med Nashville 2017, 2-4 mot Pittsburgh), William Karlsson och Oskar Lindberg (med Vegas 2018, 1-4 mot Washington).
Mest synd är det om Strålle, för även om Lidas, Big Kjell och Micke Samuelsson också varit med och förlorat två finaler har de även vunnit – Lidas som bekant fyra gånger, till och med.
Det har inte Strålle.
Däremot har han samtidigt varit med och förlorat tre konferensfinaler – med Rangers mot New Jersey 2012 och med Tampa mot Pittsburgh och Washington, 2016 respektive 2018.
Herregud, kan inte hockeygudarna förbarma sig någon gång? Strålle är inte antikrist bara för att han lyssnar på så mycket djävulsk musik…
• • •
Bloggen har en lila slips idag – till beige kavaj, svart skjorta och svarta byxor.
Vi börjar med andra ord bli lite vågade nu.
Kalla mig Babsan.
• • •
Blues egen bostonit, Zach Sanford, gjorde så bra intryck på Chief i förrgår att han får stanna i laguppställningen. Ut, när Sunken återvänder, åker istället Robby Fabbri.
Samtidigt kliver Vince Dunn in i backbesättningen igen, medan Bortuzzo får sitta på läktaren.
Bra saker för hemmalaget, alltihop.
• • •
NHL, och Stanley Cup-finalen, hör långtifrån till det största en tv-jätte som NBC gör.
Ända är personalstyrkan de skickar hit, och till Boston, enorm.
Vi snackar hundratals personer i olika befattningar, från Doc Emrick till ljudtekniker, kameramän, kockar, bildproducenter, elektriker, rörmokare (nä, där ljög jag; men det är så kul att skriva ordet rörmokare…), säkerhetsbiffar, scriptor, sminköser, chaufförer, ljustekniker och såna som bara bär en massa utrustning fram och tillbaka hela tiden.
Just här i Enterprise delar vi utrymme med dem hela tiden, för de har kört in de jättelika produktionsbussarna – från vilka det går miljontals mil kablar åt alla håll och kanter – i utrymmena bakom zamboni-entrén och just där har vi också vårt mediacenter och ja, den enkle smeden från Borlänge häpnar över vilka resurser det finns hos såna bolag.

• • •
Efter fiaskot på kasinot skulle jag verkligen behöva vinna goalwinning-poolen idag – och vem tror ni jag drar då?
Brandon ”8 mål på tre säsonger” Carlo.
Morsning korsning.
Fast Tommi från finska Yle vann på Brooks Orpik ifjol, så jag antar att allt kan hända.
• • •
Jocke Nordström är hyggligt nöjd med sitt slutspelsskägg, det längsta han någonsin haft.
– Fast det fick gärna vara lite här på sidorna också, ler han och drar i några fjun på kinderna.
Jag har samma problem. Försöker jag spara ut riktigt långt skägg får jag bara en fånig skepparkrans.
Man skulle ha det som Mojo Johansson istället, som börjat utveckla den verkliga Jesus-looken nu.
– Ja, instämmer Nordy, han har verkligen grymt skägg. Det är riktigt tjockt och det är jämnt fördelat.
Med det vinner han SM-guldet i år, för på Blues-sidan ser det tämligen skralt ut på den punkten.
• • •
Här har vi den nordamerikanska hockeyjournalistikens Lennon & McCartney – Scott Burnside och Pierre LeBrun, efter många år på ESPN (och diverse tv-kanaler) nu återförenade på The Athletic.

De har med åren också blivit två av mina allra bästa vänner och ser under såna här resor till att livet alltid blir fruktansvärt roligt, så jag ville bara ge dem en shoutout och uttrycka min, well, kärlek.
• • •
Ingen mindre än Gary Clark Jr har stått för den musikaliska underhållningen under folkfesten på gatorna runt Enterprise timmarna innan puckdrop.

Det kallar jag klass.
• • •
Ska Blues ha minsta chans i afton måste de, som alla vet, sluta ta utvisningar.
Men inte bara det.

De måste sluta bitcha om dem de åker på också.
Er bloggare ryckte omedelbart till när Chief började grymta om bedömningen igår, för ojvoj – är det något jag lärt mig under de fjorton Stanley Cup-slutspel jag bevakat så är det att lagen som börjar gnälla på domare och annat de inte har kontroll över alltid, alltid är i trubbel.
Shut up and play, det borde vara parollen i det omklädningsrummet nu.
• • •
Barry Melrose ser när jag drar Brandon Carlo i lotteriet och skrattar högt.
Hrmf.
• • •
Just när jag slår ner de här tangenterna är det en och en halv timme kvar till matchstart och jag har redan passerat 15 000 tecken.
Som jämförelse brukar ett vanligt grundserieintro från Garden vara på 6000 tecken…
Och inte är jag färdig heller.
Förlåt, men ju närmare det stora avgörandet vi kommer, desto mer till mig blir jag. Det går inte att stoppa.
• • •
Hur det går ikväll har jag förstås ingen aning om, men oavsett slutresultatet kommer Alex Steen pricka in karriärens första finalmål.
Kom ihåg var ni…ja, och så vidare.
• • •
”Tänk så mycket jag missade för att jag var rädd att missa det”, sa en gång brasilianske författaren Paulo Coelho.
Och satte därmed tummen rakt i en sanning som är oerhört viktig för alla som spelar de stora drömmarnas hockeymatcher.
Man får inte vara rädd att förlora – för då förlorar man.
Skotten måste avlossas, passningarna slås, tacklingarna sättas in och finternas utföras.
Bara så, genom att omfamna möjligheten istället för att frukta den, kan man få sin dröm uppfylld.
• • •
När Barack Obama dök upp i Scotiabank Arena i Toronto igår, på basketfinalen, och zoomades in i jumbotronen ställde sig hela hallen upp och skanderade ”MVP, MVP, MVP”.
Kan vi inte få se nåt sånt på en hockeyfinal också?
• • •
Torey Krug stod för fyra poäng i förra matchen – och det är det bara nio andra backar i historien som gjort i en final tidigare.
Så plötsligt är även han indragen i Conn Smythe-diskussionen.
• • •
Sebbe på Svenska Fans sjöng fint på sportbaren igår.
Gamle Britney Spears-hits, främst.
Det har hans podcast-partners, Viberg och Robin Fredriksson, lovat förhöra honom i nästa avsnitt.
• • •
Dopaminet pumpar , endorfinet sjuder, adrenalinet fräser.
Det känns i hela kroppen, i hela systemet, att vi ska se en mighty, mighty Stanley Cup-final igen.
Och i horisonten tornar det upp sig, massivet där det ena av de två lagen förr eller senare står och ropar:
– I’ve been to the mountaintop and I have seen the glory…

Denna stillsamma söndag – en Dagen Efter monumentale för hela St. Louis – händer mycket lite i Stanley Cup-cirkusen.
Bara några ”extras” tränar, coach Berube klagar på domarna – ett otvetydigt tecken på att det här börjar glida i fel riktning för Blues – och Sunken dyker upp och meddelar att han inte har några kommentarer om avstängningen men att han inte tyckte det var särskilt kul att sitta och titta igår.
– Det kändes som en kväll som pågick för evigt, säger han.
Det är det hela.
Så, tja, vi får höras igen när Game 4 brakar igång på måndagskvällen.
Ge järnet i spåret då, vi måste liva upp det här nu…

ST. LOUIS – BOSTON 2-7 (Slut)
• • •
Kross monumentale.
Imponerande – men kanske inte så jättekul för oss neutrala.
Vi kommer för dramat och spänningen och oförutsägbart hur-fan-ska-det-här-gå-kittel.
Inte för matcher som är avgjorda efter 20 minuter.
Men det är som det är och om bara ett par dygn väntar en ny chans att få uppleva larger-than-life-action.
• • •
Det som skulle bli en urladdning för historieböckerna blir inte ens en vanlig lördagskväll i The Lou.
Den första finalen i stan sedan 1970 sänkte temperaturen med 800 ebba grönska grader och ingen ids längre fråga efter, än mindre spela, Gloria.
Snopet var ordet.
• • •
Återigen är det mediascrum i mångdubbla led runt Mojo i den minimala gästkabyssen.
På synnerligen goda grunder.
Fan vad bra han är, skåningen.
• • •
Sean Kuralys 3-0-mål räknas tydligen som det matchavgörande och med det får bänkgrannen Sami hela potten i dagens lotteri.
Skoj för honom – och det är namn som Kuralys man ska dra. The Schwartzes of the world avgör inga finaler.
• • •
Nu är Baloo trötter och ska åka hem till fina förorten Clayton och sova.
Imorrn har bägge lagen träning och det är nog inte omöjligt att det kommer en day off-rapport.
Tills dess:

Peace in the valley.

ST. LOUIS – BOSTON 1-5 (Period 2)
• • •
Laura Branigan has left the building.
Det blir ingen ”Gloria” ikväll.
Det blir bara The Standells ”Dirty Water” i svettlukten inne i Bruins lilla, lilla omklädningsrum.
För final nummer två är över.
Gästerna kommer vinna och så är det bara med det.
Synd som attan på spänningen – men det är ju samtidigt bara att applådera den förkrossande målmedvetenhet de svartgula kom hit med.
• • •
Det får väl ses som en liten tröst att Barbashev i alla fall ser till att hemmalaget tar sig in i målprotokollet, så fansen som laddat för den här kvällen som laxar laddar för vårfloden får jubla i alla fall lite grann.
Det är svårt att inte tycka lite synd om dem. Tidernas fest har i ett slag förvandlats till gloom och doom och downer.
• • •
Som så ofta när det rinner iväg har humöret börjat sjunka hos bluesmännen.
Jisses, Perron försöker till och med picka fight med Tuukka på slutet.
Det är enda anledning att sitta kvar och se tredjeperioden.
Den kan bli…rörig.
• • •
Chief, som dom kallar Berube, har haft större ögonblick än vid sin challenge på Bruins 3-0-mål.
Inte nog med att han har fel. På den utvisning han får betala med gör Bruins 4-0 också.
Morsning och godnatt.
• • •
Man kan fråga sig om all hype inför denna första finalmatch i stan på ett halvt sekel – och de euforiska känslorna efter segern i Boston senast – blev för mycket för Blues.
De ser spaka och förvirrade ut – som om de liksom glömt vad för slags stenhårda arbete och ödmjukhet som tagit dem ända hit.
Inget händer bara för att man vill att det ska hända, eller ännu värre, för att man tycker att man förtjänar det – och att känna sig tillfreds och välmående under en Stanley Cup-final är döden.
• • •
Cyanid, svarta mambans gift, mjältbrandssporer – och Boston Bruins powerplay.
Där har ni de farligaste sakerna i världen just nu.
• • •
Det verkar plåga honom, men till slut tvingas Chief inse att Binnington – vars solida självförtroende ibland slår över i högmod – ska ut och låter Jake The Snake Allen spela finalhockey för första gången.
Ett korrekt beslut.
• • •
Kan någon förse John J med en länk till CBC-sändningen så han får lyssna på Hughson istället för Doc?
• • •
Raviolin – som de med bestämdhet hävdar är en St. Louis-uppfinning – var fin.
Nu ska vi se om det inte går att få en vurre också.
Vill ha

ST. LOUIS – BOSTON 0-3 (Period 1)
• • •
Det spelas tung och hård och elak Big Boy-hockey, med extra allt, i kvällens Stanley Cup-final i Enterprise Center – och Bruins från Boston Town gör det med klart störst ackuratess.
De är betydligt, betydligt mer skärpta och bestämda och heta än senast – och det gäller framförallt kedjan som Gud satte ihop,
Bergeron, Pasta och Marchand har efter några mindre spektakulära insatser, när bluesmännen lyckats kväva dem, helt uppenbart beslutat att de ska upp på en ny nivå och kör så det ryker.
Det borde orsaka avsevärd armsvett hos Berube.
• • •
Mojo Johansson fortsätter breda mackor lika läckra som de som serveras på Sam Lagrassa’s hemma i Boston.
Passningen till radarpartnern Charlie Coyles 2-0-cannoli är inget annat ett mästerverk.
• • •
Stämningen i Enterprise är overklig – ett tag.
Men i takt med att Bruins-målen ramlar in sjunker den som kronkursen när Stefan Ingves uttalar sig om räntan.
Det var inte så här det var tänkt…
• • •
Ett tag tänker jag skriva att Blues hopp står till att Binnington skiner ikapp med Bergeron & co, men tre baklängesmål är tre baklängesmål och det tredje kommer han drömma mardrömmar om.
• • •
Blais börjar med att mangla gamle bluesmannen David Backes.
Inte snällt – men vem fan är snäll i en Stanley Cup-final?
• • •
Blues första PP ser lite styltigt och fyrkantigt ut.
Det har man såklart inte råd med nu.
• • • 
Hur låter Holmgren i sommarnatten? Har han lyckats få upp pulsen ännu?
• • •
Björnarnas PP, däremot, det ser återigen så där dödligt ut. Det hinner inte mer än börja förrän det smäller.
• • •
Man vet att stämningen är laddad när en hel hall strax innan matchvärmningen börjar jubla så det dånar – åt en repris av senaste matchens sudden death-mål på jumbotronen.
Haha, det har jag nog aldrig sett förut.
• • •
Vi må se bra, jag och Sami, men i gengäld sitter inträngda så att vi bokstavligen måste klättra över fransk-kanadensiska kollegor för att komma till kaffekannorna.
Sånt är jag, smidige Per Georg, jättebra på…
• • •
Ett helt koppel gamla Blues-hjältar dyker precis innan spelarnas inmarsch upp på jumbon och peppar redan hårdpeppade Enterprise– inklusive Chris Pronger.
Säger ju det, laget i hans hjärta är det här.
• • •
Ojvoj, allsången till nationalsången – det är kanadensisk klass på den i Enterprise.
• • •
Jaha, är det här kört redan?
Well, nog är det lite svårt att se att Tuukka ska släppa in tre puckar ikväll.
Men. det är Stanley Cup-final, vem vet.
Nu ska vi äta ravioli (!) på pressläktaren.

Play Gloria!
Det är bara med det stridsropet vi kan inleda ett intro från den första Stanley Cup-finalen i St. Louis på 49 år.
För det ekar lika högt i den här luggslitna metropolen som svenska indienördars ”Spela Shoreline” ekat på konserter i Stockholm och Göteborg senaste decenniet.
Vi hör det överallt, vi ser det målat på väggar och tryckt på banderoller, vi tänker det när våra huvuden träffar hotellkuddarna – för att alla sagt det åt oss hela tiden.
Play Gloria, man…
Alla förhoppningar som fullkomligen brusar i stan, alla glödande drömmar och alla innerliga önskningar sammanfattas i den uppmaningen om att spela Laura Branigan-dängan som i strid med allt förnuft blivit de lokala hockeyhjältarnas segerhymn.
För om den spelas har Blues de facto vunnit och om Blues vinner – alltså hela kungariket; det Lord Stanley överlåter åt ett lag varje vår – är de svåra tiderna över i St. Louis (idrottsligt, i alla fall…).
Då raderas alla dåliga minnen. Då glömmer alla hårt prövade supportrar decennier av nederlag och heartbreak. Då finns det inte längre några skäl att sörja att det aldrig gick att bryta förbannelsen ens med hjälp av gudar som Bernie Federko och Brett Hull och Al MacInnis och Chris Pronger och Pierre Turgeon och Wayne Gretzky och Pavol Demitra
Istället:
Redemption.
Himmelsk nåd.
Rusig salighet, just sådan som viner i Branigans 80-talistiska syntslingor.
Nu, ikväll, när Rond 3 i det stora slaget står för dörren i Enterprise Center, ökar frekvensen och ljudstyrkan ytterligare och når rent overkliga nivåer.
Det finns bara en paroll i St. Louis just nu. En hälsning. En bön.
Play Gloria!
• • •
Hur är det, bloggens fina vänner, har ni lyckats upprätthålla finalbuzzen under uppehållet?
Det är full förståeligt om svaret är nej. Temperaturen hinner gå ner avsevärt under två händelselösa dagar utan matcher och really – nu när vi inte behöver resa över hela kontinenten känns det här utdragna spelschemat, med dubbla off-dagar mellan varje förflyttning, lite övermaga.
Men det handlar, som alltid, om pengar. Ligan får flera dagar att exponera sig, sälja och visa ”sina” städer vilka intäkter hockey kan generera.
Så vi kan sitta här och muttra hur mycket vi vill. Det kommer fortsätta så här i alla fall.
Och för fan – när de väl släpper pucken ikväll bränner det omedelbart till igen.
• • •
Precis som bloggen gissade fick Sunken alltså en matchs avstängnings för Grzelyck-proppen.
Det gläder mig inte det minsta att jag hade rätt – och att jag tyckte mig förstå att det skulle bli repressalier innebär inte att jag nödvändigtvis tycker tycker det ena eller andra om bestraffningen. Det vara bara ett antagande baserat på hur Player Safety brukar agera.
Trist för den gode Sunken – som definitivt inte var ute efter att skada, det tror jag mig kunna gå i god för – är det hur som helst. Han missar den största, mest emotsedda hockeymatchen i Missouris historia. Och för Blues. Vi vet alla vilken tongivande pjäs Boden-bjässen varit genom hela slutspelet.
Usch, som Ekeliw skulle sagt.
• • •
Att avståndet mellan St. Louis och Boston är överkomligt innebär inte att vi slipper wojne wojne i logistiken.
Det går nästa inga direktflyg mellan städerna, annat än med lökiga och numer lika-dyra-som-alla-andra-snikna Southwest, så cirkusen sprids över hela östra kontinenten för mellanlandningar under de där resdagarna.
Själv bytte jag på Reagan i Washington i förrgår och det lovar jag härmed att aldrig göra om. Det kan, i mycket hård konkurrens, vara hela USA:s sämsta flygplats.
Trång och överbefolkad och ska man byta flygel i terminalen måste man gå ut och in genom säkerhetskontrollen igen.
Chicago, gamle vän, vi ses på tisdag.
• • •
Det är rätt lustigt hur det man kan kalla emotionellt momentum svänger i en serie av den här sorten.
Efter första matchen kändes det mer eller mindre klart att Bruins skulle ta det här. Ja, jag fann inte ens skäl att protestera särskilt ivrigt mot gulsvarta förhoppningar om sweep.
Efter Game 2 är det precis tvärtom. Nu känns det som att Blues har initiativet och kommer brotta ner björnarna i brygga under de två matcherna på hemmais.
I själva verket vet vi som vanligt ingenting.
Jag tror jag ska spela in den frasen och ha som meddelande i väckarklockan.
”Kom ihåg – du vet ingenting”.
• • •
Om någon utfört ett attentat mot det runda bord bloggen satt vid på Charlie Gitto’s On The Hill – italiensk kanonkrog söder om downtown – igår kväll hade det blivit underskott på expertis och inside information i den här finalen.
”Alla” var med – inklusive en färgstark ex-coach som tog ett kaliforniskt lag till final för några decennier sedan, samt en medialegend som ofta kallas Mister Inside.
Mycket spännande för en NHL-nörd, oh yes..
• • •
Matt Grzelyck spelar inte idag, han heller. Ersättare: Förre Rangers- och Devils-knekten John Moore.
Och hos Blues går Zach Sanford in i Sunkens frånvaro.
Han, Sanford, kommer pikant nog från Massachusetts och drömde som knatte om att spela Stanley Cup-final med Bruins.
– Det lite underligt att istället spela mot laget jag alltid hållit på, men tro mig, jag är väldigt exalterad, säger han.
• • •
På Charlie Gitto’s On The Hill serveras italienskt, det sa jag va?
Då vet ni vet ni vad jag beställde in:
Just det – Chicken parm, det pågående slutspelets särskilda paradrätt.
Denna höll högsta tänkbara klass och glider rakt in på andraplatsen, överträffad enkom av miraklet på North i Cherry Creek i Denver.
• • •
Det är just nu nästan lika mycket folkfest i den 30-gradiga, disktrasefuktiga hettan i kvarteren runt Enterprise som det var i Nashville för två år sedan – och har så varit sedan tidiga förmiddagen.
Partyt nådde en galen kokpunkt när en Kennedy Holmes nyss ledde öronbedövande allsång till…you guessed it: Gloria!.
Vinner Blues blir detta garanterat en lördagkväll för historieböckerna i The Lou.
• • •
Stänkarn Steen gör sig beredd för ännu en intervju med Jonathan ”Ja, nu står vi här…” Lindqvist och tittar ner i golvet.
Då får han syn på mina sneakers (day off; då hänger kostym med tillbehör i garderoben) och blir bestört.
– Vafan, Bjurman, det är Stanley Cup-final…då kan du väl åtminstone knyta skorna!
Mitt försvar om att det är den gamle punkarens fashion statement att gå med oknutna skor får inget gehör.
– Här, du får låna min plats. Sätt dig ner och fixa det där nu, fortsätter Stänkarn.
Så jag får väl göra det då.
• • •
”Gloria” är nu inte den enda dänga de sjunger allsång till i Enterprise Center.
En gång per match, i tredje perioden, blir det dånande sing-a-long till John Denvers ”Country Roads” också.
Inte mig emot.

Den ingick repertoaren när min kompis Bjucken tog fram gitarren för att sätta sprätt på tonårens fester, så jag och han och Wurten och Bullen och Alle och Norpan har vid otaliga tillfällen skrålat ”Country roads, take me home, to the place, I belong, West Virginia, mountain mama, take me home, country roads” så det ekat över hela Orsanbadens camping i Leksand.
Det är dock något oklart vad den har här att göra, så att säga.
St. Louis ligger i Missouri och från Missouri är det en jävla bit till West Virginia.
– Det började av en slump i februari i år, berättar snubben som ansvarar för underhållningen i arenan för den lokala NBC-kanalen.
– Vi hade stor ledning mot Nashville och bara drog på den och publiken fortsatte sjunga efter att spelet börjat igen. Och sedan har det bara fortsatt.
Så kan det gå.
• • •
Jocke Nordström har support från bästa tänkbara håll i sin andra Stanley Cup-final:
Kryckan Krüger och Johnny Oduya, gamla lagkamrater i Chicago, tillika genuina finalrävar.
– Ja, de är väl lite av mentorer för mig. Johnny skickade ett sms innan serien började, önskade mig lycka till och lovade att finnas tillgänglig om det är något jag undrar. Det känns såklart bra, berättar han.
Vad fint.
• • •
Att dagen efter en sittning Charlie Gitto’s gå i tjock kavaj i fuktvärme av den sort som just nu råder i östra Missouri, från pendeltågsstationen vid Union Station till Enterprise Center, rekommenderas inte.
• • •
Räkna inte med några fler mål signerade Örebroarn Gunnarsson i finalen.
Han tänker inte göra några.
– Nej, fy fan vad intervjuer jag blev tvungen att göra. Det vill jag inte vara med om igen, flinar han.
Hihi
• • •
Det var rasande färskt, snuset den älskvärde skränfocken från Järfälla hade med sig från Sverige.
Exakt hur gudomligt det – riktigt färsk Ljunglöfs Ettan – är hinner man glömma bort under årslånga utlandsvistelser, men vid min gud, nu sjunger det i anden på Baloo.
• • •
Att se Richard Wallin och Örebroarn ihop i ett omklädningsrum är lite som att se bourbon och cola blandas – och jag överlåter åt läsekretsen att avgöra vem som är bourbon och vem som är cola.
Tillsammans med Fast Freddy Shoestring och Monstret Gustavsson utgjorde de en finfin blågul kvartett i Toronto 09-10.

Den – kvartetten – nådde särskild legendstatus när den följde med bloggen och åt köttbullar med gräddsås på Scandinavian House.
• • •
Mojo Johansson ser, i sitt nu mäktiga Ben & Gunnar-skägg, laddad ut – som ett helt kärnkraftverk – när han möter media en sista gång innan tredje ronden.
– Vi var inte bra i senaste matchen och behöver vara mycket bättre ikväll. Det ska vi vara också, lovar han.
Gott så.
• • •
Hur fokuserad Stänkarn Steen är framgår inte minst av det faktum att alla gäster som kommit till stan fått ordna sitt boende på egen hand – inklusive pappa Thomas.
Inte ens de närmaste får slagga hos den ärrade veteranen.
– Nej, det går inte. Jag måste koncentrera mig på hockey nu. Helt och hållet, förklarar han.
Den ska jag dra för de som alltid dyker upp och vill ha husrum i New York under vårarna och höstarna.
• • •
De första jag ser när jag halvannan timme innan matchstart tar mig upp till pressläktaren är Holmgren och Wallin – irrande i jakt på kommentatorsbåset.
– Vi vet inte var vi ska sitta, ojar Järfälla-rösten och drar lite i sin eleganta kostymväst.
Vore just snyggt om han fick ringa in referatet som en annan Putte Kock anno 1952.
Men till slut pekas de i rätt riktning och här har vi duon som ska förgylla juninatten åt er!

• • •
Det har faktiskt hänt ett par gånger, att människor jag överhuvudtaget inte känner mailat och frågat om de får bo hos mig under New York-semestern.
”Du skriver ju ständigt om New York i tidningen, så vi tänkte att du kunde vara vård åt vår familj”. Vi är två vuxna och tre barn”, hette det en gång.
Eller hur.
• • •
På förekommen anledning – varför har vi aldrig några streakers under Stanley Cup-finalen?
• • •
På sjätte konferensfinalen härom veckan hade jag en rätt taskig plats och såg bara hela isen om jag ställde mig upp, men nu har jag och min ständige bänkgranne Sami från Sanomat fått utomordentligt prime-platser igen.
Det är sådant – inte bröllop, barn och sånt – som gör livet värt att leva.
• • •
Som ni vet pågår NBA-finalen samtidigt som vår dans och fatta det här – för första gången i historien har basketens klimax högre tittarsiffror i Kanada än Stanley Cup-finalen.
Toronto Raptors har ju, som första kanadensiska laget någonsin, tagit sig hela vägen och de räknas förstås som hela den rödvita nationens hopp.
Inte muntert för NHL. Den kanadensiska marknaden brukar vara det säkraste esset i Garys kortlek.
Men kul för oss här, faktiskt.
Det kommer bli ett jädra drag när alla kanadensiska hockeyjournalister, plus yours truly, samlas på lämplig sportbar för att se Game 2 imorrn.
• • •
Kung Kenta, har du ordning på uppkopplingen ikväll?
• • •
Det finns tre kända ”Gloria” och jag tycker nu att vi ska passa på att rösta om vilken som är bäst.

Själv håller jag Patti Smith och Them – med en ung, sprakande Van Morrison vid micken – oerhört mycket högre än Laura, trots det hon råkar stå för just den här våren, men nu är det ni som får bestämma.
• • •
Drar en jackpot i game-winning goal-lotteriet:
Jaden Schwartz.
Potten är så gott som min, inte sant?
• • •
För två år sedan dök Charles Barkley plötsligt upp och höll underhållande presskonferens i Nashville.
Idag är det Jon Hamm – ni vet, Don Draper i ”Mad Men” – som håller hov..

Han är St. Louis-pojk och livslångt Blues-fans och säger fina saker om både Sunken Sundqvist och Örebroarn Gunnarsson.
Det måste ju vara hela karriärens höjdpunkt för båda herrarna.
• • •
Pat Maroon åkte alltså förbi Bruins bås och skrek ”you’re fucked” efter ett av målen i onsdags.
Kul på sitt sätt.
Men är det inte lite onödigt att ge motståndaren det extra bränslet?
• • •
Vyn nu:

• • •
Igen alltså:

Den här känslan.
Den här bubblande euforin i mellangärdet.
Den här formidabelt rusiga upplevelsen när en Stanley Cup-final ska börja.
Inget annat i världen kan mäta sig.
Inget.
Och nu åker vi.
Håll i hatten.

Det började sina i depåerna, för min sista försändelse från Sverige fastnade hos UPS på Newark och kom fram först efter min avresa till Boston helgen.
Men idag anslöt Rösten Från Järfälla, Niklas Holmgren, till Stanley Cup-cirkusen, så nu är resten av finalen här i bloggen räddad.

God bless mannen med den röda kepsen!
Här är ytterligare några små bilder från första träningsdagen i Enterprise Center i ett fuktigt, hett St. Louis.

• • •
Nu ska vi se hur en fredagkväll i St. Louis kan tänkas arta sig.
Bloggen återkommer strax innan puckdrop i Game 3, om ett drygt dygn.

BOSTON – ST LOUIS 2-3 (Slut, OT)
• • •
Ja, jäklar.
Örebroarn sudden-hjälte!
Det här är verkligen våren när allt kan hända.
Men efter den rungande stolpträffen i slutet av tredje känns det ju som ett slags gudomlig rättvisa att just Gunnar får hänga hänga in avgörandet.
Den – stolpträffen – tycks ha gett blodad tand också, för i pausen innan övertidsperioden sprang han enligt den ständigt underhållande Sunken in i coach Berube på vad Boden-mannen kallar ”the pisser” och sa att han bara behövde en chans till.
– Jo, ler Örebroarn, jag får väl erkänna att det var så det gick till. Det gör det kanske till en lite roligare story.
En mycket roligare, skulle bloggen vilja påstå.
• • •
Blues gameplan fungerar finfint, de behövde bara utföra den med lite mer ackuratess.
Så nu glömmer vi resonemanget i dagens intro och konstaterar att vi har en riktig serie i Stanley Cup-finalen anno 2019.
• • •
Hur man ska översätta ”the pisser” till svenska är inte alldeles klart, vi har inget motsvarande ord, så jag drar till med ”skithuset” i min Sportbladet-text.

Det kommer jag säkert få skit för, men det skiter jag i…
• • •
Det var mycket riktigt Telenor och Bredbandsbolaget som krånglade för vår Kung Kenta.
I tredje dök han ju upp och allt är frid igen,
Nu ska vi bara se till att han har någon form av backup resten av finalen…kan någon lösa ett kompletterande abonnemang åt spårets viktigaste röst?
• • •
Player Safety kommer ta sig en grundlig titt på Sunkens tackling meddelas det och ja, jag har en känsla av att han kommer få en matchs avstängning.
• • •
Nu säger vi hej från Boston för den här gången.
Imorrn är det resdag och sålunda sändningsuppehåll här i bloggen, men hav förtröstan – vi hörs från St. Louis inom något dygn.