BOSTON – ST.LOUIS 2-3 (Slut, OT)
• • •
Slut.
Carl Gunnarsson blir superhjälte och klappar in sudden-pucken knappa fyra minuter in i övertiden.
Mer kommer!

BOSTON – ST LOUIS 2-2 (Period 3, OT Väntar)
• • •
Mycket riktigt:
För första gången i den sista Stanley Cup-finalen på 10-talet får vi övertid.
Baloos magkänsla ska man inte fnysa åt…
• • •
Men satan i underjorden vad nära det är att Carl från Örebro blir hjälte och får sjunga
Det är bara en dryg minut kvar när han sätter en puck i stolpen så klockrent att de kan höra metallen ringa ända till Missouri.
Gaaah!
• • •
Det är överhuvudtaget fett med saftiga chanser under rallyt sista fem-sex minuterna.
Tråkigt?
Anser man det tycker man själva livet är tråkigt.
• • •
Mina hjältar:
Jag säger Barbashev för Blues, eftersom ett mål signerat honom skulle rendera mig 400 bucks – och Mojo för Bruins, för att, well, det här är Mojos vår.
Motbud?

BOSTON – ST LOUIS 2-2 (Period 2)
• • •
Nu börjar det mer och mer se ut som vi föreställde oss på förhand.
Momentum står och väger i en riktigt tung och mastig kraftmätning.
Fantastiskt fascinerande att bevittna, tycker jag.
Och visst – det står en doft av övertid över föreställningen.
• • •
Det börjar också, som sig bör, osa svavel på isen
En motståndare i en final är en fiende som står i vägen för den största drömmen i livet och för en sådan går det såklart inte att – åtminstone tillfälligt – känna annat än avsky.
I synnerhet som den jäveln hela tider hackar och slår och tacklas och käftar och jävlas…
• • •
Ingen Grzelcyk på isen i andra.
Det betyder att risken att Sunken åker på en matchs avstängning nog är rätt överhängande.
• • •
Blues powerplay har sett tandlöst ut – och det får ju inte precis mer bett när Tarasenko försvinner ut i omklädningsrummet.
Inge vet vad som hänt honom, men att tappa honom vore för Blues som för Charlotte Kalla att förlora en stav.
• • •
Var det nån som tittade på videon med reportern som blir rädd för en råtta?
Fem plus ju.
• • •
Men Tarasenko återvänder i mitten av perren och Blues kan staka vidare…
• • •
Nordy Nordström är lika stark runt sargarna som The Mountain i ”Game of Thrones” i närstrider.
• • •
Det är big banana ramalama – på högsta möjliga ljudnivå – i Gaaaaden nu.
Ojvoj.
• • •
Och inte ens The Mountain skulle täcka skott med Nordys otroliga oräddhet.
• • •
Blues har varit ödmjukaste laget i ligan under hela sin remarkabla vändning, men nu bitchar de – precis som i förrgår – frapperande mycket om var och varannat domslut.
Det måste de sluta med, det är bara att spilla energi på saker som inte går att påverka.
• • •
Bruins har bara fått iväg 14 skott, mot Blues, 24 och behöver komma upp på tårna lite mer.
• • •
Till gästernas andra powerplay – fyra minuter långt; var det i alla fall tänkt tills Schwarz också brakar in i Tuukka – är Tara alltså tillbaka.
Men det hjälper inte det heller och det känns som det kan vara den typ av sekvens som avgör.
Men vi får se – det blir ju OT snart.

BOSTON – ST. LOUIS 2-2 (Period 1)
• • •
Jodå, the center still holds för Bruins. Medicinen doktorn ordinerat hela året verkar fortfarande.
Inte för att de för i dansen i den här perioden, men de begår färre misstag än senast – och de hänger med och visar, precis som i andra matchen mot Sharks, föredömlig killer-instinkt när de får chanser.
Det här kan nog bli rätt intressant till slut.
• • •
Vi har vårt första blågula finalmål 2019.
Bara 40 sekunder efter att Bortuzzo krönt några minuters fin Blues-press med en första reducering (på assist från Örebro-Gunnar!) blir Nordy Nordström, ren framför Binnington och lägger in sin tredje strut i årets slutspel.
Jag kan höra ropen i sommarmorgonen i Tyresö ända hit.
• • •
Var det nåt Blues skulle städa bort idag var det de dumma utvisningarna.
Men Sammy Blais har uppenbarligen inte lyssnat för han brakar efter knappt fyra minuter in i Tuukka, åker för goalie-interference – och hometown-pojken Charlie Coyle dammar in 1-0.
Ja, såna försyndelser kommer straffa sig ännu mer nu, för björnarnas PP har börjat svänga och rocka på samma sätt som vanligt igen.
• • •
”Välkommen till min värld”, sitter Henke Lundqvist nånstans och tänker när han ser Tuukka göra en vansinnigt snygg benparad – bara för att få vara med om att hans backar inte kan få undan returen.
Men det är fint av Tara, som nu stått för poäng i åtta matcher i rad.
• • •
Här i slutet åker Sunken ut också – och ska kanske vara glad över att han inte får mer än två minuter för sin boarding på Grzelcyk.
Men det är antagligen hämnd för Krugs omtalade tackling.
Så nu är det krig.
Eller åtminstone krug…
• • • 
Nä, Tom Brady dyker inte upp för flagg-ceremonin, men väl the next best thing – Patriots helgonförklarade coach Bill Belichick.
Och ja, B-town går fullständigt bananas.
Så sätter man tonen i en final.
• • •
Binnington sviktar.
Snart måste Chief ge Jake The Snake Allen chansen.
• • •
Panik i Boston:
Introt – och besked om att det förts till torgs – ligger ute i en dryg timme utan ett livstecken från Kung Kenta på Twitter.
Inte hörs han av i spåret heller.
Det gör nästan lite ont i magen.
Men förhoppningsvis har vår allra trognaste stammis bara försovit sig, han har gnytt lite om dygnsrytmen på slutet.
• • •
Nu när serien börjat får inga fler eftersläntare vara med i Stora Finaltipset, men jag glömde helt slarvigt att inkludera ett tips jag fick väldigt tidigt, från SVT:s utmärkta redaktion.
Så det kommer här:

– Boston Bruins vinner. Tyvärr. Jag hade unnat Dt Louis och Alexander Steen framförallt en ring efter en lång karriär. Ett lag utan de där absoluta superstjärnorna. Tarasenko får ursäkta här. Men det blir inte så. Boston kommer vinna. Marchand/ Pastrnak och Bergeron är ett supervapen. NHL:s bästa kedja? Tuukka Rask i mål en av NHL:s främsta. Apropå att unna någon en ring också: Marcus Johansson. Bortbytt från Washington som sen vinner året därpå. Nu får han sin revansch. En kul historia det med.
Dusan Umicevic, SVT
• • •
Det tål att påpekas att Bruins har ytterligare en svensk, utöver Mojo och Nordy, i sin laguppställning.
Anton Blidh ingår i Black Aces-skvadronen – alltså den alltid månghövdade uppställningen reserver – och var här och hälsade på bloggen i förrgår.
Trevlig ung man.
– Du har ju hängt mycket med min agent, Micke Reander, sa han.
Indeed I have.
Agenter som får hela barer uppkallade efter sig i kvarteren runt Madison Square Garden är min typ av agenter.
• • •
Förlängning ikväll?
Bjurre vill ha – lika mycket som han vill ha kaffe nu.

Det finns mycket som är obegripligt svårt i sport.
Att träffa den skruvade bollen baseboll-pitchern kastar i en hastighet a’ 150 kilometer i timmen med ett slagträ till exempel. Att landa perfekt efter ett dödsföraktande hopp i 90-metersbacken. Att slå en frivolt på redskapet gymnasterna kallar bommen. Att ta en straff i fotboll. Att returnera en serve från Roger Federer. Att stå upp efter en Sugar Ray Leonard-signerad högerkrok rakt i plytet.
Men svåras av allt är, som själve president Bartlet i ”West wing” en gång konstaterade, att komma in i omklädningsrummet i halvtid i Super Bowl och försöka komma på en ny Gameplan för att den som tog en dit inte längre fungerar.
Det måste inte nödvändigtvis vara Super Bowl. Samma sanning gäller i alla avgörande ögonblick i alla stora matcher och tävlingar. Tennisstjärnan som mitt under Wimbledon-finalen inser att hans själva grundidentitet som spelare måste byggas om i en handvändning, står inför det snudd på omöjliga. Likaså elitcyklisten som tvingas byta taktik när han blir avhängd av klungan under tyngsta bergsetappen i Tour De France, världsrekordhållaren på 100 meter fritt vars vändningar inte längre duger i OS-finalen och höjdhopparen som förstår att han behöver en ny ansats än den strikt inövade för att nå de nödvändiga rekordhöjderna.
Mark Twains bevingade ord passar bra in här, tycker jag:
”It ain’t what you don’t know that gets you into trouble. It’s what you know for sure that just ain’t so”.
Naturligtvis är det likadant i Stanley Cup-finalen – och St. Louis Blues kan vara framme vid det vägskälet redan nu, när Game 2 ska till att detonera i Boston Town.
Den allmänna uppfattningen är i och för sig att de inte behöver ändra något i sina grunder. Det var inte, menar man, för att deras gameplan förlorade effekt de tappade första ronden i förrgår – utan för att de började slarva med pucken och inte höll ihop lagdelarna på tillbörligt sätt.
Som i första matchen mot San Jose, ungefär.
– Vi vet vad som behöver rättas till och vet vi vet hur det ska gå till. Precis som mot San Jose, säger den ena bluesartisten efter den andra.
Men jag undrar jag.
Att Blues började såsa med pucken i mittzonen, såg taffliga ut i närkamperna och inte kom in i anfallszonen i två perioder var inte det enda som hände, i ett vakuum för sig själv. Efter en stabbig inledningsperiod började Boston-björnarna spela på riktigt också, som de kan och ska – och det är pretty far from otänkbart att just det bidrog till att motståndarna INTE klarade av att spela som de kan och ska.
Följer storyn samma manuskript ikväll är det ett faktum:
Det som tog Blues till den slutgiltiga kampen om hockeyns heliga graal fungerar inte längre.
Vad händer då?
Hur gör de?
Klarar Chief Berube, hans medarbetare och de 20 gladiatorerna på isen, i så fall, att kreera en ny idé och få den att fungera?
Det kommer vara lika svårt som att träffa den där pitcherns skruvade speedboll, med förbundna ögon – men det måste göras ändå.
Vi får veta nu, för here we go again.
• • •
Idag har stämningen här i TD Gardens katakomber varit lite…trög.
Inte bland spelarna, de surrar såklart av elektrisk iver inför nästa kapitel i Den Stora Sagan.
Men som jag förvarnade om i off day-inlägget var det mediabankett igår kväll och ja, well, inte helt oväntat satte den sina spår i församlingen som bevakar hela festen.
Några ser ut som härsket smör, andra påminner starkt om mörtar som ligger på en brygga i svensk sommarskymning och kippar efter syre och ytterligare några har den mindre attraktiva framtoningen hos en odiskad askkopp.
Så kan det bli.
Sång- och dansbjörnen himself?
Mja, jag jublade kanske inte när klockan ringde i den – förhållandevis – tidiga morgonen och jag insåg att jag var tvungen att gå upp för att ta mig på värmlänning, som Lönta börjat kalla värmningarna, men jag är inte den som ödslar onödig energi på dagen-efter-krämpor.
Nu kör vi hombres. Det är gametime, för fan!
• • •
Bad news for Blues:
Inte nog med att de återigen får klara sig utan Vince Dunn: Även Robert Thomas, offret för den hjälmlöse Torey Krugs redan ikoniska monstertackling, är precis som väntat satt ur stridbart skick, även han.
Istället kliver Robby Fabbri av allt att döma in i laguppställningen – och Sunken får lira i andra powerplay-uppställningen.
– Det blir bara roligt i så fall. Jag ska ta den chansen och visa att jag kan spela där också, säger Boden-baddaren med sitt sedvanliga, lakoniska lugn.
• • •
De finländska kollegorna ser alltid till att sätta färg på tillställningar som den igår ikväll, men när det bara gått ett par dygn sedan den största blåvita skrällen i hockeyhistorien visade det sig att de tar över showen helt och hållet.
Ramsan ”Mörkö, Mörkö, Mörkö” ekade oavbrutet i takåsarna på Seaport-krogen vi ockuperade.
Obetalbart.
• • •
Mojo Johansson är talk of the town efter den inledande finalen.
Praktiskt taget alla är överens om att han gjorde en kanonmatch – inklusive kompisen Nordy Nordström.
– Marcus var helt klart vår bäste spelare, säger han.
Bloggen tar det som bekant ännu ett steg och påstår att den vänlige skåningen spelar sitt livs hockey.
Han har varit visat prov på briljans även tidigare, men aldrig haft den här pondusen, aldrig hållit i pucken på det är magnifika sättet, aldrig sett så giftig ut – i vare sig passningar eller avslutningar.
Vänta ska herrskapet få se, ikväll hänger han en cannoli också.
Sen kan ni gå ut på taken och skrika om det – eller hyra ett flygplan och berätta på sån där jättebanderoll.
Intresset där hemma är dessvärre lite svalt nu när ingen Bäckis, ingen Henke, ingen Vigge Hedman, ingen Filip Forsberg, ingen Elias Pettersson och ingen Erik Karlsson spelar i finalen, men om folket bara såg Mojo skulle det bli om inte feber så betydligt mer liv.
So – tell them!
• • •
Själv skrek jag inte så mycket om ”Mörkö” på Tony C’s – bara två gånger, faktiskt. Istället pratade jag med Patrick Sharp – om Yellbear Hjalmarsson och Kryckan Krüger. Det var väldans skoj, han visade sig förstås vara precis så trevlig som han verkar. What you see is what you get.
• • •
Binnington Ekeliw – de har verkligen samma uppsyn, min Mowgli och Blues-keepern – har uppenbarligen förstått värdet av att prata i rubriker.
När han igår fick frågan vad Torey Krug sa åt honom när han åkte förbi efter sin kronwallska fetpropp svarade han så här:
– Han sa inte så mycket, han bara stirrade ner mig. Med jättestora pupiller. Jag vet inte vad han är på för nånting.
Ojvoj och Jösses Amalia.
• • •
Det är kanske inte som när ovan nämnde Yellbear spelade finaler och de till och med målade kossorna hemma i Russnäs i Blackhawks färger.
Men precis som där 2010, 2013 och 2015 lyser det stålblå tv-flimret de här ljusa sommarmorgnarna genom fönster överallt i Boden och Tyresö och Landskrona och Örebro.
Där inne sitter släktingar och vänner – förmodligen med kaffe och några goa nattmackor – och ser när Sunken, Guns Gunnarsson, Mojo och Nordy slåss om den heliga cupen.
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker den bilden – den live-kopplingen över oceanen – är så jäkla vacker.
Så hej på er där hemma!
• • •
Idag kommer det officiella mailet från ligan:
Sång- och dansbjörnen är återigen en av de aderton som ska rösta om Conn Smythe.
Den här verksamheten ska man inte ta på för mycket allvar, inget såna som jag gör betyder så särdeles mycket, men faktiskt – det uppdraget känner jag, om ni ursäktar, lite vördnad inför och stolthet över.
Och förslag på kandidater från er är förstås välkomna…
• • •
Efter den inledande sommarorgien under Memorial Day-helgen har vi haft ett par betydligt dassigare dagar i The Cradle of Liberty, med regn och goddamned vind och bara några få plusgrader.
Men nej, de griniga vädergudarna kan inte ta udden av stämningen. Även i dag liksom mullrar det dovt av hopp och tro och pirr i North End när jag kommer ut från Gaaaden för en snabb lunch.
Åskan kommer gå ikväll igen – även i bildlig mening.
• • •
Storyn om hur Sebbe från Svenska Fans smashade en kastrull vid lunchbuffén igår har nu gått så många varv att det är en sanning att han välte Stanley Cup-bucklan så den gick sönder.
Jag, som bevittnade debaclet, ser ingen särskild anledning att korrigera de uppgifterna…
• • •
Big Zdeno Chara har inga ljumskar som värker som infekterade tänder, men Blues Brothers har ändå samma planer för honom som för Erik Karlsson i konferensfinalen.
– Det är imponerande, det han gör i så hög ålder. Men vi måste försöka utnyttja vår speed och spela så att han tvingas vända mycket hela tiden. Då kan han få det lite jobbigt, menar Sunken.
No mercy i finalen!
• • •
Apropå släktingar är det rörande att se Lönta Lindqvists Viasat-intervju med Mojos pappa, Lars Johansson.
Rösten spricker när han försöker besvara frågan hur det skulle kännas att se Marcus vinna.
Because it’s the cup, folks.
• • •
Jim Hughson, tv-kommentatorernas The Great One, föräras mediautmärkelsen Elmer Ferguson Memorial Award och väljs därmed in i Hall of Fame ihop med Frank Brown – Mister Hockey i New York-media innan han anställdes av ligan och blev Gary Bettmans närmast förtrogne.
Det berättar jag som en påminnelse om att John J ska försöka ratta in den kanadensiska CBC-sändningen i natt, så han slipper sitta och reta sig på gamle Doc.
• • •
Plötsligt när jag sitter här i det provisoriska mediacentret kommer en ledig Tuukka Rask, ganska precis tre timmar innan officiell matchstart, knallande, på väg mot omklädningsrummet.
Han ser verkligen inte ut att ha ett bekymmer i världen och det är klart, får han lika lite att göra ikväll som i söndags har han ju inte det heller…
• • •
Får svara på läsarfrågor av Kajsa Kex under eftermiddagen och den som vill se vad jag säger kan kolla på Hockeysverige.se
John J nämns, faktiskt…
• • •
Klokt av Ottawa att satsa på Anders Nilsson.
Han är en riktigt gedigen målis.
• • •
Bloggen utför ånyo sin pre game-kupp och sätter sulan i i finalisen några timmar innan puckdrop.
Nu finns det bildbevis också.

Igen, jag tycker det borde vara lite coolt att tänka på när pucken är nere i det hörnet…
• • •
Roligast senaste dygnet är ju lätt den här sekvensen.
Fransk-kanadensiske tv-reportern Luc Gelinas håller på och gör ett inslag för RDS – och blir vettskrämd av en råtta som hastar förbi.
Och nej, det är inte Brad Marchand som är uppe på läktaren och kryper och får Luc att gå upp i falsett. De har, ruskigt nog, gott om råttor och möss i den här hallen
• • •
Glömde senast, och känner att jag måste be hela världen om ursäkt för det, men dag kommer jag tack och lov ihåg att knyta en slips runt halsen.
Man kan ju inte gå omkring på Stanley Cup-final och se ut HUR som helst.
• • •
Vad sa Looben om Game 2 nu då…3-1, va?
Hoppas ni satsat nån krona på det resultatet.
• • •
– Det är ju löjligt, säger Torey Krug när någon frågar vad han tycker om att hans flygtur efter Thomas-tacklingen på sina håll fått samma status som Bobby Orrs dito i finalen 1970.
Det har han förstås rätt i, men det är samtidigt coolt att vi redan har en sekvens som så att säga symboliserar Stanley Cup-finalen 2019 – och förmodligen alltid kommer att göra det.
Ni vet, det där med ekon i evigheten…
• • •
Det går rykten om at Tom Brady ska sätta igång den traditionella banner-ceremonin.
I så fall lär hela North End få tuppjuck och Gaaaaden lossna från sin fogbotten (finns det nåt som heter så?) och glida ner under den mäktiga bron här intill.
• • •
Kolla, en baddare från Boden.

• • •
Ikväll kommer det hända något kontroversiellt kring Marchand, jag bara känner det på mig.
• • •
Hm, mitt namn i goal winning-poolen idag, plockat av Lönta Lindqvist för att jag inte hittar lotteriarrangören i tid:
Ivan Barbashev.
Well, med Sunken och Steen som kedjekamrater kan vad som helst hända.
• • •
Ser jag inte fel kommer Pasta Pastrnak till hallen med värsta PK Subban-hatten.
Vilken hjälte.
• • •

Men e:t då?
• • •
Nu känns det så där igen…som att det bara bubblar av kul och spänning och högtidlighet i hela gamle Bjurre Biff.
Det blir bara värre med åren det där, som Evert Taube diktade om något helt annat – och det blir dessutom bara värre, eller snarare mer underbart, för varje match i finalserierna,.
Insatserna stiger ju hela tiden, potten blir större och vårt slutliga klimax kommer närmare och närmare.
Halleluja, ber jag att få utbrista.
• • •
Now, det dom kommer göra på TD Garden-isen ikväll är svindlande svårt – även om alla inblandade får hålla sig till sina ursprungliga ritningar. Det handlar om den allra, allra högsta nivån i en extremt raffinerad och krävande sport – och dom som deltar i finalen hör till den allra yttersta eliten av en utvald skara som alls kan spela Stanley Cup-hockey.
Men tvingas St. Louis Blues dessutom göra det allra svåraste och byta strategi mitt i steget?
Svaret kommer snart.
Ha en underbar blockbuster-match, vänner!

NHL-bloggen proudly presentens – Saida Loob från Gotland.
Han har genom åren haft en förbluffande förmåga att tippa rätt i vårt Stora Finaltips och…ja, kolla här hur han ett par dygn innan slog fast att Game 1 i årets dans skulle sluta.

– Jag blir lite rädd för mig själv, som han hälsar i ett mail nu på tisdagsmorgonen.
Och nu springer vi alla till vår bookie sätter allt vi äger och har på 3-1 i morgon natt, right?
• • •
Nu – lite mer bilder från finalseriens första day off.

• • •
Ikväll är det officiell mediabankett på lokal på stan, så, ja, vi hörs förhoppningsvis innan Game 2 imorrn

BOSTON – ST LOUIS 4-2 (Slut)
• • •
Torey Krug såg lika förbannad ut som Tjuren Ferdinand efter getingsticket när han hade blivit nerbrottad av Perron och utan hjälm kom störtande över isen och mosade Robert Thomas med hela slutspelets saftigaste propp.
Men Tuukka tror att det rörde sig om något annat.
– Han hade ju ingen hjälm och visste att han skulle hamna i tv-kanalernas highlights-repriser om han satte in den tacklingen, skojar den finländske stjärnkeepern.
Krug själv?
Han säger så här:
– Jag är bara glad att jag var hos frisören och fick håret klippt häromdagen.
Bevingade ord vi lär få höra upprepas några gånger framöver…
• • •
Jaha, första finalronden nådens år 2019 är förd till handlingarna – och Boston Bruins har tagit ytterligare ett steg mot ögonblicket som kommer ge genklang i evigheten.
Vinner de tre matcher till är de där.
Och ser det även fortsättningsvis ut som ikväll kommer de stegra rakt in i himlen.
Men minns ni intrycket efter Blues inledande förlust mot Sharks för några veckor sedan?
Då kände vi också att ”nä, de kommer ju inte ha en chans”.
Sedan slutade de tvärt att begå så många misstag och ta så många utvisningar och plötsligt var bilden en helt annan.
Just det pratar Berube och andra om att de ska göra nu också, så ni som tänker ”sweep” i sommarmorgonen – hold your horses.
• • •
Det bara lyser om Mojo när han, med sitt mäktiga Sons of Anarchy-skägg, inställer sig för intervjuer i media-zoo:t efter slutsignalen.
– Det är bara så fantastiskt roligt att spela just nu, säger han om och om igen.
Det är roligt att titta också.
Personligen tyckte jag rentav att det slog alldeles för fort i afton.
Kan vi addera tio minuter till varje period?
• • •
En skillnad för Blues är förstås att det var en samling bohemer de vände mot i konferensfinalen.
Nu spelar de mot maskinen Bruins – som vunnit åtta raka goddamned matcher.
• • •
Mitt i hyllningarna till Boston Town ska vi be att få leverera ett klagomål också:
Att en stad med sån genuin hard drinking-profil har last call så tidigt är ett sant trauma för hockeyskribenter som inte har möjlighet att trycka på sänd-knappen förrän framåt 01.00.
Strejk kan bli aktuellt!
• • •
Sedan bäst-av-sju-upplägget infördes 1939 har laget som vunnit första matchen tagit hem Cupen i 77.2 procent av finalerna.
Just saying.
• • • 
Nu ber jag att få dra ner gardinen.
Det här var precis så roligt, så upphetsande, som det alltid varit och tanken på att vi ska fortsätta följa detta drama i ytterligare två veckor får det att sjunga i mitt gamla hjärta.
Vi hörs snart igen, comrades.

Marchand sätter 4-2 i tom kasse, så detta är ju i praktiken över.
Mer kommer senare..

BOSTON – ST LOUIS 2-2 (Period 2)
• • •
Björnen ryter – och hela Boston rister i dånande extas.

Massachusetts-nallen hamnar visserligen i tvåmålsunderläge i början av andra, men reser sig sedan på bakbenen och slår nu med ramen så det visslar kring öronen på bluesmännen.
Ojvoj, faktiskt.
• • •
Laura Branigans andra stora hit, utöver ”Gloria”, hette ”Self Control”.
Blues kanske ska ta och lyssna lite på den också.
Efter ha varit ett dygdemönster i fråga om disciplin genom hela slutspelet begår de plötsligt lagbrott som ett helt biker-gäng och det säger sig självt att det är döden mot Bruins.
Att de inte gillar domsluten, och tycks anse att björnarna filmar, spelar ingen roll.
Det där måste upphöra om de ska ha en chans ikväll.
• • •
Igen – Mojo är verkligen en av de allra bästa på isen.
Cassidy borde ge honom mer istid.
• • •
Blues lär dock Bruins en tidig läxa:
Begår man misstag i den hår finalen får man plikta direkt.

Det smäller fanimig omedelbums Pasta – verkligen al dente i det läget – dräller med pucken som en Dupontare precis i öppningen av mittakten.
• • •
Den första svenskpoängen i 2019 års final – tillika den första för Tyresö någonsin, tror jag – är bokförd:
Fokuserade Nordy Nordström får en assist på Cliftons något egenartade reducering.
• • •
Finalen har redan slagit in en kil i David Backes och Joel Edmundsons vänskap.
• • •
Doc Emrick sitter i pausen på en liten pall utanför kommentatorshytten och ser lite…ja, nödig ut.
• • •
Svängrummet på pressläktaren är begränsat och Löntas armbågar vassare än jag minns från tidigare möten.
• • •
Chuckie Brightlights kvitteringspuck ska Binnington ta, därom kan vi alla vara överens.
Det är en softie.
• • •
Å andra sidan har jag planterat jobbiga spöken i hjärnan på Lönta genom att fråga hur många av tv-inslagen som börjar med varianter orden ”Ja, nu står vi här i XX med XX”…
Om ni ser honom säga så i sändningarna kan ni fnissa och tänka på att han svär inombords.
• • •
Twenty to go och vi kan ju fråga redan nu:
Ska vi få ett övertidsdrama direkt?
Inte mig emot – men då måste Blues lyfta sig igen.

BOSTON – ST. LOUIS 0-1 (Period 1)
• • •
And they’re off and running.
Med betoning på running.
Vi som trodde att 2019 års finalister skulle ägna åtminstone en period åt att, som det heter, känna på varann får snabbt gå och snyta oss.
Särskilt fysiskt har det i och för sig inte varit – de hatar inte varann ännu – men det går undan och händer nåt mest hela tiden.
Först ser Bruins allra hetast ut, men sedan tar de lugna, systematiska, ödmjuka blueslirarna från Missouri över – lite grann.
Man ska nog akta sig för att dra för långtgående slutsatser baserat på den knapphändiga informationen, men just de där momentum-svängningarna tror jag vi kommer få se nonstop
• • •
Första målet i 2019 års Stanley Cup-final prickas alltså in av Brayden Schenn; han kommer rakt framifrån i slottet, efter såsigt försvarsspel av hemmalaget, och bara fläskar in pucken.
Och tänk, det ögonblicket kommer han aldrig glömma.
• • •
Man, Mojo!
Här har vi i flera veckor sjungit om att han just nu spelar sitt livs hockey och nu ser ni ju själva.
Sekvensen när han som en annan Datsyuk dansar in mellan två Blues-backar och sätter gummit i stolpen hade ju kunnat bli en svensk NHL-klassiker.
Som ekat i evigheten, till och med…
• • •
– Schenn på den du, säger jag när ettan sitter men bänkgrannen Lönta blir inte alls imponerad.
Han gör timeout-tecken och säger att alla de varianterna är uttjatade.
Äh, vadå. Kul är kul.
• • •
Pastas första skott – efter 35 sekunder – håller ju på att leta sig in mellan benen på Binnington; i någon sekund ligger pucken de facto i målgården och ser ut säga ”gå och ta mig då” åt hemmaspelarna.
Sen får DeBrusk ett halvt friläge och missar sånär.
Det får man kalla rivstart – och det där långa uppehållet som skulle vara så svårhanterligt för björnarna är det ingen som ens minns längre.
• • •
Blues PP visar sig snabbt vara lika slakt som vi minns det från tidigare omgångar – och Bruins penalty kill mördande.
• • •
Det börjar med två konstiga tekningar.
Är tonen för finalen därmed satt?
Count on it, hälsar gudar som redan haft roligt så det förslår den här våren.
• • •
Bruins PP – som brukar vara gift i soppan för alla motståndare – är å andra sidan också blekt som en Albyl.
• • •
Stämningen i Gaaaaden är elektrisk första fem minuterna, men Schenn tystar the bostonians och under slutet av perioden, när inget händer i numerärt överläge, blir den nästan lite otålig och småtjurig.
Det skulle ju va dans, dans, dans, som en sångare sa.
• • •
AC/DC:s ”Highway to Hell” på dånande björnvolym när de spolat isen efter värmningen och hallen släckts ner är…suggestivt så hjärtat nästan stannar.
• • •
Några av hjältarna från 2011 som inte spelar längre – bland dem Paille, Shawn Thornton, Campbell, Mike Ryder och Seidenberg – agerar “banner captains” för aftonen.

De sätter fart på saker och ting, om man säger så.
• • •
Gaaaadens DJ har hunnit med både Clashs ”London Calling” och Stooges ”I Wanna Be Your Dog” i första.
Fem plus.
• • •
Ja, om ni landsmän som trodde att Toronto- Kevin på stan i går läser det här måste ni ge er tillkänna.
Hur kunde ni tro det? Vi är i och för sig ungefär lika korpulenta, men han är huvudet kortare än jag – minst.
• • •
Finalens första kaffedos ska nu konsumeras – under andakt.