SAN JOSE – ST. LOUIS 0-1 (Period 1)
• • •
God morgon och hallå.
Här är det sannerligen ingen som längtar tillbaka till kudden och sängvärmen.
Tvärtom – Game 5 bara kreverar i ett veritabelt moln av krutrök.
Kära nån vilken action, vilken speed, vilken intensitet och vilka målchanser vi får uppleva tio första minuterna.
Bästa morgonshowen sedan “Scoby Doo” julen 1979.
• • •
Vad sa vi om Blues egen Coyle- och Mojo-kedja?
Det är Mighty Sunken Sundqvist som, med en haubits hämtad direkt från garnisonen hemma i Boden, drar first blood i hajtanken.
• • •
Ojvoj, vad hinner det gå – femton sekunder?
Då har Evander Kane – efterlyst på lokala mjölkpaket senaste dygnen – en rökare i stolpen.
Ett mål där hade ju suttit som körsbäret på gräddtårtan, men så kul skulle Bay Area inte ha.
Redan den sekvensen sätter dock tonen för hela inledningen.
• • •
Hm, nej, EK65:s ingripande innan baklängesmålet är inget man kokar vaniljsås på.
Han slår en passning på fötterna Dillon och ställer sig sedan och skymmer Jones så Sunken kan damma in sin rökare.
Så kan det bli när man, egentligen, inte är i stridbart skick.
Bra att veta dock:
Sånt skakar Landsbro bara av sig, han blir inte skärrad och börjar spela som att han är rädd för att begå fler misstag.
• • •
James Hetfield, Metallica-sångaren, dyker upp på jumbon – i inspelad form – och eggar publiken med lite rop och skrik.
Nu väntar vi bara på Neil Young.
Han är också stor hajsupporter.
• • •
Melker har uppenbarligen underlåtit att offra getter och kycklingar till hockeygudarna.
Bara att göra.
Det finns inga andra alternativ längre.
• • •
Det är underbart att slippa träffa Örebroarn här på pressläktaren nu i pausen.
Inte för att det i sig är otrevligt – tvärtom – men det känns mycket bättre att se honom på isen när de stora ögonblicken skapas.
• • •
Precis nedanför Auxillery-boxen har vi en bastant gosse som får Gris-Olle på Garden att framstå som en pojkscout.
Den här verkar vara medlem i Sons of Anarchy – som väl höll till här i trakterna? – och har en stämma som antagligen ger utslag på Richter-skalan.
Vore jag Sharks-spelare skulle jag inte våga annat än att spela mitt livs hockey.
• • •
Blues spelar smart bortahockey idag igen, men när de väl går till anfall tycker i alla fall jag det känns som att de kommer fram lättare än hajarna — och skapar giftigare chanser.
Är det dags att börja kolla hur man tar sig mellan Massachusetts och Missouri redan nu, månne?
• • •
Kaffe i hockeykyrkan serveras nu!

Ett liv är så långt – och ögonblicken som formar och definierar det så korta.
Allt kommer verkligen, som Bud Fox konstaterar i ”Wall Street” när han ska möta Gordon Gekko för första gången, ”down to a few moments”.
Enstaka beslut vi tar, random händelser vi är med om och tillfälliga ingivelser vi får avgör i allmänhet hela våra levnadsbanor.
För inga andra är det lika sant som för de som uppträder på idrottens största scener.
De kämpar och sliter och plågas och blöder i tusentals matcher och tävlingar.
Sedan är det en enda sekvens, några få sekunder, som bestämmer vilka de är i omvärldens ögon – och hur de skrivs in i historien.
Ett skott, en fint, en lyckosam studs i kaoset runt kassen – eller en förfärlig tabbe – kan bli allt.
Som för Stephane Matteau.
Han spelade 848 grundseriematcher och 109 slutspelsditon under sina sexton säsonger i National Hockey League. Men hela hans arv, hela hans gärning, finns fångad i ett litet fragment av tid från 1994 – infruset i evigheten – när han råkade snubbla in den avgörande pucken i en mytomspunnen Game 7 på Madison Square Garden och skickade New York Rangers till Stanley Cup-final.
”Matteau, Matteau, Matteau”, var allt kommentatorn Howie Rose lyckades få ur sig – och formulerade samtidigt resten av livet åt den försynte fransk-kanadensaren.
Likadant kommer det vara för Lars Eller.
När allt är sagt och gjort är det för sekunden i T-Mobile Arena i Las Vegas 7 juni 2018 när han störtade in i målgården bakom Marc-Andre Fleury och stötte in pucken som gav Washington Capitals första Stanley Cup-titeln genom tiderna han kommer vara ihågkommen och älskad.
Den aspekten är ett av de främsta skälen till att matcher som den vi ska se denna egenartat regniga och kalla söndag i San Jose känns så stora, så episka, så laddade.
När den börjar vet vi ingenting om vad som ska hända. Den är ännu en oskriven saga, en historia som inte fått form och innehåll ännu.
Men när den efter 60 effektiva minuter – eller mer! – nått sin slutpunkt kan den likafullt ha stöpt om ödet och givit hela karriärer ny gestalt.
Nej, denna matiné avgör inte utgången i västra konferensfinalen definitivt – det ska spelas en Game 6 i St. Louis på tisdag, vad som än händer – men den kan öppna vägen rakt in i Stanley Cup-finalen för endera laget.
Så det där ögonblicket, de där omvälvande skärvorna av odödlighet, bara väntar på lejonen som alldeles strax stormar ut på den nyspolade isen i Sharktank.
Erik Karlsson, Ryan O’Reilly, Logan Couture, Vladimir Tarasenko, Brent Burns, Jaden Schwartz, Joe Pavelski, Oskar Sundqvist, Big Joe Thornton, Alex Steen…allihop kan åka rakt in i sina karriärers klimax.
Som Bud Fox också säger om de few moments det comes down to:
– This is one of them.
Embrace it, boys.
• • •
Jaha, ni glada där ute i den digitala spenaten – efter några dagars förvirrat kryssande i Silicon Valley är bloggen alltså tillbaka i skarpt läge.
Get used to it, ber jag att få förkunna.
Från och med nu ”sänder” jag varje match som återstår av NHL-säsongen 2018-2019 live, alla logistiska och utmattningsbetingade hinder be damned.
Det är alltså nu det börjar på allvar…
• • •
Att höra klockan ringa vid 07.30 för att det ska spelas hockeymatch känns minst sagt lugubert. Som vore man småbarnsförälder och skulle köra sina knattar till nån kall hall i utkanterna av Hallstahammar.
Men vi har matiné monumentale här borta idag. Klockan är de facto bara 12.00 när pucken släpps i Sharktank, så ingen snooze för Bjuppe Biff – det är bara att gå upp, ta en kall dusch, svida på kostymen och dundra iväg i gryningen.
Men undrar dock: Hur reagerar The Bohemians of Bay Area på att behöva spela redan nu?
Något säger mig att EK65, Burns, Jumbo Joe, Evander Kane och Tomas Hertl är lika glada över att behöva stiga upp i svinottan som Alex Ovetjkin och hans vapendragare i amerikanska huvudstaden.
I så fall kan allt ta en ände med förskräckelse idag.
• • •
Ännu har inga Sharks-fans kommit fram och sagt ”Hello Biffen, kan du göra Raketen för oss”, men jag räknar kallt med att det kan hända…
• • •
En annan fråga, orelaterad till klockslaget, är förstås hur Erik mår.
Han spelade mycket sparsamt i tredje perioden i fredags, trots att Sharks jagade kvittering, och det indikerar att något inte alls är som det ska.
Sure, han bar Ottawa genom ett helt slutspel på en fot för ett par år sedan, men det är förstås ett jäkla aber för hajstimmet om han inte hålla gaspedalen nertryck hela tiden.
Också:
Det är väl själva fan att den största artisten vi har aldrig får vara helt frisk och hel.
• • •
Igår kväll satt en kvintett murvlar på mikrobryggeriet Uproar, beläget på svängiga 1st Street, och ni tror mig inte men Mister Steak och Ribs Bjuppe Biff höll på att föräta sig på gratinerad blomkål.
Sånt tjafs tittar jag vanligen inte ens åt, men faktiskt – det var sensationellt gott.
Det var lokala pilsnern Golden Ticket också.
• • •
Berube ser nöjd ut när han i arla morgonstunden möter pressuppbådet i det så kallade intervjurummet här i environgerna – i synnerhet när han får frågor om hur mycket hans pojkar tacklas.
– Jag gillar hur vi gör det nu. I första matchen smällde vi bara utan att tänka oss för. Nu ser vi till att ha pucken under kontroll. Och tacklas ändå.
Såpass.
• • •
Halva San Jose är avstängt idag. Inte för att Sharks spelar utan för att Viva Calle – ett gatlopp där vem som helst får delta, med cykel eller skateboard eller whatever – arrangeras samtidigt.
Synd inte Calle Johansson är här då.
Nej, förlåt…
• • •
Nog vore det, vad heter det…intressant!…om Patrick Roy fick coachjobbet i Ottawa.
Han kanske inte är bra, men han är tvivels utan färgstark.
• • •
Enligt DeBoer är Erik ”OK”, men han säger också att han har några killar som ska testas på matchvärmning innan man avgör om de kan spela eller inte.
Hm.
• • •
Frukost har aldrig varit min grej, det tar i allmänhet många timmar innan jag får aptit, men när de dukar upp så förföriskt som i pressloungen idag blir jag rena Eken och hugger för mig av både frukt (!) och äggröra (med mycket tabasco på!) och bacon och korv och grits – och sitter nu här på pressläktaren mätt och belåten som King Robert i första Game of Thrones-säsongen.
• • •
Alla närvarande i mitt skrå tror sig veta att det till slut kommer bli en Game 7 även i den här serien.
Well, ja, stjärnorna tycks onekligen ha formerat sig på det viset på himlavalvet.
Men jag säger så här:
Om Sharks vinner idag blir det definitivt Game 7, för de är fantamme patologiskt oförmögna att göra två bra matcher i rad.
Vinner däremot Blues tror jag dock att dom tar det hemma i Enterprise Center på tisdag.
Vad har spårets drottningar och kungar för teorier?
• • •
Vi klagade lite på stämningen i hajtanken de första två matcherna i den här serien och tyvärr är det väl så att starttiden 12.00 inte direkt främjar ramalama.
Bara de mest hängivna Gris-Ollar hinner öla upp sig ordentligt den här tiden på dygnet – alla andra har halva kroppen kvar i sängvärmen, liksom.
I gengäld kan gott om kids komma hit och ha roligt utan att deras päron hotar att ta hem dem i förtid, ens om det blir övertid.
Det gör alltid allting lite roligare.
• • •
Det gläder mig, å de gamla nöjesjournalist-kollegornas vägnar, att Nederländerna vann Eurovision-hallabaloot igår.
För min del handlade den där tävlingen, när jag bevakade den, bara om vilket land jag skulle få spendera en vecka i året därpå och Holland känns därvidlag som en liten dröm.
• • •
Hockeyspelare brukar ofta påstå att de aldrig tittar på matcher när de inte spelar själva, men låt mig gissa att de flesta Boston-björnar sitter parkerade i sina soffor och spanar in det kommande finalmotståndet just nu.
Kanske har de rentav lagsamling hemma hos Bergeron eller Marchand och tittar ihop.
Nåt måste de ju hitta på i väntan på nästa match – fortfarande en dryg vecka bort.
• • •
Bloggen har sin ljusblå, sommarlätta kavaj idag.
Den brukar borga för stor hockey.
• • •
En trio som verkligen tycks vara redo för de där stora, omvälvande ögonblicken är Alex Steen, Sunken Sundqvist och Ivan Barbashev.
Senaste tre matcherna har den formationen – fjärdekedjan, typ – varit lika nyttig för Blues som Mojo- och Coyle-linan varit för Bruins.
Det är, som vi så ofta tjatat om här, just den sortens killar som måste ta tre steg framåt om lag djupt inne i playoff ska ha någon chans och well, here they are.
• • •
Tio minuter innan lagen kommer in för matchvärmning spelar DJ-stjärnan i Sharktank The Clashs ”Train in Vain”.
Det ska han ha en stor jävla eloge för.
• • •
Sharks har också pjäser som BORDE vara beredda att kliva fram och omfamna möjligheten att stanna tiden idag, men några av dem är missing in action sedan fler veckor tillbaka.
Evander Kane, Tomas Hertl, Kevin Labanc, Marcus Sörensen och Brent Burns – det är fan upp till dem nu.
• • •
Det visste jag inte, men Steve Wozniak – han som startade Apple ihop med Steve Jobs och fortfarande bor kvar här i Silicon Valley – är hardcore Sharks-fan, har säsongskort sedan många år och tar sig till och med på bortamatcher.
Idag står den vanligtvis skygge keruben och hojtar i match-jersey på bild i lokaltidningen Mercury.
Se där, en liten kändis kvar på NHL-läktarna ändå.
• • •
Erik är i alla fall med på värmningen – och ser ut som vanligt.
• • •
Stunden som kan förändra allt är alldeles strax här och vi tar och ger Bud Fox slutordet innan startskottet går.

En liten saga om när Biffen Baloo går på watchparty med Douglas Murray i San Jose.

Avaya Stadium, belägen intill landningsbanan på San Jose International, är vanligen skådeplats för MLS-laget Earthquakes hemmamatcher, men den här fredagen har några hundratals hockeyfans samlats på en gräsplätt bakom ena kortsidan för att se fjärde matchen i konferensfinalen mellan lokala favoriterna Sharks och St. Louis – spelad i Enterprise Center i Missouri – på en storbildsskärm



– Det är lite lite folk, konstaterar Crankshaft medan han kränger av sig en jacka så han kan posera i Sharks-jersey, givetvis med gode vännen Joe Thorntons nummer 19 på ryggen.
– Under några av matcherna mot Vegas och Colorado var det absolut fullknökat. Man såg inte en fläck av gräset . Men nu har det varit taskigt väder och matchen är ju inte direkt avgörande, så det blir inte riktigt samma drag.
Nå, de som kommit har i alla fall kul, för om inte annat får de träffa Crankshaft. Han är fortfarande folkkär som en hel Lasse Berghagen efter sina åtta år som Sharks tuffaste back och precis alla på watchpartyt vill hälsa på honom.
Han poserar på bilder med små knattar, skriver autografer åt andäktiga tonåringar och pratar med gamlingar som vill veta om hur det var den där gången när han sänkte Ryan Kesler med en atombombstackling.





Och bjässen från Stockholm – som jobbar åt Sharks med affärsutveckling och dessutom driver klubbens alumni-verksamhet – tar sig tid med alla.
– Douglas är en en fantastiskt vänlig person. Det är därför han är så populär. Det, och för att han var ett sånt jävla monster på isen, skrockar Danny Miller, speaker i Sharktank och tillika den som håller i kringarrangemangen under watch partyn som det vi bevittnar.
Crankshaft lovar också alla han pratar med att Sharks kommer vinna duellen i St. Louis.
– Jag känner det bara på mig, säger han.
Sedan börjar matchen – och efter 35 sekunder vallar Barbashev in 1-0 till Blues.
– Fan också, grymtar Mister Murray. Kom, vi går till baren.

Under reklampauserna i sändningen från St. Louis underhåller speaker Miller med olika slags aktiviteter och Dogge är inblandad i det mesta.
Han drar lotter och leder ramsor och poserar på ännu mer bilder med ännu fler fans.
Dessvärre får herrarna plötsligt för sig att blanda in Douglas gäst i föreställningen också.
– Det här, hojtar den roade djurgårdaren, är en superkänd journalist från Sverige som heter Biffen. Kan jag få höra er alla hälsa honom på honom med ett eftertryckligt ”Hello Biffen”.
Ett par hundra Sharks-fans svarar direkt:
– Hello Biffen!
Jag hälsar fåraktigt tillbaka och tvingas också säga nåt i mikrofonen om att jag tror att Sharks tar hem cupen i år.
Sedan föreslår Dogge att jag ska leda publiken i ”Raketen” också – som Kungen med scouterna – men det ska jag verkligen inte.
– Han får hellre köra över mig som han körde Andrew Shaw mot Chicago för några år sedan, gör jag klart när Miller insisterar.
Crankshaft har mycket kul.
– Vi måste leta på någon som filmade när de ropade ”Hello Biffen”, tycker han.
Det måste vi inte alls.

Uppe på bildskärmen stretar Sharks på för att få till en kvittering men kommer ingen vart, så Crankshaft lägger sig på en uppblåsbar säng han fått av Q – Earthquakes officiella maskot.

– Det här kommer hjälp Thornton att sätta en puck, deklarerar han.
Då gör Tyler Bozak 2-0.
Den blågule bjässen far upp och sparkar iväg sängen med sån kraft att maskoten nästan ser rädd ut.
Det löser Crankshaft med en kram.


Jag får en jag också – av Q.
Sen går vi till baren igen…
Andra halvan av matchen ser vi, något otippat, på en BBQ-restaurang vägg i vägg med Avaya-stadion.
Så fort vi fått in ribs och korvar och brisket och öl och bourbon är kompisen Thornton bara millimeter från att vräka in en puck på den omöjlige Binnington.
– Aaaaaah, vrålar Dogge så en servitris som råkar gå förbi sånär får hjärtstillestånd.
– Oj, ursäktar han sig, jag ville inte skrämmas. Men det är ju Sharks på tv…
Det är ju det och till slut, knappt sju minuter in i tredje perioden, lyckas Tomas Hertl faktiskt reducera.
Då skriker Crankshaft ännu mer, men servitrisen är beredd och svimmar inte. Hon bara tittar storögt på honom.
– Nu tar vi det här, lovar mannen som förr uppträdde i tröja nummer tre och river en strimma saftigt kött
Det går dock trögt och ju närmare slutsignalen vi kommer, desto större blir frustrationen vid bordet.
– Den där jäveln, ryter han om en Blues-spelare vars identitet ska förbli en hemlighet, honom skulle man….ja, vi låter bli att berätta vad man ”skulle” också.
Trots hård forcering i slutet, och en lång radda icing-puckar från Blues sida, går det inte. Sharks förlorar till sist med 2-1 och Dogge muttrar bittert ner i bbq-såsen.

Men han repar sig snabbt.
– Vi tar det i de två kommande matcherna istället. Nu beställer vi in mer, hojtar han.
Kvällen hinner bli hyggligt sen innan vi är färdiga med det vi har på tallrikarna, och i glasen, och sängen lockar.
– Ja, för mig med. Jag ska upp och spela tennis vid åtta, meddelar Crankshaft och det kan han ju försöka lura i någon annan.
Men mycket riktigt:
När jag vaknar framåt förmiddagen ligger ett sms sedan länge och väntar i mobilen.
– Vaknat ännu? Jag har just spelat i två timmar.
Konklusion:
Douglas Murray är fortfarande kung – och den som är i San Jose på tisdag, under Game 6 i St. Louis, bör inte missa chansan att gå på watch party och träffa honom!

Good evening, hockey lovers!
Som jag förvarnade om blir det ingen vanlig blogg under stundande Game 4 mellan Blues och Sharks.
Jag ska på watchparty på Avaya Stadium i San Jose med en gammal haj – känd bland annat för 412 utvisningsminuter på 518 matcher… – och kommer, tror jag, inte kunna uppdatera som vanligt.
Istället planerar jag en mer utförlig rapport, framförallt visuellt, i morgon.
Hoppas ni får en fin och givande stund i spåret i alla fall.
Personligen har jag en känsla av att ett förbannat Blues kommer samla sig till slutspelets hittills mest rungande insats – medan The Bohemian From The Bay Area, som sällan står för två övertygande insatser i rad, nog ämnar tugga på en tandpetare (i bildlig mening alltså) och ha det lite soft.
Men den som lever får se.
Igen:
Enjoy the night!

CAROLINA – BOSTON 0-4 (Slut)
• • •
Boston Bruins är tillbaka i Stanley Cup-finalen.
De sveper Carolina i fyra raka och avslutar med att nolla sin utmanare och det finns inte mycket annat att säga än ”grattis”.
Björnarna har varit bättre – ja, klart bättre – konferensfinalen igenom och just nu känns det osannolikt att Sharks eller Blues ska kunna hindra dem från att bärga bucklan igen.
• • •
Samtidigt:
Bloggen lyfter på Stetson-hatten för Carolina Hurricanes och deras otroliga fans.
De har stått för en fantastisk säsong, skapat otroliga folkfester som gjort hela NHL roligare och briljerade verkligen i serierna mot Washington och Islanders.
Och se publiken i PNC, som står kvar och hyllar sina hjältar – förlusten till trots.
Magnifikt.
• • •
Bäst av allt:
Ett år efter att han tvingades se de gamla kamraterna i Washington – som han upplevde så många sorger med – vinna cupen får Mojo Johansson själv chansen att gå upp i sitt livs första final.
• • •
Visst kommer Chara ut för handshake och Prince of Wales-ceremoni.
Men nej, han tar inte i pokalen.
Jag, som bara flyger i ett visst par kalsonger, förstår precis…
• • •
Tack alla ni som till slut anslöt i spåret, det blev ju en trevlig kväll och natt.
Imorrn blir det lite speciellt. Jag ska på watch-party med en viss folkhjälte här i San Jose och där är det oklart hur mycket jag kommer kunna blogga, men jag lovar att försöka skicka in nåt inlägg då och då.
Häng med – mycket bilder utlovas!

CAROLINA – BOSTON 0-2 (Period 2)
• • •
Boston Bruins står på tröskeln till Stanley Cup-finalen.
De har inte bara tvåmålsledning – tack vare dubbel powerplay-uppvisning av världens bästa förstakedja.
Hurricanes hänger på repen och orkar inte mer. De stångar desperat i en push innan 0-2-målet men kommer för det mesta ingenstans och avlossar knappt ett skott.
Sorry, Emil Ullbrand och Hamilton The Pig – det är över nu.
• • •
Lagom kul för Jordan Staal om hela säsongen tar slut för att han byter som en klåpare och orsakar too many men-utvisning.
• • •
Få se, hur ställde vi upp ekvationen:
Laget som svepte laget som svepte ett annat lag blir själva svepta.
Och frågan är hur lyckat det är för Bruins att sitta och vänta på sin finalmotståndare i en vecka eller mer.
Lite oroande bör det kännas.
Fast en fjärde sweep i samma gren i playoff-trädet?
No way, säger bloggen.
• • •
Riktigt vad Brind’Amour ska säga nu behöver man veta mer om psykologi än jag för att slå fast, men det där med ”inget att förlora” bör väl rimligen understrykas ännu hårdare.
• • •
Carl-Folke…hur gick det? Somnade du innan puckdrop? Ajabaja!
• • •
Rask är på väg mot en nolla, men den här har inte behövt jobba överdrivet hårt för.
Canes var, faktiskt, mycket bättre i förra matchen.
• • •
Helt i enlighet med amerikansk ingenjörsnorm visar sig torktumlaren här på hotellet fungera lika dåligt som Carolinas powerplay – och nu hänger det halvtorr tvätt i hela rummet.
Hallå.

CAROLINA – BOSTON 0-0 (Period 1)
• • •
Tuukka hit och Tuukka dit – ikväll är det Curtis McElhinney vi ska sjunga högtravande hyllningshymner om.
Han håller Hurricanes kvar i konferensfinalen.
Inte för att Bruins är helt överlägsna, eller bombarderar honom med puckar, men de skapar de klart bästa chanserna – utan att få hål på hemmakeepern, hur de än beter sig.
Plocken när Marchand bara ska vispa in den knäckande 1-0-pucken är ingenting annat än gudomligt stoff.
Kvällen lever ännu.
• • •
Det är fint att se att fansen i Raleigh i alla fall inte gett upp.
De har partajat med samma ystra humör som vanligt under sin heliga tailgate – och de vevar återigen upp elektrisk atmosfär i den gamla PNC-ladan.
Bless them.
• • •
Första avblåsningen gäller en handpassning och som Doc inte kan låta bli att säga:
– Det är en populär avblåsning just nu.
Ouch, Doc…
• • •
Canes powerplay har inte mer kolsyra än en Fanta som stått på diskbänken sedan All Star-breaket.
Om konferensfinalen slutar som vi alla tror kommer detta faktum stå högst upp på listan över sydstatskrigarnas tillkortakommanden.
• • •
På NHL:s radiokanal har de under dagen diskuterat den där handpassningen i St. Louis igår som de diskuterar Trumps planer på handelskrig med Kina på CNN.
Någon håller till och med en utläggning om att Meier ”fuskade”, men uh-uh – det perspektivet är helt wacko.
Man får slå pucken med handen och hade den bara träffat en Blues-spelare innan den nådde Hästpolo-Gustav hade handpassningen upphävts, så Meier gjorde rätt som försökte – och att det sedan blev som det blev var ju inte hans fel.
• • •
Om det var i något moment man trodde att Charas frånvaro skulle märkas var det i Bruins penalty kill, men nä – den är perfekt ikväll också.
• • •
Han förnekar bestämt att han befinner sig i södern, men jag tycker att jag även på dagens euforiska bilder från PNC-parkeringen ser Linus Hugosson stå och gorma i röd Hurricanes-jersey.
• • •

Dagens idolporträtt at bloggen First Dog: Manfred luktar på Tennessees bedårande blommor.

• • •
Wallmark hänger en i andra.
• • •
Är det bara jag och Kenta som är uppe och tittar ikväll?
Så här dött kan jag inte erinra mig att det nånsin varit i spåret under en konferensfinal.
Hallå, jag skickar ner sonden i djupet och ser om vi åtminstone kan få upp en U-båt eller två?
• • •
Nu ska jag – hör och häpna – gå och hämta tvätten.
Hotellet har en tvättstuga på min våning och jag börjar få ont om rena T-shirts och kalsonger, så, well, tvättmästare Biffen slog till.

”Vi har inget att förlora”.
Förhoppningsvis är det den tanken, och den känslan, som brinner i hjärtat på The Bunch of Jerks just nu.
Egentligen har de förstås det. Förlorar de fjärde raka mot Björnarna från Boston är säsongen över, alla blodiga uppoffringar har varit förgäves och det som nyss kändes som roligaste året i hela karriären slutar i en bitter känsla av förödmjukelse.
Men när läget nu är som det är, när uppdraget beskrivs som omöjligt och ingen längre tror att det finns minsta chans, är det den noting-to-lose-hållningen man måste inta.
Fuck it all, liksom. Nu går vi ut och lägger allt vi har på rött och så får det bära eller brista. Vi bränner hela lagret av krut och ammunition i en enda blowout.
För vår brotherhood.
För våra passionerade fans.
För vår stad.
För vår saga till säsong.
För ödet och berättelserna i framtidens historieböcker.
Lag som lyckas försätta sig i det tillståndet och agerar utifrån de premisserna, är alltid farliga. Ja, ibland till och med omöjliga att slå.
Så om Rod Brind’Amour rattat in rätt sorts mentalitet i sitt manskap kan det här gå.
Nä, de lär inte kunna vända hela serien vad de än intalar sig själva.
Men de kan vinna åtminstone en match och undvika förnedringen i att bli svepta.
Inget att förlora, pojkar, inget att förlora…
• • •
Bloggen är nu, efter en liten roadtrip på måfå i Silicon Valley, tillbaka i centrala San Jose och sitter nu vid en ny hotellrums-TV för att se fjär
Om det låter för jäkla lyxigt kan jag trösta med upplysningen att det regnat idag – och därtill så kraftigt att jag inte ens pallade att gå ut vid Apples Mothership till butik i Cupertino.
Förstå lidandet…det här ju Kalifornien, hit åker man – och stannar – för att solen ska lysa på en (OBS! Ironi!)
• • •
För Bruins gäller framförallt att undvika den känsla av trygghet 3-0-ledning hotar att plantera i hjärnan.
De skulle aldrig säga det, eller ens formulera tanken i ord, men någonstans i bakhuvudet puttrar ändå vissheten om att en förlust inte vore någon katastrof.
Men sårade byten ska dödas direkt. Får de leva vidare finns risken att de repar sig och sedan kan vad som helst hända.
Det vet ledarna i laget – gamla rutinerade brunbjörnar som Chara, Bergeron, Marchand, Rask och Backes – också. Så de kommer höja sina ramar i skyn och slå så hårt de kan – rakt över strupen på The Jerks. Den östra konferensfinalen ska stängas nu.
• • •
På Starbucks har de ju ovanan att fråga vad man heter när man beställer sin fåniga lilla vanilla latte, och har men det obskyra namnet ”Per” blir det lätt förvirrat.
På Santana Row igår han jag dock inte svara, för mitt sällskap – vi kan kalla honom Crankshaft – kom före med:
– Biffen!
Sedan hade han jättekul när de ropade ”Biffen” med helt koko-uttal.
• • •
Now, det jobbiga för Canes är att Tuukka Rask fortfarande står i Bruins-kassen – vad för desperation och once-in-a-lifetime-attityd de än kramar fram.
Han skulle kunna ha en off-kväll han också, visst, men det spela inga pengar på det.
När målvakter av Tuukkas dignitet kommer in i den här sortens Conn Smythe-flyt, och utstrålar så oerhört mycket lugn och självförtroende som han gör kväll efter kväll, då slutar de i allmänhet inte spela lika storartat förrän bucklan är utdelad.
• • •
Fast jag brukar använda ”Zeb” på Starbucks istället.
Den sitter fint.
• • •
Trion som tävlar om epitetet ”General Manager of The Year” presenterades nyss:
De heter Doug Armstrong (St. Louis Blues), Don Waddell (Carolina Hurricanes) och Don Sweeney (Boston Bruins).
Personligen hade jag gärna sett Lou Lamoriello (NY Islanders) och Brad Treliving (Calgary Flames) i den församlingen, men okej – de kandidaterna får duga.
Viss humor är det förstås att Waddell sågs som en hopplös nödlösning för Carolina innan säsongen – och att Sweeney länge betraktats som ett skämt av många ”armchair experts”.
• • •
Innan vi börjar ikväll vill vi förstås ha en rapport om hur Bloggens First Dog, Manfred, mår.
HEK, är han på humör?
• • •
Ojvoj, Chara saknas på matchvärmningen, rapporteras det från Raleigh.
Då är det nåt allvarligt fel på honom – han skulle aldrig, aldrig missa en sån här match annars.
• • •
Carl-Folke, är du vaken? Vi ser fram emot ditt sällskap inatt och godkänner inte trötthet som giltig frånvaro!
• • •
Som min vän Michael Traikos frågar på Twitter:
Kommer Chara ändå ut och tar emot Prince of Wales Trophy om Bruins vinner ikväll?
Något annat skulle kännas fel.
• • •
OK, nu får vi veta: Gör Bruins slut på Hurricanes feelgood-saga och tvingar fram en handshake redan ikväll – eller kan The Bunch of Jerks undvika Penguins och Islanders bittra öde?

ST. LOUIS – SAN JOSE 4-5 (Slut OT)
• • •
Nej, sure, visst – det var inget domarna kunde göra i det där läget.
De såg inte att Meier gjorde en Maradona och använde Guds hand och den typen av situation får inte videogranskas.
Det är ju däri den stora skandalen ligger.

Att man kan döma bort mål sedan ingående videostudier visat ett en skridskospets varit en centimeter innanför blålinjen – ibland utan att spelaren skridskospetsen tillhör haft det minsta med målet att göra – men inte ens får kolla så här helt avgörande incidenter…det är ju faktiskt ingenting annat än befängt.
Så när Schenn och Binnington drämmer klubborna i plexit är det egentligen inte zebrorna som ska ta åt sig.
Det är ligan.
• • •
Erik har dock inget att be om ursäkt för. Han fick en finfin macka av Hästpolo och gjorde vad han kom till San Jose Sharks för att göra:
Vinna slutspelsmatcher.
Här i bloggen kan vi inte låta bli att bli lite begeistrade.
• • •
Allra viktigast – och svårast – för Blues nu är att släppa det här och gå vidare.
Det känns såklart overkligt jävligt att förlora en match på det sättet – i all synnerhet som de sista 30 minuterna spelade så satans bra.
Men likafullt: Det ger absolut ingenting att ödsla mer energi på den situationen.
De som varit med länge – Steen, Perron, Maroon, Pietrangelo, Bouwmeester etc – har en uppgift nu.
• • •
Hey, vi spelade in ett podcast-avsnitt idag också, det hade jag nästan glömt – och ni hittar det här.
Bamse från Örby är i fin form.
• • •
Berube vill inte säga ett jota om handpassningen på sin presskonferens och det är en bra start.
Mindre hoppingivande är rapporterna om att GM Armstrong ska ha dunkat på dörren till domarnas omklädningsrum och skrikit ”Fucking garbage!”…
• • •
Nu ska jag bara vänta på ett litet samtal från en special someone i St. Louis.
Sedan blir det liten middag.
I morrn kan Bruins fullborda sin sweep mot Carolina – och när matchen börjar i Raleigh hörs vi igen, alla fina läsare!

ST. LOUIS – SAN JOSE 4-5 (slut, OT)
• • •
EK65!
Visste väl det.
När det väl lossnar för konstnären från mörka Småland , då jävlar lossnar det.
Men visst – det var en handpassning och domarskandal.
Nu ska det skrivas i Kalifornien, sen kommer kort slutrapport.