ST. LOUIS – SAN JOSE 4-4 (Period 3, OT väntar)
• • •
Såklart.
Lika givet som förluster i Vegas, turbulens över Klippiga bergen och huvudvärk efter långa sittningar på Neary’s:
Logan Couture, Superman of The Playoffs, trycker in 4-4 med Jones i båset och mindre än en minut kvar på klockan.
Han är fan otrolig, karln.
Och mycket riktigt:
Nu får vi förlängning för första gången i konferensfinal-rundan,
Yes sir!
• • •
Blues har varit bättre under andra halvan av matchen och ja, man kan tycka att de borde avgjort i tredje.
Men nu gjorde de inte det och det handlar inte om att spela bra nu. Det handlar om att – big kliché-varning! – hitta sätt att vinna.
• • •
Mig gör det inget om dramat tar slut hyggligt fort, för de såg ut att han en väldigt trevlig bar här på hotellet men det har bara öppet i några få timmar till…
• • •
Martin Jones studsade tillbaka fin i slutperioden, får ni hålla med om.
• • •
Mina hjältar:
Steen och Ko-Ture, för det är ju bara dumt att inte ta honom.
Men det finns förstås en chans att Perron fullbordar hattrick med karriärens viktigaste mål också…

ST. LOUIS – SAN JOSE 4-3 (Period 3)
• • •
Gridlock no more.
Istället:
Den västra konferensfinalen öppnar sig en blommande vårlök och blir alldeles furiös och oregerlig och härlig.
Redan inom loppet av fyra minuter i andra ramlar det in tre mål – och sedan avlöser chanserna varandra tills Perron gör ett fjärde och ett femte också.
Yes, baby. Så här vill vi ha det!
• • •
The Jumbo Joe Bonanza pågår i Missouri.
Den Gamle Med Pucken spelar som i trans och har ett hattrick på lut.
Tänk vad som kan hända bara man får The Melkman vid sin sida…
• • •
Ojvoj, sicket momentum Blues får efter Perrons kvittering – och ännu mer efter ledningsmålet.
Nu är det svårt att se något annat än att Blues har det här.
Men som denna tillställning svängt – vi ska inte inbilla oss att vi vet.
• • •
”Var är Tarasenko”, har Blues-fansen och St. Louis-media grymtat i några veckor.
Där är han.
Det räcker att den sortens artist får yta och tid i någon sekund – då smäller det på det viset.
• • •
Jo, nu börjar se Jones se lite shaky ut igen.
Illa.
• • •
Det kanske är dags för Berube att testa Alex Steen i en topp sex-roll ett tag?
Han – som så oerhört gärna vill spela i en Stanley Cup-final – har bara blivit hetare, och bättre, ju djupare Blues trängt i det här slutspelet och nu börjar han mata in mål också.
• • •

Dunn kommer inte tillbaka med.
Då var det nog dessvärre käken som gick sönder.
• • •
Vad sägs om konferensfinalens första förlängning?
Bloggen gör definitivt tummen upp för den idén.

ST. LOUIS – SAN JOSE 0-2 (Period 1)
• • •
– Jag kan inte göra mål längre, har Erik från Landsbro skrockat säsongen lång.
Men visst fan kan han det.
Det är King Karl som med en pärla från strax ovanför högra tekningscirkeln drar first blood i tredje ronden.
Nu kan det bli åka av, believe you me!
• • •
Ja, hej. Efter ett litet uppdrag i downtown San Jose hann jag tillbaka till hotellrummet – idag beläget i Santa Clara på andra sidan berget, som de säger här – sådär en kvart före puckdrop och sitter nu här och myser (om ni ursäktar det ordet…) vid en härligt superfläskig storbildsskärm.
Livet kunde vara sämre.
• • •
Länge känns det som att förstaperioden saknar karaktär och profil.
Det är en gridlock där ute, renons på svängrum och tid.
Men sen börjar Blues, precis som i första matchen, begå misstag och slå bort en massa puckar – möjligen för att hajarna stressar dem, som hajar tenderar göra när de är hungriga… – och så är det plötsligt 0-2.
Ojvoj.
• • •
Sören på Rören har skickats upp läktaren ikväll – och är alltså den som får betala för att Thornton-kedjan sög så hårt i förrgår. Det berodde förstås i första hand på att han som namngett formationen var helt off, men honom petar de ju inte. Istället flyttar de upp The Melkman och ersätter honom, i fjärdelinan, med Michael Haley.

Bloggen rynkar på näsan.
• • •
Nej, usch, det kan vara så att Vince Dunns käke går av när han får Dillons skott rakt i plytet.
Inte kul.
• • •
Fast nu gör ju Jumbo Joe mål, efter storartat förarbete av The Melkman, så DeBoer lär vara nöjd med det draget.
• • •
Det börjar bli ett långt slutspel för Patrick Sharp, den förre Blackhawks-stjärnan.
Han bor i Chicago men har ju stått i NBC-studion varenda kväll sedan vi började för en dryg månad sedan och den är belägen i Stamford, Connecticut – en dryg timmes bilväg norr om New York.
Så jag antar att kanalen har honom set up på något trevligt hotell på Manhattan och kör honom fram och tillbaka varje dag.
Dyrt, men NBC har obegränsat med pengar och Sharpie är ju värd varenda cent. Han har varit en sann revelation som studioexpert.
• • •
Är Evander Kane månne lite mer aktiv och villig att ge sig in i skiten ikväll?
Det känns nästan så.
• • •
Jag undrar ofta hur det ser ut i den där NBC-studion i Stamford – framförallt där Sharpie och Keith Jones tittar på matcherna. I min fantasi sitter de i fantastiskt mjuka biograffåtöljer och ser all action på regelrätta biodukar och serveras ständigt femstjärnig mat och dryck.

Ett reportage där vore kanske en idé nån gång.
• • •
Blues avlossar alltså bara fyra skott i första.
Det håller ju inte.
• • •
Äh, bara för at det plötsligt regnar lite börjar bilden på tv-skärmen stalla.
Parabolantenn är verkligen bara skit.
• • •
Hörrni, här ska det nu göras lite kaffe i den lilla hotellrumsbryggaren.
Pass upp på Erik nu i andra.
Han är på gång.

Er Biff har lite att stå i idag, så vi tar och kör en Veckans Lista inför Game 3 mellan Sharks och Blues i Enterprise Center.
Alltså det bästa och det sämsta från senaste tiden i Stanley Cup Playoffs – enligt den enväldige bloggaren.

VECKANS LISTA

1. Conn Smythe-Tuukka.
– King of The Spring. Står för bästa målvaktsinsatsen i slutspelet sedan Tim Thomas för åtta år sedan.

2.Logan Couture.
– En playoff-artist om vi nånsin sett en. Så fort grundserien är över förvandlas Ko-Ture från Clark Kent till Superman.

3. Bohemerna från Bay Area.
– Det är omöjligt att inte bli charmad av en samling långhåriga, skäggiga beach-bums som när de har lust kan spela världens bästa hockey men andra gångar bara verkar rycka på axlarna åt alltihop.

4. Patrice Bergeron.
– En genial hockeyspelare, varken mer eller mindre.

5. Gloria.
– Laura Brannigan trodde jag nog inte att jag nånsin mer skulle nämna i en text, men faktiskt: Blues segerhymn är otroligt medryckande och effektiv. Tråkigt att hon gick bort redan. 2004 och inte kan flygas in för nationalsång under eventuella finaler.

6. Robert Bortuzzo.
– Att han skulle dyka upp den här listan känns ungefär lika väntat som att Stu Bickel skulle göra det. I år. Men efter solouppvisningen i Hajtanken senast är ju den råbarkade given.

7. Bruins tredje- och fjärdekedjor.
– Det är framförallt det faktum att de levererar kväll efter kväll som ger Boston-björnarna verklig mästar-aura.

8. Chicken Parm.
– Paradrätten i Stanley Cup Playoffs 2019. Kan någon slå den på North i Denver? Vi får se, i i North End i Boston bör det finnas contenders.

9. Coach Brind’Amour.
– Den färgstarkaste karaktären som klivit in i de här sammanhangen sedan Tårtan. I love him.

10. Mojo Johansson.
– Den svenska kungen i konferensfinalerna. Han har aldrig spelat bättre.

VECKANS BU

•Justin Williams.
– Det är han som ska stå för rutinen och lugnet och visheten hos Canes, men Mister Game 7 har varit helt ur balans senaste matcherna. Hur ska The Bunch of Jerks då ha en chans?

• Bohemerna från Bay Area.
– Ja, de får vara med här också. Det blir lite VÄL tillbakalutat och slappt emellanåt.

•Evander Kane.
– Har någon sett till honom i konferensfinalen? Den sortens pjäser måste vara bättre.

• • •
OK, vi hörs när vi hörs – förhoppningsvis precis innan startskottet går i Missouri.

CAROLINA – BOSTON 1-2 (Slut)
• • •
Nu har solen slutligen gått ner i Kalifornien – och det har den sannerligen i North Carolina också.
Det här var chansen för Hurricanes att sig in i konferensfinalen, men de tog den inte och nu kommer de bli utslagna – kanske redan på torsdag.
Till och med Brind’Amour erkänner – nästan – att det är kört nu.
– Jag tänker inte sockra budskapet. Det här suger. Vi blev sparkade ni-vet-var, suckar han på sin presskonferens.
• • •
Som någon ironiska människa skriver på Twitter:
Snart har Bruins chansen att klippa av Bostons tre månader långa mästerskapstorka…
De vinner ju allting i den stolta stan, hela tiden, och resten av USA kan bara glo i bitter avund.
• • •
Det är tråkigt att se, men Justin Williams ger inget särskilt balanserat intryck när han talar med media efteråt heller.
Fan, det är ju han som ska vara oljan på vågorna i det omklädningsrummet.
• • •
Om han fortsätter likadant, och ser till Lord Stanley landar i Boston, är Tuukka den största Conn Smythe-favoriten jag sett under alla år här borta.
Sure, hans föregångare på posten i Boston-kassen, Tim Thomas, var också overklig 2011, men så här lysande så länge…det vetifan.
• • •
Nu ska jag se ikapp några HBO- och Showtime-avsnitt från i söndags och sedan sova.
Imorrn har jag lite att stå i innan nedsläpp i St. Louis, så långt intro är kanske inte att vänta men på något sätt hörs vi när matchen rullar.

CAROLINA – BOSTON 1-2 (Period 2)
• • •
”Boston Bruins är klara för Stanley Cup-final”, skriver jag efter halva mittperioden.
För precis det vi sa skulle hända när Canes inte tillvaratog sina chanser i första, well, det händer.
Björnarna, som tålmodigt väntat på att stormen ska bedarra, tar över och gör två mål som för hemmaspelarna måste framstå som plågsamt enkla och plötsligt är det helt tyst i North Carolina.
Men Calvin de Haan – han vi alla väntat på… – tänder hoppet med en strumprullare mellan benen på Tuukka.
Nu finns i alla fall en liten chans att det blir en del att skrika och hyperventilera åt i tredje.
• • •
Just ja, Nordy Nordström var ju Hurricane i tre säsonger – fram till förra våren.
Nu säger han ”tjena, minns ni mig?” till den klubbledning som inte ville ha honom kvar – och slår den förträffliga passningen Wagner gör 1-0 på.
• • •
En repa i Tuukkas blänkande lack.
Så får vi nog lov att beskriva det där de Haan-målet.
• • •
Det verkligt besvärande för Carolina är att de inte kan skylla den här i alla fall delvis, ska vi kalla den omogna, insatsen på att truppen är så oerfaren.
Det är ju en av de mest rutinerade som finns, Mister Game 7 himself, som sätter tonen med sin hemska förstaperiod.
Han ska be sina yngre kollegor om ursäkt om det det här skiter sig.
• • •
Min vän som flög från San Jose vid 06 i morse och nu sitter i PNC hälsar i ett sms att han aldrig varit tröttare i sitt långa liv.
Det meddelandet dämpar ångesten över att inte vara på plats.
• • • 
Det här kan fortfarande betyda att laget som svepte ett lag som svepte ett annat lag själva blir svepta.
Hm.
• • •
Haha, Kenta – perspektivsoffa? Vad i hela friden är det? Låter helt förfärligt.

• • •
Solen lyser ännu över Kalifornien, jodå.

CAROLINA – BOSTON 0-0 (Period 1)
• • •
Det hjälper inte om man köper bästa köttbiten hos bäste slaktaren – har man inte en fungerade spis hemma i köket blir det ingen femstjärnig måltid i alla fall. Ja, det blir ingen överhuvudtaget.
Den liknelsen kommer av sig själv när jag ser Hurricanes i afton.
De gör sin klart bästa period i hela serien och radar upp chans på chans på chans.
Men de de får så att säga aldrig upp värmen på spisplattan och nollan lyser fortfarande fet i protokollet.
Risken är stor att det betyder att det till sist blir tomt på tallrikarna, för att nu dra det här temat alldeles för långt.
Hur många gånger har vi inte sett det, hur ett lag jagar och spelar briljant men inte gör mål – och istället smäller det plötsligt på andra sidan isen istället.
Samtidigt har de förstås inget annat väl än att fortsätta vrida reglagen i botten och hoppas att en gnista till slut tänder (herregud…).
• • •
Att Brandon Carlo börjar med att skicka pucken över plexit indikerar att Bruins verkligen är lite tagna inte bara av Canes ursinniga start utan även av rent kolossala öset i på läktarna.
Told you…
• • •
Alltså, jag kan kan inte erinra mig senast vi såg en målvakt spela så stor slutspelshockey som Tuukka gör just nu.
Kanske han själv i konferensfinalen 2013 – eller Quick 2012. Eller, vänta – Tim Thomas 2011! Där kan vi ha namnet.
Han gjorde också matcher som efterträdaren gör ikväll, när det var han mot ett helt lag – och han vann.
• • •
Brad Marchand kanske har en poäng i att Justin Williams inte agerar som en kapten ska hela tiden.
Utvisningarna han drar på sig under flera privata uppgörelser med Torey Krug är inte smarta.
• • •
Men snälla nån, det var ju en bedrift av Teräväinen att INTE göra mål med halva kassen öppen i första bytet.
Hur…?
• • •
Vissa domslut kommer lite sent ibland, kan jag tycka.
• • •
Hittills har Hamilton The Pig stått för en mer imponerande insats än Hamilton The Defenseman.
Han gör det löjligt enkelt för Tuukka under fyra-mot-tre och fem-mot-tre-lägena.
Vem tror han att det är som står där? Scott Darling? Tyvärr, det är hetaste Conn Smythe-kandidaten. Han släpper inte in några meningslösa slagskott han ser hela vägen.
• • •
Här på västkusten är klockan nu bara 18.00 och solkatterna gnistrar Pacific Ocean, så jag ska nu ta och ställa mig i fönstret och titta på dem en stund.

Nu, ikväll, avgörs den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2019.
Inte en teknisk mening – det är blott den tredje matchen mellan Hurricanes och Bruins som avgörs i PNC Arena och vad som än händer ska fyra matcher spelas i alla serier.
Men ni vet och jag vet och alla inblandade vet: Går björnarna upp i 3-0-ledning är det slut.
Finito.
Game over.
För då måste Canes vinna fyra raka, varav två i TD Garden, och morsning korsning – det finns inte en chans.

Så:
På något vis är Rod Brind’Amours Bunch of Jers således tvungna att samla sig till årets – ja, för flera av dem handlar det rentav om hela livets – insats ikväll.
Det räcker inte bara att spela bättre än i förra matchen, i söndags.
De måste spela OERHÖRT mycket bättre.
Personligen hoppas jag att de klarar det. Inte för att jag håller mer på Canes än på Bruins, men det vore skoj om det inte var över på en gång. Vi vill ju ha drama och spänning och långa serier som suger musten ur oss.
Men jag tvivlar starkt.
Bruins har helt enkelt varit så mycket bättre och och björnflocken är fullspäckad av gamla playoff-warriors som vet att man inte kan vänta utan ska hugga när motståndaren har halsen blottad.
We will see.
Men tag i er i akt, mina kamrater.
Det är konferensrundans första avgörande ögonblick vi har framför oss.
• • •
Här på den västra planhalvan har bägge lagen och alla journalister och hangarounds idag lämnat San Jose och – via connections över hela kontinenten – flugit till St. Louis.
Utom bloggen.
Jag stannar i Kalifornien och kommer, enligt känt gammalt upplägg, vara kvar här i väntan på Game 5 på söndag.
Lite andra jobb ska göras och det blir så mycket stök och krångel att flänga fram och tillbaka när serien ändå inte kan avgöras – och antagligen går till Game 7, varmed det blir till att flyga så det räcker nästa vecka.
Så be ready – i veckan följer en räcka hotellrumsbloggar. Plus, med lite tur, en annan rolig grej.
Just nu sitter jag nere på the Monterey Peninsula, söder om Silicon Valley – för där är det som vanligt någon mässa och omöjligt att få tag i rimliga rum – och har småbedårande utsikt över Stilla Havet.
Den – utsikten – ska förhoppningsvis kunna inspirera till stordåd.
• • •
Vad som möjligen ändå kan tala för The Bunch of Jerks är just PNC Arena – vulkanen i skogen utanför Raleigh.
Där har de hittills varit oslagbara under sitt första slutspelsframträdande på ett decennium och helt klart – trycket i den fullpackade ladan kommer bli en utmaning för B’s.
Bergeron och Chara och Marchand och Mojo och de andra har upplevt mycket genom åren, men knappast atmosfär lika fysiskt förtätad som den de åker in i nu.
Inte har de haft Hamilton The Pig mot sig heller…
• • •
Just som jag hade parkerat utanför en Jack In The Box nånstans i den ljuvligt kuperade Cannery Row-trakten i eftermiddags, och rotade i panik i resväskan efter ett presskort jag trodde jag hade glömt på rummet i San Jose, ringde Gabe The Babe Landeskog och berättade om bakgrunden till sitt VM-beslut.
Sedan var det bara att sätta sig i cheese burger-oset och randa en text.
Så kan det också gå till.
Och med det samtalet, och den texten, är Vilka-kommer-till-VM-operationerna över för den här gången. Grönborg har spikat truppen, inga andra kan bli aktuella ens om tredjerundan tar slut fort.
Förlåt mig om jag tycker det är lite skönt…
• • •
Brind’Amour förväntas stuva om rätt ordentligt i formationerna ikväll och det är ju aldrig ett bra tecken att behöva göra det mitt under en slutspelsserie – och allra värst är det om coachen känner sig nödgad att börja dribbla med målvakterna, men tydligen överväger han det också.
Mrazek har inte riktigt varit sig själv sedan han drog sönder en ljumske mot Islanders och kan således komma att ersättas av Curtis McElhinney i Game 3.
Oroande – men kanske nödvändigt.
• • •
Sms från Big Papa Wennerholm i Bratislava:
”Igår kom en ganska överförfriskad svensk supporter fram till mig på pressläktaren och sa:
– Tjäna Bjurman.
På bred värmländska.”
Ha ha, stackars Big Papa!
• • •
Det är värt att påminna om igen, nu när han ska ut på scenen igen:
Marcus ”Mojo” Johansson spelar sitt livs hockey för närvarande och håll med – nog vore det bra häftigt om han ett år efter den missade festen med polarna i Washington fick vinna Stanley Cup på egen hand.
Jag gissar att alla i Caps som spelade med honom under alla de där åren för några veckor tänker bort rivaliteten och håller på Bruins.
• • •
På NBC-bilderna från tailgate-partyt utanför PNC är det en snubbe som ser ut precis som Linus Hugosson från NHL-timmen som står och skriker ”Let’s go Canes” med rödsprängd panna.

Har professorn flugit down south och gone wild?
Det vore lite otippat.
• • •
Nu, när värmningen startar, kommer beskedet att McElhinney leder laget ut på isen och det innebär med all säkerhet att han startar.
There you go.
• • •
Åtminstone en murvel jag känner gick upp vid 04.00 i San Jose i morse, tog sig till flygplatsen och sitter nu, ser jag på Twitter, i PNC Arena.
Det hade jag också kunnat göra – men inte med mindre än jag avlidit framåt tredje perioden och det får vi väl hoppas att ni inte önskar mig.
• • •
Detta kan, får jag en plötsligt ingivelse om, vara kvällen när Lucas Wallmark prickar in sitt första mål sedan andra matchen mot Washington.
Det har gått en månad och en dag sedan dess, så det är dags.
• • •
OK, buckle up, people.
Vi står som sagt inför en av de stora stunderna i årets playoff nu.

SAN JOSE – ST. LOUIS 2-4 (Slut)
• • •
Ah, kunde inte Meier ha vispat in ett tröstmål på slutet?
Då hade Sunkens mål blivit matchavgörande – och jag fått hela potten.
Men nä, så kul skulle vi inte ha det.
• • •
Hur snabbt det kan vända ändå.
I förrgår satt vi här och kände att, ah, Sharks är ju bästa laget och kommer vinna och få gå upp i mäktig final mot Boston.
Nu vet vi ingenting – mer än det sannolikt blir en väldigt lång och tung serie mellan de här två supermakterna.
• • •
Alex Steens passning till 4-2-målet var ju ett mästerverk, varken mer eller mindre.
– En helt underbar macka. Han ska all cred, målet var hans förtjänst. Jag fick bara till en liten myr-backhand och på något vis slank pucken in, instämmer Sunny.
• • •
Det går inte att bli klok på Sharks.
De har så mycket talang, så mycket kunnande, så mycket styrka – och ändå envisas de emellanåt med att maila in såna här axelryckningar till insatser mitt under brinnande slutspelsserier.
Hammarby på 70-talet var en hårt drillad Lasse Falk-skvadron i jämförelse.
• • •
Den mest otippade mannen of the hour i hela slutspelet.

Sunken håller med.
– Ja, nej, de där movesen visste jag inte att han hade. Om jag sett det på träning? Nä, jag har inte ens sett honom så där högt upp i banan tidigare.
Ha!
• • •
Tack för i natt, alla som var med. Nu ska jag ta mig till John Blund och ämnar i morgon vakna som en torped och ladda för en blogg från lämpligt hotellrum.
Vi hörs då, ok?
 

Sunny Sunken Sundqvist sätter 4-2.
Så nu går jag, kort slutskvätt kommer.