Solen hänger väldig och ogenerat glimrande på en himmel så djupblå att till och med vykorten i ställen utanför souvenirbutikerna blir avundsjuka.
Palmkronorna häver sig stilla och värdigt i en försiktig bris.
Den ljumma luften i den lummiga parken mitt i centrum, kringgärdad av byggnadsverk som vittnar om lika starka som betagande latinska influenser i trakten, doftar av blomster och matolja och evigt solsken.
Och plötsligt, genom den somriga förmiddagsidyllen skär ett vrål som ekar mellan fasaderna i flera sekunder:
– Let’s go, Sharks!
Yes, ladies and gentlemen – bloggen har bytt kust och installerat sig i San Jose, California.
I denna paradisiska tillflyktsort i hjärtat av Silicon Valley inleds ju den västra konferensfinalen i 2019 års Stanley Cup-slutspel, mellan supertungviktarna Sharks och Blues, idag och…ja, var ska sleven vara?
Det kommer bli ett episkt krig och det kommer bli det omedelbart och jag ser i sanning fram emot att, genom bloggen, få ta med er ut på slagfältet.
Är ni redo?
Jag med.
Nu varvar vi upp på allvar – och fortsätter gasa hela vägen in i mål!
• • •
Det tar ju sin lilla tid att flyga över kontinenten och jag stod igår kväll vid gaten på JFK och gruvade mig rätt ordentligt över att behöva sitta nerklämd i ett trångt ekonomisäte i över sex timmar.
Då kallade de mig plötsligt till podiet, berättade att jag blivit uppgraderad till förstaklass och gav mig ett nytt boardingpass med för säte 4A.
Utan avgift (så redaktionssekreterare Flash vet det…)
Det är just den sortens ”breaks” man då och då behöver när man befinner sig på rull över kontinenten under jobbresor, för sedan låg jag i en regelrätt säng och hade det så gott att jag nästan önskade att de flugit vidare till Hawaii, i sex timmar till.
Men då hade jag ju inte fått se någon hockey och så kan vi inte ha det…
• • •
Det går att känna nu.
Temperaturen stiger. Insatsen höjs. Allvaret är här – på riktigt.
Under de inledande två playoff-rundorna är slutmålet, vad vi än suggererar oss till för tillstånd, fortfarande svårt att se. För mycket återstår, man kan inte tänka så långt. Det blir bara…abstrakt.
Men nu, när The Four Last Standing gör sig redo för den näst sista striden, tornar portarna till himmelriket ofrånkomligen upp sig vid synranden.
Det krävs bara fyra segrar till, sen kliver de inblandade spelarna uppför trapporna, genom en allé av brinnande marschaller, och in under dess guldglänsande båge.
Vissa av dem har varit här förr, för andra är upplevelsen alldeles ny, men var säker – hjärtat bultar i bröstkorgarna på allihop. När fantasin de åtrått i hela sina liv, som de längtat och törstat så länge de kan minnas, plötsligt finns inom räckhåll kan de helt enkelt inte undvika att få Lord Stanleys feber.
Likadant är det för fansen.
Det är det som känns i luften – och det är den känslan i luften som gör konferensfinaler så otroligt kittlande och upphetsande.
• • • 
Det var dock till San Francisco jag flög in igår, sådär en 40 minuter norr om San Jose, för det gick inte att få ihop logistiken kring direktflighter hit (och det blev billigare med ett rum på flygplatshotell, Flash….) och tänka sig – trots att jag landade mitt i natten kan jag svära på att jag såg han Facebook-chefen, Zuckerberg, gå och huka i ankomsthallen.
Vilken grej.
• • •
Just här rakar temperaturen upp mot kokpunkten – och förbi – också av det blotta faktum att det är Sharks och Blues som kolliderar i den tidiga sommarkvällen.
De är det här slutspelets Ali och Foreman, bona fide heavyweights monumentale, och ingen förväntar sig något annat än ett fruktansvärt fysiskt och brutalt världskrig.
Inte spelarna heller.
– Det kommer definitivt bli helt andra typer av matcher än mot Avalanche. Men vi är redo, sa Ko-Ture igår och lät nästan lite hotfull.
Håll känsliga personer från tv-apparater och laptops, det är ett seriöst råd.
• • •
Bloggen kan redan nu avslöja att ni får avnjuta Kenny Albert vid micken i natt.
Det vet jag bestämt för när jag efter förmiddagens Uber-tripp ner hit sitter på klassiska Original Joe’s och äter brunch kommer det plötsligt fram nån till bordet och påkallar uppmärksamhet – och när jag tittar upp från min fina scramble är det USA:s bäste kommentator som står där och flinar.
– Gott?
Väldigt.
Allting på Original Joe’s håller världsklass.
• • •
EK65 tillbaka i konferensfinal…lite drar i alla fall jag efter andan varje gången den tanken slår mig.
Förra gången han intog den här scenen, 2017, ställde han ju till med en av de största soloshowerna Stanley Cup någonsin sett.
Likadant kommer det inte bli den här gången, han är inte ensam superstar i Sharks – ”jag har kunnat hålla mig i skuggan här”, som han uttryckte det på en presskonferens igår – och de ömmande ljumskarna hämmar honom lite mer än vad den söndertrasade foten gjorde för två år sedan.
Men ändå.
Erik i konferensfinal…själva begreppet har lite samma klang som ”Springsteen på Ullevi”.
Det är en ren ära att vara här och följa honom.
• • •
Det där ropet som river sönder min förmiddagsfrid är ingen avvikelse, om man säger så.
San Jose har hungrat efter en Cup i flera decennier, såg drömmen dö på mållinjen så sent som 2016 och tycks nu, när den sällsynta chansen till redemption åter uppenbarar sig, ha försatts i ett tillstånd av absolut trans.
Det ska hända nu.
Det här är året.
Det finns inget annat än att folkhjälten Jumbo Joe Thornton och hajarna i hans flock ska bäras fram till den ultimata triumfen.
Så ropen fortsätter eka hela dagen, till ackompanjemang av smattret från vimplarna som sitter fastnitade i sidorutorna på nästan alla bilar – och här inne kommer det bli sånt tryck att vi som inte tagit reda på var närmaste sjukvårdare, redo med plåster för trasiga trumhinnor, befinner sig kan få ångra oss.
• • •
Fast det är med att Erik kunnat ”hålla sig i skuggan” är bara delvis sant.
Han behöver inte köra bussen på isen, det finns gott om chaufförer i hajstimmet, absolut – men Erik Karlsson står aldrig i någon skugga.
Det skulle strida mot hans själva natur. Han är alltid the center of attention i alla rum han vistas i, utan att ens tänka på det. Det bara blir på det viset.
Så det så.
• • •
Idag är det exakt en månad sedan slutspelet började.
Bara en sån sak.
• • •
Många murvlar, med er Baloo i spetsen, muttrar och ömkar sig över att vyn från den tempoära auxillery-boxen högst upp på ena kortsidan sannerligen inte är den bästa i världen.
Utom Kramer från Hörnett – också känd som Jonathan Lindqvist
Så här lugnt reagerar han, som vanligt, på allting

En ångermanländsk zenbuddist i all sin prakt.
• • •
Att mycket fokus riktas mot Jumbo Joe och hans dröm om en cup innan ridån slutligen går ner är bara naturligt, men personligen tycker jag att åtminstone en liten skvätt av den sortens spotlight-sken på borde landa även på Alex Steen.
Han är inte bara den den svensk som spelat i NHL under längst tid – tillsammans med Niklas Kronwall och Henke Lundqvist.
Han fick också vänta förgäves på ett mästerskap under alla år pappa Thomas spelade i ligan.

Så är det någon som drömt och längtat länge efter det som står på spel nu är det Alex.
Må gudarna vara med honom nu.
• • •
Matchen börjar redan 17.00, lokal tid.
Det tycker jag är i tidigaste laget för en slutspelsmatch – bland annat för att jag inte hinner komma upp i normal intro-längd.
Men i gengäld kommer det finnas gott om tid för avslappningsövningar efteråt och ja, låt oss säga att det är många kollegor på plats som brukar vara bra i den grenen.
• • •
Craig Berube ger ett välkammat och prydligt intryck under en presskonferens två timmar innan puckdrop, men den fronten kommer snart krackelera.
Kolla när de zoomar in honom båset. Efter en halv period brukar han se helt härjad ut, med håret på ända och slipsen på sned.
Mycket kul.
• • •
Inte nog med Kramer från Hörnett. Den ständigt glade Henke Sjöberg från Hockeynews är här också.
Svenskfest råder på pressläktaren.
• • •
Apropå Kronwall hör jag att Staffan gör succé som expertkommentator åt SVT i Slovakien.
Kul.
Det är en roll som garanterat skulle passa även storebror; jag kan se en framtid när han följer med bloggen som bisittare under ett helt slutspel,
Men det dröjer.
Först vet ni vad som gäller för honom:
One more year!
• • •
Nu tar vi ett djupt andetag, mina vänner.
Det som troligen blir hela slutspelets mest explosiva urladdning ska precis börja.

Håll i er.

Ja kolla vem jag just sprang in i.

Vad det fotot betyder, och vad som väntar ikväll, får ni lista ut själva…

Bloggens alla fina läsare – välkommen till konferensfinalerna i 2019 års Stanley Cup.
Som jag förvarnade om igår blir det ingen livesändning i bloggen från den inledande matchen mellan Bruins och Hurricanes ikväll, för jag behöver hämta andan och ställa om emotionellt efter två rama Game 7-explosioner.
Men jag tänkte att ni alla fall ska få se vad jag, så här på förhand, tror och tycker om det som händer nu.
Det kan man läsa om i den här krönikan och i den här mer ingående analysen.
Ha nu en trevlig kväll och natt.
Jag ska förstås titta ändå, så kanske vi hörs i spåret om ni är snälla och fina…

SAN JOSE – COLORADO 3-2 (Slut)
• • •
Ja, då är andrarundan i Stanley Cup-slutspelet 2019 förd till handlingarna.
Ytterligare fyra kombattanter har stupat och skickats hem – och kvar på slagfältet har vi The Four Last Standing.
Boston Bruins, Carolina Hurricanes, San Jose Sharks och St. Louis Blues.
Dom har lämnat alla andra – inalles 27 lag – i dammet bakom sig.
Utmaningen nu:
De tycker antagligen att de fått jäkligt mycket uträttat med sina åtta respektive segrar under de två inledande ronderna, men faktum är att de bara nått halvvägs.
Precis lika mycket återstår – och det blir bara svårare och jobbigare och hårdare och jävligare.
Good luck, säger bloggen.
• • •
Det kändes konstigt att Dallas försvann igår och det känns ännu konstigare att Colorado lämnar oss nu.
De hörde verkligen till, det kändes som de i sina mest inspirerade stunder spelade den allra bästa hockeyn och en konferensfinal var, trodde jag, inskriven i stjärnorna.
Nå, de kan såsmåningom trösta sig med vetskapen att framtiden är ljus.
Detta lag – med superkidsen Girard och, framförallt, Makar i backuppsättningen – kommer vara contender i många år.
• • •
Tio svenskar är fortfarande kvar i racet:
Joakim Nordström, Marcus Johansson, Lucas Wallmark, Erik Karlsson, Gustav Nyquist, Melker Karlsson, Marcus Sörensen, Oskar Sundqvist, Alex Steen och Carl Gunnarsson.
Av dem är det två – Nordström och Sundqvist – som har namnen inristade i bucklan, men de är ju inte ensamma vikingar i sina lag så oavsett vad som händer kommer vi få en eller flera nya Stanley Cup-mästare i år.
Inget är större.
• • •
Gabbe är så stor när han efteråt pratar om offside-situationen och tar på sig hela skulden.
– Landeskog blev just min favoritkapten i ligan, som Patrick Sharp sa i NBC-studion.
• • •
Erik tillbaka i konferensfinalen…det är onekligen kittlande.
• • •
Nu ska jag ägna resten av natten åt krönika och tips och sen gå upp och spela in ny podd med Mowgli – och till kvällen blir det tyst i bloggen, jag måste hämta andan.
På fredag är det inga matcher (kunde inte Bruins börjat då istället, Celtics är ju utslagna ur NBA-slutspelet!), så vi hörs på lördag igen – på något sätt!
Tills dess:
Peace!

SAN JOSE- COLIORADO 3-2 (Slut)
• • •
Avs gör en bra tredjeperiod och förtjänade åtminstone OT, men så blir det inte – Sharks hittar sätt att vinna när de behöver.
Så nu har vi våra konferensfinaler:
Boston – Carolina
San Jose – St. Louis
Ojvoj.
Mer kommer sen.

SAN JOSE – COLORADO 3-1 (Period 2)
• • •
Brutal period för Avalanche, man kan inte säga annat.
De är tillbakatryckta bra länge, men håller fortet och sticker upp och kvitterar – men får målet bortdömt på grumliga grunder.
Sen skaffar sig Sharks ny tvåmålsledning bara några moment senare.
Hockeygudarna har valt sida, kan man lätt få för sig…
• • •
Det är inte svårt att förstå att pojkarna från Klippiga bergen blir frustrerade och börjar skälla på både domare och motståndare och allt annat, men det tjänar ingenting till.

De måste svälja förtreten och vrida sig ur hajarnas bett och gå all in nu – med sin hockey.
• • • 
Och när man tänker på det är det kanske inte så konstigt att de där hockeygudarna står på Jumbo Joes sida.
Han har tillbett dem längre än någon annan som är kvar i slutspelet.
Man kan till och med ana att de vill att han ska få avsluta karriären med en finalseger mot Bruins…
• • •
Sekvensen när Grubauer står utan klubba i vad som känns som flera minuter påminner om obehagliga drömmar om att man går på stan utan byxor.
Det är så det måsta kännas.
• • •
EK65 leder assistligan i hela slutspelet, men han har alltså gjort ett enda mål 2019.
Nu försöker han dock gång på gång – och jag vet precis hur det kommer låta om det är han som ska ringas upp om några timmar.
– Nä, jag kan inte göra mål längre, jag är helt slut som artist.
Kanske inte ändå…
• • •
Landeskog påverkar inte spelet mer vid båset än jag gör här i korresoffan, men han står bevisligen med ena skidskon innanför blå borde och borde kanske skyndat sig av isen lite fortare.
Å andra sidan: Om det är offside så är det väl också too many men on the ice?
För det går ju inte att vifta undan den invändningen med att han inte påverkar spelet…
• • •
Aha, HEK, bara 30 mil från Raleigh? Går Canes till final får vi ta en dagsutflykt till dig. Får jag klappa Manfred?
• • •
Som Jarkko konstaterar – Donskoi väljer en bra kväll att bryta sin måltorka
• • •
Episk tredjeperiod coming up – jag tror jag törs lova det.

SAN JOSE – COLORADO 2-1 (Period 1)
• • •
Oh, fuck – innan det ens hunnit gå tre minuter brakar världens just nu bäste spelare, självsvåldigt, in i sargen och kvaddar en axel så illa att han tvingas lämna isen.
Sen gör Sharks två snabba mål och det känns som att hela dramat är över innan det ens börjat.
Men till slut kommer MacKinnon ut i båset igen och yeah, uppförsbacken för Avalanche är fortfarande brant – men inte omöjlig att forcera.
Det framgår om inte annat när just han i första bytet efter återkomsten bryter sig igenom i slottet…
• • •
Såklart.
Joe Pavelski inte bara spelar för första gången på över två veckor.
Det är han som styr in första målet också.
Apropå moralisk boost…
• • •
Rantanens reducering hör till de mest psykologiska mål som gjorts i hela det här slutspelet.
Nu bli’re big time Game 7-fajt.
Hurra för det.
• • •
Söderberg har uppenbarligen inte hemfallit åt voodoo ännu.
Det är ju helt förbluffande vilket saftigt ormbett han spelar med.
Man skulle nästan kunna tro att någon har put a spell on skåningen…
• • •
Hans frånvaro är milt uttryckt kortare än Pavelskis, men MacKinnons comeback har samma effekt på bortabåset som Sharks-kaptenens har på hemmaditot.
Man kan se hur lagkamraterna kommer ur sin blues, oc h börjar lysa av jävlaranamma, så fort han återvänder.
• • •
Fan, jag trodde först att speakern sa att Santana skulle sjunga nationalsången.
Det hade varit en skräll.
Men han som kom ut och gapade är FRÅN Santana, visade det sig.
Äh.
• • •
Det lite olustiga för MacKinnon är att hajarna vet exakt i vilken axel han gjorde illa sig och make no mistake – de kommer inte undvika att trycka till honom lite extra just där.
En plats i konferensfinalen ligger i potten, då är alla medel tillåtna.
• • •
Korresoffan hälsar, den tycker att jag får upp och ner lite mycket just nu.
Men jag ska lugna ner mig med lite svagt kaffe.

De få gånger i barndomen – oftast kring högtider som jul och och midsommar – jag fick ha kul hela tiden, utan att tänka på läggdags, läxor, grönsaker, städa rummet och annat tråkigt undrade jag alltid:
Varför är inte livet alltid så här? Varför får man inte alltid vara uppe precis hur länge man vill, äta godis och dricka läsk jämnt, se på ˝Macahan” och ”Spanarna på Hill Street” varje kväll och leka cowboys med Johan Lång hela dagarna?
Sedan växte jag upp och blev ansvarsfull och ”mogen” och försökte i alla låtsas att jag förstod att det finns mer än lek – fast den där frågan lämnade mig aldrig:
Varför ska livet inte alltid vara roligt och häftigt och givande och exalterande, undrade även den förment vuxne Biffen.
Inget gjorde mig mer beklämd än förnumstiga vänner och bekanta som, exempelvis i slutet av en yster fest, slog fast att ”nej, nu får det vara slut. Det är en dag i morgon också. Lagom är bäst. Låt oss städa upp och återgå till vardagen”.
Fuck that.
Jag vill ha överflöd av kul. Kickarna ska komma slag i slag – hela tiden. För mycket av det goda är ingenting annat än underbart.
Vardagens outhärdliga gråhet ska bekämpas – inte omfamnas.
Men först nu, i vad som väl dessvärre måste kallas medelåldern, har jag hittat ett läge där denna hållning i alla fall delar av året går att bejaka på riktigt – och det tackar jag NHL och, framförallt, Stanley Cup för.
För det är ju det verkligt förtrollande med det som händer just nu.
Det finns inga gränser för det roliga, inget tråkigt stopp, inga inskränkningar i rätten att vara lycklig dygnet runt.
Kväll efter kväll kan vi stänga ute allt det trista och träliga där ute i världen med oförglömlig hockey, overklig spänning och sprudlande eufori.
Som nu.
Vi har inte ens hunnit hämta oss efter den outhärdligt nervkittlande Game 7-krevaden i St. Louis igår – men det är bara att ladda om för nästa utmattande do-or-die-pjäs på en gång; en i San Jose i Kalifornien mellan Sharks och Avalanche och den kan mycket väl bli ännu mer oförglömlig.
Det är verkligen som att vara liten och få en ny leksak, eller en ny sprängfull godispåse, vareviga dag.
Så ska livet vara – och så är det just nu.
• • •
På Stefan Johanssons inrådan hällde jag i mig en välbehövlig skvätt Woodford Reserve när allt var sagt och gjort igår och fick väl ner pulsen något – men inte tillräckligt för att kunna sova ordentligt.
Det är väl det enda abret just nu (plus den förbannade kronkursen, men nej – vi skulle ju hålla det tråkiga och träliga stången!). Allt är så kul och upphetsande att man, eller i alla fall jag, sover lika dåligt som en knatte som väntar på att tomten ska komma och fylla strumporna med klappar.
Det betyder att Herr Biff idag är en smula mosig, men det tar vi inget extra för. Det hör till – och så fort de släppt pucken i Sharktank kommer adrenalinet och dopaminet att skölja bort varje tillstymelse till trötthet.
• • •
Upp till kamp emot kvalen, hajar och lavinkrigare – sista striden det är, för att nu helt otippat travestera kampsången de på sina håll sjöng för åtta dagar sedan (nej, inte Jarkko…han demonstrerar inte på första maj!)
Hittills har alla ronder i serien avgjorts på grundval av vem som så att säga kunnat sätta tonen, fått sin vilja fram och tvingat motparten att anpassa sig istället för tvärtom. När Avalanche haft utrymme att utnyttja sin snabbhet och sin explosiva kreativitet har de vunnit, när Sharks – oftast på hemmais – lyckats skruva ner tempot och gett matcherna en tyngre prägel är det de som triumferat.
Men ikväll handlar det om Game 7 så det är långtifrån säkert att gamla sanningar gäller längre.
Nu fastställs utgången lika mycket, eller nästan lika mycket, av vem som har hårdast stål i ryggraden, vem som bäst pallar det psykiska trycket, vem som blir stridslysten snarare än rädd och – det ska ju inte glömmas bort – har mest tur.
Get ready to rumble!
• • •
Efter de få timmarnas slummer i förmiddags gick jag, faktiskt, ut och fick slutspelsskägget trimmat – och kalufsen klippt – hos min ryske barberare.
Det är ju egentligen förbjudet, man jinxar om man krånglar med ansiktsbehåringen mitt under pågående playoff-serier.
Fast det gäller å andra sidan bara spelarna.
Vad en nobody till bloggare gör eller inte gör påverkar ingenting.
Väl?
• • •
Kvällens verkliga hot topic:
Joe Pavelski kan komma att göra comeback för Sharks. Huruvida han verkligen är redo avgörs efter matchvärmningen.
Vad han kan tänkas bidra med rent hockeymässigt efter så lång frånvaro med en så allvarlig skada kan man undra, men det vore tveklöst en moralisk boost för hela San Jose – och då menar jag hela den där just nu febriga stan i hjärtat av Silicon Valley.
• • •
Här kommer det en underbar nyhet. Jimmy Jazz Wixtröm följer Tre Kronor bakom kulisserna i årets VM också. Hans fullständigt unika inside-rapporter har varit hela turneringens höjdpunkter de senaste åren och här är årets första.
• • •
Fram till Gabe The Babes sudden-mål hade Avs omsusade förstakedja det lite tungt i förrgår – trots fördelen av att spela hemma i Pepsiburken då.
Ska de ha en realistisk chans i hajtanken ikväll behöver det definitivt se annorlunda ut för dem.
• • •
Mer från de excellenta kollegorna på Sportbladet:
Stefan Holm, en intervjureporter av absolut världsklass, publicerade idag den överlägset bästa intervju jag överhuvudtaget läst med Elias Pettersson.
• • •
Det var i slutet av andrarundan, i de viktigaste matcherna mot Rangers, och sedermera i konferensfinalen mot Penguins Erik Karlsson höll på att göra hela 2017 års Stanley Cup Playoffs till sin magnifika soloshow.
Ska det bli en repris i år är det således ikväll den glada laxen från Landsbro börjar stegra på allvar.
Vore en syn för gudar – det vet vi i sanning.
• • •
Som ni hörde mig gnöla om igår börjar alltså östra konferensfinalen redan i morrn, utan att vi får ens ett dygns på oss att ställa om emotionellt för starten av en ny runda, men i gengäld hör jag det surras om att Game 2 i den serien blir en matiné och i så fall först på söndag.
Det vore trevligt av en massa anledningar, bland annat är hotellpriserna i Boston Town nere på på civiliserade nivåer igen.
Hm…
• • •
Gabe The Babe Landeskog skulle det också vara väldigt roligt att se i en konferensfinal.
Han har aldrig varit där tidigare – det vill säga: så nära Stanley Cup-finalen – och det känns på många sätt som att ingen annan svensk drömt lika länge, och lika intensivt, om bucklan som han.
Det är svårt att inte hålla lite extra på Gabriel – också.
• • •
Imorrn, när Bruins och Hurricanes startar, vill jag dock förvarna om att det inte blir någon liveblogg.
Hur underbart det nu än är med för mycket av det goda behöver jag en restart, just för att ställa om känslorna, och protesterar mot NHL:s hets med en night off.
Först därefter börjar konferensfinalerna på riktigt…
• • •
Sören på Rören får sin revansch för missen senast och han får det snabbt, jag känner det på mig.
• • •
Som vi lärde oss – eller blev påminda om – igår hänger det en del på målvakterna också.
Jones eller Grubauer – vem är mest Big Game?
• • •
Jamen okej, eftersom livet alltid ska vara en enda stor kick och en enda stor fest – nu vevar vi igång ännu en Game 7-batalj for the ages.
Håll i hatten!

ST. LOUIS – DALLAS 2-1 (Slut, OT2)
• • •
Ja, nu sitter man här igen och känner sig som en dammig skata som landat på det blodiga slagfältet just som krutröken börjat skingras.
Man blir ju fullständigt matt och utpumpad och emotionellt dränerad av sånt här.
Sanslöst.
Men nu är det bara 20 timmar kvar – sedan har vi nästa Game 7-detonation, i San Jose, och det finns inga som helst skäl att tro något annat än att den blir lika crazy.
It’s the best time of the year, oh yes.
• • •
Det är inte så lite vackert att just Maroon – som jag erinrar mig att jag nämnde tidigare under kvällen… – får avgöra.
Han kommer från St. Louis och gick ner i lön för att få spela i hemstaden och hade tydligen sin son, som han äntligen får bo med efter alla år annorstädes, på läktaren ikväll.
• • •
2016 gick alltså i repris – och frågan är om det blir re-match även i nästa omgång.
Då gick Blues upp mot Sharks, som hade sänkt Nashville i en egen Game 7 i andrarundan, i conf-finalen – och fick till slut spö med 4-2.
• • •
Men det var nog i grevens tid att Blues fick in avgörandet i början av andra OT-perioden.
De började se trötta ut, samtidigt som Stars började köra mer och mer och mer.
Och hur ska Jamie Benn komma över att hans wraparound strax innan inte gick in?
• • •
Kvällen roligaste: Lönta Lindqvist skrev ”Det här avgör John Klingberg” på Twitter och det inlägget kommer nära bekantingen Sunken läsa – och sedan låta vikingen från Hörnett äta hela sommaren.
• • •
Fast big picture-wise sumpade Stars sin chans när de tappade Game 6 hemma i Dallas.
Det går inte, man får inte förlora såna matcher hemma när man vunnit Game 5 borta.
• • • 
Ja, Stefan Johansson, tack för att du påminde om bourbon-buteljen.
Det är nog läge att ta sig en liten hutt ur den efter den här holmgången.
Men bara en, för som sagt – imorrn laddar vi om.
Nytt, underbart Game 7-äventyr väntar i norra Kalifornien.
Jag febrar redan.

Blues vinner. Maroon avgör.
Otroligt drama, tack för att vi fick se det.
Slutskvätt kommer framåt småtimmarna.