ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 4, OT 2 väntar)
• • •
Vad sa jag – känns att man lever nu, va?
Herrejävlar.
Vilken andlös, otrolig blockbuster-thriller.
• • •
Blues sitter fortfarande i förarsätet men Stars har hostat upp sig och skapar faktiskt en del chanser.
Vad som helst kan hända, det bara är så.
• • •
Som någon skriver på Twitter:
”Vi är alla Ben Bishops mamma just nu”
Ja, ha ha, här sitter vi och tycker det är outhärdligt spännande – och så zoomar de in henne på läktaren.
Försök fatta hur det ska kännas i hennes mage…
• • •
Det absolut sista jag vill se är att någon råkar vispa pucken över plexit och blir utvisad för delay.
Men det är just det som brukar hända när vi tränger in i OT2…
• • •
Biskopens räddning på Tarasenkos direktskott kan bli en Dallas-klassiker av samma sort som Stetson-hatten.
Vid min gud!
• • •
Vilket heartbreak för det lag som förlorar nu.
Jag vill inte ens tänka på det.

ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Bloggen böjer sig – till viss del – för sina vänner i spåret.

Det ÄR absurt att Dallas Stars fortfarande hänger kvar i den här matchen.
Ingen i hela slutspelet har blivit lika dominerade och tillplattade i någon annan match, så är det ju bara.
Däremot backar jag inte från åsikten att logik och ”rättvisa” inte alltid har med saken att göra.
Det räcker med något helt flukigt nu, så kan Stars vinna i alla fall.
Ojvoj.
• • •
Blues har inte bara spelat bra i största allmänhet. De har också varit extremt disciplinerade och inte tagit en enda utvisning på hela matchen.
Ändå detta…
• • •
Ja, redan i slutminuten HADE ju den löjligt snabbe Roope kunnat avgöra, ni såg ju det.
Om jag vore Blues-fan skulle jag verkligen må fysiskt illa.
• • •
Skulle Stars fixa detta spelar det ingen roll vad som händer senare i slutspelet.
Biskopen borde få staty utanför American Airlines Center no matter what.
• • •
Det är fortfarande så att Blues, verkligen, borde vinna, så jag säger att Pietrangelo smackar in avgörandet, snabbt – men säkrar upp med Zuuuuke, som verkligen, verkligen gillar sånt här.

ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 2)
• • •
Förbluffande.
Blues avlossar arton skott mot mål och Stars ett enda, sketet ett.
Ändå står vår nagelbitare på något förunderligt sätt fortfarande och väger.
Men förr eller senare – om inte i tredje så i förlängning – måste status quo brytas.
Därför blir fortsättningen som klimax i ”När lammen tystnar” – bara hela tiden.
• • •
Zydden, precis som Idsint säger menar jag att bara det faktum att Burger tar sig fram i fyra chanser i en sån här match vittnar att han är i the zone.
Men visst, för att insatsen ska vara perfekt bör det blir lite kött på grillen också.
• • •
Det må vara hänt att Stars penalty kill är förstklassig, men det är verkligen ingen bra idé att fortsätta ge bluesmännen powerplay.
Förr eller senare kommer en svidande nota.
• • •
Nu har det börjat blixtra över Manhattan.
Då kan det bli spektakulärt skådespel i lägenheter på 48:e våningen, tro mig.
• • •
Biskopen har aldrig spelat i en Game 7 förut, säger dom.
Well, om det var någon coach som höll honom i båset tidigare lär den tjommen ångra sig nu.
Big Ben verkar trivas hur bra som helst i det brutala do-or-die-trycket.
• • •
Ge en Emmy till Kenny Albert.
• • •
Fast även om de dominerar kraftigt och vinner skottstatistiken så förkrossande överlägset skulle jag vill vilja sticka ut dubbelhakan och påstå att de superheta Blues-chanserna varit ganska få.
Och ni vet alla – får man inte ut något av övertag, och låter sin motståndare hänga kvar, kan vad som helst hända…

ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 1)
• • •
– When I was in Missouri, they wouldn’t let me be, sjunger Bob Dylan i mästerverket ”Trying to Get to Heaven”.
Under stora delar av den här förstaperioden skulle gästerna från Texas kunna nynna på den frasen.
Blues går all in i direkt totalsatsning, uppenbart redo att krama ur sig allt i seriens sista vers, och trycker för det mesta på mot Biskopen så golvet formligen sviktar under sulorna på både honom och lagkamraterna.
Mycket riktigt hamnar Stars också i underläge – men blinkar inte utan pushar tillbaka och lyckas faktiskt hitta ett sätt att kvittera och det är det som är hela grejen i Game 7.
Inte hur man spelar eller hur man gör mål.
Bara att man gör det – och vinner.
• • •
De norska kollegorna går garanterat ner i spagat när Zuuke kvitterar.
Det var för att få se just det de landade på legendariska Lambert-flygplatsen i morse.
Fast jag måste säga att blir lite förundrad över att Berube inte begär granskning där.
Så oklart allting blivit i frågan om goaltender interference var chansen att få det målet bortdömt rimligen rätt stor.
• • •
Framförallt under de inledande minuterna är Stars verkligen under siege – värre än London under andra världskrigets mörkaste dagar.
Om Lehtonen stått även nu hade matchen varit avgjord innan första tv-pausen.
• • •
Mitt i den värsta Blues-pressen får Faksa friläge – men löser inte den situationen bättre än en sån maskin som han nästan heter som skulle hantera ett e-mail.
• • •
Vi får en ny påminnelse om att mycket lite som hörs i amerikanska idrottsarenor låter mäktigare än St. Louis ”Let’s go, Bluuuuuues”.
Om jag vore Stars-spelare skulle jag åka och huka – men det är ju bara ytterligare en av tusentals anledningar till att jag inte är det.
• • •
Burger Klingberg är uppenbarligen ingen som viker sig under Game 7-trycket.
Han ser – återigen – ut som att han spelar på ren, glödande inspiration.
Sveriges bästa Stanley Cup-spelare just nu, for sure.
• • •
Apropå ingenting:
One more year, Kronwall.
• • • 
Patrick Maroon trodde man inte att man skulle höra så mycket mer av efter åren i Edmonton och New Jersey, men de här senaste matcherna har han verkligen varit en av de mest tongivande hos Blues.
• • •
Riktigt hög temperatur i spåret ikväll också.
I like.
• • •
Någon som sviktar i Game 7-mystiken vet jag inte om jag identifierat ännu. Men grejen med de spelarna är å andra sidan att de inte syns – allra minst i tv-sändningar.
• • •
Nu blir det några skedar pulver i kaffet

Ge mig konserter med de största artisterna, ge mig nya maffiafilmer av Martin Scorsese, ge mig oförglömliga middagar på de mest hyllade Michelin-restaurangerna, ge mig Karin Boye-dikter, ge mig Las Vegas pråligaste shower, ge mig kust-till-kust-resor, ge mig Roy Lichtenstein-utställningar på Museum of Modern Art, ge mig Lucinda Williams-album, ge mig Brage-matcher hemma på Domnarvsvallen, ge mig TV-serier det inte går att sluta titta på, ge mig oändliga kvällar vid bardisken på Dan Tana’s i LA, ge mig shopping-sprees i souvenirbutikerna mitt emot Graceland, ge mig Paul Auster-romaner, ge mig festivaler och karnevaler och parader och tivoli och cirkus och honky tonk och rock ’n’ roll.
I love it all.
Men inget – inget överhuvudtaget – går upp mot en Game 7 djupt inne i Stanley Cup Playoffs.
Inget annat får hjärtat att slå lika hårt, inget annat utlöser samma störtfloder av lustfyllda kemikalier i blodomloppet, inget annat skänker samma känsla av att…goddamned, nu lever jag!
Och here we go, folks.
Andrarundan i 2019 års giv avslutas med två uppsättningar av detta idrottens ultimata drama.
Först, ikväll, ska St. Louis Blues och Dallas Stars på ena eller andra sättet obönhörligen skiljas åt i Enterprise Center i ruffiga St. Louis – och 25 timmar senare väntar samma process på San Jose Sharks och Colorado Avalanche i soliga Silicon Valley.
Det blir ingenting annat än oerhört – bloggen lovar och svär.
God bless allt och alla som på minsta sätt medverkat till att jag är här och får uppleva det.
• • •
Idag tog jag mig för några timmar ut ur Stanley Cup-bubblan och åt en helt magnifik lunch på mexikanska femplus-krogen Comse på 21:a gatan med goda vänner från Borlänge på besök i The Big City – inklusive ingen mindre än Clas Yngström, gitarrikonen i Sky High.
Maten var den godaste jag ätit sedan 50-årsdagen på Picasso i Vegas och sällskapet fantastiskt inspirerande.
Enda tråkiga var att jag, till skillnad från övriga runt bordet, inte kunde smaka av det tydligen ypperliga vinet.
Jag skulle ju hem och och skriva det här introt och se på Game 7 och då är alkohol otänkbart.
För, you see:

Det kan, som idag, vara väldigt trevligt utanför bubblan – men bara en stund.
Sedan måste man tillbaka in, i synnerhet Game 7-kvällar, för som jag just förkunnade:
Inget är som det här…
• • •
Det där med att Blues och Stars ”på ena eller andra sättet” ska skiljas åt ikväll grep jag inte bara ur luften.
De är så jämbördiga, och deras serie har varit en sån exceptionellt hård millimeter-kamp, att det känns snudd på overkligt att det ska kunna ske.
Det gör det också för att bägge sidor haft så mycket av det berömda DET – ni vet, feelgood-känslan som bär de framgångsrika lagen genom playoff-rundorna – och gjort så djupa avtryck denna inledande månad. Både Blues och Stars hör till i år, liksom.
Men nu finns ingen återvändo. Ikväll blir ett av lagen klart för konferensfinal och det andra får höra musiken tystna. Tvärt.
Infernaliskt.
• • •
Jaha, Chuckie Brightlights fick en matchs avstängning för axeln i plytet på Josh Anderson igår.
Rimligt, antar jag. Eller i alla fall förväntat.
Men igen – det hjälper ju inte Blue Jackets.
Allt är redan över och det är det inte säkert att det varit om B’s-backen fått det matchstraff han skulle haft.
• • •
Som vanligt är det omöjligt att förutse hur den mystiska kraft som bor i själva Game 7-konceptet kommer påverka de 40 mer eller mindre unga män som nu radar upp sig på isen för en av karriärens allra största matcher.
Att många av dem genomlevt liknande maror förr spelar inte så stor roll, den där kraften slår olika varje gång.
Somliga får plötsligt svårt att andas och förlorar sin sedvanliga förmåga, andra blir som besatta av demoner och börjar prestera långt, långt över sin normala förmåga.
Det är, bland annat, det som gör de här matcherna till såna must-see-happenings.
En sak tror jag mig dock veta:
Miro Heiskanen är gjord för den här sortens ögonblick och kommer svara för en gudomlig insats.
Kom ihåg var ni läste DET först.
• • •
Under promenaden hem från den oförglömliga lunchen idag, i rätt så bedårande solsken, passerade jag flera så kallade fotbollspubar och kan upplysa Carl-Folke om att det i sanning finns människor på Manhattan som blev lika lyckorusiga som han när Divock Origi sparkade in 4-0. Jag tror inte jag hört stan jubla lika mycket sedan Giants vann Super Bowl 2012.
• • 
Oavsett vad ni där ute har för sympatier tycker jag vi kan enas om att det vore roligt om det inte blev som senast Blues och Stars möttes i Game 7 i Round 2, 2016.
Då hade Kari Lehtonen en klassisk meltdown i Stars-kassen och Blues gick upp i 3-0-ledning direkt.
Vi vill ha spänning nu. Drama. Nervdallrande ovisshet ända in i slutet.
• • •
Ken Holland har redan landat i Edmonton och höll, som ni kanske såg, sin första presskonferens som Oilers nye GM tidigare idag.
Underlig att ta del av, tyckte jag. Han ÄR ju like mycket Red Wings som hjulet i klubbmärket. Men sa alla rätta sakerna och tja, mig gör det inget om han proves me wrong och förvandlar laget med världens bäste spelare i uppställningen till en värdig contender.
• • •
Sunken Sundqvist är en annan jag tror kan få glitter i ögonen och raketbränsle i benen i en Game 7.
Stars gör klokt i att hålla koll på honom.
• • •
Nä, NHL tänker inte ge oss något andrum mellan de här omgångarna heller.
Redan på torsdag spelas första matchen i den östra konferensfinalen, i TD Garden – och det lär innebära att den första i väst avgörs på fredag, oavsett vilka som går vidare.
Tomtar.
Vi behöver en liten, liten paus då och då – ska det vara så svårt att fatta?
• • •
Kul detalj:
All tillgänglig norsk media på plats i Amerika – även min bäste kompis punk-Thomas, fotograf åt VG – har flugit till St. Louis för att se Zuuuuuke spela Game 7.
Morsomt för honom.
Bloggen? Bloggen sitter i korresoffan. Det är först i nästa omgång vi börjar varva upp på allvar.
• • •
Tänk – just nu, innan de släppt pucken i den skräniga jättehallen på 1401 Clark Avenue, är vår Game 7 fortfarande ett blankt, vitt ark.
Vi vet ingenting alls om vad som kommer hända. Nada. Men snart är vi indragna i svavelosande debatter om brakande tacklingar och kontroversiella domslut och hisnande finter och galna räddningar och ohyggliga slagskott och sekvenser som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.
Det är så fascinerande.
Fast, jo, en sak vet vi faktiskt redan nu:
Två makalösa hockeylag ska spela en match som definierar karriärer och skriver om öden.
Ridån går upp – den börjar nu.

COLUMBUS – BOSTON 0-3 (Slut)
COLORADO – SAN JOSE 4-3 (Slut, OT)
• • •
Game 7, baby.
Gånger två.
Så avslutas alltså den sprakande andrarundan i årets Stanley Cup-dans.
Vad mer skulle man kunna begära?
• • •
Stackars Sören På Rören.
Han kunde också gjort sitt livs mål – strax innan Kapten Landeskog gjorde sitt.
Skulle det – jag törs knappt nämna det för känsliga Sharks-fans – gå åt skogen på onsdag kommer det bli en lång sommar av grubbel…
• • •
Att de lyckades knyta till sig Cale Makar mitt i steget måste vara Avalanche-ledningens största bedrift sedan de draftade MacKinnon.
En instant superstar, ju.
• • •
Det aningen besvärliga för Sharks är att de, om de nu lyckas på onsdag, kommer ha två sjurondare i benen när de kliver vidare och de är ju inga spring chickens längre.
Men de får väl i så fall hämta inspiration från gamla rivalerna i Kings, som 2014 spelade tre Game 7-serier innan de knäckte Rangers i finalen.
Det går…
• • •
Nu ska jag titta på Renck-serien medan jag väntar på att Hjälten från Denver ska ringa.
Vi hörs imorgon kväll igen.

Då har vi den första av de två Game 7-klassiker hockeygudarna frälst oss med.
Tills dess:
Peace!

COLUMBUS – BOSTON 0-3 (Slut)
COLORADO – SAN JOSE 4-3 (Slut, OT)
• • •
Gabe The Babe Landeskog!
Det där var nog största målet i karriären.
Nu har jag lite att skriva, ber att få återkomma med kort slutrapport.

COLUMBUS – BOSTON 0-3 (Slut)
COLORADO – SAN JOSE 2-2 (Period 2)
• • •
Be careful what you wish for…här kommer övertidsdramat jag ropat efter, men fan vet om nerverna håller för detta.
Herregud, ett enda mål kommer skilja himmel och helvete i Pepsiburken.
Ojvoj.
• • •
Men vet att vad som helst kan hända när defensive experten Vlasic – kallad Pickles, lustigt nog – gör två mål.
Det är som att, tja, Yellbear Hjalmarsson skulle bakat dubbel cannoli.
• • •
Kalla mig partisk, men gör inte Papa Skutt en riktig kanonmatch ikväll?
• • •
Det kommer gå rätt snabbt den här gången, målen har ju börjat trilla in med rätt tät frekvens nu.
Mina hjältar:
Carl Söderberg för Avalanche och Timo Meier för Sharks.

COLUMBUS – BOSTON 0-3 (Slut)
COLORADO – SAN JOSE 2-2 (Period 2)
• • •
Hajarnas effektivitet är something else.
De skjuter nästan ingenting – men när de gör det sitter puckarna.
Och det var ju det man kände i första. Avs hade behövt skaffa sig lite marginal. Nu blir det gastkramning monumentale i Denver.
• • •
Marchand tycks ha hakat upp sig på något i media igen.
Han besvarade varje fråga ikväll, både i on-ice-intervjun med Sportsnet, och i sin scrum i omklädningsrummet, med ett eller på sin höjd två ord.
Vad kan det nu vara?
Vi lär få veta på Twitter snart.
• • •
Eriks passning till Brent Burns sena kvittering…ha ha ha.
Men jag säger ju det – han är på väg mot 2017-form igen.
• • •
Mojo vill inte se det som poetic justice att han får spela sin första konferensfinal ett år efter polarna i Washington gick hela vägen.
– Vi är ju inte färdiga ännu…så det går inte riktigt att se det så ännu, säger han.
More to come, alltså.
• • •
Det var inget fel på Papa Skutts passning innan Vlasics första mål heller.
• • •
Skönt att Rantanen inte gick sönder. Det var en bombtackling monumentale han åkte på av Burns.
• • •
Igen – det var länge sedan vi såg ett övertidsdrama nu.
Dags nu, tycker jag.

COLUMBUS – BOSTON 0-3 (Slut)
COLORADO – SAN JOSE 0-0 (Period 1)
• • •
Det är precis som i Game 4 i Pepsiburken i torsdags:
Avalanche sätter tonen och får spela den hockey de vill – och i den här serien brukar laget som rycker åt sig initiativet på det sättet vinna.
Men man ska göra mål också.
De brände anmärkningsvärt många lägen i den här perioden och det kan bli kostsamt i längden.
Fråga Blue Jackets, de vet allt om det.
• • •
Nej, Kimack – domarna i Nationwide Arena var inte särdeles dåliga i generell mening.
Men misstaget vid McAvoy-utvisningen var, enligt oss med IQ som fiskmåsar, så flagrant att det förtjänar stark kritik.
Och ligan ser ju ut att hålla med om vikten av att ta rätt beslut i så avgörande lägen.
Dan O’Halloran och Eric Furlatt radade inte upp en massa misstag i Game 7 mellan San Jose och Vegas heller, men den katastrofala missbedömningen när Eakin åkte ut räckte för att de skulle ha gjort sitt i slutspelet i år.
För övrigt brukar vi försöka hålla en någorlunda anständig ton mot varandra i spåret i den här bloggen.
Det går att diskutera utan att slänga glåpord efter meningsmotståndare.,
• • •
Avs har inte bara varit oskarpa i finishen. Martin Jones har varit lysande i kassen också.
Ännu en gång.
Tänk att vi såg honom som en sån akilleshäl för bara några veckor sedan.
• • •
Oops, Tårtan är Tårtan på presskonferensen ikväll också.
Check it out.
• • • 
Alldeles nyss sa jag ”hej då, tack för samtalet, grattis, lycka till i fortsättningen” till Mojo Johansson och nu ska jag bygga ett referat på vad han sa.
Keep it up i spåret!