Det var väl i Valbo som i Nedre Tjärna i Borlänge.
Varje gång det kom en bil på radhuskvarterets glest trafikerade gata fick kidsen flytta på den rangliga ställningen som tjänstgjorde som målbur så granngubben kom förbi med sin senapsgula, lätt rostskadade Volvo 240 Kombi.
Sedan ställde de snabbt tillbaka den hemsnickrade konstruktionen, landhockeymatchen fortsatte och när den nioårige Bäckis fick den trådslitna tennisbollen på klubbladet, fintade bort Storchen och kom fri mot kompisen i “kassen” började filmen rulla för hans inre blick.
”Det här är sudden death Game 7 i Stanley Cup-slutspelet. Gör jag mål vinner vi, publiken vrålar, jag blir tidernas hjälte…”.
Kanske var det snarare en SM-final med Brynäs – som pappa Anders fortfarande är ensam om i familjen om att ha vunnit… – han föreställde sig. Eller en VM-dito. Men det spelar ingen roll. Det var ett episkt avgörande i en match som gällde allt den euforiska fantasin kretsade kring.
Så fortsatte det säkerligen sedan i de riktiga knattematcherna med Valbo AIF och även i Brynäs pojk- och juniorlag.
Han spelade tusentals Game 7 och avgjorde dem varje gång han hade pucken på bladet och kom stormande över offensiv blålinje…
På precis samma sätt har det varit för alla andra som intar isen i Capital One Arena Washington denna heliga aprilkväll. På gator, i lekparker och på provisoriska rinkar i Moskva, i Umeå, i Saskatoon, i Rauma, i Nykvarn, i Thunder Bay, i Rödövre, i Cobourg, i Toronto och i Kemi.
Det var det här de drömde om, det är det här de väntat på sedan de var så små att de fortfarande fick hjälp att knyta skridskorna, det är för det här de vigt sina liv åt ishockey och plågat sig uppför de branta skogsbackarna under sommarens barmarksträning, avstått från så mycket kul kompisarna kunnat njuta av, offrat all tid och allt välbehag och all svett..
Nu händer det.
Bäckis kommer åter fri med pucken på bladet, laddar för skott – och kan avgöra en Game 7 i Stanley Cup-slutspelet…
Den här gången behöver han dock inte stanna och släppa förbi en rostig Volvo först.
Det är på riktigt nu.
Drömmen på den där gästrikländska gatstumpen har blivit skälvande verklighet.
• • •
Det har gått sådär en femton timmar sedan jag stod här på vardagsrumsparketten och skrek som en vettvilling åt de ofattbara scenerna i Sharktank i San Jose, men det känns ändå inte som jag riktigt hunnit återhämta mig.
Det var FÖR omskakande saker som hände, FÖR overkliga, FÖR crazy.
Att nu kastas rakt in ytterligare ett monsterdrama är en direkt utmaning. Ungefär som att landa efter en chockerande turbulent inflygning – och behöva rusa till en ny gate för att ta anslutande flyg någon annanstans.
Men nej, naturligtvis blir det inte svårt att ladda om.
Game 7 är alltid Game 7 och den som inte känner hjärtat slå när två magnifika truppstyrkor från NHL åter grupperar sig på slagfältet har inte förstått vad livet går ut på.
• • •
Sommaren fortsätter i New York – men utan Bjuppe Baloos medverkan.
Det gick såklart inte att somna på flera timmar efter brisaden i norra Kalifornien, men när jag väl tuppade av gjorde jag det med eftertryck och sov sen längre än jag törs berätta, för det händer att mamma läser de här inläggen.
Därför hanns det under dagen inte med mycket mer än en sen lunch, ett besök i kiosken på hörnet för proviant inför kvällen och en kort promenad runt kvarteret – sedan var det dags att hasta hem och börja komponera detta intro.
Riktigt så här hade man kanske inte föreställt sig att livet skulle vara vid 52, men god bless de omständigheter som lett mig exakt hit!
• • •
De flesta tycks ha samma magkänsla idag.
Capitals tar det här.
De är bättre än Hurricanes, i synnerhet i Betongbunkern, och kan bara inte att tappa detta.
Så hade man näppeligen tänkt i samma situation så sent som för ett år sedan.
Då var de fortfarande kända som chokers monumentale, behäftade med en unik förmåga att floppa i do-or-die-situationer.
De fick ångest istället för puls när the going got tough, blev oroliga istället för djärva, fruktade nederlagets mörker istället för att lusta efter segerns sötma.
Men just ifjol reste de sig plötsligt på nio, tog fram eldkastare och blåste demonerna av jordens yta och gjorde det ingen längre trodde att de skulle kunna göra.
Nu är de, får man intrycket av, snarare förbannade än neurotiska inför kvällens ultimatum.
De tycker, kan man ana, att serien mot Hurricanes inte borde ha nått ända hit och nu får det liksom vara nog. Alle man på däck- och no mercy-läge råder.
Så, nej, de kan bara inte tappa detta.
• • •
Idag blev längtan efter Boomer och de andra på NHL Network Radio så stor att jag, mot allt förnuft, löste Sirius XM-prenumeration.
Radio har man ju bara tid, och ro nog, att lyssna på i bil och strax kommer x antal dollar i månaden bara ticka iväg för ingenting.
Men just Boomer är så lysande i slutspelstider att…mja det får vara värt det.
Och när han är off kan man ju alltid låta Tom Petty-kanalen stå på.
• • •
Å andra sidan – och tredje och fjärde och femte och sjätte:
Den här förstarundan har lärt oss att precis vad som helst verkligen kan hända, så det är inte helt uteslutet att Hurricanes skräller.
De har inte lyckats särskilt väl i de tidigare tre matcherna i DC, nej, men de är ettriga och och aggressiva och svårspelade och har de facto inget att förlora ikväll.
Ingen kräver, eller räknar med, att de ska vinna denna Game 7, de kommer vara älskade av sina fans även om de stupar på mållinjen.
Såna lag är alltid väldigt farliga…
• • •
Debatten om femminutersutvisningen på Eakin igår rasar vidare med oförminskad styrka.
Jaja.
Vid det här laget kan vi väl vara överens om att den var fel.
Men det ursäktar inte att Knights tappade 3-1-ledning i serien, släppte in fyra mål under samma numerära underläge eller underlät att ta timeout när hajarnas blodvittring bara blev mer och mer glupande.
Riddarna får ta och tugga i sig den surdegen, faktiskt.
• • •
Till yttermera visso har Hurricanes Justin Williams.
Han kallas Mister Game 7 av en anledning.
Det är såna här gånger, när det gäller liv eller död , han plötsligt blir en av världens bästa hockeyspelare.
• • •
Det går också att hävda att det var igår kväll Knights-fansen genomgick sin verkliga baptism och blev fullvärdiga medlemmar i NHL-familjen.
Så här känns det att vara supporter på riktigt, sånt här får man lov att uthärda, så här intensiv kan smärtan bli…
Desto mer äkta och intensiv kommer glädjen vara i triumfens …
• • •
Han har redan fem fullträffar under bältet, men varför stanna där?
Det kan mycket väl vara ikväll Nicklas från landhockey-dramat i Valbo 1989 med ytterligare två cannolis rycker åt sig ensam ledning i slutspelets skytteliga.
• • •
Ytterligare en faktor som talar för Hurricanes:
Hamilton, grisen, har körts till Washington och kommer att smugglas in i Betongbunkern under kvällen.
Hur mycket älskar man inte sånt?
Vinner Canes måste fansen i PNC börja kasta in plastgrisar på isen i fortsättningen.
• • •
Den här grisen – Bjuppe – skulle egentligen också varit i Washington idag, men det körde ihop sig med logistiken, så jag sitter i korresoffan igen.
Jag vet, jag vet, ni blir besvikna.
Men var försäkrad, live-sändningar följer i kommande rundor.
• • •
Undrar om vi får se Kuznetsov ikväll?
Det kan behövas om Washington verkligen ska klara biffen.
I’m just saying.
• • •
OK, för tredje gången på ett dygn – det bästa som finns i hela det kända universum:
Game 7!
