Första playoff-matchen i North Carolina på tio år
Eric Staal gjorde mål redan efter en minut och 36 sekunder, på assist från Erik Cole och Sergej Samsonov.
Men det hjälpte inte.
Pittsburgh-pingvinerna Ruslan Fedotenko, Max Talbot, Bill Guerin (!) och Craig Adams replikerade med fyra, obesvarade fullträffar och så var den östra konferensfinalen avgjord.
Sedan dess – 26 maj 2009 – har det inte spelats en enda slutspelsmatch i PNC Arena, eller RBC Center som den Gavlerinken-liknande ladan i en skogsdunge strax utanför centrala Raleigh i North Carolina kallades på den tiden.
Men idag – 3611 dagar, snudd på exakt ett decennium, senare – får de trogna Hurricanes-fansen äntligen, äntligen uppleva Stanley Cup-eufori igen.
Game 3 i inledningsserien mot Washington Capitals avgörs i PNC denna varma vårkväll och att gästerna råkar leda med 2-0 när pucken släpps spelar ingen som helst roll.
Raleigh har väntat på det här – väntat och väntat och väntat!– och tänker leva ut all rastlös energi som ackumulerats i depåerna i en enda orgiastisk tretimmarseruption.
– Jag hör till de få som upplevt playoff-kvällar i den här hallen och har försökt få mina spelare att förstå att de kommer vara med om något alldeles extra intensivt och högljutt, som Capitals-coachen Todd Reirden säger under sin presskonferens efter morgonens värmning.
Det är därför bloggen åkt hit också. Det finns hetare serier än den här, men jag vill passa på att åtminstone en gång se Hurricanes på hemmaplan i en slutspelsbatalj – och ta del av känslan när en hel stads förtvivlade längtan till sist besvaras och stillas.
Högtidlig, kan jag meddela att den är. Och otålig – så där som man känner när nåt efterlängtat ska hända vid ett visst klockslag och timmarna går så jääääkla sakta. Och sprakande förväntansfull. Det gick att känna redan i den hårda vind som svepte genom nejden i förmiddags. Den var laddad med allt det där – och viskade förföriskt att det är hög tid för största glädjeutbrottet i North Carolina sedan 01.36 i första perioden i Game 4 i Eastern Conference Finals 2009.
• • •
Det upphör aldrig att förvåna – för att inte säga irritera – mig att att fullvuxna hockeyproffs som varit med i all evighet och vet precis hur allting fungerar inte klarar av att hantera sin patetiska frustration när det bär emot lite grann.
Först var det Kucherov som fick hjärnsläpp, sedan Kadri och igår till och med Joe Thornton.
Om straffen som självklart följer bara drabbade dem själva vore det väl en sak, men de sviker ju sina lagkamrater och det finns ingen värre synd i hockey.
Ursäkter vore på sin plats – och löften om att det aldrig kommer hända igen
• • •
När commute-trafiken runt DC – helvetisk även söndag eftermiddag, befängt nog – till sist släppte nånstans söder om Quantico hade jag en förträfflig roadtrip ner längs I-95 igår.
Er Baloo vet faktiskt inget bättre än en känslan vid ratten i en Cadillac som spinner som en katt längs en amerikansk motorväg som aldrig tar slut.
Jag borde alltid ligga där ute, i en evighetens heliga roadtrip.
• • •
Lucas Wallmark har båset intill Justin Williams i Canes omklädningsrum, så efter morgonvärmningen får han snällt stå i ett hörn och vänta en stund, för runt grannen är det femdubbla led med reportrar och kameramän.
Lucas klagar inte för det.
– Nej, ler han, nu ska det spelas första playoff-matchen här på ett tag, så det finns inte mycket att vara sur över.
Exakt.
Den sympatiske Umeå-sonen tror också att Canes har en utmärkt chans att reducera nu.
– Vi har inte varit så långt ifrån, bara gjort det lite för enkelt för dem att komma till avslut några gånger. Jag tycker det känns som vi är precis där.
Japp, det här kan från och med ikväll bli jämnare än vad somliga kanske trott på förhand.
• • •
Bäst i The Brand New Cadillac – vid sidan av den där spinnande-katt-känslan – är att den utrustats med Sirius XM och i Sirius XM programutbud ingår en NHL-kanal.
Så första halvan av Columbus-Tampa fick jag refererad på det viset, precis som mörkret började falla över gränslandet mellan Virginia och North Carolina.
Finfint.
Ibland, när kommentatorn håller riktigt hög klass, är det rentav bättre än att se på tv. Jag får mer levande bilder i huvudet, liksom – överlägsna de som trötta tv-producenter helt rutinmässigt portionerar ut.
Bolts blev dock inte vassare för det.
Herregud, det otänkbara och omöjliga håller på att hända…
• • •
Det är fortfarande svårt att inte haja till inför synen av Carl Hagelin inklämd mellan Lars Eller och Jakub Vrana i Capitals omklädningsrum – just nu en förbluffande trång skrubb; som om min garderob hemma i östra Midtown fick tjänstgöra i den rollen.
Han ska ju – det bara är så – spela MOT Washington i slutspelet.
– Jag förstår att det ser konstigt ut, flinar han, men själv vande jag mig snabbt. I och med att jag var skadad så länge i Los Angeles kändes det liksom som att en helt ny säsong började när jag kom hit. Dessutom har detta visat sig vara ett väldigt lätt gäng att komma in och Bäckis är en grym kompis som gjort allt smidigt för mig.
Nytta gör han också, Geparden.
Speciellt nu.
Det finns få mer utpräglade playoff-lirare.
– Well, det är ju det man vill. Det är nu det verkligen är roligt och viktigt, konstaterar han.
• • •
Badtofflan is back!
Alain Vigneault får coach-jobbet i Philadelphia – där han, som av en händelse, gjorde sin sista match som Rangers-boss för lite drygt ett år sedan.
Rangers-fansen, med vår vän Tobias i spetsen, gnuggar fnittrande händerna, men ah, det kommer gå bra – i alla fall ett tag.
Efter det mindre lyckade experimentet med Dave Hakstol går det också att förstå att klubbledningen hellre knyter till sig ett etablerat, tryggt namn än chansar med någon oprövad yngling.
• • •
Det blåser fortfarande lite för mycket för allas bästa när den varma eftermiddagen börjar dra sig mot kväll, men nej – det är naturligtvis inget som hindrar Raleigh från att ställa till med klassisk tailgate-baluns på den enormt vidsträckta parkeringen runt PNC.
Och detta är södern, så den har en helt annan ton än de mer aggressiva och måhända, ehum, alkohol-orienterade slagen utanför Coliseum på Long Island.
Här handlar det om familjefest och cookout och inget hat, bara feelgood, och BBQ-oset ligger som en väldoftande dimma över hela skogsdungen ett par timmar innan de öppnar dörrarna till hallen.
Magiskt, faktiskt.
• • •
Hur har vi det i Bruins- respektive Leafs-lägret?
Det känns som er duell – i viss konkurrens med den mellan Sharks och Knights – är den som i högst grad riskerar att spåra ur helt.
Kan bli riktigt kaotiskt i Toronto ikväll, men ni som hänger i spåret håller sams, va?
• • •
Jag är förvånad över att Rod Brind’Amour inte dykt upp i mina mardrömmar de senaste två dygnen för synen när han blev ursinnig på domarna efter Ferlands matchstraff i lördags var verkligen skrämmande.
Just därför är det också med lite tvekan i steget jag smyger in på hans presskonferens denna morgon, men även om han med sin brutala boxarnäsa ser ut som en klassisk Hollywood-skurk – bara Börje Salming har en lika ascool look – ger han faktiskt ett varmt, vänligt och nästan lite ömt intryck vid sitt podium.
Skrällartat
• • •
Vad gäller Geparden från Nykvarn är det faktiskt så att alla lag han lämnat kollapsat efter hans sorti.
Rangers, Ducks och Kings plaskar alla omkring så långt ner i dyn att de får använda kikare för att ens se slutspelsstrecket – och Penguins är på väg att bli svepta av New York Islanders.
Ingen tillfällighet, kommer vi under en munter pratstund i arla förmiddagen fram till.
– Det måste såklart finns ett samband, kluckar Hagge. De skulle man vilja ha på CV:t.
• • •
HEK – hur säker känner du dig ikväll? Tror du LAGET kan leverera i Texas?
Det tror jag, såna som Arvy och Flipper är som gjorda för stämningen i The Lone Star State.
• • •
En honom närstående –som vi kan kalla Storchen – vill veta hur det går med Bäckis slutspelsskägg.
Nja, vi kan väl slå fast att det inte direkt är tack vare det han inlett årets playoff med tre mål.
• • •
Det har förstås varit lite smågrinigt även mellan Caps och Canes, det är oundvikligt – men blodet kokar inte på tillnärmelsevis lika höga temperaturer som i de brutala uppgörelserna annorstädes.
– Nä, instämmer Wallmark, jag tycker båda lagen varit bra på att hantera känslorna. Vi håller oss på rätt sida gränsen.
Sedan är han tyst en stund innan han fortsätter:
– Fast…lite argt är det hela tiden.
• • •
Ser jag rätt är det ett sällskap som har släpat med sig en hel gris på tailgate-party och målat den i Canes-färger.
Svinaktigt gjort.
Häpp!
• • •
En trotjänare som fortfarande tillhör Hurricanes spelade faktiskt även den där senaste slutspelsmatchen 26 maj 2009.
Men han har inga skridskor på fötterna längre.
Exakt – 08/09 var Rod Brind’Amours näst sista karriär som aktiv.
Snacka om att knyta ihop säck.
• • •
Undrar vad som skulle hända om jag tog med mig en stor gris till Garden.
Well, risken finns väl att de skulle tro att det var min tvilling, så antagligen ingenting…
• • •
I Penguins-upplagan som var här och säkrade finalplatsen 09 – och sedermera också vann, mot Red Wings – ingick dock några stycken som fortfarande frälser ligan med sin närvaro.
Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Kris Letang, Marc-Andre Fleury och – apropå säckar som ska knytas ihop – Brooks Orpik.
• • •
Brind’Amour uttrycker viss oro över att hans bästa spelare, med Sebastian Aho i spetsen, inte fått ut så mycket som väntat under de inledande två matcherna.
Men de är inte precis ensamma. Ytterligt få superstars fortsätter prestera på samma nivå i playoff, för motståndarna ägnar så extremt mycket energi och möda åt att neutralisera dem.
Det är – och man glömmer ju alltid detta, tills det grinar en i ansiktet igen – just därför det är så oerhört viktigt att bottom-six krigarna kliver fram.
Det krävs en Devante Smith-Pelley, och helst en Lars Eller också, om man ska gå långt.
Nåt för Tampa att tänka på till nästa gång, så de har uppbackning när Stamkos, Kutjerov och Point återigen raderas av riktigt omutliga shutdown-kungar.
• • •
Det hänger självfallet vita handdukar på alla stolsryggar i hela hallen, för är det någonstans de älskar att vifta med såna är det i PNC.
Räkna med spektakulära tv-bilder.
• • •
Christian Djoos fick inte spela mycket i lördags, främst beroende på att den matchen slets sönder av utvisningar, men i hans ådror pumpar ju äkta dalablod så han klagar inte.
– Man man inte ha något ego i NHL, allra minst under slutspelet. Det handlar om vad som är bäst för laget, så oavsett om jag spelar två eller fjorton minuter gör jag vad jag kan för att hjälpa till, säger han och låter klok som en gammal uggla.
• • •
Jaha, precis nu, i skrivande stund, kommer beskedet att Kadri stängs av resten av matcherna i förstarundan.
Bra jobbat, grabben.
Det kan kosta Leafs säsongen.
• • •
Tänk om det var Ovetjkin som inte hade producerat en endaste poäng på fem slutspelsmatcher, och sen blev så fånigt frustrerad att han gav Foligno en riktigt lumpen suckerpunch i ansiktet…gosh.
Han skulle bli korsfäst i nordamerikansk – och framförallt kanadensisk – media.
Men Steven Stamkos kommer undan.
Det är lite småäckligt.
• • •
De har placerat Furman bloggare längst ut på flanken i pressboxen och det betyder att jag i praktiken sitter ute i publikhavet.
Jobbigt?
Tvärtom.
Nu kommer jag verkligen få smaka på den stämning jag åkt hit för!
• • •
När jag sitter i pressrummet i PNC-katakomberna under eftermiddagen och knattrar smäller det plötsligt till i en dörr och Pierre McGuire, med en lätt vildögd syn, kliver in.
– Good afternoon, säger han, how are you?
– I’m fine nu när jag vet att NBC mobiliserar det tunga artilleriet i just den här matchen, kan jag inte låta bli att svara.
Då skrockar han gott.
• • •
Tjugo-tjugofem minuter innan värmningen börjar de fans som anlänt call-and-responsa med sitt klassiska ”wooo” över sektionerna så det ringer i hela hallen.
Det var Hurricanes-publiken som började med det så de får väl hållas.
• • •
NBC, ja. De har bestämt att den här matchen ska börja 19.20. Så ni vet varför nedsläpp dröjer.
• • •
Nu ropar en rastlös Kung Kenta på intro i stressiga privatmeddelanden, ”för det är så många kommentarer under förra inlägget”, så jag har inget annat val än att osäkra revolvern.
Så – för första gången sedan 26 maj 2009:
Stanley Cup-hockey i Raleigh.
Let the good times roll.
