EDMONTON – FLORIDA 1-4 (Period 2)
• • •
Låt oss vara cut the bullshit:
Panthers är ett mycket bättre hockeylag än Oilers och kommer bli Stanley Cup-mästare.
Och förmodligen fullbordar de en sweep på lördag.
Så kan det gå.
• • •
Ja, Skinner beter sig som en AHL-målis vid Tarasenkos 2-1-mål, men Ceci och Kulak bekräftar samtidigt att de inte är ett backpar för de här sammanhangen.
Så vekt.
• • • •
Kulikovan koko som en gök stod inte heller direkt för karriärens mest bländande insats vid fågelns kvittering.
Det händer alltså även att Panthers begår misstag.
Skakande information.
• • •
Nä, det är nog inga större problem med Barkov…
• • •
Rätt många hade 4-1 till Panthers, men bara två av de 280 profilerna i Stora Finaltipset vågade gissa på sweep:
Sportbladet-duon Mattias Karlsson och legendary Jarkko.
På lördag kan de trycka orden ”King of kings” på sina visitkort.
• • •
Sen gör Darnell Nurse bort sig också.
Faktum är att de fyra första målen i matchen alla tillkommer på flagranta back-floppar, för 1-0-målet i första var ju en bjudning av Bouchard det också.
• • •
Arne Alligator från Sundsvall – ja, Sjöberg alltså – inser inte att tv-sändningen ligger efter och messar mig mig om Edmontons 1-1-mål innan jag sett det med egna ögon.
Just snyggt.
• • •
Knoblauch får säga som Abris i nästa paus:
– Kom igen grabbar, skjut mer. De har också en dålig målvakt.
Fast det är ju inte sant.
• • •
Sean McDonough kommer vara fast inslag på Veckans Bu-listan i fortsättningen.
Det spelar ingen roll vad som händer, han låter lika förströdd och ointresserad hela tiden.
Hur kan ABC och ESPN tycka att det är okej?
• • •
Corey Perry är alltså på väg mot fjärde finalförlusten på fem år – med ett fjärde lag.
Det kallar jag att skriva historia.
• • •
Jaha, nu tar vi detta i hamn och ser när Florida skaffar sig slagläge i Stanley Cup-finalen.

EDMONTON – FLORIDA 0-1 (Period 1)
• • •
Game 1 går i repris.
Typ.
Oilers har ju precis som då det mesta av spelet, leder skottstatistiken och skapar ett batteri chanser – ja, fler än i Sunrise i lördags till och med – men kan inte få in några puckar på monstret Bobrovsky.
Och sen hugger firma Barkov, Forsling och Reinhart in ett briljant kontringsmål.
Ojvoj.
• • •
Connor McDavid må vara ett fullblodsproffs, men frustrationen måste ju vara som mentalt klipulver i hela huvudet nu.
Han har såna lägen…
• • •
Min bild är att Oilers fortfarande har väldiga problem med katternas suveräna forechecking.
De blir gång på gång fastnaglade bakom förlängda mållinjen – och när de försöker ta sig norrut har de tidvis förfärligt svårt att komma svårt att alls komma ur zonen.
Inte bra.
• • •
Under åren han spelade i Calgary var Matthew Tkachuk hatobjekt numero uno i Edmonton och nej, andrastaden i Alberta har inte glömt.
Han blir utbuad med samma hetta som John Tavares på Long Island.
Enda problemet för Oilers-fansen:
Finns det någon som älskar rollen som bad boy och fiende är det förstås han.
• • •
Det kanske är att ta det lite långt att påstå att det visar att han inte är hundra, men puck-out av Barkov ser man verkligen inte varje dag.
• • •
Det är inget mindre än lejonets vilda rytande som stiger från Rogers Arena, ut i rymden, när 18 347 galna kanadensare förenas i ”Let’s go, Oilers”-ramsan precis innan lineup.
Man blir ju helt stum.
• • •
Nä, Kane kan inte spela – och pungkrossaren Carrick får inte.
Istället har Vitlöken kastat in Corey Perry och Derek Ryan.
• • •
Och kanadensiska nationalsången…gåshuden sprider sig 420 mil till oss i västra Florida.
Herregud.
• • •
Broberg hör lätt till Oilers bästa backar, det är helt klart.
• • •
Scenerna utanför Rogers, där de tusentals och åter tusentals som inte lyckats kommer över en plåt, samlats väcker associationer till publikhavet vid oranga scenen i Roskilde under en Kent-konsert 99.
Det går verkligen att greppa hur stort hockey är där uppe.
• • •
Det är många firsts i bloggen ikväll.
Aldrig tidigare har har jag sett en final utomhus, i shorts, med lekande barn i en pool bortanför en liten trädgårdshäck.
Men det funkar det med – alldeles utmärkt, till och med.
• • •
Sean McDonough…man, han får gamle Agne Jälevik att framstå som Kenny Albert.
McDavid har ett tidigt drömläge och raggaren från Tuna-Hästberg klappar lite senare på ett mäktigt skott från mitt i slottet – och kommentatorn låter som att han beställer in en Bussola på pizzerian i Bredäng.
• • •
Min expert från Gulf Coast Flames – Milton Sibner – har följande analys i första pausen:
– Panthers spelar bra och Oilers spelar inte bra.
Krångligare än så behöver det inte vara.
• • •
Bobrovsky Alligator går på vår is
Skrämmer våra vänner men tar alla puckar.
Ska vi säga så?

Åh, Edmonton…
Det som kommer hända där ikväll, i den vindpinade metropolen på centrala Albertas oändliga prärie, är i det närmaste obeskrivligt.
40 år har gått sedan människorna som bor där, och i omgivningarna, senast upplevde något lika stort och omvälvande och hänförande.
Ja, Oilers spelade final även 2006 och vann så sent som 1990, men 2006 handlade det om en osannolik sinkadus – alla insåg att de egentligen inte hade någon business att utmana om titeln – och 1990 var den femte triumfen inom loppet av några få år, bärgad utan den borttrejdade Wayne Gretzky i laguppställningen.
Nu är det verkligen 1984 igen. Då fick just Gretzky lyfta Lord Stanleys buckla för allra första gången och exakt fyra decennier senare är det samtida frälsaren Connor McDavid som äntligen har chansen att skriva in sig i historien.
Sådana ögonblick får man bara uppleva vid ytterligt få tillfällen under en livstid.
Så att the local heroes råkar ligga under med 2-0 i matcher efter de inledande ronderna på andra sidan kontinenten spelar ingen som helst roll.
Edmonton, besatt av hockey på samma sätt som Swifties är besatta av Taylor Swift, tänker ställa till med det här seklets fest i Rogers Place.
Ljudnivån kommer vara fullständigt vansinnig, känslorna kommer svalla som vid ett väckelsemöte i amerikanska södern och synerna i det oranga läktarhavet kommer trotsa våra föreställningar om vad en folkfest kan vara.
Stanley Cup-finalen 2024 går därmed in i en ny, ännu mer emotionell fas.
Var redo.
Edmonton står i begrepp att explodera.
• • •
Själv befinner jag mig, som ni ju känner till, alltjämt i Florida och ja, FOMO pumpar förstås som beatet i en Daft Punk-hit i bröstkorgen.
Det känns alldeles förfärligt att jag inte är på plats när självaste Stanley Cup-final når ett klimax som det här.
Å andra sidan:
En hemsk lögnare vore jag om jag påstod något annat än att jag ändå har det rätt förträffligt här på ranchen hos The CEO of Everything.
Mister Sibner – som vid sidan av allt annat också är en femstjärnig kock – bjuder på fläsk med löksås, låter mig ligga i poolen och plaska och ser till att flödet av kall Yungeling är konstant (fram till idag alltså; nu är det jobb och jag givetvis torrlagd).
Då blir en bofink så här glad och avslappnad.

Nu är det dukat för finalfest på en av de största tv-skärmar jag sett och kvällen kommer bli helt fabulös, jag känner det på mig.
• • •
Förutsättningarna i denna tredje final är helt glasklara.
Oilers måste ovillkorligen vinna.
Måste.
Måste.
Måste.
Hamnar de i 0-3-underläge är det definitivt Game Over.
Själva är de helt förvissade om att de kan slå tillbaka och chansen borde förvisso vara lite större när Knoblauch har sista bytet och åtminstone tidvis kan matcha McDavid och Neon Leon mot andra än Forsling och Barkov, men vi får allt se.
Det går inte om de inte kan svara mot katternas besinningslösa forechecking, inte skapar mer fem mot fem, inte får utdelning i powerplay och inte står upp bättre i närkamper och sarg-battles.
Har de det i sig?
Inget i deras karriärer har någonsin varit viktigare än svaret på den frågan.
• • •
Medan jag så här i tysthet gråter över att jag jag inte sitter vid den plats på den enorma pressläktaren i Rogers Place där de placerat min namnbricka har jag inte varit särskilt avundsjuk på de som försökt ta sig från södra Florida till Alberta de senaste dygnen.
Helt i enlighet med teorin om att det värsta som kan hända också envisas med att faktiskt hända utbröt en riktigt rälig storm lagom till de stora resdagarna och det regnade så det räckte även ute på Alligator alley, men jag slapp i alla fall sitta på tarmacen i Fort Lauderdaleoch se connection efter connection grusas.
Som den gode Lönta .
Han skulle lyfta från FLL tidigt i tisdags morse – men sent igår kväll befann han sig fortfarande i Denver.
Aj.
• • •
Aleksander Barkov är fit for fight – eller åtminstone så fit att han spelar ikväll.
Bra det.
Fast man kan förstås undra om han klarar av att prestera på toppen av sin förmåga efter den där nasty Draisaitl-smällen.
Om inte är det till big time förfång för kattflocken.
• • •
Panthers själva hade också besvär att ta sig från den stormpiskade hembygden igår. De blev kvar på plattan på flygplatsen i flera timmar och landade bakom fiendes linjer först igår kväll, så kraftigt försenade att alla planerade dan-före-dan-aktiviteter fick lov att ställas in.
Inte idealt, men de gör ingen stor affär av det.
– Det enda som hände var att vi coacher gick upp tre kilo i vikt, för vi åt tolv måltider, skrockar den oefterhärmlige Paul Maurice.
• • •
Ja, Leon Draisaitl spelar han också.
Straffet för överfallet på Barkov blev – ingenting.
Det hade jag inte väntat mig heller – DoPS-gubbarna vågar aldrig göra sitt jobb under finaler –  men fel är det i alla fall.
Värst:

Alla busar på isen vet att det är open season på stjärnor nu. Man kan göra vad man vill mot stjärnorna – utan repressalier.
• • •
När de väl närmade sig mellersta Alberta försökte flygledarna på Edmonton International – skämtsamt – se till att Panthers blev ännu mer försenade.
Lyssna på den här fantastiska konversationen i tornet.

NEW: Florida Panthers pilots were jokingly told by a Canadian air traffic controller to run low on fuel so the team wouldn’t be able land in Edmonton.

Pilots from other flights join in on the conversation.

(h/t @JOSE97LUIS) pic.twitter.com/IlbauIcVJM

— Andy Slater (@AndySlater) June 13, 2024

Det säger en del om Stanley Cup-febern i den där delen av världen just nu.
Även de som inte befinner sig i, eller runt, Rogers Place ikväll är försatta i ett tillstånd av…ja, psykos.
Som jag förstår finns det statistik på hur elkonsumtionen i en radie a tiotals mil går upp dramatiskt under Oilers stora matcher eftersom alla har tv-apparaterna på – och hur vattenförbrukningen samtidigt går ner eftersom ingen vågar gå på toaletten av rädsla för att missa något viktigt.
• • •
När jag vaknade i tisdags morse hade jag ett sms från Henke Sjöberg.
”Åk ej utan mig, ring när du vaknat”.
Han skulle egentligen inte resa till Kanada han heller men hade plötsligt ändrat sig och bokat en biljett från Tampa och behövde sålunda skjuts till västkusten.
Det slutade med att han stannade hos Sibner, blev bjuden på skaldjursplatå, sänkte ett antal järn och drog direkt till TPA mitt i natten.
Sen kom han i alla fall fram långt innan Lönta – trots att den senare startade sin flygresa ett dygn tidigare.
My man, Sjöberg.
Han hann för övrigt också göra en podd med min eminente värd, så här kan ni lära er mer om The CEO of Everything.

• • •
På en punkt ser Panthers enligt min uppfattning redan ut som mästare:
De gnäller inte – över någonting.
Barkov får på käften, flyget är försenat, Sam Carrick försöker krossa pung – men inte ett pip hörs från katterna.
De bara biter ihop, stirrar rakt fram och fokuserar på det som går att kontrollera.
Så var Red Wings 2008 och 2009 också, så var Kings 2012 och 2014, så var Blackhawks 2010, 2013 och 2015 – och så var Tampa 2020 och 2021.
Det tar tid att lära sig, men det är med den inställningen man vinner mästerskap.
Börjar man klaga på domare och elaka motståndare och dumma fans och orättvisa journalister är man smoked.
• • •
Vår gamle vän Titus – familjen Sibners jycke, frekvent gäst i denna blogg i slutspelen 2021 och 2022 – har hunnit bli fyra bast och skäller inte lika mycket längre.
Utom på mig.
När jag, den eländige från New York, kliver in genom dörren börjar han morra och gläfsa och ge skall som demonen i ”Baskervilles hund”.

Kanske beror det på att jag påpekat att han har värsta underbettet sedan Beavis i Beavis & Butthead, men jag mutar honom oavbrutet med matrester och godis och hoppas därför att vi ändå får en värdig finalupplevelse ikväll.
• • •
Senaste dygnen har jag på fler håll sett fans och tyckare beklaga sig över att Connor McDavid, Leon Draisaitl och Zach Hyman blivit kalla när det gäller som mest.
Det skulle jag vilja beskriva som en aningen slapp förenkling.
Medan det är helt sant att Oilers får svårt att nå drömmarnas mål om de nämnda herrarna inte börjar producerar handlar det ju inte om att de plötsligt hamnat i en formsvacka.
Även superstars som Nikita Kutjerov, David Pastrnak och Mika Zibanejad, Artemi Panarin och Chris Kreider var MIA mot Panthers under de inledande tre rundorna och det vore ju ett ofantligt sammanträffande om samtliga förlorade skärpan mot samma motståndare.
Naturligtvis består problemet i att katterna är så äckligt bra på att stänga ner offensiva hot.
Det är det problemet Oilers, på något vis, måste lösa innan det är för sent – inte de nämnda spelarnas form per se.
• • •
Som ett expresspaket från UPS skickat overnight har den årliga finalförkylningen nu brutit ut.
Under dagen har täppt näsa blivit lätt halsont och snart kommer jag sitta och kraxa och hosta.
Så blir det när man ständigt växlar mellan tropisk värme och ishallskyla och dessutom kastar sig i en härlig pool vid behov.
Bara att tugga sig igenom.
• • •
Bloggen har utsökt expertris till hands i tv-soffan under denna tredje final.
Intill sitter nämligen Milton Sibner, Erik Karlsson-epigon i Gulf Coast Flames, state champions för 15-åringar den här säsongen och nästa år favoriter till Nationals för U16AA.


Som om det inte vore nog är hans pappa, halvliggande i andre änden av samma soffa, dessutom coach för laget i fråga.
Inget kan gå fel.
• • •
Övertid?
Ja, övertid.
• • •
Det är mycket kreativt och originellt av St Louis Blues-ledningen att göra Alex Steen till GM – om ett par år.
Men bra kommer det bli, Alex skulle aldrig tackat ja om det inte varit helt givet.
• • •
Det är oklart om Evander Kane, som knappt kunnat sitta ner i båset under de inledande två matcherna, spelar i kväll – och samma besked gäller Darnell Nurse.
Ingen av dem har varit mycket till faktorer hittills, så deras eventuella frånvaro skulle kanske inte vara någon katastrof, men lite besvärligt för Knoblauch är det ändå.
Vilka kommer in istället, liksom? Djupet i Oilers-truppen är dessvärre tämligen begränsat.
• • •
Varför det här elva år gamla klippet dök upp idag vet jag inte, men ruskigt roligt är det.

• • •
Det är väldigt B att Utah inte kan bestämma sig för ett goddamned namn och kommer spela som ”Utah Hockey” sin första säsong, men ännu värre är det att de valt samma fantasilösa klubbfärger som Seattle och Winnipeg.
Come on, för fan – varför kan ingen fatta att det ger mer distinkt personlighet att välja kombinationer av mer ovanliga kulörer? Som Gult, svart, rött, lila, orange, brunt och grönt.
Jag blir sur.
• • •
Gaston och Hans Granlund, om jag får blanda mig i diskussionen…var jag tar vägen i morgon är oklart, det hänger både på resultatet ikväll och på min hälsa och på vad cheferna kan tänkas ha att säga.
• • •
Är fortsatt tagen av ”Yellowstone”, ser ett par avsnitt varje gång jag får en lucka, men jag börjar tappa tron på karaktären Beth Dutton. Åh, Kelly Reilly porträtterar henne helt otroligt bra, men – kan en människa verkligen vara så elak och ond och hatisk?
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mattias Janmark och Kevin Stenlund.
• • •
De har, noterar vi, laddat med pom-pom-vippor i glittrande guld på varje säte i Rogers.
Det kommer bli sånt sjukt bananas-drag där borta…
• • •
Kvällens låt: The Bands ”The Weight”, för den skrålade The CEO och jag med i under en lång pool-session sent igår kväll.
• • •
Det är ju inte så lite coolt att Kevin Durant plötsligt dyker upp i Tensta.
• • •
Själv har jag bara varit i Edmonton en enda gång och det var när Daniel och Henrik Sedin spelade sin allra sista match, våren 2018.
Det jag minns bäst är att det var rätt slitet ute på byn och att pressläktaren var större än backstage-området i Hultsfred – fast belägen på ett mils avstånd från isen, typ.
Still.
Där skulle man ju varit nu…
• • •
Panthers-spelarna har kul åt att alla plötsligt blir Farbror Barbro bara för att de var lite försenade under flygningen norröver igår.
– Allting blir verkligen förstorat i finalen. Såna förseningar drabbar alla lag fyra gånger per säsong, men ingen säger någonting. Nu är der plötsligt…Oh my God, they’re not gonna be able to play, ler gamle Kyle Okposo.
Well, det är ju det jag predikat i en vecka nu: I finalen ÄR allt större, viktigare, svårare och mer infernaliskt.
Get used to it.
• • •
Vi såg inga alligatorer under resan genom deras speciella allé, men det hindrade inte Sjöberg, som är småbarnspappa, från att lära mig ”Arne Alligator”.

Jädra fin dänga ändå!

• • •
Corey Perry spelar definitivt ikväll igen – och något säger mig att han tänker hålla en mindre försynt profil än i den enda match han hittills fått medverka i.
Det kommer smälla big time där ute, jag lovar.
• • •
Nu sms:ar Sjöberg att allt i Edmonton är 10/10 – inklusive det största och mest uppsnofsade pressrum något sätt.
Men han har ingen pool på två meters avstånd. Det har jag…
• • •
San Jose Sharks coachas kommande säsong av Ryan Warsofsky – 38 bast.
Han är alltså yngre till och med än Sibner och Sjöberg och wow, det är bra ungt det.
Men kudos till GM Grier för outside-the-box-thinking.
• • •
ABC sänder, men don’t get your hopes up. ABC äger ESPN, så det är samma träbockar – plus Emily – som vanligt som kommer gäspa sig genom denna match.
TNT, vi saknar er som vi i mitten av januari saknar sommaren…
• • •
Igår kväll vann Hershey Bear Game 7 i östra konferensfinalen i AHL-slutspelet – efter ett sudden death-mål signerat Garrett Roe.
Vi såg avgörandet här på jätte-tv:n i Lakewood Ranch och man, övertid i Game 7 slår ju allt – även när farmarlagen spelar.
Nu blir finalrepris mellan Bears och Coachella Valley Firebirds och det råder ingen tvekan – i år vinner mina killar från Palm Springs!
• • •
Ni missade väl inte att även Ondskan och jag poddade igår – med fullt fokus på finalen.
Lyssna hännä, som vi skulle sagt i Borlänge.
• • •
Dan O’Rourke och Steve Kozari dömer Game 3.
Bra.
De är klart mycket vassare än duon från i måndags, Jean Hebert och Chris Rooney.
• • •
Arne Alligator går på våra gator
Skrämmer våra vänner men känner alla djur
Arne Alligator kommer från ekvatorn
Arne vill int’ nånsin bo i någon bur
Arne, vad har du i din stora mun?
Nämen Arne, hur kan du sova i vår brunn?
Arne går med rumpan bar, skrämmer både mor och far
Men Arne brukar inte vara dum

Ah, vilket mästerverk ändå.
• • •
Alright, nu står hela Edmonton, och hela Alberta, stilla.
Den största matchen i bygden på 40 år börjar alldeles strax.
Det här blir nåt, folks, det här blir nåt…

FLORIDA – EDMONTON 4-1 (Slut)
• • •
Kaffe kaka, fyra raka…
Nä, nu ska vi keep our shirt on here.
Dynamiken kommer vara en HELT annan uppe i Rogers Place på torsdag.
Men…well: Om de återstående matcherna ens påminner om den här – om de sämre Edmonton-backarna blir lika stressade av Floridas hejdlösa forechecking och de offensiva stjärnorna inte tillåts skapa mer framåt – då kan det vara dags för den första final-sweepen sedan 1998.
Ojvoj.
• • •
Det har helt uppenbart utgått order i hemmalägret om Silenzia Stampa angående Draisaitls överfall på Barkov.
– Inga kommentarer, säger Tumba-Kevin.
– Jag såg inte på isen och har inte kolla repriser, säger Gus.
Sen har vi Paul Maurices ”take”:
– Det här är inte The Oprah Winfrey Show. Det spelar ingen roll vad jag känner.-
Haha, what?
Hur illa däran Barky kan tänkas vara är det också helt tyst om, men vi får verkligen, verkligen hoppas att han spelar även i fortsättningen.
• • •
– Jag ser fram emot att folk börjar tvivla på oss igen, säger Connor McDavid.
Bra citat.
Och jag kan glädja honom med att jag tvivlar för fullt…
• • •
Det är ju parodi att Draisaitl bara får två minuter för roughing för den armbåge han, av allt att döma helt avsiktligt, sätter i ansiktet på Barkov.
Naturligtvis borde han bli avstängd, men vem har det minsta hopp om att DoPS kommer ta ett sådant beslut?
• • •
Evan Rodriguez håller plötsligt på att bli en av finalens stora hjältar.
Well, hos vinnarna finns alltid en sådan oväntad pjäs som kliver fram och gör det som behöver göras när superstjärnorna tas bort.
• • •
Här står Panthers nästa coach och studerar att allt går rätt till i omklädningsrummet.

• • •
Ja, Kmannen, det är perfekt för våra killar i Firebirds att det blir Game 7 mellan Hershey och Cleveland.
This is the year!
• • •
Nä, jag har inte glömt min kära svenska poängliga för slutspelet.
Här har vi den färska versionen.

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 16 poäng (3+13)*
2. Gustav Forsling, Florida Panthers – 11 poäng (4+7)
3. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 10 poäng (5+5)*
4. Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 8 poäng (5+3)
5. Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*
Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 7 poäng (1+6)*
7. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
8. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 5 poäng (1+4)
9. Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 4 poäng (2+2)
10. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
11 . Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)*
13. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
14. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Erik Gustafsson, NY Rangers – 3 poäng (0+3)*
16. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Nils Höglander, Vancouver Canucks – 2 poäng (1+1)*
Alex Wennberg, NY Rangers – 2 poäng (1+1)*
19. William Karlsson, Vegas Golden Knights – 2 poäng (0+2)*
20. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
Philip Broberg, Edmonton Oilers – 1 poäng (1+0)
22. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)*
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
Nils Lundkvist, Dallas Stars – 1 poäng (0+1)*
*Utslagen

• • •
Alright, då tackar vi från Sunrise och södra Florida för den här gången.
Nu ska jag packa, se lite ”Yellowstone” (varför har ingen berättat hur bra DEN serien är?) och sova.
Sedan stävar jag ut i regnet och kör mot The Sibner Ranch på västkusten.
Vi hörs därifrån om något dygn.

Ekblad sätter 4-1 i tom kasse och Bofinken flaxar ner till omklädningsrummen.
Som vanligt dröjer nästa post länge.

FLORIDA – EDMONTON 1-1 (Period 2)
• • •
Finalen går under en halv period i stå och är faktiskt lite tråkig att titta på.

Men sen lyckas katterna kvittera och då tar tillställningen fyr igen.
Sista tio minuterna slår det åter exalterande gnistor om the action.
En får tacka, som Ralf Edström skulle sagt.
• • •
Sami på stolen intill börjar inte sjunga Mikko Rantanen-sången på Niko Mikkola-tema när backbjässen från norra Österbotten – på assist från landsmannen Lundell – klappar in kvitteringen.
Men nästan.
• • •
Ni har ju helt rätt om Chucky Tkachuk.
Förra våren går verkligen inte i repris för honom – ännu i alla fall.
• • •
Oilers har fortfarande inte fått utdelning på sitt fabulösa powerplay, men de kommer närmare och närmare.
I det andra i mittperioden har Bouchard typ två stolpskott och Drajjan en färdig cannoli som Bob gör makalös räddning på.
Katterna gör dock mycket klokt i att undvika utvisningsbåset i fortsättningen.
• • •
Själv tycker jag Gustav ser mogen ut för ett mål snart.
• • •
Ett hemmalag har aldrig åkt på en korrekt utvisning.
I alla fall inte enligt de som sitter på läktarna.
• • •
Oilers spelar med fem backar. Nurse gjorde illa sig redan i första och försökte sedan komma tillbaka till andra men försvann ut i omklädningsrummet.
Tufft, men att ha ont om backar danar och härdar, fråga Niklas Hjalmarsson och resten av Chicagos finallag från 2015.
• • •
I själva verket ska Amerante-publiken vara väldigt glad över att domarna fegade ur och inte vågade ge Oilers det fem-mot-tre-PP de borde fått när Tumba-Kevin skickade upp pucken på läktarna.
• • •
Min gamla käpphäst om att det aldrig blir blir mål under powerplay som inleder en period är gjuten i sten.
• • •
Nu har Panthers-fansen börjat skandera den fåniga ”USA-USA-USA”-ramsan igen.
Ursäkta mig, men Florida har exakt två amerikaner på isen i den här matchen: Matthew Tkachuk och Kyle Okposo.
I övrigt består laget av sju kanadicker, fyra finländare, tre svenskar och tre ryssar.
USA my ass.
• • •
Ser Macklin Celebrini på läktarna och tycker mig ana att han tänker att ”Äh, här kan ju jag lätt gå in och dominera”.
• • •
Om ni trodde att Ekys mål var hans första i en final trodde ni fel.
Han gjorde ett mot Pittsburgh 2017 också, kollade jag just upp.
• • •
Kom ihåg vad jag sa om förlängning just ikväll.
• • •
Helt riktigt, Peter Lundin – man måste ha tur med turen.
By the way: När du kommer tillbaka från Arlanda imorrn, blir det ett dopp i poolen då – innan du lägger dig?
Själv ska jag definitivt kasta mig i Sibners dito när jag tagit mig över Alligator Alley.
• • •
Nu: En korv.

FLORIDA – EDMONTON 0-1 (Period 1)
• • •
Hockey ska man ju inte inbilla sig att man förstår sig på.
Precis som förväntat startar katterna väldigt mycket bättre än i lördags, etablerar samma furiösa forecheck som i de mest dominanta sekvenserna mot Rangers, biter sig fast i anfallszonen och tar kraftigt kommando i skott-på-mål-statistiken.
Men vad händer?
Fyra mot fyra älgar Masen med Skägget iväg i en kontring och spräcker Edmontons finalnolla – med första skottet på Bobrovsky på hela matchen.
Absurt.
Men bra för finalserien, tror jag man kan säga.
• • •
Den är ju helt sjukt ful, Foegeles knätackling på Luostarinen. Han får det matchstraff han ska ha och förhoppningsvis blir han också avstängd så det sjunger om det.
Så korkat.
• • •
The Bob Magic evaporerade snabbt.
För det är ju en muffins – eller strumprullare, om ni hellre vill det – Eky Ekholm får in mellan benen på honom.
Men there you go, skicka puckjäveln mot kassen, vad som helst kan alltid hända.
• • •
Panthers får en ypperlig chans att döda matchen med Fågelns femminutersutvisning, men vår vän från Leifbys hemtrakter tar en egen, tämligen onödig utvisning mitt i detta utdragna PP – och istället slår Mattias alltså till.
• • •
Glömde rapportera:
Mitt namn i game winning-goal-lotteriet i afton stavas Leon Draisaitl.
Det känns som att få åtminstone två kungar i given under ett parti blackjack på Bellagio.
• • •
Dessbättre återvänder Luostarinen snabbt. Finalen hade kunnat ta slut för hans del.
• • •
I sitt första och hittills enda PP lyckas Oilers inte få ett enda skott på mål.
Lätt häpnadsväckande.
Men Floridas kill är verkligen femstjärnig.
• • •
Det är inte bara Ceci som petas ur Oilers-uppställningen. Även old Corey Perry får sitta här uppe i takåsarna och äta popcorn – och istället spelar Sam Carrick.
• • •
Senaste prognosen är att det blir ett helvetes oväder här imorrn, men stormvindar och åska och annat kul.
Jag tackar gudar och andra överordnade, hemmahörande på redaktionen i Stockholm, att jag inte ska ut och flyga.
• • •
Hittills har Stuart Skinner varit bästa målisen på isen i denna match.
• • •
Springer in i Mark Messier på väg till mediahissen och gosh, den mannen är fortfarande som huggen ur ett stycke extra-armerad granit.
Man blir ju nästan rädd.
• • •
Oilers spel i numerärt underläge snackar man inte heller bort.
• • •
Plötsligt för Henke Sjöberg förbi, flinar och säger:
– Du och din jävla blogg.
Haha!
• • •
Det är fint att de projicera en jättekatt – ja, en panter får man väl gissa att det ska föreställa – under pre game-showen.
Men i övrigt ska ju ingen komma och påstå att Florida tävlar med Vegas i det avseendet.
Rätt mediokra nationalsångsvokalister har de också.
Tänk när vi var i Nashville 2017 och hela tiden höll andan i väntan på att få veta vilken ny country-gigant som skulle skickas ut på isen för ett femstjärnigt framträdande.
• • •
HEK, Leifbys text har ännu bara publicerats i pappersupplagan, men om du går in på hans Twitter-konto kan du förstora uppslaget och läsa.
• • • 
Vi gratulerar Jim Nill till GM of the Year-utmärkelsen. Fast personligen skulle jag nog gett det priset till Bill Zito här i Florida.
• • •
Ikväll hade jag förväntat mig betydande stiltje i spåret och planerade en liten utläggning om att jag lyssnat på Ekeliw och ändå inte ska gnälla så mycket.
Men här är ni ju, i en strålande lägereldssamling.
Tack, det gör mig så glad!

De trodde att de visste, de trodde att de förstod.
Men nej.
Ingen i Edmonton, förutom Corey Perry och Adam Henrique och de två Mattias, hade så sent som i lördags en aning om vad det verkligen innebär att spela Stanley Cup-final.
Det spelar ingen roll hur länge man harvat i grundserien, hur många matcher i slutspelets inledande tre omgångar man utkämpat eller hur mycket erfarenhet man har från den internationella scenen.
Den stora balen på slottet är något helt annat.
Som självaste Wayne Gretzky konstaterade i sista TNT-sändningen med Henke Lundqvist och de andra saknade profilerna i den där Atlanta-studion består en NHL-säsong av fyra distinkta faser:
Försäsongen, grundserien, de tre första playoff-rundorna – och finalen.
Den är inte bara avrundningen av slutspelet, eller fortsättningen på det som hänt de sex närmast föregående veckorna. Den är en helt ny, separat sfär med alldeles egen karaktär och känsla och svårighetsgrad.
Plötsligt blir allting mycket större, mycket svårare, mycket tuffare, mycket hårdare, mycket mer laddat och intensivt och emotionellt – och först när man själv upplevt det yttersta avgörandets hetta i ansiktet går det att göra sig en adekvat bild av det som händer nu.
Och ja – sedan Game 1 har Connor McDavid, Leon Draisaitl, Ryan Nugent-Hopkins, Evan Bouchard och de andra full koll.
Därför är det inte fullständigt knasigt att påstå att det är nu, när vi åter samlas i mäktiga Amerant Bank Arena för Game 2, 2024 års Stanley Cup-final börjar på riktigt.
– Jag tror vi kommer släppa ner axlarna när vi har första matchen avklarad, som Eky Ekholm konstaterade redan under mediadagen i fredags.
Sedan stod de visserligen för en mer än godkänd insats i öppningsmatchen – spelmässigt – men i avslutningarna gick det att ana att ögonblickets väldighet orsakade viss kramp.
I kväll borde den krampen vara upplöst och ersatt av mer killer-instinkt än de någonsin mobiliserat tidigare.
Så get ready.
Från och med nu ser vi två lag, inte bara ett, som vet och förstår vad det är för slags larger-than-life-matcher de måste ge allt de har i.
• • •
Några skandaler från gårdagskvällens media-bankett på flotta Moxies – krog öppnad av Dallas Stars ägare Tom Gaglardi, om jag förstod saken rätt – har jag dessvärre inte att rapportera.
Vi åt gott och drack mycket, men ingen slogs, ingen däckade och ingen hade sex inför öppen ridå – vad jag såg i alla fall.
Det mest spännande som hände var att jag och Lönta Lindquist pressade varandra i frågesport om blågul Stanley Cup-trivia.
Han knäckte mig i ämnet ”Vilken svensk hade spelat längst tid i NHL utan att vinna när han till slut lyfte bucklan” (Fredrik Olausson, 15 säsonger) och jag fick honom att choka i ämnet ”Vem är den ende som förlorat två finaler och inte vunnit alls” (Strålle Strålman).

Sedan kunde ingen av oss, uselt nog, komma på vilka svenska rookies som fått dricka champagne ur Lord Stanleys kruka.
Men det finns ju åtta vikingar i historien som vann redan sin första säsong i världens bästa liga:
Anders Kallur, Tomas Jonsson, Homer, Sunken, Mats Hallin, Kjell Dahlin, Jocke Nordström och Christian Djoos
Hallå.
• • •
Katterna håller fast vid de yttranden de började fälla redan efter slutsignalen i lördags.
De kan spela mycket, mycket, mycket, mycket bättre – och tänker göra det ikväll.
– Jag tycker det blev bättre i tredje perioden, då kom vi närmare det sätt vi vill spela och på det sättet kommer vi försöka få det att se ut hela tiden i match nummer två, säger fiskaren från Östergötland.
Själv vävde jag ju efter samma slutsignal teorier om att det var väldigt dåliga nyheter för Oilers att de inte vann – eller överhuvudtaget fick in en enda puck – ens när de dominerade spelmässigt, för på samma sätt kommer de inte få styra och ställa i fortsättningen.
I huvudsak står även jag fast vid samma teorier, men jag har senaste dygnen funderat på om det möjligen var så att Oilers GJORDE dem mindre bra och såg TILL att de inte fick ligga på i anfallszonen på samma makalösa sätt som tidigare.
Det vet vi inte ännu, men vi får ett synnerligen intressant delsvar ikväll.
• • •
Efter Moxies-sittningen hann vi förstås med en liten vända närmare beachen också. Nej, överskattade Elbo Room – där är det för högljutt och trångt för gamlingar som mig – hoppade vi över. Istället blev det allmän samling på softare The Parrot Lounge och ja, där rann de där sista, jättenödvändiga klunkarna ner.
Men hey, man måste leva lite också.
• • •
När NHL såna här gånger tar svenska spelare till podierna för presskonferenser får jag för ordningens skull ställa en fråga på vårt gemensamma tungomål – precis som finländarna får när Barkov & co paraderar förbi på estraden – och så blev det också när Connor Brown och Eky Ekholm satt där i träningshallen igår.
– One more, for Per, in Swedish, meddelade moderatorn Jeff och så fick jag på sedvanligt vis mikrofonen.
Då tittade Brown glatt upp och utbrast:
– I got this one.
Åt den kommentaren skrockade de nordamerikanska kollegorna mycket gott.
• • •
Bäst på Parrot Lounge igår:
Brian Slagel, den hockeytokige hårdrocksikonen som driver skivbolaget Metal Blade och var först presentera Metallica för världen, dök upp.
Han är alltid på alla Stanley Cup-finaler och vi har med åren blivit goda vänner och det är nästan så jag ibland får lite dåligt samvete visavi verkliga metalheads för de skulle bli fullständigt starstruck om de träffade honom, men för mig är Brian bara en osedvanligt fin och generös vän.
Meddelas kan dock att jag igår blev upplyst om att Lars Ulrich contrary to popular belief inte har något ego alls och bara är genuint trevlig.
Tänk vad mycket ni som följer NHL-bloggen får veta.
• • •
Mm, jag sa likadant i lördags, men nu är jag nästan helt säker: Det blir förlängning.
Imorrn ska ju församlingen ut på längsta resan i Stanley Cup-finalens historia och då dikterar lagen om alltings jävlighet att man inte får någon sömn alls innan det är dags att hasta till flygplatsen.
Det gäller dock inte er bofink.
Nope, jag kommer inte vara på plats under första matchen i Edmonton och eventuellt inte andra heller. Det blev för dyrt och för bökigt, särskilt sett till det faktum att min hälsa inte varit den bästa under våren, så jag avvaktar med cross-continental-flygningar i flera led tills finalen kan avgöras.
Istället kommer jag att sitta vid poolen hos The CEO of Everything på Floridas västkust och se Game 3 och Game 4 (såvida den inte är Elimination-match, då bär det av norrut redan på fredag…)
Inte riktigt som det ska, jag vet, men nu får det lov att bli så här och blogg från den där poolen är såklart ändå given.
• • •
Oilers gör en ändring i laguppställningen:
Cody Ceci, som hade det riktigt jobbigt tillsammans med Darnell Nurse i lördags, får sätta sig på pressläktaren och ersätts av Vincent Desharnais.
• • •
Ja, ifall någon inte såg gjorde den gode Henrik Sjöberg från HockeyNews.se en podd-intervju med yours truly igår.
Här kan du se den om du inte har något annat för dig.

• • •
På den här bilden sitter två unga män som ingen forward med offensiva ambitioner någonsin vill möta på isen.

De hör till de bästa genom tiderna i grenen ”stänga ner” och ”försvar” och har redan satt stark prägel på den här finalen.
Ljuvlige coach Maurice talar lyriskt om bägge två vid varje presskonferens och bara log när han igår fick frågan om hur det är att coacha Barkov.
– Vad är det doktorn säger? Regel nummer ett: Gör ingen skada. Det är som när jag en gång i tiden coachade Paul Coffey. Då hade han fyra Stanley Cup och tre Norris Trophy. Det fanns inget jag kunde lära honom. Det är lika med ”Barky”, säger han och fortsätter i lång tirad om sitt finländska geni.
Sedan hindrar han sig själv, gör en liten paus och skiner upp:
– Det där var nog fler ord än jag under två år använt för att coacha ”Barky”.
• • •
Dessa Floridas monsunliknande sommarregn…imorrn ska det tydligen braka loss på riktigt och då ska jag alltså ta mig tvärs över Alligator Alley i min lilla hyrbil.
Min resa blir nog inte lättare än den som kollegorna har för framför sig.
• • •
Som ni såg och hörde i den där HockeyNews-podden med lilla mig har Lönta Lindquist skaffat sig en spektakulär stråhatt under sin Florida-vistelse.
Så här reagerade Eky Ekholm när han såg den.

• • •
Maurice alltså, han är för fin.
Under gårdagen talade han också om hur det faktum att hans son är tv-kommentator under ECHL-laget Florida Everblades matcher lärt honom att visa journalister en helt annan respekt än tidigare.
– Jag har insett ni alla är någons barn och om en sur coach var oförskämd och respektlös under en intervju med min grabb skulle jag bli riktigt förbannad och vilja slå den coachen. Det tänker jag på hela tiden, hette det.
Ah, det är ju sånt man vill ringa hem till mamma på Hagalund i Borlänge och berätta.
• • •
För några timmar sedan blev jag, sms-ledes, utskälld av den 25 år yngre Ondskan från Örby.
Han tyckte jag var för gnällig.
Så var det nog också – och det är bra att bli påmind om sitt dåliga beteende ibland.
• • •
Idag har den kommande draftens toppnamn på traditionsenligt vis varit på besök i environgerna och till kvällen sitter de på läktarna och ser final nummer 2.
Till skillnad från exempelvis ifjol, när Leo Carlsson förgyllde den andra finalen i Vegas åt oss, har vi inga svenskar på plats den här gången.
I flocken av ungblod som trampat omkring i Amerante, blyga och storögda och förundrade, ingår hajpade Macklin Celebrini, Zeev Buium, Artyom Levshunov och Cayden Lindstrom.
Eftersom Panthers envisas med att ha sina morning skates i träningshallen fick de nöja sig med en visit i Oilers omklädningsrum, men den räckte rätt långt, om man säger så. De fick hälsa på, och prata med, Connor McDavid och Leon Draisaitl.
– Wow, det var verkligen awesome att prata med McDavid, flämtar Celebrini med blicken hos en nybliven Lotto-miljonär.
För egen del minns jag väldigt väl när McDavid själv dök upp i Chicago, före Game 3 mellan Blackhawks och Lightning, och glittrade med ögonen när han såg Patrick Kane och Victor Hedman.
Men det har alltså gått nio år sedan dess och nu är det han själv som föranleder likadana reaktioner.
• • •
Ju fler mellanlandningar man gör under inrikesresor med amerikanska flygbolag, desto billigare blir biljetterna och en frilansande kollega med tajt budget berättade just att han i morrn har fyra stopp på vägen till Edmonton: I Charlotte, Dallas, Denver och slutligen Seattle.
Oh boy, det kan man kalla pärs en bofink inte vill vara med om.
• • •
Yes Sir, Kmannen – Coachella Valley Firebirds är i sanning tillbaka i AHL-finalen och ikväll får vi veta om det blir repris mot Hershey Bears eller om Cleveland Monsters kan tvinga fram en Game 7 i den östra konferensfinalen.
I vilket fall:
Go, Firebirds.
• • •
Annars då?
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Forsling och Ekholm.
• • •
Hehe, NHL meddelar att tittarsiffrorna för Game 1 i finalen ökade med 43 procent jämfört med ifjol – i Nordamerika.
Men de specifika siffrorna för USA itself får vi inte se och tur är kanske det…
• • •
Kvällens låt: Ann Peebles ”I Can’t Stand The Rain”.
• • •
Mer Maurice – om svårigheterna med att stänga ner ”Big guns”.
– Jag menar inte att vara respektlös mot våra tidigare motståndare, även Nikita Kutjerov och David Pastrnak är briljanta spelare, men vi pratar om andra sorters ”guns” nu. Vi möter Magnum-kaliber i finalen. Den stänger man inte ner, man gör bara vad man kan för att begränsa tid och space, säger han.
Så är det förstås, McDavid och och Drajjan kräver minst sagt andra ansträngningar än en Panarin.
För övrigt noterar vi att Maurice inte nämner någon av anfallarna katterna mötte i konferensfinalen…
• • •
Får meddelande om att jag även i år utsetts till en av De Aderton och sålunda får rösta om Conn Smythe Trophy.
Hedrande, får man ju lov att kalla det.
• • •
Evander Kane har vi inte sett mycket av senaste tiden och det beror helt uppenbart på att han är rätt ordentligt skadad.
Ray Ferraro – ESPN-gubben nere vid rinkside – uppger att Oilers-forwarden inte satt sig ner i båset under hela matchen i lördags. Det gjorde helt enkelt för ont – gissningsvis i ryggen eller i ljumskarna.
Men spela ska han ändå.
– Det är Stanley Cup-final. Då gör man sig redo och spelar, konstaterar han frankt.
• • •
Stefan Åsberg har dessvärre återvänt till sin post i Washington, så jag får inte sitta och fnittra med honom ikväll.
Men i gengäld har jag Sami från Sanomat vid min vänstra sida och bättre sällskap kan man knappast tänka sig.
• • •
– Som back kan man när som helst bli när som helst bli uppsnurrad av McDavid. Men det är därför vi har en Bobby.
Niko Mikkola gjorde lite succé med den kommentaren igår, för han lät rätt rolig när han sa det, men det är ju sant.
Det är för matcher som den här Florida ger Bobrovsky tio miljoner dollar om året.
Den förra stal han och börjar han bra även ikväll kan han göra det igen, tro mig.
• • •
The Bofinken outfit i final 2 tionde juni 2024:

• • •
I slutet av det här klippet framgår att svenskar som möts i finalen inte alltid är helt kärvänliga mot varann.

Alright now. 👊 pic.twitter.com/sthVugJOVC

— Sportsnet (@Sportsnet) June 9, 2024

Mer nasty stuff väntar ikväll, det kan vi vara helt försäkrade om – och Jana och OEL har säkert inte haft sin sista rendezvous i den här finalen.
• • •
Hoppas ni såg Two Martini Leifbys drapa om Tingsryd, Big Kjell Samuelsson, OEL och vårt samkväm i New York för ett par månader sedan.
Mästerligt.
• • •
Connor McDavid står alltid för minst en poäng i matchen efter förluster.
Lägg denna lilla nugget på minnet.
• • •
Nu känns det så där igen.
Pulsen stegrar, det pirrar i mellangärdet, euforin fortplantar sig genom hela kroppen.
Ännu en Stanley Cup-final ska avgöras.
Håll i hatten, mina vänner.

Här sitter Masen Med Skägget på ett podium i Floridas träningshall Baptist Health Iceplex under första off-dagen i årets Stanley Cup-final och han har en hälsning till er.
Visserligen torskade Oilers Game 1, men han känner ändå betydande tillförsikt eftersom de spelade så bra och i morrn kommer de vara ännu bättre och se till att det blir knallhårt och jämnt och chockartat exalterande att se.
Därför, menar han, är det obligatorisk närvaro runt lägerelden för den här bloggens alla vänner när pucken släpps strax efter 02.00 kommande natt.
Alright?
Alright.
Nu ska bofink flaxa iväg på mediabankett i downtown Fort Lauderdale.

FLORIDA – EDMONTON 3-0 (Slut)
• • •
Det finns många Bob jag beundrar.
Bob Dylan, Bob DeNiro, Bob Marley, Bob Hoskins, Bob Hansson, Bob Hope, Bob Fosse, Bob Woodward, Bob Beamon och Bob Hund
Till exempel.
Men fan vet om någon av dem någonsin imponerat på samma sätt som namnen i Florida Panthers kasse i den här inledande finalen.
Han stal matchen och etablerade sig omedelbart som ny Conn Smythe-favorit
Okej, Dylans ”Highway 61 revisited”, Woodwards Watergate-avslöjande, Marleys ”Natural Mystic” och DeNiros insats i ”Taxi Driver” och ”Tjuren från Bronx” är svåra milstolpar att komma runt, men vi snackar verkligen om den nivån.
Motståndarna från norr måste verkligen undra:
Går det överhuvudtaget att göra mål på karln?
• • •
Kevin Stenlund-video, matchreferat och en krönika a la bofink kommer snart att finnas ute på sportbladet.se
Där kan man ta del av mer ingående synpunkter på denna kväll.
Men låt mig sammanfatta det så här:
Oilers borde vunnit Game 1 för de var det bättre laget på isen, men att de ändå förlorade är ett stort bekymmer för på måndag kväll kommer Florida inte vara lika mediokra.
Alls.
• • •
Några bilder från denna magiska öppningskväll

• • •
Nu blir vi snart utkörda från pressrummet och ska på något sätt försöka ta oss tillbaka till den tråkigare verklighet där våra hotell ligger.
Mer pladder om vad som hände i afton – och om vad jag såg och hörde och kände och tänkte på – kommer vi återkomma till i imorrn och, framförallt, på måndag.
Tills dess:

Peace in the valley.