Match på match på match…
Ja, NHL-schemat är – som alltid i februari – extremt fullpackat just nu.
Här klagar vi sällan på för mycket av det goda – tvärtom, överdoser av hockey och våldsam stress är herr bloggarens livselixir – men just ikväll känns det som att jag kommer till match med blott ångor kvar i bränsletanken.
Det har varit så mycket i så många dygn i rad att jag helt enkelt låtit mätaren gå ner i botten – utan att hinna tanka innan nästa etapp.
Självfallet ska det bli kul att se Maple Leafs på Garden – de höjer alltid temperaturen några grader enkom med sin närvaro – men jag vet inte om jag kommer ha ork och inspiration att blogga så våldsamt mycket.
Vi får se.
Hoppas ni kan ge en gammal sång- och dansbjörn ett break om det skulle vara så.
• • •
Ja, till slut insåg till och med Bob Murray att det inte gick längre och idag fick Carlyle-gubben till sist sparken.
Det är åt helvete för sent – egentligen borde det skett redan i somras – men…ja, ni kan talesättet om att sent i alla fall är att föredra framför aldrig.
Den röda lampan i min pannlob börjar dock blinka direkt när det framkommer att Murray himself ställer sig i båset tills vidare.
Really?
Det är ju han som byggt en trupp som inte är anpassad för 2019 års hockey och det har han gjort för att han har sin ideologiska hemvist i en antikverad hockeylära.
Mycket lite tyder på att han kan vända utvecklingen denna eländiga säsong.
Tvärtom
Jag tror inte det blir verklig ordning i anklandet förrän även han avskedas.
• • •
Ingen av mina närmaste New York-amigos – Chris, Zeis, McGran, LeBrun – har kommit till stan för den här matchen.
De la sitt krut på Leafs fantastiska möte med Habs i Bell Centre igår istället och det är ju lätt att förstå.
Trist för mig bara, det hade kunnat bli en minnesvärd söndagkväll på Manhattan med de late night-artisterna.
• • •
Samtidigt: När jag kommer på mig själv med att jubla över att någon, som Carlyle nu, fått sparken känner jag mig…lite smutsig.
Att förlora jobbet är ett trauma för alla och man får inte glömma att även tränare man ibland blir tokig på är människor.
Then again, just Carl-Gustaf Lindstedt-kopian lär ha så han klarar sig efter alla i år ligan, både som spelare och coach, och hans tid har helt enkelt runnit ut.
• • •
Såg bara sista halvan av den allra tidigaste matchen idag, men den halvan var desto bättre. Jag vet inte senast det spelades en så jädra explosiv, sprakande matiné – och särskilt mycket sprakade det ju om Arvy och Flipper. Vilket grandiost radarpar det är.
Fast Tarasenko var, på något vis, ännu hetare och man, plötsligt har Blues sex raka.
Central-racet håller på att shejpar upp till nånting riktigt extraordinärt.
• • •
Rangers ställer bulgaren i kassen mot Leafs och det är ju höjden av fräckheten nu när Chall och de andra svenskarna i professor Hugossons gruppresa tagit sig hit.
Å andra sidan är just Chall i första hand här för se på gästerna från Ontario. Ryktet säger att han till och med satt på sig en Phil Kessel-tröja New York-besöket till ära…
• • •
Exakt hur frustrerad är en sån som Emil Ullbrand när Hurricanes har chansen att ta sig förbi Pittsburgh, upp på slutspelsplats – och förlorar mot New Jersey?
Onödigt, kan man kalla det.
• • •
Det har sent omsider börja lossna, i alla fall lite, för Lill-Nyllet på slutet och jag får för mig att det kan vara ikväll det brakar till ordentligt.
Han trivs bra i Garden – det var ju framförallt här han rände runt pappa Mickes ben under uppväxten och han gillar att spela mot Henke.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Här är förresten en underbar Scott Burnside-blänkare om Brian Boyle och hur det kan gå till när man blir trejdad.
• • •
Bobby Ewing-frillan, Mike Babcock, ser enligt mitt förmenande alltid ut som en tv-deckare när han står i båset i bara skjortärmarna och inspekterar motståndarna under matchvärmningen.
”Babcock”? Jo, nog skulle det kunna vara en serie av samma kaliber som ”Kojak” och ”Baretta”.
• • •
OK, here we go.
Original Six-drama på Garden.
Vad mer kan man begära av en söndagkväll?
