Chansen.
Möjligheten.
Tillfället.
Är det någonstans de vet att man ovillkorligen måste passa på och hugga till när ödet öppnar en liten ficka i tiden där oddsen under ett kort ögonblick vänds till ens fördel är det i Las Vegas.
Sprätter blackjack-dealern upp rätt kort på bordet är det bara att dubbla, blir crapsbaljan het kan man inte låta bli att höja sina insatser, sitter man med en perfekt hand i pokerrummet finns inga andra alternativ än att gå all in…
Nu står de lokala hockeyhjältarna inför ett sådant darrande ögonblick – laddat med hopp och löften och heliga önskningar.
De kan med ytterligare en vinst mot Winnipeg hemma i skenande nattklubben T-Mobile Arena ta sig ända fram till Stanley Cup-finalens tröskel och drömmar den här staden för ett år sedan inte ens visste att den hade men nu skulle ge allt för att få se förverkligade.
Det känns, det märks.
Neonskyltarna gnistrar med ännu mer lyster denna heta utopiernas fredag, strålarna i den magnifika vattenbaletten utanför Bellagio skjuter upp genom den dallrande ökenluften med ännu mer kraft, skrattsalvorna vid roulettbordet inne på MGM Park ekar ännu högre.
Nu är det bara för Knights att göra det också. Dubbla och dubbla igen, gå all in, lägga samtliga marker på rött, spränga banken…
Här är chansen.
Den kanske aldrig kommer igen
• • •
Ibland hjälper det nu inte hur rätt man än gör vid de där förbannade borden.
Det framgick med all önskvärd tydlighet under nattens övningar på Cosmopolitan.
Först fick jag dansa tryckare med Lady Luck och gjorde stor succé, men sedan blev jag för övrig – bad att få följa med hem, typ – så hon vände tvärt ryggen till och allt gick verkligen käpprätt åt helvete.
Då är det inte kul.
Tack och lov var jag dock inte så dum att att jag gick till någon av de allestädes närvarande bankomaterna och tog ut mer stålar.
That’s a big no-no.
Har Lady Luck dragit så har hon – don’t push your luck.
Däremot började jag gnälla för mina vänner om att Cosmo är ett själlöst skit-kasino.
Idioti.
Jag är en vuxen man med ansvar för mina egna handlingar, de som driver Cosmo tvingar mig inte att komma dit och kasta mina pengar på dem.
De pengar man bettar ska man vara fullt redo att förlora, annars är det bara att låta bli.
Basta!
• • •
Han är så klok, Winnipeg-coachen Maurice.
När han senaste dygnet fått frågor om det faktum att hans lag för första gången i slutspelet fått stryk två matcher i rad och ligger under i en serie uttrycker han, i praktiken, tacksamhet.
– Det är helt nytt för oss , som så mycket vi får uppleva under den här resan, och det är en erfarenhet vi kommer ha väldig nytta av, heter det.
Så sant.
Helt går det inte att bemästra playoff-upplevelsen förrän man gått igenom allt som kan hända.
Först då vet man, först då förstår man dynamiken till fullo.
Frågan är dock hur de hanterar den nya situationen just nu.
Personligen har jag svårt att se att de ska få stryk en tredje gång på raken, särskilt som de – i princip – MÅSTE medan Vegas bara VILL. Ni vet, min gamla käpphäst.
Men det kräver att de är ödmjuka inför faktum och inser att de måste jobba stenhårt i 60 minuter – och eventuellt ännu mer.
Det förutsätter också att självförtroendet inte sargats efter de – let’s face it – överraskande dubbeltorskarna mot uppstickaren från Strippen .
Kort sagt:
Vi får se vad det är för Winnipeg som kommer till T-Dojan ikväll.
• • •
Som jag berättade innan östmatchen igår, och som ni kanske sett i tidningen idag, spenderade jag torsdagen i Golden Knights fina träningsanläggning i Summerlin.
Det är verkligen en frapperande upplevelse att se och höra hundratals fans skandera och jubla under en simpel träning – och sedan också se dem köa till souvernirshopen för nya tröjor och kepsar och what not.
Hockeyfeber i öknen, sa vi nåt om det?

Roligt var det att prata med några av dem också. Det där Patrick O’Shaughnessy säger om att Riddarna hjälper befolkningen att visa sin sanna identitet för världen tycker jag är intressant.
Han har ju rätt, de flesta tror att det bara är gamblers och showgirls som bor här och att de tillbringar sina dagar på Las Vegas Boulevard.
Men Strippen är Strippen och resten något helt annat; en vanlig community med vanliga människor (nåja….) med samma intressen och behov och drömmar som alla andra – och nu får vi se det.
• • •
Ah, äntligen – en liten kontrovers.
Efter matchen i onsdags var det någon som frågade Hällebucken, som tycks ha fått ärva Muhammad Alis självförtroende, om han inte var impad av Flower och jo, det var han väl – men så la han till:
– Jag föredrar mitt eget spel. Lätt.
När riddarna fick höra det bokstavligen fnös de.
– Sa han så? Really? Wow. Jag tar Flower före honom vilken dag som helst, meddelade exempelvis Jonathan Marchessault.
Kul.
Det ska gafflas lite, då får vi fler dimensioner att haka upp upplevelsen på.
Samtidigt är det lite orutinerat av Hällebucken att bjuda på så skummande glas tändvätska.
Jag blir inte det minsta förvånad om de drar upp det citatet på jumbon innan nedsläpp ikväll och så får han hela Vegas skällande i ansiktet…
• • •
Innan den misslyckade dansen på Cosmo igår kväll åt jag förträfflig ensam-middag på Sinatra på Encore.
Kolla vad man kunde beställa för efterrätt där.

Man kan tycka att jag borde tagit cannolin, men det var ju just Sinatra så jag ville käka Frankies hatt.

Mm, det är fedoran Ol’ Blue Eyes brukade bära de serverar som chokladanrättning.
Fantastiskt.
• • •
Wild Bill är inte den som surar i onödan, så att han inte fick utdelning på ett par magiska chanser i förrgår rycker han bara på axlarna åt.
– Jag spar dem till nästa gång, lovar han.
Den nästa gången nu och ja, jag känner mig övertygad om att Elvis-croonern från Märsta smäller in minst en puck ikväll.
Det går inte hålla honom utanför protokollet särskilt många kvällar i rad.
• • •
Just ja, lovade ju att visa den här damen

Här är hon i all sin prakt – med Golden Knights-jersey.
• • •
En konstig grej med Winnipeg som vi babblade om i bloggen idag – ni såg att den kom ut för några timmar sedan, va? – är att de bara vinner under två förutsättningar.
De måste göra första målet – och de måste göra många mål.
Tajta, målsnåla fajter lyckas de nästan aldrig vinna.
Vad är dealen med det?
Well, det handlar nog också om bristen på erfarenhet.
Getterna måste få in och verkligen förstå att det viktiga just nu inte är HUR man vinner. Bara att man gör det.
• • •
Alltså, jag måste passa på och förära Taddson en liten hyllning.
De långa inlägg han publicerar här i spåret några timmar efter Capitals matcher är ingenting annat än fem plus.
Välformulerade, insiktsfulla, personliga, roliga, passionerade.
Mannen borde skriva professionellt.
• • •
Inga rapporter om att Manitoba-getterna på Bellagio varit ute och slarvat på barnförbjudna klockslag har nått mina öron, men flera av killarna har sina bättre hälfter med sig och de behöver ju inte sitta och trycka på några hotellrum och faktiskt:
Om jag inte såg alldeles fel svepte Fru Enström förbi med sina väninnor – alla i eleganta, supertjusiga blåsor – på Encore vid elva igår kväll.
• • •
Det är knappt tre timmar till puckdrop när jag slår mig ner på min utmärkta pressläktarstolen
Vid det laget har jag T-Dojan för mig själv och kan sitta här och knattra intro med bakgrundsmusik på hyggligt låg nivå.
Men plötsligt ekar mycket bekanta toner under det svartmålade taket.
”Är det inte…?”.
Jovisst.
Kent.
Den engelskspråkiga versionen av ”Om du var här”.
Det måste väl vara Wild Bill eller Prins Oscar som sett till att den hamnat i DJ:ns spellista?
• • •
Ehlers var sjuk senast – som man tenderar att bli här; fråga bara Stu i ”The Hangover…” – men har piggnat till nu och spelar i afton.
• • •
– Hörrdu, så här var det aldrig i Tarrytown, kan jag inte låta bli att säga åt Prins Oscar efter folkfesten i träningshallen i Summerlin.
Han bara flinar,.
– Inte precis.
Nej, där är det några grå journalister som står och fryser i ett sarghörn och roligare blir det aldrig.
Alla andra lag borde åka hit på studiebesök och lära sig hur det ska gå till.
• • • 
Nu är det fredag så nu har det, ser det ut som i alla fall, kommit ännu fler Jets-fans nedflygande från The Great North.
Här står några stycken och ölar utanför T-Dojan i den tidiga eftermiddagen.

Lustigt att Robban från Hellacopters blivit så frälst i Jets, inte sant?
• • • 
Som jag förstått saken spelas Tre Kronors semi mot USA imorrn kvart över tre, lokal dansk tid.
Då är klockan 06.15 här.
Tack för den.
Men jag kan redan nu upplysa om att Hästpolo-Gustav gör två mål och Hackspetten från Kusmark ett och det räcker till seger.
• • •
Sjävklart är några karaktärer från Blue Man Group, iklädda Knights-jerseys, en timme innan matchstart med och partajar på plazan utanför huvudentrén.
Eller vaddå – har ni inga såna i era städer?
• • •
Av de som fortfarande står upp i Stanley Cup är det nog Mathieu Perreault som har mäktigaste slutspelsskägget.
Om man nu inte ska räkna Rob Halfords getvariant.
• • •
Jag känner mig inte så lite apart och utanför när jag på väg till media-entrén på baksidan korsar partyzonen på plazan.
Det är nämligen ingen annan – absolut ingen! – som bär kostym.
Idag är det en T-shirtnisse som får syn på min aningen för tajta grå kavaj, den svarta skjortan, de svarta byxorna och den grå slipsen och börjar bräka:
– Man, det där ser fruktansvärt varmt och obekvämt ut i solen. You gotta be comfortable.
Ja, det vore i och för sig nåt…
• • •
Nån gång måste det lossna på riktigt allvar för Patrik Laine.
Det kan vara dags ikväll.
• • •
Detta är min åttonde match i T-Dojan sedan premiären i oktober och ja, jag börjar känna mig hemma på den fina pressläktaren.
Men uh-uh, jag kommer aldrig över det förbluffande i att jag går på hockey – i Stanley Cup! – i Las Vegas.
Det händer fortfarande att jag börjar skratta för mig själv, det är ju bara så…otroligt.
• • •
Drar Rielly Smith i Game-Winning-Goal-lotteriet.
Lady Luck, jag är ledsen om jag blev lite framfusig framåt småtimmarna…men snälla, var lite gullig nu.
• • • 
Puritanerna och surgubbarna…håller de på att spränga artärer i huvudet nu när Knights är två segrar från Stanley Cup?
Hoppas det.
Här har de en lysande Iain MacIntyre-text att studera medan de ligger på rehab.
• • •
OK, pojkar – insatserna på bordet.
Roll the dice and take your chances!

WASHINGTON – TAMPA 2-4 (Slut)
• • •
Andre Vasilevskij från Uralbergen stjäl en match i Betongbunkern och ladies and gentlemen, we have us a series i östra konferensfinalen.
Det trodde man ju inte efter Capitals 2-0-knock i Amalie, men det börjar se ut som NHL borde börja ge bortaplansfördel åt de bäst placerade lagen.
Alla bara vinner ju på ”roaden” hela tiden.
Fortsättningen?
You tell me.
Det hade varit över om Caps vunnit, men nu känns det här verkligen helt öppet.
• • •
Nu ska jag skriva några rader åt redaktör Hagman och sedan svida om och glida ut på Strippen.
Imorrn börjar Game 4 här i T-Dojan redan vid 17, lokal tid, och det är 02.00 för er, det.
Då hörs vi igen, tycker jag.

WASHINGTON – TAMPA 2-2 (Period 2)
• • •
Holy cannoli – med extra grädde.
Nu pumpar Washington Capitals på så det slår svetsloppor om var och varannat byte.
Mål borde komma som kyssar i en romantisk komedi med Jennifer Aniston, men det blir bara ett, signerat Kuznetsov.
Då vet vi – och har blivit påminda om vid åtskilliga tillfällen under det här slutspelet – vad som kan hända.
De tillbakatryckta tittar plötsligt upp gör out-of-the-blue-baljor och fanimig, långt borta är det inte.
Läget är dock detsamma som för tjugo effektiva minuter sedan:
Hela serien står och väger.
Big time.
• • •
Undrar vad Ovie säger åt landsmannen Vasy när han är så chockad över att ha missat kalasläge att han står kvar och bara hoppar upp och ner en stund.
Förmodligen nåt om att den yngre keepern ska vara sjå jävla lyckliga i den situationen…
• • •
Det vore något, van Basten, med ärtsoppa och fläsk och pannkakor.
Men så civiliserade är de inte här ute i neonhägringen i öknen.
• • •
Ovie kunde sagt ”Fan vad bra du är” till Vasy istället.
För det är han.
Lätt mest magnifika insatsen i den här serien.
• • •
Ser ni nu, Caps-fans?
Ikväll är det ni som har lite flyt med domsluten.

Slikt jämnar alltid ut sig över tid.
• • •
Ska berätta ett liten hemlis för er.
Jag sitter och tittar på hus som går at hyra här i stan – eller rentav köpa.
Jävligt sugen är jag – och nu när de ändå har ett NHL-lag kan jag lika gärna bo här som nån annanstans, liksom.
• • •
Här har vi sörjt bristen på övertidsdraman sedan konferensfinalerna börjat, men nu får vi säkert vad vi bett om – för det skulle innebära att kvällens middagsplaner krånglas till.
• • •
Jag är bara rädd att jag skulle sakna New York för mycket. Barerna, restaurangerna, vimlet, new yorkarna, vännerna, möjligheten att bara knalla ut och gå på planlösa promenader och vara en del av stan…
• • •
Kaffet är klart i den lilla hotellrumsbryggaren.
Så ni vet.

WASHINGTON – TAMPA 1-2 (Period 1)
• • •
Intressant, som han sa som fastnade med slipsen i rulltrappan.
Capitals börjar och slutar klart bäst, men Bolts har en kort sekvens i mitten när de tar över helt och det räcker för att de ska kunna skaffa sig ledning.
Fortsättningen är mycket svår att förutse, men ett är säkert:
Hela serien står verkligen och väger just nu.
• • •
Om powerplay i hockey gick att jämföra med klassiska album skulle Tampas just nu vara Dylans ”Blonde on Blonde”, om man drog paralleller till mat skulle det vara den rökta stören på Madison Eleven och likställde man med bilmärken skulle det vara Ferrari.
När Steve Med Kniven till slut smäller in ytterligare en cannoli går pucken för fan i tv-spelshastighet mellan klubbladen i femton-tjugo sekunder.
Oerhört.
• • •
Ojvoj, vilken rökare Orlov tjongar in – rakt upp på översta hyllan där mamma gömmer kakorna!
• • •
Bäckis ser helt okej ut.
Han börjar till exempel med att vinna två tekningar.
Då har man inga större problem med händerna.
• • •
Kempny måste ha överdoserat Oden-snus efter matchvärmningen.
Annars slår man omöjligen så nonchalanta indianare, backhand stylee, i egen zon i en konferensfinal.
• • •
Å ena sidan måste Bolts sluta ta utvisningar – och å andra måste Caps utnyttja något av alla dessa powerplay-lägen.
• • •
En kvart före puckdrop avlossar NBC ett väldigt smickrande reportage om Vigge Hedman.
Konklusion – uppstagad av såna som Stamkos, Killorn och coach Cooper:
Pansarkryssaren från Fäbodvägen är en av de allra bästa backarna i världen.
Det visste vi i och för sig redan, men det är fint att det bekräftat på det sättet.
• • •
Han verkar ha bestämt sig för att göra en sån där monstermatch igen, Ryan Callahan.
• • • 
Skakande nyss:
Det kom ingen ”gilla” och retweet från Kung Kenta förrän en kvart efter introt publicerades.
Då tror man ju att det hänt nåt….
• • •
Det låter som ett aprilskämt men det är helt sant att Qatar – landet – betalar för att tunnelbanan i DC, Metro, går en timme extra så folk kommer hem från Caps-matchen även om det blir OT i natt.
– Vi tror på att skapa gemenskap genom sport, hälsar ambassaden i Washington.
Man kanske skulle ta och söka spons där…
• • •
Förlåt, U-båten i DC-land, det bara känns så med Dulles…mig ska man inte ta på så stort allvar.
• • •
De kommer göra det diskret så inte hela världen ser, men var försäkrad om att tampaiter som får en chansen försöka rappa till Bäckis på hand han har ont i.
Så går det till i playoff – och det är just därför klubbarna är så ovilliga att tala om skador mer specifikt.
• • •
Lokal tid i Vegas just nu:
18.00
Det är dags att börja planera middag.
Jag tror en kalvstek på Sinatra på Encore framåt 21.30-tiden skulle kunna vara nåt…

Hej vänner i Stanley Cup-bubblan.
Here we go again.
Game 4 mellan Washington Capitals och Tampa Bay Lightning – helt avgörande för resten av serien, tror vi här – börjar alldeles strax i Capital One Arena i Washington.
Bloggen är dock kvar i Vegas – någon måtta får det vara på cross country-flygningarna! – och kom just tillbaka till mitt anspråkslösa lilla hotellrum off-strip efter en heldag i Golden Knights träningsanläggning i Summerlin.
Så jag hinner inte knacka ihop traditionsenligt intro den här gången.
Men vi pumpar på som vanligt under matchens gång – och jag har i alla fall några små punkter jag vill beta av innan Chris Rooney släpper pucken i Betongbunkern.
•Det låter som att Bäckis äntligen gör comeback ikväll. Han ingick i reguljära formationer under morning skate för några timmar sedan, anlände nyss till Bunkern utan gips om handen och är med på matchvärmningen. Mäktig boost för Caps i så fall, och roligt som fan för oss som gillar honom.
•De visade Tre Kronor-Lettland på stor tv-skärm i Knights omklädningsrum idag. Det stod bara 1-1 när jag och Wild Bill kollade ihop och vi grimaserade båda oroligt. Men sen blev det roligt. Hail Hackspetten från Kusmark!
•Frågan är var Bäckis befinner sig med den där demolerade handen. 60-70 procent? I så fall är han lätt en stor tillgång.
•Grattis till läsekretsens alla norrmän på Syttende Mai. Hoppas ni haft det morsomt.
•Jag har tyvärr inte hunnit ta några bilder på Frihetsgudinnan i Knights-Jersey ännu. Men jag lovar – det kommer!
•Det blev en ganska beskedlig after game-sväng på Cosmopolitan i natt. Man jag gick plus några hundra bucks på rouletten. En får tacka.
•Av tv-bilderna från Chinatown att döma regnar det fortfarande i DC. Det gör det inte här, ho ho!
•Så nu: Om Caps vinner ikväll och går upp i 3-1-ledning, då tror jag de tar det här och – ojvoj! – går till Stanley Cup-final. Om istället Tampa kvitterar…well, då är alla bets off och plötsligt kan allt hända.

VEGAS – WINNIPEG 4-2 (Slut)
• • •
Jamen eller hur, det blev ju verkligen en tredjeperiod spectaculare.
Det bästa jag sett i stan sedan de premiärvisade de dansande fontänerna utanför Bellagio 1998 – eller när Aretha Franklin sjöng ”You Make Me Feel (Like a Natural Woman)” på House of Blues på Mandalay Bay 2006.
Efter den magiske Scheifeles tidiga reducering – som ju var så snygg att det svartnade för ögonen – fick Jets till sist fart på spirorna och iscensatte en sjuhelvetes push.
I normala fall – och mot Pekka Pinne i förra omgången… – hade de gjort åtminstone två-tre mål.
Men Blomman blommar ju på nytt på Strippen och rånade dem gång på gång. Framförallt en dubbelräddning, som slutade med att han kastade sig som den värsta Bernt Ljung, fick T-Dojan att gå fullständigt beserk.
Ojvoj, vad skoj att vara med om.
Och därmed:
För första gången i hela slutspelet har Jets förlorat två raka matcher – och för första gången ligger de under i en serie.
• • •
Det känts som vi varit igång och stökat rätt länge och på östkusten hade klockan snart varit ett – och möjligheterna till avslappningsövningar högst begränsade.
Här är klockan kvart över tio och en glad bloggare kan lugnt gå till hem till hotellet och droppa grejor och byta om och gå ut och känna på Vegas-natten.
Coolt ändå.
Det ämnar Bjurre Lustigkurre härmed göra.
Imorrn har vi critical Game 4 mellan Caps och Bolts och den klipper jag från rummet här i Vegas.
Hörs då, kamrater.

Slut, Vegas vinner med 4-2.
Mer kommer.

VEGAS – WINNIPEG 3-1 (Period 2)
• • •
Hallå ja.
Vegas har tvåmålsledning – mot ett blytungt lag som inte förlorat två matcher i rad på hela slutspelet.

Men faktiskt:
I den här perioden ser det, framförallt under en sekvens i mitten, ut som att riddarna är för snabba för Winnipeg.
Likt ankorna och hajarna före dem hinner getterna helt enkelt inte med.
Det är inte avgjort för det, Paul Maurice förfogar över ett magnifikt manskap som aldrig ger upp och kan vända– men det där var ändå markant i mittperren.
• • •
Flower Power!
Han vinner definitivt målvaktsmatchen ikväll.
• • •
Som någon påpekar har Vegas också en otrolig förmåga att göra mål i exakt rätt lägen och klippa av momentum för sina motståndare.
Scheifele lyckas ju få in 1-1 – men bara tolv sekunder senare ser Neal till ge hemmalaget ny ledning.
• • •
Laine får guldchans med sitt gudomliga skott – ja, coach Maurice säger att det är en gåva från gud; det finns inga andra förklaringar – och träffar stolpen klockrent.
Fleury har all anledning att tacka den stolpen med en smekning…
• • • 
Gästerna fick alltså inte iväg fler än tre skott i första perioden.
Jag var för upptagen med att häpna åt Cab Calloway-singalongen i hallen för att notera det, men det oj – det är getternas sämsta notering under hela slutspelet.
Sunny Jims Bellagio-teorier framstår som alltmer korrekta.
Det är the Wolfpack som kommit till spel….
• • •
GM GM kan unna sig en drajja på Wynn ikväll, oavsett hur den här matchen slutar.
Han nominerades för ”GM of the Year”-utmärkelsen tidigare idag.
Övriga nominerade: Steve Yzerman och över-geten Kevin Cheveldayoff.
• • •
Ouch, en cyniker på Twitter slår till med denna:
”Now in goal for Winnipeg: Pekka Rinne”.
Det är elakt på så många plan…
• • •
Mark Scheifele är alltså uppe i sammanlagt 13 mål i detta slutspel – och tio av de målen har han gjort på bortaplan.
Därmed delar han förstaplatsen på alla-tiders-listan över de som gjort flest bortamål under ett och samma playoff med Sidney Crosby (2009) och Joe Mullen (1989).
I sanning imponerande.
• • •
För att vara tredje mötet i en konferensfinal tycker jag osämjan på isen verkar vara begränsad.
Skriver jag – och just då utbryter rena saloonslagsmålet nere hos Fleury.
Nä, kärleken blomstrar inte mellan de här kombattanterna heller.
• • •
Är ni vakna?
Ja, det måste ni vara.

Det här blir en makalös slutperiod.
I alla fall om Knights följer de lokala sedvänjor som säger att man aldrig, aldrig lägger av under en hot streak och fortsätter anfalla med samma frejdighet.

VEGAS – WINNIPEG 1-0 (Period 1)
• • •
Bright light city gonna set my soul
Gonna set my soul on fire…

Det är gambling Elvis syftar på i de inledande raderna av ”Viva Las Vegas!” men de skulle lika gärna kunna gälla hockeyfesten i T-dojan ikväll.
Sicken show.
Sicket tryck.
Sicket ramalama.
Tack för att jag får vara här, hockeygudar.
• • •
Det där med att Jets inte får göra första målet hade Knights uppenbarligen tagit till sig.
Blott 35 sekunder hinner gå – sen fintar Marchessault bort Hällebucken och lägger in 1-0.
Bra för matchen om inte annat, tror ju jag.
• • •
Han är fruktansvärt stark, Big Buf.
Folk flyger som bowlingklot bara de kommer åt honom.
One of a kind, that’s for sure.
• • •
Sen är det en rätt jämn match får man väl säga. Jets har sina sekvenser när de trycker på grymt, men varje gång riddarna kommer upp i offensiv zon ställer de till fruktansvärd oreda med sin speed, sin teknik och sin ettrighet.
Oj, vad mycket bättre de är än somliga fortfarande verkar vilja erkänna.
• • •
Svettigt avbräck för Vegas om The Real Deal Neal inte kan spela mer.
I gengäld tvingades getterna stryka Ehlers redan från start ikväll.
Vi är långt in i playoff nu, då får alla kriga sig genom tunga skador.
• • •
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra den makalösa stämningen i T-Dojan rättvisa.
Det är möjligt att decibeltalen i Bridgestone-ladan och MTS och Betongbunkern når högre nivåer, men det är mer action här. Mer Fest. Fler attacker på alla sinnen hela tiden.
Så här när det blir paus känns det som att en torktumlare äntligen stannat så man får lite ro…
• • •
Hällebucken slår till med en Hollywood-plock när Wild Bill laddar stora kanonen in powerplay.
Det är ju det som måste till.
• • •
˝Welcome to the impossible”, lyder temat Knights spinner konferensfinalen runt – och så eldar de på den lokala patriotismen med jumbotron-förstoringar av mindre lyckade uttalanden som gjorts av under året.
Som detta, signerat Drew Doughty:
– Det finns inte en chans att de kommer vara bättre än oss när säsongen är över.
Oops.
Men jag ska inte säga nåt, jag ska bara var glad åt att de inte har tillgång till den här bloggen
• • •
Själva inro-showen på isen?
Very Vegas.
Som en cheesy men högteknologisk Cirque du soleil-show.
• • •
Att det blåser förbi tre fighter jets – från Area 51, månne? —över casino-taken precis efter nationalsångerna vet jag inte om de tänkt igen om så utförligt.
Det är ju, ehum, Jets de möter
• • •
Sunny Jim, tänkbart scenario. För unga gossar från Rochester – som Trouba råkar vara – kan the bright lights of Vegas antagligen vara för lockande.
• • •
Vi har inte haft ett enda övertidsdrama under conf final-omgången.
Det vore väl lite skoj ikväll?
• • •
Jag tycker jag ser Chum-Lee, han från ”Pawn Stars” svischa förbi på jumbotronen.
Coolt i så fall.
• • •
Är ni med?
Snart slår vi på torktumlaren igen.

Live from The World Famous Las Vegas Boulevard:
It’s The Stanley Cup Playoffs!
Det går fortfarande inte riktigt att få ihop.
Hjärnan greppar inte konceptet helt och fullt.
Det är för…absurt.
Redan vanlig NHL-hockey i Vegas räckte ju för att man skulle sitta med öppen mun och vara förundrad.
Nu, sju månader efter de historiska premiärmatcherna bloggen såg här i oktober, står alltså playoff-matcher på menyn.
Ja, inte bara det: Golden Knights – laget som inte ens fanns för ett år sedan – ska spela konferensfinaler i flashiga T-Mobile Arena.
I potten:
En plats i Stanley Cup-finalen mot antingen Tampa Bay Lightning eller Washington Capitals.
Mindblowing, man.
Fullständigt mindblowing.
Men samtidigt, i alla fall vad mig anbelangar, alldeles, alldeles underbart.
Som jag berättat under tidigare besök i T-Dojan denna minst sagt spektakulära premiärsäsong gick jag förr alltid och drömde om ett NHL-lag i den här förnuftsvidriga hägringen mitt ute i öknen.
Det var en omöjlig fantasi – trodde jag – men väldigt kittlande att roa sig med.
Nu önskar jag jag kunde sträcka en hand bakåt i tiden, picka mitt 40-åriga jag på axeln vid crapsbordet på Mirage och berätta:
”Vet du vad du gör 16 maj 2018? Du sitter i en nybyggd ishall mitt emellan New York-New York och Monte Carlo och ska se ett lag som heter Golden Knights spela Western Conference Finals mot återuppståndna Winnipeg Jets. Jag vet, det låter helt surrealistiskt i dina öron, men det är alldeles sant. Och jag lovar: Det kommer vara något av det häftigaste du varit med om. Några timmar innan puckdrop sitter du nästan helt ensam i den spatiösa pressboxen högst upp i taket och känner adrenalinet och dopaminet och vällusten forsa genom blodomloppet och du kan inte vänta på att få berätta för dina bloggläsare om upplevelsen. Du inleder ett intro så här:
Live from The World Famous Las Vegas Boulevard:
It’s The Stanley Cup Playoffs”
• • •
Jag tror jag lyckades slumra in vid halv två nånting igår.
Och 04.30 klockan ringde väckarklockan.

Då snackar vi tvättäkta bagarväckning monumentale.
Men det var vad som krävdes för att jag skulle hinna till Dulles-flygplatsen – belägen så långt åt helvete ut i Virginia-skogarna att Arlanda i jämförelse framstår som lika centralt som Norrmalms Torg – och morgonflyget hit i tid.
Sånt klarade jag i yngre dagar av stående på huvudet om det skulle behövas, men jag har för länge sedan passerat åldern då man kan hoppa över en natts sömn utan att det märks.
När vi efter knappa fem timmar tvärs över kontinenten landar på McCarran – som för övrigt ÄR ungefär lika centralt belägen som Norrmalmstorg – känner jag mig rentav så groggy och mör att jag hoppar över den traditionsenliga casino-sonderingen alla besök egentligen börjar med.
Farbror måste ovillkorligen ha en pre game-nap.
Den pågår sedan såpass många timmar att jag inte hinner till T-Dojan i riktigt så god som planerat och därmed tvingas jag flagga för att introt kan bli lite kortare än normalt.
• • •
Det finns förstås gott om bittra surgubbar och hockeypuritaner som hatar det här också.
De tycker det känns ”fel” att det alls finns ett NHL-lag på denna icke-traditionella marknad, ser Knights framgångar som ett bevis för att NHL fallerat grovt och fnyser åt att så många tycker det är häftigt att de nya fansen här ute i öknen (”de kan ju inget om sporten!”) fått sådan glödande hockeyfeber.
De kan skita på sig.
Det är samma typ av människor som anser att ”riktig” musik bara kan framföras på ”riktiga” instrument, gnäller om att svenska språket förflackas av moderna uttryck och i största allmänhet predikar att allt var bättre förr.
Det som händer här är i själva verket underbart och en jackpot för NHL och de som inte vill se det är det bara synd om.
Men de kan väl trösta sig med att det finns massor av gamla Original Six-dueller att kolla på Youtube…
• • •
Igår kväll satt han några stolar till höger om bloggen i Betongbunkern i DC.
Idag är George Parros med på samma flight från Dulles till Vegas.
Lustigt, tycker jag.
Han, däremot, ser nästan lite förskräckt ut när han upptäcker ett halvbekant ansikte bland stolsraderna.
Måhända tror han att jag är stalker – eller utsänd av Taddson för att tala honom tillrätta om Strålles tackling igår.
Jag skulle kunna påminna om att vi en gång satt vid samma bord under en middag med Dogge Murray i Montreal, men jag föredrar rollen som lätt obehaglig gåta…
• • •
Att Sin City verkligen HAR hockeyfeber vet ni sedan förut, Knights blev snabbt den största publiksuccén på Strippen sedan Rat Pack – men nu har hysterin antagit rent himlastormande proportioner.
Det första man ser när man kommer in på Strippen söderifrån är den jättelika Frihetsgudinnan-replikan utanför New York-New York iklädde en monstruös Knights-jersey, träningarna ute i Summerlin har blivit regelrätta folkfester med fullsatta läktare, DJ (!) och cheerleaders – och plazan här utanför T-Dojan är nu ett av hela Strippens epicentrum, omöjligt att undvika till och med för turister från Oklahoma som inte vet ett skvatt om Wild Bill Karlsson.
Move over Detroit, there’s a new Hockeytown på kartan!
Och var så säker:
Det som just nu brinner i bröstkorgen på fansen här är inte mindre äkta eller mindre intensivt än det fansen i exempelvis Winnipeg känner.
Knights är inte bara nån ”kul grej” för Vegas, stan har förälskat sig i laget, känner enorm stolthet över vad som hänt detta första år och vill under inga omständigheter att sagan ska ta slut redan nu.
Med andra ord:

Det blir lika emotionell tryckkokare här inne som i MTS Bell Place, Betongbunkern och Amalie Center.
• • •
Jag försöker vanligen låta bli att vara avundsjuk och missunnsam – salut till alla som har eller uppnått saker som jag drömmer om men inte lyckats tillgodogöra mig ännu – men det finns en sorts människor jag inte kan låta bli att avundas:

De som kan sova på plan.
Vilken lyx, vilket privilegium, vilken orättvisa…
• • •
Jets, å sin sida, har praktiskt taget en hel national i ryggen nu.
Inget kanadensiskt lag har varit i Stanley Cup-final sedan Vancouver 2011 och inget vunnit sedan Montreal 1993 och när det nu handlar om en klubb ingen hatar har alla – till och med Leafs- och Canadiens-fansen – slutit upp bakom Jets.
Det syns tydligt på T-Mobile-plazan tre timmar innan matchstart.
Där kryllar av kanadicker i Laine- och Scheifele-jerseys och de skanderar rusigt i ökenhettan.
• • •
Smeknamnstramset med Ondskan fortsätter – och han vinner igen.
När jag under tidiga morgonen vid gaten på Dulles skriver ”Jonte – en tomte” svarar han ”Bjurre lustigkurre”.
Ha ha, jag har haft smeknamnet Bjurre sedan jag var elva år och aldrig hört någon rimma det med ”lustigkurre” – allra minst så sarkastiskt som Bamse från Örby…
• • •
Erkänner härmed:
Jag trodde Jets skulle ha 2-0-ledning när vi kom hit idag.
De såg så fruktansvärt starka och förträffliga ut i Game 1.
Men tammefan, Gallant och hans riddare hittade ett sätt manövrera ut även DEN till synes övermäktiga motståndaren – och stod därmed för sin kanske mest imponerande insats hittills.
Nu?
Well, det är en riktig serie och vad som helst kan verkligen hända.
Men ett har vi lärt oss:
Man kan inte ge Jets första målet. Då vinner de. Alltid.
Så vill Knights vara första laget i slutspelet som slår dem två matcher i rad – och tillika första att skaffa sig ledning i en serie mot dem – vill det till att de spräcker Hällebuckens nolla innan Flower får göra sin karaktäristiska fan-också-lov ner i sarghörnet.
• • •
Bland många alla häpnadsväckande inslag i partyt som pågår på Knights-plazan under dagen tar nog den ambulerande tatueringssalongen fansen köar till priset.
Där kan man få Golden Knights-loggan tatuerad gratis – var som helst, vad jag förstår – och vi pratar alltså inte om nån futtig henna-variant.
De bjuder på riktiga tats.
Och Vegas köar…
• • •
Den här har jag gått och nynnat på sedan jag landade i förmiddags, som man numer gör när man kommer hit, och nu tycker jag ni ska haka på.

Wild Bill kommer baka cannoli ikväll, jag lovar.
• • •
Upplyftande rapporter från Washington:
Bäckis tränade ”på riktigt” idag, avlossade skott och slet i närkamper.
Imorrn kliver han in i östra konferensfinalen, ska ni se.
• • •
Det här är jävligt sent för er – jag vet och beklagar.
Men i Vegas är det tvärtom tidigt.
Matchen börjar 18.00 lokal tid – för att NBC bestämt att det ska vara så.
Angenämt på sitt sätt. Fast å andra sidan är detta enda staden i hela NHL där det inte spelar någon tid när matcherna börjar eller slutar.
Det är, som ni vet, aldrig last call i Vegas…
• • •
Jag får Brandon Tanev i Game-Winning-Goal-lotteriet.
You never know, men…nja.
• • •
Som jag förstår saken bor Jets på Bellagio.
Det låter vanskligt.
Mer mitt i smeten blir det inte, hålligånget pågår dygnet runt, möjligheterna för Big Buf att smyga ut och ha kul är oändliga – och de kommer inte få vara ifred från fans ett ögonblick.
Men then again, ska man göra Vegas ska man väl göra Vegas på riktigt.
• • •
Elvisarna är in the house, en uppsättning showgirls i full regalia likaså – och riddare av alla sorter.
Det råder ingen som helst tvekan om var vi är.
• • •
Det är slagsmål om platserna på den här pressläktaren och flera tungviktare har faktiskt blivit utan.
Men jag har ju Ekeliw på min sida – han som ringer the powers that be när det behövs… – så jag sitter i höjd med rödlinjen och har det finemang.
• • • 
Vegas, baby.
Det är alldeles overkligt och galet, men nu blåser vi igång Game 3 i västra konferensfinalen 2018 här.