WASHINGTON – TAMPA 2-4 (Slut)
• • •
Kolla, här har vi den store hjälten från Game 3 i östra konferensfinalen – Heden med Skeden!

Och därmed är slutrapporten klar, för nu måste jag till John Blund en kort stund innan bagarväckning monumentale.
Går allt som det ska – och det får vi väl hoppas – hörs vi från T-Dojan på Strippen till kvällen.

Slut, 4-2 till Tampa.
Slutrapport – kort – kommer innan läggdags.

WASHINGTON – TAMPA 1-4 (Period 2)
• • •
Spola isen i Amalie.

Det blir – minst – en match till nere i solen.
Japp, när Connolly reducerar gästernas 3-0-ledning får Caps kärnbränsle i benen och ser verkligen ut att vara på väg in i matchen, men den dör definitivt när Brayden Point sätter en strumprullare på Holtby med några få minuter kvar av mittperren.
Så kan det gå.
• • •
Heden Med Skeden har gjort den här kvällen – när Tampa Bay kliver in i konferensfinalen – till sin.
Först spelar han fram till två granna powerplay-bomber – sedan stänker han själv in sitt första playoff-mål för året.
Sammanlagt har han nu stått för poäng i åtta matcher i rad och är sammanlagt uppe på elva på lika många matcher.
Så gör tvåfaldigt Norris-nominerade stjärnor.
• • •
Caps blir lite griniga, och det är kanske inte så konstigt – det var längesen de befann sig i såna här underlägen och kände att fan, motståndaren är bättre ikväll.
Men de får inte det där uppgivna kroppsspråket som var first language här i så många år, de fortsätter bara spela och pang – plötsligt är det lite match igen.
• • •
Tampas PP har satan i mig inte varit att leka med i den här fajten.
• • • 
Nån gång ska ni se att papa biff lär sig att hans brittiska garnityr inte lämpar sig för popcorn.
• • •
Eller påminner inte det minsta om Bergeron när han tar ner pucken och slutar handen runt den.
Vilken bedrövlig utvisning att göra sig skyldig till – och den kostar antagligen matchen.
• • •
Att det numer verkar lättare att spela borta än hemma i playoff har vi ju sett i fler serier än den här.
Det är som att den här generationens stjärnor får lättare att bara fokusera på hockey när de är i fientliga bortahallar och tänker bort allt lull-lull – emotionellt såväl som fysiskt.
• • •
Mackan Ovie brer mellan sina egna ben åt Kuznetsov…holy mama om det blivit mål där!
• • •
Det är alltid fint när det skriks otidigheter mellan båsen.

Då vet man att det är på riktigt och att det som ligger i potten gäller allt.
• • •
Fast vi får skippa Heden med Skeden, tror jag.
Det är ju bara FÖR dåligt…
• • •
Gå inte och lägg er ner.
Det må vara avgjort, men ni kommer i så fall missa en väldigt nasty tredjeperiod…

WASHINGTON – TAMPA 0-1 (Period 1)
• • •
Lookie-lookie – det kanske ska bli serie även i den östra konferensfinalen.
Inledningsvis tycker jag i och för sig det känns som att Game 2 bara fortsätter.
Caps kommer in i anfallszonen lekande lätt och får sen stanna där nästan lika länge som jag och Bullen stannade på Hagbergs konditori i Borlänge om eftermiddagarna på 80-talet.
Men sen mopsar Bolts upp sig, börjar spela på det mer resoluta och distinkta sätt de talat om och gör sin klart bästa period i hela serien.
Men ett av det ”nya” Capitals adelsmärken är att de inte blinkar bara för att de hamnar i underläge.
De återstående 40 minuterna blir galet intressanta.
• • • 
Steven med Kniven skickar in en laser med sitt patenterade direktskott – och med sån kraft att man sträcker på ryggen vare sig man vill eller inte.
Men hela den powerplay-sekvensen är som ett av blixtnedslagen igår kväll.
Satan så snabbt de rör på både pucken och sig själva.
• • •
Vi har väntat på att lill-djoosen ska göra som pappa och ta lite djärva initiativ och yes, nu kommer det: Han lever ut sin inre EK65 och håller på att dansa in sitt första Stanley Cup-mål.
• • • 
Det blir fantamme inte icing ens om den i anfallande laget kommer först med tio meters marginal.
Vad är det för dumheter?
• • • 
Strålle blir lite väl ivrig i offensiv zon, boardar Wilson, träffar huvudet – och kan eventuellt få höra från George Parros, som av en händelse sitter ett par platser till höger om bloggen i afton.
• •
Jo, det är i sanning liv i luckan i Chinatown ikväll – från första stund.
När mannen med tutan blåser igång strax efter värmningen dånar ”Let’s go, Caps” så det faktiskt fladdrar i trumhinnorna.
De har fått hopp här, de har fått drömmar, de har fått tron att det kan hända otroliga saker..
• • •
När han står med vått hår och stirrar under nationalsången slår det mig att Skägg-Vigge skulle kunna haft en biroll i ”Sons of Anarchy”.
Han har biker-look, så snäll ångermanlänning han han är.
• • •
Dan Girardi och Ryan McDonagh borde köra tåget åt Tampa ikväll.
De har spelat ett oändligt antal stora playoff-matcher i den här hallen, med Rangers, och oftast vunnit.
• • •
Vi kan få två danskar i Stanley Cup-finalen, slår det mig när Eller återigen ser ut som en poor man’s Patrice Bergeron i några av sina första byten.
Det har väl aldrig hänt nån gång?
• • •
Nu tycker jag att jag gjort mig förtjänt av lite popcorn.

Det lokala NHL-laget är en gnistrande vårdag framme vid Game 3 i en Stanley Cup-serie.
Då brukar det vara lite pressat i nationens huvudstad.
Lite ängsligt.
Lite nervöst.
Men inte i år.
Inte den här gången.
Oron över att det kollektiva hjärtat åter ska krossas för att supertalangerna som uppträder i betongbunkern i Chinatown inte pallar trycket när the going gets tough har ersatts av ivrig förväntan och uppriktigt hopp om att drömmen staden väntat på så länge faktiskt kan slå in nu.
Det känns så fort man närmar sig kvarteren F Street och 6th.
Something’s in the air tonight.
Eufori.
Feber.
Äkta glädje – sådan som genomsyrar varje bokstav i Taddsons och andra Caps-supportrars inlägg här i bloggens kommentatorsspår.
Och det är inte blott det faktum att de eviga förlorarna i rött unikt nog leder den östra konferensfinalen med 2-0 efter de inledande två bortamatcherna som utlöst denna nya, bubblande optimism.
Ovetjkin och Kuznetsov och de andra har plötsligt en utstrålning som liknar ingenting den här generationen hockeyfans i DC någonsin sett tidigare.
Som Burracuda Burakovsky sa på telefon efter matchen i Tampa i söndags:
– Vi har definitivt fått in något i laget som inte funnits tidigare. Stämningen i gruppen är helt otrolig.
Ja, vi ser, Burra.
Vi ser.
Redan under vändningen mot Columbus i första omgången kunde vi faktiskt ana att laget var på väg att skaffa sig en ny identitet, vi fick det bekräftat under den historiska serien mot Pittsburgh och nu kan vi bara pricka av alla egenskaper som kännetecknar en sann vinnare:
Självförtroendet. Pondusen. The Swagger. Beslutsamheten. Förmågan att fokusera på det som är viktigt och strunta i det som inte går att påverka – till exempel dåliga domslut. Arbetsmoralen. Bidragen från hela manskapet. Vägran att ge upp, vad som än händer. Kylan i underlägen.
Mäktigt – och som sagt: Väldigt, väldigt annorlunda sett till de närmast tio föregående åren.
Inget i den uppräkningen garanterar förvisso fortsatta framgångar, det är sant. Caps möter ett lag som i alla fall när det kommer upp i normal standard besitter en egen uppsättning imponerande kvaliteter.
Men stämningen 2018 års slutspelsversion av Washington Capitals genererar gör i alla fall vårpromenaden till Capital One Arena till en helt ny, exalterande upplevelse.
Häng med på den – genom att följa bloggen ikväll också.
Det blir kul monumentale.
• • •
Yours truly bloggbiff kom ner till huvudstaden redan sent igår eftermiddag – och strax därefter anlände årets åskstorm.
Det var som en en miniorkan svept in. Regnet vräkte ner, vindarna fick hela hotellet att skaka och blixtarna exploderade oavbrutet.
Ja, det var faktiskt så armageddon-artat att en samling törstiga hockeyjournalister inte ville gå ut och blev sena till sin Jets-vs-Knight-samling på baren Free State i Chinatown.
Symboliskt så det förslår (att det blixtrade alltså, inte att att vi satt oss till bords först under mitten av inledningsperioden i MTS Bell Place…)
Det är ju Lightning som kommit till stan.
Snacka om att markera närvaro…
• • •
Han är med under förmiddagspasset i Kettler Iceplex i Arlington och har normal, röd träningsjersey.
Men nej – Bäckis deltar i inte i några mer prövande övningar, ingår vare sig i PP- eller PK-uppställningar och stannar kvar på isen med the extras när skejten egentligen är över.
Så trots att Trotzen svarar ”Det säger jag inte” på frågan ”Spelar Nicky ikväll” kommer han inte att lira Game 3 heller.
Det är för jävla ledsamt och surt att han – som efter Ovetjkin är den som tillhört organisationen under längst tid och fått vara med om all heartbreak och alla bakslag – missar de här fantastiska matcherna.
Å andra sidan har ju de förstås rätt som påpekar att Caps inte har några skäl att stressa tillbaka sin stjärncenter.
Så länge de spelar så här lysande, och vinner så mycket, kan de spara Valbos finest och hans ömmande hand till ännu större happenings.
• • •
Det blev en beskedlig kväll i stormen igår.
Men dyr.
Jag gjorde totalt fiasko i goalapaloozan.
Det är en liten lek som böjar med draftlotteri; man drar ett nummer ur en hatt. Sedan väljer de som är med, i lottad ordning, fyra spelare vardera från matchen vi ser på tv – och lägger fem bucks i potten. Den som har spelaren som gör mål får hela potten – och så lägger alla in fem dollar igen. Är det en ickedraftad som scorar byggs potten på.
När Tuch häromveckan rakade in puckar i Sharktank kunde jag dansa kycklingdansen för LeBrun , men nu hade jag Scheifele (eftersom en räksmörgåsfantast från New Jersey vann draftlotteriet och tog wild Bill direkt), Laine, Haula och Tuch.
De gjorde inga avtryck i protokollet alls.
Marchessault satte däremot två och Kyle Connor ett – och en mig närstående gammal Sudden-kritiker (se vad du ställt till med ”le boss”, han får skäll för det hela tiden nu!) hade bägge och blev rik på min bekostnad.
Attans.
• • •
Caps i slutspel innebär alltid logistiska utmaningar, eftersom de envisas med att även matchdagar ha sin skate i Kettler Iceplex – en hall placerad uppepå taket till en shopping mall i Arlington.
Den är svår att ta sig till även i vanliga fall, men nu håller de dessutom på att bygga om gallerian så alla entréer jag känner till har bommats igen varmed jag ränner runt som en skadeskjuten Mister Bean innan jag hittar rätt.
Fast det verkliga svårigheten består i att hinna ta del av av motståndarnas – i detta fall Tampas – morning skate.
För den äger rum inne i stan, i Betongbunkern, nästan samtidigt.
Men nu får jag skjuts av den förträfflige Whyno från AP och han kör som en Kenny Bräck i lokaltrafiken så vi är in the house precis när skägg-kungen Vigge Hedman glider ut på isen och smaskar ett slagskott i sargen.
• • •
Fint att Vegas vann igår, kan jag inte låta bli att tycka.
För det betyder att det blir en riktig serie ute i väst och riktiga serier måste vi i konferensfinal-rundan.
• • •
Jag brukar kunna rapportera kändisspaningar från tågresorna ner till Washington och jodå – Ed Olczyk är faktiskt med den här gången.
Han satt i NBC-studion i söndags, men ska vara med i Bunkern under Game 3.
Fast honom känner jag, så det räknas inte riktigt.
Annat var det när Cameron Diaz för ett par år sedan satt tvärs över gången.
Då blev Biffen starstruck.

Fast det är klart, hon kom inte fram och pratade om Bäckis.
Det gör Olczyk.
– Även om Bäckström kan spela undrar jag om han ska det när de spelar så bra utan honom, upprepar han från studion dagen innan.
Vilket prat.
Klart han ska.
Men bekant eller inte, det är ändå en TV-stjärna som står och språkar med mig.
• • •
Stämningen i Tampas omklädningsrum är sammanbiten.
Nästan vredgad.
Inte så mycket för att de vet att det med all säkerhet är bauta-kört om de förlorar även ikväll – mer för att de överhuvudtaget försatt sig i den här situationen.
Tampianerna tar inte ifrån Caps nånting, de erkänner att motståndaren varit riktigt bra – men är samtidigt djupt besvikna på den egna insatsen under matcherna i Amalie.
– Vi kom inte i närheten av vår normala standard. Det måste vi göra nu, så är det bara, säger Vigge och kliar sig i det där Zach Galifianakis-skägget.
Han understryker samtidigt att vare sig han eller någon är panikslagen.
– Vi har befunnit oss i den här situationen förr och vi vet att vi kan spela på bortaplan. Så sent som häromveckan slog vi till exempel Boston.
Sant det.
De Caps-fans som tagit ut sweep i förskott ska nog ta och vara beredda på att det aldrig är så lätt som det måhända ser ut emellanåt.
• • •
Det är National Police Week i huvudstaden just nu.
Snutar från hela landet har kommit för att hänga, konferera och ta över alla irländska barer om kvällarna.
Jag träffar en från Wisconsin när jag förgäves försöker tränga mig in i baren på klassiska Channel under måndagsstormen.
– Livet är härligt, säger han.
Så kan man se det, ja.
Han säger också att det inte här är några bra dagar för Washingtons kriminella.
– Vi är tiotusentals på plats just nu, ingen som gör något olagligt har en chans.
Hoppas någon informerat Tom Wilson.
• • •
Han har sina egna matcher – karriärens största – att tänka på just nu.
Det hindrar inte Burra Burracuda från att vara upprörd över hur det går för Malmö FF hemma i Allsvenskan.
– Alltså, ryter han så TJ Oshie på hoppar till när han råkar gå förbi i omklädningsrummet, de kan ju inte vinna jämt, men det här som händer nu, det är ju k-a-t-a-s-t-r-o-f!
Nästan lika upprörd är han över att han inte kommer fram till sin plats för att det är mediascrum runt grannen Wilson.
– Den jäveln, flinar MFF-supportern, han ska bara prata hela tiden. Han gillar verkligen det!
Ja, själv är ju herr Burakovsky så tystlåten och försynt, hi hi.
• • •
Det ska bli åska ikväll också, men först är det rena mallis i huvudstaden, så det blir haveri när jag, i full mundering med kostym och slips, promenerar från hotellet till hallen under eftermiddagen.
Jag är lika svettig som en Holtby efter tre OT-perioder när jag kommer fram och får gå raka vägen ut till isen och sätta mig och bara kyla av en stund.
Att svettas i kostym är ju ett etikettsbrott så allvarligt att de där tio tusen poliserna som är här på besök skulle kunna kasta sig över mig – allihop.
• • •
Strålle har, å sin sida, fått ut ett rejält getskägg och är nu så lik Rob Halford att det jag nästan börjar nynna på Judas Priest-dängor bara jag ser honom (inte för att jag precis känner till så många, i princip bara ”Breaking The Law” och ”Living After Midnight”, men ändå).
Det har han inget emot att man tycker.
– Jag önskar att jag hade hans röst också. Då kunde han göra det här och jag ta över hans yrke, säger han.
Well, det bygger lite på att Halford åtminstone kan åka skridskor och tillåt mig tvivla.
• • •
Det kommer gissningsvis bli makalöst hallå i Betongbunkern redan från start ikväll
Fansen har ju faktiskt inte sett Capitals sedan de gjorde det hela staden drömt om i ett decennium och slog ut Penguins i Pittsburgh förra veckan.
Nu ska de tackas och hyllas för det.
Öronproppar ligger inte i min ficka men borde göra.
• • •
Tar bild när Stamkos håller presskonferens utanför den lilla gästkabyssen och skickar till Ondskan och eftersom vi kallar honom så skriver jag ”Steven med Kniven”.
Kul, tycker min unge vän i Örby.
Då får jag feeling, börjar ta bilder även på de svenska hjältarna och laddar på med hoppplöst usla namn som ”Heden med Skeden” och ”Strålen med Pålen”.
Sen hinner jag inte mer förrän Ekan hugger till med repliken ”Gör du ett scoop med Coop”?
Touché!
• • •
– Det här gillar jag inte riktigt, säger Christian Djoos med ett blygt leende efter morgonskajten.
Han har då just avslutat intervjuer med lokala murvlar som vill veta mer om den unge backen som gör så bra ifrån sig i sitt allra första Stanley Cup-slutspel och fått svara på fråga efter fråga efter fråga.
Well, enda sättet att undvika slikt är att sluta vara så bra…
Men det går inte när man har så kul som lill-Djoosen, bortsett från mediauppmärksamheten då, har just nu.
– Det är lite speciellt för oss unga, nya killar här. Vi har ju inte revanschlystnaden som kokar i de äldre. Vi tycker bara det är fantastiskt roligt att komma till rinken och köra allt vad det går varje dag, säger han.
Det är en annan nyckel till den här vårens framgångar i huvudsatden – kvaliteten på, och karaktären hos, kidsen.
• • •
Råkar gå förbi när Doc Emrick och Phil Esposito en dryg timme innan gametime står i pressläktarkorridoren en och drar anekdoter och kan inte låta bli att höra vad Esposito säger om Bobby Hull.
– Han sköt så in i helvete hela tiden. En gång sköt han mig rakt i arslet.
Hm.
Den storyn skulle man vilja höra fortsättningen på, men jag törs inte stanna.
• • •
Det är framförallt defensiven Bolts anser att de måste korrigera och täta till i fortsättningen.
– Vi släpper till två-mot-ettor hela tiden. Och det är inte jag som kommer åkande då. Det är Ovetjkin och Kuznetsov. Det går inte, säger Coop.
Nej, det gör ju faktiskt inte det.
• • •
Ligger på rummet och slötittar på Tre Kronors match mot Ryssland under förmiddagen och blir själaglad över att Sverige äntligen får upptäcka vilka artister Rocket Ricky Rakell, DJ Zbad, Burger Klingberg, Jana Janmark, Hampus Lindholm, Hackspetten från Kusmark och Youngblood Adam Larsson är.
Och när Ekholm sätter en så snygg cannoli i tom kasse highfajvar jag med kudden.
Han gör det ju i lånad utrustning.

Det måste vara nästan lika svårt som när min Mac gick sönder mitt under en av finalmatcherna 2009 och jag istället fick liveblogga på Björn Oldeens PC…
• • •
Det viktigaste ikväll är att det inte blir övertid.
Imorgon bitti har jag nämligen inte blott bagarväckning.
Jag har bagarväckning monumentale – allt för att hinna över hela kontinenten för en annan hockeymatch.
Det betyder att det BLIR OT, för det blir det alltid såna gånger.
• • •
Plötsligt går Strålle till attack:
– Du, vad fan har du gjort med bloggen? Mina polare rasar om att du plötsligt börjat ta betalt. Vad är det?
Nämen, hörrni Strålles hårdrockande vänner: 59 spänn kostar det. För det ynka priset får ni veta allt om Anton, vad han säger och gör – och hur lik Rob Halford han börjar bli. Hissa lädret!
• • •
Mina vänner, i elva år har jag kommit hit till Washington och suttit och sett när Capitals lidit alla helvetets kval i första och andra Stanley Cup-omgången.
Nu, den på alla sätt kokheta kvällen 15 maj 2018, får jag för första gången se dem gå upp i en konferensfinal – mot briljanta Tampa Bay Lightning.
Det blir något långt, långt utöver det vanliga.

TAMPA – WASHINGTON 2-6 (Slut)
• • •
Greed works indeed.
Caps skaffar sig med hjälp av sin glupande hunger, sin sprittande spirit och – yes – sin gränslösa girighet 2-0-övertag i konferensfinalen och är två segrar från Stanley Cup-finalen.
Ojvoj.
• • •
Ha ha, plötsligt nämner Doc att Scott Burnside – ”som följer den här serien” – fyller år idag.
Det hade jag ingen aning om, men tack Doc – då kan jag fira honom grundligt i Washington.
• • •
Caps vet själva att två hemmaförluster i början av en serie inte nödvändigtvis innebär döden.
De låg som bekant själva under med 2-0 när de kom till Columbus för Game 3 i första omgången.
Men really – läget var verkligen annorlunda då.
Blue Jackets hade inte spelat ut divisionsvinnarna i Betongbunkern – men Caps mosar ju Bolts två gånger om, ser bättre ut på alla punkter och har så otroligt mycket mer energi.
Såvida inte Cooper lyckas iscensätta en förändring monumentale kan detta mycket väl bli en sweep.
• • •
PlayoffWill, hur det låter på tv och i verkligheten är inte alltid samma sak.
Jag kan försäkra att det brukar vara ett satans liv i Amalie – åtminstone tills det börjar ta emot.
• • •
Imorrn har jag en night off, så ni får sköta Game 2 mellan Jets och Knights i det – ännu så länge… – öppna kommentatorsspåret.
Men när de radar upp sig för ny strid i Bunkern på tisdag hörs vi igen.
Tills dess:
Peace!

TAMPA – WASHINGTON 2-4 (Period 2)
• • •
Som den gamle vid mikrofonen gärna utbrister:
My goodness!
Det är en blixtrande, sprakande hockeymatch, fullspäckad med hisnande action, de här förträffliga hockeylagen utkämpar.
Inte ”bra” på samma sätt som de Jets spelar kanske, men så otroligt rolig att titta på.
Fem plus.
• • •
Den där inledningen hade jag redan klar när det var någon minut kvar och nu ångrar jag den för egentligen borde den handla om att Caps rycker och medelest en beslutsamhet som är helt förstummande går upp i 4-2-ledning.
Men ni får det så här istället, för jag orkar inte ändra.
• • •
Det kommer kännas lite konstigt när Pekka Rinne och Vasiljevski kommer till Vegas i juni och är Vezina-nominerade…
• • •
Där får vi ytterligare ett exempel på att även Capitals grinders och brunkare och staffage-spelare bidrar som såna måste göra hos lag som vill vinna.
Chiasson sticker, Devante hakar på – och när Devante får pucken säger det tjong i medaljongen.
See you later alligator, in a while crocodile!
• • •
I sista matcherna mot Bruins tyckte jag det var Callahan som var Tampas store brigadgeneral.
Ikväll är det Kunitz.
Som han krigar och strider och är med överallt där glöden flammar upp i eld.
• • •
Det eminenta med Caps i den här situationen är att de INTE håller på och idisslar de där två utvisningarna i första perioden .
De har lärt sig att man förlorar om man lägger tid och energi på saker man inte kan göra något åt, så de bara släpper det och fortsätter spela eminent hockey.
Det är så vinnare gör.
• • •
Sen Eller då!
Som Ekeliw, mycket motvilligt tvingas erkänna på Twitter:
Plötsligt har han, i Bäckis frånvaro, gått och blivit Patrice Bergeron.
• • •
Jag vill också vara i Memphis, Åsa!
Det var alldeles på tok för länge sen!
• • •
Mina Conn Smythe-kandidater so far:
Mark Scheifele
Dustin Byfuglien
Alex Ovetjkin
Marc-Andre Fleury
Brayden Point.
Har vi några fler förslag?
• • •
Oj du, Djoos….
• • • 
Har Taddson somnat?
Det tycker jag vore nedslående.
Han ska. vara med när hans grabbar spelar så här lysande.
• • •
Det var länge sedan vi såg några övertidsdraman och det får vi nog inte nu heller.

TAMPA – WASHINGTON 2-1 (Period 1)
• • •
”Äntligen lite flyt”, kvider our man in Örby.
Kan man säga.
Det börjar i och för sig mardrömslikt för Tampa Boys när Tom Wilson spräcker Vasys nolla efter 28 sekunder, men sedan får de med sig två tveksamma powerplay och gör mål på båda – första gången med en riktig löjlig strumprullare.
Men Ekeliws bild är att de hade desto mer oflyt i fredags och yes, alla – ta ett djupt andetag.
Sånt där jämnar ut sig under en lång serie.
• • •
Om vi är närmare några klara besked om vad detta är för serie när vi nu lämnat den enda gången bakom oss vet jag inte.
Bolts är bättre ikväll, helt klart, de eldar på som fan i offensiven mellan varven – men Caps fortsätter visa takter vars friska like vi inte sett tidigare. För några år sedan hade de klappat ihop efter så snöpliga motgångar, men de svarar suveränt och fortsätter hota hemmalaget hela tiden.
Så…well, än så länge törst jag inte säga nåt annat än att det spelas väldigt underhållande hockey.
• • •
Om de har tur på första målet är Tampas andra PP-cannoli desto snyggare.
Så snabbt ska pucken gå – och i den riktningen; alltså öst-väst hela tiden.
• • •
Bolts har alltid en liten knatte som agerar maskot och får elda på publiken innan. laget kommer ut till match.
Den här gången är det ingen mindre än LeCavalier junior, Vincents lille son – och pappa strålar av stolthet på läktaren.
Lite gulligt
• • •
Det är så mycket bättre om linjemännen håller sig undan, tycker jag.
• • •
– I didn’t even hit him, försöker Wilson efter att ha dammat in i Vasy.
Nja du, Tom, du må blivit knuffad – men nog får man säga att du kom åt honom…
• • •
Vigge har verkligen ett rejält, tjockt, karla-karl-skägg.
Fetare än fellow ångermanlänningen Löntas, till och med.
• • •
Det är förresten Mors Dag i USA idag.
Så hårdingarna där ute på isen spelar inte bara för framgångar i en slutspelsserie.
De spelar för sina morsor och det gör de rätt i, för ingen av dem hade kommit någonstans utan mammas kärlek, stöd och omsorg.
• • •
Men hallå, Kunitz och Orpik är gamla kompisar från Pittsburgh Town.
Inte ska väl de hålla på och vara så där dumma mot varann.
• • •
Att Caps offensiva stjärnor glänser är ju en sak, men jag fortsätter häpna över hur djärvt och energiskt och strålande backar som Niskanen, Kempny, Orlov och Djoos agerar.
• • •
Nu ska jag ta en snus.

En gång är ingen gång, lyder ordspråket.
Det är inte alltid sant – en gång kan vara precis hur mycket som helst.
Men i Stanley Cup stämmer det påfallande ofta .
En enskild vinst – eller förlust – behöver inte betyda ett skvatt.
Matchserier får oftast konturer och karaktär och blir någotsånär förutsebara först när två matcher är spelade.
Det gäller, känns det som, i allra högsta grad den konferensfinal som ikväll – ja, inatt för de flesta av er – når sitt andra kapitel i Amalie Arena i downtown Tampa.
Innan vi sett den duellen vet vi inte vad Washingtons seger i fredags betydde – och vad det det ska bli för slags serie.
Var Game 1 bara prologen inför något helt annat – eller satte den tonen för hela The Battle of The Eastern Front? Kommer Tampa, som mot Boston i andrarundan, komma ut som ett annat lag ikväll och vända på hela gräddbakelsen – eller är det nya, kvicka, sprakande Washington som för första gången på elva år spelar slutspelsmatcher utan bedövande press just så ostoppbara som de verkade i öppningsronden?
Det är omöjligt att säga innan pucken släppts – och de som ändå gör det, som påstår att de vet vad som kommer hända och hur det går, bara bluffar.
Men snart vet vi.
När en gång – som är ingen gång – blivit två gånger.
• • •
Yours truly bloggaren orkade inte göra någon Ramones igår och kom således aldrig till 53rd and 3rd.
Jag fastnade istället i den anspråkslösa kvartersbaren i huset intill.
Man måste ha en sån, där de – som i ”Cheers” – knows your name och häller upp det du ska ha redan när du kliver in genom dörren och sen sitter du bara där helt opretentiöst, dricker några öl, blir kanske bjuden på en liten bourbon och pratar skit, mest sport, med bartendern och andra stammisar medan New York brusar utanför panoramafönstren.
• • •
– Han är game-time decision, sa coach Trotzen-Utan-Hals även i morse om Bäckis.
Men inget tyder på att Valbo’s finest spelar ikväll heller.
Han var förvisso med på värmningen i morse, men deltog inte i några riktiga övningar med Trotz spikade formationer och när han nån timme senare lämnade Amalie för bussresa tillbaka till lyxiga Epicurian Hotel och traditionsenlig pre-game nap var handen fortfarande hårt lindad.
Jag börjar bli lite oroad över det där.
Fatta vad ont karln måste ha, och hur omöjligt det måste vara att greppa klubban, för att hålla Bäckis borta från matcher han längtat i elva långa år på att få spela.
Fuck, faktiskt.
• • •
När jag i förmiddags kom ut i den lätt regnsjuka förmiddagen i samma kvarter hamnade jag mitt i ett NYPD Blue-avsnitt.
En man hade rånat en butik i närheten, blivit jagad av polis och flytt upp på en balkong i en av skraporna på 38:e gatan.
Där stod han, när jag promenerade förbi, och skrek medan en hel armé av polisar med dragna vapen bildade halvcirkel nedanför.
Jag var livrädd att vi skulle få se honom hoppa, det kändes så ett tag och det hade ju varit helt vedervärdigt att bevittna, men stod sjukt nog ändå kvar för det kändes verkligen som att vara inne i ett avsnitt av Kojak, Law & Order, Blue Bloods eller just NYPD Blue.
Till slut gav han dock upp, kom ner och lät sig utan motstånd förses med handfängsel.
Då applåderade vi i publiken på andra sidan gatan.
• • •
– Vi måste gör allt bättre än senast, säger tampianerna i kör inför fajten ikväll.
Ja, så är det ju.
Fast en detalj är viktigare än alla andra:
De måste skruva åt reglagen i defensiven och göra det väldigt, väldigt mycket svårare för Ovetjkin & co att att dansa på andra sidan blålinjen.
Får de samma tid och utrymme igen, då är det garanterat morsning och goodbye för hemmalaget.
• • •
Själv är jag inte människa på en vecka när jag flyger österut över Atlanten om somrarna.
Om någon tvingade mig att spela en hockeymatch redan samma dag som jag kommit hem skulle jag om inte dö så i alla fall behöva läggas in på intensiven ett tag.
Men Bengan Hörnqvist ramlar alltså ner på Kastrup efter åtta timmars night flight, tar en taxi till hallen och går ut och gör mål på Schweiz i en VM-match.
Sicken krigare.
• • •
Orkansäsongen börjar egentligen först i början av juni och når sin otäcka kulmen i slutet av augusti, men redan nu har ett tropiskt system formats i Mexikanska Golfen och hotar just Tampa med, om inte annat, rejäl blåst , kraftigt regn och – häpp! – Lightning.
Då blir det inte kul för vare sig lag eller journalister att flyga norröver imorrn.
Hu.
• • •
Jag såg, för första gången i år, lite av VM i eftermiddags och yeah, Tre Kronor är ju bra.
Men jisses vad underligt det är att se all den där isen.
När man efter en hel säsong är helt inställd på de nordamerikanska måtten ser det för faen ut som att ramlar runt på rena rama bandyplanen i Europa.
Gör om, gör rätt – inför små rinkar överallt!
• • •
Hoppas Västgötaslättens Rob Halford, Strålle, mår OK.
Han åkte på en smäll i Game 1 och var inte med på träningen igår, men coach Cooper säger att han ska vara redo.
Mm, vi vill inte ha några fler skadade svenskar nu, det går inte.
• • •
Annars är det mest Golf Channel som står på i mitt vardagsrum under dagarna.
Nej, jag skojar inte.
Jag har kommit fram till att inget är mer rogivande än en tv-sänd golftävling, med viskande Göran Zachrisson-epigoner som kommentatorer, i bakgrunden.
Den punkare som jag var i 14-årsåldern hade inte trott sina ögon…
• • •
Greed is good, slog ju Gordon Gekko fast i det bästa fiktiva anförande som någonsin hållits (i filmen ”Wall Street”, om någon nu inte har koll på det).
Trotzen håller med.
Det är i alla fall det begrepp han åberopar apropå hur mycket Caps vill skaffa sig 2-0-övertag.
– There’s nothing wrong with being greedy at this time of the year, säger han.
Nej, det är ju inte det.
Man måste vara lysten, girig och verkligen vilja ta allt av sin motståndare.
Det är ytterligare en aspekt som alltid skilt mig från de som är bra i idrott.
Jag är när det kommer till kritan försynt, vill ingen något illa och skulle känna mig lite besvärad över att platta till ett motståndarlag i en slutspelsmatch för ofta och för mycket.
Den sortens tanke skulle aldrig föresväva riktiga vinnare.
De vill ha och ha och ha – och bara så kan det funka.
För att citera Gekko mer utförligt:
– Greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works. Greed clarifies, cuts through and captures the essence of the evolutionary spirit. Greed in all of it’s forms – greed for life, for money, for love, for knowledge – has marked the upward surge of mankind. And greed – you mark my words – will not only save us in this game, but get us The Stanley Cup.
Okej, jag ändrade lite på slutet, men Gekko skulle hålla med om det också.
• • •
Ja, visst är det för dåligt att de inte kan lägga åtminstone en av helgmatcherna i den här omgången på Europa-vänlig tid.
02.00 för er en söndag…det är ju direkt provocerande.
Men NBC bestämmer och de hade väl nåt annat de absolut inte ville krocka med igår och idag.
Nästa söndag fyrar de dock av Game 5 mellan Jets och Knights i MTS Bell Place redan vid 21.00 er tid.
Om det nu blir en sådan…
• • •
Dagens meddelande från vår vän Tampa-fanatikern i Örby:
Jag har ingen känsla alls, så kan inte tro på något specifikt resultat. Jag TROR dock att Tampa kommer vara mycket bättre än senast, men har ingen aning om det räcker till seger mot detta Washington. En superklyscha som känns superaktuell i den här matchen: Tampa måste göra första målet. Annars kan det bli brant mental uppförsbacke.
• • •
Burra, lite ringrostig senast, bakar cannoli ikväll.
Kom ihåg var ni hörde det först.
 • • •
Förmodligen för sista gången i årets slutspel – och hela den här säsongen:
Hallå från korresoffan.
Nu klipper vi det här andra, högintressanta slaget på östra fronten.

WINNIPEG – VEGAS 4-2 (Slut)
• • •
Jaha, då är vi off and running på riktigt i årets konferensfinaler.
Exakt var de kommer ta vägen vet vi egentligen förrän två matcher spelats, men vi lärde oss – eller blev påminda om – ett par saker i den första batalj i MTS Bell Place.
Om Jets får övertag och gör första målet, eller rentav målen, är de nästan oslagbara – för inget lag som är kvar i detta slutspel är så ruskigt bra på att stänga igen matcherna när de får lust med det.
Men på samma gång:
Efter starten – när de var lika bortkollrade som Tre Kronor under de första minuterna mot Team North America i World Cup förrförra hösten – såg Golden Knights att de i alla fall kan tävla med den här oerhörda motståndaren.
De måste dock komma närmare nästa gång, och skaffa sig bra utgångsläge inför mötena i T-dojan i veckan.
• • •
Gallant verkar alltid så sympatisk och trivsam, men när någon på presskonferensen börjar gaffla om Blommans start får han något svart i blicken och säger med drypande sarkasm:
– Jag vet, han är helt värdelös…
John J, är du i själva verket i Winnipeg och har snikat åt dig en ackreditering?
• • •
Pierre försöker få Big Buf att svara på frågan om han spelat så här bra hockey sedan han vann Cupen med Chicago 2010.
– Ah, jag försöker bara ha kul, svarar han.
– Så sa du förra gången jag frågade också, protesterar den lille reportern.
– Jag vet, flinar Big Buf och reser sig och går.
Men så är frågan felställd också.
Han har ALDRIG varit så här bra.
• • •
Nu skulle jag tippa att det blir en rätt så yster lördagkväll i den lilla staden på prärien.
Det kan det bli i den stora här borta på östkusten också. Jag ska nog likt Ramones knalla bort till 53rd and 3rd och klämma några kalla på en favoritbar som heter Hudson Malone.
Imorrn möts vi här i korresoffan igen, för synnerligen viktiga Game 2 mellan Bolts och Caps.
Jag tänkte dock jag skulle lämna er med några bilder jag samlat på mig under de två inledande rundorna men glömt bort att publicera.