NASHVILLE – WINNIPEG 1-3 (Period 2)
• • •
The old heart is pumpin’ now, som Donnie Körsbär säger i det där favoritklippet jag brukar pumpa här i bloggen innan första Stanley Cup-omgången börjar.
Inte för att hockeyn direkt är blixtrande, Jets stänger ner Preds så briljant att det inte finns nåt utrymme för det, men det är ju likafullt så dramatiskt och så spännande att tiden står still.
• • •
I alla matcher i den här sällsamma serien har det ändå känts som att det lag vinner som i högst utsträckning tvingar det andra att spela en hockey det inte vill spela – och i huvudsak känns det som att det ikväll är Jets som bestämmer hur det ska se ut.
De anfaller med mer pondus och energi, är lika extremt tajta i egen zon som i första matchen – och iscensätter en forechecking Preds har väldiga problem med; ettrig, kvick och till synes outtröttlig.
Som det heter på engelska:
Gästerna force their will on hemmalaget.
Sånt är svårt att ändra på när tåget väl rullar, så nu börjar det luta åt att Winnipeg tar det här.
• • •
Men Juuse Saros har varit spektakulär sen han kom in.
Räddningen när Paul Stastny plötsligt blåser in i i slottet helt ren är femstjärnig.
Sure, Pekka är Vezina-nominerad, men det är nog dags för blåvitt tronskifte i Preds-buren snart.
• • •
De serverar en suverän gumbo i pressloungen ikväll, med mycket malle i, så jag får åter imponera på den gamla värdinnan med min, som hon kallar den, ”härliga aptit”…
• • •
Tomten är här också.
Jo, faktiskt.
Det sitter en tjomme i tomteluva och tomteskägg och hejar.
Mycket ska en NHL-bloggare se.
• • •
Att första målet ska betyda så mycket .
Men det är väl det just det med vem som får sätta tonen.
Laget som spräcker nollan får den fördelen och som sagt – det har varit helt avgörande i serien.
• • •
Scheifele, Wheeler och Connor…man, den trion kan spela hockey.
• • •
Ja, utvisningen på Morrissey här i slutet av andra är högst billig.
Och Jets har inte haft ett enda PP ännu.
• • •
Då får vi se då – hela säsongen, och ett års ackumulerade drömmar, hänger på 20 minuters ishockey för Preds nu.
Ojvoj.

NASHVILLE – WINNIPEG 1-2 (Period 1)
• • •
Åh, det finns verkligen inget som detta.
Hjärtat dunkar, pannan hettar, mellangärdet vibrerar av pirr, öronen ber om nåd…
Aldrig känner jag att jag lever så mycket, aldrig är känslan av att finnas till så intensiv, som när det är så här.
• • •
Men Herregud, vilken chockerande turn of events vi får.
Pekka Pinne – den notoriskt ojämne – sviktar under Game 7-pressen som min vardagsrumsparkett sviktar under mig, släpper in två badbollar med två minuters mellanrum och blir utbytt innan vi hunnit mycket mer än halvvägs in i inledningsperioden.
Det skulle inte kunna hända, men det är mycket i den här serien som inte skulle kunna hända men hänt ändå
Nå, PK lyckas senare i perren piska in en reducering och hela havet stormar och vi vet fortfarande ingeting om hur det här slutar.
• • •
Preds verkar överhuvudtaget mest tagna av den våldsamma pressen i början, känns lite stressade och hafsar iväg pucken lite väl vårdslöst .
Så det är mycket klokt av Lavy att ta en timeout – och ännu smartare att plocka ut Pinnen direkt.
• • •
Vi brukade prata om The Big Four i Predators backuppställning och hela kvartetten är för all del fortfarande respektingivande, men det känns som att PK höjt sig ovanför de andra och numer är Big helt på egen hand.

Fortsätter det så här kan han sopa hem Conn Smythe.
• • •
Kyle Connor är nära att svepa in pucken – köksvägen – redan i första bytet.
Det är ingen tillfällighet.
Jets känns mycket hetare i starten – och har åtminstone tio första mycket bättre kontroll på sina känslor.
• • •
Under reklamavbrottet dryga sex minuter in i matchen reser sig hela Bridgestone och bara skriker i tre minuter – högre och högre och högre.
Det är helt obeskrivligt.
Men sen blir det desto tystare…
• • •
På en hemmagjord skylt en ung dam håller upp mot plexit under värmningen står det ”Gary Busey + a goat = Patrik Laine”.
Man har lite väl mycket tid om man funderat ut den frasen, och gör en skylt av den, men halvskoj är det ju.
• • •
Nä, Dolly dök inte upp ikväll heller, men väl Sheryl Crow – och hon sjunger ”Star-Spangled Banner” så tiden stannar.
• • •
Jag gillar inte att de hissar ner maskoten – Gnash – i en jävla lian från taket innan matcherna här.
Förr eller senare går den där jävla lianen av och så tvingas publiken bevittna en fasansfull olycka.
• • •
Preds-personalen här på min pressläktarrad har släppt alla spärrar ikväll.
De skriker åt domarna, står upp och jublar när PK sätter reduceringen och high-fajvar med fansen på raden framför.
Hallå.
• • •
Nu ska jag andas för första gången sedan de släppte pucken.

Den som har privilegiet att leva länge kan hoppas på att åtminstone några gånger få uppleva ögonblick och tilldragelser så stora, så omvälvande, så genomträngande att de inte bara skapar kära minnen.
De blir del av den man är, vävs in i kontexten i ens personlighet, bidrar till att definiera vad ens liv verkligen består av.
Som – i mitt fall – när jag på självaste 14-årsdagen såg Ebba Grön live. Som när ett plan jag satt på för första gången landade på amerikansk mark – och tolvåriga ögon som dessförinnan knappt sett nåt annat än Borlänge föll på Los Angeles palmer och freeways. Som när Brage gick upp i Allsvenskan 1979. Som när Kar…nä, det har ni inte med att göra. Som när Springsteen sjöng ”Can’t Help Falling In Love” på Ullevi 1985. Som när jag för första gången klev in på Aftonbladets dåvarande redaktion vid Globen. Som sommarkvällen när Sverige vann straffdramat i Palo Alto 1994. Som under de mest euforiska och framgångsrika maratonpassen vid Vegas bästa crapsbord. Som när nästan alla jag tycker om en tropisk natt för inte alls länge sedan stod runtomkring under en Håkan-konsert på Peace & Love i Borlänge…
Det är händelser och stunder som sitter fastnaglade i hjärtat och utan dem hade jag inte riktigt varit den jag är och mitt liv hade inte sett ut exakt som det gör.
Ikväll tror jag att jag – ja vi, tillsammans – kan få vara med om ytterligare en sådan omskakande upplevelse, med samma signifikativa, outplånliga följder.
Det är ju Game 7.
Mellan Predators och Jets – alltså ettan och tvåan i grundserietabellen.
I Bridgestone Arena.
På Broadway i Nashville.
Jag drar efter andan bara jag skriver de raderna.
Absolut, Game 7 är alltid seismiska chocker – och flera har redan haft samma effekt som de mer eller mindre livsavgörande sekvenserna jag beskriver ovan.
Men just den här, mellan just de här två lagen, har en alldeles särskilt överväldigande potential.
De är ju så satans bra, och har pressat varandra så hårt i sex fantastiska matcher, att det känns som att de nu, när allting obönhörligen ställs på sin yttersta spets, kommer öppna helt nya dimensioner i den här sporten – och vispa upp en veritabel tsunami av känslor.
Det går inte riktigt att greppa att ett av de här lagen får sin säsong avklippt ikväll och sedan går på sommarlov.
Too soon, för fan – vilket av lagen det än är som möter det förfärliga ödet.
Därför tycker somliga att Stanley Cup-bucklan borde stå på ett podium i Bridgestone-ladan ikväll.
– Det är ju den moraliska finalen, menar de.
Så vill inte jag uttrycka saken. Det känns för respektlöst mot de andra storartade lagen som tagit sig genom skärselden i de två inledande omgångarna med livet i behåll.
Däremot kan vi konstatera att laget som fortfarande står upp framåt natten, när Stanley Cup-slutspelet 2018 når sitt hittills fetaste klimax, omedelbart är favoriter.
Man slår inte ut Jets eller Predators utan att vara bäst i världen – och är man bäst i världen vinner man Stanley Cup.
Men det är då det – om fyra veckor eller så.
Först har vi ikväll.
Först har vi den mest kittlande do-or-die-match som spelats sedan Blackhawks och Kings gick i clinch 2014.
Först har vi en monsterhappening som – faktiskt – kan förändra våra liv.
Game 7, baby.
Game fucking 7.
• • •
Att två dygn kan pågå så länge…
Det känns ju snarare som det är en dryg vecka sedan vi senast såg Stanley Cup-hockey och rumsterade om i den här bloggen.
Så blir det när man är beroende…
Får man fråga hur ni fått tiden att gå?
Själv stannade jag en extra dag, on my own dime, i Pittsburgh i förhoppning om att bara kunna ligga i sängen och rävsova, gå nån promenad i Pennsylvania-grönskan och kanske klippa en film på lämplig biograf.
Men det blev det förstås inget med. Intervjuer skulle göras, krönikor skrivas och tips sammanställas – och så hade den dagen gått.
Sedan, igår, flög jag hit till Nashville och tänka sig – här blev det honky tonk igår kväll.
Monumentale.
Hela hockeymurvel-ligan var med och, ja…hujeda mig.
Sålunda kände jag mig day-to-day när jag vaknade i morse – ja, jag trodde ett tag rentav att jag drabbats av en season-ending åkomma – men sånt kan man inte bry sig om en dag när det är Game 7.
Spänningen som vibrerar i luften var man går i Nashville sveper effektivt bort all pina, all trötthet och all ruelse.
• • •
Jag säger som HEK i kommentatorsspåret:
LAGET!
När vi pratar om Game 7 pratar vi oftast om de enskilda spelare som skrivit in sig i historien med odödliga prestationer när allt stått på spel, men är det någon gång laget verkligen måste vara, och fungera som, ett LAG är det nu.
Alla för en, en för alla – gånger hundra.
Bara så kan man vinna.
Det är också draman av den här makalösa sorten som svetsar ihop lag och gör dem till något mycket mer, mycket större, än en grupp snubbar som spelar hockey ihop.
Som någon sa häromdagen.
– Att ingå i ett NHL-lag är på många sätt som att ha vilket annat arbete som helst. Man jobbar ihop med en grupp människor och somliga av dem tycker man om, andra inte. Somliga har man mycket gemensamt med, andra inte. Men när det drar ihop sig till stora avgöranden blir det helt annorlunda. Då ser man sig omkring och tänker att man älskar alla sina lagkamrater, för tillsammans ska vi försöka förverkliga en livslång dröm.
Och lyckas de, förverkligar de den drömmen, vandrar de – som Flyers-coachen Ray Shero sa – tillsammans för evigt.
Som ett band of brothers, som en klan, som en familj.
• • •
Jag är dock inte helt dum i huvudet och sa nej när vissa kollegor – med ett par finska pojkar i spetsen – inatt ville följa upp sittningen på rustik honky tonk med karaoke.
Minnet av ett par långa Biffen-tagningar av Madonnas ”Like a Prayer” – mm, det är av oklara skäl oftast den jag fastnat i de gånger jag blivit iväglurad på karaoke – inför ögonen på ett dussin hockeyjournalister vet jag inte om ens Game 7-magin hade rått på…
• • •
Men samtidigt är det givetvis också helt avgörande att individuella artister omfamnar den enorma utmaningen såna här kvällar.
De måste älska den rent omänskliga pressen och de måste sukta efter att få bli den som avgör alltihop.
– Det allvarligaste fel man kan göra är att åka omkring och vara rädd att man ska begå ett misstag som förstör för laget. Då kommer man definitivt göra det misstaget. Du måst gå ut där och njuta och hoppas att det är du som gör avgörandet målet. Du är på den nationella scenen nu, alla tittar och du kan göra dig ett namn, säger Justin Williams i en färsk intervju med Pierre ”Tack så mycket” LeBrun och är det någon som vet vad han talar om i det fallet är det ju Williams, kallad Mister Game 7 av en anledning.
Men som vi diskuterat här förut är det inte alla som klarar av ställa in systemet på rätt frekvens.
Vissa – och man vet aldrig vilka – får mjukost i knäna, blir rädda och ängsliga och åker och gömmer sig så ingen får den dumma idén att passa pucken.
Mänskligt – men ett helt omöjligt att sätt att förhålla sig.
Filip Forsberg – kungen från Game 6 – nickar instämmande efter morgonvärmningen som kan ha varit säsongens sista.
– Lite nervös måste man vara inför en sån här match, annars är det nåt konstigt. Men rädd? Nej, jag tycker det här är det bästa som finns och vill absolut vara den som avgör ikväll, säger han.
Så talar en sann mas!
• • •
Nu är det, som en legendar från Borlänge brukade säga, ”rena Mallis” i Nashville.
Alltså hett.
Sommaren har bara exploderat, den fuktiga luften mellan Broadway-barerna formligen dallrar.
Ni skulle bara vet ett sådant tillstånd gör med the looks of hockeyjournalister som just vaknat efter en natt i honky tonk heaven….
• • •
När Patrik Laine får syn på Sami och Tommie – de finska medierepresentanterna i Music City – på andra sidan sargen under morgonvärmningen händer det.
Han börjar, flinande, spela fiol med klubban.
Då är man inte direkt tagen av stundens allvar.
Fast Finlands egen hockey-Zlatan hymlar dock inte om magnituden i det som händer nu.
– Det är den viktigaste match jag spelat. Hittills, säger han och tittar rakt in i tv-kamerorna.
Och enligt Tommie – som jobbar åt Yle – är han urtypen för spelare som blomstrar i det overkliga nGame 7-skimret.
– Det för att spela såna här matcher han överhuvudtaget finns och ingen ska bli det minsta förvånad om han smäller in två mål ikväll, säger han.
Nej, vi ska nog inte det.
• • •
Nashville har varit med om mycket senaste åren, men aldrig tidigare stått värd för en Game 7.
Faktiskt:
Detta är första gången under Predators 20-åriga historia en slutspelsserie avgörs med en direkt avgörande batalj i Bridgestone Arena.
Och stans reaktion…ah, fan, jag vet inte längre vad jag ska ta till för ord och liknelser för att beskriva hur det är när hela den svängande sydstatsmetropolen får skälvande hockeyfeber.
Men som Jets-coachen Paul Maurice säger under sin presskonferens.
– Det känns hela tiden, man ser det på hur människor rör sig…det ska hända något väldigt stort här.
Exakt.
Om Preds vinner denna hockeyns ultimata tungviktsfajt tror jag Broadway jämnas med marken.
Det finns inga byggnader som kan stå emot den våg av lyckorus som i så kommer skölja genom hela downtown.
• • •
”Har du rosa slipsen ikväll”, frågar den store Niklas Eriksson i sms skickat från Siljans södra strand.
Nej, den hjälpte ju Washington att ta sig till konferensfinal i måndags och man kan icke bära samma slips två gånger i rad, det är lika förbjudet för mig som det är för spelarna att inte ha snöret i hjälmen knäppt.
Så idag är det en svart-grå slirre till den sedvanligt svarta grunduniformen – och så en beige kavaj, lika somrig som ett glas hallonsaft i bersån hos mormor och morfar.
Den brukar borga för stor hockey och sanslös dramatik, den med.
• • •
Dolly, är du här?
I would always love you i så fall.
En så här monumental monsterkväll – med första Game 7-pjäsen i stans historia på menyn – måste Preds i alla fall fläska på med en riktigt tung nationalsångsvokalist.
• • •
Det har gått ett dygn, men Nikolai Ehlers har fortfarande ett leende bredare än Öresundsbron klistrat över ansiktet.

Danmarks VM-seger mot Finland var precis han behövde i kampen om bragging rights mot bäste polaren Laine.
– Vi är helt enkelt bättre. Det är bara ett faktum, hojtar han över omklädningsrummet idag.
Laine ruskar bara på huvudet.
– Det där ska vi inte prata om…
There’s nothing like unga pojkars kärleksgnabb.
• • •
En annan detalj som ger just denna Game 7 extra glans är att den känns så förbluffande oförutsägbar.
I vanliga fall brukar man ha åtminstone en liten aning om vilket av lagen som har mentalt övertag och borde vinna.
Här känns det som precis vad som helst kan hända.
Alla de tidigare matcherna har varit diametralt motsatta, momentum har skiftat lika halsbrytande som kvaliteten på Bob Dylans 80-talsalbum och tammefan alla sorters hockey har tillämpats.
Men du tror du vet hur det går?
Du ljuger.
Ingen har en susning.
• • •
Nu verkar det som att Lavy tagit sitt förstånd till fånga och låter Scott Hartnell spela även en hemmamatch i den här serien.
Då blir Partner – den intellektuellt funktionshindrade hjälten som jobbat som ”locker room attendent” åt Preds i alla år och är klubbens mest älskade profil – glad.
Ni har väl sett den här hjärtevärmande videon från i höstas, när Hartnell återvände till Smashville efter ett drygt decennium annorstädes.
• • •
Apropå VM gissar jag att Commendatore Grönborg och hans capos Garpenlöv och Popeye bad innerliga böner om Jets-seger innan de släckte lampan på sina danska hotellrum ikväll.
De vill ju att Flipper, Arvy, Eky och Ironhook – eller åtminstone några av dem – kommer hem och förstärker Tre Kronor.
En konstig motsättning, det där. Tre Kronor-bossarna gillar ju killarna här borta, men önskar dem ändå olycka – för att det eventuellt är bra för landslaget.
Själv kan jag tänka mycket lite som skulle vara mer obekvämt än att ställa DEN frågan till Filip Forsberg efter en Game 7-knock…
• • •
Jag har suttit på samma eminenta plats i pressboxen i Bridgestone genom hela den här serien – och gör det nu också.
För det är jag så tacksam att jag skulle kunna dansa can-can i en musikal.
I en annan hall jag avser att besöka nästa vecka gav de först beskedet att jag inte skulle få nån plats i pressboxen, men tänka sig – då grep högt uppsatta karaktärer in och förklarade att den här bloggens läsare måste ha sin ciceron i live-miljö och nu har jag en stol där också.
Så tack ska ni ha, det är tyngden hos er jag tar mig fram med!
• • •
Den som får tråkigt under kvällen – som om! – kan ta och titta på den här eminenta videon, med samtliga Game-winning-goals i alla Game 7 mellan 2010 och 2017.

De som jag minns bäst, som gjort starkast intryck och fortfarande får mig att rycka till, är Simon Gagnes 4-3 på Boston 2010, Burrows 2-1 på Chicago 2011, Joel Wards 2-1 på Boston 2012, Bergerons 5-4 på Toronto 2013, Brent Seabrooks 2-1 på Detroit 2013, Paciorettys 2-0 på Boston 2014, Martinez 5-4 på Chicago 2014, Stepans 2-1 mot Washington 2015 och Kunitz 3-2 på Ottawa ifjol (det är fortfarande mindblowing att tänka på hur nära Senators ändå var finalen…)
Hålls det med i läsekretsen?
• • •
Det tar ett tag att ställa in mina ögon så de ser vad de format för ord med handdukarna på den här läktarsektionen.

Snyggt, inte sant?
• • • 
Pierre McGuire är här och smyger i korridorerna, så honom får ni stå ut med, men nej – Doc har inte flugits till Nashville. Kenny Albert kommentarer denna magiska Game 7. Det vet jag bestämt för jag står och pratar med honom halva förmiddagen.
• • •
Hackspetten från Kusmark är en annan som verkar vara tillverkad för de största ögonblicken.
Han blir liksom bara bättre ju mer som står på spel – och ju längre matcherna pågår, desto mer energi tycks han få.
– Det ska bli jäkligt kul det här, säger han efter morgonvärmningen och han gör det med en bestämdhet som som indikerar att han har tänker avgöra hela festen med ett övertidsmål.
• • •
En timme innan puckdrop kommer Hal Gill – som bor här och agerar lokal expertkommentator – in pressloungen och plockar på sig fyra vattenflaskor.
Ja, det det krävs förstås en del för att vattna en sådan Redwood-stam.
• • •
Men tänk om det blir overtime.
Herrejävlar.
Som jag skrev i en krönika idag lär de i så fall få mobilisera på Nashvilles akutmottagningar. Det kommer ramla in en skrälldus hjärtpatienter.
• • •
Jag borde, tycker jag, komma på nåt fyndigt att skriva om det faktum att det är Kristi Himmelsfärd, men jag får inte till nåt.
Mer än att Herr Kristus inte hade lämnat jorden om det funnits Game 7-draman på hans tid.
• • •
Undra hur de gyllene riddarna ställer sig till det här.
Vilka vill de helst möta, tro?
Jag tror de är som Ekeliw och föredrar ingen alls, för indeed – både Preds och Jets är formidabla motståndare.
• • •
Okej, bröder och systrar – sanningens ögonblick är här.
En av alla tiders mest kittlande Game 7 börjar alldeles strax.
Ojvoj.

WINNIPEG – NASHVILLE 0-2 (Period 3)
PITTSBURGH – WASHINGTON 1-2 (Slut, OT)
• • •
Det är omöjligt att förstå hur skön den här kvällen måste vara för Alex Ovetjkin.
Han har drömt om detta som ingen annan, sedan hösten 2005, och nu är väntan äntligen över – och aldrig mer kan omvärlden tjata om att han inte är förmögen slå Sidney Crosby i slutspel.
Jag gissar att några iskalla öl under den timslånga flighten hem till Washington i natt smakade väldigt, väldigt bra…
• • •
Visst har Predators utvecklat samma slags kackerlacksegenskaper som Kings under storhetstiden mellan 2012 och 2015.
Det ska inte gå att komma in och nolla Jets i MTS Bell i en match av den här magnituden – med influgen Teemu Selänne på läktaren och allt – men jodå.
De bara gör det.
Som PK lovade i förrgår…
• • •
Trotzen kan vara rätt skön ibland.
Han tittar på pressuppbådet med en matter-of-fact-blick och säger:
– Jag visste att vi skulle vinna. Jag vet inte varför, men det stod klart för mig redan tidigt under dagen.
Jaha.
Vad skönt…
• • •
När Filip Forsberg gör mål, då gör han fan inte vilka dussinmål som helst.
Det mellan benen ikväll…wooly Bully, jag tror jag väckte grannarna på hela våningsplanet här på Marriott.
• • •
Coach Sullivan är en klok man.
– Ibland lär man sig mer av misslyckanden än av framgång. Den här gruppen har inte fått smaka på riktigt nederlag på länge och just nu är vi väldigt besvikna, men vi kommer på lång sikt ha nytta av detta och bli bättre både som människor och hockeyspelare, säger han på sin presskonferens.
• • •
Som någon konstaterade kommer vi under alla omständigheter få en ny Stanley Cup-mästare i år – och helt nya svenskar kommer få sina namn inristade i bucklan.
Antingen Nicklas Bäckström, Andre Burakovsky och Christian Djoos eller Victor Hedman och Anton Strålman , eller William Karlsson och Oscar Lindberg eller Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm och Calle Järnkrok – eller Tobias Enström.
Det är lite ”wow” över det, visst är det?
• • •
Huruvida Bäckis kommer vara klar när konferensfinalen mot Tampa börjar vet vi inte.
Trotzen måste ha en öl först!

– Ja, uppriktigt sagt, nu ska jag ta en kall och smälta det här. Vi återkommer med uppdateringar. Men han försökte ju redan ikväll, så…
Han låter de sista orden hänga i luften, men menar att eftersom den svenske stjärnan nästan spelade den här historiska matchen så är chansen ännu större nästa gång.
• • •
Hackspetten från Kusmark är rätt värdefull när det drar ihop sig till Big Moment han också…
• • •
Australiensaren Walker var inte alls dum i sin Stanley Cup-premiär.
Eller som matchhjälten Kuznetsov säger:
– Han var otrolig, han spelade som en liten motherfucker!
Så kan man också uttrycka det…
• • •
En Game 7 på Broadway i Nashville…bara tanken får det att kittlas i mina knäveck.
Men nota bene – det är absolut inte säkert att Preds tar det.
I den serien har allt ställts på ända hela tiden – och det kan definitivt hända igen.
• • •
Om Tom Kuhnhackls skott suttit ett par millimetrar till höger hade vi laddat för en ödesmättad Game 7 i Washington också.
Men hockeygudarna tyckte det fick vara nog med långa vårar i Steel City.
• • •
Det kan dock ha varit säsongens sista whiteout i MTS Bell Place.
Synd i så fall.
Men de får göra det lite lättare, och billigare, att ta sig mellan Winnipeg och Nashville, för Jets och Preds kommer utkämpa fler monsterbataljer de kommande åren.
• • •
Det var en tjomme som irriterade gamle Biffen med sin spydighet efter första perioden, men annars tycker jag den här första kvällen med nytt kommentatorssystem gick som en glad dans.
Så här fortsätter vi.
• • •
Nu är det så märkligt att vi inte har några matcher imorrn – och inga på onsdag heller.
Först när de släpper pucken för Game 7 i Nashville på torsdag kväll får vi se action igen.
Men då pratar vi å andra sidan om action värd att längta efter ett par dygn.
Tills dess: Peace – och säkert lite quiz…

PITTSBURGH – WASHINGTON 1-2 (Slut, OT)
WINNIPEG – NASHVILLE 0-4 (Slut)
• • •
Kolla, kackerlackorna från Music City.
De går inte att skaka av sig.
Så det BLIR en Game 7 i Bridgestone på torsdag.
Ojvoj.
Jag har dock en del kvar att skiva här, så slutrapport dröjer.

WINNIPEG – NASHVILLE 0-2 (Period 3)
PITTSBURGH – WASHINGTON 1-2 (Slut, OT)
• • •
Howdy igen, folks!
Se vad finemang ni klarar er utan mig med nya kommentatorssystemet…
Nu är jag dock klar med skriverier från kvällen när Washington bröt sin förbannelse och ska fokusera helt på tredje perioden i MTS Bell Centre.
Verkar som att Preds gör en ny stormatch i den svåraste bortahallen – och att blågula radarparet Forsberg-Arvidsson är on a roll.
Nu bli’re spännande.

Wow, Capitals dödar demonen och slår ut regerande mästarna.
Kuznetsov blir superhjälte.
Mer kommer senare, folks.

PITTSBURGH – WASHINGTON 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Som om det inte var tillräckligt gastkramande redan.
Som om det inte redan svider så det räcker i inälvorna på de inblandade lagens fans.
Som om hockeygudarna inte redan gett oss vad vi tål.
Det blir förlängning i det här enorma dramat – med en pott så väldig att det inte går att beskriva.
Ojvoj monumentale.
• • •
Hockeymässigt har det varit extremt tajt och tillknäppt de två sista perioderna.
Kombattanterna stänger liksom ner varann.
Och ser ni – inga utvisningar och knappt ens nåt gurgel efter avblåsningarna.
För mycket står på spel nu.
• • •
Men Jesus kristus Vrana hade att bli evig legend i i Washington i slutsekunderna.
Man vill inte tänka på hur han sitter i omklädningsrummet och känner sig nu.
• • •
Mina hjältar: Jag står fast vid att Djoos är gjord för detta – eller så slår Bryan Rust till.

PITTSBURGH – WASHINGTON 1-1 (Period 2)
• • •
Vi får the vintage Stanley Cup 2018-förlopp i andra.
Caps tar över matchen helt, radar upp glänsande chanser och tar också ledningen – men de borde gjort åtminstone två till.
Istället lyckas Letang lite out of the blue vispa in en kvittering, varmed hemmalaget får all möjlig slags energi av sin rusiga publik och nu sitter vi här med ett inferno som väger jämnt och kan sluta hur fan som helst.
• • •
Jag ska inte berätta vem som messar och tycker att Kris Letang verkar slut, men vi kan kalla det big time jinx…
• • •
Ursäkta tjatet, men Caps reaktion på Pens push efter 1-1-målet säger också en hel del om ny mental hårdhet.
De blir inte mjukost.
De fortsätter kriga, tar sig genom stormen och håller ändå ställningarna.
• • •
Van Bastens knä säger det bäst:
Penguins är bra även när de är dåliga.
På nåt sätt.
• • • 
Alex Chiasson, av alla, spräcker alltså Murrays nolla.
Sånt – att oväntade hjältar klev fram och bidrog med det som kallas ”secondary scoring˝ – hände heller aldrig för några år sedan.
• • •
Med sin assist på Letangs kvittering tangerar Crosby Steve Yzermans notering a 185 och kliver upp på topptiolistan över de som gjort flesta playoff-poäng genom åren.
• • •
Kuznetsov tar lite tid på sig ibland.
Som SJ-tågen om vintrarna ungefär.
• • • 
”Färjestad2”, det här kommentatorsspåret har som sagt varit det trevligaste och mest civiliserade i hela landet i tio år.
Det ska det fortsätta vara, så dylika spydigheter undanbedes – annars införs moderering på studs
Mina inlägg kommer alltid efter ungefär halva pausen. Det är den tid som krävs för att det ska bli okej, så på det viset kommer det fortsätta.
• • •
Det här borde bli en tredjeperiod som vi sent glömmer.
Antingen tvingar Pens fram ytterligare en Game 7 eller så skriver Caps historia.
Ojvoj.

PITTSBURGH – WASHINGTON 0-0 (Period 1)
• • •
Med tanke på att de saknar halva sin top 6, inklusive en av världens bästa centrar, tycker i alla fall jag att Capitals gör det här väldigt bra.
De känns lugna, tålmodiga och aggressiva på rätt sätt.
Även det vittnar, i sig, om att det hänt något med den mentala konstitutionen i den här gruppen.
För ett par år sedan hade de varit slagna i samma besked som de fick beskedet att Bäckis hand inte håller för spel just nu.
De pallade inte såna snytingar på den tiden, de blev ängsliga och vek ner sig.
Nu har de uppenbarligen bestämt sig för att i enlighet med Tom Petty-klassikern not back down.
No matter what.
Jag är rätt impad,
• • •
Pens…mja.
So far ser det ut som att nånting är lite off ikväll.
Det enda PP de får ser långsamt och fantasilöst ut – och till slut börjar den otåliga publiken bua.
Men dra inga förhastade slutsatser.
Det behövs så lite för att de ska veva igång och få det gjort som de behöver få gjort.
• • •
Jag tycker framförallt det här är trist för Bäckis personligen.
Att missa denna oerhörda match, efter ett så lyckat slutspel – det måste ju vara det värsta han varit med om sen skiten som hände innan finalen i Sotji.
• • •
Fick inte med något alls om elimination-matchen i Winnipeg senare ikväll, men såklart – jag kommer trampa över till Marriott när vi är klara här och sedan följer vi även den till the bitter end.
LAGET, HEK, LAGET!
• • •
I Bäckis frånvaro får den första australiensaren i historien, Nathan Walker, spela Stanley Cup-match.
Alright, mate, shoot the puck!
• • •
Att någon framgångsmättnad verkligen inte slagit rot i Pens-leden framgår med all önskvärd tydlighet här inne också.
PPG-ladan är exceptionellt högljudd – på ett närmast aggressivt sätt.
Det ska, kan man känna att alla tycker, inte komma nån utifrån och slå sönder the ongoing dream.
• • •
Walker kallas tydligen Stormy.
Det trodde jag var en annan, nära vän till vår ärevördige president, men ok – Stormy Walker.
• • •
Evgeni, Lars, Devante, Jakub, Dimitri och Brooks är andra namn det vore lite skoj om John Carlson tvingades döpa sin son till.
Dimitri Carlson, liksom…
• • •
Bra tryck i det nya kommentatorsspåret, noterar vi. Det ser till och med ut som att vi fått in fler röster än under Disqus-tiden.
Stort – tack för det!
Själv går jag av gammal vana in i Disqus vid flera tillfällen och känner mig lika snopen varje gång jag inser att nej, just ja…
Den här gamla hunden är det extremt svårt att få att sitta, det kommer ta mig tid innan jag hittar en ny rutin som känns komfortabel.
Jävla EU…
• • •
Kvällens mest brakande ovationer utbryter när det visar sig att Steelers-QB:n Ben Roethlisberger och hans coach är in the house.
De gillar sin football i Pittsburgh.
• • •
Djoosen är verkligen så kall som man bara kan vara om man har rötter i Siljanstrakten.
• • •
För övrigt känner jag mig inte helt lugn med nya systemet förrän jag sett att John J fått in en kommentar.
Han är lite misstänksam mot nyheter i allmänhet och ny teknik i synnerhet, men vi får hoppas att tystnaden nu bara är den vanliga Doc-allergin.
• • •
Crosby slår faktiskt ett par felpassningar i första.
Det ser man inte många gånger per säsong.
• • •
Lite konstigt upplägg ikväll:
Jag har ingen aning om var jag ska ta vägen imorrn.

Det är helt avhängigt resultaten i de här matcherna.
Antingen blir det en roadtrip till DC, eller så åker jag hem – eller så börjar jag så långsamt ta mig tillbaka mot Nashville igen.
Vad hoppas läsekretsen?
• • •
Mer RC Cola!