Det är nu tjugo timmar sedan Årets Match nådde sitt orgiastiska klimax.
Under de tjugo timmarna har jag hunnit dricka exakt tre öl på en föredömligt stillsam Broadway-honky tonk, sovit fyra timmar, åkt taxi från Vanderbilt till Nashville International, ätit en hygglig frukost på Tootsies-filialen på flygplatsen – komplett med live-trubadur vid 08.00! – flugit till Tampa, installerat mig på Marriott Waterside, fixat lite nya quiz-frågor, bytt om, promenerat över till den trevligaste media-entrén i ligan och satt mig tillrätta i pressboxen i hallen som en mig närstående pratkvarn med Lightning-sympatier kallar Katedralen i Den Heliga Staden.
Ändå känns det fortfarande nästan exakt som när Kevin Fiala från Sankt Gallen fem och en halv minut in i andra övertidsperioden fick den eminenta passningen av Craig Smith, fintade bort Hällebucken och petade in sudden death-pucken som välte upp och ner på inte bara Bridgestone Arena utan hela downtown Nashville.
Adrenalinet och upprymdheten och känslan av att ha varit med om något helt overkligt dröjer sig kvar.
Så är det alltid med de allra största och mest oförglömliga Stanley Cup-föreställningarna.
De träffar som kometer rakt i skallen och får hela systemet att flimra och darra i flera dygn.
Att toppa sådana upplevelser borde vara omöjligt, men det är det allra bästa:
Bara ett dygn senare kan nästa himlakropp komma singlande genom atmosfären och slå ner i tillvaron med precis samma kraft.
Ikväll tänder vi ju en majbrasa här i västra Floridas fuktiga sommarvärme och med lite tur kommer den spraka och gnistra och förtrolla
Jag hoppas ni ställer er vid min sida här i den imaginära skogsbacken och ser flammorna reflekteras i Stanley Cup-bucklan.
• • •
– Det var faktiskt bra att dom gjorde mål så tidigt. Då kom vi ur den defensiva mentaliteten på en gång, sa Paul Maurice på sin presskonferens igår.
Jag har ungefär samma syn på det faktum att kvällen på grund av allt slutspelsdrama blev så sen att de mer ambitiösa honky tonk-planerna fick ställas in.
Det sved först, men hjälpte mig att komma ur den party-orienterade mentaliteten och istället fokusera på vila och idag är jag pigg som den berömda torpeden igen.
Nashville står kvar, men det gör snart inte jag om jag tror att jag kan gasa som för tio år sedan…
• • •
Lightning stod för mycket fint och snyggt och skickligt i första match mot Boston här i lördags.
Men de gjorde sig samtidigt skyldiga till den stora kardinalsynden och manade inte fram mer intensitet än i en vanlig grundseriematch i mars.
Då får man, som de snabbt lärde sig, på moppo monumentale mot lag av Bruins kaliber.
Ikväll ska det bli annorlunda på den punkten, har coach Cooper tänkt sig. Därför iscensatte han rena rama bootcampen a la Navy Seals i San Diego på träningen igår. Vigge Hedman & co fick köra så det till slut rök ur öronen på dem och nu ska de göra det när de är active duty också – från första puckstudsen i isen innan uppvärmningen till sista snöflingan är bortspolad av zambonin framåt småtimmarna.
– Vi vill att Bruins ska bli frustrerade och tycka att det är för jävla jobbigt att spela mot oss. Det behövde de inte tycka i förra matchen. Men nu är det slut med vänligheterna, morrar Coop.
Ja, det är ju faktiskt för Tampa Boys som det var för predatorerna innan urladdningen igår.
Det blir sent tidigt om de förlorar även Game 2.
Så de är tvingade att gå ut och spela bästa hockeyn på hela säsongen.
Annars är de enda laget i hela andra omgången som ligger under med 2-0 efter de inledande två ronderna….
• • •
Inga av de stora flygbolagen har några flighter mellan Nashville och Tampa så jag fick ta mig hit med Southwest Airlines i förmiddags.
Det var i en av deras kärror en ruta slogs ut strax efter start från LaGuardia förra veckan så en kvinna höll på att sugas ut och till slut avled av sina skador.
Jag försöker trösta mig med att jag inte skulle komma genom det lilla hålet, men törs inte helt slappna av förrän vi tumlat ner genom de kondensstinna cumulusmolnen som alltid stävar över Mexikanska Golfen och tagit mark.
Hörrni Delta – get your shit together och öppna en linje mellan söderns två hetaste NHL-metropoler.
• • •
För Bruins är läget mindre akut när några dagars behaglig vistelse i Florida-solen nu når sin ändpunkt.
De har redan uppnått allt bortalaget i öppningsskedet av en playoff-serie kan drömma om.
Allt som sker sedan de vunnit en match och raderat favoritens hemmaplansfördel är en bonus.
Något säger mig att hockeyestradörer som Brad Marchand, Patrice Bergeron, David Pastrnak, Zdeno Chara och David Krejci trivs under de förutsättningarna.
• • •
Det var länge sedan jag upplevde en svenska Valborg och jag kan sakna det som hörde till denna i alla fall i yngre år omistliga happening; i Borlänge fanns inga andra fester som svängde lika hårt som de vi ställde till med på sista april.
Men som sagt:
Jag räknar ju med att Bolts och B’s tänder en annan sorts majbrasa i Amalie – och att det kvällen igenom kommer smälla lika högt som när jag och Perra Dammgård i det tidiga 80-talet fyrade av blixtkanoner och smatterband runt eldarna i Tjärnaberget.
• • •
Mitt under Coopers överlevnadsläger igår hann Tampa Boy-Boysen dock ha lite kul också.
Dan Girardi fyllde nämligen i år och som traditionen bjuder såg gamle kompisen Ryan Callahan till att fira honom med en gräddtårta i plytet.
Ah, boys will be boys…
• • •
Som podcastens egen notarius publicus, Johan Broberg, påminde om i sin återkommande ”Top 6-lista” på twitter idag gjorde jag mig i senaste avsnittet skyldig till en egen ”yogism”.
Jag beskrev nånting, kan inte minnas vad, som ”märkligt på ett märkligt sätt”.
Ha! 
Rena poesin, ju.
Nu hoppas vi att Tampa och Boston spelar bra hockey på ett bra sätt!
• • •
Det är lita härvel med bloggens vy ikväll, kan jag meddela.
De har en rätt liten pressläktare i Amalie och såna här kvällar är den förstås fullsatt. Så klubben har byggt en så kallad auxillery-box på ett vanligt etage åt såna som mig och det brukar inte vara några problem, så tvingas de göra i många hallar under slutspelet. Den här råkar dock vara gravt felkonstruerad så från den rad där jag sitter ser man olyckligtvis inte mer än halva isen.
För några år sedan hade den då mer koleriske Biffen blivit vansinnig, men nu rycker jag mest på mina gamla axlar.
Jag är ju här och får känna på stämningen och kan titta på världens största jumbotron om det skulle vara så.
Det hindrar mig dock inte från att terra Ondskan med sms om att jag hoppas att hans hjältar blir utslagna snabbt så jag slipper åka hit mer och bli behandlad på det här förödmjukande sättet.
Han svarar med ursäktande mess om att ja, klubben måste bygga ut pressläktaren.
Från hans läppar till ägare Viniks öron!
• • •
Jag vet inte varför, men nån i media vill tydligen jävlas med Tuukka och drar fram taskiga slutspels-stats om honom hela tiden.
Nyss handlade det om att han har ett undermåligt record i elimination-matcher – nu har någon lyckats ta reda på att han aldrig är bra när Bruins tagit ledningen med 1-0 i en serie.
Hm.
Själv tror jag han kommer vara utmärkt ikväll – bara ingen skjuter av honom skenorna.
• • •
Litet erkännande:
Efter urladdningen igår ångrar jag lite att jag inte fokuserar helt på serien mellan Preds och Jets och i likhet med alla andra som trängdes på pressläktaren i Bridgestone istället flög till Winnipeg idag.
Men dels är det förbannat dyrt att ta sig dit, dels har jag fått för mig att jag måste behandla svenskarna som uppträder i Stanley Cup någorlunda jämlikt.
Nä, jag är inte så inbilsk att jag tror att de bryr sig ett skvatt om var jag befinner mig och och inte befinner mig, men likafullt. Jag är tvångsmässigt lojal och anser att de förtjänar blågul närvaro i pressboxen när de spelar sina livs viktigaste matcher.
Så tills vidare droppar jag in och ut ur olika serier och nu är jag alltså i Florida.
• • •
Det är till Tampa bloggen åker när den vill se världens bästa kedja.
Fast det brukade vara den Steven Stamkos och Nikita Kucherov ett tag bildade med Vladislav Namestnikov.
Men det var nån gång i höstas det – rena forntiden.
Nu är det Bruins förstalina med Pastrnak, Bergeron och spåret-favoriten Brad Marchand som äger det epitetet.
Ska bli en fröjd att se dem live.
• • •
På grund av viss tidsbrist och krångel med pressläktarplaceringen blev det det här introt lite kortare, och mer forcerat, än planerat.
Sorry för det, men nu tänder vi bloggens majbrasa.

WASHINGTON – PITTSBURGH 4-1 (Slut)
NASHVILLE – WINNIPEG 5-4 (Slut, OT 2)
• • •
Ja, djävulen.
Det är slutspelets – ja, kanske hela årets – match som når sin spektakulära slutpunkt när Craig Smith hittar HV71-Fiala med en perfekt passning och han, den schweiziske artisten, bara vänder bort Hällebucken med den iskalla finten.
Bridgestone-ladan i det ögonblicket…well, det är för att få uppleva sånt jag lever och jag glömmer det aldrig.
• • •
Det var inte som att Jets saknade chanser under den eviga tjurrusning som rasade under hela övertidsdramat – jag var övertygad om att de hade satt kniven i hjärtat på predatorerna flera gånger om – men medan Arvy & co på något sätt bara såg piggare och piggare ut ju längre infernot pågick började de slakna efter tolv-tretton minuter.
Då brukar det inte gå.
• • •
När jag nu fått bekräftat att han talar svenska kan jag förstås inte låta bli att hojta några egna frågor åt den 21-årige hjälten från Sankt Gallen.
Han svarar glatt.
En hjälte på flera sätt, alltså.
• • •
JOFA-kedjan var sanslöst bra ikväll – ja, rentav så betydelsefull att det nästan känns lite oroväckande för Preds; Turris och Bonino måste börja leverera mer – och Hackspetten från Kusmark tror jag aldrig svarat för en mer briljant insats.
– Jo, säger han på sitt sedvanligt lakoniska sätt, jag kände mig pigg. Jag blev liksom aldrig trött.
Nej, vi såg det.
• • •
Konstigt, men sant – och Jets-spelarna säger det själva:
Fast de vann i förrgår gjorde de en mycket bättre match ikväll.
Och tveklöst:
Om de vunnit tror jag serien hade varit avgjord, för no way att något gästande lag vinner tre matcher i MTS Bell Place.
Nu kanske Preds ändå kan stjäla en i veckan och sedan…well, vi har en låååång serie framför oss.
En annan sak som jag tycker känns rätt given:
Laget som vinner den här serien går till final.
• • •
Nu ska vi se, klockan har ju – till Vibergs vilda glädje, får man anta… – blivit sen ikväll också, men en liten snutt honky tonk ska vi ändå hinna med.
Imorrn flyger Herr Lajen vidare och till kvällen hörs vi från en ny pressläktare.
Tack för sällskapet den här oförglömliga kvällen.

Fiala avgör, Nashville vinner.
Mer sen.

NASHVILLE – WINNIPEG 4-4 (Period 4, OT pågår)
• • •
Nu.
Är.
Det.
Spännande.
And that’s all I have to say about that…

NASHVILLE – WINNIPEG 4-4 (Period 3, OT väntar)
• • •
Givetvis.
Årets match match får inte ta slut efter bara tre perioder.
Nu blir det som redan var ett andlöst drama ännu mer hårresande nervigt.
Ojvoj.
• • •
Björkstrand, vad säger katten?
Jag utgår från att den nickar instämmande åt dig och konstaterar att ja, det var ju det här du och Biffen sa.
Har man ledningen med blott ett mål och lägger sig på försvar när tio minuter återstår går det ju alltid åt helvitte.
• • •
Mark Scheifele är some hockey player.
Men måste han ha ett så krångligt efternamn?
Jag har fortfarande aldrig skrivit ut det utan att kolla stavningen.
• • • 
Tidvis under tredjeperioden är det sånt makalöst hallå här i Broadway-ladan att jag tror jag sitter upp och ner – inne i bastrumman på en Slayer-konsert.
• • • 
Visst, Jofa-trion – Johansen och Flipper och Arvy – är glödhet.
Men det kommer straffa sig för Preds om de inte får igång liiite mer secondary scoring.
• • • 
Efter tumultet i slutet av andra har Bridgestone börjat bua varje gång Big Buf rör pucken.
Det får inte mer effekt än när – de garanterat – buar åt MTS Bell Place i veckan.
• • •
Mina hjältar:
Filip Forsberg – och Kyle Connor.
• • •
Håll i er nu…

NASHVILLE – WINNIPEG 3-2 (Period 2)
• • •
Vi var några stycken som på förhand hade förhoppningar om att det här skulle bli hela Stanley Cup-slutspelets klimax – en monsterserie för historieböckerna.
Nu får vi vårt lystmäte.
Två fruktansvärt begåvade, hungriga, aggressiva, snabba, starka hockeylag ger allt hela tiden.
Tidvis är det så det svartnar för ögonen och gommen fylls av blodsmak.
Fy fan vad härligt! 
Tack Nashville och tack Winnipeg.
• • •
Ja, satan i honky tonk-parketten vilken slägga Subban bombar in vid kvitteringen.
Jag kommer tänka på gamla Buster-hjälten Super-Mac.
Han sköt en gång sönder ett helt hyreshus, han.
• • •
Jag med, Hek, jag med.
Vad trodde du?
Det går åt mycket värdefull kroppsvätska när man ska sätta sina spikar.
• • •
Hackspetten från Kusmark får på en sjusatan till mörsare han också.
Ojvoj.
• • • 
Pausunderhållaren hade rätt.
Det här är a wicked game just nu.
Vi hör inte många avblåsningar som inte följs av nasty gurgel och svavelosande trashtalk-karnevaler.
Så ska det vara, förstås.
Det är två av världens bästa hockeylag som krigar om de största drömmar som finns.
• • •
Surt för Coppen som gör ett i mitt tycke regelrätt mål, men får det bortdömt för att domarna fått för sig att Matt Hendricks ska åka ut för interference bara han kommer i närheten av Pekka Pinne.
• • •
Det är hett på läktarsektionen precis framför pressboxen också.
Ett Jets-fan i Maples Leafs-tröja – ja, fråga inte mig… – som ser ut som en tjock Waynes World-version av Chief Bromden i ”Gökboet” ylar provocerande högt varje Jets gör mål eller smaskar in hemmaspelare i planket och en medelålders Preds-supporter i Arvidsson-jersey är inte förtjust.
Kommer inte sluta bra, är jag rädd.
• • •
Vem fan är det som INTE spelar Laine när de kommer loss två-mot-två?
• • •
Tre poäng på Flipper nu.
Jag sa ju att det var något i ögonen på honom i morse.
• • •
Chris Isaak uppträder i Fiala-tröja.
Vilken ära ändå.
• • •
Nu ska jag försöka hämta andan en smula – inför en tredjeperiod som lovar mer än den största kärleken.

NASHVILLE – WINNIPEG 1-2 (Period 1)
• • •
Jag trodde jag skulle få fortsätta paraden av Berra Yogi-citat med ”It’s deja vu all over again” i det här inlägget.
Men det är det inte alls.
I fredags såg Jets till att knäcka Preds med sin ohyggligt täta, tunga, ogenomträngliga defensiv.
Nu har de uppenbarligen bestämt sig för att använda sina sylvassa offensiva verktyg lite mer frekvent och lite mer kreativt.
Total scenförändring i det avseendet – men har äger matchen på samma sätt som senast.
• • •
Annars får ju partyt i Smashville lite bättre skjuts i starten ikväll, för att uttryck det försiktigt.
Jag tycker det känns som allt händer i ett svep: Carrie Underwood sjunger en otrolig nationalsång, välgödda fotbollsspelare i bar överkropp eldar på med catfish dränkt i öl och Ryan Johansen stänker in 1-0 efter 27 sekunder.
Jamboree monumentale.
• • •
Big Buf är inte bara en defensiv stridsvagn som manglar alla som kommer i hans väg.
Han har offensiva färdigheter också och så fort han får pucken i bra läge i PP säger det pang.
• • •
Som någon i närheten i utbrister:
Chanser som den när Flipper brer den fina leverpastejmackan åt Johansen vid det tidiga ledningsmålet, fick de nästan inte en enda under första matchen.
• • •
Laines stolpskott…holy hell.
• • •
Ryan Hartman är tillbaka i Predators uppställning – på bekostnad av Salomäki.
Riktigt tänkt av Lavy, skulle jag säga.
Det behövs lite mer sandpapper hos hemmalaget.
• • •
Det är alltså Carrie Underwood, Fru Fisher, som sjunger nationalsången.
Ingen omtumlande skräll, men JÄVLAR vilken pipa hon har.
• • •
Men Pekka är inte Vezina-Pekka just nu.
Oturligt det.
Man ska vara som bäst nu.
Att vara bäst i grundserien betyder ingenting.
• • •
Den biffiga samlingen hjältar från fotbollslaget Titans som dyker upp på ”scenen” på ena kortsidan för den sista publik-boosten är verkligen en syn, för de tar av sig i bar överkropp och, mja, man får intrycket att lokala Hells Angels-avdelning är in the house.
• • •
Ikväll har fansen i Bridgestone har inte bara fått små blinkande lampor.
De har fått hela, blinkande plastsvärd a la Star Wars i Preds-färger och effekten när de viftar med dem är i sanning häftig.

• • •
Om det där, Hek, tvistar ju de lärde.
Somliga menar att det bara är bra och avslappnande och beppar på som vanligt, medan andra tror på teorin om att spara energi.
PK vet nog vad som passar honom best.
• • •
18.00 är en luguber tid att starta hockeymatcher på.
De ska starta 13.00, 15.00, 17.00, 19.00, 19.30 eller 20.00 – men inte 18.00.
• • •
Jotack, Mathias, jag gillar baseball. Faktiskt lite mer än jag gillar amerikansk fotboll. Under slutspelet kan jag till och med bli riktigt gripen.
Yankees och Kansas City Royals är mina lag.
• • •
Jets hade inte ett enda powerplay i första matchen – och vi förstår nu varför Preds undvek att ta utvisningar.
Det smäller så fort de får chansen.
• • •
Det är ju för fan Chris Isaak himself som underhåller i pausen – på scenen där fotbollsbiffarna stod nyss.
Wow wow, honom ska jag avnjuta nu!

Det var New York Yankees klassiska citatmaskin Yogi Berra som sa det första gången.
– It’s getting late early.
Bronx Bombers hade förlorat de två första duellerna i en fjärran playoff-serie, förmodligen mot Boston Red Sox, och den älskade vardagsfilosofen från Missouri sa som det var.

Slutet närmade sig fast sagan just hade påbörjats, skymningen föll mitt på blanka eftermiddagen, det blev sent tidigt…
Så är det – eller hotar att bli – för några av lagen i årets Stanley Cup-slutspel också.
Inte minst Nashville Predators.
Favoriterna.
Allas älsklingar.
Söderns ros.
De har laddat för en ny, lång Stanley Cup-vår på brusande Broadway i nästan ett år. Längtat. Drömt. Plågat sig för att bli ännu bättre, stålsatt sig för att klara den omänskliga pressen. Tränat, jobbat, svettats, lidit och krönt den långa, tidvis hopplösa vandringen genom vardagslunken med en grundserieseger.
Som emellertid bara var ett delmål; i praktiken helt poänglös om den inte följs upp med något ännu större.
Men nu måste de redan i Game 2 i slutspelets andrarunda kvittera den ledning Winnipeg Jets – bortsett från finalmotståndaren ifjol överlägset bästa motståndaren de stött på under de här två årens magiska playoff-resa – skaffade sig i Bridgestone Arena för ett par dygn sedan.
För vad händer annars?
Det blir late early – och allt kan ha visat sig vara förgäves.
Å andra sidan är det just sådana situationer som skiljer vinnare från losers och män från pojkar – och klarar man inte att vända på tiden och hindra för tidiga solgångar har man inget i den ultimata hockeystriden att göra
För som Yogi Berra – New Yorks kanske populäraste idrottsman någonsin, i synnerhet om man räknar bort de som verkligen var bra på baseball – också sa:
– It ain’t over til’ it’s over.
Det är alltså bara för Nashville att plocka fram sin allra, allra bästa hockey – och göra kväll till morgon.
• • •
En inställd honky tonk-kväll är också en honky tonk-kväll, försöker jag intala mig själv.
För nä.

Det blev ingen svängom på byn igår kväll
Klockan var halv ett när jag hade satt punkt och skickat det sista till Emilia och jag insåg det fullständigt omöjliga i att försöka jaga ikapp vänner som hade stått på sedan åttatiden.
Så nu har jag suttit och ugglat på rummet två av tre kvällar.
Det är verkligen inte så man ska göra Music City, Tennessee.
Men igen:
Jag kan jag åtminstone glädjas åt att jag, till skillnad från somliga mediauppbådet, kan gå på morning skate och intervjua hockeyspelare utan att knocka dem med min blotta andedräkt…
• • •
Yogi Berra sa mycket annat skoj, och sant, också. Här är några av hans mest klassiska ”yogismer”, som de kallas i New York – och ja, jag bara väntar på lämpliga ögonblick under slutspelet att använda dem till.
– It’s deja vu all over again.
– Nobody goes there anymore, it’s too crowded (om en restaurang i St. Louis).
– You can observe a lot by watching.
– A nickel ain’t worth a dime anymore.
– 90 percent of baseball is mental. The other half is physical.
– Always go to other people’s funerals, otherwise they won’t go to yours.
– If you can’t imitate him, don’t copy him.
• • •
Jag slog en grov indianare igår – på övertid – och glömde publicera slutrapporten jag faktiskt klämde ur mig.
Och nu är den borta, för jag inser inte misstaget förrän Yzz86 påpekar det i spåret och hinner radera ”originalet”.
Förlåt.
Kanske är det ett tecken på att jag behöver en night off snart…
• • •
Själva verkar Predators-spelarna inte särskilt stressade över att himlen börjat mörkna över Tennessee-slätterna.
– Nä, säger Eky Ekholm när jag träffar honom efter en morning skate som inte är någon morning skate utan ett simpelt lagmöte, vi har numer så mycket erfarenhet av playoff att vi inte får panik bara för att vi förlorar en match.
Han harklar sig lugnt och fortsätter:
– Vi ska inte säga att vi är nöjda och inte behöver ändra på nånting alls, vi fick ju stryk. Men vi tycker att vi gjorde väldigt mycket bra saker i första matchen och bör i stort sett fortsätta på samma sätt. Vi måste bara bli lite skarpare i avslutningarna.
Japp.
Det är en lysande idé.
• • •
Ser på bilder från Vegas att hundratals fans redan i arla morgonstunden radat upp sig utanför Golden Knights träningshall i Summerlin för att ge laget en rungande sendoff innan flygresan upp till San Jose.
I gamblingmekkat låter man sig inte nedslås av en kantrullare i sudden death. Där vet man att det bara är att fortsätta satsa tills Fru Fortuna ler igen.
• • •
Det är en ännu en ljuvlig förmiddag i Nashville – solen gnistrar på en himmel så knallblå att Tomas Ledin skulle kunna göra ett dubbelalbum om den – så efter värmningen som inte är någon värmning tar jag en stilla promenad i kvarteren runt Country Music Hall of Fame.
En lisa för själen, i sanning.
Fast dagen når sitt verkliga klimax när jag går in och rotar i museum-shoppen och hittar något så oväntat som en Gram Parsons & The Fallen Angels-T-shirt.
Gram har Nashville helt skandalöst alltid negligerat, men någon finns det tydligen som fattat hur stor och viktig och fantastisk han var – och denna T-shirt, ljusblå till färgen, ligger nu självfallet i min dataväska här under pressläktarbänken.
• • •
Paul Maurice talar så tyst under sin presskonferens att jag inte lyckas uppfatta några nya femplus-citat men han verkar ha kul för egen del för mellan små gutturala muttranden skrockar han gott för sig själv åt något han uppenbart tänkt på.
Jag hade ingen aning om att han var en sån entertainer, men placerar honom härmed nästan högst upp på listan över favoritcoacher.
• • •
Vart jag går idag är det kollegor som börjar klucka om att jag väl måste skaffa lägenhet i Buffalo i höst.
Yeah yeah, det hade för min del varit mer angenämt om, till exempel Arizona vunnit draftlotteriet.
Men jag gillar i alla fall KeyBank Center och really:
Alla som sedan i natt uttrycket sitt medlidande med Rasmus och skrivit saker som ”stackars pojk” ska ju veta att det han inte skulle ha minsta anledning att byta sitt liv mot deras.
Han får spela i NHL, kommer bli mångmiljonär, lär vad det lider bo i en fantastisk villa i någon av norra New Yorks mest affluenta lyx-enklaver – och bara det faktum att han kommer dit borgar ju för att Sabres snart är en playoff-contender igen.
• • •
Att Hackspetten från Kusmark fått Big Buf som överrock i den här serien känns inte alldeles fair.
Det är som att en talgoxe skulle tvingas slåss om födan med en flygödla från Jurassic Park.
Men potatisodlarsonen bara rycker, med ett snett leende, på axlarna när jag tar upp denna fysiskt sett något ojämna match-up.
– Jag är ju inne och röjer runt målburen rätt mycket och där befinner ju även han sig, så det blir en del möten. Men jag försöker hålla mig ifrån honom, jag har inte mycket att sätta emot i tacklingarna där, han är väldigt stor och stark och tung. Jag får försöka vara smartare än honom istället.
Och att det såg ut som att inte bara Buf utan hela laget faktiskt sökte upp honom för att försöka stoppa honom från att generera så mycket energi hela tiden?
– Ja, litegrann kanske. Trouba var på och slog på mig nån gång också. Men man får slå tillbaka och visa att man inte viker ner sig.
Som att nån inbillar sig att själve Arvy nånsin skulle göra det!
• • •
Viberg från Svenska Fans brukar beskriva sig själv som ”ond” och vidimerar riktigheten i den karaktäriseringen genom att DM-håna mig för att jag tvingas sitta på hotellrummet om kvällarna.
Nåja, jag ÄR i alla fall i Nashville – och han i Växjö.
Dessutom:
Kvällens match börjar redan 18.00 lokal tid och visserligen flyger jag vidare imorrn men inte så förfärligt bagarväckning-tidigt så lite honky tonk på Robert’s Western World ska vi ändå hinna med.
Hur är draget i downtown Växjö en söndagkväll?
• • •
Toby Enström har en otroligt snygg kostym – svart-vit-rutig, och såna kommer inte många undan med, men i Nordingrå har de sån stilkänsla att allt ser perfekt ut – på sig när han kommer lommande genom Bridgestone-environgerna efter morgonövningarna.
Däremot sportar han inte längre, som i yngre dagar, så mycket bling-bling.
– Nä, flinar han, det var i Atlanta, det. Nu bor jag ju i Winnipeg. Där är det viktiga att man pälsar på sig ordentligt.
Synd ändå.
Jag gillade de Biggie Smalls-inspirerade halskedjorna!
• • •
Det är inte bara i Vegas fansens hopp lever.
Här i Smashville blev det tyst i fredags, men bara tillfälligt.
Stan som tristessens vindar glömde har laddat för ny urladdning ikväll och kommer, om något, att vara ännu mer högljudda i sina sympatiyttringar.
Jag har hörselkåporna med mig.
• • •
När man går ut med finländska kollegor får man alltid höra livfulla anekdoter – och nu vill jag se Patrik Laine spela fiol på isen.
Han förnekar tydligen bestämt själv, men trovärdiga källor uppger att han efter ett av målen mot Wild åkte förbi motståndarnas bås och spelade fiol med klubban över armen (det ska vara nån Åbo-grej) för landsmannen Mikko Koivu.
Sånt är ju strängeligen förbjudet i NHL och just därför skulle jag älska att se reaktionen bland Nashvilles spelare.
Och fans.
Tänk bara HEK…
• • • 
Så tidigt som jag kommer till matcherna – jag är till exempelvis på plats långt, långt tidigare än några spelare och coacher – kunde man tro att jag skulle snika rätt på lite inside-info om vem som sjunger nationalsången.
Men icke.
Har inte en aning.
Eftersom det var han, den rätt träige, Dierk Bentley senast tror jag de kör med en kvinnlig vokalist ikväll och hoppet står till Kacey Musgraves, Miranda Lambert eller Lee Ann Womack.
Dolly vågar jag inte drömma om på så här tidigt stadium.
• • •
Lyssna på Vanessa, John J. Jag vet att du inte är nån fena på modern teknik, men du kan alltså med några enkla ingrepp ändra inställningar så du får kanadensiska kommentatorer och aldrig mer behöver höra Doc…
• • •
Det vore överdrivet att påstå att Flipper Forsberg är kort i tonen när han pratar med gamle Biffen efter lagmötet på förmiddagen.
Men han är samlad.
Fåordig.
Har fokus nån helt annanstans.
– Det är inte så mycket att fundera över. Vi ska spela som vi gjort hela året och göra mål. Till slut lossnar det, säger han med nåt i blicken som indikerar att puckarna som satt i stolpen i förrgår kommer sitta så jävla hårt i nättaket i kväll att alla bara kan sticka och brinna.
• • •
I grunden är det Johnny Cash-stil som gäller för er bloggare ikväll också, men jag har hängt en somrigt ljusblå kavaj över hela anrättningen.
Så helheten andas mer…Kenny Rogers.
• • •
Maurice pratar beundrande om hur bra Toby Orr och Big Buf är tillsammans.
– De två har spelat ihop så länge att de verkligen kan varandra innan och utan.
Tell me about it, redan hösten 2010 reste jag till Atlanta för att göra ett knäck om detta omaka par, fick ut dem på isen i Phillips Arena efter en träning, tog bild och slog upp stort med vinkel på ”Fyrtornet och Släpvagnen”.
– Toby är coolast i världen. Skriv det, sa Buf och spände blicken i mig.
• • •
Hörnqvists puck var ju inne, det är inget snack om den saken, men det blev inget mål i alla fall och de som hävdar att NHL och domarna och gud och regeringen och rentav Leif GW är på Penguins sida kanske ska hålla lite låg profil ett tag.
• • •
Min bänkgranne här på pressläktarens frontline är ingen mindre än förre målvaktskämpen Chris Mason, numer nåt slags tv-personlighet här i Nashville.
Har ni några hälsningar?
• • •
Ho ho, vad Hörnqvist och Devante-Pelley gormar och svär åt varann mellan utvisningsbåsen.
Man kan inte tro att de snart kommer skaka hand och säga snälla saker åt varann.
Men det ska de.
• • •
Brage är fortfarande obesegrade i Superettan, vill jag apropå ingenting påpeka.
• • •
Det är en särskild sorts känsla att sitta på en pressläktare och slita med ett sånt här intro och samtidigt följa en annan match laptoppen.
Det är det också – en aningen uppstressande – känsla att mitt i allt också trycka fram en liten krönika om matchen på laptoppen innan deadline…
Men allt går med kaffe, vilja och kärlek till såväl Stanley Cup-hockey som till redaktörerna hemma i Stockholm!
• • •
Nu åker vi igen – mot en horisont där solen väntar på ena laget och natthimlen på det andra.
Mycket nöje!

De lyckade vinna förstarundan trots två förödande nederlag i Betongbunkern precis i början.
Visst.
Men då var det Columbus Blue Jackets från Ohio Washington Capitals spelade mot.
Nu är det Pittsburgh Penguins som står för motståndet – och let me tell you:
Under denna era åker du inte till det kuperade västra Pennsylvania med 0-2 i rumpan och vänder Stanley Cup-serier.
Det går inte.
Mästarna är för bra, för sluga, för skickliga på att göra det som behöver göras i de stora matcherna.
Caps spelar med andra ord med en strypsnara runt halsen idag och enda sättet att se till att den inte dras åt är att göra en massa mål och vinna.
Lätt sagt, svårare att göra.
Men det är ett måste.
Och mer har jag faktiskt inte att säga om dagens matiné. Jag är ju kvar i Nashville och avser krama ur mig ett saftigt intro lagom till Game 2 mellan Preds och Jets – och därmed finns det ingen tid över till en anständig Caps-Pens-tagning.
Men jag sitter här i Bridgestone-källaren och ser denna tidiga drabbning på TV, så välkommen in i spåret. Det kommer uppdateras lika frekvent som vanligt.
Här, i själva bloggen, hörs vi igen framåt 01.00 er tid.

VEGAS – SAN JOSE 3-3 (Period 4, OT pågår)
TAMPA – BOSTON 2-6 (Slut)
• • •
Jösses, vilken action.

Det känns som att hjärtat ska stanna varje gång endera laget kommer över offensiv blå, för så fort de gör det slår det liksom gnistor om dem.
De SKA avgöra i varenda anfall, ser detut som.
Men nej.
Nattmangling tar vid.
• • •
Bara NHL klarar av att skapa den här buzzen på en ny marknad som Vegas – och sedan själv fucka upp den genom att döma bort klassiska sudden death-mål
Ja, som det blivit – att man inte ens får komma åt målisarna – är det förstås rätt beslut att underkänna Marchessaults avgörande, men ja, ni vet….zzzz.
• • •
Jag har ingen flight att passa imorrn, men det är synd om mig i alla fall, HEK.
Här kommer ju inte hinnas med någon honky tonk innan last call.
Två kvällar av tre i Nashville på rummet.
Bu!
• • •
Jag har mina hjältar Wild Bill respektive Sören på Rören och ändrar mig inte.