Nope, Preds kommer inte åt Hällebucken och det ruskigt tajta Jets-försvaret.
Till slut sätter Schiefele 4-1 i tom kasse.
Mer senare, folks.

NASHVILLE – WINNIPEG 0-3 (Period 2)
• • •
Jets häller en hink iskallt vatten på Nashvilles honky tonk-parad.
De har bara avlossat nio skott när halva andraperren är spelad, medan Preds hamrat 32 mot Hällebucken.
Men det är gästerna som leder med 2-0.
Sen gör de 3-0 också.
Konklusion:
Hällebucken är enastående och hans iskalla lagkamrater våldsamt effektiva.
Hemmalaget – not so much.
• • •
Men hur gick Flippers puck inte in i PP här i slutet? Det var ju helt öppet, det var ju mål.
Men…vad?
• • •
Bridgestone gillar inte alls att Jets går så hårt åt Hackspetten, men de – ja, i första hand Big Buf då – begår inga regelbrott och Arvy själv verkar inte bry sig.
Han är uppväxt i den obönhörliga potatisplockarbranschen så han bara reser sig, flinar och åker vidare.
• • • 
En annan betydande skillnad är att Jets försvarar sig med betydligt mer pondus än Preds.
Hemmaspelarna har pucken och snurrar mycket och desperat i offensiv zon, men de har svårt att komma genom i riktigt klara lägen – medan alla namnkunniga Nashville-backar irrar nervöst framför Rinne, har märkligt svårt att hålla ihop och låter motståndarna skapa verkliga farligheter när de väl anfaller.
Lavy har en del att rätta till innan Game 2.
• • •
Jag trodde bara det var jag som klarade att spilla ketchup och senap på vitt skjortbröst under korvätning, men icke.

Det händer en tv-personlighet i medialoungen i första pausen också.
Mitt medlidande är stort.
• • •
Inte mycket Toby – som inte alls ser ut som han varit borta sedan 23 mars – kan göra när Buf dräller med pucken så Craig Smith kommer fri, han måste ta en utvisning där.
• • •
Själv smaskar jag i mig en gumbo, med fin malle, i pausen och lyckas få mig hela utan att söla det minsta.
En triumf.
• • •
Well, John J – nu (efter halva mittperioden) har Hällebucken slagit det rekordet.
En mer intressant notering är kanske att han inte släppt in ett mål sedan andra perioden i Game 3 mot Minnesota.
• • •
Maurice behöver inte oroa sig för att behöva dela öde med kompisen DeBoer, kan vi konstatera.
• • •
Ja, som någon sa i spåret:
Bourbon funkar mot depp också.
Nashville får nog ställa in sig på den sortens tröstdrickande ikväll.

NASHVILLE – WINNIPEG 0-1 (Period 1)
• • •
And The Jamboree is rolling – som en tygellös karneval i Rio på skridskor, i honky tonk-takt istället för samba-dito.
Det är blixtrande action på isen, furiöst tryck på läktarna och en oavbruten buzz av upprymdhet i mellangärdet.
Fantastico!
• • •
Preds slår efter bara några minuter på raket-motorn och ligger sedan på som skenande tryckpress gästerna fastnat med armen i.
Men de får inte in pucken och har ni hört den förr – det slutar med att ett lugnt, tålmodigt och smart Winnipeg såsmåningom tittar upp och spräcker en kalla Pekka Pinnes nolla istället.
• • •
Hällebucken, som Bambi Ekeliw kallar honom, är definitivt i Vezina-slag.
Om det inte varit…ja, ni vet.
Nåt mål hade ramlat in under den vilda hemmapushen i början.
• • •
Det är ett fullständigt absurt hallå här inne.
I första reklampausen reser sig alla – alla! – och förenas i ett vrål som bara stegrar och stegrar och stegrar i flera minuter.
Inte ens ifjol lät det så här mycket.
Ojvoj i brasan!
• • •
Jo, Jets har förstått att Hackspetten från Kusmark är den lilla men fulltankade motorn Nashvilles energi genereras i – och de tänker uppenbarligen försöka dra ur tändstiftet.
May we introduce Big Buf, Arvy?
• • •
Förstår nu mer av varför jag fått den här pressläktarplatsen.
När åskådarna på raden framför reser sig blir murveln på den här stolen skymd.
Morsning korsning.
• • •
Varken Hartnell eller Hartman får plats i hemmatruppen ikväll.
Vad h(e)artless av coach Lavy.
Nävars, men är det inte de som står för det lilla Preds har av intimidation?
• • •
Nädå, när matchen börjar sitter fansen framför artigt ner ändå.
De är ju southerners.
• • •
Det ser inte så lite dråpligt ut när Watson försöker markera mot Big Buff med en tackling – och studsar som en tennisboll nån slänger mot en tegelvägg.
• • •
Nu blir det ett jävla liv.
Namnen på de som nominerats för Hart Trophy tillkännagavs nämligen för en stund sedan – och Connor McDavid ingår inte i trion.
Det är Nathan MacKinnon, Anze Kopitar och Taylor Hall som får åka på Awards-gala i Vegas.
Men skrik inte FÖR mycket på mig. Jag hade Connor bland mina fem – och inte Anze överhuvudtaget.
• • •
De har ett säreget men mäktigt matchintro när en hel rektangel till filmduk sänks ner över hela rinken – som på U2:s turné för några år sedan – och på den projiceras enorma bilder, medan musiken pumpar så våldsamt att hela pressläktarbänken vibrerar.
• • •
Giroux återfanns mycket högt på min röstsedel, så upprörda Flyers vet.
Får jag guldstjärna av er då?
• • •
Catfish plaskar i isen, check.
Då vet vi att det är jamboree!
• • •
Evander Kane får en matchs avstängning för sin crosschecking igår kväll.
Helt riktigt – och så dumt av honom.
Det var sannerligen inte en för laget.
• • •
Dierks Bentley får väl ses som en OK nationalsångsvokalist – särskilt som han har 79-årige bluegrass-legendaren Del McCoury med sig.
Men det finns ett tyngre artilleri i stan.
Let’s use it, Smashville!
• • •
Brian Burke må vara en dinosaurie och det är nog bra att han inte längre får något inflytande över hur något NHL-lag ska se ut eller spela.
Men att han dyker upp som expert i Sportsnets sändningar är det festligaste jag hört på länge.
Must-TV kommer det att bli.
• • •
Jovisst, John J – men det är ingen garanti för att kunna prata svenska.
Kopitar och Pastrnak tillbringade flera år i Södertälje, men talar inte ett ord svenska.
Fiala har dock flickvän från Jönköping också, och hänger med Preds blågula liga, så han har har inget val.
• • •
Två konstaplar som ingrep vid skjutningen på ett Waffle House i utkanten av Nashville förra veckan är här och hyllas, som sig bör, som hjältar av rusiga Bridgestone.
• • •
Nu ska jag gå och visa min aptit för tanten i pressloungen igen.

Det finns saker det är alldeles berusande underbart att få återuppleva här livet.
Som när man sett sin första, chock-euforiska Springsteen-konsert och får gå på en till.
Som när man ätit på Eleven Madison på Manhattan och har bord på samma gudomliga krog igen.
Som när man som förlägen 14-åring dansat tryckare med Lotta Ernfridsson på kongressen i Borlänge och hon tackar ja till samma slags svängom även fredagen därpå.
Men ingenting i den vägen har någonsin glatt mig lika grundligt och djupt som att åka tillbaka till Nashville och ännu en gång få vara med om Stanley Cup-yra i kvarteren runt rocking South Broadway.
Vi hade några av historiens allra roligaste, mest oförglömliga dagar och nätter när Music City för ett år sedan förvandlades till Hockey City och varje inandning smakade fest, lycka, förväntan och ramalama.
Det ser ut att bli – eller snarare är redan – precis likadant i år.
Bara ännu mer, för nu har den här staden VERKLIGEN vittring på något stort så energin är ännu mer elektrisk på de knökfulla trottoarerna timmarna innan puckdrop den här gången, hoppet som lyser i ögonen på de tusentals som redan under tidiga eftermiddagen myllrar i grannskapet i färgglada hemma-jerseys ännu mer intensivt och honky tonk-svänget på de fullsatta barerna ännu vildare.
Hur det kommer låta och kännas när Flipper Forsberg, PK Subban, Ryan Johansen och de andra som övertagit rollen som the local heroes från countrymusikens superstars ikväll kommer in på den nyspolade isen för första framträdandet i andra playoff-omgången kan vi ännu så länge bara drömma om, men var redo – trycket lär slå det mesta vi någonsin erfarit tidigare.
En Stanley Cup-jamboree pulserar kort sagt ånyo i Nashville, yours truly befinner sig mitt i stormen och ni som följer den här bloggen får följa med in i extasens hjärta.
Livet kunde omöjligen vara bättre än det är just nu.
• • •
Det kändes lite beige att sitta kvar på hotellrummet hela kvällen igår – och sen hoppa rakt i sängen, nykter som en scoutledare.
Så gör man ju inte i Nashville
Men när jag kommer till morgonvärmningen i Bridgestone vid halv tio på förmiddagen är jag desto mer nöjd med att jag stannade inne.

Det visar det sig nämligen, högst väntat, att merparten av de hitskickade kollegorna inte gjorde och de ser utan undantag ut som räksallad någon spillde på trottoaren igår kväll.
Jag, däremot, är pigg som en torped och klappar de arma sjuklingarna hurtigt i ryggen.
– Ditt svin, svarar en och pustar på det sätt man bara kan pusta när man framåt 03.30 natten innan tyckte det var en lysande idé att sänka ytterligare en shot ljummen bourbon.
Ho ho!
• • •
Upphetsningen inför det äventyr som börjar här nu grundar sig emellertid inte bara i det faktum att Music City rustar för gränslös hallabaloo igen.
Så här på förhand framstår Nashville Predators vs. Winnipeg Jets dessutom som en av de mest episka Stanley Cup-serierna på flera år.
“Jag har Chicago-La-förhoppningar. Clash of the Titans”, som min gamle First Baptist Church-kompis Linus skriver i ett sms.
Ja, potentialen är enorm.
Det är ju ettan och tvåan i tabellen som står pannben mot pannben här – med samtliga huggtänder blottade – och de gick redan under grundserien upp i några av årets mest spektakulära battles; actionspäckade, knallhårda och egendomligt målrika.
– Ja, säger papa Ekholm och kliar sig i ett imponerade tätvuxet slutspelsskägg, med tanke på att det är två Vezina-nominerade målisar och två väldigt bra backbesättningar som mötts varje gång är det lite konstigt, men jag har ingen riktigt bra förklaring. Ingen har spelat dåligt, det har bara blivit så.
Kanske är det som Jets-coachen Paul Maurice säger efter att ha gjort klart att han contrary to popular belief haft stort utbyte av målfesterna i fråga eftersom det funnits fantastiska situationer att få puls av i varje byte:
– Både vi och Nashville har faktiskt spelat bra defensivt i alla matcher. Det är bara det att båda också har väldigt snabba, kreativa och inspirerade offensiva stjärnor som inte gått att stoppa.
Ni hör ju.
Vi kan få vara med om något överjordiskt här.
• • •
Fast jag ska väl inte bli för kaxig.
Det är fredag, Game 1 börjar 19.00 lokal tid och jag har inga andra matcher att bevaka vare sig före eller efter.
Risken är med andra ord överhängande att det är jag som pustar så där hopplöst imorrn, för Nashville är ju ändå Nashville och de där dåraktiga 03.30-stänkarna alltid extremt lockande just här.
• • •
Breaking News:
Toby Enström gör efter en dryg månads skadefrånvaro comeback i Jets backuppställning ikväll – av allt att döma intill självaste Big Buf.
Därför tvingas han möta media efter dagens morning skate – något den lille ångermanlänningen gör med ungefär samma entusiasm som Zlatan skulle visa upp sitt hem för Se & Hör.
– Men, flinar lagets trevlige PR-boss, vi har en livvakt här ute korridoren så han inte kan smita.
He he.
Bloggen har dock haft en utmärkt relation med Toby ända sedan debuten med Atlanta Thrashers i Phillips Arena hösten 2007 – som faktiskt också råkade vara Bäckis debut – så jag får honom lite för mig själv och kan på nära håll se hur han torkar eftersvett ur pannan när kanadensisk media äntligen lämnar honom ifred.
Men du gillar väl att vara the center of attention, skrockar jag.
– Eller hur. Jag hatar det, säger han med en grimas.
Att spela hockey tycker den 33-årige Nordingrå-sonen desto bättre om och han ser verkligen fram emot att för första gången i karriären få smaka på Round 2-hetta i Stanley Cup.
– Jag är en sån som vill spela varenda kväll och det här ska bli otroligt roligt, gör han klart.
• • •
”Men för helvete”, gastar The CEO of Everything i ett sms, ”så här ska jag också hålla på när jag flyttat till Florida nästa vinter!”.
Jag har då messat ett foto från dagens lunch i solskenet i trädgården på – just det – Martin’s BBQ.
Jag tar en Smoked Sausage-tray med coleslaw och bakade bönor och det är så gott att Rydaholms Captain America kan terra mig med beach-bilder genom varenda vidrig januaristorm i New York nästa år om han vill.
De påstått magiska solnedgångarna där nere kommer inte vara tillnärmelsevis lika förföriska som de rökta grisarna på sydstaternas bästa bbq-joint. 
Dessutom:
När nästa vinters nor’easters drar in över Manhattan planerar jag att ligga i gästrummet i nya Chez Sibner och softa…
• • •
Som sig bör är det runt Flipper Forsberg utsänd media från The Great White North bildar verkligt månghövdad media-scrum inne i det numer lätt futuristiska Nashville-rummet.
Han var ju en av hela inledningsomgångens största artister – och utgör största hotet mot Kanadas enda kvarvarande lag.
– Allt känns som det ska , upplyser han bloggen om och dementerar samtidigt med emfas att han skulle vara skyldig till att Ekholms ena skena satt lös under förmiddagsskejten.
– Jets är ett bra lag men det är vi också.
Att den här motståndaren är mer fysisk än den förra och har bamsingen Big Buffen – som körde över Minnesota Wild-spelare så de flög som konfetti över isen – skrämmer inte.
– Själv är jag kanske inte den som ska gå upp mot honom, mina 95 kilo räcker nog inte så långt mot hans 125, eller vad det är. Men vi har andra som kan stå upp om det blir fysiskt.
Visst.
Järnkrok är ju med och ingen har nånsin kaxat sig mot en Gävle-bo utan att få betala dyrt.
• • •
– Jag har hört att Roy Orbison sjunger nationalsångerna ikväll, flämtar en ivrig kollega.
Det vore verkligen nåt.

Särskilt som Roy Orbison dog 1988.
Men vi är inne i andra omgången nu och det betyder att Nashville kommer spänna musklerna och släppa loss en ny parad av superstars.
Steve Earle, som ju flög hit med bloggen igår, borde få den äran men han är för ruffig – och Dolly Parton, den ultimata drömmen i sammanhanget, spar vi till eventuella finaler.
Fast, well, nån som Chris Stapleton kanske vi ändå kan hoppas på ikväll.
• • •
Det kommer plötsligt till min kännedom att Calle Järnkrok egentligen heter Karl Åke Järnkrok.
Tror ni, eller tror ni inte , att han kommer kallas så i den här bloggen i fortsättningen?
• • •
Paul Maurice, Jets-coachen, är en sann underhållare visar det sig när han håller presskonferens efter morgonskejten.
Någon frågar om han tycker det känns som att laget klarat av att hantera det långa uppehållet på ett bra sätt svarar han:
– Ja. Men det tyckte nog Pete DeBoer inför matchen i går också…
Ha!
• • •
Pratar för första gången någonsin med Kevin Fiala, för mina kamrater på Hockeysverige.se har avslöjat att han pratar utmärkt svenska och visst.
Han har en liten Werner & Werner-brytning men allt sitter där det ska.
– Vi är redo. Big Buf? Vi klarar honom också. Jag lovar, säger han.
• • •
Någon frågar också Maurice, som är god vän med San Jose-coachen, om han ringde honom igår.
Jets-tränaren spärrar upp ögonen.
– Pete? Oh God, no. You don’t call Pete DeBoer efter a game like that.
Hi hi!
• • •
Nikolaj Ehlers, däremot, talar inte så mycket svenska.
– Jag förstår svenska , men prata…nä, inte riktigt, säger han.
Men jag gör mig faktiskt förstådd på engelska också och kan glädja honom med upplysningen att jag är från Leksand (lätt lögn, men varför krångla till det…) och älskade att kolla på hans farsa och radarpartnern Robert Burakovsky när det begav sig.
”De var kungar, både på och utanför isen”, säger jag.
– Ha ha, jag vet, skrattar dansken, jag har hört alla historier.
Alla historier….ojvoj.
• • •
Ett annat ämne som kommer upp under Maurice presser är det faktum att Preds och Jets spelar i ligans mest högljudda haller.
Han instämmer och förklarar att det absolut ger hemmalaget en extra push.
Sen säger han:
– Minnesota also got a wild arena…(kort konstpaus, snett leende)…well, there you go.
Han är helt klart my kind of snubbe, Jets-coachen!
• • •
Kolla, här sitter han – mannen som fick agera svarsalternativ i bloggen Quiz idag.

Jag hoppas verkligen någon trodde att Washingtons ägare heter Pierre LeBrun.
• • •
Så Mike Babcock har hamnat i konflikt med sin största stjärna.
Vilken skräll.
Det har ju aldrig hänt förr…
• • •
Det finns alltså en chans – en hyggligt god en, till och med – att vi får en konferensfinal mellan Nashville och Vegas.
I så fall kommer vi garanterat förlora medlemmar i Professional Hockey Writer’s Association.
Alla kommer helt enkelt inte överleva den backanalen, så är det bara.
Men ingen skulle komma på tanken att säga något annat än att det vore värt det!
• • •
Eky Ekholm tycker att Colorado inte fick tillräckligt med cred för sin insats i förstarundan – och han är samtidigt glad över att de gav Preds så pass hårt motstånd som de gjorde.
– Det är ett riktigt bra hockeylag och jag tror det gjorde oss gott att få sätta oss på planet och åka tillbaka till Denver en gång till. Där fick vi lära oss att vi måste knyta näva och spela vår bästa hockey hela tiden. Om vi bara avfärdat dem i fyra raka är jag inte säker på det gått fram på samma sätt, säger han.
Han är en klok man, lille Williams farsa.
• • •
Jag fick språkpoliserna på mig i morse – och det med all rätt.
Wild Bill sa igår att han och hans riddarkompisar tog kål på Sharks under första tio och jag lyckades skriva ”Vi tog kol på dem”.
Det var sent och jag höll på att somna, men det är ingen ursäkt. Sånt måste jag ha kol(l) på – häpp!
• • •
Patrik Laines amish-skägg gör intryck även på avstånd.
På närmare håll förstår man att det skulle kunna få huvudrollen i en egen skräckfilm.
Min skapare – vilken underbar styggelse !
• • •
Enligt Fiala är det mängden klasspelare i Jets två främsta kedjor som blir största bekymret för Preds.
– Avalanche hade MacKinnon, men Jets har sex jäkligt bra snipers. Vi får verkligen hålla koll på dem.
Ja, Boston må ha världens bästa kedja, men det är bara Winnipeg som har två regelrätta förstakedjor.
• • •
Får helt oväntat en kram av den gamla damen – en riktig farmorskaraktär – som basar över den trivsamma lilla loungen bakom pressläktaren i Bridgestone.
Jag visste inte att hon hade minsta koll på mig, men hon utbrister glatt:
– Dig minns jag. Du har en härlig aptit.
Hm.
• • •
Med Maple Leafs jagade från scenen håller praktiskt taget hela Kanada nu på Jets – och det märks i sanning på mediaintresset i Bridgestone.
Varenda outlet, från de franskspråkiga i Quebec till obskyra sajter i British Columbia, har folk på plats.
Mäktigt ändå.
Man får omedelbart den där känslan av att…nåt viktigt ska hända här.
• • •
Precis som ifjol får vi en liten godis med lokalt krimskrams vid våra platser på pressläktaren, men det ingår ingen alkohol den här gången.
Vilket fegspel!
Skicka upp en långtradare från Lynchburg, för tusan!
• • •
Det passar honom förmodligen alldeles utmärkt eftersom han bara vill bli lämnad i fred och inte är i behov av någon uppmärksamhet, men Toby Enström är en av våra mest underskattade och föräras alldeles för få rubriker.
Därom är jag och Tyler Myers helt överens.
– Det är en big deal att Toby är tillbaka, säger den gänglige backkollegan.
– Han är en väldigt intelligent hockeyspelare som hela tiden gör små, viktiga saker som han inte uppskattas tillräckligt mycket för.
Men nu är bloggen här och har stora rubrik-kanonen laddad.

• • •
Jag kör, som alltid i den här stan, Johnny Cash-stilen.
Svart kostym och svart skjorta och svarta skor – men så sätter vi sprätt på anrättningen med en slips i polkagris-tappning.
Har ni hart ZZ Tops ”Sharp Dressed Man”?
I’m just saying…
• • •
Det brukar vara bilar lackade med slutspelsmotståndarnas klubbmärke Smashville-fansen får dunka på med en slägga på plazan utanför Bridgestone.
Men nu är det Jets som kommer till stan, så istället har de som sköter det där släpat fram ett helt jävla flygplan.
Kom inte och säg att det inte är speciellt med hockeyfester i södern.
• • •
Det har blivit nåt litet fel med pressläktarplaceringen. Mig brukar de under så här stora matcher, när mediatrycket är så enormt, stoppa up i ett hörn längst upp på översta hyllan – men nu har jag istället fått sådan prime location på första raden att till och med Washington Capitals ägare (well, han kunde ha varit…) kommer förbi och grymtar om att det var värst vad bra The Swede sitter nu då.
Kanske är det bara nån i Preds-organisationen som insett att den som representerar Filip Forsberg måste behandlas kungligt…
• • •
Pojkar och flickor, ladies and gentlemen, fiender (nä, såna har vi inga men jag skriver så ändå) och vänner och U-båtar och alla andra.
Nu rättar vi till bolo-slipsen, drar upp boots-skaften och drar ner Stetson-hatten över öronen.
För det är dags.
Stanley Cup-serien med potential att bli årets stora klassiker börjar alldeles strax – i ett Nashville som glöder av hänförelse.
Enjoy the ride!

WASHINGTON – PITTSBURGH 2-3 (Slut)
VEGAS – SAN JOSE 7-0 (Slut)
• • •
Sju fucking noll.
Alltså, en gång till – lyssna här:
Sju.
Fucking.
Noll.
Till Vegas.
Mot San Jose.
I Stanley Cup.
Det borde inte vara möjligt, men Vegas har ju trotsat själva naturlagarna hela säsongen, så varför inte.
Vänta ska ni se, snart börjar nog kännarna och konnässörerna rentav ta de gyllene riddarna på allvar…
• • •
Det är ju inte så konstigt att hajarna blir lite förtörnade. De ska föreställa The Great White men framstod mer som mörtarna till och med jag fick upp med metspö i sjön Bästen i Gagnef i forntiden. Likafullt: Det är puckat av Evander Kane att hålla på så där. Det är inte direkt som att han hjälper laget att ta revansch om han blir avstängd.
• • •
Knights har alltså redan gjort lika många mål som under hela serien mot Kings – och Sharks släppt in nästan dubbelt så många som i fyra matcher mot ankorna.
Hedbä får använda sina skills som psykolog de närmsta dygnen.
• • •
Och Flower håller tredje nollan i årets slutspel – på fem matcher.
Men nej, han är ju inte så bra…
• • •
Nu är det bara absurt decaf-kaffe kvar här på rummet, men jag dricker det med.
Jag måste ha smaken av kaffe, och illusionen av koffein, för att kunna fungera.
• • •
Konstigast av allt är kanske att sju riddare gjorde mål – och att Wild Bill inte var en av dem.
Men tre assist får väl anses som ett anständigt facit det med.
Vi får se vad han säger i luren om trekvart nånting.
• • •
Ja, vi får väl säga att andrarundan började som den skulle.
Med ett ljuvligt brak.
Imorrn fortsätter den här i Nashville, med monstermötet mellan Preds och Jets. Då sitter Herr Biff i pressboxen och vid min gud – då ska vi rocka här i bloggen.
Väl mött i honky tonk-natten!

WASHINGTON – PITTSBURGH 2-3 (Slut)
VEGAS – SAN JOSE 5-0 (Period 2)
• • •
Vad finns det att säga?
Utklassning pågår i Sin City.
Och just nu, just här, ångrar jag en smula att jag inte åkte dit istället, för där är ju klockan halv tio-tio när slutsignalen går och dra mig i boxarnäsan – fatta vilket ohyggligt sjöslag som utbryter i barerna och på kasinogolven i grannskapet då.
• • •
Det är inte bara DeBoer som ser ut som en ost som legat framme på diskbänken i några dagar.
Även spelarna har en lätt chockad uppsyn.
De kom ju in i den här striden med ett jävla självförtroende efter sin ankslakt – och nu är det raderat. Väck. Sönderskjutet.
• • •
Men John J, så blir det ju för alla bra lag. Har man duktiga spelare försvinner de – till NHL och KHL. Ingen kommer undan.
• • •
Det är inte som att riddarna slår av på takten heller.
De bara pumpar och pumpar – i akt och mening för att platta till hajarna så mycket det går, förstås.
• • •
Det är ju ändå fint att Dell hjälper Jones och delar på bördan. Eller dellar, kanske man ska säga.
Förlåt…
• • •
Det enda som saknas nu, om Sharks-fansen ursäktar, är att Wild Bill får sätta en puck också.
Blir mer att prata om då när jag ringer lite senare…

WASHINGTON – PITTSBURGH 2-3 (Slut)
VEGAS – SAN JOSE 4-0 (Period 1)
• • •
Herregud, vad är det som HÄNDER på Strippen?
Riddarna är som de gorillorna Bryzgalov pratade om i Vancouver-OS för åtta år sedan, de som han menade precis hade släppts ur en bur och – iklädda Team Canadas rödvita jerseys – bara kom ut på isen och sprängde sönder matchen.
Det står alltså 1-0 efter 4.31, 2-0 efter 4.57, 3-0 efter 6.02 och 4-0 efter 11.43.
Jag skojar inte, det är en av de mest imponerande rivstarterna jag nånsin sett.
• • •
Marty Jones släppte in tre mål under hela serien mot Anaheim.
Nu visslar det in fyra puckar på en halv period.
Morsning korsning.
• • •
John J, tar du det så personligt – att UllaBulla kommer tillbaka hit?
Det är väl roligt för honom, är det inte?
Undrar vad det är för klubb som signat den gamle artisten.
Jag tror på Columbus.
Då blir du lite glad ändå.
• • •
Wild Bill, sure, en otrolig målskytt. Men när det behövs också extra Flower i egen kasse.
Undra på att coacherna älskar honom.
• • •
Jag vet inte, Hek, datorn är ju helt ny. Ska den kunna bli uppfuckad av Disqus? Jag höll i alla fall på att kräkas rakt ut när den tycktes ha dött den hårda döden. Det får inte, KAN inte, hända igen.
• • •
Det här med att gå och vänta i tio dygn skadade inte Riddarna mer än det skadade flygindustrin att jet-motorn uppfanns back in the day.
Satan, det är ju som att all energi de samlat på sig under det ofrivilliga uppehållet bara exploderar i en brutal urladdning.
• • •
Som om det inte vore nog med allt annat tänker tydligen Flower vara lika djävulskt bra också.
Good luck, hajar..
• • •
Fint det här med att befinna sig i Central-tidszonen ändå.
En period är avklarad av den sena matchen och klockan har inte ens hunnit bli tio.
Det kanske hinns med en stänkare innan last call ändå…
• • •
Sören på Rören får tag i det här.
DeBoer kan lika gärna skicka upp honom i förstakedjan nu.
• • •
Alldeles nyss ringde Bengan från DC, så nu ska jag ta och koka en lite artikel på de verbala råvaror han gav mig.

WASHINGTON – PITTSBURGH 2-3 (Slut)
• • •
Ja, det där var ju ett praktexempel på det jag håller på och tjatar om jämnt.
Penguins vet mer än alla andra om hur man vinner slutspelsmatcher.
Det spelar ingen roll vad som händer, hur det står eller huruvida de inte har något riktigt flyt.
Till slut vaskar de fram tillräckligt många chanser – och vinner.
Det är ingen tillfällighet .
• • •
Tjäna John J, vad har du varit 🙂
• • •
Sullivan kommer nog att få hitta en ny kedjekamrat åt Malkin och Hagge när de är redo för tjänstgöring igen.
Bengan visade sig ju vara ren dynamit ihop med Crosby och Guentzel.
Holy macaroni.
• • •
Det här kan ju inte vara sant, även den här laptoppen har börjat uppföra sig egendomligt redan – och verkade efter en omstart ha lagt av helt.
Är det nån som driver med mig?
Jag köpte den ju för bara några veckor sedan.
• • •
Man kan verkligen fråga sig vad som hände Holtby.
Han var helt magnifik i två perioder, brakade sen ihop under några minuter – och så var det över.
• • •
OK, nu rullar vi tärningarna i Las Vegas, Nevada igen.
Det ska bli otroligt spännande att se hur den här matchen, och serien, artar sig.

WASHINGTON – PITTSBURGH 1-0 (Period 2)
• • •
Märkligt det här.
Det här inte gjorts några fler mål sedan Kuznetsov slog på raketmotorn i 17:e sekunden – men det beror då jädrar i min lilla låda inte på att det blivit tajt och händelsefattigt och trist.
Artisterna på isen radar tvärtom upp chans på chans, åt bägge håll, och 4-4 vore ett mycket rimligare resultat än 1-1.
Men rätt vad det är brister fördämningarna, det är vad jag tror.
På med störtkrukan i tredje.
• • •
Pens första powerplay-uppställning är rätt powerful även utan Malkin.
Men Caps penalty kill-formation imponerar ännu mer.
Den enheten har nu dödat 18 utvisningar i rad.
Väldigt mäktigt.
• • •
TV-reklamen med Duncan Keith och Patrick Kane, när de står som två byfånar och tjatar om att en sportdryck är ”smooth”, kan vara den mest värdelösa jag nånsin sett.
• • •
Well, det är inte bara Holtby som excellerar. Penguins har, det får alla lov att erkänna, lite otur också.
Den puck Playoff-Guentzel sätter i stolpen hade till exempel lätt gått in i Wells Fargo i söndags…
• • •
NFL har sin draft ikväll och meddelas kan att Cleveland Browns just plockade en Baker Mayfield som förstaval.
• • •
Caps powerplay har vi inte fått se något alls av ännu, för pingvinerna är mycket noga med att inte ta några utvisningar.
Det är en mycket klok strategi.
• • •
Hento, man får tycka vad man vill om kommentatorerna, men de mest legendariska stammisarna i spåret – John J, du, några till – kan inte go dark för att NBC använder kommentatorer ni inte gillar.
Det är inte som att jag kan göra något åt saken…
• • •
Ja, Tom Wilson har de rykte han har och det kostar honom ibland.
Men det, ryktet, har ju inte uppstått ur tomma intet – om vi säger så.
• • •
Snart är det dags för Sören på Rören!
Hurra!
• • •
Nu kan jag höra det omisskänneliga ljudet av country-marinerad basgång från nån honky tonky i grannskapet och det är nästan så jag på Pavlos Hundar-sättet sätter på mig kavajen och bara går dit.
Men TV-kvällen hare ju bara börjat.
Nu rullar vi vidare.

WASHINGTON – CAPITALS 1-0 (Period 1)
• • •
Ja, andra omgången börjar ju omedelbart svänga som ”Copperhead Road” – den stora brottarhiten i låtkatalogen min biffige medpassagerare i eftermiddags satt samman under några decennier.
Vore vi några fler här i rummet i Nashville – fler än jag och den lilla kaffebryggaren alltså – skulle vi rentav formera oss för linedance på parketten.
Sånt tempo, sån intensitet, sånt häftigt drag har den här inledande matchen.
Much obliged, som Earles kompis i ”The Wire” sa.
• • •
Caps start får betraktas som rätt…lyckad.
17 sekunder hinner gå – sen kommer Kuznetsov flygande som ett MiG-plan och bara smaskar in pucken bakom en Murray frusen till is.
Ojvoj.
• • •
Pingvinerna ser inledningsvis lite yrvakna ut och står mest och tittar medan hemmaspelarna surrar som humlor runt dem.
Men efter en halv period kommer de på att just ja, det är slutspel nu och börjar spela satan så explosiv hockey de också.
Mumma, hörrni!
• • •
Så här ett par veckor senare är det helt obegripligt att Holtby faktiskt var petad de två första matcherna mot Blue Jackets.
Det var dock rätt beslut då, Grubauer hade verkligen överglänst honom i slutet av grundserien.
Men nu är zen-buddisten från Lloydminster fan bättre än någonsin.
• • •
Han skulle aldrig säga det så någon utanför en trång kretsen hörde, för nordamerikanska hockeyspelare gör inte så, men mellan skål och vägg är jag övertygad om att Crosby svär samma eder om Ovetjkin som Gunde Svan svor om Torgny Mogren.
Så länge han är aktiv kommer han aldrig tillåta att generationskamraten som utmanat om världsherravälde i tretton år få vinna några viktiga och stora dueller – i något sammanhang.
Men Torgny vann ju till slut en femmil i VM i alla fall – i Val di Fiemme 1991 – och nån gång kanske The Great Eight…ja, vi får se.
• • •
Ni som inte är på Twitter ser ju aldrig det, men varje gång jag postat ett intro flaggar jag för ny ”sändning” där – och nästan varje gång piskar Kung Kenta inom loppet av några sekunder in både en ”Like” och en retweet.
Det känns, faktiskt, inte som att kvällarna börjat förrän han genomfört ritualen.
Så ge Kung Kenta en extra applåd nu – han är bloggens egen starthare.
• • •
Nu ska vi väl inte hälla kallt vatten på nöjda fans i huvudstaden, men Capitals harv 8-2 på Penguins i Game 1 genom tiderna…
• • •
Visste ni att Sörensen kallas Sören på Rören?
Om inte – håller ni inte med om att det är ett femstjärnigt smeknamn?
• • •
Att han lyckas missa öppen kassen från favoritläget indikerar att Ovie kanske är lite väl ivrig – för att inte säga övertänd.
• • •
Jag blir helt bedrövad över att John J utvecklat såna aversioner mot Doc och Pierre att han släcker lampan och går och lägger sig så fort de dyker upp i rutan.
Hur ska det gå?
De är ju NBC:s två förstacentrar och kommer garanterat kommentera alla finalerna – till exempel.
Kom igen John J, vi kan inte ha det så här! Nätterna blir tomma utan dig!
• • •
Nu kom jag just på att jag inte ätit nåt mer än en macka på LaGuardia i förmiddags och en torr kaka på planet ner, så nu ska papa Biffen ta och ringa room service.