Förhoppningarna om att jag skulle bli piggare lagom till kvällens stora thriller var lite fåfänga, visade det sig.
Jag ligger bara ligger och gäspar och under en kort sekvens för en kvart sedan ska jag enligt Ondskan till och ha börjar snarka.
Hm.
Jag ser dock G:s fantastiska direktskott, noterar att Lias har ett snitt a en poäng per match nu, ryar om att det ju är fan att Gudas inte blir utvisad när han proppar MacKinnon efter avblåsning, konstaterar att Devils efter Panthers förlust ikväll kan rycka ifrån med en seger mot Pens i morrn, skrattar när Pionk går ner på knä och låter Eller stå helt ren framför Lundy innan han skyfflar in kvitteringen och nynnar med i Ondskans glada trudelutter.
Nu får vi se om det blir några fler inlägg här ikväll, men så länge jag håller mig vaken uppdaterar jag i alla fall spåret kontinuerligt.

Henke verkar fast besluten att kacka på Ovies dröm om 50.
Han radar ju upp klassräddingar medan ryssen står och formligen matar skott mot honom.
Jävlars.
• • •
Ekan har kommit in i en bakis-fas och sitter och nynnar tyst på små trudelutter.
En luguber ung man.
• • •
Det här med Mike Milbury som expertkommentator…jag vet inte.
Räcker det inte med det lilla vi vanligen ser av honom i studion?
• • •
Ni förstår ju vad det är Bäckis och Henke håller på och skrockar om.
– Är det där Oden-snuset så starkt som det påstås, frågar Lundqvist.
– Nej, svarar Bäckis, det är bara den där tönten med bloggen som som är en mjukost, he he.
Eller nåt.
• • •
Jarkko sa redan i första att Panthers skulle komma ikapp, matchen sluta 4-4 och Leafs till sist vinna i OT.
• • •
Jag har en svacka efter pizza-orgien och tvingas jaga Ondskan ur soffan så jag får ligga ner en stund.
Därför blir det lite kortfattat här.
Men förhoppningen är att vi ska ha samlat ny kraft till Kung Kenta- och Hento-matchen i Denver.

Meh, pantrarna står ju bara och tittar när Leafs-ynglen stormar runt i zonen och gör sina fina mål.
Vad slappt, vad håglöst, vad värdo när så mycket står på spel.
• • •
Fint att se Pär Djoos grabb på isen i DC igen.
Han – en av få Caps-backar som kan göra nåt med pucken – ska såklart vara med i laguppställningen.
• • •
Marner, ja,
Rätt okej hockeyspelare.
• • •
Han är tyst ikväll, Ekan.
Alla reagerar olika dagen efter ett härjningståg med Biffen…
• • •
Bäckis har snusat Oden med sån iver att han blir alldeles aggressiv och börjar ta roughing-utvisningar.
Det händer inte ofta
• • •
När Badtofflan nu gör sina sista, meningslösa matcher som Rangers-coach – för så måste det ju vara – kan man tycka att han borde testa kidsen Lias och Chytil i powerplay också.
Men nej.
Skitgubbe.
• • •
Vi zappar ivrigt mellan Betongbunkern och ACC här i soffan, men till slut bryter Ekan tystnaden och kräver något otippat att vi tittar på Caps och Rangers.
– Jag tycker det är en roligare match, säger han.
• • •
Get this.
Matchen i Washington ikväll är den första Rangers spelat eliminerade från slutspelsdiskussionen – på tolv år.
Tolv!
Det har kort sagt aldrig tidigare hänt under Henrik Lundqvist-eran.
Visst, de missade playoff 2010 också, men var fortfarande med i contention när sista grundseriematchen – borta mot Flyers – började och var borta först när Olli Jokinen åkte sju hundra varv runt hemmazonen innan han missade den sista straffen.
Facit i under dessa år på Henkes axlar:
129 playoff-matcher, sex Game 7-vinster, tre konferensfinaler och en Stanley Cup-final.
Remarkabelt ändå.
• • •
The Great Eight får börja pumpa lite skott mot Henke om han ska nå Big 50.
• • •
Mannen som sitter här intill vill inte – inte! – att Tampa tvingas gå upp mot Leafs i första omgången.
– Aldrig. Det får inte hända, säger han.
Then again:
Han vill inte möta någon annan heller.
Vilka tänkbara förslag jag än kommer med – Flyers, Blue Jackets, Devils, Panthers – svarar han:
– Nej, nej, det går inte.
Med andra ord:
Bolts borde enligt super-fan nummer 1 från Örby få genom hela slutspelet och föräras bucklan utan att spela några matcher alls.
• • •
Med tanke på att han inte spelat på ett tag ser fin ut– inte minst när han plockar Kuznetsovs straff.
• • •
Den slutliga Jumbon i tabellen har alltså 18.5 procents chans att vinna draftlotteriet.
Låter ju fint – men det betyder, om mattegeniet Biffen räknar rätt, att de samtidigt har 81.5 att förlora också.
Låter inte riktigt lika fint.
• • •
Ja, Jarkko, vi ska beställa hem groteska mängder onyttig mat ikväll.
Riktigt kladdig BBQ-pizza från California Pizza Kitchen är på väg nu – och det är bara början.

Den korta ferien är över.
Efter en natt i New York-vimlet sitter Mowgli och Baloo – aningen tilltufsade, får vi väl erkänna – åter i korresoffan och
För enkelhetens skull tänkt vi börja med en Veckans Lista – och den har om ni ursäktar viss roadtrip-lutning den här gången.
Alltså – det bästa och det sämsta från senaste tid, enligt Lajen Baloo och hans assistent Ondskan.

VECKANS LISTA

1. William 40.
– Bara tio svenskar i hela NHL-historien har någon gång sprängt 40-målsvallen. Kenta Nilsson, Mats Näslund, Håkan Loob, Tomas Sandström, Mats Sundin, Daniel Alfredsson, Henrik Zetterberg, Daniel Sedin – och Wild Bill Karlsson. Det var kort sagt något rätt så oerhört som hände i T-dojan i måndags kväll.

2. Winnipeg Jets-Nashville Predators.
– Det blir lika varje gång Central-divisionens heavyweights möts: Two tribes goes to war och en lycklig Gud blir påmind om varför han uppfann is, skridskoskenor, puck och klubba. Må de ses i andra playoff-omgången om några veckor. Då har vi en holmgång för historieböckerna att se fram emot.

3. Lias drömdebut.
– Om Lias karriär varit en serie i gamla Buster hade den tecknade premiären slutat på precis samma sätt som i verkligheten, med mål och dansande familj i glädjetårar på läktaren och uttalanden som ”det är en dröm som går i uppfyllelse” efteråt. Så jävla vackert.

4. Ohio Turnpike.
– Bästa sträckan på vägen mellan Detroit och New York, har vi bestämt.

5. Connor McDavid.
– Det är lite sent och fiaskostämpeln sitter kvar på Edmontons säsong, men ojvoj så The Next One stegrat sista veckorna. Han kommer vinna Art Ross och blir, med rätta, Hart Trophy-nominerad.

6. Bäckis tjeckiska snus.
– Det hårdaste jag fått av en Gävle-bo sedan jag i knatteåldern skrek otidigheter åt Stig Salming i Leksands Isstadion och han vände sig om gav mig sin mörkaste blick.

7. Evander Kane.
– Av någon anledningen flyger de fortfarande under radarn, men sedan trade deadline har Sharks hört till ligans allra hetaste och det beror inte minst på Evander Kane. GM Doug Wilson gjorde nog deadline-racets stora kap där.

8. Little Caesars Arena.
– När Ondskan Ekeliw säger ”Den här hallen är till och med mäktigare och vackrare än Amalie Arena”, då vet man att man befinner sig i en exceptionell hockeylada.

9. Sixteen Tons.
– ”I was born one mornin’ when the sun didn’t shine/I picked up my shovel and I walked to the mine/I loaded sixteen tons of number nine coal/And the straw boss said ”Well, a-bless my soul”/You load sixteen tons, what do you get?/Another day older and deeper in debt/Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go/I owe my soul to the company store”. Ja, det är ett slagskott rakt i hjärtat från The Man In Black som utgjort soundtrack till denna resa.

10. Sista grundserieveckan.
– Den avslutande pushen är alltid en magnifik upplevelse och när krutröken lagt sig nästa söndag och slutspelet liksom tar vid infinner sig den där overkligt euforiska känslan. Halleluja.

VECKANS BU

•Detroit – Washington 20/3.
– Det råder konsensus om att fajten vi såg i Pizzakartongen för en vecka sedan var den tråkigaste som spelats den här säsongen. Man kan inte ha flyt för jämnan.

•Dallas Stars.
– Nu grep de kanske sista fibren i sista halmstrået mot Flyers igår, men att ett så begåvat lag alls befinner sig i i den här situationen och förmodligen missar playoff är som jag ser det en ren skandal.

•RC Cola.
– Ekeliw kräver att få med PPG Paints-sodan här. ”Ju mer jag tänkt på den, ju äckligare har smaken tett sig”, säger han. Hårda Ondskan.
• • •
Kul att ni uppskattade den lilla texten om Mattias och Ida, men det har visat sig att den publicerades i senaste laget.
Redan igår morse bestämde sig lille William Ekholm för att det var dags att göra entré i världen – och jo, Eky himself var på plats.
– Allt har gått hur bra som helst, vi är två väldigt stolta föräldrar till William, hälsar han.
Ett rungande grattis från bloggen!
• • •
Hur det var på stan i natt?
Så här, ungefär.

Vem som är Bagheera?
Ekans chefer på redaktionen i Stockholm!
• • •
Här utgår ytterligare ett hurra – för Niklas Kronwall.
Na nådde milstolpen 400 poäng igår och det finns få man mer unnar en sådan triumf än den utomordentligt vänlige krigaren från Järfälla.
Här är ett fint citat från kompisen Zäta om honom.
– It was nice to see. Everyone that has been in this locker room and has spent a lot of time here knows what he’s gone through the last 10 years with his body and how he battles through everything with his work ethic and how he shows the young players how to do things right. It nice to see him get rewarded. It was a pretty nice shot there, too.
• • •
Nah, vi åt varsin rejäl köttbit på Wollensky’s Grill och satt sedan i baren på Hudson Malone några timmar.

Där var lugnt och stilla och stämningsfullt och bartendern accentuerade atmosfären genom att spela rökiga serenader med Billie Holíday, Sara Vaughn, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Nat King Cole.
Fem plus, faktiskt.
• • •
Det känns ibland som att Devils har lättare för de riktigt bra lagen än för de mindre bra och det krävdes verkligen att de pressade sig till det yttersta för att bärga poängen mot Canes igår.
Starkt ändå. Och fint, tycker jag – som gärna vill se ha playoff-hockey här i närområdet.
Samtidigt hoppas jag – helt ologiskt – att Panthers vinner mot Leafs ikväll för det är ju roligare när spänningen består hela vägen in i mål.
• • •
Jag hoppas ni tog del av det som pågår på den här bilden.

Visst, vi spelade in podcast-avsnitt nummer 190 här hemma i holken i igår och Ekeliw ger järnet på motsatt sida från Korresoffan.
Notera Howlin’ Wolf-planschen på väggen och stora skröfshyllan – min American shrine – strax intill.
• • •
Shit, om mindre än 14 dagar är det draft-lotteri också.
Vilken grej DET kommer bli.
Jag har ända sedan i julas haft den bestämda känslan av att Detroit kommer vinna och får sin nye Lidas och det står jag fast vid.
• • •
Naturligtvis borde vi egentligen vara i TD Garden i Boston i morgon.
Matchen där – en regelrätt uppgörelsen om förstaplatsen i östra konferensen – mellan Bruins och Bolts – är ju grundseriens hittills största.
Men tyvärr, det hinns inte med.
Vi ser Devils-Penguins i The Rock – eller The ROCKHHH! – i morrn och säsongens sista match på Garden på fredag och sen åker the kid tillbaka hem till Sverige.
• • •
Sitter och håller och på plockar med min röstsedel till NHL Awards och låte mig upprepa det här:
Domarna borde rösta om Lady Byng.
• • •
För två år sedan var vi några stycken som betraktade Zdeno Chara som ”slut”.
Idag skrev den 40-årige nytt ettårskontrakt med Bruins – och det känns helt rimligt.
Man har så fel så man borde skämmas ibland.
• • •
Stromgrien, jag tycker också Ekeliw ska stanna – över hela slutspelet.
Vi hoppas på Powerball-jackpot i kväll.
 • • •
OK, det spelas bara fyra matcher ikväll, men åtminstone två är högintressanta – den tidiga mellan Leafs och Panthers och den sena mellan Avalanche och Flyers. Och lite kul blir det ju faktiskt också att åter följa Lias förehavanden med Rangers i Capital One Arena och Wild Bills med Vegas hemma i T-dojan mot Coyotes.
Nu åker vi.

Häromveckan var ju bloggen i Nashville – och passade då på att besöka Mattas Ekholm och Ida Björnstad i Green Hills strax utanför centrala Music City.
Dessvärre blev det en liten krock då ett annat reportageteam från tidningen också hade planerat in ett besök hos det förtjusande paret – inget konstigt med det; vi hade alla bara lite otur med logistik och kommunikation, sånt händer – så mitt reportage publiceras nu istället exklusivt för bloggen.
Here we go

NASHVILLE. Den mest omtumlande våren Ida Björnstad och Mattias Ekholm någonsin upplevt står för dörren – måhända i dubbel mening.
Redan om några veckor blir de föräldrar för första gången – och därefter är det meningen att Mattias ska uppfylla en livslång dröm och vinna Stanley Cup.
– Man vet ingenting om hur livet kommer se ut framöver. Bara att det blir dramatiskt annorlunda och det ser vi verkligen fram emot, säger TV-stjärnan och NHL-diton när Sportbladet hälsar på i villan utanför Nashville och blir bjuden på en kopp äkta, norrländskt kokkaffe.

Det är Idas mormor från Storuman som just varit på besök och lämnat kvar en burk kokkaffe – sådant som vi från norr om Dalälven som de enda i världen fortfarande dricker med stor entusiasm.
Vi får den sista laddningen och den smakar som den ska.
Hemtrevligt, liksom.
Och det passar utmärkt, för hemtrevligt är också hur det känns i björnstadska och ekholmska residenset – en stor tvåplansvilla i stadsdelen Green Hills som de flyttade in i så sent som för tre månader sedan
– Jag tycker ofta att amerikanska hem är lite opersonliga, även de finaste. Men så fort vi såg det här huset kändes det bara…yes. Det är lite annorlunda och har karaktär. Och det är verkligen hemma nu, säger Ida medan hon dukar fram ett fat kakor.
Dock:
För bara några år sedan hade den 31-åriga tv-stjärnan – under lång tid en av de allra mest profilerade och uppskattade sportkommentatorerna på TV4 – aldrig i sitt liv kunnat tro att ”hemma” skulle vara i en stad i amerikanska södern, känd framförallt som countrymusikens Mekka.
– Nej, om någon sagt det, skrockar hon, då hade jag nog skrattat rakt ut. Jag var snarare nära att flytta hem till Norrland igen. Jag har aldrig varit någon storstadstjej och bodde i Stockholm enkom för jobbet, så jag funderade på att försöka hitta en tillvaro hemma i Norrland som fungerade med jobbet. Jag ville leva ett norrländskt liv, med mycket snö och nära till naturen. Men istället hamnar jag alltså här, i en stad där det är 30 grader varmt i oktober, ha ha.
Orsaken sitter på andra sidan köksbordet och skriver ut en check till hantverkare som utfört arbeten vid poolen på baksidan under eftermiddagen. Mattias Ekholm, backstjärna i NHL-laget Nashville Predators. Han och Ida blev ett par för några år sedan och efter en lång NHL-säsong med distansförhållande valde Ida att flytta med fästmannen till Music City i höstas.
– Ja, förra året pendlade jag som en tok mellan Sverige och Nashville och det var inte riktigt hållbart. Med det yrke jag har blev det väldigt jobbigt, jag kom hem och skulle vara alert och pigg inför sändningarna och kände till slut att jag var väldigt nära den berömda väggen, berättar Ida.
– Så det fanns egentligen inte så mycket att välja på. Antingen måste vi satsa på det här förhållandet helhjärtat eller gå skilda vägar och det sistnämnda alternativet var aldrig aktuellt. Så nu är vi här och även om den är en stor omställning att lämna familj och vänner och flytta utomlands känns det väldigt bra. Jag vill ju vara med Mattias.
Den 27-årige masen som bildar ett av världens bästa backpar med PK Subban nickar instämmande.
– Varje gång jag körde Ida till flygplatsen förra säsongen hade jag ångest, för då visste vi att det skulle ta åtminstone en månad innan vi sågs igen. Det var ingen höjdare, säger han.
– Det var samtidigt nyttigt att gå igenom, att pröva relationen och veta att man klarar att vara ifrån varandra. Men det är ingen tvekan om att man föredrar det här. En säsong på det sättet fick räcka.
Att kombinera livet som NHL-proffs med kärleken har emellertid varit en omställning även för honom.
För bara något år sedan bodde han i princip ihop med de övriga svenskarna i Predators – Filip Forsberg, Calle Järnkrok och Viktor Arvidsson – i ett lägenhetskomplex mitt i stan.
– Jo, vi var väl ett litet grabbgäng då, en samling ungkarlar som bodde i våra ettor med hyrda möbler och käkade taco tillsammans hela tiden. Det var ingen stabilitet alls då, vi visste inte om vi skulle stanna en vecka eller en månad eller ett år, och levde efter de premisserna.
– Men sedan köpte jag egen lägenhet och har nu flyttat ihop med Ida här och har Volvo och allt. Det är bara jycke som saknas, he he. Men det är väl livets gång. Man blir vuxen och tillvaron förändras.
Och nu ska den förändras ännu mer. Om bara några veckor – enligt planen de första dagarna i april – blir Ida och Mattias föräldrar för första gången.
– Det hade jag inte heller kunnat föreställa mig för några år sedan. Att jag skulle föda mitt första barn i USA. Aldrig, säger Ida.
– Även det är såklart speciellt, att inte vara hemma med familj och vänner en sån här gång. Men det är ju mindre komplicerat nu än vad det var förr, tack vare ny teknik. När jag har kontakt med mamma och pappa på exempelvis Facebook är det ju nästan som att vi sitter hemma i storhuset i Storuman och pratar. Jag måste också säga att jag haft en superfin graviditet, det är först nu på sluttampen det börjat kännas lite tungt. Tryggt har det varit också, de är väldigt duktiga och gör betydligt fler kontroller här än hemma. Det har känts väldigt bra.
– Ja, inflikar Mattias, det har bara blivit lite språkliga kommunikationsmissar. Man tycker ju att man kan engelska, men facktermerna runt en graviditet visade det att man inte har någon koll på alls, så i början satt jag med Google translate och översatte i realtid (skratt). Men annars har det ju väldigt bra.
Som Ida nyligen berättade i den podcast hon och Jennifer Persson – Filip Forsbergs flickvän – gör tillsammans finns det dock ett obehagligt litet orosmoln.
Runt det planerade datumet för förlossning befinner sig Mattias på bortaresa med Predators, i Florida, så med lite otur kan han därför missa denna livets hittills största höjdpunkt.
– Jag trodde inte det skulle bli så stora rubriker av den grejen, det var något vi avhandlade i ungefär en och en halv minut, men det spreds till och med till Finland, säger Ida och ler lite uppgivet medan den magiska sydstatsskymningen börjar tätna utanför köksfönstren.
– Å andra sidan är det en verklighet vi lever med och det är inte optimalt för mig som förstföderska och inte för Mattias heller. Men Predators har lovat göra det bästa av situationen. Klubbledningen har schemat och ska försöka se till att han kommer hem i tid.
Det kan dock vara lättare sagt än gjort.
– Ja, grimaserar Mattias, om det blir bråttom sent på kvällen eller mitt i natten, om vattnet går eller värkarna börjar är det ju inte säkert att det går några plan förrän tidigt på morgonen och då kanske jag inte hinner. Men vi är i alla fall inte i Vancouver. Från Florida är det ändå bara två timmar hit och, ah, hur jag kommer dit är skrivet i stjärnorna men jag är övertygad om att jag kommer vara där.
Det är Ida också.
– Jag tycker inte att det är superkul att inte veta till 110 procent att Mattias kommer att vara där, det skulle vara oerhört tråkigt om han missade förlossningen, men jag försöker ha en positiv målbild och har man det brukar det bli bra.
Det är något för fästmannen att tänka på även när det gäller vårens näst största happening.
Tanken är ju att han och kompisarna i Predators framåt midsommar ska förverkliga en livslång dröm och vinna Stanley Cup också.
De gick ju till final redan ifjol, och orsakade tidernas folkfest i sin hemstad, men nu är planen att nå hela vägen in i himlen.
– Jag tror inte det går att sätta ord på vad det skulle betyda. Det är ju för det man kämpat alla dessa timmar, det vore det ultimata kvittot. Det finns inget större för en hockeyspelare. Och nu börjar vi tro att vi kan klara det. Innan fjolåret kändes det som att den där bucklan stod där borta, säger han och pekar mot grannhuset på andra sidan gatan.
– Nu är den liksom i farstun. Vi har tittat över krönet och vet vad som krävs och känner att vi har alla förutsättningar att gå hela vägen. Ja, vi har samtidigt stor respekt för att det är svårt att och allt kan hända. Vi kom ju själva in i slutspelet som sista lag ifjol. Så det finns inga garantier bara för att vi gjort en bra grundserie i år. Men vi känner att vi är ett ännu bättre lag nu.
Även Ida, som ser alla Preds-matcher hon kan och suttit på sin plats i Bridgestone Arena även som höggravid, hoppas. Hon vill inget hellre än att fästmannen ska få se sin dröm uppfylld.
– Men vi får se var laget befinner sig när slutspelet börjar. Det gäller att komma in i det med rätt feeling. De har en helt annan press på sig i år och hur hanterar de det? Det blir otroligt spännande att se.
Jo, hon kan fortfarande sin hockey, reportern och programledaren från Storuman. Som ett rinnande vatten. Inte för inte tror många att hon skulle kunna bli en lysande NHL-rapportör – om hon bara ville.
Men det är det inte så säkert att hon vill, visar det sig.
– Nej, jag funderar väldigt mycket på hur mitt yrkesliv ska se ut i framtiden. Jag är faktiskt inte helt främmande för tanken på att byta bana helt och hållet. Kanske läser jag en kurs i idrottspsykologi, och så brinner jag fortfarande extremt mycket för välgörenhetsprojektet ”Ge Bort till Sport”, säger hon.
– Jag saknar TV-branschen, själva hantverket och utmaningen i att leda en sändning, men jag kan samtidigt tycka att mediavärlden är lite för hård och tuff och prestationsbaserad. Livet är kort, man ska göra saker man verkligen brinner för, tycker jag. Men vi får se. Först har vi lite annat att ta hand om. Man vet ingenting om hur livet kommer se ut om någon vecka. Bara att det blir dramatiskt annorlunda och det ser vi verkligen fram emot.

NY RANGERS – WASHINGTON 2-4 (Slut)
• • •
Målet – det historiska, eftersom han blev den yngste blåskjortan någonsin att scora i sin NHL-debut – var förstås kvällens överlägset största höjdpunkt för Lias
Men det hände något oförglömligt redan i första bytet.
Bäckis åkte fram och hälsade honom välkommen till ligan.
– Han gav mig en ”tap” på benskyddet med klubban och sa att det var kul att se mig, berättar han.
– Det var jäkligt häftigt. ”Bäckis” är en av mina främsta barndomsidoler.
En class act, den där Valbo-gossen.
• • •
När han nu får bo hos papa Baloo ser jag förstås till att sätta Mowgli i arbete.
Det är till exempel han som får skriva om Victor Ejdsells debut i Madhouse on Madison.
Ett hedersuppdrag – inte sant, John J?
• • •
Lias ler ännu mer när han får höra att mamma Jessica grät glädjetårar på läktaren efter målet.
– Ha ha, gjorde hon? Igen. Ja, hon brukar bli känslosam när det händer sånt.
Lillbrorsan Noah hoppade rakt upp och ner i ren glädje också, kan vi meddela.
– Han gjorde det? Vad kul för honom. Jag hoppas jag får kolla när han spelar sin första NHL-match någon gång.
Det var la fint sagt?
• • •
Nu ska vi se om Wild Bill kan nå 40 i tredje perioden i T-dojan.
Sedan blir det ett kort sändningsuppehåll här i bloggen.
Vi har stått på som arslen tisdag-torsdag-fredag-lördag-söndag-måndag så i morrn kväll har vi förtjänat en night off ute på byn.
Men på onsdag sätter vi oss tillrätta i korresoffan igen.
Tills dess:
Peace!

Slut.
Caps vinner med 4-2.
Slutkläm från kvällen kommer.

NY RANGERS – WASHINGTON 1-4 (Period 2)
• • •
Lias Andersson!
13.16 i andra perioden i sin riktiga debut med New York Rangers – 26 mars nådens år 2018 – gör han sitt första NHL-mål.
Kedjekamraten Jimmy Vesey har pucken bakom förlängda mållinjen och får fram den till Smögens Mark Messier precis framför kassen – och han snärtar kvickt och resolut upp den i nättaket.
En redan oförglömlig kväll förvandlas där till det största som någonsin hänt den unge mannen.
• • •
Caps lättar – som lag som leder med 4-0 efter en period tenderar göra – på gasen och tar inte längre sin motståndare på hundraprocentig allvar.
De försöker bara ha kul.
Det vore magstarkt att påstå att det håller på att straffa sig, men Gruabauer får i alla göra rätt för lönen, så liten den nu – jämförelsevis – är.
• • •
Lite gåshud är det omöjligt att inte få när de efter pöjkens mål zoomar in familjen Andersson på jumbon och mamma gråter glädjetårar medan lillbrorsan hoppar upp och ner av pur glädje.
• • •
Man vet att Capitals bara leker när Kuznetsov har pucken bakom Rangers kasse, lägger den på bladet och bokstavligen försöker stoppa in den bakom Pavelec – som vore det Lacrosse han spelar.
Nära att det funkar är det också.
Snudd på förödmjukande – för hela staden New York.
• • •
Min bänkgranne – känd som både Ondskan, Ekan, Bambi, Bamse och Jonathon – vrider sig frustrerat över uppgiften att ett visst lag i västra Florida bara avlossat nio skott mot mål efter halva hemmamötet med Arizona.
Ja, Bolts måste hosta upp sig.

Det är playoff snart, pojkar.
• • •
Rangers kids har ny match att se fram emot redan på onsdag.
Den spelas mot…wait for it…Capitals.
I DC.
Well, välkommen till de stora pojkarnas liga.
• • •
Nu gjorde Arizona 1-0 också.
Vilket härvel.
• • •
Nä, hockeymässigt var det här egentligen ingen stor period – första tio kändes det tvärtom om den skulle behövt en av Bäckis Oden-snusar.
Men att Lias får göra sitt första mål uppväger allt.
Många, många fler lär följa det närmaste decenniet – men just det här kommer för alltid stå ut i relief i hans minne.

NY RANGERS – WASHINGTON 0-4 (Period 1)
• • •
Ojvoj.
Lias hade kunnat få en roligare debut.
Inte för att han själv gör bort sig på minsta vis, men Capitals är hungriga ikväll och har en så kallad field day med sin valpiga motståndare.
Att de redan leder med 4-0 – och bland annat hinner göra ett shorthanded-mål – är bara ett av Rangers problem.
Gästerna får tidvis så mycket utrymme att det känns som att de har en bandyplan att röra sig på – och därför iscensätter de anfall som pågår lika länge som konserterna Billy Joel håller här i Broadway-ladan varje månad.
Det kan bli tvåsiffrigt det här.
• • •
Ovie smaskar in sitt 45:e mål – från kontoret i vänstra tekningscirkel, förstås – och fanimig:
Fortsätter det på samma sätt når han 50 redan ikväll.
• • •
Gurgel efter första avblåsningen.
Det lovar gott.
• • •
Niskanen får stå så länge med pucken framför bulgaren att han skulle hinna ut på sjunde avenyn och stoppa mynt i parkeringsmätaren, komma tillbaka och ändå ha tid stoppa upp pucken i nättaket.
Morsning korsning Rangers backar.
• • •
Det verkar som att Ovie och Kuznetsov inte gillar sin landsman Georgiev.
Redan i första bytet skjuter Ovie honom i huvudet (!) och momentet senare åker Kuze fram och tacklar honom.
Den senare tar sedan varje tillfälle att åka förbi och kackla.
Till slut jagar The Great Eight honom ur buren med ännu en bomb.
Vad är dealen med det?
• • •
Jag och Ondskan har Capitals radiokommentator – den legendariske John Walton – precis i nacken och får allt som händer detaljrefererat i realtid.
– Det har jag aldrig varit med om, men det är ju grymt, säger Ondskan.
Ja, man får ju allt förklarat och behöver inte fundera så mycket själv på vad som händer…
• • •
Lias och Filip Chytil – som också hämtats från Hartford för den här matchen – kommer först ut på isen för matchvärmningen och givetvis:
Resten av laget stannar i spelargången så kidsen får åka ett par varv på isen själva.
Klassiskt.
• • •
Ekan är lite tagen av att han får se Ovie panga in det där patenterade direktskott-från-tekningscirkeln-målet live.
– Att som hockeyälskare uppleva det är som jag föreställer mig att det är för en konstälskare att se Mona Lisa på Louvren, säger han.
• • •
Rangers eminenta rinkreporter Amanda Borges scoopar förstås hem en intervju med pappa Andersson – Niklas Andersson – innan matchstart.
Kolla här
• • •
Hör ni en hög, skärande ton som ekar över världshaven?

Det är jag som blåser i min pipa efter spårets alla kommentatorer och stammisar.
Where are you at?
Jag la ner sån satans tid och energi på kvällens intro att jag inte vill sitta här ensam…
Så:
Ladda bössan och skjut!

Man glömmer så lätt i tider som de vi befinner oss i just nu, när NHL:s contenders mobiliserar för krig.
Men det handlar egentligen inte om det.

Det här – hockey, NHL, game nights i the woooorld’s most famous arena – handlar inte om tabellplaceringar, slutspelschanser, strategier, stats, hårda skott, spektakulära räddningar, brutala tacklingar eller possession-siffror-
Nej.

Det handlar om det som lyser i ögonen på 19-årige Lias Andersson när han gör sig redo för sin allra första match i världens bästa liga.
Brusande eufori.
Bubblande förväntan.
Nervositet, anspänning, salighet och hopp.
En dröm som pulserat i hans unga hjärta sedan han var en liten knatte hemma i pojkrummet i Göteborg kommer äntligen att förverkligas och han kan – man ser det tydligt – inte riktigt greppa att det är verkligt.
– Det finns ingen som spelar hockey som inte vill vara med om det här. Jag har velat spela i NHL så länge jag kan minnas, säger han när den engelskspråkiga högen av reportrar runt hans plats i omklädningsrummet efter morning skate slutligen skingrats.
– Det känns verkligen helt fantastiskt nu.
As well it should.
Sin första NHL-match är man bara med om en gång – och den kommer leva i minnet för evigt.
Ja, varje gång en rookie debuterar på den största av hockeyns scener är den emotionella sprängkraften densamma – och det sker ju nästan i varje omgång.
Men det blir aldrig, aldrig gammalt.
För igen:

Det är vad alltihop går ut på,
Drömmar som slår in och unga män som når dit de strävat hela livet.
• • •
Nu går det förstås att tycka att vi tänjer Roadtrip-begreppet lite väl långt.
Vi är ju stationära i New York City sedan i lördags kväll.
Men jag insisterar.
Min unge travel companion går fortfarande vid min sida och vi reste trots allt från östra till västra Manhattan i morse – med buss längs 34:e gatan.
Sålunda:
The roadtrip goes on.
• • •
Lias – som går in som center mellan Jimmy Vesey och Ryan Spooner – tror dock inte att han får svårt att somna under sin pre-game nap under eftermiddagen.
– Nej, ler han, det ska nog gå bra. Jag får se till att slå av mobilen bara. Det har pinglat rätt frekvent i den nu under morgonen.
Det kan man tänka sig, ja.
• • •
Jag har snusat varje dag sedan jag var femton – alltså i 35 långa år.
Följaktligen borde det inte vara möjligt att påverka mig nämnvärt med något snus i världen.
Men det lyckas Bäckis med i alla fall.
– Testa det här, säger han och håller fram en vit dosa portionssnus efter dagens morgonvärmning.
– Ta två påsar.
Okej, säger jag med en axelryckning och trycker upp elixiret under läppen.
Fem minuter senare susar det i kåpan som efter tre dry martini på Smith & Wollensky och hjärtat bankar likt bastrummen in Lipps Inc:s gamla ”Funky Town”.
Det visar sig att jag fått i mig tjeckiskt snus som heter Oden och genom lagkamraterna Jakub Vrana, Jakub Jerabek och Michal Kempny blivit Bäckis nya favorit.
– Man får en riktig kick. Här, du kan ta hela dosan, jag har fler, säger han.
Nej tack.
No more Oden.
Jag vill inte göra en Tony Soprano och däcka mitt under pågående liveblogg…
• • •
Idag tog Mojo Johansson slutligen till orda om Brad Marchand – och han talar the truth.
Så här svarar han på The Athletics fråga om vad han anser om armbågen Boston-stjärnan använde för att ge honom karriärens hittills mest förödande hjärnskakning.
– Det var bara korkat. Det fanns ingen poäng med det han gjorde. Jag tycker det är ledsamt att det fortfarande finns spelare där ute som försöker skada andra. Vi får hoppas att det inte behöver sluta med att någon får sin karriär avslutad innan det är nog. Det är inte därför vi spelar. Om jag tycker fem matchers avstängning var tillräckligt? Nej, inte med tanke på att det var nionde gången han stängs av eller får böter för något liknande. Som sagt, jag hoppas att han inte avslutar någons karriär innan man säger ifrån på riktigt.
Amen, Mojo, amen!
• • •
Sent igår kväll gjorde Swedish House Mafia comeback i Miami.
Så det är lite förvånande att se DJ Zbad i Rangers omklädningsrum idag.
Jag var säker på att han skulle kasta sig på första bästa plan till södra Florida och joina Ultra-festen.
– Ja, flinar den nye skyttekungen, om det funnits tid så…
Centern från Stockholm känner inte Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso personligen, men nästan.
– Jag känner människor som känner dem. Men jag vet inte om det är så mycket att komma med. Det är som att få en andraassist ungefär, säger han.
Hi hi.
• • •
Nu har det varit tätt på given med hockey kväll efter kväll efter kväll – och dåligt med sömn.
Så jag känner mig lite som en småbarnsföräldrar just nu.
Med Ondskan och Arvika-Anton på besök skulle man måhända kunna säga att jag ÄR det också, men nu ska vi inte vara dumma.
Efter tre månader på rull över kontinenten flyger Arvika-Anton för övrigt hem till Sverige ikväll igen, vemodigt nog.
Det hindrar honom inte från att dundra in till Garden och gå på morgonvärmning med Lias och Bäckis & co.
Mannens hockeyintresse får mitt att lika en likgiltig afterthought.
• • •
Burra snusar tjeckiskt han med, visar det sig.
Fast för bara något år sedan hade han inga såna laster alls.
– Nej, det är han där som dragit ner mig i det här träsket, säger han och nickar mot Bäckis.
Bra ändå.
Riktiga män snusar ju.
• • •
Javesst, Leksand forever!
• • •
De lyckades stava namnet rätt i både Detroit och Pittsburgh och Newark, men i ”världens huvudstad” spricker Ondskans svit.
Här får han heta så här.

Jonathon Ekilew…det är ju hysteriskt kul.
Fast jag, som varit inventarie här i tretton år och ändå får fel namn på schemat, ska inte säga nåt.
Som Jonathon himself kontrar:
– Det ska bli en ära att få träffa denne Per Burman…
• • •
Det gick undan från beskedet om uppflyttning igår kväll till match idag.
Men faktiskt – Lias familj, med NHL-meriterade pappa Niklas i spetsen, har hunnit till New York och kommer följa hans NHL-debut på plats under Gardens välvda cirkustak.
– Jag är väldigt glad över att de är här och att jag får dela upplevelsen med dem, säger han
Där har vi det igen, det där som VERKLIGEN betyder något. Hur det känns i hjärtat på kids som står vid målet det strävat mot sedan knatteåldern och offrat allt de har av kraft och svett och smärttållighet och spirit för att nå hit – och hur det förändrar världen för hela familjer.
• • •
Vi har ju inte kunnat undgå att notera att våra vänner från Vegas, Marklund & Savonen – också kända som Lili & Susie – i Norrans hockeyblogg intagit en central roll under det pågående SM-slutspelet där hemma.
Partiska och enögda, påstås det.
Nääää….inte Lili & Susie!
Bit dom i halsen och ruska, pojkar!
• • •
I informationsbladen Rangers PR-avdelning delat ut under dagen står det att Lias är född i – Smogen.
• • •
När vi står inne hos Caps efter morgonvärmningen kastar Brooks Orpik plötsligt en bit hopknölad tejp på Jonathon Ekilew.
Då blir Örby-Tarzan för en gångs skull mycket upprörd.
– Vad fan, fräser han, nu går jag fram och säger att vi måste ”take it outside”.
Bäckis hindrar honom.
– Gör inte det, Orpik är inte att leka med…
En omtumlande förmiddagsscen!
• • •
Fatta – det här är alltså Rangers näst sista hemmamatch för säsongen. Kvar efter den är endast en holmgång mot Tampa på fredag (jo, gissa vem som sett till att han åker hem först på lördag…)
Därför bestämmer jag mig för att gå all in idag, stannar på Garden efter morgonvärmningen och sitter och knattrar i pressrummet hela dagen – tills matchen börjar.
Så jag gör jag vanligen bara under playoff, men nu blir det ju inget sånt i New York och lite av den här kittlande heldagsfeelingen vill jag ändå ha mig till livs.
• • •
Burra har ingen jättekoll på Lias, men vet såklart vem det är och ser fram emot att möta honom ikväll.
– Ja, säger han på den sedvanliga Kvinnaböske-skånskan, vi får se om jag kan säga nåt roligt och hälsa honom välkommen med en liten slash i knävecket, he he.
Lycka till med det.

Det rinner hett blod i Anderssons ådror!
• • • 
Jag träffade aldrig Jerry Williams – har bara andraassist där; känner människor som kände honom… – men ber härmed att få tacka för allt.
Han var en tvättäkta rockhjälte och den mest älskvärda av alla folkhemsälsklingar.
• • •
Dagens bild

Ondskan och Ovie.
Jag tycker den är lite…poetisk.
• • •
Det är inte helt sant att jag stannar på Garden HELA dagen.
Jag tar med Ekan på klassisk Garden-lunch på Nick & Steff’s vägg i vägg med media-entrén och äter, som alltid, deras suveräna lobster club.

Sedan går jag till mina vänner kubanerna på Penn Station och får dojorna putsade.
Är det Lias Andersson NHL-debut så är det.
• • •
Nu gissar jag att sms:en går varma mellan Kronwall, Bengan Hörnqvist, Landeskog, Zibanejad, Alex Wennberg, Pontus Åberg, Yayo Josefson, Kryckan och Marcus Sörensen.
Den som tror att gamla djurgårdare är mindre engagerade i sitt lag än gamla leksingar, modoiter, frölundaiter, färjestadare och brynäsare är i sitt tar gruvligen fel.
• • •
Det låter lite bulgariskt, Jonathon Ekilew, gör det inte?
Och varför inte – Bulgarien är ju hett här nu.
Alexander Georgiev – född i just Bulgarien – står ikväll också.
Henke?
Nä, Rangers har inte ”stängt ner” honom.
Han var med på skejten i morse och ska enligt Badtofflan spela i Washington på onsdag.
• • •
Som John J påpekade igår:
Lias är inte ende svenske kanontalangen som debuterar i National Hockey League ikväll.
Victor Ejdsell gör sin första match för Chicago Blackhawks också – och startar som förstecenter mellan Patrick Kane och Brandon Saad.
Snacka om overklig känsla…
• • •
Tyvärr är Djoosen just nu petad och får bagskejta på egen hand efter Caps värmning, men det hindrar inte att hans pappa – moringen Pär – samtidigt kommer på tal i omklädningsrummet.
Han var, visar det sig, en av Bäckis idoler i Gavlerinken back in the day.
– Ja, Brynäs hade ju femman med honom, Per Löfström, Janne Larsson, Ove Molin och Tom Bissett. Dem kunde jag aldrig släppa med blicken. De var otroliga, säger Valbo-legendaren.
Själv minns jag mest att Djoos den äldre hade ett rungande munläder och ständigt gafflade med mina idoler Thomas Forslund och Niklas Eriksson.
– Well, ler Bäckis, det har då inte gått i arv. Christian säger verkligen inte särskilt mycket.
Världen drar en lättnadens suck…
• • •
Nu är det två timmar till första nedsläpp och jag har redan kläckt ur mig tio tusen jävla tecken.
Så nu får jag ta och gå och dricka lite kaffe och kackla med valparna en halvtimme.
Annars blir det här så långt att inte en jävel orkar läsa.
Alltså:
Paus.
• • •
Nu är jag tillbaka och kommer på att jag tänkte på Johnny Cash när jag såg Cody McLeod i Rangers omklädningskabyss i förmiddags.
The Man In Black-versionen av ”Sixteen Tons” har ju följt mig och Ekan sedan vi kom till Detroit för en vecka sedan – vi har pluggat den oavbrutet, i bilar och på hotellrum och hemma i Midtown-holken – och i den finns ett par textrader som passar in på McLeods uppsyn.

If you see me comin’, better step aside
A lotta men didn’t, a lotta men died
One fist of iron, the other of steel
If the right one don’t a-get you, then the left one will

Så nu får Rangers-fansen vara hur upprörda de vill över att han ingår i laguppställningen.
McLeod är min idol.
• • •
Något säger mig att Panthers hackar i galen stubbe ute i Brooklyn ikväll.
Islanders är ett lag av den typ de måste slå i det här läget – och det är just då de brukar sätta krokben för sig själva och bränna slutspelschanserna.
• • •
Om Christian Djoos farsa var Bäckis idol var Andre Burakovskys min.
Jag växte upp med Stor-Burra och hans radarpartner Heinz Ehlers – japp, i sin tur far åt Nikolai i Jets – som främsta underhållare i Leksands Isstadion.
De var showmän monumentale – både på och utanför isen.
– Jo, man har hört talas om det. Tyvärr hann jag aldrig se farsan spela med Heinz, det hade varit något, säger Lill-Burra.
Yup, det hade det.
• • •
Så ni inte tror jag bara hittar på.

• • •
Ytterligare några rader från ”Sixteen Tons” som passar in på hjälten McLeod

I was born one mornin’, it was drizzlin’ rain
Fightin’ and trouble are my middle name

Oh yeah.
• • •
Han dröjde sig kvar till tidiga kvällen.
Sedan packade Arvika-Anton mycket, mycket motvilligt ihop sina pinaler och började dra sig mot Penn Station för avresa mot JFK.
Tre månaders NHL-tripp är slutligen över.
Vi tar farväl av den älskvärde karaktären med denna mycket karaktäristiska bild, från the morning skate i the woooorld’s most famous arena.

• • •
”Jag såg faktiskt första matchen han nånsin spelade i NHL”.
Det är inte alls omöjligt att vi som är här ikväll – jag och Ondskan och 18 000 andra – får anledning att skryta om det när Lias Andersson i framtiden är den nye King if New York.
Nu är det dags.
En ny saga tar sin början…