De hade bagarväckning och klev upp i svinottan, medan en ny, röd sol precis hade stigit över frostskadade Motown och fick den trögflytande, vanligtvis bruna Detroit River att gnistra i gryningsljuset.
En knapp timme senare checkade de – Mowgli och Baloo – ut från sin väldiga hotellskrapa, hämtade hyr-chevan i det tysta garaget, tog sig ut på Jefferson Avenue och styrde mot I-375.
– Detroit ändå, sa Mowgli, när de hade passerat Comerica Park och Little Caesar och Ford Field, jag tyckte det var trevligt här.
De tog av mot I-94 västerut, i riktning Chicago, dundrade förbi flygplatsen, vände söderut på I-75 och kom efter en knapp timme till Toledo i norra Ohio.
Just där, precis på andra sidan delstatsgränsen, noterade en förvånad Mowgli att vägbanan, som nyss befann sig i ungefär samma skick som de ångermanländska skogsbackar där Victor Hedman utför sin barmarksträning, blev mycket bättre.
– Ja, suckade Baloo, så eländigt som det kan vara i Ohio har de i alla fall lite pengar att lägga på vägunderhåll. Det har de inte i Michigan.
I samma ögonblick lossnade hållaren han på sedvanligt hade fäst i den lilla ventilationsluckan för att kunna ha telefonen som kartläsare – ett uppdrag han visste att han inte kunde anförtro Mowgli; då skulle de hamna i New Mexico – och hela ekipaget ramlade ner på golvet på förarsidan.
Baloo blev mycket irriterad och höll en utläggning om att ventilationsluckan var felkonstruerad, för hållaren gick inte att fästa på samma sätt som i civiliserade bilar.
– Vi får ta av här, så jag kan plocka upp telefonen och ha den i flaskhållaren istället, fräste han och körde in på en mack.
Där köpte Mowgli en pizza.
– Pizza till frukost, undrade en skeptisk Baloo.
– Ja, svarade Mowgli.
De fortsatte så småningom österut längs I-80, en av cross country-klassikerna, som sträcker sig rakt över kontinenten – från San Francisco till Lincoln Tunnel-infarten i New Jersey.
– Åh, jag har kört nästa hela vid flera tillfällen. Genom Nevada och Utah och Wyoming och Nebraska och Iowa, sa Baloo och lät plötsligt sentimental.
Han fortsatte:
– Just här kallas den dock Ohio Turnpike, för som du just noterade fick vi betala tull för att köra här. Det får man när det heter turnpike. Nå, just här låg vi på rull under Stanley Cup-finalerna 2008 och 2009.
Mowgli försökte verka intresserad och nickade artigt medan hans gamla brumbjörn till chaufför ältade vidare om de två klassiska finalerna mellan Red Wings och Penguins, hur han körde sträckan fram- och tillbaka vid sju tillfällen de där vårarna och hur bloggens mest klassiska sidekicks Eken och Varpu alltid åkte med.
Mowgli tittade stumt ut på det förbipasserande landskapet – på oändliga åkrar, gistna bondgårdar och billboards med löften om frälsning – och sa tyst:
– Nu kunde vi varit på morning skate i PPG Paints.
De stannade vid en så kallad Service Plaza i Towpath, mitt ute i ingenstans, för att tanka och proviantera.
I en souvenirbutik hittade Baloo en leksak som han tyckte skulle passa hans passagerare så bra att han inte kunde låta bli att köpa den.
Barnen måste ju ha sitt, tänkte Baloo.
Efter några timmar på Ohios turnpike tog de av söderut på I-76 och hamnade – efter nya tullar – istället på Pennsylvania Turnpike och den sista sträckningen in mot Steel City.
På bilstereon rattade Mowgli oavbrutet in NHL-kanalen och hummade instämmande till en debatt om vilka coacher som måste få sparken när grundserien är färdigspelad, men vid några tillfällen kunde Baloo bryta in och leta på lite musik.
På Sirius specialkanal för Tom Petty – salig i åminnelse – spelades fantastiska brottarhits med Brenda Lee (”Dynamite”), Chubby Checker (”Pony Town”) och Choir (”It’s Cold Outside”).
Då slog det honom.
– Det var just här det hände, flämtade han i höjd med New Stanton.
– Vad hände, undrade Mowgli.
– Det var när vi åkte här Eken slog fast att Britney Spears version av ”Satisfaction” är bättre än Rolling Stones original.
– Holy ground, konstaterade Mowgli,.
Sedan dröjde det inte förrän Pittsburgh maffiga skyline tornade upp sig framför vindrutan.
Efter att ha krängt sig över Memorial Bridge och stressat genom några hårt trafikerade korsningar parkerade de till sist utanför Marriott-hotellet vägg i vägg med PPG Paints Arena.
– Nu ska vi se på hockey igen, sa Baloo.
– Det ska bli så jävla kul, sa Mowgli.
• • •
Ja, god kväll på er.
Där fick ni minsann en helt liten novell till inledning.
Fint va?
Jag tänkte ett tag att den skulle få utgöra hela introt.
Det hade varit ett djärvt grepp – i synnerhet eftersom det ju faktiskt KAN hända att helt nya läsare tittar in för första gången.
”Vad i helvete är det som pågår här”, hade den nykomlingen tänkt.
Den reaktionen kan absolut ha sitt värde ibland, men inte just nu.
Vi har en riktigt intressant och dramatisk match, fullspäckad med rätt sorts potential, framför oss och den vill jag ändå haussa lite extra.
Så nu pumpar vi på som vanligt.
• • •
En vemodig liten detalj inbyggd i just den här etappen – för att nu fortsätta vara nostalgisk om 08 och 09 – är att vi då körde mellan två arenor som inte finns längre.
Det var i The Joe i Detroit och Igloon här i Pittsburgh de finalerna avgjordes.
Nu spelar de bägge lagen – som bekant – i helt nya, moderna lyxbyggen, medan de gamla hallarna antingen redan rivits eller står övergiven och rostar ihop.
Kalla mig vek i anden, men jag tycker det känns lite ledsamt.
• • •
Devils har bara spelat stora matcher under den långa roadtrip som avslutas i västra Pennsylvania ikväll, men ingen av den här digniteten.
De måste vinna mot mästarna.
Måste.
Annars går Panthers – som tar emot Coyotes hemma i Sunrise imorrn – snart om och så går drömmen om playoff i The Rock sönder.
Det är framförallt därför det känns som att detta kan bli en en av grundseriespurtens verkliga happenings.
När det inte finns några alternativ, när bra lag är tvingade att satsa hundra procent och ge allt – då brukar det börja brinna i isen.
• • •
Vi får några timmar på rummet innan det är dags att knalla den klassiska lilla backen ner till pressentrén och jag vet precis vad som ska hända när jag säger att jag ska gå och köpa kaffe och låtsas gå ut.
Mowgli kastar sig över den där leksakslastbilen, hoppar ner på golvet och börjar köra den fram och tillbaka över heltäckningsmattan medan han låter ”wroooom, wrooooom”.
Nä.
Jag ljuger.
Det gör han inte.
Men jag har liksom fått den bilden på näthinnan och tycker den är gränslöst underhållande.
• • •
Det är inte vilken serielunksgäspning som helst för pingvinerna heller, det här.
De kanske inte absolut MÅSTE vinna, men de är satan så angelägna om att få göra det, för de har både lede fi Flyers och – framförallt – Blue Jackets klippande med käftarna runt dem som zombisarna runt Will Smith i ”I Am Legend”.
Vill det sig illa är de nere i wild card-gyttjan när helgen passerat och det tänker de under inga omständigheter acceptera.
Så var redo.
Crosby, Malkin, Kessel, Letang, Bengan, Hagge och de andra kommer skjuta skarpt.
• • •
Den här säsongen är alltså den första sedan Original Six-eran på 60-talet vi – snart – tagit oss genom utan att en enda coach fått sparken.
Men som de slog fast i det där debattprogrammet på NHL Radio när vi störtade fram längs Ohio Turnpike idag kan det istället bli ett blodbad när krutröken lagt sig.
Bland de som som nämndes och alltså kan få utgången utpekade för sig inom kort fanns följande:
Barry Trotz, Alain Vigneault, Jeff Blashill, Glen Gulutzan, Dave Hakstol, Bill Peters, Guy Boucher, Joel Quenneville och Todd McLellan.
– Bra, säger Ondskan, de har gjort sitt. Det är dags för nytt blod i tränarskrået.
Mitt i allt det försynta kan han vara så brutal.
• • •
Trist grej för Devils:
Corey Schneider har tappat spelkulorna och befinner sig så långt under normal standard att det behövs en U-båt för att mäta.
Karln har inte vunnit en match sedan december (och för all del tillbringat mycket tid på skadelistan sedan dess, men ändå).
Så med start ikväll låter det som att coach Hynes bestämt att de ska rida in i playoff på Keith Kincaids rygg.
Han var helt sensationell när vi såg honom i Nashville i början av månaden, men det är alltid ett aber när en backup plötsligt får så stort ansvar.
Långtifrån alla pallar trycket.
Gör Kincaid?
Vi vet snart.
• • •
Jag känner inte många Pittsburgh-kollegor, de håller sig enligt lokala traditioner för det mesta för sig själva, men det är alltid ett sant nöje att träffa den förträfflige Seth Rorabaugh – numer på allsmäktiga The Athletic.
Om det inte vore för att jag ska upp och köra ny, lång etapp i morgon bitti är risken stor för att vi efter avslutat värv ikväll hamnat på Shale’s, norra halvklotets sunkigaste sunkbar, men vad gäller bilkörning och booze sitter min svenska moral djupt, så det blir inget med det.
• • •
Bengan Hörnqvist är medveten om att bloggen hedrar PPG med sin närvaro i afton och han är visserligen inte tillnärmelsevis lika peppad över det som Vigge Hedman är över att Ondskan Ekeliw dyker upp i The Rock imorrn, men han har lovat att sätta ett par rökare.
• • •
John Hynes tar sitt förstånd till fånga och återförenar den smått sensationella kedjan med Hischier, Taylor Hall och Bratten ikväll.
Det vore inte dumt om de gjorde succé, så vi kan in och prata med Jeppe efteråt.
Då kommer han tro att jag tagit med mig hans okända tvilling.
Ekan må vara 28, men han är faktiskt snudd på kopia av 19-åringen från Trångsund…
• • •
Det var nyss någon, i spåret eller på Twitter, som tyckte att vi skriver och pratar för lite om Anze Kopitar.
Efter den otroliga uppvisningen igår kväll är det bara att lägga ner vapnen och ge honom eller henne – vem det nu var – rätt.
• • •
Ekeliw har aldrig varit i Pittsburgh tidigare, och således heller aldrig i PPG Paints, men gör snabbt en helt riktig iakttagelse:
– Vad fräsch den här arenan känns. Den verkar inte ha blivit det minsta sliten.
Nej, det är bra märkligt.
Åren brukar börjar synas rätt snabbt i de amerikanska jättehallarna – hej, United Center, till exempel – men efter åtta år är bygget på 1001 Fifth Avenue som ny.
Imponerande.
• • •
På en billboard vi passerar i gränstrakterna mellan Ohio och Pennsylvania står det:
”Read the bible. For inspiration, guidance and correction”.
Correction, ja.
Det skulle nog fan behövas.
• • •
Han kommer få en av mina Hart Trophy-röster, det är i praktiken klart.
Frågan är bara om Geno verkligen ska ha förstaplatsen (vi får ranka fem spelare)?
Ikväll har han chansen att övertyga mig om det.
• • •
Ondskan Ekeliw tillhör en generation som aldrig hört talas om RC Cola och han ser lite skeptisk ut när jag ställer fram en burk med denna officiella PPG Paints-dryck.
Men han dricker, gör en grimas, muttrar något om ”syrligare än vanlig Cola” och säger sedan:
– Tre plus.
• • •
Nej, hörrni – nu smackar vi ut.
Det är dags för en stor jävla match i downtown Pittsburgh.
Mycket nöje!
