NASHVILLE – DALLAS 2-0 (Slut)
• • •
Nu får jag skämmas.
Hela familjen Sibner – inklusive 70-årige farbror Sten – är ute och stompar i honky tonk-natten.
Men jag har hållit på och hamrat text fram till nu och tror faktiskt att jag viker ner mig.

Det är en dag i morgon också, som de kloka och ordentliga brukar säga…
• • •
Ja, det slutade ju så lagom muntert för Burger Klingberg det där.
Han snubblade helt enkelt omkull, varpå Bonino helt enkelt kunde ta pucken och sätta 2-0 i tom kasse.
Men let’s be clear här.
Shit happens och den där olyckliga vurpan säger absolut ingenting om honom som hockeyspelare.
• • •
Dom sitter på Robert’s World, sibnarna.
Det är ju skandal att jag inte gör dem sällskap.
Ska jag inte ändå…kanske?
• • •
Min handpåläggning hjälpte alltså inte Filip – även om det var löjligt nära när han skickade iväg en sylvass missil men blev rånad av utsökte Kari.
Oroande, magin ska inte bara kunna försvinna sådär
Men jag är här på torsdag också och lavinen går väl då istället.
• • •
Tänk om de får höra Buck Owens ”I’ve Got a Tiger By The Tail”, smålänningarna på Robert’s.
Medan jag sitter här på hotellrummet och ugglar.
Det vore verkligen en oförlåtlig miss…
• • •
Det börjar bli trängsel runt strecken nu – och framförallt då i väst.
Men i toppen är det två lag som dragit ifrån klungan.
Just det: Tampa och Nashville.
Dom är det många som hoppas få se i finalen, ja…
• • •
Nä, nu tar jag och sätter punkt här – och så får vi se hur kvällen slutar.
Det är ändå två timmar tills de stänger på Broadway…
Vi hörs igen när ankflocken från Anaheim flyger in på torsdag.

Slut, Preds sätter 2-0 i tom kasse.
Liten slutskvätt kommer vad det lider.

NASHVILLE – DALLAS 0-0 (Period 2)
• • •
And I’m a honky to…nope, vi är inte riktigt där efter två perioder heller.
Matchen har inte det bett det fanns anledning att förvänta sig på förhand – inte mer än ögonblicksvis.
Dock:
Preds har börjat varva upp och tar över mer och mer – och om det inte varit för att Kari sprattlat så förnämligt mellan stolparna hade de nog gjort både ett och två mål vid det här laget.
• • •
Det börjar i alla fall bli riktigt grinigt och gött på isen.
Så om inte annat blir tredjeperren intressant på DET sättet.
• • •
Ingen hade kunna protestera om Sissons fått två för filmning när blir hakad i mitten av perioden.
Eller, jo, det hade nog allihop här inne kunnat – men de hade haft fel.
• • •
Det blir ingen korv i pausen.
Det blir en finfin skvätt gumbo med utomordentlig malle i.
Sån pressmat bjuder de fan inte på hemma på Garden.
• • •
Linyreg, att jag inte tänkte på det.
Arvika har förstås inte blivit biten av ”nånting”. Han har varit ute och boxats i Kalifornien.
– Ja, erkänner han till slut, och det var bara en som kom levande ur striden.
Ojvoj.
• • •
Mighty De La Rose hugger till två gånger om i Newark.
Den informationen måste någon få fram till bäste kompisen Flipper i pausen.
Då exploderar han.
• • •
Får mail från dörrmännen i mitt hus på Manhattan om att en besvärlig snöstorm drar in över New York imorrn.
Synd för dom som är där då, men jag är i Nashville, jag – ho ho ho!
• • • 
Som sagt – Amish-skägget från Tammerfors!
Han är ligans hetaste forward och har nu ett hattrick på Garden på CV:t också.
• • •
Det blir Eky Ekholm som spräcker nollan.
Kom ihåg var ni hörde det först.
• • •
Nu ska vi se…undrar om de har nåt kvar av den där gumbon. Den var inte dum.

NASHVILLE – DALLAS 0-0 (Period 1)
• • •
Mja. Nja. Nä.
Vi får glimtar av storhet och drama och sån där besinningslös intensitet som exempelvis Bolts och Flyers kramade ur varann i söndags.
Men ännu svänger den tänkta kanonmatchen inte på kontinuerlig basis som Dwight Yoakams ”Honky Tonk Man” direkt.
Preds har dock haft för vana att starta lite beige de senaste veckorna – vändningar har blivit en särskild sorts specialitet – och ännu finns det tid för den här stuvningen att börja koka.
Ett mål bara, åt endera hållet – sen smäller det.
• • •
Coach Lavy är inte dummare än att han låter ex-pensionären Fishers kedja starta matchen och såklart – jublet under line-up får det att rista i hela ladan.
• • •
Det är inget fel på hon som sjunger nationalsången ikväll heller, men hon är ju inte Faith Hill eller Tim McGraw.
Vilken upphetsande grej det där var under playoff, surret om vilken av countryns superstars som skulle kliva ut på isen inför matcherna.
Jag hoppades in i det längsta på Dolly – och kräver att hon får den äran i vår istället.
• • •
Just ja, Radulov spelade ju här i Nashville – innan det blev sånt off ice-strul att han till slut stack hem till Ryssland.
Preds-fansen har inte glömt och buar varje gång han rör pucken.
• • •
Amish-skägget från Tammerfors är så het att han skulle få vedeldad bastu hemma i de blåvita skogarna att likna en igloo.
Han gör både 36:e och 37:e målet – mot Henke på Garden – och går därmed om självaste William Karlsson i målligan.
Wild Bill, ladda bössan – det här kan ju inte få hända!
• • •
Slutspelet har redan börjat i Smashville.
Precis efter första nedsläpp plaskar i alla fall en fet catfish isen.
• • •
Jisses, Devils har en field day med Montreal.
Vad pysslar Juliens pojkar med?
• • •
David Poile zoomas i en reklampaus in i jumbon får en rungande standing ovation för sina 1320 segrar som general manager.
Jag kan inte minnas att jag nånsin sett en GM bli bejublad på det viset.
• • •
När Mattias Janmark blir utvisad säger Bridgestone-speakern att ”Mattias Jarnkrok” får två för tripping.
Hm.
• • •
Precis innan matchstart börjar jag fundera på om jag ska hinna till loungen och hämta en kaffe – men just då kommer The CEO med en kopp åt mig.
Vilken hjälte.
Det är så jag får lust att konvertera till Smålandismen – men tror jag väntar till på tossda!
• • •
De har en studioman i Smashville-sändningarna som ser ut precis som Sportbladets administrative redaktionschef, Jan ”Flash” Johansson.
Så den studiomannen är det svårt att inte börja gilla direkt på uppstuds.
• • •
Apropå ”ser ut som” krävs det på sina håll att vi måste få en bild på Professor Hugosson och Ryan Ellis ihop.
De är lika svåra att skilja åt som hårt besprutade frukter i en apelsinodling i Florida.
• • •
Kari Lehtonen är bättre än sitt rykte.
Han briljerade i den ena av matcherna jag såg i Big D för några veckor sedan – och det gör han ikväll också.
Foträddningen på Ryan Johansens stora chans håller Pekka Pinne-klass.
• • •
Arvika-Antons pressläktarstol gapar tom i en halv period – men precis när papa Biff börjar bli orolig kliver han in och slår läger som en campare som kommit till Gotland för att stanna hela sommaren (att man kan hålla på och joxa så mycket med väskor och datorer och sladdar och skit…otroligt!).
Och kolla – visst ser ena handen ut som att den sitter på Obelisk i Asterix-böckerna.

• • •
Ni vet Jarkko – också känd som Teemu S….han är inte glad över att jag lämnat New York just idag.
Förslag på hur han ska återgäldas mottages tacksamt…
• • •
En korv på det här, det tror jag på.

Brothers and sisters – jag har ett ord åt er.
Nashville!
Oh yes, oh yes.
Nashville!
För första gången sedan 11 juni förra året, när Bengan Hörnqvist avgjorde senaste Stanley Cup-finalen, är bloggen tillbaka i Music City, Tennessee, och my god, det känns snudd på överväldigande.
Det sjunger i hjärtat, det bubblar i själen och det sprakar i hjärnan.
Här finns ju i princip bara det bästa av det bästa och det skönaste av det sköna.
Honky tonk och baby-back ribs. Bluebird Cafe och Robert’s Western World. Ryman Auditorium och Grand Ole Opry. Broadway och The Gultch. Patsy Cline-museum och Country Music Hall of Fame. Old Gringo-boots och Stetson-hattar. Bourbon och gud. RCA Studio och Jack Whites Third Man Records. Martin’s BBQ och Old Hickory Steakhouse. Dolly Parton och Chris Stapleton. Hot chicken och grits and shrimps.
Och som kronan på verket, grädde på moset och trumvirveln i en Johnny Cash-klassiker:
NHL-hockey mitt i stan, spelad av ett av världens bästa och mest sevärda lag, i en arena som rockar som en gisten lada i Smoky Mountains under en Saturday Night Jamboree.
Oh yes, oh yes.
Nashville!
• • •
Ja, några av er – de flesta – förstod att det var hit jag skulle och får härmed en liten applåd.
Jag kom – efter en bumpy flight över Pennsylvania och goddamned West Virginia – ner vid halv sju igår kväll och en timme senare klev jag in i det gudomligt doftande oset från rökeriet på Martin’s BBQ.
Vi ska inte överdriva, men om det finns en himmel tror jag att den är just som Martins’s på 410 4th Avenue i Nashville.
Herregud, sicken magi.
Det blev en lång middag – bestående av en halv-rack juicy ribs, smoked sausage, brisket, bakade bönor och mac & cheese – men givetvis fanns det tid för lite honky tonk-jumping på Broadway också.
Meddelas kan att det på scenen på Legend’s Corner stod ett tajt litet coverband och spelade gamla Lefty Frizzell-hits.
I’m in heaven, som det heter i sången.
• • •
Ni minns förra veckans fantastiska showdowns mellan Bolts och Stars, Preds och Jets och mellan Bolts och Flyers, right?
Well, det är en match med potential att bli precis lika häftig och minnesvärd som inleder detta Nashville-öventyr.
Vi har nämligen Dallas Stars på besök i Broadways neonsken och jaja, de spelade även igår – och fick, lätt skrällartat, spö av Ottawa.
Men då hade de, gissar jag, redan tankarna på denna duell, för kanonlagen Preds och Stars är sedan länge riktigt bittra divisionsrivaler och vet dessutom att de mycket väl kan komma att ses igen i playoff om en månad eller två.
Dessutom:
Predators har vunnit åtta raka och klipper de även en nionde skalp slår det klubbrekord.
– Det är ju rätt stort bara att ha tangerat det rekordet, men vi vill förstås slå det också. Det är bäst när man är ensam på bergets topp, säger Mattias Ekholm helt poetiskt efter dagens morgonvärmning.
Buckle up, mina vänner.
Det här kan mycket väl vara den typ av fajt vi återkommer till när säsongens höjdpunkter ska sammanfattas.
• • •
Jag var som bekant inte ensam svensk i Vegas för några veckor sedan – och är det sannerligen inte här i Nashville heller.
The CEO of Everything – ni vet, Peter Sibner – har återvänt med ännu en gruppresa och leder den tillsammans med sin sidekick Professorn, alltså Linus Hugosson.
Och – jodå, han är här också:
The legendary Arvika-Anton.
Fråga mig inte hur det går till, men han har susat runt över kontinenten som en hockeyfrälst Jack Kerouac i flera månader och bara pumpar på, envetet och outtröttligt.
• • •
Somliga kallar det ”första halvan av mars”, men vi som följer NHL vet ju att den här tiden på året egentligen är ”Flipper Forsberg Time”.
Sudden death-målet i Denver i söndags var bara början, nu går den verkliga forsbergska lavinen snart med ett dånande bra.
För det talar ju också det faktum att hans fellow mas, sång- och dansbjörnen Biffen Baloo kommit till stan – och jag gör vad jag kan för att ytterligare boosta den magi jag alltid bär med mig åt honom.
När jag efter the morning skate är ensam i spelargången utanför hemmarummet fingrar jag lite lätt på alla klubbor som står i Filips ställ.
Hattrick coming up, folks!
• • •
Fast vi får se vad Arvika-Anton, influgen från södra Kalifornien, egentligen är i för form idag.
Just som jag sitter här och bankar intro kommer sms om att han visserligen landat men måste till sjukhus för att han blivit biten ”av något” och en handled är nu svullen som ett flodhästknä.
Biten!?!
Av ”något”!?!
Är det Ryan Kesler som tagit en tugga av de värmländska skogarnas egen Tomas Ros?
To be continued…
• • •
Det är förstås inte längre samma drag i Smashville som under slutspelet och finalerna förra våren. Det som hände här då liknade ingenting vi sett tidigare och jag har svårt att se hur det nånsin ska kunna överträffas.
Men fragment av den euforiska feber som grep tag i den gamla sydstatsmetropolen dröjer sig liksom kvar, ekar mellan honky tonksen och skänker även en sån här serielunkskväll mer nerv och atmosfär än såna brukar ha på alla andra ställen – Vegas undantaget.
God bless the fine people of Nashville, säger bloggen.
• • •
Som om det inte vore nog med The CEO, Professor Hugosson, deras gruppresa och en sönderbiten Arvika-Anton.
Sibner har med sig farsan och en farbror också.
Ulf och Sten Sibner, alltså – två ärrade, råcoola smålänningar som hämtade ur ett Vilhelm Moberg-drama.
Redan igår kväll, på Martin’s, muttrades det om hur masarna svek under Dackefejden 1542.
Detta blir en resa för historieböckerna…
• • •
Stars har lämnat Big Ben Bishop kvar i Texas.
Han är skadad, tydligen.
Vilken chock…
• • •
Man måste beundra staminan hos alla dessa smålänningar bloggen plötsligt har omkring sig.
De har ju just firat Smålands nationaldag – men står ändå upp som om ingenting hänt.
Ni känner till den, va?
Den firas alltid fössta tossdan i mass – och då äter di ättsoppa!
• • •
Oj, de har renoverat och byggt om och piffat till Predators omklädningsrum så man tror att man hamnat på en flashig nattklubb i Barcelona när man kliver in genom dörren.
Inte ens mattan Ondskan Ekeliw brukade trampa på är kvar.
Istället sitter klubbmärket – i form ev något slags flashig ljusskylt– i taket.
Där ska inte ens Örby-fasan kunna skända det, tycker man…
• • •
Vi har mer fint på menyn så här den sjätte dagen i mass (!) månad.
Framförallt kommer Wild Bill Karlsson tillbaka till Nationwide Arena i Columbus för första gången sedan Blue Jackets-ledningen gjorde det fatala misstaget att inte skydda honom i expansiondraften och var så säker – han tänker göra sin bästa match på hela säsongen.
– Nervös? Nej, det finns inget att vara nervös för. Jag är bara extremt taggad, sa han när vi sågs i Newark i söndags.
• • •
Dallas Stars på ena planhalvan betyder, exalterande nog, att den gode Scott Burnside är in the house också.
Men han flyger med laget och kom in först vid 02.00 i natt och tyvärr, vi hinner inte med något samkväm ikväll heller.
– Vi åker hem igen direkt efter matchen, säger han och låter nästan som att han ska börja gråta.
Jag förstår precis…
• • •
I maj och juni var det så mycket media inne i Predators-kabyssen att man i princip behövde vara insmord i kokosolja för att kunna ta sig fram.
Det är det inte nu, men ändå viss murvelhets för en särskild liten happening ingår i kvällens giv.
Gammgubben himself, Mike Fisher, spelar sin första hemmamatch sedan han klev ur sin pensionärstillvaro och gjorde comeback.
Så det bildas big time skolgårdshög runt hans bås efter morgonvärmningen.
Intill sitter Filip Forsberg och ser glad ut.
– Ja, det är ju så jäkla häftigt att han kommit tillbaka. Han är sån kung, myser snipern från Åkerö.
• • •
Ledsamheter vildar dock inte länge hos Burnside. Istället piggar han upp oss alla med löftet att Stars kommer gå upp mot Golden Knights i första playoff-omgången.
– Den serien måste du följa, slår han fast.
För att travestera utsökta gamla Los Lobos:
How will the biff survive?
• • •
Mitt lilla tips är att verkligheten kommer ikapp Rangers mot Winnipeg Jets ikväll.
Om inte – om de slår även Laine & co – då vetifan hur nånting överhuvudtaget ska kunna förklaras i denna världen.
• • •
Man vet att man är i Nashville när även bloggbiffen behöver en pre game-nap för att kunna prestera.
• • •
En annan som ser ut som han är redo för en riktigt stor match ikväll är Viktor Arvidsson.
Blicken glöder under förmiddagen.
Han kommer inte hacka i galen stubbe, det kan jag försäkra.
• • •
Att de som sköter Bridgestone Arena byggt om hemmalagets omklädningsrum är ändå likgiltigt.
Det viktiga är att de installerat två nya urinoarer på muggen där vi som häckar på pressläktaren får lätta på trycket.
Vi jublar, för kön till den toan brukar vara en svettig utmaning.
• • •
Patrik Laine, förresten…hans skägg börjar bli mer episkt än Burns och Thorntons.
Om han bara satte på sig hatt skulle han tas emot som en förlorad son i Amish-huvudstaden Lancaster i centrala Pennsylvania.
• • •
Det verkar inte som vi får någon Jack Daniel’s-flaska i pressboxen ikväll.
Attans.
Men desto mer anledning att längta efter de slutspelsdraman som följer här i en inte alltför avlägsen framtid.
• • •
Professor Hugosson hängde till vår glädje med på honky tonk-stomp på Broadway igår.
Var det tänkt i alla fall.
Men han hade inget leg med sig och blev inte insläppt på vare sig Robert’s eller Legends.
Och inga argument om att den gode närkingen är 37 år bet.
– Nej, det ser du alldeles för ung ut för att vara, gjorde en dörrvakt klar.
Den kommentaren kompenserade indignationen över att inte komma in, tyckte jag det såg ut som…
• • •
Även Schweizisk media gör ett nerslag i Nashville just den här veckan.
Han är stor nu, Kevin Fiala!
• • •
Uj, det dröjde inte länge innan de gyllene riddarna tvingades lyssna på Nationwide-kanonen.
• • •
Arvika-Anton har platsen intill yours truly bjupp i pressboxen, visar det sig.
Bara nu inte sjukdomen Kesler gav honom med sitt bett smittar…
• • •
Mattias Janmark ser ut som att han gått en tiorondare med Hannibal Lecter, ansiktet är helt demolerat – men han är ju hockeyspelare och fortsätter spela utan att gnälla.
• • •
Pekka Pinne tittar förvånat – för att inte säga lugubert – på mig när jag står och pratar med Eky under förmiddagen.
Så konstigt kan det väl inte vara att en korpulent svensk journalist då och då kommer och pratar med hans blågula lagkamrater?
• • •
Ingen burgare är saftigare än klingburgaren från Dallas, det är värt att påminna sig varje gång Stars kommer ut på isen för match.
• • •
Oj, det här blev ett långt intro. När bloggarn har kul blir det gärna det.
Men nu rättar vi till bolo-slipsen och kör ner bootsklackarna i parketten.
Dags för the honky tonk hockey show i Bridgestone Arena!

Bara så alla vet:
Bloggen är i Nashville och sänder live från matchen Predators-Stars.
Intro kommer strax före 02.00, svensk tid.
Men den som ser tidigare matcher och vill kommentera i spåret – be my guest!

NEW JERSEY – VEGAS 2-3 (Slut)
• • •
Knights står emot hemmapushen och bryter därmed sin tre matcher långa förlustsvit.
För Devils gäller följande nu:
In med Bratten igen!
• • •
Ah, Wild Bill bränner ett drömläge i tredje också.
Men then again: Vegas spelar i Columbus i övermorgon.
Han spar sig förstås tills dess…
• • •
Och med det:
Hasta La Vista, baby.
Nu åker jag hem och kollar Oscar-gala.
Vi hörs igen på tisdag – från en helt annan NHL-stad…

NEW JERSEY – VEGAS 2-3 (Period 2)
• • •
– MVP, MVP, MVP!
Så gastar fansen i The Rock.
Och det gör de rätt i, för Taylor Hall förlänger sin poängsvit med både en assist och ett grant mål.
Sicken king.

Det är dock Vegas som efter tre cannolis bakom Schneider har ledningen – och jag tror mig kunna svära på att de kommer precis allt för att hålla den i tredje och undvika en fjärde raka smäll på näsan.
• • •
Ni får ha överseende med att detta inlägg blir lite sent och lite forcerat, för jag får ägna mittperioden åt att ringa Filip Forsberg och sen skriva snabbreferat om hans triumf i Denver.
Ett tufft jobb, men nån måste göra det.
• • •
Mot alla odds inträffar inga missöden under pausen – om man inte ska räkna det faktum att jag springer på Marc Bergevin, redan på plats inför Habs gästspel här på tisdag.
• • •
Wild Bill har ännu ett av sina många frilägen – men det blir bom den här gången.
Förmodligen är det som John J säger.
Han bara skjuter in sig.
• • •
Såklart, exakt när jag får tag i Filip gör Sami Vatanen mål för Devils, så i en minut hör jag och min fellow mas i Nashville ingenting av vad vi säger varann.
• • •
Mål av Tatar och assist av Reaves…ja, det är ju det jag sagt hela tiden. GMGM gjorde grymma trejder i måndags!
• • •
Nu kommer det mail om att jag kan checka in på min flight i morgon eftermiddag.
Gissa var den går, ni…
• • •
Även Jon Merrill noteras för en assist och det gläder honom garanterat på djupet, för han var ju den Devils inte skyddade i somras och skickade till Strippen.
• • •
Nu ska vi ha tag i Silfverberg också, så här måste pumpas lite kaffe.

NEW JERSEY – VEGAS 0-0 (Period 1)
• • •
Det var nog tur jag glömde ta på mig bälte.
Om jag haft ett är det risk att jag hängt mig med det nu.
Så tråkig är förstaperioden…
Nä, nu ska vi inte vara såna.
Så hemskt är det inte, tvärtom faktiskt – när Devils efter de tio rätt bleka minuter hostar igång blir det faktiskt åka av.
Jag ville bara få in det där med bältet…
• • •
För i helvitte, Bratten är petad för första gången på hela säsongen.
Skandal – ska de börja messa med ett vinnande koncept här också?
• • •
Vegas har kör bussen i början och ser till att Schneider får jobba mellan stolparna..
Se blir de snudd på nertryckta i strumporna av Hall & co.
GMGM:s nya giv….
• • •
Ojvoj, det är knatte på högst sju-åtta år som sjunger nationalsången – och gör det helt fantastiskt.
Vilken pipa!
• • •
Nu ska vi vara rättvisa och inte bara skylla Vegas sentida dipp på Tatar-biffen och Reaves.
De har avsevärd trängsel på skadelistan också.
Utöver Prins Oscar saknas även James Neal, Luca Sbisa, Bellemare och – framförallt – Nate Schmidt, lagets klart bäste back.
Det känns ju, förstås
• • •
Kung Kenta med dagens bästa förslag:
Ha hängslen i reserv.
Såna kommer ligga i dataväskan framdeles.
• • •
Fy fan vilken bra hockeyspelare han är, Taylor Hall.
• • •
TJ Luxmore är en av huvuddomarna i The Rock. Jag har alltid gillat det namnett. Det låter som han skulle kunnat spela bas med Mink Deville 1979.
• • •
Men kolla, Marcus Pettersson gör mål – sitt allra första i NHL – för Ducks.
• • •
Jag anade väl det…23.00 är på tok för tidigt för nattsuddaren John J.
Vi får nog vänta nån period till på hans sällskap.
• • •
Naturligtvis krånglar Wi-fin i The Rock idag också.
Vem trodde något annat?
• • •
Jag ser tydligen väldigt grinig ut, för plötsligt kommer det fram en gubbe från sällskapet intill och förklarar att ungdomarna han har med sig på pressläktaren är college-kids som ska lära sig om hockey, ”hoppas du kan ha överseende…”.
Ah, skiter väl jag i.
Men…Biffen! Vad är det för attityd? Kom igen nu!
• • •
Amen, titta – John J är med oss ändå.
God morgon, kompis!
• • •
Nu ska vi se vad som händer i pausen.
Förmodligen trampar jag snett och stukar en fot.

Först Vasaloppet, sedan Oscar-gala – och däremellan bloggfest i The Rock, där New Jersey Devils tar emot fellow de gyllene riddarna från Las Vegas Boulevard.
Super Tuesday kommer tidigt i år – på en söndag.
Kul, va?
Nå, det började rätt dåligt eftersom en norrman åter var snabbast i fädrens spår, men kommer sluta utmärkt eftersom ”The Shape of Water” och ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” rimligen tar storslam på Dolby Theatre senare ikväll – och nu, under mellanakten, har vi all anledning att hoppas på förstklassig underhållning.
Det är ju de facto säsongens två stora sensationer – lagen som skulle bo i tabellens källare från start till mål men skrällt sig till playoff-positioner, contender-status och i ena fallet till och med tillfällig serieledning – som går i strid för allra första gången.
Och inte bara det.
Bägge kontrahenterna spelar kvick, explosiv, tekniskt driven hockey.
Så yeah.
I väntan på att de rullar ut röda mattan på Hollywood Boulevard torde vi ha ett par timmars förstklassig förlustelse – med skridskor på – att ägna oss åt.
• • •
Trots allt exalterande på dagens program måste jag förvarna om att det är en biff på rätt kinkigt humör som sitter här i Springsteen-land och hamrar på intro.
Hittills har detta nämligen varit one of those days – en sån när allt litet skit behagar jävlas.
Först insåg jag att jag tappat borta ett presskort jag verkligen behöver framöver och letade så länge, och så ursinnigt, i lägenheten att det blev sen avfärd hit – och därför glömde jag i stressen att sätta på mig livrem.
Har ni hört?
Det kan han inte ha hänt på 30 år att jag gått ut utan bälte, men här sitter jag, som nån jävla trapetskonstnär.
Inte hann jag äta heller och sen fastnade jag i köer med en Uber-chaffis som hade ägg under gaspedalen och inte hittade och givetvis – när jag kom fram och skulle knyta en sko gick skosnöret av.
Var snälla, annars kommer jag explodera av vrede…
• • •
De har skrällt som ingen annan i amerikanska proffsidrottens historia, men faktum är att våra vänner från Strippen kommer åkande över kontinenten med tre raka försluter under bältet (den som hade ett sånt ändå…)
Japp, de har torskat samtliga matcher sedan trade deadline för en knapp vecka sedan – inklusive mot Ottawa i fredags – och jag befarar ju att det inte alls är någon tillfällighet.
GM George McPhee hade en perfekt grupp med unik kemi – sprungen ur kollektiv revanschlystand – och en bultande vi-mot-resten-av-världen-attityd.
Den fanns det inga som helst skäl att fucka med, särskilt inte som spelarna åstadkommit så oerhört mycket mer än någon hade föreställt sig.
Men uh-uh, klåfingriga GMGM kunder inte låta bli späda ut The Golden Misfits-konceptet med en Tatar och en Reaves och lagom till spurten mot playoff är det en megaskräll med rubbad balans som vinglar ut i okänd terräng.
Jag hoppas jag har fel, jag hoppas de snabbt hittar sin surrealistiska groove igen, men det gör mig snudd på ursinnig att jag ens behöver fundera i den här banorna.
Allt var ju så bra…
• • •
När jag nu lyckats glömma bälte kan vi förstås vara helt förvissade om att byxknappen kommer hoppa ur också.
Sen blir jag, bokstavligen, tagen med byxorna nere när jag står och intervjuar Wild Bill i Vegas omklädningsrum efteråt…
• • •
Framförallt är det, tycker jag, Ryan Reaves som inte har i Knights-gruppen att göra.
De behöver en sån råbarkad bråkmakare som de behöver en venerisk sjukdom.
Såg ni första matchen han spelade, mot Kings? Han drog på sig utvisning på utvisning i helt fel lägen och förstörde alltihop.
Om han ställer till med samma skit ikväll blir jag lika förvånad som jag blev över att solen gick upp i morse.
• • •
Det är alltså så att Taylor Hall nu har en poäng-streak a 24 matcher.
24!
Oerhört, det.
Men i den här bloggen har vi länge hävdat att han är Hart Trophy-värdig i år.
• • •
Om det här var för några decennier sedan hade man kunnat skildra det som en uppgörelse mellan USA:s två gambling-mekkan.
Nu finns det casinon överallt – det ena sämre än det andra – men då var var det bara i Vegas och i Atlantic City amerikaner fick spela om pengar.
Men den sortens fajt hade riddarna från Nevada vunnit på walk-over.
Att jämföra den ruttnande boardwalk-hålan här i Jersey med Vegas är som att jämföra Furuviksparken utanför Gävle med Disneyland.
• • •
Vi mutas med bobbleheads föreställande Brian Boyle i pressrummet idag, visar det sig.
Now, jag älskar bobbleheads och tycker som alla andra oerhört mycket om Boyler, men…nä, sorry. Han platsar inte riktigt intill Joey Ramone, Debbie Harry, Betty Boop, Elvis, Charlie Watts, Frank Sinatra, Vito Corleone, Iggy, Jax från ”Sons of Anarchy och Al Pacino – för att nu nämna några av mina små roommates.
Så är det nån som vill ha en Brian – hojta!
• • •
Han nådde 35 redan häromdagen.
Innan sässen är över kommer Wild Bill – ni vet, största svenska sensationen i NHL-historien – spränga sig genom 40-vallen också, jag bara vet det.
Ett mål kommer här ikväll.
• • •
Det roar mig väldigt att Rangers vägrar följa manus och åker över kontinenten och fullbordar en västkanadensisk sweep, varefter de plötsligt har tre poäng upp till strecket och är med i racet igen.
Det roar dem själva också, framgick det när jag sent omsider fick tag i Mika igår natt (han vill prata först när han klivit på planet och från centrala Edmonton till flygplatsen är det tydligen långt….).
– Vi känner att vi inget har att förlora och samtidigt har vi fått vittring nu. Vi har absolut inte gett upp, utan blickar uppåt, sa han och fortsatte:
– Jag tycker det påminner om året i Ottawa när vi hade 15 poäng upp och var avskrivna, men så kom Hamburglar in och stod på huvudet och så gick vi till slutspel i sista omgången i alla fall.
Den storyn – om resterna som blev över när Rangers skickat iväg Nash och Garbner och McDonagh och Miller och Holden tog sig till slutspel – vore nåt för historieböckerna.
• • •
Jo, det står fortfarande ”Finland Media” på min The Rock-ackreditering.
Jag tänkte säga nåt kul om det idag också, men kom inte på något.
• • •
Fan, det hade kunnat bli Oscar Night redan ett par timmar i förväg här i The Rock.
Men som jag förstår är Oscar Lindberg tyvärr skadad.
Skit, det.
• • •
Lite historia skrivs nu, för först med den här matchen har Vegas Golden Knights mött alla 30 motståndare i ligan.
Jo, detta är första gången dessa lag går i clinch, Devils gör inte sitt jungfrubesök i T-dojan förrän nästa vecka.
Så jag ber att få kamma mustaschen.
• • •
Apropå skadade svenskar är Mojo Johansson fortfarande borta på grund av den hjärnskakning Brad Marchand orsakade honom med sin satans armbåge strax innan All Star-uppehållet – och ingen vet när han kommer tillbaka.
Det är ju för jävligt.
• • •
Devils-fansen håller med Bjuppe. Det är flera stycken som, under matchvärmningen, håller upp hemmagjorda skyltar där det står ”Hall for Hart”.
• • •
Att döma av Svenska Fans-Vibergs inte direkt glödande recensioner på twitter går det sådär för Johnny O i debuten med Flyers.
Ojvoj.
• • •
Rättstavningsprogrammet vill ändra ”Bjuppe” till ”Djupe”.
Den djupe Bjuppe….nä, det är ändå att ta i.
• • •
Tommy Albelin är in the house – och på pressläktaren.
Inte så konstigt kanske ni tycker, han är ju ett av Devils-historiens verkliga household names.
Men han är här som scout för Maple Leafs.

Det är nåt speciellt med det.
• • •
Jag tror Bratten gör mål ikväll också.
• • •
Det här svinotta för vår vän John J – den veteran som häckat längst av alla i kommentatorsspåret, tror jag – så det blir intressant att se om han orkar upp för att se sin Wild Bill i i Jersey.
• • •

Det är verkligen obehagligt att gå omkring utan bälte.
• • •
Ekeliw har nu bokat flyg och kommer inom några veckor över för vår årliga roadtrip.
Hurra!
• • •
Andrew Gross, som tidigare hade Bergen Record-beatet med Rangers men de senaste två åren istället bevakat Devils, har gjort sin sista match i The Rock.
Lite tråkigt.
Men istället tar han över efter Arthur Staple – flydd till The Athletic – på Newsweek och börjar följa Islanders.
Rundgång och omsättning på folk är det, ja.
• • •
Okej, då åker vi – utan bälte i tyrolen, eller hur man ska se det.
Let’s play!