Such stuff that dreams are made of…
Den frasen, myntad av självaste Shakespeare, ringer i mitt bakhuvud när jag tar mig över Manhattan för min trettonde premiärkväll i arenan de kallar The Wooooorld’s most famous.
För det här är ju just det – stoffet drömmar är gjorda av.
Galakväll på Broadway, med strålkastare som spelar på natthimlen, en utrullad matta så röd att den bländar i fotoblixtarnas sken, glitter och prakt och luften fullsprängd av förväntningar och nervositet och stridslystnad och upprymdheten hos unga män som nått ett mål de strävat mot i hela sina liv.
Exakt sådant drömde jag om att få uppleva när jag som rastlös, ung, fattig man låg i en trådsliten soffa i en etta i Borlänge och höstnätterna igenom värkte av längtan efter något annat, något bättre, någon annanstans.
Jag trodde dock aldrig de drömmarna skulle slå in och att de på något förunderligt vis ändå gjorde det framstår fortfarande som ett under.
Särskilt som de i verklig tappning överträffar allt mitt 18-åriga jag kunde föreställa sig i den där soffan.
Jag vet inget som känns som de här kvällarna och när jag en gång – förhoppningsvis i en hyggligt avlägsen framtid – drar min sista suck tror jag att jag kommer tänka på dem som de bästa och mest oförglömliga. Ja, livets själva höjdpunkter.
Det var ju de ögonblicken – till exempel när New York Rangers gick upp mot Colorado Avalanche 5 oktober 2017 – drömmarna var gjorde av.
• • •
Det blir verkligen inte många timmars sömn efter öppningskvällens urladdning.
Två-tre någotsånär kvalitativa, på sin höjd.
Men jag studsar ändå ivrig och glad upp ur sängvärmen när Bullen – min brother from another mother hemma i Borlänge som ibland, när jag inte litar på mig själv, tjänstgör som extra väckarklocka – ringer vid åtta.
För inte nog med det jag flummar om här ovan:
Jag får ju vara med om säsongens allra första morgonvärmning också, i en tom och kall Garden.
Det är egentligen ingenting särskilt med såna, övningarna på isen ger i princip ingenting, men det har blivit en ritual jag inte tycker att jag kan leva utan.
Först en kopp kaffe i det öde pressrummet, lugnt och behagligt som ett kontor innan telefonväxeln öppnat. Sedan sittning med kollegorna under Rangers träning på läktarn bakom hemmabåset, följd av omklädningsrumsvisit. Därefter ny kaffe, som alltid konsumeras nere vid sargen intill zamboni-entrén under gästernas ”skate” – och så ett besök också i deras kabyss.
Ja, ni hör ju.
Inte mycket att skriva hem om (trots att det är just det jag gör, bokstavligen…)
Men jag älskar den där stunden som präktiga fältbiologer älskar skogspromenader.
Riktiga stora dagar stannar jag sedan kvar i hallen hela dagen.
Som idag.
Let me tell you:
Ingenting har hänt – och det har varit underbart.
• • •
De som till äventyrs påstår att allt känns precis som vanligt efter Connor McDavids säsongspremiär är inte medvetna om att den ägde rum – eller ljuger.
Soloflygningen vid 2-0-målet hade ungefär samma magnitud som Charles Lindberghs dito med Spirit of St. Louis över Atlanten 1927 och vad mig anbelangar förändrade den världen lika grundligt.
Herregud, att säsongen fick börja med en sådan omedelbar klassiker.
• • •
Det är inte bara jag som inleder min 13:e NHL-säsong ikväll.
Considerably more significant:

Henrik Lundqvist gör det också.
– Tretton år, det låter mycket och känns inte riktigt så, säger han när jag efter de lätta förmiddagsövningarna hittar honom halvt ombytt nere i målvaktshörnet precis vid dörren till lagets privata gym.
Sen säger han inte så mycket mer.
Jo, han svarar vänligt på frågor, bedyrar att allt känns som det ska inför premiären, men det är ”Game Day Hank” som sitter där och det är en frånvarande man, innesluten i sin omtalade bubbla.
Medspelarna vet sedan länge att det är bäst att lämna den Lundqvist-versionen i fred och det gör jag också, tro mig, men jag går dit ändå för jag vill förstärka känslan av att det är allvar nu och det gör man på det sättet.
• • •
Ser rapporter om att Lidas och Homer bjudits till Detroit för den riktiga invigningen i Little Caesars Arena ikväll.
Såklart.
Att hålla den utan deras närvaro vore som att inviga Abba-museet utan Agneta och Anni-Frid på gästlistan.
Men det är lite taskigt också.
De får ju se vad de – lifers i Joe Louis Arena – går miste om som pensionärer.
– Jag önskar att de hade gjort det här för tio år sedan, säger en avundsjuk Lidas mycket riktigt till Nick Cotsonika på nhl,com.
Och Homer håller på att klä av sig och hoppa i den lyxiga kallvattenpoolen i omklädningsrummet – i protest mot att det inte fanns sånt när han spelade.
Har man sett båda arenorna är det inte alls svårt att förstå…
• • •
En liten detalj skjuter tyvärr hål på premiärstämningen i New York.
Vädret.
Sommaren vägrar ge sig i år, vi har närmare 30 plus fast vi trängt in i oktober och inte mer höstkänsla än när ”Sulan” från Sällskapsresan ligger på playan i Las Palmas under industrisemestern.
Påminn mig i februari om att jag klagade över det, då kommer jag örfila upp mig själv, men just nu skulle jag faktiskt vilja ha lite hockeyväder.
• • •
Senast jag talade med Gabriel Landeskog höll han på att packa väskorna och skulle lämna Denver för att åka till Köln och spela VM.
– Jag hoppas jag kan få gå in i sommaren med en positiv känsla, det skulle betyda mycket efter den tunga säsong vi haft, sa han då.
Colorado-kaptenen nickar gillande när jag nu, efter sista skaten innan seriepremiären på Garden, påminner om det.
– Det var väldigt nyttigt att få spela matcher som betydde nånting, vara med och bidra och åter känna att man är en bra hockeyspelare. När det går som gick för oss med Avalanche förra säsongen tappar man till slut självförtroendet, så jag hade stor nytta av VM på det sättet och känner mig väldigt alert nu.
Då vet ni.
Går Gabbe i spinn den här säsongen är det tack vare Johan Garpenlöv.
• • •
Självfallet – kostymen är på idag.
Och strax efter 15 i eftermiddags knöt jag slipsen runt halsen – med snits som överraskade till och med mig själv.
Är det galapremiär så är det.
• • •
När Blåskjortorna inleder sin träning tror jag först att Martin St. Louis på något chockartat sätt kuppat sig in i truppen igen.
Men det är David Desharnais som åker omkring och ser ut som den förre Tampa-kaptenen.
Är han SÅ liten?
Det hade jag inte riktigt koll på, får jag erkänna.
• • •
Som vi påpekat förr går det undan i NHL ibland och i Avalanches rum står ett livs levande exempel på den sanningen och tejpar ett klubbskaft.
Patrick Nemeth.
För bara några dagar sedan tillhörde han Dallas Stars, men så blev han placerad på waivers, plockades av Joe Sakic, flög hit i går och nu ska han debutera med Colorado.
– Ja, det var snabba ryck. Men jag är kanonglad över att vara här. Det har varit lite kladdigt i Dallas, med många backar och mycket hit och dit. Här är det ett yngre lag och förhoppningsvis får jag en annan chans att etablera mig.
Mm, den här bloggen har länge gillat Mister Nemeth och hoppats att han ska få det.
• • •
En annan vars mått jag inte haft en korrekt uppfattning om är finländaren Mikko Rantanen.
Han är så lång att Varpu hade behövt en lyftkran för att kunna genomföra sin pre game-intervju.
Till slut får hon säga åt honom att sätta sig ner. Då hamnar de nuna mot nuna.
Huh! Visste ni det, att han är en sån jätte?
• • •
Landeskog har hygglig koll på sin nye lagkamrat och fellow stockholmare.
– Ja, det får man säga. Jag och Nemeth växte i princip upp ihop, spelade ihop i Hammarby från vi var tio till 14 och känner varann väldigt väl. Nu återförenas vi här. Det är rätt speciellt, säger han.
Ja, vackert rentav.
• • •
Hallå, goda nyheter från north of the border:

Visserligen missar Erik Karlsson premiären mot Washington ikväll, men han kan tydligen vara redo för spel redan på lördag, mot Detroit.
– Så jävla typiskt, vet jag att några landsmän i Michigan kommer säga när de får höra det…
• • •
New York har blicken riktad mot Mika Zibanejad ikväll.
Det är ju korten-på-bordet-tajm för honom; han ska visa att han har vad som krävs av en förstecenter.
Men det verkar inte beröra honom nämnvärt.
– Jag tänker inte så mycket på att det är en större roll. Jag försöker alltid bli bättre på hockey och jag har inte funderat på något annat sätt nu, säger han med en axelryckning.
Rätt approach, gissar jag – som själv hade varit så nervös att jag tuggat av mig tungan.
• • •
Mindre kul scen på Gardens is vid lunchtid:
Carl Söderberg är kvar och bag-skejtar med assisterande coacherna.
Det betyder att han är petad.
• • •
Shit, det blir inte så bra när jag sitter och bollar med snusdosan över datorn i pressrummet och locket plötsligt lossnar.
Amerikanerna tittar förundrat när jag generad borstar bort det svarta guldet.
Men det kunde varit värre.
Jag känner en tv-kommentator – vi kan kalla honom Niklas Holmgren – som en gång spillde ut en hel dosa Ettan lös i huvudet på en tysk farbror på en Lufthansa-flight mellan Hamburg och München.
DET kan man kalla wojne wojne.
• • •
Matt Duchene är fortfarande en Avalanche, men relationen med klubben är infekterad och när han möter media idag börjar han med att meddela att han inte tänker prata om sin ”situation”.
Låter som något som kan utvecklas till en svårhanterlig distraktion, tycker jag.
Men ännu är det ingen som blivit störd, enligt kapten Landeskog.
– Allting har varit så normalt som jag nånsin kan minnas att det varit, konstaterar han.
• • •
Det behöver egentligen påpekas längre, men för säkerhets skull – jag blir ju väldans glad om John J och alla andra håller kommentatorsspåret uppdaterat med information om vad som händer i övriga bataljer under kvällen – flera riktigt kittlande på förhand, ju.
• • •
Det ser ut som någon av de äldre killarna i Rangers har sin tolvårige son med sig i omklädningsrummet efter värmningen.
Men det är tjeckiske rookien Filip Chytil som sitter där och flinar.
Han är enligt uppgift den fjärde yngste som någonsin representerat Rangers – och de tre övriga spelade på 40-talet.
Så när han ikväll begår sin NHL-debut får Blueshirts automatiskt en ny look.
– Nervös? Nej, han verkar inte veta vad press är. Han åkte omkring på träningen och bara skrattade idag. Det är så med kids ibland, de förstår inte hur nervösa de borde vara, skrockar Badtofflan Vigneault under sin presskonferens.
• • •
Kvarteren väster om Garden…det var så sent som för sex-sju år sedan ett wasteland, men nu håller de på att bygga så många skinande glasskrapor att en ny stadsel växer fram. Hell’s Kitchen South, typ.
Jag kanske borde flytta dit. Det skulle underlätta i grenen ”resor till och från arbetet”.
Men nä.
Jag är en east-kille, forever.
• • •
Chytil ska för övrigt uttalas ungefär ”Heatle”.
Jag har aldrig blivit mer hånad av Tobias Pettersson än när jag – omedveten om att C:et ska vara tyst – sa nåt helt annat i podden häromsisten, så akta er…
• • •
Sam Rosen, Joe Micheletti, Kenny Alberts, John Giannone…japp, alla the usual kommentatorssuspects är här.
Känns fint.
• • •
Så förtjust som han var i Nick Holden förra året var jag övertygad om Badtofflan skulle ge Tobias P och hans vänner en stroke genom att matcha facoriten åtminstone i tredje backpar, med Staal.
Men faktiskt:
En backuppsättning som i flera år väckt starka associationer till ledbrutna 75-åringar som försöker ta sig ur sängen på morgnarna har plötsligt en ung, rörlig och modern framtoning.
Det är snudd på förbluffande.
• • •
Jamen, hörrni.
Den första av ett oändligt antal live-kvällar säsongen 2017-2018 är här.
Ojvoj så kul vi kommer ha – nu och i nio månader framåt – när de the stuff dreams are made of tar form.
Game on!

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 4-5 (Slut,OT)
EDMONTON – CALGARY 3-0 (Slut)
SAN JOSE – PHILADELPHIA 3-5 (Slut)
• • •
Pang.
Där var Opening Night 2017-2018 över.
Och här sitter man, lätt omtöcknad medan krutröken tillfälligt lägger sig över slagfältet, och försöker förstå vad som hände.
Det är lika varje år.
Man tror man är förberedd, tror man vet vad som väntar – och så bara exploderar The Greatest Show on Earth i ansiktet och man inser att det är först när man ser de här urladdningarna live den infernaliska intensiteten verkligen går fram.
Nu bara fortsätter det.
Kväll efter kväll efter kväll…
• • •
Kanske är det som J.D Andersson skriver på Twitter.
Conor McDavid HADE en sophmore slump förra säsongen.
Now, that’s a scary thought….
• • •
Jag har alltid diggat Wayne Simmonds och känner genuin glädje över att en cool tuffing med så mycket hjärta får inleda säsongen med ett rungande hattrick.
• • •
Kleffy Klefbom svarar lika snabbt som vanligt i telefon efter Oilers premiär-triumf.
Han borde få något slags medalj för det.
Bäst i klassen, utan tvekan.
Förstklassiga citat klämmer han ur sig också, som detta om kompisen McDavid solonummer i andra perioden:
– Jag mår nästan dåligt å motståndarbackarnas vägnar när han får upp den där ohyggliga farten för jag vet hur det känns. Man kan inte göra någonting för att stoppa honom.
Nej, ingen kan det.
• • •
Tack för i natt, alla bloggens buddies.
Nu blir det några fåtaliga timmar hos John Blund – om jag alls kan somna med all det här adrenalinet pumpande i systemet.
Sen:
Morning Skate på Garden.
Och några timmar senare är det Broadway-premiär mellan Rangers och Avalanche.
Då hörs vi igen!

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 4-5 (Slut,OT)
EDMONTON – CALGARY 3-0 (Slut)
SAN JOSE – PHILADELPHIA 3-3 (Mitten av Period 3)
• • •
Hattrick direkt.
Som dom sa om Frank Sinatra:
Det här är Connor McDavids värld – vi andra bara bor i den.
Han ser på egen hand till att sänka ärkerivalen Calgary i säsongens Alberta-battle.
När han, som vid sitt och Edmontons andra mål för säsongen, kommer flygande i den sinnessjuka farten…det finns inget någon kan göra för att stoppa honom.
Men det är ju min teori, framförd i bloggens preview häromdagen:
20-åringen från Richmond Hill är så fruktansvärt bra, ett så unikt hockeysnille, att han kommer ta
• • •
Jag glömde tidigare att påpeka hur glad jag är över att Tage Thompson debuterade med Blues i natt.
Han har ju bästa namnet nånsin.
Jo, jag vet att de uttalar det som ”Täjg” här borta, men jag kommer alltid säga Tage som i Tage Danielsson och då blir ju Tage Thompson helt fantastiskt.
• • •
Det är rätt fantastisk att se när de efter McJesus 2-0-mål zoomar in Wayne Gretzky på läktaren och han bara sitter och ruskar klentroget på huvudet.
Inte ens han kan förstå hur det där går till…
• • •
Jag har bara hunnit se fragment från fjärde matchen, men det verkar ju som Flyers har en rätt bra kväll i hajtanken.
• • •
Om nio slår på TV3 nu vid vid ettsnåret tror jag bestämt det är så att ni får se en trött Biff prata lite om den här premiärkvällen…

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 4-5 (Slut,OT)
EDMONTON – CALGARY 1-0 (Period 1)
SAN JOSE – PHILADELPHIA 0-1 (Mitten av Period 1)
• • •
Bra ryck av mästarna i tredje.
Men det räcker inte till mer än en poäng.
Pietrangelo avgör på övertid och Blues får lämna PPG Paints för första och sista gången i år med två något oväntade poäng.
• • •
Klart Connor McDavid gör första målet i The Battle of Alberta.
Det är en markering.
Han äger den här ligan nu.
• • •
Mja, det kan förstås bli fler matcher mellan Penguins och Blues i PPG Paints – om bägge går till final.
Men, mja, nja, näe…
• • •
Jag tycker jag kan säga det igen:
– Öh, Sunken!
Bra match.
• • •
Adam Larsson har ett A på tröjan ikväll – och är därmed den förste svensken i Oilers historia som förärats en sådan bokstav.
Det är ju lite fint.
• • •
Just när jag skriver det nyper Claude Giroux in första målet i Sharktank.
Jag gläds med de Flyers-fans i spåret som är så lojala, och väntat så ivrigt på säsongsstarten.
• • •
Now, you know the deal:
Jag måste skriva lite referat så inte morgonredaktören hemma i Stockholm blir gramse på mig.
Så nu blir det litet sändningsuppehåll här.

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 2-3 (Period 2)
• • •
En gång till:
Believe the hype.
En inledande knockout-seger mot ett – ju längre tiden gick – förbryllande blodfattigt Winnipeg säger såklart inte särskilt mycket, men det var inte bara det att Leafs vann stort.
Det var sättet de gjorde det på, hur lugnt och tålmodigt de tog sig genom den inledande stormen, hur skoningslöst de högg när motståndaren blottade halsen – och hur mäktig dansken var.
Det kommer bli roligaste säsongen i ACC sedan Mats Sundin var ung.
• • •
Med tanke på vilka de inte har med sig till Pennsylvania trycker jag Blues gör det väldigt bra.
Och den här är värd en repris:
– Öh, Sunken!
Det händer mycket varje gång han är inne, känns det som.
• • •
Jo, den debuten kan Andreas Borgman absolut sitta och gotta sig åt under den säkerligen sömnlösa flygresan tillbaka till Ontario i natt.
En assist, två plus, få misstag, företagsam i det fysiska spelet, offensiva initiativ…utmärkt!
• • •
Doc Emrick är väldigt fin i den här dödsrunan över nyligen bortgångne vännen Dave Strader.
• • •
Mycket BBQ blev det – och nu spinner jag som en belåten angorakatt i korresoffan.
Det är så livet ska vara, no?
• • •
Bombur, du är för härlig som inte kan slappna av ens när löven leder med 5-0!
Det var en annan tid det där, när de gick och tappade ledningar i tredjeperioden.
• • •
En av många saker som förändrats sedan Mike Sullivan kom till Pittsburgh är att stjärnorna inte längre låter sig provoceras så lätt.
Men ikväll verkar det lite grinigt på sina håll.
• • •
Överhuvudtaget är det trevligt att se att alla Leafs-fans som började vistas i spåret förra säsongen hittat tillbaka i år.
Vi kommer nog få uppleva mycket skoj ihop det kommande halvåret.
• • •
Jaha, sekonderna lämnar ringen i Rogers Place.
Time for the battle!

WINNIPEG – TORONTO 0-4 (Period 2)
PITTSBURGH – ST. LOUIS 1-2 (Period 1)
• • •
För att citera Ekeliw hemma i Örby-natten:
”Det är lite liten sample size, men…”.
Ja, LITE liten får man säga att den är, ha ha.
Men – jävlar vad vassa Toronto ser ut.
När chanserna väl kommer är de ju obönhörliga.
Believe the hype!
• • •
– Öh, Sunken!
Ja, han ligger ju bakom framspelningen som leder till att Olli tar den utvisning under vilken förträfflige Parayko sopar in 1-2 bakom Matt Murray.
• • •
Ah, har inte riktigt fått in den simultan- och fjärrkontrollssnits som krävs för att följa två matcher samtidigt.
Blir lite splittrad och förvirrad, men det brukar lösa sig snabbt.
• • •
Det är lite lugubert att se Marleau – San Jose-haj under nitton år, trots allt – i Leafs-jersey.
Allt känns dock som vanligt när han störtar in framför kassen och hänger en så snygg kasse.
• • •
Har hängt fram kavaj, byxor, skjorta och slips på krok ute i vardagsrummet – som påminnelse om att jag tidigt imorrn bitti ska på säsongens första morning skate.
Det ilar till av kul i mellangärdet varje gång jag tänker på det.
• • •
Det är ju nästan scary att se Kris Letang på isen igen.
Jag menar, det är en påminnelse om att Pens faktiskt vann Stanley Cup utan honom i somras – och nu har honom i laguppställningen.
• • •
Kul debut med Winnipeg för Mason.
Jeez…
• • •
Örebroarn – Carl Gunnarsson – lever ut sin inneboende Pavel Datsyuk med klapp-klapp-uppvisningen vid Blues kvitteringsmål.
Utan att vilja vara oförskämd, men den såg man inte riktigt komma…
• • •
Kmannen, det hände inget särskilt spektakulärt på någon av mina 50-årsfester – och om det gjorde det så tänker jag inte berätta här!
• • •
Ni som tyckte jag gnällde för mycket på bristen på nerv och intensitet och jävlar-a-fucking namme under pre season-matcherna…ser ni nu då?
Det här – riktig hockey – är en helt annan sport.
• • •
Vem vet, någon gång i framtiden kanske det föds en målvakt som kan vara bra till och med under Paul Maurice.
• • •
Javisst, exakt nu kom de med rökt och friterat från Jimmy’s NNQ.
Perfa.
Opening Night ska härmed firas på tillbörligt vis.

WINNIPEG – TORONTO 0-3 (Period 1)
• • •
19.48, eastern standard time – 15.45 in i första perioden i premiären i Winnipeg – görs det första av uppskattningsvis 6800 mål NHL-säsongen 2017-2018.
Och det är alltså Nazem Kadri som prickar in det.
Ingen av oss – inte ens Ekeliw – hade det namnet, men kul för honom.
They can never take that away, Nazem…
• • •
Men vad tusan händer egentligen?
Trots att första målet kommer så sent hinner gästerna från Big Smoke gå upp i 3-0-ledning innan inledningsperioden är över.
Lite ihopklappning av Jets, som fram till dess är föredömligt ivriga och ettriga och aggressiva.
Men tar man inte vara på en sådan mängd powerplays brukar det bli svårt.
• • •
Borgman står ju för en strålande första period i världens bästa liga.
Hurra!
• • •
Redan i träningsmatchen jag råkade bevittna i Little Caesars Arena i fredags tyckte jag det gick att se att dansken, Andersen, vid det här laget verkligen funnit sig tillrätta i rollen som Leafs förstekeeper och yeah, han är ju grym nu också.
Tänker han plötsligt bli Vezina-keeper finns det förstås ännu starkare skäl att tro på Leafs.
• • •
Här går man omkring och tror att Toby Enström är en sån där som på Leo DiCaprio-sättet kommer ha pojkspolingens look hela livet – och så glider han ut på MTS Place-isen med värsta Kapten Haddock-skägget.
Kvällens skräll!
• • •
Ha ha, när Babs står med Komarovs hjälm i handen och skäller så Bobby Ewing-frissan blir alldeles tovig är det ju lätt att få för sig att Tim Peel ställt till med kontrovers igen.
Men faktiskt:

Det är redan på förhand tillsagt att de i år kommer vara noga med att inga visir sitter för högt.
Så utvisningen på Komarov är korrekt.
• • •
HEK, Eddie Olczyk har tyvärr drabbats av cancer och ersätts av Millbury i kommentatorshytten tills han tillfrisknat.
Godspeed, säger jag. Han är en väldigt vänlig och godhjärtad person.
• • •
Andra regeländringar det kan vara bra att ha koll på:
Coacherna får inte längre ta timeout när egna laget slår icing – och om de begär videogranskning och har fel åker deras lag på två minuter för delay of game.
Klart intressant.
• • •
Jag tycker att jag slår Ekan eftersom Wille Nylander i alla fall gjorde ett mål i inledningsperioden, om än inte det allra första.
• • •
Enligt gamla korresoffan-traditioner har jag förstås planerat noga för en fin delivery-leverans framåt nästa periodpaus i premiärmatchen och eftersom det är Opening Night blir det en rejäl BBQ-laddning.

Den ska beställas nu – medan de presenterar regerande mästarna i PPG Paints Arena.

Oh! The good ol’ Hockey game, is the best game you can name
And the best game you can name, is the good ol’ Hockey game

Ja, ikväll sjunger vi med i gamla klassiska The Hockey Song, för prisa Gud – det är ju Opening Night NHL-säsongen 2017-2018.
Som vi längtat! 
Mer än vanligt, skulle jag vilja påstå.
Man kanske blev lurad, och bortskämd, förra hösten när World Cup kapade det meningslösa uppehållet (för eller hur, tidsrymden som sträcker mellan sista Stanley Cup-finalen och nu, den saknar ju egentligen mening!) med en dryg månad – eller så är det bara för att det var så vissen och kall sommar just i år.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag hungrat och törstat och febrat enormt efter att få uppleva NHL-hockey igen, se den nya tidens unga artister utföra sina mirakulösa konster, känna spänningen och nerven när stora showdowns närmar sig sina avgörande, höra ljudet när de tuffaste idrottsmännen i världen knockar varann med monstruösa proppar, förnimma dofterna av adrenalin och suspensoarsvett och korv med bröd och zamboni-bränsle och inte minst – att få sitta och knattra på riktigt i den här bloggen, medan ni, mina dyra vänner, sufflerar i kommentatorsspåret.
Nu behöver vi inte vänta mer.
Hockey – the best game you can name – är här igen.
Ojvoj så underbart.
• • •
Vi börjar, som så ofta, med ett fyrtal i fina dueller.
Först ut är Jets och Maple Leafs – inkluderande matchen-i-matchen mellan fjolårets draftkungar Patrik Laine och Auston Matthews – i Bell MTS Place i Winnipeg, sedan följer Pittsburghs banérhissningsceremoni innan premiären mot St. Louis och så har vi två late night shows:
The Battle of Alberta mellan Oilers och Flames samt en interkonferensbatalj mellan Sharks och Flyers.
Jag sitter nerknölad i korresoffan – med snusdosor, nybryggt kaffe, laptop, pennor och block samt några liter Coke Zero på bordet framför mig – och ni behöver inte fråga, jag kommer ha svetslågan på i bloggen natten lång.
Naturligtvis står urpremiären på Manitoba-prärien i fokus första timmen, men sedan kommer jag nog – lite beroende på vad som händer – rikta blicken mot Pittsburgh och därefter Edmonton.
Slagen om Alberta har alla förutsättningar att bli verkligt episka den här säsongen.
Häng med!
• • •
Tackar ännu en gång för fina synpunkter och kontringar efter Stora Tipset-inlägget..
Många intressanta alternativa tips kom in, inte minst från stammisarna John J:s och Tobias och Taddson.
En liten mini-trend som jag noterat på åtskilliga håll, även utanför vår helgade blogg, är att alltfler tror att New Jersey Devils kommer gå bättre än såna som jag fått för oss.
Well, det vore roligt och välförtjänt – Ray Shero sköter sin rebuild med ovanlig värdighet, tycker jag.
Men det tål att understryka att en lyckad försäsong inte nödvändigtvis leder till en bra grundserie.
Vet ni vilka som toppade pre season-tabellen för ett år sedan?
Avalanche.
• • •
Förra året tippade Ondskan Ekeliw hemma i Stockholm rätt på säsongens förste målskytt.
Han sa Auston Matthew och Auston Matthews och blev det – och sen följde han, galet nog, upp med ytterligare tre baljor i sin NHL-debut.
I år har Saida från Örby ett annat namn åt oss:
Patrik Laine.
Ja, det känns ju inte alldeles otroligt, men jag har en känsla av att även Little Willy Nylander kan blanda sig i den diskussionen – om nu inte någon helt oväntad kommer före.
I så fall heter han…Josh Morrissey.
Jo, där har vi det.
Josh Morrissey spräcker 17-18-nollan.
• • •
Ja, det känns lite trist att vi inte får så Oskar Lindblom och Lias Andersson, men antalet svenska rookies som kliver rakt in i världens bästa liga får betraktas som helt okej .
Vi har den stora sensationen i Jesper Bratt ute i Newark. Ingen hade en tanke på att han skulle nypa en tröja, men han har övertygat enormt under campen och finns på isen när Devils öppnar säsongen i Prudential Center på lördag eftermiddag. Själv finns jag samtidigt på pressläktaren och ser fram emot att få prata med den unge överraskningsmannen efteråt.
Andra som, mycket berömvärt, tvingat sig in i the opning night rosters är Andreas Borgman (Toronto), Oscar Fantenberg (LA Kings), Gabriel Carlsson (Columbus) Robert Hägg (Philadelphia), Tim Heed (San Jose) och Christian Djoos (Washington).
Av dem har Carlsson, Heed och Hägg redan enstaka matcher från fjolårssäsongen på CV:t, men rookies räknas de likafullt som.
Sedan är det ju ingen avancerad gissning att även Calle Rosén (Toronto), nämnde Oskar Lindblom (Philadelphia), Filip Sandberg och Marcus Sörensen (bägge San Jose), Jakob Larsson (Anaheim), Mario Kempe (Arizona) och Jakob Forsbacka-Karlsson (Boston) kommer få sina chanser inom rätt så överskådlig framtid.
• • •
New York Posts rubrik till dagens stora New York Islanders-preview, såklart kraftigt Tavares-centrerad:
Life goes John!
Ouch, den är ju så fyndig att man nästan kunde tro att redigerarvirtuoser som Sportbladet-kungarna Jarkko Päiväniemi, Fredrik Ihse och Kingen Kingfors varit i farten.
• • •
Vi var många som highfajvade den vi stod närmast – vem och var det än var – när nyheten kom att Jaromir Jagr till sist fick ett NHL-kontrakt och kommer spela med Calgary i år.
Så fett – det är liksom inte riktigt på riktigt om inte #68 är med.
Det dröjer dock ett litet tag innan vi får se honom in action, han dök upp i Alberta först igår och nog för att JJ är träningsnarkoman och håller sig i form som ingen annan, men några gränser finns det till och med i hans värld.
• • •
Jag har en ny favoritpenna placerade intill anteckningsblocket här vid min sida.
”Borlänge Orkesterförening”, står det på den.
Jag fick den av mamma – som råkar vara kassör i denna ärevördiga förening – i somras och älskar den intensivt.
Den har exakt rätt sorts tyngd i handen och tryck mot papperet.
Sånt är, precis som president Bartlet brukade påpeka, viktigt!
• • •
Däremot var det ju lite surt för Anton Lindholm som i sista stund skickades ner för att Avalanche plockade Patrick Nemeth på waivers. Desto mer rättvist känns det att Nemeth, som stretat på bra i Texas i många år utan att få en riktig chans ett etablera sig, nu lär spela en del.
• • •
Det enda som är dåligt med den här säsongspremiären är att den inte innebär starten på en stegring mot OS.
Fan, ju närmare vintern vi kommer, desto mer svider insikten att vi faktiskt inte ska till Sydkorea.
Herregud, HUR kan NHL ta så sinnesslöa beslut – mot precis alla andras önskan?
• • •
Just nu, när jag skriver detta, öppnade de dörrarna i MTS Place.
De första åskådarna för säsongen har satt sig tillrätta.
Halleluja.
• • •
Inte för att det big picture-wise väger någonting alls, men det är ändå en tragedi i tragedin att Vegas Golden Knights får hålla sin invigningsceremoni i skuggan av söndagens fruktansvärda massmord.
Hela stan är ju försatt i chock och sorg och det som skulle vara en glädjesprudlande galakväll nästa vecka blir något helt annat.
Jag har själv svårt att skaka av mig olusten, jag har bott på Mandalay Bay många, många gånger och kan fan inte begripa att den där fasansfulla attacken ägde rum just där, på det sättet. Ljudet när den satens jävla psykopaten börjar skjuta, det har redan letat sig in i mina mardrömmar
Then again, det känns som det överhuvudtaget är mörkt i världen just nu. Brutala orkaner skövlar hela öriken och landsändor, nazister marscherar i både Sverige och USA, hjältar går bort, Trump bor i Vita huset och galningar slaktar värnlösa, fredliga medmänniskor var och varannan vecka.
Kanske är det just därför sånt som hockey och NHL behövs.
Som tröst, som nödvändig verklighetsflykt, som insikt om att det också finns gott i världen – och som inger i luften åt ondskan och vansinnet.
Jag försöker se det så.
• • •
Som kontrast till det allvaret ber jag att få skrika, för full hals:
– Öh, Sunken!
Lönta Lindquist påminner på Twitter om att det var det just så Niklas Holmgren reagerade när Oskar Sundqvist dök upp på isen i Bridgestone Arena med Pittsburghs taxi-squad under finalen i juni.
Det var väldigt festligt.
Nu gör han – Sunken, inte skränfocken från Järfälla – debut med Blues, mot gamla kompisarna från Pennsylvania.
Blir kul att se och, ja varje gång han gång han gör något bra kommer stridsropet att eka:
– Öh, Sunken!
• • •
Ladies and gentlemen, dags att gå ombord och ta plats.
Nu börjar resan som kommer pågå i nio månader och vara över först när en av de 31 kaptenerna lyfter bucklan över huvudet i någon av de mäktiga ishallarna där ute.
Enjoy the trip!

Isen är spolad, klubborna tejpade, tröjnumren fastsydda på nytvättade tröjryggar och skridskorna knutna så hårt det går.
Yes baby, NHL står för dörren igen!
19.00 på onsdag, standard eastern time, släpper de pucken i Bell MTS Place i Winnipeg och sedan rullar världens bästa, roligaste och mest upphetsande show oavbrutet fram till midsommar.
Som traditionen bjuder ber den tioårsfirande bloggen att i denna årliga preview-post få berätta hur den tror att det kommer gå – och varför.
Läs, begrunda och kom med synpunkter – men försök samtidigt ha i åtanke att jag inte inbillar mig att jag sitter på facit och inte heller att dessa små tips och analyser återspeglar mina personliga sympatier eller antipatier.
Jag håller inte på lagen jag har ovanför strecken – och jag ogillar inte dem jag har under.
Jag råkar bara tro att det är så det blir.
Naturligtvis kommer vissa gissningar i efterhand att framstå som helt puckade.
Några nederlagstippade lag lär skrälla och andra, hajpade floppa big time – så är det ju varje år.
Det enda vi lyckostar som återigen får uppleva ytterligare en NHL-säsong med säkerhet vet är att vi kommer få se hisnande snabb, chockerande raffinerad och ohyggligt spännande hockey.
Nu åker vi!

ANAHEIM DUCKS
– Där fick man. Igen. Vid den här tiden ifjol rynkade jag näsan åt att Randy Carlyle återanställts i Anaheim, anklagade GM Murray för nostalgi och tror bestämt att jag till och med släpade in Cher (!) och hennes ”If I Could Turn Back Time” i diskussionen. Men det visade sig att att den gamle gringubben dragit nyttiga lärdomar av sitt fiasko i Toronto och reviderat såväl allmän attityd som hockeyideologisk värdegrund och efter en trög liten acklimatiseringsperiod lyckades han göra ett riktigt intressant och modernt lag av den lätt vilsna ankflock företrädaren Bruce Boudreau lämnade efter sig; med bibehållen tyngd och elakhet men kvickare, rörligare och mer benägen att bejaka gruppens inbyggda offensiva kreativitet. Nu får en i det närmaste intakt trupp (minus Shea Theodore och Clayton Stoner, två högkvalitativa backar få andra skulle ha råd att tappa, men Ducks har så fint förspänt på den punkten att det faktiskt inte gör så mycket) paddla vidare efter samma riktlinjer och förutsatt att Ryan Getzlaf har ytterligare en stor säsong i sig, samtidigt som Corey Perry studsar tillbaka efter sin dipp och några av ynglen fortsätter utvecklas i enlighet med förväntningarna är det inte alls omöjligt att Anaheim stångar sig över den sista barriären och når finalen. En liten reservation dock: Skadade duon Ryan Keslers och Hampus Lindholms, som det verkar, långvariga frånvaro under inledningen kan bli kännbar och det är aldrig helt lyckat att starta i motvind.
Nya: Ryan Miller (mv), Dennis Rasmussen (f), Francois Beauchemin (b), Steve Oleksy (b).
Förluster: Shea Theodore (b), Clayton Stoner (b), Jonathan Bernier (mv), Nate Thompson (c).
Svenskar: Jakob Silfverberg, Rickard Rakell, Hampus Lindholm, Dennis Rasmussen, Jacob Larsson.
Coach: Randy Carlyle – andra säsongen under andra sejouren i klubben.
Tips: En contender, for sure.

ARIZONA COYOTES
– Efter ännu en poänglös ökenvandring (ja, pun intended, i all torftighet…) till säsong har kvasten gått i coyotes-skocken. Delägare har köpts ut, mångårige coachen Dave Tippett sparkats och trotjänare som Mike Smith och, framförallt, Shane Doan till sist visats dörren. Befälet övertas istället av Rick Tocchet, assisterande tränare i Pittsburgh under några minst sagt framgångsrika år, och med hjälp av en uppsättning smarta, väl avvägda trejd-förvärv är det tänkt att han ska få de talrika plantorna i talang-rabatten att blomma snabbare än normalt. Unge general managern John Chayka vill helt enkelt skynda på den förvandlingsprocess som ska ge hela organisationen en ny, mer ambitiös och målmedveten identitet. Det kan absolut gå, tror jag. Tocchet framstår som väldigt klok och Derek Stepan och Niklas Hjalmarsson, alltjämt en av NHL:s bästa defensiva backar och därtill en solid ledargestalt, är just den typ av karaktärer som kan hjälpa lovande kids som Max Domi, Anthony Duclair, Dylan Strome, Jakob Chychrun, Clayton Keller, Brendan Perlini, Christian Dvorak och Lawson Crouse – ja, de är verkligen extremt många, the youngbloods i Arizona! – att häva sig upp på nästa nivå. Snabbt. Sent tillägg: Inget blev ju precis sämre när Chayka lyckades lura till sig Jason Demers från Florida några veckor innan seriestarten. Ojvoj, som vi ofta säger här.
Nya: Derek Stepan (c), Niklas Hjalmarsson (b), Jason Demers (b), Antti Raanta (mv), Adam Clendening (b), Nick Cousins (c).
Förluster: Mike Smith (mv), Shane Doan (f), Radim Vrbata (f), Connor Murphy (b), Anthony DeAngelo (b), Alexander Burmistrov (c), Peter Holland (c), Josh Jooris (c).
Svenskar: Oliver Ekman-Larsson, Niklas Hjalmarsson.
Coach: Rick Tocchet – ny.
Tips: Skräller sig till playoff.

BOSTON BRUINS
– Fansen fick svälja hårt några gånger under sensommaren, för då lät det som att Bruins skulle få svårt att behålla David Pastrnak och det går knappt att sätta ord på vilken katastrof det varit om GM Sweeney slarvat bort även honom. Som att förlora Tyler Seguin och Phil Kessel igen – bara på samma gång. Men strax innan träningscampen startade skrev den tjeckiske superbegåvningen till sist på ett, för alla parter, förmånligt sexårskontrakt. Därmed kan framtiden börja i Boston. För med honom säkrad tryggas den spets som redan tidigare satt skräck i konkurrenterna; kedjan ”Pasta” ofta bildat med radarparet Patrice Bergeron och Brad Marchand är ju lätt en av NHL:s, och därmed världens, vassaste. Och samtidigt får den spännande kader av löften som trycker på i the pipeline ro att klättra uppåt i rätt takt. För även B’s är ju föredömligt rustade på den punkten. Redan under vårens sällsamma slutspelsserie mot Ottawa var det flera nya, intressanta namn som tog för sig riktigt bra – en sådan som Charlie McAvoy såg ju till exempel ut som att han spelat med vuxna fullblodsproffs i hela sitt liv, fast han kom direkt från klassrummet på på Boston college – och under Bruce Cassidys ledning borde flera av dem få riktiga genombrott. Han överraskade positivt när han tog över efter Claude Julien mitt under fjolårssäsongen, insåg behovet av lite friare tyglar och vågade satsa på ungdomen, och när han nu leder styrkorna från början kan han säkert få ännu mer uträttat. I så fall är de senaste årens streckdans över för brumbjörnarna.
Nya: Paul Postma (b), Kenny Agostino (f).
Förluster: Jimmy Hayes (f), Colin Miller (b), Dominic Moore (c), Joe Morrow (b), Drew Stafford (f).
Svenskar: Jakob Forsbacka-Karlsson, Anton Blidh.
Coach: Bruce Cassidy – tog över efter sparkade Claude Julien förra säsongen.
Tips: Playoff.

BUFFALO SABRES
– Attityden. Inställningen. Arbetsmoralen. Det är framförallt den sortens detaljer Sabres måste fokusera på om de någonsin ska kunna lämna under-strecket-klungan och bli det elit-lag den passionerade supporterskaran vid det här laget fått vänta alldeles för länge på. Det framgick ju om inte annat när en frustrerad Jack Eichel höll presskonferens efter fjolårets misslyckade säsong. Han var enormt besviken över hur lätt det varit att spela mot Buffalo – och hur lite alldeles för många i laget tycktes bry sig om det. Följaktligen fick både Dan Bylsma och Tim Murray lämna klubben, för är det något coacher och general managers verkligen ansvarar för är det just den kollektiva mentaliteten. Nu är det upp till Jason Botterill och gamle Hall of Fame-backen Phil Housley att sätta en ny ton i klubben. Housley har alltid gjort ett vänligt intryck, kanske rentav FÖR vänligt, men han hjälpte till att slipa en av världens bästa backuppställningar i Nashville och har redan den gångna sommaren visat ett engagemang som imponerat på alla. Lyckas han i sina föresatser är prognosen god, för hockeymässigt finns det ju odiskutabla kvaliteter i truppen. En skadefri Eichel i en seriös omgivning…bara det låter till exempel som något för hockeygudarna att gnugga händerna åt. Det skulle dock förvåna om det räcker till en playoff-run redan i vår, därtill är nog backsidan, utmärkta förvärvet av Marco Scandella till trots, fortfarande lite för tunn. Men om något år eller två…
Nya: Marco Scandella (b), Jason Pominville (f), Nathan Beaulieu (b), Jacob Josefson (c), Benoit Pouliot (f), Chad Johnson (mv), Viktor Antipin (b).
Förluster: Tyler Ennis (f), Marcus Foligno (f), Dimitri Kulikov (b), Anders Nilsson (mv).
Svenskar: Robin Lehner, Johan Larsson, Jacob Josefson, Linus Ullmark, Alexander Nylander.
Coach: Phil Housley – ny.
Tips: Det börjar så sakteliga gå åt rätt håll. Men slutspel får de vänta på.

CALGARY FLAMES
– Ett perfekt gräddat bakverk just plockat ur ugnen, en saftig frukt som vilket ögonblick som helst faller från trädet, en diamant slipad till perfektion….det är ungefär så Flames framstår inför den här säsongen. De är liksom ett fullmoget hockeylag nu, redo för stora saker – åtminstone i teorin. De har efter förvärvet av Travis Hamonic en topp-kvartett i de bakre linjerna praktiskt taget bara Nashville kan konkurrera med, ett koppel tajta kedjor med kemi som etablerats redan för länge sedan, en utsökt balans mellan ungt och gammalt och hungrigt och rutinerat, samt – äntligen – ett habilt målvaktspar. Det sista är inte alla eniga om, jag vet det. Det sjungs inga sånger om Mike Smith och Eddie Läck längre. Men jag tycker bägge är lite underskattade och Smith har en historia av inspirerat spel första året efter klubbyte. Mitt enda frågetecken gäller snarare bossen i båset, Gulutzan. Han hade inga hållbara svar när Anaheim tryckte på gasen under playoff-sweepen i våras och det indikerar att han inte riktigt är en coach för skarpa lägen. Men really, det borde vara direkt svårt att misslyckas med det här lagbygget.
Nya: Mike Smith (mv), Travis Hamonic (b), Eddie Läck (mv), Marek Hrivik (f).
Förluster: Brian Elliott (mv), Chad Johnson (mv), Deryk Engelland (b), Ladislav Smid (b), Lance Bouma (f), Alex Chiasson (f).
Svenskar: Mikael Backlund, Eddie Läck, Rasmus Andersson.
Coach: Glen Gulutzan – andra säsongen.
Tips: En dark horse.

CAROLINA HURRICANES
– Den åtta år långa torkan är snart över. I vår blir det äntligen playoff-fester på den spatiösa parkeringen utanför PNC Arena i Raleigh igen. Det törs jag sätta en middag på lokala BBQ-klassikern The Pit på. Om Hurricanes så ryckt ut i strid med oförändrat manskap från ifjol hade det funnits goda skäl att vara hoppfull. På grund av bristande rutin kroknade de unga riddarna under andra halvan av 16-17-säsongen, men dessförinnan spelade de förträfflig hockey och nu har de ju tillgodogjort sig den nödvändiga erfarenheten. Men GM Francis tar inget för givet. Han har ju dessutom rustat upp med mer firepower, know-how, yrkesvana och finess. Justin Williams hemkomst känns till exempel som en given hit, han är fortfarande en utmärkt hockeyspelare och ett skolexempel på den typ av personlighet, ärrad och karaktärsfast, man stagar upp ett ungt lag med. ”Kryckan” Krüger är tillika en genuin förstärkning som boostar både centerdjupet, den defensiva soliditeten och den allmänna moralen. Och van Riemsdyk blir de alltjämt något gröna backarnas bäste kompis. Oklart är egentligen bara om Scott Darling är redo för tjänstgöring som uttalad förstekeeper. Under sina år som vikarie åt Corey Crawford i Chicago har han aldrig spelat fler än 32 matcher per säsong. Nu måste han upp i åtminstone det dubbla. Men det är ingen avancerad gissning att 28-årige resen klarar det. Så: Orkanvarning utfärdas.
Nya: Scott Darling (mv), Marcus Krüger (c), Justin Williams (f), Travis van Riemsdyk (b), Josh Jooris (c).
Förluster: Ryan Murphy (b), Eddie Läck (mv), Matt Tennyson (b), Bryan Bickell (f), Jay McClement (c).
Svenskar: Elias Lindholm, Victor Rask, Marcus Krüger, Joakim Nordström, Klas Dahlbeck, Lucas Wallmark.
Coach: Bill Peters – fjärde säsongen.
Tips: Till playoff för första gången sedan 2009.

CHICAGO BLACKHAWKS
– Sorry, men storhetstiden går mot sitt definitiva slut. Och tyvärr känns det som att klubbledningen, den omsusade och hyllade, driver på utvecklingen – genom att i panik över den förnedrande ”sweepen” mot Nashville i april å ena sidan bryta upp den ärorika stommen och å andra försöka återskapa delar av den med gamla, bitvis rostskadade komponenter. Jovisst, somligt var tvunget att hända på grund av obönhörlig lönetakslogik. Men med facit i hand framstår många av besluten som togs under sommaren som överilade och dumma. Varför trejda Niklas Hjalmarsson, alltjämt en av ligans mest robusta defensiva klippblock, till Arizona i utbyte mot betydligt sämre, och lika dyre, Connor Murphy? Varför byta mördande målskytten Panarin mot förre hawken Brandon Saad – absolut en klass-winger men knappast en uppgradering, annat än möjligen socialt? Varför signa en Patrick Sharp på väg utför, om aldrig så billigt? De frågorna har inga hållbara svar, så undra på att coach Quenneville lämnade ledningsmötet under draften i United Center i somras i vredesmod. Till detta ska läggas att man tappat även Marian Hossa (på grund av allergi mot utrustningen, alternativt mot futtig lön under det framtunga kontraktets sista år…), Marcus Krüger, Brian Campbell och Johnny Oduya. Kvar finns fortfarande en handfull fantastiska stjärnor, varav åtminstone ett par fortfarande befinner sig mitt uppe i sin prime, men lagbygget är verkligen rangligare än det borde vara och jag känner mig långt ifrån säker på att det ens räcker till playoff.
Nya: Brandon Saad (f), Patrick Sharp (f), Connor Murphy (b), Tommy Wingels (f), Anton Forsberg (mv), Lance Bouma (f), Jan Rutta (b), Jean-Francois Berube (mv).
Förluster: Niklas Hjalmarsson (b), Artem Panarin (f), Marian Hossa (f), Scott Darling (mv), Marcus Krüger (c), Johnny Oduya (b), Trevor van Riemsdyk (b), Brian Campbell (b).
Svenskar: Gustav Forsling, Anton Forsberg, Erik Gustafsson, Viktor Svedberg.
Coach: Joel Quenneville – tionde säsongen och med god marginal den coach som varit längst i samma lag.
Tips: Kan få det svettigt i Central-konkurrensen.

COLORADO AVALANCHE
– Bra och dåliga nyheter. De bra: Det kommer inte gå lika uselt som förra säsongen, det är i det närmaste omöjligt. De dåliga: Avalanche är fortfarande på dekis och kommer ändå att fajtas med Vegas om den absoluta jumbo-placeringen. Man trodde ju att ett fiasko som fjolårets skulle få långtgående personalpolitiska konsekvenser, men Joe Sakic reagerade knappt överhuvudtaget. Nyheterna är få och ovidkommande – med möjligt undantag för ryske backen Mironov, om han får en snabbare utväxling än väntat – och alldeles för mycket dökött består. Värst av allt: Herr general managern lyckades inte ens trejda Matt Duchene, som inget hellre vill än att få byta klubb. Nu har Sakic en missnöjd stjärna på halsen och risken är stor att han till slut tvingas avyttra honom för mycket mindre än han är värd. Morsning korsning. De mest optimistiska menar att det faktum att coach Bednar fått betydligt mer tid på sig att förbereda sig inför sin andra säsong kan ge positivt resultat och tja, som sagt: Fullt lika eländigt blir det ju inte igen…
Nya: Colin Wilson (f), Nail Yakupov (f), Andrej Mironov (b), Jonathan Bernier (mv), David Warsofsky (b).
Förluster: Francois Beauchemin (b), Calvin Pickard (mv), Mikhail Grigorenko (c), Patrick Wiercioch (b), Rene Borque (f).
Svenskar: Gabriel Landeskog, Carl Söderberg.
Coach: Jared Bednar – andra säsongen. Sitter löst från start…
Tips: Det går åt helvete…

COLUMBUS BLUE JACKETS
– Den fatala missbedömningen av Columbus ifjol borde lärt den här ”experten” att inte underskatta John Tortorellas hårt drillade Ohio-skvadron. Kan man tycka. Men tammefan: Jag är mot bättre vetande fortfarande en smula skeptisk och känner mig inte hundraprocentigt övertygad om att de här gossarna klarar följa upp den oväntade braksuccén, som ju bland annat inkluderade sexton raka segrar i december. Även om han efter magplasket med USA i World Cup visade prov på aldrig tidigare åskådad flexibilitet och delvis bytte modus operandi är ”Tårtan” med sitt koleriska humör och sina stenhårda krav en utmaning till chef och historien lär att ju längre han stannar någonstans, desto sämre blir relationen till spelarna han basar över. Samtidigt har det tidigare visat sig att de ledade blårockarna inte reagerar så väl på förväntningar och press. Minns för två år sedan, när de i slutspelet innan hade pressat Penguins i sex fina matcher och blåstes upp som The Next Big Thing. Då vek de ner sig som en centerpartist på jakt efter Peter Hultqvist. Vezina Trophy-vinnaren Bobrovsky har likadana tendenser på egen hand och varvar ofta sina mest magnifika säsonger med mindre berömvärda. Det lovar inte så gott. Then again, de har det bästa unga backparet i värden i Zach Werenski och Seth Jones, Alexander Wennberg kan mycket väl hitta sin ultimata radarpartner i Artem Panarin och inget talar egentligen för att exempelvis Cam Atkinsons 35 mål förra gången var en fluke. Så det är inte alls omöjligt att det bara är jag som är dum i huvudet igen…
Nya: Artem Panarin (f), Jordan Schroeder (f).
Förluster: Brandon Saad (f), William Karlsson (c), Scott Hartnell (f), Sam Gagner (f), Kyle Quincey (b), Anton Forsberg (mv).
Svenskar: Alexander Wennberg, Gabriel Carlsson.
Coach: John Tortorella – tredje säsongen. Say no more.
Tips: Ja, det går i alla fall inte åt helvete…

DALLAS STARS
– Blott Lightning var en större besvikelse än Stars förra året. De skulle lyfta mot himlarna, men blev kvar i uppskjutningsrampen och kvalificerade sig inte ens för slutspel. GM Nill kunde dock peka på alibin som hade hållit i vilken domstol som helst. En skadeepidemi värdig ett eget avsnitt i HBO-serien ”Band of Brothers” härjade i truppen, en tänkt beståndsdel i framtidens kärna hade ingen lust att skriva på nytt kontrakt och lämnade landet och ett par ungblod på väg mot go-to-guy-status fastnade i oväntade formsvackor. Sån otur kan rimligen inte drabba dem igen, så det som skulle hänt ifjol händer i år istället. För det scenariot talar ju också några rejäla förstärkningar under sommaren. Ben Bishop är den första riktiga NHL-keepern med hemadress i Texas på flera år, Alexander Radulov ser på det så kallade papperet ut som rena rama drömmen intill Benn och Seguin i förstakedjan, Martin Hanzal ger ytterligare dimensioner åt ett centerdjup som få kan matcha och efter ett par år som Erik Karlssons backpartner borde Marc Methot vara perfekt i samma roll med John Klingberg. Mot talar eventuellt den nygamla ordningen i båset. Ken Hitchcock är en skicklig coach, men den hockeyfilosofi han tillämpar harmonierar inte särskilt väl med den explosiva, lekfulla, oförväget offensiva all in-stil som blivit Dallas moderna adelsmärke. Tvingar han på artisterna för mycket av sin egen prägel kan problem uppstå. Fast det blev ju mot alla odds bra när Randy Carlyle återvände till Anaheim, så ”Hitch” kanske är just den katalysator som förlöser ett av de mest underhållande och begåvade lagen i ligan.
Nya: Alexander Radulov (f), Ben Bishop (mv), Marc Methot (b), Martin Hanzal (c), Brian Flynn (f), Tyler Pitlick (f).
Förluster: Cody Eakin (c), Patrick Sharp (f), Jiri Hudler (f), Ales Hemsky (f), Antti Niemi (mv).
Svenskar: John Klingberg, Mattias Janmark, Patrick Nemeth.
Coach: Ken Hitchcock – tillbaka efter femton år (!) i andra klubbar.
Tips: Vinner Central och går in i playoff som otvivelaktig contender.

DETROIT RED WINGS
– Jag vill ha fel. Jag hoppas att den där mellangenerationen som skulle bilda ny stomme på något sätt bryter sig loss ur sin bedövande stagnation och inte tvingar en 37-årig Henrik Zetterberg att ta hela ansvaret igen, och att framtidslöften som Dylan Larkin, Anthony Mantha, Andreas Athanasiou (om han nu inte försvinner till KHL) och Evgeni Schvechnikov på samma gång kommer till strid med riktigt blanka vapen. Då behöver premiärsäsongen i Little Caesars Arena inte bli den Golgatavandring en enig tyckar-kår förespår. Men det är nog önskedrömmar snarare än realistiska förhoppningar. För att ge sitt lag tillbörlig spets och dynamik och bredd och motståndskraft hade Ken Holland behövt vara aktiv som hormonerna i en tonåring under sommaren; försökt göra av sig med några jobbiga kontrakt, dealat och wheelat och genomfört ett helt koppel trejder. Men han nöjde sig med att knyta upp Trevor Daley. Det var det hela. Bra back med två färska Stanley Cup-titlar under bältet, men han allena förändrar inget i sak. Tråkigt, tråkigt. Litet tillägg efter bloggens besök i Little Caesars under slutet av försäsongen: Den är i sig en så betagande upplevelse att den kan kan ge hela laget ett lyft. Där har vi en så kallad X-faktor.
Nya: Trevor Daley (b).
Förluster: Drew Miller (f), Tomas Nosek (f).
Svenskar: Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson, Gustav Nyquist.
Coach: Jeff Blashill – tredje säsongen.
Tips: Det är en stor skräll om de lyckas pressa sig över slutspelsstrecket.

EDMONTON OILERS
– Så här skrev jag i ett tips som publicerades inom vår betaltjänst Plus redan i augusti och jag ser ingen anledning att revidera ett endaste ord. ”Sidney Crosbys första år i ligan missade Pittsburgh Penguins slutspel. Andra året tog de sig dit, men åkte ut i förtid. Tredje året gick de till final. Och fjärde vann de Stanley Cup. NHL-Historien upprepar sig gärna och jag tror Edmonton under Connor McDavids kommando följer samma mall. Rookie-säsongen blev det ingenting, i våras åkte de ut i andra playoff-omgången – efter en mycket bättre insats än Penguins 2007 – och i år…dags för final. Följt av en titel 2019. Och det är McDavid det handlar om; han är ett hockeygeni av samma unika sort som Crosby och kommer själv dra med sig hela klubben på den här resan mot paradiset”.
Nya: Jussi Jokinen (f), Ryan Strome (c), Brad Malone (c), Ty Rattie (f).
Förluster: Jordan Eberle (f), Benoit Pouliot (f), David Desharnais (c), Jonas Gustavsson (mv), Tyler Pitlick (f), Griffin Reinhart (b).
Coach: Todd McLellan – tredje säsongen.
Svenskar: Adam Larsson, Oscar Klefbom.
Tips: Till final.

FLORIDA PANTHERS
– Here we go again. Otroligt nog. Varje gång de mörka molnen skingras i södra Florida och pantrarna tycks vara på väg att häva sig upp i ligans verkliga toppskikt lyckas klubben crosschecka sig själv på struphuvudet – med huvudlösa tränarbyten, stolliga trejder och halsbrytande skiften i övergripande ideologi. Nu har Dale Tallon efter ett par år i påtvingad i exil på kontoret återtagit makten från The Computer Boys och verkar fast besluten att tvätta bort samtliga deras fingeravtryck från laget. Bara för sakens skull. Exempel: Stats-favoriten, tillika skyttekungen, Jonathan Marchessault lämnades oskyddad i expansion-draften och plockades givetvis direkt av Vegas, och backen Jason Demers – nördarnas kille, det med – trejdades till Arizona för snudd på ingenting. Man tar sig för pannan. Det som återstår är ingalunda kattskit, allra minst om Evgeni Dadonov lever upp till hypen, men efter den omvälvande, och till synes onödiga, turbulensen kommer det säkerligen ta ett tag innan ett omruskat, vilset manskap hittar en ny, vägvinnande identitet.
Nya: Evgeni Dadonov (f), Radim Vrbata (f), Michael Haley (c), Henrik Haapala (f), Harri Säteri (mv).
Förluster: Jaromir Jagr (f), Jonathan Marchessault (f), Reilly Smith (f), Jason Demers (b), Jussi Jokinen (f), Reto Berra (mv), Shawn Thornton (f).

Svenskar: Inga.
Coach: Bob Boughner – ny.
Tips: Pilarna pekat neråt igen.

LOS ANGELES KINGS
– Satsningen genererade två cup-titlar och alltihop går ändå ut på att vinna – inte att vara ett hyggligt konkurrenskraftigt playoff-lag under så lång tid som möjligt. Så ingen kan egentligen klaga över hur förre general managern Dean Lombardi byggde sin sydkaliforniska truppstyrka under 10-talet. Det var värt det, hur notan som ska betalas nu, några år efter storhetstidens peak, än ser ut. Det går dock inte att komma ifrån att den är mindre rolig. Kings sitter med några kontrakt som tynger ner gruppen på samma sätt som syrgastuber tynger ner brandmän på väg uppför branta trappor i en brinnande skyskrapa, och det kryllar sannerligen inte av guldtackor i prospect-valvet. En rebuild måste till framöver. Men inte ännu, därtill har toppsextetten – Jonathan Quick, Drew Doughty, Anze Kopitar (garanterat ångande av revanschbegär efter sin dipp ifjol ), Jeff Carter, Tanner Pearson och Tyler Toffoli – för lång tid kvar i sin prime. John Stevens – befordrad till huvudcoach efter förre chefens avsked – känner sig övertygad om att det räcker för en ny push uppåt i tabellen och konstigt vore det väl annars. Jag, däremot, känner mig inte särskilt säker på att han är rätt man att lotsa Kings genom den här transit-perioden. Det var absolut tid för ett tränarbyte, Darryl Sutters röst gick helt uppenbart inte fram längre, och indikationerna om en modernisering av spelsystemet lovar gott, men okarismatiske Stevens har näppeligen de verkligt stora coachernas kapacitet att skapa helheter större än summan av de enskilda delarna.
Nya: Mike Cammalleri (f), Christian Folin (b), Oscar Fantenberg (b).
Förluster: Ben Bishop (mv), Matt Greene (b), Brayden McNabb (b), Devin Setoguchi (f).
Svenskar: Adrian Kempe, Christian Folin, Oscar Fantenberg.
Coach: John Stevens – ny.
Tips: Hamnar ännu längre under strecket än ifjol.

MINNESOTA WILD
– Lite synd om Bruce Boudreau är det allt. Var han än kommer skruvas pressen omedelbart upp till kokpunkten. Nu är tålamodet slut även i St. Paul. Det räcker inte med ytterligare ett fint grundserieframträdande – de hårt prövade fansen kräver att Wild går långt i slutspelet också. På momangen. Eljest är de i praktiken ett Washington Capitals north. I vad mån de förändringar som initierats sedan den hjärtskärande sortin mot St. Louis i första playoff-omgången i april är tillräckliga känns dock oklart. Om något har Minnesota, tror jag, tappat lite, lite i slagkraft. Marco Scandela lämnar ett hål efter sig i försvarsuppställningen och även om han inte riktigt blev den injektion som trading deadline-haussen lovade är det ett minus att de inte kunde re-signa Martin Hanzal. Samtidigt närmar sig bäst-före-datumet på några av free agency-kapen från de senaste åren. Zach Parise comes to mind, till exempel. Sålunda: De närmsta sex månaderna går säkert som en dans igen – eller åtminstone helt okej. Men det är under de två som följer sedan, när the going gets tough, kraven på Lille Fridolf Boudreau blir till en svetslåga i pannan. Om han någon gång ändå fick jobba med ett up-and-coming lag utan enorma förväntningar på sig…
Nya: Tyler Ennis (f), Marcus Foligno (f), Matt Cullen (c), Kyle Quincey (b), Niklas Svedberg (mv).
Förluster: Marco Scandella (b), Jason Pominville (f), Martin Hanzal (c), Erik Haula (c), Christian Folin (b), Alex Tuch (f), Darcy Kuemper (mv), Jordan Schroeder (f).
Svenskar: Jonas Brodin, Joel Eriksson Ek, Gustav Olofsson, Niklas Svedberg.
Coach: Bruce Boudreau – andra säsongen.
Tips: Ovanför strecket, men långt i slutspelet? Tveksamt.

MONTREAL CANADIENS

– Till sommaren har det gått 25 år sedan det mest anrika av alla lag vann sin senaste Stanley Cup. Det vore ju ett väl valt tillfälle att avsluta den längsta mästerskapstorkan i klubbens historia – och klippa vad som i så fall skulle bli den 25:e titeln. Det ska mycket till, men omöjligt är det inte. Inte när hockeyprofessorn Claude Julien sitter vid katedern redan från start och får möjlighet att knåda degen helt efter eget huvud, inte när världens bäste målvakt är skadefri och känner att det börjar bli lite bråttom om han ska få kröna sin gloriösa karriär med en SC-ring och inte när Jonathan Drouin skjuts in i ekvationen. Han, Tampa-förvärvet Drouin, är en playmaker monumentale som står på tröskeln till verklig storhet och jag har en känsla av att han förr snarare än senare ser till att Habs offensiv, ett sorgebarn under lång tid, blir strömförande igen. Sedan kan man förstås fråga sig vad det innebär att mer än halva backuppställningen bytts ut i ett svep, och att det bakom Drouin ser lite tunt ut ”down the middle˝. Men jag började ju med att konstatera att det ska mycket till…
Nya: Jonathan Drouin (f), Karl Alzner (b), David Schlemko (b), Mark Streit (b), Ales Hemsky (f), Peter Holland (c), Joe Morrow (b).
Förluster: Alexander Radulov (f), Andrei Markov (b), Nathan Beaulieu (b), Alexei Emelin (b), Mikhail Sergachev (b), Brian Flynn (f), Steve Ott (c), Nikita Nesterov (b).
Svenskar: Jacob De La Rose.
Coach: Claude Julien – tog över efter sparkade Michel Therrien i vintras.
Tips: Kanske, kanske….

NASHVILLE PREDATORS
– Listan på lag lag som under den nu 12 år långa cap-eran förlorat en Stanley Cup-final och trots brinnande revanschlystnad aldrig lyckats ta sig tillbaka till den ultimata hockeyshowen börjar bli lång. Oilers, Senators, Flyers, Canucks, Devils, Rangers, Lightning, Sharks….Delvis beror det förstås på att det på grund av lönetaket är svårt att hålla ihop lag som är så bra att de tar sig så långt. Men man får också lätt intrycket att många blir förblindade av tanken på hur nära de befinner sig paradiset och glömmer vad för slags oglamoröst slit vardagen kräver på vägen dit. Inledningsvis kan det definitivt bli ett dilemma även för Preds. I skenet av de overkliga fester som utbröt i centrala Nashville under slutspelet och, framförallt, finalerna kommer serielunken åtminstone till en början ha en air av blyertsgrå skolbespisningstristess. Likafullt tror jag att de har den bästa chansen på länge att faktiskt infria drömmen om en snabb återkomst. Med några få undantag har de fått behålla samma lag och det är ett lag fullt av etablerade stjärnor – som redan ikoniska fyrklövern Josi-Ellis-Subban-Ekholm – och ivriga glyttar som fortfarande bara är i lindan av lysande karriärer. Vem tror något annat än att Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Kevin Fiala, Pontus Åberg och för den delen Ryan Johansen har väldigt mycket mer att komma med? Och de av värde man tappat har GM Poile lyckats hitta mer eller mindre fullvärdiga ersättare för. Nick Bonino är rentav ett lyft jämfört med Mike Fisher medan Scott Hartnell kanske inte riktigt är en James Neal, men i gengäld bidrar han med andra egenskaper – som saknats ett tag. Nashville får äntligen in ett elakt helvete framför motståndarkassen igen. Pekka Rinne? Ja, där finns det ju befogade dubier. Men om han slutligen når vägs ände i år är landsmannen Juuse Saros sannolikt redo att ta över. Prognos ”mycket god”, alltså. Det är bara det där med förnimmelser av vardagens outhärdliga gråhet coach Lavy får vara uppmärksam på…
Nya: Nick Bonino (c), Scott Hartnell (f), Alexei Emelin (b), Anders Lindbäck (mv).
Förluster: James Neal (f), Mike Fisher (c), Colin Wilson (f), Harry Zolnierczyk (f), Vernon Fiddler (c).
Svenskar: Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok, Pontus Åberg, Anders Lindberg.
Coach: Peter Laviolette – tredje säsongen,
Tips: De kan göra det igen.

NEW JERSEY DEVILS

– Framåtrörelsen i den omsorgsfulla renoveringen i Newark kom av sig förra säsongen. Devils blev sämre, inte bättre – och då backade de inte precis från några svindlande höjder. Men det är inget att oroa sig för, sånt händer oerfarna gossar under den typen av processer. I år återupptas stegringen igen. De som sviktade senast har lärt sig av den erfarenheten och får draghjälp av några nya, kompetenta kompisar. Marcus Johansson, hämtad i smart trejd med Washington, ger offensiven mer bett och bjässen Brian Boyle stärker djupet – bara han tillfrisknar snabbt och det får vi ju innerligt hoppas att han gör. Vad draftettan Hischier kan uträtta blir förstås också spännande att se. NJD är emellertid fortfarande a work in progress och det kommer ta ytterligare ett eller ett par år innan klubben klarar av att hålla rivalerna i brutalt hårda Metropolitan-divisionen bakom sig.
Nya: Nico Hischier (v), Marcus Johansson (f), Mirco Mueller (b), Brian Boyle (c).
Förluster: Mike Cammalleri (f), Jacob Josefson (c), Jon Merrill (b), Devante Smith-Pelley (f), Beau Bennett (f).
Svenskar: Marcus Johansson, Jesper Bratt.
Coach: John Hynes – tredje säsongen.
Tips: De blir bättre, men kommer sist i Metropolitan i alla fall.

NEW YORK ISLANDERS
– Det pratas så mycket om distraktioner runt Islanders att det pratet i sig hotar ett bli en…ja, distraktion. Men sorry. Även jag har svårt att frigöra mig från känslan att en räcka
störningsmomenten kan bli ett problem. Ett exempel: Laget håller på att bli hemlöst. De har bara den här säsongen och en till kvar på leasen i Barclays i Brooklyn, en arena varken spelarna eller fansen nånsin känt sig helt hemmastadda i. Sedan måste de flytta. Men var? Det enda man vet är att det inte blir till älskade gamla Nassau Coliseum, och det bettmanska dekretet krossar Islanders-familjens hjärta. Man VILL dit, det är hemma – vilket sannerligen framgick under en karnevalartad pre season-match häromveckan. Men det orosmolnet, och den vageln i ögat, är ändå inget mot ångesten över vad som ska hända med John Tavares. Han är inne på sista kontraktsåret och hela klubbens öde hänger på att han, den magnifike franchise-spelaren, snart skriver på en förlängning. Men ännu verkar parterna befinna sig lika långt ifrån varandra som Donald Trump och Lebron James och drar den proceduren ut på tiden tar hela säsongen i värsta fall formen av ett olidligt stand by-vakuum. Det vore extra synd just nu, för i Jordan Eberle har GM Snow eventuellt hittat lekkamraten Johnny T väntat på i åtta år. Men kanske är Doug Weight rätt man för den här situationen och kan se till att gruppen fokus inte rubbas. Han stabiliserade organisationen när han övertog coach-ansvaret förra säsongen, så han har bevisligen robusta ledaregenskaper. Och skulle Tavares mot förmodan komma överens med Snow på ett tidigt stadium är alla bets kanske inte off – men nästan.
Nya: Jordan Eberle (f), Kristers Gudlevskis (mv).
Förluster: Travis Hamonic (b), Dylan Strome (c), Mikhail Grabovski (c), Jean-Francois Berube (mv).
Svenskar: Inga
Coach: Doug Weight – ersatte Jack Capuano under fjolårssäsongen.
Tips: Kan bli jobbigt.

NEW YORK RANGERS
–Ett plus här, ett minus där, och så några frågetecken på det. Summa: Status quo. Det är känslan. Rangers har ömsat mycket skinn sedan senast, men befinner sig konkurrensmässigt ändå på ungefär samma nivå som när de startade förra säsongen. Med utköpte Dan Girardi och frivillige Europa-immigranten Kelvin Klein ersatta av Kevin Shattenkirk – free agency-racets tyngsta skalp – och yngre förmågor som den konservative Alain Vigneault nu måste släppa fram vare sig han vill eller inte blir D-styrkan kvickare och rörligare och bättre, tveklöst. Men utan Derek Stepan, trejdad till Arizona, har laget ingen självskriven förstecenter. Ledningen hoppas att Mika Zibanejad är mogen den krävande uppgiften och om inte han så Kevin Hayes. Törs man tro att den chansningen går hem? Well, även om den gör det är det lite tunnsått i djupet på centerfronten, bakom de två pjäserna. En eller ett par betydande trejder behöver nog göras, annars är det svårt att se hur Manhattans blåskjortor ska kunna tränga särskilt djupt i slutspelet.
Nya: Kevin Shattenkirk (b), David Desharnais (c), Anthony DeAngelo (b), Ondrej Pavelec (mv), Filip Chytil (c), Neal Pionk (b).
Förluster: Derek Stepan (c), Dan Girardi (b), Oscar Lindberg (c), Antti Raanta (mv), Adam Clendening (b), Kevin Klein (b), Tanner Glass (f).
Svenskar: Henrik Lundqvist, Mika Zibanejad, Jesper Fast.
Coach: Alain Vigneault – den första coachen i Rangers sedan 50-talet att starta en femte raka säsong…
Tips: Bör ta sig till playoff, men får att överleva mer än en omgång.

OTTAWA SENATORS
– Erik Karlsson, Erik Karlsson, Erik Karlsson. Det är bara så man kan inleda en analys av Ottawa Senators hösten 2017. Den 27-årige estradören från Landsbro betyder så mycket för den kanadensiska huvudstadsklubben att det inte finns några hållbara ord för det. As he goes, so goes Senators. Därför kan vi vara säkra på en taskig start. ”EK65” lider ju fortfarande i sviterna av den fotskada han, otroligt nog, genomförde playoff-showen med i våras och kommer inte vara spelklar förrän tidigast i slutet av oktober. Därefter kan man kanske tycka att framgång är given. De var ju ett enda sudden death-mål från Stanley Cup-finalen i våras och bortsett från Marc Methot har inga nyckelspelare försvunnit sedan dess. Men keep your shirts on, Sens-fans. Guy Boucher befann sig i exakt samma situation när han tränade Tampa för sju år sedan. Bolts förlorade med ett enda mål i Game 7 i 2011 års konferensfinal – och säsongen därpå landade samma lag under strecket. Det var ingen tillfällighet. Bouchers sällsamt defensiva, tråkiga spelsystem, närmast helt renons på forechecking, är lätt att tröttna på och utan spelartruppens hundraprocentiga dedikation fungerar det inte. Här räcker det, något överdrivet, med att en smålänning inte tycker det är lika roligt längre. Så, nej, det finns inget självklart samband mellan det som hände nyss och det som kommer hända nu.
Nya: Johnny Oduya (b), Nate Thompson (c), Max Reinhart (c).
Förluster: Marc Methot (b), Tommy Wingels (f), Viktor Stålberg (f), Chris Neil (f), Jyrkki Jokipakka (b).
Svenskar: Erik Karlsson, Fredrik Claesson, Johnny Oduya.
Coach: Guy Boucher – andra året,
Tips: Det går inte lika bra igen.

PHILADELPHIA FLYERS
– Generationsväxling-on-the-go-konceptet är fortfarande ledstjärna på Broad Street. Det vill säga: Ron Hextall fortsätter fasa in lovande prospects bakom en kärna han på goda grunder håller fast vid. Om några av rookie-spolingarna – förslagsvis Legion of Doom-kopian Nolan Patrick och Brynäs slutspelskung Oskar Lindblom, när han hämtas tillbaka från AHL – växer upp väldigt snabbt och blir fullfjädrade NHL:ers på en gång kan det hända grejor redan den här säsongen. Ja, det hänger förstås också på vilken Brian Elliott som dyker upp i Philly; den som floppade i Calgary förra året eller den som då och då var rena Patrick Roy-kopian i St. Louis. Man vet aldrig med honom. Grundtipset är dock att Flyers fortfarande befinner sig i transit och blir riktigt farliga först om något år.
Nya: Nolan Patrick (c), Brian Elliott (mv), Oskar Lindblom (f), Jori Lehtera (c).
Förluster: Steve Mason (mv), Brayden Schenn (f), Michael Del Zotto (b), Pierre-Edouard Bellemare (c), Nick Cousins (c).
Svenskar: Robert Hägg.
Coach: Dave Hakstol – tredje säsongen.
Tips: Det tar något år till innan de är redo för primetime.

PITTSBURGH PENGUINS
– Teoretiskt sett skulle motivationen kunna sina, spelarmaterialet krokna och saknaden efter flyktade trotjänare ta en mental tribut. Pingvinerna har ju de senaste två åren spelat mer hockey än någon annan och några av dess portalfigurer inte bara vunnit två Stanley Cup utan också allt annat som går att vinna. Och mycket hjärta och själ försvinner med sådana som Marc-Andre Fleury, Chris Kunitz, Matt Cullen och Trevor Daley. Men nä. Sånt händer bara inte västra Pennsylvania nuförtiden. Pens är Sidney Crosbys lag och hans hunger efter framgång går uppenbarligen inte att stilla. Han vill ha mer och så länge han vill det kommer han att driva hela gruppen till nya stordåd. Likadant är det med Mike Sullivan, NHL:s bäste coach vid sidan av Mike Babcock – bevisligen kapabel att krama fram vinster på olika sätt, även när manskapet är darrigt och till synes oersättliga stjärnor skadade. Han tillåter ingen bristande inspiration. Ingen trötthet heller. Och är det något organisationen demonstrerat de senaste åren är det en avundsvärd förmåga att inkorporera nytt blod – sådant som tålmodigt kultiverats på farmen några år – i truppen utan hick-ups. Jake Guentzel, någon? Var försäkrad, Penguins kan absolut bli först sedan tidiga 80-talet att vinna tre raka titlar.
Nya: Ryan Reaves (f), Antti Nemi (mv), Matt Hunwick (b), Greg McKegg (c).
Förluster: Marc-Andre Fleury (mv), Nick Bonino (c), Chris Kunitz (f), Trevor Daley (b), Ron Hainsey (b), Matt Cullen (c), Oskar Sundqvist (c), Mark Streit (b).
Svenskar: Patric Hörnqvist, Carl Hagelin.
Coach: Mike Sullivan – tredje säsongen.
Tips: Jag tror på trepeat.

ST LOUIS BLUES
– Jag drev länge tesen att Blues skulle kunna bli en spännande utmanare nu när Mike Yeo får chansen att fullborda det förvandlingsnummer han inledde med sån schvung när han, efter det konstiga övergångsexperimentet under första halvan av fjolårssäsongen, avlöste Ken Hitchock i förarsätet; laget fick ju omedelbart en mer nutida, rappare skepnad under den yngre Yeo. Men fan alltså. Den otur som fällde Dallas redan innan förra säsongen hann starta har nu istället drabbat St. Louis, så jag vet inte. De får klara sig utan Alex Steen i veckor, utan Patrik Berglund i månader och utan stackars Robby Fabbri hela säsongen. Så tunga jobsposter skulle påverka även lag med betydande truppdjup negativt. För Blues, som inte längre förfogar över mycket till sådant djup, förefaller det snudd på förödande. Motig inledning är i praktiken självskriven. Sedan får vi se.
Nya: Brayden Schenn (c), Oskar Sundqvist (c), Beau Bennett (f), Chris Thorburn (f).
Förluster: Ryan Reaves (f), Jori Lehtera (c), David Perron (f), Nail Yakupov (f).
Svenskar: Alex Steen, Patrik Berglund, Carl Gunnarsson, Magnus Pääjärvi, Oscar Sundqvist.
Coach: Mike Yeo – första året på riktigt.
Tips: Kan bli streckdans i år.

SAN JOSE SHARKS

– På tok för bra för att ens överväga en regelrätt rebuild – men inte längre tillräckligt starka för att kunna mäta sig med ligans verkliga societet. Ja, hajarna befinner sig i ett slags limbo. Att de de äldre essen två år i rad avslöjats som något för långsamma när de stora potterna stått på spel – mot Pittsburgh i finalen 2016 och, än mer markant, mot Edmonton i första playoff-omgången i april – är förstås ett litet aber, men inte det huvudsakliga bekymret. De bristerna hade gått att att kamouflera om inte så många i skiktet under, de som ska ge Pavelski och Thornton och co understöd och avlastning, svikit. San Jose har helt enkelt inte fått ut vad de förväntat sig av Bödker och Donskoi och Tierney och allt vad de heter. Det är upp till coach DeBoer att gjuta nytt liv i den grupperingen, och samtidigt försöka mata in nya förmågor som ska ta över om något år, men han verkade mest butter och frustrerad ifjol. Som efter finaläventyret med New Jersey 2012 ungefär. Darry Sutter är ledig. I’m just saying…
Nya: Filip Sandberg (f), Brendan Bollig (f), Radim Simek (b).
Förluster: Patrick Marleau (f), Mirco Mueller (b), David Schlemko (b), Michael Haley (f).
Svenskar: Melker Karlsson, Marcus Sörensen, Tim Heed, Filip Sandberg.
Coach: Pete DeBoer – tredje säsongen.
Tips: På gränsen till slutspel.

TAMPA BAY LIGHTNING
– The bust of 16-17. Hela världen tog för givet att Bolts skulle cruisa åtminstone till konferensfinal – inklusive Bolts själva, dessvärre. De trodde att det skulle gå av sig självt – och när de till slut kom ihåg att det ju aldrig gör det var det för sent. Avståndet upp till strecket hade blivit långt och nej, det hjälpte inte att de på grund av skadeproblematik tvingades försöka tillryggalägga det med en helt bunt junisar. Den näsbrännan har garanterat lärt Jon Cooper och hans solblekta galleri av stjärnor en läxa; de kommer vara taggade som brasilianska mördargetingar och inte lätta på gasen ens när serielunken är som minst glamorös i slutet av november och början av februari. Därmed lär de göra comeback i toppen av Atlantic igen. Lightning är ju i grunden ett satan så bra lag, i all synnerhet med en skadefri Steven Stamkos i uppställningen. Men om de, som vi alla brukade tro, kan vinna är mer osäkert. Steve Yzerman tvingades stuva om mixen i slutet av fjolårssäsongen och fortsatte i somras och på kort sikt känns truppen punktvis lätt försvagad. Inte för att just de två har med varandra att göra, men låt oss sammanfatta det så här: Jonathan Drouin har försvunnit och Dan Girardi anslutit…
Nya: Chris Kunitz (f), Dan Girardi (b), Mikhail Sergachev (b), Jamie McBain (b), Michael Leighton (mv).
Förluster: Jonathan Drouin (f), Jason Garrison (b), Luke Witkowski (f).
Svenskar: Victor Hedman, Anton Strålman.
Coach: Jon Cooper – sjätte säsongen.
Tips: Tillbaka i contention.

TORONTO MAPLE LEAFS
– Sophmore slump. Vetskapen att ett sådant fenomen existerar blandar beska droppar av oro i euforin i Kanadas största stad. De svältfödda Leafs-fansen vill ju helst bara tänka på att de för första gången på en mansålder håller på ett lag med realistisk chans att vinna Stanley Cuyp. Men de kan ju sin hockey och vet att det händer att youngsters året efter stora genombrott tar ett steg bakåt i utvecklingen. Det gnager i det kollektiva bakhuvudet där uppe. Jag tror dock att våndan är obefogad. De unika förmågor det rör sig om i det här fallet – framförallt Auston Matthews, William Nylander och Mitch Marner – är så sällsamt bra, tror så mycket på sig själva och har sån fjädring i sin uppåtsving att det nästan inte kan hända. För det borgar även ledartrojkan Babcock-Lamoriello-Shanahan. De är för skickliga och har för mycket erfarenhet av hur sådana företeelser ska hanteras. Så Leaf Nation kan nog se fram emot den bästa säsongen på decennier. Och tänk om något år, när de skaffat sig en stjärnback eller två också. Då blir det final.
Nya: Patrick Marleau (f), Ron Hainsey (b), Dominic Moore (c), Calle Rosén (b), Andreas Borgman (b).
Förluster: Brian Boyle (f), Matt Hunwick (b), Brooks Laich (c), Roman Polak (b), Brendan Leipsic (f).
Svenskar: William Nylander, Calle Rosén, Andreas Borgman.
Coach: Mike Babcock.
Tips: Det blir det bästa året någon i Toronto överhuvudtaget kan minnas.

VANCOUVER CANUCKS
– Så fort det kan gå. Det senaste kanadensiska laget som uppträdde i Stanley Cup-finalen är nu sämst av de sju north of the border. Och det med besked. Väldigt ledsamt för oss som tycker att världens bästa tvillingar förtjänar en roligare slutkläm på karriären. Men så går det när klubbar fastnar i vanföreställningar om sin egen excellens, vägrar inse att det är dags att starta om från scratch och sedan tvingas till panikrenovering i alla fall. Nu försöker de rädda den här säsongen genom att rekrytera några spare parts, såna som blev över på annat håll – typ Michael Del Zotto, Sam Gagner och Alexander Burmistrov – och hoppas sedan att en ungdomskull utan överdrivet uppseendeväckande udd, med möjligt undantag för Ekeliw-favoriten Brock Boeser, ska explodera i förtid. Fungerar näppeligen. Canucks måste bli sämre innan de kan bli bättre.
Nya: Michael Del Zotto (b), Anders Nilsson (mv), Sam Gagner (f), Alexander Burmistrov (c), Patrick Wiercioch (b).
Förluster: Ryan Miller (mv), Luca Sbisa (b), Philip Larsen (b), Drew Shore (c).
Svenskar: Daniel Sedin, Henrik Sedin, Loui Eriksson, Alex Edler, Jacob Markström, Anders Nilsson, Anton Rödin.
Coach: Travis Green – ny.
Tips: Kan i alla fall få Vegas bakom sig!

VEGAS GOLDEN KNIGHTS
– ”Tänk om de hade ett NHL-lag här”. Den fantasin har roat och kittlat mig vid otaliga besök i Sin City genom åren. När drömmen osannolikt nog nu slår in är jag följaktligen helt exalterad. Inte för att den hockey Golden Knights kommer spela i T-Mobile Arena lär bli speciellt sevärd och inte för att de har mycket till chans att undvika initialt magplask. Det lag George McPhee under sommarens expansion-draft lyckades skrapa ihop till den historiska premiärtruppen var inte, och är fortfarande inte, mycket att skriva hem om. Som väntat – det finns fog för ligans förhoppningar om en snabbare förädlingsprocess än vid tidigare utökningar, men en eller två inledande skitsäsonger är ju oundvikliga. Likafullt: Bara tanken på att jag ska sitta på en pressläktare i en hall belägen på Strippen och se ett lokalt NHL-lag räcker för att jag ska…ja, älska Golden Knights. Throw the dice and take your chances, pojkar!
Nya: Eh, ja, alla…
Förluster: Well, inga…
Svenskar: Oscar Lindberg, William Karlsson
Coach: Gerard Galant. Ny för året. Precis som alla andra i organisationen.
Tips: Det kommer gå som det brukar gå för mig när jag kommer till stan och spelar blackjack,

WASHINGTON CAPITALS
– Nä, du. Hade de inte tillräckligt med vapen för att pressa sig förbi Pittsburgh förra slutspelet har de det inte nu heller. Det var ju en fullbordad mästerkomposition till grupp som, på sedvanligt gammal manér, föll i andra playoff-rundan i våras – och nu har den gruppen tappats på blod på just det sätt som alla som mobiliserar verkligt seriöst för Stanley Cup förr eller senare tappas på blod. Tråkigt nog utan att Capitals har något att ”show for it”. Det betyder inte att det kommer gå lika dåligt som den snudd på förödmjukande försäsongen indikerat, inte alls – med Nicklas Bäckström, Alex Ovetjkin, Jevgenij Kuznetsov, TJ Oshie och Braden Holtby som härförare är det upplagt för en ny bländande uppvisning fram till början av april. Men det är de hinder som därefter reser sig i terrängen de måste över och jag säger det igen: Nä, du…
Nya: Devante Smith-Pelly (f), Tyler Graovac (f).
Förluster: Marcus Johansson (f), Kevin Shattenkirk (b), Karl Alzner (b), Justin Williams (f), Nate Schmidt (b).
Svenskar: Nicklas Bäckström, Andre Burakovsky, Christian Djoos
Coach: Barry Trotz – tredje säsongen.
Tips: Det kommer gå jättebra. I grundserien.

WINNIPEG JETS
– En lokal sporttyckare där uppe på prärien satte nog den retoriska pilen i bull’s eye när han för ett par veckor sedan slog fast att de fortfarande är lite för glada och nöjda över att tillhöra NHL i Winnipeg. Därför orsakar missade slutspel och andra former av tillkortakommanden inte tillräckligt mycket frustration, vrede och hämndbegär – och utan de emotionella och mentala näringsämnena blandade i drivmedlet är det svårt att bli bättre. Samma tyckare konstaterade att det i just det perspektivet var väldigt olyckligt att de som bestämmer för bara ett par veckor sedan förlängde kontrakten med både coachen Paul Maurice och general managern Kevin Cheveldayoff. Det skulle behövas nya bossar som implementerar nödvändig vinnarmentalitet i klubben – och därigenom får ut mer av det som ska gå att få ut av den odiskutabla potentialen i spelarmaterialet. Nu är risken att alla åter låter sig nöjas, bara Patrik Laine pangar in de där 45 målen….
Nya: Steve Mason (mv), Dimitri Kulikov (b), Michael Scargbossa (f).
Förluster: Ondrej Pavelec (mv), Paul Postma (b), Chris Thorburn (f).
Svenskar: Toby Enström,
Coach: Paul Maurice – femte säsongen.
Tips: Nja.

TABELLER

ATLANTIC
1. Toronto Maple Leafs
2. Tampa Bay Lightning
3. Montreal Canadiens
4. Boston Bruins*
5. Ottawa Senators
6. Buffalo Sabres
7. Florida Panthers
8. Detroit Red Wings

METROPOLITAN
1. Pittsburgh Penguins
2. Carolina Hurricanes
3. Washington Capitals
4. New York Rangers*
5. Columbus Blue Jackets
6. Philadelphia Flyers
7. New York Islanders
8. New Jersey Devils

CENTRAL
1. Dallas Stars
2. Nashville Predators
3. Minnesota Wild
4. St Louis Blues
5. Chicago Blackhawks
6. Winnipeg Jets
7. Colorado Avalanche

PACIFIC
1. Edmonton Oilers
2. Calgary Flames
3. Anaheim Ducks
4. Arizona Coyotes
5. San Jose Sharks*
6. LA Kings
7. Vancouver Canucks
8. Vegas Golden Knights

*Till slutspel

FINAL: Pittsburgh Penguins – Edmonton Oilers

STANLEY CUP-MÄSTARE: Pittsburgh Penguins

Utmanare 1 i öst: Toronto Maple Leafs
Utmanare 2 i öst: Tampa Bay Lightning
Utmanare 1 i väst: Dallas Stars
Utmanare 2 i väst: Nashville Predators

INDIVIDUELLA PRISER

ART ROSS (mest poäng)
Connor McDavid
Främste utmanare: Auston Matthews

ROCKET RICHARD (mest mål)
Auston Matthews
Främste utmanare: Nikita Kucherov

HART TROPHY
Connor McDavid, Edmonton Oilers.
Främste utmanare: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.

VEZINA TROPHY
Matt Murray, Pittsburgh Penguins.
Främste utmanare: Braden Holtby, Washington Capitals.

NORRIS TROPHY
Erik Karlsson, Ottawa Senators.
Främste utmanare: Victor Hedman, Tampa Bay Lightning.

CALDER TROPHY
Charlie McAvoy, Boston Bruins.
Främste utmanare: Clayton Keller, Arizona Coyotes.

JACK ADAMS
Mike Sullivan, Pittsburgh Penguins.
Främste utmanare: Mike Babcock, Toronto Maple Leafs.

SVENSK POÄNGKUNG
Nicklas Bäckström, Washington Capitals.
Främste utmanare: Erik Karlsson, Ottawa Senators.

SVENSK MÅLKUNG
Filip Forsberg, Nashville Predators.
Främste utmanare: William Nylander, Toronto Maple Leafs.

SVENSK ROOKIE
Joel Eriksson-Ek, Minnesota Wild.
Främste utmanare: Jakob Forsbacka-Karlsson, Boston Bruins
• • •
Så där!
Vi hörs på onsdag igen.
Då är det – hurra, hurra, hurra – Opening Night 2017-2018!

DETROIT – TORONTO 2-4 (Slut)
• • • 
Bloggens premiärkväll i Nordamerikas nya herren-på-täppan-hall slutar med att gästande Maple Leafs från Big Smoke sätter 2-4 i tom kasse med 15 sekunder kvar.
Imorrn möts de här lagen på nytt – i Toronto.
Då är bloggen på plats igen!
Nä, skoja bara.
Jag ska sätta in slutforceringen i min stora, mödosamma season preview så att den är redo för publicering på måndag morgon.
För er som vill läsa mer om lille Cesars stora arena rekommenderar jag den NHL-bibel Sportbladet ger ut i slutet av oktober.
Hej på’re!