PITTSBURGH – NASHVILLE 6-0 (Period 2)
• • • 
Det är utklassning.
Överkörning.
Förnedring.
Penguins spelar plötsligt som 2016 all over again och Predators har inte en chans i helvetet.
Det inte bara påminner om Bruins-Canucks för sex år sedan.
Det ÄR den serien igen.
• • •
Borta-Pekka is done, och istället sig unge landsmannen Juuse Saros i kassen.
Första skottet på honom går in.
Men det är otagbart – Crosby och Guentzel och Sheary snurrar upp predatorerna så suspensoarerna till slut sitter bak och fram.
• • •
I första hand handlar det här om att Penguins är on a roll och anförda av sin magnifike kapten spelar mördande bra hockey, absolut.
Men Nashville gör en riktig skitmatch också.
Till och med de omsusade Top 4-backarna underlåter att täppa till gapen mellan lagdelarna och ger pingvinerna all möjligt och omöjligt utrymme.
• • •
Malkins profetia slår in.
Phil Kessel prickar in sitt första mål i finalen.
Ja, Hagge sa ju att man ska lite på Genos magkänslan
• • •
Nej och nej, Sunny Jim, bara för att Herr Meier står och tittar som ett fån tror jag INTE på några konspirationsteorier om att ligan eller domarna medvetet och planerat ger Crosby fördelar.
Det var bara ett dåligt ingripande från herr domaren.
• • •
Man vet att det är speciella kvällar när Ron Hainsey kan leva ut sin inre Bobby Orr.
Ha ha, fantastiskt!
• • •
Ryan Ellis har ont och spelar bara sporadiskt i mittperioden.
Fansen i Smashville får hoppas att det bara handlar om att Lavy gör som Guy Boucher gjorde med Erik Karlsson och sparar sin store back för att den här matchen redan är körd.
Annars är Predators illa ut.
• • •
Jag trodde man blev utkastad om man slängde in saker på isen i den här arenan…
• • •
Plötsligt smattrar det till i skrivbordet framför mig.
Varpu – som vet hur det ska gå i såna här matcher – häller ut en påse finsk lakrits.
Ah, how beautiful!
• • •
Japp, Kmannen, så går det till i New York…
• • •
Det är lite ångestladdat att tänka på hur fult det kan bli nu i tredje.
Hoppas alla inblandade bara skiter i det och spelar av matchen, så ingen går sönder.
Men det är förstås som att hoppas på en regnfri sommar i Sverige…
• • •
– We want the cup, we want the cup, we want the cup, skanderar fullständigt lyckorusiga PPG Paints.
Well, fortsätter det så här kommer de definitivt att få en också.

PITTSBURGH – NASHVILLE 3-0 (Period 1)
• • •
Mästarna är här, eller hur det nu är supportrarna till Håkan Södergrens gamla klubb brukar sjunga.
Penguins rivstartar som en rymdraket uppskjuten från Cape Canaveral, blåser mössorna av sina gäster och har 2-0 efter 06.43.
För några ögonblick känns det ungefär som när Bruins om och om igen gjorde slarvsylta av Canucks i TD Garden i finalen 2011.
Sen stagar väl Preds upp sin kväll något, men i slutminuten kommer Malkin dundrande och smackar in 3-0 också.
Game over.
• • •
Det ser onekligen ut som att det är borta-Pekka som kommit till Pittsburgh igen.
Pucken går rakt igenom honom vid första målet och när Rust kommer igenom och stoppar upp en backhand i nättaket…bra gjort av Rust, sure, men häromdagen hade han tagit den. Malkins skott är också för jävla vasst, men…
Väcker vissa associationer till 2011 det också.
Då var Roberto Luongo kung hemma i Vancouver – och hade inte stoppat ett pappersflygplan i Boston om vi singlat ett sådant mot honom.
Ojvoj.
• • •
Mm, det hände nåt med Crosby i måndags.
Han blev som besatt av Den Stora Hockeyanden – igen.
Och honom, Anden, har han kvar i bröstkorgen.
Fy fan så bra han är.
• • •
Och det svenska inbördeskriget fortsätter.
Goda vännerna Ekholm och Hörnqvist börjar alltså slåss efter några minuter.
Blågul svängom i yster valstakt.
• • •
Ha ha, det är verkligen en southerner som lyckats smuggla in en catfish även ikväll – och hivar ut den på isen direkt efter nationalsången.
Han blir utslängd omedelbart och får således inte se en sekund av finalen, men hey – vad gör man inte för sitt lag…
• • •
Well, i det läget, HornyHags , är det det rätt märkligt att Crosby kommer undan.
Brad Meier, domaren, står och tittar när han matar slag i skallen på Subban bakom kassen – och sen tar han båda på minors?
Det är inte alldeles ologiskt att det går en propp hos Laviolette
• • •
Jo, Pittsburgh har verkligen vinnlagt sig om att ge Nashville en fajt i VM i högljutt.
När hemmalaget kommer in på isen för lineup är det sensationellt väsen här inne.
• • •
Det var felaktiga rykten som löpte genom environgerna i PPG Paints Arena.
Bengan spelar visst.
Detta gläder den blågula pressläktarflanken.
• • •
Colin Wilson tränger sig in i Nashvilles laguppställning för första gången i finalen.
Kul för honom.
• • •
Sa jag inte att PK gillar att bli utbuad on the road?
Han väntar i slutet av värmningen, som vanligt, ut Malkin och blir sist kvar på isen, drar iväg en puck mot Penguins tomma kasse och låtsas sedan stoppa ner en pickadoll i hölstret – och PPG Paints vrålar omedelbart ut sitt missnöje.
Ha ha.
• • •
David Sörgrind, bloggen ber att få gratulera till nedkomsten – å det hjärtligaste.
Kul att du firar med oss!
• •• 
Så yeah, Preds kom tillbaka från 0-3-underläge i Game 1.
Det kanske är nåt för fansen att hålla sig i, men nä.
Händer inte ikväll.
Penguins är för bra.

Efter elva intensiva, brännande, galna dagar står vi plötsligt vid det stora vägskälet.
Brytpunken.
Vattendelaren.
Skiljelinjen som bryter upp Stanley Cup-finalen, öppnar vägen fram till himlens guldskimrande portar och skänker hela hockeysäsongens upplopp en laddning och en nerv vars rent chockerande like inte existerar någon annan gång under året.
Den som vinner ikväll får inte lyfta bucklan – den ser Keeper of The Cup Filip Pritchard fortfarande till att hålla på behörigt avstånd från finalstäderna – men skaffar sig slagläge och kan, oerhört nog, bli Stanley Cup-mästare i Bridgestone Arena sent på söndag kväll.
När det blir så, när allt som återstår i finalen är elimination-matcher, går vi verkligen in i en annan dimension, en där det faktiskt börjar bli svårt att andas för det känns som att precis allting – själva livet – står på spel i varje byte och utgången kan skicka ett lag till paradiset och det andra rakt in i det eviga mörkret.
Hur är det Jim Hughson säger i början av CBC:s magiska playoff-intro från 2013?
– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Det börjar nu.
Det overkliga.
Det man upplever med inre organ snarare än med sinnena.
Enjoy the ride, folks.
• • •
Jaha, vi är tillbaka i Steel City.
Att påstå att det är samma sanslösa tryck här som i Nashville vore att ta i.
Ja, det vore rentav en fruktansvärd lögn.
Här är det…normalt.
Därtill finns flera förklaringar.
Den viktigaste är att Pittsburgh råkar vara en vanlig stad utan ett centrum som fungerar som partycentral och turistmagnet och kan stängas av för att det ska spelas hockeymatcher.
Dessutom:
Här har de vunnit mästerskap förr, både i hockey och fotboll och baseboll, så the locals försätts inte i hypnos för att en final närmar sig sitt avgörande.
Men make no mistake:
Även Penguins-fansen ÄR engagerade, högljudda och i stånd att piska upp förstummande hög stämning.
Nu skulle jag gissa att de dessutom är lite irriterade över all hype om hur makalöst fantastiskt allt varit i Nashville.
Jag tycker det ser ut så i ögonen på de som redan under förmiddagen samlas i backen utanför ”The People’s Gate” och kommer sitta där med några tusen fellow supportrar och se kvällens match på storbildsskärmar.
De tänker ställa till med ett jävla ramalama den här gången.
• • •
Vad som kommer hända, vem som vinner denna Game 5 och vad det innebär, finns det lika många teorier om som det finns journalister, kommentatorer och supportrar.
En tvärsäker kanadick jag känner vet att Pens kommer vinna både ikväll och på söndag, en amerikan lika tvärsäker på att det blir precis tvärtom – och så är det några som VET att Preds förlorar ikväll men kommer tillbaka och vinner två raka.
Själv är jag inte det minsta tvärsäker på någonting – de fyra matcher som spelats har verkligen inte befrämjat övertygelse i vare sig ena eller andra riktningen – men har en bestämd känsla av att det här inte är sista gången vi ser PPG Paints Arena i år.
Det vill säga:
Game 7 coming up next week…
• • •
Nästan varenda kollega som följer The Great Stanley Cup Circus såg U2 på Heinz Field igår – och de rapporterar att det inte var utsålt och att de hösäckar som satt där inte klarade av att sjunga allsångs ens till ”Where The Streets Have No Name” och ”I Still Haven’t Found What I’m Looking for”.
It’s over för arenabanden från 80- och 90-talen, tycker jag det låter som.
Jag tycker också det låter som jag tog rätt beslut när jag struntade i Bono och satte mig i hotellbaren och helt stillsamt tittade på den tredje basketfinalen mellan Cleveland och Golden State istället.
Den vann Golden State efter visst drama på slutet, så nu har de 3-0-övertag och kommer att vinna; förmodligen fullbordar de en sweep redan på lördag.
Spännande?
Inte precis.
Och även om vi nu – som NBA-kommissionären Silver är snabb att påpeka så fort någon sticker en mikrofon under näsan på honom – får se briljans bortom normal fattningsförmåga i varje match är jag glad att det inte ser likadant ut i NHL.
När ”vår” grundserie inleds i oktober VET vi ju verkligen inte vilka som så småningom kommer spela final.
Det gör de i NBA.
Hela säsongen har varit en enda lång väntan på den episka holmgången mellan fullständigt överlägsna Cavaliers och Warriors – och nu är inte ens den särskilt episk, bara välspelad.
Hellre konkurrens, jämnhet och fördelad slagkraft, tack så mycket.
• • •
Allt ljus på Peksi.
Igen.
Ska Predators ha en chans att stjäla åtminstone en match här i Pittsburgh – vilket de obestridligen måste göra för att vinna cupen – krävs att han är Bridgestone-Pekka här också.
Men klarar han det, undrar alla.
Well, mannen inledde slutspelet med två raka nollor i United Center i Chicago, så han blir inte nödvändigtvis Kari Lehtonen bara för att han måste åka hemifrån.
Men det är ett faktum att han sedan dess varit bättre i Bridgestone än i andra hallar och really, det duger inte i det här skedet.
• • •
Slitaget på er Biff börjar bli märkbart nu.
Den upper body jag ådrog mig efter ett tiominuterspass vid pingisbordet på Martin’s BBQ förra helgen vill inte läka och när jag vaknade i morse och svalde kände jag direkt:

Ah, den traditionsenliga finalförkylningen har slagit till.
För det är lika varje år.
Efter två månader av stress, lite sömn, resor, glada skratt om kvällarna och dramatiska temperaturskillnader mellan ishall och inte ishall viker systemet ner sig och lämnar plats för baciller lika attackvilliga som Filip Forsberg.
Poor me, eh?
Men vi har enbart – som mest – en vecka kvar nu så det är bara att bita ihop och köra rakt genom väggen.
• • •
Det har rests frågor om vem som ska vakta Pittsburghs kasse också.
Efter Murrays treplus-insatser i Nashville tycker somliga att Marc-Andre Fleury borde få den uppgiften igen.
– Men chansen att jag kommer spela mer i det här slutspelet är inte större än att Letang kommer göra det, sa en leende Flower själv igår.
Och mycket riktigt – när Sullivan kommer till podiet för förmiddagens presskonferens börjar han med att upplysa om att Matt Murray står ikväll.
Han kommer vara grymt bra också, tror jag.
• • •
De här dagarna ändå.
De är helt otroliga.
Ni vet hur det är när nåt man sett fram emot väldigt länge närmar sig, nåt man längtar efter med febrig iver – som en resa, ett bröllop, en fest, första dagen på nya drömjobbet eller whatever?
Så känns det för oss precis hela tiden just nu.
Vi ser en match och sen tar den slut och omedelbart börjar hypen byggas upp inför nästa och när den efter två lediga dagar står för dörren bara bubblar det av förväntan i bröstkorgen.
I like it, I love it, I want some more of it…
• • •
Det finns större stjärnor på isen, men ingen som spelar den här finalen har lika mycket rutin av stora matcher – i alla fall från senare år – än Carl Hagelin.
Han var i final med Rangers 2014, i konferensfinal med samma Rangers 2015, i final med Penguins ifjol – och här är han i final med Pittsburgh igen.
Därmed toppar Geparden från Nykvarn listan över de som spelat flest slutspelsmatcher de senaste fyra åren. Han är uppe i 81 (trots att han ju missat åtskilliga matcher i årets playoff ), vilket är åtta fler än tvåan Brian Boyle.
Så nu vet ni varför ni aldrig får se Hagge i VM.
Han är alltid upptagen med jakten på Stanley Cup.
– Ja, jag har inte hunnit hem till midsommar på fem år. Och inte mig emot. Jag spelar hellre final än börjar med fysträningen nån gång i maj, sa han i en blänkare i Sportbladet idag.
Man kan förstå det..
• • •
Däremot går det ju att ifrågasätta det här med två dagars uppehåll mellan matcherna när serien växlar spelstad.
Det är väldigt bekvämt för oss som åker med, men det tar lite momentum av fajten.
Then again, också i det fallet sköter sig NHL bättre än systerligan NBA. Där kör de två dagars mellanrum även när matcherna spelas i samma arena.
Likafullt ser det ut som att de kommer vara klara innan NHL och det händer nästan aldrig.
• • •
Filip har med sig understället med stort hål i ryggen även till Pittsburgh.
– Ja, säger han när jag efter förmiddagsvärmningen påpekar det, det är dyrt med nya grejor.
Suveränt svar.
• • •
Eftersom vi pratade om det i podden kan jag ju nämna det här också.
Jag har hedrande nog blivit tillfrågad att vara med och rösta om Conn Smythe Trophy i år.
Vi är bara femton stycken, så det är ett pretty ansvarsfullt uppdrag.
Som jag förstått saken är jag förbjuden att prata om hur jag ska rösta, likaså att fråga er om input, men inte att skryta på det här viset…
• • •
Det är extremt svårt att låta bli att kittla Viasat-Lönta när jag står bakom honom medan han intervjuar Pontus Åberg i det fullknökade Predators-rummet efter förmiddagens värmning.
Synd att jag klarar det, hade kunnat bli riktigt bra tv.
• • •
Det är något som säger mig att Sidney Crosby kommer ställa till med en av karriärens största shower ikväll.
Han var femstjärnig redan i måndags – kanske bäst på isen, definitivt bäst i Pittsburgh – och det känns som han därmed varvat upp och har något ännu mer obönhörligt på lut nu när han är hemma igen.
Just watch, people
• • •
Grimaserar ibland bistert åt tanken på hur stor del av livet jag slösat bort på att stå och vänta på saker i ishallar. Hissar som aldrig kommer, omklädningsrum som ska öppnas, spelare som ska prata klart med nordamerikanska journalister….
Vi snackar om veckor, kanske månader.
Men just idag gör det inget att Nashville låter oss stå och hänga i en halvtimme i en kall korridor, för jag har Håkan Södergren vid min sida och får höra fina anekdoter om Tommy Mörth, Orvar Stambert, Björne Carlsson, Roffe Ridderwall och Kalle lilja.
• • •
Frågar Filip om han nånsin haft längre skägg än just nu.
– Nej, verkligen inte. Det börjar verkligen bli ordentligt, säger han och drar lite i heltäckningsmattan på hakan.
Ja, han ser faktiskt ut som en riktigt klassisk mas och hade lätt kunnat gå in som folkdräktsklädd fiolgnisslare i en kvartett med proggiga spelmän i mitten av 70-talet.
• • •
Ligger under eftermiddagen i hotellslafen och kollar senaste avsnittet av ”All Access” – och hinner tänka gubbtanken ”så här kunde man minsann inte göra när jag var ung”…
Bästa scenen – förutom när Papa Biff himself vaggar förbi bucklan, förstås! – är ju den med coach Sullivan och hans gamla far. De sitter och spelar kort med varsin cigarr i truten, och det är uppenbart att Pappa Sullivan, en klassisk irländsk patriark som på ålderns höst flyttat från Massachusetts till Florida, har åsikter om allt, inte minst hur sonen coachar sitt hockeylag…
Klassiskt.
Det är också rätt roligt att både Sully och Lavy har hundar som heter Stanley!
• • •
Tråkigt rykte som börjar cirkulera två timmar före matchstart:
Bengan spelar inte ikväll.
Han lär – förstås – känna sig redo själv, men lagledningen tycker tydligen att han på grund av sin efterhängsna handskada inte riktigt gör sig själv rättvisa.
Fan.
• • •
Imorrn står Tom Petty & The Heartbreakers på en scen i den här hallen och jag hade hoppats att jag åtminstone skulle springa på lite utrustning som tillhör Mr. Integrity – ett gitarr-case eller så – redan idag, men nä.
Kommer kompensera för det med hela ”Full Moon Fever”-albumet på repeat på bilstereon när jag och The CEO styr Jaggan söderut imorrn igen.
• • •
Öronproppar hitåt!
För titta, vilka har jag och Gunnar precis snett bakom oss i kväll.

Nu kommer vi definitivt att höra det klassiska Holmgren-vrålet..
• • •
Malkin har i princip lovat att Kessel ska göra mål ikväll.
Det berättar jag för Hagelin och han delar Genos magkänsla, för Phil The Thrill är en sån som plötsligt bara exploderar, men samtidigt får jag honom nästan att lova ett eget mål också.
– Det är på tiden, menar han.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
De buade ut honom med viss emfas redan i de första två matcherna, men nu – när han gått i clinch med Crosby och sagt upprörande saker i media – kommer P.K Subban att möta en åskstorm av aversion i PPG Paints varje gång han rör pucken.
Och det älskar han, förstås.
• • •
Pierre LeBrun, en annan av våra papa bears, har äntligen dykt upp i final-racet – och kastar sig såklart över första bästa svensk han ser.

Intervjun slutar givetvis, till Ekys förvåning, med Pierres favoritfras ”Tack sa mucket!”.
• • •
Har kladdat ner ackrediteringen med några slags bruna fläckar, noterar jag.
BBQ-sås, förmodligen,
Händer bara när Nashville spelar Stanley Cup-final.
• • •
Varpu är helt säker.
Penguins vinner ikväll.
Hon brukar ha rätt.
• • •
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här på ett anständigt sätt, men när jag stod uppträngd mot väggen och väntade på Hagge i Penguins omklädningsrum i morse hade jag bänkgrannen Phil Kessels suspensoar precis vid mitt vänstra öra.
Det såg mycket trådslitet och kantstött ut, och hängde betänkligt i slapp resår.
Säg vad ni vill, men sån information får ni inte många andra bloggar…
• • •
Bli kallad ”jävla hurri” i mail från finländsk läsare.
Inget bra, säger min kompis Sami från Sanomat.
Hm.
• • •
Jag nämnde den i inledningen och eftersom den är så magisk, och så fantastiskt väl fångar vad det är som för några av oss gör Stanley Cup-finalen till det största som finns, tar vi och drar CBC:s slutspelsintro från 2013 som uppvärmning.

• • •
OK, here we go.
De kommande timmarna finns inget igår och inget i morgon.
Det finns bara nu.
Nu, nu, nu.

Fina hyrbilsfirman.
Jag fick samma Jaguar på BNA – Nashville International – som när jag åkte på roadtrip till Muscle Shoals och Tupelo mellan Game 5 och 6 i västra konferensfinalen.
Inte blott identisk – samma.
Så det var bara att öppna dörren åt The CEO of Everything – ridin’ bitch all day long, förstås – och hälsa honom välkommen in i ”min” jagga.
Sedan störtade vi norrut; först in det prunkande södra Kentucky med dess förföriska bourbon trail, förbi Muhammad Alis hemstad Louisville och Churchill Downs, vidare till Ohio, genom Cincinnati, där I-71 trevligt nog i praktiken korsar downtown, och Columbus, därefter via en liten tarm av West Virginia till Pennsylvania – och strax före 21.00 gled vi in över Fort Pitt Bridge mot downtown Pittsburgh.
Det tog sina friska tio timmar med korta stopp och på slutet blev det kanske lite segt, gränstrakterna mellan Ohio, West Virginia och Pennsylvania är rätt deppiga. Men all in all var det en förträfflig roadtrip, med Sirius Outlaw-kanal inrattad och en lyrisk CEO på passagerarsätet.
På fredag gör vi om det – fast i motsatt riktning.
Här är några bilder han The CEO tog under resans gång.

• • •
Efter så långa resor har man alltid ett besvärligt saltkorn i halsen, och det gick vi sent igår kväll ut och försökte skölja bort.
Det slutade med att The CEO satt i baren och hamrade Dylan-dängor på akustisk gitarr.

I kid you not, mannen moonlightar som trubadur hemma i Sverige och visar sig vara en jävel på klassiska rocksånger.
• • •
Mer musik:
Ikväll lirar U2 på Heinz Stadium här i Pittsburgh.
Det hade jag missat helt, men det är rätt kallt och rått och jag har sett dem åtminstone 30 gånger sedan 1985 (and I STILL haven’t found what I’m looking for…) och dessutom kommer de till New York i slutet av månaden, så jag säger nej när ivriga kollegor frågar om jag ska hänga på.
Istället:
Basketfinal.
Go, King James!
• • •
Game 5 imorrn.
Då ska vi prata hockey här igen.
Vi hörs traditionsenligt strax före första nedsläpp.

NASHVILLE – PITTSBURGH 4-1 (Slut)
• • •
Ni vet ju vad det bästa med det här är?
Vi kommer tillbaka till Nashville på fredag och får uppleva ytterligare en sån här helg.
Det är nästan så jag blir avundsjuk på mig själv.
Livet ska inte kunna vara så underbart.
Så ta i trä, spotta i kors och tre kattfiskar i byxan.
• • •
Jaha, när ni hissar de blågula flaggorna hemma i gamla Sviden idag kan ni ju tänka lite på de blågula hjältarna i Nashville.
Järnkrok, Arvy och Filip scorade ju alla ikväll – och därmed har samtliga svenskar gjort mål i Stanley Cup-finalen.
Det är en anmärkningsvärd triumf, väl värd att väva in i nationaldagsfirandet 2017.
• • •
Det sämsta med det här är att vi inte får se Tom Petty i Pittsburgh på fredag, då är vi ju på väg tillbaka hit.
Men ah, han kommer till Newark senare i juni, så det är ju inte som att jag känner att jag är Free Fallin’ bara för det…
• • •
Så kan man säga att rovdjuren från södern har pingvinerna på gaffeln nu?
Nä, det man kan nog inte.
Det är visserligen – som Ekholm påpekar när han en halvtimme efter matchen står och knäpper en tunn, vit skjorta i omklädningsrummet – sant att de spelade bra även i PPG Paints Arena och kunde ha stulit en match redan då.
Men att försöka slå ett Pittsburgh med kniven mot strupen hemma på 1001 Fifth Avenue…jag skulle vilja påstå att det inte finns någon svårare uppgift i hockeyvärlden.
Och skulle de ändå vinna på torsdag är jag övertygad om att det blir en Game 7, för mer ärrade krigare än de här gossarna har fått mjukglass i knäna när de får första chansen att avgöra en Stanley Cup-final på hemmaplan.
Then again:

Det blir, tycker jag det känns som, en Game 7 även om Pens vinner Game 5…
• • •
Partyt på Broadway?
Låt oss säga så här:
Ingenstans i hela Nordamerika – för att inte säga hela världen – har människor en roligare måndagkväll.
• • •
Potatisodlarns son hörde Bridgestone skandera hans namn efter frilägesmålet.
–Helt fantastiskt. Det visar att man gör nånting bra och inspirerar folk och blir uppskattad, säger han på ett litet podium utanför omklädningsrummet dit de tar särskilt prominenta matchhjältar.
• • •
Ingen är ju det minsta förvånad över att se P.K Subban stå och skrocka med Charles Barkley i environgerna en timme efter slutsignalen.
Han kommer utan tvekan att bli hockeyns egen Barkley när karriären om något decennium är över.
• • •
Pekka Pinne!
Helvetes helvete vilka räddningar han gjorde ändå.
Den fotbollsvarianten i andra, den kommer att rulla i highlights-reels forever.
• • •
Mike Fisher droppar en salt one-liner om den förstklassiga passningen han slog till Arvidsson.
– I knew Arvy was going and when he goes, he’s gone.
Ha!
• • •
Saida Loobs stryktipsrad står sig.
Han förutsåg att Penguins skulle vinna Game 1 och 2, och Nashville Game 3 och 4.
Predators får hoppas att han inte har resten klart för sig också…
• • •
Jaha, då packar vi ihop och åker tillbaka till västra Pennsylvania.
Jag och Sibner gör alltså en lång roadtrip av returen, så imorrn kommer inga nya inlägg.
Men vi hörs på onsdag.

01.39 kvar, Nashville leder med 4-1 efter svenskt hattrick!
Jag kommer med mer senare.

NASHVILLE – PITTSBURGH 3-1 (Period 2)
• • •
Eh, ja, nu är det liv i luckan i Music City.
Herre min skapare!
Det går inte att skildra, det går inte att förklara, det går inte att säga något om.
Det är bara att sitta här och ta in och försöka minnas för resten av livet.
Igen:
Herre min skapare.
• • •
Potatisodlarns grabb ser, precis som Hek påpekar, ut att ha druckit raketbränsle när han kommer ut till andra perioden och då går det som det går.
Efter drygt 13 minuter kommer nummer 38 flygande som en patron skjuten ur älgstudsare och – pang i klykan.
Sen förenas Bridgestone i ramsan som måste få snön att smälta i Kusmark även nästa vinter:
– Arvy, Arvy, Arvy!
• • •
Mästarna har hamnat i underläge, visst.
Men de spelar ju faktiskt bra.
Inledningen av andra är en av deras bästa i hela slutspelet.
Kanske är det allra mest bekymmersamt.
Plötsligt räcker det inte ens att de nästintill kommer upp på 2016-nivå…
• • •
Vi får vara med om allt möjligt bisarrt ikväll.
Freddy Gaudreau får alltså in en puck köksvägen, men ingen ser det – förrän det blir granskning långt senare och jo, då visar det sig tydligt och klart att det vulkaniserade gummit passerar mållinjen.
Först då kommer monstervrålet från det gula/guldfärgade havet på läktarna.
• • •
Men den främsta anledningen till att Pittsburgh ligger under är ju att Pekka Pinne plötsligt är i rena rama Chicago-formen igen.
Och lite till.
Det akrobatiska konststycket när han är överspelad och Guentzel bara ska trycka in den är ju redan en klassiker.
Dessförinnan har han avväpnat Kunitz i friläge – och ett Guentzel-skott på nära håll i powerplay.
De som krävde att Saros skulle stå i tredje matchen är lite tystare nu…
• • •
Hur var det, spekulerade inte somliga i om Sidney Crosby är skadad eftersom han varit så ”osynlig”?
Tjenare.
Ikväll är det HAN som är on a misson och det är mycket dåliga nyheter för Nashville.
Eller borde vara.
• • •
Preds-fansen är som sagt elaka mitt i allt stoj.
Efter hemmamålen kommer alltså den värsta hånramsan i ligan:
– He shoot, he scores, You suck, you suck, you suck! Muuuuuuray, Muuuuuuray, Muuuuuuray. It’s all your fault, it’s all your fault, it’s all your fault!
Ha ha, famn vad taskigt ändå.
• • •
Det är inget fel på födelsedagsbarnet Fishers passning, liggande, till Arvy när han gör sitt första mål sedan fjärde matchen mot Chicago (jo, faktiskt) heller.
• • •
Det är Gunnar som påpekar det:
Malkin har vi dock sett väldigt lite av ikväll.
Pittsburgh behöver alla tre superstars såna här kvällar.
• • •
Det är sjuk hockey de spelar ibland, Nashville. Som sista minuterna nu. Sjuk. Hur kan det gå så fort, hur kan de ha sån energi, hur kan de plötsligt bli så aggressiva,.
• • •
En kaffe på det här, tack.

NASHVILLE – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
The Stanley Cup Final is on fire!
Det börjar tajt och och stramt och de första fyra-fem minuterna avlossas inte ett enda skott på endera målvakterna.
Men sen stampar bägge lagen på gasen på samma gång och en explosiv, vild, fantastiskt underhållande hockeymatch utbryter.
Mama, gimme more of this!
• • •
Sidney Crosby, brothers and sisters.
Det är som att han bara bestämmer sig för att nej, nu får det vara slut på det här tramset.
Så han sliter sig likt en vild tjur loss i ett friläge och vänder bort Peksi med en omöjligt powerful backhandfint.
Där fick vi se världens bäste vara just världens bäste – i den största hockeyshow som finns.
• • •
Vilket jäkla byte han gör vid målet, Calle Järnkrok från Sätra i Gävle.
Först vinner han närkamp i hörnet, sen räddar han pucken kvar i zonen – och så stormar han fram och trycker in ettan.
Jag blir all Svennis och börjar yra om scenen i VM-krönikan 94 när Brolin slår en hörna och sen löper ner på mittlinjen och hämtar bollen igen…
• • •
Som någon helt fyndigt uttrycker det:
Subban kan inte ens andas på Crosby utan att han blir upprörd…
De har redan haft ett par privata uppgörelser, vid ett tillfälle kör Pittsburgh-kaptenen rentav en handske rakt i truten på backartisten.
För att göra rent kanske?
• • •
Ojvoj, Dumoulin står för finalens hittills fetaste indianare rakt i famnen på en helt ren Filip mitt i slottet och är skyldig Matt Murray – som städar upp åt honom – en fotmassage.
• • •
Predators första powerplay kommer det inte skrivas poesi om.
Frapperande tandlöst, är det.
• • • 
Den här Josh Archibald Sullivan sprängt in i laguppställningen tycker jag är ett litet utropstecken.
Snabb liten rackare.
• • •
Fan vad klubborna går av hela tiden.
Note to self:
Uppfinn en hockeyklubba som är lika lätt som de här komposit-stickorna men håller.
Då blir du mångmiljonär.
• • •
Det är i princip fullt på läktarna redan när värmningen börjar – och efter bara någon minut börjar hela hallen skandera ”Let’s go, Preds” så det durrar i skrivbordet.
Det är för jävla mäktigt.
• • •
Malkin och Subban har redan innan puckdrop en liten batalj – om vem som ska kliva av isen sist efter värmningen.
Ikväll ser det ut som att Geno vunnit, men just som han tagit sats mot båsdörren vänder Subban om och slår en puck ner mot den övergivna Pens-kassen.
• • •
Bonino VAR faktiskt med på värmningen, men klev av snabbt.
Jamen, förstås.
Bara att få ner foten i en skridsko när den är stukad och pajad och förstörd måste ju göra så satans ont att djävulen själv gnuggar händerna.
• • •
Linyreg, det spelar ingen roll vad du försöker teasa med – jag ger mig aldrig in i färgdiskussionen igen.
• • •
Den lätt såsige Dierks Bentley är det, mycket riktigt, som drar Star-Spangled Banner.
En liten besvikelse, tycker jag.
Ta hit Dolly, för satan!
• • •
Guentzel, som ser så snäll ut, börjar redan vid första tekningen slasha James Neal över benen ett par gånger.
Därmed är tonen för den här barnförbjudna showen satt.
• • •
Så fort Bentley harklat sig genom de sista textraderna plaskar tre feta catfish-exemplar i isen – en iförd liten hatt!
• • •
Tack för tipset, Skånske Jan.
Ska köra tillbaka också, så det kan komma.
• • •
Två perioder kvar av det här.
Det känns som att vara med om en ändlös bal på slottet i en annan värld, utan bekymmer och problem och lidande och smärta.
Hurra!

Lord have mercy.
They’re doing it again…
Det ska inte vara möjligt.
Inte igen.
Inte bara två dygn senare.
Den extasens väldiga storm som blåste upp i Nashville i lördags kändes som en once-in-a-lifetime happening.
Men dra mig i det bbqsås-fläckiga slutspelsskägget:
Den här förryckta staden verkar samla sig till samma slags rusiga urladdning även inför Game 4 ikväll.
Det är nu måndag och inte, som senast, Saturday Night så massorna ute på Broadway KAN inte bli lika månghövdade; såna som vår Chall-Åsa har ju jobb att sköta och kan inte komma farande från far and away.
Men dom som är här tänker uppenbarligen ha en likadan fest igen, piska upp samma exalterade stämning och ge oss ännu en oförglömlig kväll.
Vi som är här på besök kan bara tacka.
Det spelar ingen roll om man håller på Predators eller Penguins eller ingen alla i den pågående finalen.
Att få vara med dagarna när Smashville blåste topplocket av Stanley Cup-finalen är en upplevelse vi kommer bära med oss för resten av livet.
• • •
Game 4 alltså.
Critical, säger dom.
Nästan alltid den viktigaste i en serie.
Och visst:
Det är en jävla skillnad om Penguins lyckas skaffa sig slagläge inför duellen hemma i PPG Paints på torsdag – eller om Predators kvitterar.
För Pens är situationen bekant, det var ju lika ifjol. Då hade de vunnit de första två hemma och torskade första i San Jose – för att sedan sätta kniven i hajhjärtat med en 3-1-seger i match nummer 4.
Men….mja, jag har inte riktigt samma känsla i år. Mot Sharks var mästarna dominanta i varje match. Förde spelet med omöjligt snabb, aggressiv possession-hockey. Ett desperat San Jose vann Game 3 genom att kvittera i mitten av tredje perioden och sedan, lätt tursamt, avgöra på övertid . Nu har de – Pens – de facto bara varit riktigt bra i några sekvenser och lever, i avsaknad av en back som kan driva spelet, på sin opportunism.
Predators fick å sin sida äntligen utdelning på sitt spelövertag i lördags och det kändes som att någon form av propp gick ur där.
Samtidigt:
De har i alla serier den här våren, utom den inledande mot Chicago, någon gång skitit åtminstone en oinspirerad lök till match.
Så just nu är det väldigt svårt att ha en bestämd uppfattning om dynamiken i Stanley Cup-finalen – och vad som kommer hända i afton.
Men absolut:
En viktig match är det vi ska se – den viktigaste som spelats hockeysäsongen 2016-2017.
• • •
Även en sång- och dansbjörn blir gammal och måste nån gång då och då under ett sånt här race ta en night off.
Igår satte jag på mig finaste bowling-skjortan från Steady Clothing och kom så långt som till taxikön utanför hotellentrén.
Sedan sa en inre röst:
– Näe, Lönta är nästan 25 år yngre. Låt honom slugga sig genom den här ronden själv.
Sen gick jag upp på rummet, beställde room service och la mig och läste Jack Reacher-novellerna i Lee Childs ”No Middle Name”.
Duktig vovve.
• • •
Om Penguins skaffar sig 3-1-övertag kan jag dock svära på att de avgör på torsdag.
För ett år sedan förlorade de Game 5 för att de blev för uppspelta och nervösa av det euforiska känslosvallet i hemstad.
Inte en chans i nattmössan att de gör om det misstaget.
No way.
Då får vi stanna och på konsert med Tom Petty & The Heartbreakers på fredag istället.
Jo, de spelar faktiskt i PPG Paints Arena då.
En inte helt motbjudande tanke, måste jag säga…
• • •
Det har inte gått att få bekräftat, ryktet att Håkan Södergren går omkring bland honky tonksen på Lower Broadway och kräver att få komma upp på scenen och sjunga eftersom han haft en svensktoppsetta.
På dagtid försöker bara låtsas som att ”Nu tar vi dom” aldrig hände.
När Gunnar berättar att han faktiskt var på inspelningen gamla Sonet-studion i Sundbyberg och beskriver det som kul muttrar ”Påsen”:
– För dig, ja…

Ah, sån blygsamhet.
Som hyllning till Viasats kommentator påminner vi förstås om det gamla mästerverket här också

• • •
– Ekholm är väldigt elak på isen. Är han det utanför också?
Flipper Forsberg har svårt att hålla sig för skratt när han får den frågan av en kanadensisk reporter och det är ju inte så konstigt för den reslige kompisen från Vikarbyn utanför Rättvik är i princip den snällaste människa som går i ett par skor.
– Nja, lyckas fellow masen Filip till slut svara, det kan man nog inte säga…
Men visst:
Eky hade ju några svavelosande uppgörelser, både verbala och fysiska, med landsmännen Hagelin och Hörnqvist i förra matchen och vi i det svenska pressuppbådet har försökt luska ut så mycket vi kunnat om ”Det svenska inbördeskriget” i Stanley Cup-finalen.
De inblandade är dock mycket förtegna.
– Så farligt var det inte. Jag tycker vi var rätt snälla mot varann, säger Ekholm.
– Jag förstår inte varför jag och ”Ekan” fick misconduct. I det läget sa vi ju inte så mycket, menar Bengan.
– De slog lite på varann. Det var kul att se, lyder Calle Järnkroks kommentar.
– Det som händer på isen stannar på isen. Jag skulle aldrig berätta nåt om det, inpräntar Hagge.
Jaja.
Men räkna med fortsättning ikväll…
• • •
Det framkommer plötsligt att Lönta äter kycklingvingar med kniv och gaffel.
Vad sänder det för signaler, höll jag på att säga. Men herregud alltså.
Jag trodde att kulturskymningen bara gällde musik och tv-serier och film…
• • •
Phil Kessel har, till skillnad från ifjol, haft en andefattig final och uträttat just ingenting.
Det ska det bli ändring på ikväll, är det tänkt.
Coach Sullivan och, framförallt, Rick Tocchet, som ansvarar för powerplay, har talat med honom oavbrutet.
Uppmaningen tycks bestå av samma samma ord – om och om igen.
Skjut!
Skjut, skjut, skjut!
Beware, säger bloggen.
• • •
Idag har topp-prospectsen inför draften avlagt sitt traditionella endagarsbesök under Stanley Cup-finalen.
Årets uppställning är inte riktigt lika upphetsande som fjolårets, då Auston Matthews och Patrik Laine och Alexander Nylander dök upp i San Jose.
Men ändå. Det är alltid en upplevelse att se hur ögonen lyser på de unga män som får se den här cirkusen inifrån och träffa sina idoler.
När Sidney Crosby himself kommer fram och hälsar på Nolan Patrick – den förmodade ettan i Chicago 23 juni; papa Biffens 50-årsdag! – påminner ynglingen inte så lite om ett tolvårigt Justin Bieber-fan som får träffa sin hjälte.
• • •
Nu är det bestämt:
Jag och The CEO of Everything – Sibner – kör bil till Pittsburgh i morrn.
Det tar sina friska nio timmar, men vägen – som sträcker sig förbi Louisville, Cincinnati och Columbus – är fin och vi har hela jädra dagen på oss.
Jag ser oerhört mycket fram emot denna småepiska roadtrip, faktiskt.
• • •
Crosby hävdar att P.K ljög.
– Jag sa inget om att hans andedräkt. Han vill ha uppmärksamhet och vad kan jag göra om han bara hittar på saker, säger superstjärnan.
Tyvärr går uppgifterna om hur det luktar när Subban öppnar munnen (jag ber om ursäkt för den meningen, vore det inte för att han faktiskt heter så vore den verkligen hemsk!) inte få vidimerad på något annat sätt heller.
– Ja, jag kan varken bekräfta eller dementera. Jag brukar inte gå och lukta på folks andedräkt, säger Eky.
Vad synd ändå.
• • •
Ännu en gång hävdar Sullivan att det är game time-beslut på Bonino-Bonino-Bonino – och ännu en gång hoppar Bonino-Bonino-Bonino förbi på kryckor strax efter coachens presskonferens.
Snickesnack.
Hagge – som enligt mitt förmenande stod för en riktigt fin insats i Game 3 – spelar igen.
• • •
Nu har Varpu använt också – den finska drottningen med fler Stanley Cup-finaler under bältet än de flesta andra.
Hon började med här i slutet av 80-talet och satt, till exempel, på självaste Garden när Rangers vann sin klassiska Game 7 1994.
– Då var det lite festligt, säger hon och det är oerhörda superlativer för att vara cynikern från Helsinki.
Nu står hon vid sargen under Preds värmning några minuter, rycker på axlarna och fnyser:
– Hur många goddamned skates har man inte sett genom åren?
Sen går hon igen.
Varpu är coolast av alla.
• • •
Ha ha, nu ser jag förresten att P.K kommer till Bridgestone med en hel påse munvatten under förmiddagen.
Mannen är i sanning en artist.
• • •
Alla från Dalarna som varit involverade i hockey ett tag förstår hur roligt det är att det finns en ny restaurang strax utanför centrala Nashville som heter – Goten!
Hockeyfebern här nere tar sig verkligen otroliga uttryck!
• • •
Ifall någon tvivlade kan jag meddela att Calle Järnkrok är mycket pricksäker.
När han under dagens förmiddagsvärmning får för sig att vara lite rolig och skrämma mig med en puck precis vid plexit där jag står och glanar och glor prickar han bull’s eye.
Om det inte varit glas emellan hade jag svalt pucken.
Såna gånger vaknar man till, så att säga.
• • •
Det började igår och fortsätter idag:
Ett bibliskt regn, typiskt för Dixieland, har drivit in över Middle Tennessee.
Ett tag vräker det ner så till och med Indiens monsunregn ringer räddningstjänsten och frågar vad som pågår, sedan brakar åskan till med en kraft jag inte upplevt sedan AC/DC spelade ”Hells Bells” i Scrabton för sju år sedan.
Men tror du stämningen sjunker för det?
Then you don’t know Nashville…
• • •
Jag börjar nästan gråta när jag ser den bekanta gestalten i pressrummet strax före lunch.
Scott Burnside – vår papa bear, saknad i Stanley Cup-cirkusen som ingen saknats sedan hon Puccinis Madama Butterfly blev lämnad av sin amerikanske löjtnant – gör ett litet gästspel.
Stort kramkalas utbryter, ryggar dunkas, sånger sjungs (nä, kanske inte, men det känns så…).
Den gamle legendaren – sedan en vecka tillbaka anställd av Dallas Stars – ska se dagens match med familjen på vanlig läktarplats, men kommer tydligen solo till Pittsburgh.
Det betyder samling på sunkbarernas sunkbar, Shales, igen.
Ojvoj.
• • •
Det talas alltid mycket om Penguins powerplay, men just nu inte av sedvanliga anledningar.
Den skarpa ammunitionen har i finalen bytts ut mot löshylsor och målen uteblir.
Med tanke på vilka de mobiliserar i de lägena är ju det rätt så förbluffande, men Preds PK är mer aggressivt än de är vana vid och både Malkin och Crosby och Kessel har liksom kommit av sig lite.
Nu har de dock fått känna på det några gånger och garanterat haft långa video-sessioner och Preds gör fortfarande klokt i att inte väcka björnen – eller snarare pingvinen – med för många utvisningar.
• • •
James Neal går omkring med en Tragically Hip-tischa i omklädningsrummet under förmiddagen.
Då blir de kanadensiska hockeyjournalisterna glada.
De älskar The Hip som svenska rockjournalister älskar Springsteen.
• • •
Plötsligt händer det.
Jag går rakt in i Penguins omklädningsrum utan att tänka mig för och hör plötsligt hur nån från Hörnett väser från sidan;
– Bjurre! Bjurre! För fan!
Jag tittar ner och inser till min fasa att jag gjort en Ekeliw.
Jag står mitt på Penguins klubbmärke.
Jösses, säg INGET till Ondskan i Örby…
• • •
New rules, höll jag som en annan Bill Maher på att säga.
NHL:s och NHLPA:s tävlingskommitté har haft möte här i Nashville och bland annat bestämt att det inte längre kommer att gå att ta timeout när man slagit en icing.
Kommer gälla från och med nästa säsong och jag har inget att invända. Bra ändring.
Om de nu bara också kunde inse att det ska vara tidsbegränsning på hur länge det ska få ta att granska situationer efter coach’s challenge…
• • •
Kolla, uppvärmning pågår i Viasats svenska kommentatorshytt.

De där stämbanden måste mjukas upp, som ni förstår. Gesterna också.
• • •
Wait for it, wait for it…jo, där kommer det.
Första mailet i år om att ”det för fan inte är någon som bryr sig om hockey i juni”.
Så nu vet ni som bryr er att, nej, det gör ni egentligen inte alls.
• • •
Förresten, kommer ni ihåg Håkan ”Saida” Loobs slutkläm i Stora Finaltipset.
Naturligtvis har han haft rätt hittills. Inte i siffertipsen, men 1X2-varianten har han med sedvanlig fingertoppskänsla satt.
Fortsätter det enligt det gotländskt facit vinner Preds även i kväll – i sudden! – och sen tar pingvinerna två raka.
Här är hela Håkans rad.
Match 1: 4-2 Pittsburgh
Match 2: 3-1 Pittsburgh
Match 3: 3-2 Nashville
Match 4: 2-1 Nashville (SD)
Match 5: 5-1 Pittsburgh
Match 6: 3-2 Pittsburgh (SD)
• • •
Ja, Hek, är det Dolly som sjunger nationalsången smäller jag av.
Men det törs ingen hoppas.
Blir nog Dierks Bentley.
• • •
När man ska trampa fram och intervjua hockeyspelare är det inte så lyckat att ha en pingisrelaterad sträckning som innebär att det när som helst kan hugga till i ryggen så man plötsligt grimaserar som en vampyr i dagsljus.
Det vet jag nu.
• • • 
Inte bara unga draft-prospects kommer på besök idag.
Även Wayne Gretzky svänger förbi och meddelar under en presskonferens en och en halv timme före matchstart att Edmonton Oilers Edmonton Oilers 84-85 vann den stora Centennial-omröstningen om Tidernas bästa lag.
– Själv skulle jag röstat vår 87-lag med Oilers. Eller Habs 1971, säger The Great One.
Hela listan ser ut så här:
1. 1984-85 Edmonton Oilers
2. 1991-92 Pittsburgh Penguins
3. 1976-77 Montreal Canadiens
4. 1987-88 Edmonton Oilers
5. 1986-87 Edmonton Oilers
6. 1997-98 Detroit Red Wings
7. 1982-83 New York Islanders
8. 1977-78 Montreal Canadiens
9. 1983-84 Edmonton Oilers
10. 2001-02 Detroit Red Wings
Värt att notera att inte ett lag från cap-eran kom med.
Men aldrig har ju NHL varit bättre än nu, det sa Gary under sitt State of The Union-tal för en vecka sedan…
• • •
Nu har jag slösat bort 20 bucks i game-winning goal-lotteriet igen.
Jag drar nämligen Brian Dumoulin.
Chansen att han avgör en final är bara marginellt större än att jag gör det.
• • •
NHL har tydligen skällt på Preds för att det slängdes in för mycket bröt på isen, så Lavy har fått spela in en video där han ber ”bästa fansen i NHL” att sluta med det, för annars kan hemmalaget få en utvisning mot sig.
Äh, in med en ful catfish efter nationalsången.
Så präktigt och lydigt ska det inte vara.
• • •
Plötsligt dyker basketlegendaren Charles Barkley upp på Gretzkys presskonferens också.
– Åh, han är ett av de största hockeyfans som finns, säger Gretz.
– Ja, skrockar han, bokstavligt. Men jag försöker gå ner i vikt.
Ho ho.

Sedan säger han att NBA-slutspelet inte varit särskilt skoj att bevaka i år, att overtime i Stanley Cup är det mest infernaliska som finns och att Ron Hextall är hans hockeyfavorit genom tiderna.
• • •
Där hemma i den ljusa sommarnatten är det ju redan 6 juni nu.
Så jag tror helt patriotiskt på svenskt avgörande i natt.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Nu börjar det igen.
Andningen ökar, pulsen stiger och det liksom brusar och bubblar av iver och lust i bröstkorgen.
För Bridgestone Arena börjar fyllas och gör sig redo att explodera i magiskt öronbedövande hysteri.
Game 4 i Stanley Cup-finalen 2017 är här.

NASHVILLE – PITTSBURGH 5-1 (Slut)
• • •
Det har gått ett par timmar sedan slutsignalen gick men hjärtat dunkar fortfarande hårt och upprymt i bröstkorgen.
Inte för att Predators vann – även om det såklart gläder en gammal Stanley Cup-björn att finalen fortsätter ytterligare några dygn.
Utan för att vi, åtminstone en gång, fick vara med om en sån här kväll i Bridgestone och Nashville – fick höra det besinningslösa jublet, känna den overkligt euforiska stämningen och uppleva den gränslöst hårdsvängande partykänslan.
Igen:
Tack, hockeygudar.
• • •
Som Lönta konstaterar:
Man vet att Bengan och Ekholm – egentligen två nära vänner! – svär grovt när domarna reagerar så starkt att de får misconduct.
Fast de skrikit åt varann på svenska!
Det blågula inbördeskriget blir mycket underhållande att följa i fortsättningen.
• • •
Riktigt vad det här betyder för resten av finalen får vi återkomma till i morgon, jag är fortfarande för uppe i varv för att kunna samla mina tankar här i den alltjämt kokande natten, men ett är säkert:
Den har en helt annan karaktär nu, helt andra förutsättningar, helt annan feeling.
• • •
Begreppet ”The Brynäs Connection” kommer upp i Preds omklädningsrum under kvällen.
Det blir lätt så när Järnkrok och Ekholm haft show.
Jävlar vad bra de var.
• • •
Ny storyline vi kommer få höra enormt mycket om de kommande dagarna:
P.K Subbans andedräkt.
Han hävdar att Crosby klagade på den.
– Det förstår jag inte. Jag sköljde ju med munvatten före matchen, flinar P.K:
Oh, boy…
• • •
Pekkas räddning på returen där i andra får mig att tänka på scenen i VM 94-krönikan när Thomas Ravelli pratar om sekvensen mot Ryssland som vände hela USA-turneringen för hans del.
Det kändes verkligen som att den här hade samma slags magnitud.
• • •
Fatta vilken lördagkväll som pågår på Broadway nu.
Tidernas mest exalterade, antagligen.
Jag är kanske dum som inte går dit, men jag är som sagt inte så mycket för trängsel och svimmar snart av utmattning efter 14 timmar i sträck här i hallen.
Så jag slår korken av Jack-flaskan och åker hem till den lilla banketten på hotellet i Vanderbilt och börjar ladda för nästa föreställning här på måndag.
Hur är det Tim McGraw sjunger i målsången här?
I like it, I love it, I want some more…
I sanning.