Slut, Preds vinner med 5-1. Mer sen.

NASHVILLE – PITTSBURGH 3-1 (Period 2)
• • •
Holy catfish-fena!
Vilket helvetiskt, helvetiskt drag det är i Bridgestone Arena på Broadway i downtown Nashville just nu.
Insanity!
Preds lyckas ju i en sekvens de aldrig glömmer här – inom ett tidspann a drygt 40 sekunder – både komma ikapp och gå om och Smashville fullkomligen…sprängs i luften.
Och när det bara är, what, 23 sekunder kvar av perren trycker James Neal in 3-1 också.
Då går våra trumhinnor hem och lägger sig, det här vägrar de helt enkelt acceptera.
Well, vad som än händer i fortsättningen har vi fått vara med om detta åtminstone en gång.
Det var allt jag ville.
Tack, hockeygudar för det.
• • •
Det är inte bara hallen som fattar eld efter Gaudreaus 2-1-smocka.
Hela jävla finalen öppnar sig plötsligt som golvet när Indiana Jones kommer till De Fördömdas Tempel.
Efter sju perioder av konstig, delvis krampartad dragkamp vidtar plötsligt elektrisk, aggressiv kalas-action – nonstop.
Pens kommer i en sjujävla push, trycker på som de nästan inte gjort en enda gång i hela slutspelet – samtidigt som Preds åter börjar spela så där besatt som mot Chicago och St Louis och Anaheim, både defensivt och offensivt.
Nåt slags propp går ur, helt enkelt.
Halleluja.
• • •
Fin scen i jumbon efter andra målet.
Nicole Kidman och maken Keith Urban står med de andra på läktarna, i Preds-jerseys, och dansar rusigt.
Det hade man inte kunnat drömma om för några år sedan…
• • •
Redemption för Pekka Pinne!
När pingvinerna vräker på för kvittering i mitten av perren gör han några riktigt förträfflig räddningar.
Framförallt den vildsinta sidledsförflyttningen när Kessel skjutit och Guentzel får en juicy retur och har öppen kasse är så bra att den faktiskt skulle kunna vara vändningen för den finländske jätten.
• • •
Åsa, en underbar sekvens på bron när du hör hela stan explodera i jubel.
Men:
Vad gör du på bron?
Jag trodde du skulle sitta vid en bar och leda hejarramsorna!
• • •
Real Deal Neal och resten av Preds har lite flyt på 3-1-målet, men det det har de haft väldigt lite av tidigare så det var gudarna kanske skyldiga dem.
• • •
Nu ska jag gå och dansa med Nicole Kidman.
Vi hörs!

NASHVILLE – PITTSBURGH 0-1 (Period 1)
• • •
Penguins är ju helt fantastiska.
Här har en hel landsända suggererat sig till fullständig extas och förvandlat matchen de ska spela till en enda stor, skräckinjagande, emotionellt högspänningsladdad jätte-hype.
Vad gör mästarna?
De rycker på axlarna, säger ”vad kul att få vara med om” och går ut och dödar partyt på en gång.
Starten är deras kanske – kanske – bästa i hela slutspelet och efter 2.46 prickar de in 1-0..
Morsning korsning catfish.
• • •
Jake Guentzel har händerna på Conn Smythe-trofén nu.
Den 22-årige rookien gör alltså sitt fjärde mål i finalen och sitt trettonde i slutspelet.
Och han gör det direkt.
Sicken killer.
• • •
Hagge börjar med att, medelst sin kvickhet, jaga fram en utvisning.
Han ser riktigt bra ut även i övrigt.
Är det nån som är on a mission ikväll är det Geparden från Nykvarn.
• • •
Efter en nervös och stirrig start kammar ju Preds till sig spelmässigt, men it’s the same old song.
De gör inte mål på chanserna.
Det är ett absolut måste om det ska gå att vinna en Stanley Cup-final.
• • •
Partyt på läktarna kommer förstås av sig en smula efter Guentzels tidiga mål.
Men bara för några ögonblick.
Trots att the local heroes ligger under med 0-2 i serien och 0-1 i matchen förenas hela Bridgestone under ett powerbreak efter halva perren i en dånande standing ovation.
Det är stort.
• • •
Calle Järnkrok har sannerligen ingen puck-luck.
Det har ingen annan i Predators heller.
Men ni vet vad den här bloggen alltid hävdar:
You make your own luck in life…
• • •
Redan under värmningen ekar ”Let’s go, Preds”- och ”Pekka-Pekka-Pekka”-ramsor i den gamla ladan.
Det hör man sannerligen inte ofta i USA.
• • •
En av många skojfriska, handmålade skyltar nere vid plexit föreställer en catfish och så står det ”Instrument of crime”.
He he.
• • •
Fast Pekka…jag vet inte.
Målet har han kanske inte så mycket chans på, men han ser ryckig och osäker och pressad ut.
Olyckligt.
• • •
Skånske Jan, lovade inte du att komma till Nashville om det blev Stanley Cup-final?
Bara snack i North Carolina…
• • •
Matt Murray though…
Vilket klippblock av cool han är.
• • •
Något oväntat att en fjäril plötsligt irrar runt hjässorna på mig och Gunnar.
ALLA i Nashville vill verkligen se den här matchen…
• • •
Introt med de små blinkande lamporna över vid alla säten i är satan så snyggt och effektfullt.
• • •
Martina McBride är det som sjunger nationalsången, men riktigt coolt blir det direkt efteråt när Hank Williams Jr. eldar på publiken från scenen på kortsidan.
Samtidigt landar en första catfish, inlindad i gyllene handduk, på isen.
• • •
Edin, för att vara helt ärlig är Martina McBride en artist även jag bara har vag koll på.
Jag tycker nog de borde kunnat plocka fram nåt tyngre i en final.
Men Hank Williams Jr värmde mitt gamla hjärta.
• • •
Är Stanley Cup-finalen redan över?
Nja.
Men om inte Preds gör nästa mål börjar det definitivt kännas så.
Jag ska dricka lite kaffe och fundera på det, jag.

De febrade i Ottawa 2007.
De vrålade i Chicago 2010.
De var vansinniga i Vancouver 2011.
De blev till sig i New York 2014.
De höll andan i Tampa 2015.
Men brother!
Brother!!
Jag har aldrig – aldrig, aldrig, aldrig – upplevt något som liknat Nashville de första dagarna juni 2017.
Inte som NHL-reporter, inte som musikskribent, inte som vanlig korre, inte som nånting i livet överhuvudtaget..
Det är en förväntan av monstruösa dimensioner som darrar i bbq-oset mellan honky tonksen i downtown-kvarteren, det är en väckelsemöte-glödande laddning som byggts upp i den fuktiga dixie-hettan, det är ett hopp värdigt pilgrimer framme vid resans mål efter tre år i öknen som lyser i ögonen på the locals.
Som Steve Mayer, NHL:s ”Chief Content Officer and Executive Vice President” och sannerligen inte en man av stora ord, sa till Nick Cotsonika på nhl.com igår:
–The fever is at an all-time high!
Själv vände jag mig till The CEO of Everything, Sibner, just som han doppade en bit friterad catfish – såklart! – i juicy dressing på Martin’s BBQ och manade honom att tillvarata varje sekund.
– Det här som pågår just nu kommer vi aldrig att få vara med om igen, sa jag och högg själv in på den goa’ fisken.
Hjortjägaren från Rydaholm lutade sig tillbaka, såg sig omkring och nickade att han mycket väl förstod:
Det är en helt unik happening Nashville skriver in i historieböckerna 3 juni 2017.
Jag känner mig djupt priviligerad som får uppleva den live och lovar att under natten göra vad jag kan för ta med alla som läser den här bloggen rakt in i euforins overkliga kärna.
Så:
Welcome to the party!
• • •
Sullivan hävdar att det är game time-beslut på Bonino-Bonino-Bonino, men ingen som såg den skäggige centern från Connecticut igår tror en sekund på det.
Då hoppade han omkring på kryckor – med den demolerade fossingen i stödpjäxa.
Det betyder ju att foten är av och yeah, han må vara tuff men nån måtta får det vara.
I så fall kliver Geparden från Nykvarn, äntligen, in i Stanley Cup-finalen 2017.
– Ja, vad skulle ni annars vara här för, flinar han när Holmgren efter morgonvärmningen förklarar att vi alla hoppas att han ska få chansen.
On a more serious note:
Hagge är inte glad över att ha missat de inledande två finalerna.
– Nej, jag har bevisat att jag hör hemma på isen och tycker att jag borde spela alla matcher, säger han.
– Får jag chansen tänker jag bevisa det igen, jag är redo.
Låter som den snabbaste av dem alla tänker göra sitt livs match bara de har förstånd att släppa ut honom i manegen.
• • •
Man kunde ju tro att de två nederlagen i Pittsburgh skulle ha dämpat stämningen i Music City åtminstone en aning. Tagit lite, lite edge av laddningen, blandat ett par droppar oro i den berusande cocktail stan mixat på lika delar feelgood, eufori och omöjliga drömmar.
Fast nä.
Inte alls.
Här ska de ha tidernas party när Preds spelar den första Stanley Cup-finalen i Bridgestone och så är det bara med det.
Men:
De måste obönhörligen vinna ikväll.
Måste.
Måste.
Annars är finalen över, för det finns inte den minsta chans att regerande mästarna slarvar bort ett 3-0-övertag, och i så fall kan man nog vara tämligen säker på att luften går ur hela Smashville.
• • •
Efter att jag och The CEO petat i oss de friterade catfish-bitarna på Martin’s igår kväll fick vi sällskap av Lönta och – Sunken!
Ja, Oscar Sundqvist.
Han ingår ju i år i Penguins taxi squad och kommer bara spela om salmonella slår ut halva Penguins-truppen, så han kan ta sig friheten att hänga lite med sång- och dansbjörnen.
Fast med en elitidrottsman i sällskapet blev det förstås sportövningar mitt i festen.
De har lite redskap och grejor på Martin’s – för de som inte insett att vuxna människor på krog ska dricka, inte leka – så Sunken och Lönta gick upp i en pingismatch.

Jaja, sorry för den suddiga bilden på Sunken, men det blir lätt så efter några catfish.
Lönta visade sig vara en oväntat aggressiv pingisspelare, ungefär som Waldner utan talangen, men fick förstås ordentligt med spö av NHL-stjärnan.
• • •
Exakt hur Preds ska göra för att undvika att ramla ner i det bottenlösa 0-3-hålet vet ju inte jag – hade jag svaret på den sortens frågor skulle jag vara välbetald coach, inte ordbajsande bloggare.
Men själva säger de att de ska fortsätta precis som i de två tidigare matcherna; bara tajta till lite bättre i egen zon.
– Och så måste vi vässa tillö avslutningarna, konstaterar alla som uttalar sig.
Mm, det låter som en idé.
• • •
När de båda pingiskombattanterna lite senare satt och pustade såg de ut så här – som ett nervöst litet kärlekspar som sitter på busstationen i Finspång och undrar om de verkligen ska våga åka in till Norrköping.

• • •
Det har inget sagts något om huruvida Catfish Jake kommer till Bridgestone ikväll, men oavsett om han gör det eller inte lär vi få se de fula fiskarna plaska i isen från första nedsläpp till sista.
Lokala fiskhandlaren Little Fish Market har sedan ett par dagar tillbaka skänkt catfish åt alla som kunnat visa en biljett till finalen.
Gratis.
Var redo, pingviner.
Ni kommer få era fiskar varma…
• • •
Ja, jag försökte mig på ett set vid pingisbordet jag också, mot Sibner, men det ska vi tala tyst om.
Dock:
Som alla andra medelklassungar födda på 60-talet växte jag upp med pingisbord i radhuskällaren och i slutet av duellen mot Sibner skulle jag ändå säga att jag åter fick hygglig fjång på den gamla backhand-slägga jag brukade spöa min kompis Alle i tuffa femsetare i gillestugan på Slingergatan med!
• • •
Lavy har fortfarande inte bekräftat att det är Pekka Pinne som står ikväll – för Lavy är rena Tortorella när det gäller hemlighetsmakeri kring sina line-ups – men det är det.
Och de finländska kollegorna är övertygade om att han kommer rebounca som en gummiboll kastad i ett marmorgolv.
– Peksi är fruktansvärt mentalt stark, hävdar blåvit expertkommentator.
Så nu vet ni det.
• • •
Var jag än står och går och pratar just nu kommer det alltid en förment fyndig kommentar snett bakifrån.
Påsen Södergren…
Tommy Mörths gamla radarpartner har extremt långa öron, så han hör precis allt – och hugger sig rakt in i alla konversationer med en vass one-liner.
Det var ungefär så busen från Rosersberg spelade hockey också, var det inte?
Jo, och det var därför jag med jämna mellanrum stod på läktaren i Leksands Isstadion öste arga invektiv över honom…
• • •
Ett litet orosmoln för Nashville är att den uppskruvade – ja, hysteriska – stämningen i stan kan sippra in i omklädningsrummet.
Då blir spelarna förlamade och kommer inte kunna ta sig ut från båset utan att snubbla.
Men det låter inte på dem som att den risken är särskilt stor.
– Jag kan bara prata för mig själv, men jag tycker inte det känns på något annat sätt än tidigare. Jag har inte varit downtown på ett tag så jag vet inte ens hur det är där. Här i hallen har det bara blivit mer och mer tryck för varje match och jag tycker verkligen bara det ska bli kul att få uppleva det igen, säger till exempel Eky Ekholm.
• • •
Jag håller med Vanessa, Chall-Åsa förgyller verkligen den här bloggen med sina inlägg i kommentatorsspåret – och det är ju helt underbart att hon tagit sig hit till Smashville och kan sufflera med skildringar och bilder från den historiska festen där ute.
Missa henne inte i spåret, folks.
• • •
Hm, han Mandzukic gjorde ju ett nästan lika snyggt mål i Champions League-finalen som Farsta-Pontus i Stanley Cup-diton…
• • •
Vem som sjunger nationalsången vet vi inte ännu, men eftersom Alan Jackson – den senaste att bli invald i Country Music Hall of Fame – tidigare under eftermiddagen som del av Smashville-festen höll gratiskonsert för the people ute på Broadway är han en het kandidat.
Oavsett lär det bli en A-lister, för ”alla” vill vara här ikväll.
Som ovan nämnde Mayer också säger till Cotsonika:
– I’ve gotten hundreds of people asking for tickets from the celebrity world. The crowd that will be here, even if they’re not performing, will be a who’s who of the entertainment world.
Ojvoj.
• • •
När Lönta en dag står och intervjuar Arvy har han glömt att stänga av ljudet på mobilen och plötsligt börjar det ringa.
Han fumlar lite generat upp luren med handen han inte använder för att hålla mikrofon och displayen lyser upp och där står det – mamma!
Arvy ser direkt och börjar asgarva.
En mycket rolig liten episod.
• • •
De buade åt James Neal i Pittsburgh.
Får Bengan Hörnqvist – ångvälten som gick åt andra hållet i trejden som tog Neal till Nashville – samma bemötande i sin gamla hemmahall på Broadway?
Ja, förmodligen.
Mitt i allt stojigt och glatt är Predators-fansen faktiskt rätt elaka också, och före detta hemmahjältar får räkna med ett par muggar gift.
Den passionerade från Sollentuna ser dock fram emot att få komma tillbaka hit och uppleva det här.
– När matchen väl börjar är det inget man tänker på, det är hockey vi spelare och hockey är alltid hockey. Men att komma till stan och möta alla jag känner i klubben och arenan, det blir väldigt speciellt, sa han för några dagar sedan.
• • •
På menyn i pressloungen inför första finalen i Nashville:
Tennessee-style smoked brisket, country-fried catfish med hushpuppies, hot chicken med cornbread, Smashville mac ’n’ cheese, bacon och bbq chip crust – och så diverse efterrätter.
Yeah, de tänker se till att pressläktaren befinner sig i koma innan matchen startar…
• • •
I skrivande stund, 15.30 lokal tid, är det tydligen så mycket folk på Broadway och kvarteren runt Bridgestone att det tangerar det farliga.
Ingen kommer nånstans, alla bara fastnar i varann.
Så nä, sång- och dansbjörnen stannar inne i hallen.
Stora folkmassor är inte riktigt min grej och dessutom har jag ju det här introt att förfärdiga.
Men Chall är där ute nånstans och kommer rapportera om stämningen vad det lider!
• • •
– Vad sänder det här för signaler?
Det har, som en drift med Bror Duktig-attityder, blivit the line några här använder så fort nån gör nåt tveksamt, som att ta en syltmunk från kakfaten på söndagsmorgonen.
Låter inte särskilt kul alls så här i skrift, men tro mig – det är väldigt fniss-framkallande.
• • •
Av countryns mer samtida crooners är Alan Jackson dock en verkligt stor favorit som jag oerhört gärna hade sett live.
Om det inte lät så corny skulle jag rentav beskriva brottarhiten ”Remember When” som en av de bästa ballader som skrivits om mitt liv…
• • •
Southern hospitality, man.
En person som jobbar i hallen kommer plötsligt fram och frågar om det inte var jag som under sista matchen i Anaheim-serien glömde en liten adapter man använder för att kunna stoppa ethernet-kabeln i en Mac – och visst var det.

Den sparade han ifall jag skulle komma tillbaka till finalen och nu har jag den i min ägo igen.
Hur var det Ryan Ellis för några veckor sedan beskrev de som bor här?
– Kind-hearted.
• • •
Chris Johnston kommer tillbaka efter en tvåtimmarspromenad på stan och bara flämtar.
– Jag har aldrig sett något liknande. It’s totally awesome!
Säger ju det.
En unik happening, olik allt annat som NHL nånsin varit involverat i, pågår.
• • •
Som många andra målvakter avstår Matt Murray att prata med media under matchdagar.
Men eftersom han råkar ha platsen intill Hagge – talk of the town just idag – blir han indragen i en scrum ändå och sitter och ser lite förvånad ut i sitt totala lugn.
Vet ni vem han påminner om – mycket starkt?
Ondskan Ekeliw från Örby…
• • •
Visst är det pingst nu? Hänryckningens tid? Så sällsamt passande.
• • •
Yes mama, vi får återigen ett Smashville Survival Kit på pressläktaren – och i det ligger en liten flarra från det berömda destilleriet i Lynchburg, Tennessee.

När allt är lämnat och klart framåt natten – då ryker den där korken
Jag ser fram emot det.
• • •
Nu är jag uppe i 11 358 tecken i det här introt och har fortfarande inte nämnt Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Phil Kessel, Jake Guentzel, P.K Subban eller Filip Forsberg.
Otroligt.
Men nu är jag uppe i 11 514 och har gjort det, så ordning råder igen.
• • •
Pressläktaren i Bridgestone är en liten rackare, men tro på fan – jag får mitt favorithörn högst upp på sektion 312, där jag satt under alla Ducks-matcherna, the corner of the sång-and dansbjörn, som det kallas, och blir så glad att jag spottar.
Vid min sida har jag dessutom Gunnar från Expressen.
NHL vet vilka som ska sitta bra!
• • •
Litet aber bara:
Jag har på nåt sätt vridit till ryggen och har en upper body som får mig att stånka på ett skabröst sätt varje gång jag sätter mig.
Där kommer Jack Daniel’s-skvätten väl till pass framåt natten…
• • •
Den onda världen där ute fortsätter tränga sig på.
Förra gången jag satt här, för bara nån vecka sedan, hände Manchester.
Nu händer London.
Satans mördare.
• • •
Antalet riktiga kommentatorshytter är högst begränsat i den gamla hallen, så även Holmgren och Södergren sitter ute på pressläktaren och det spelar ingen roll hur rekordhög volymen här inne blir.
Gör en svensk mål kommer vi höra Holmgrens vrål i hela hallen…
• • •
Det verkar helt klart att Hagge spelar nu, för övrigt.
Bonino sågs i kostym, och kryckor, i korridoren utanför omklädningsrummet en halvtimme före värmningen.
Game time-beslut betyder inte bokstavligen ”game time” alla gånger…
• • •
Roligast av allt är att Holmgren och Södergren har det kinesiska kommentatorsparet som bänkgrannar, och som Påsen redan påpekat innebär ju det att Holmgren kommer höras även i Mittens Rike i natt…
• • •
Drar Ryan Ellis i Game Winning Goal-lotteriet.
Inte alls dumt, inte alls dumt…
• • •
OK, mina dyra vänner.
Nu är vi framme vid en av de största höjdpunkterna i hela NHL:s finalhistoria.
Jag tror det blir en kväll, en match och en milstolpe vi aldrig någonsin glömmer.
Let’s get it on!

Det här är Jill.
Johnson.
Hon sjunger, när bilden tas, Patsy Clines ”Crazy”.
Japp, det var så det blev den första lilla kvällen i Nashville.
Jag och The CEO of Everything – Sibner – hamnade på den avslutningsfest produktionsteamet bakom ”Jills veranda” höll i ett ”True Blood”-artat sydstatsschack on the outskirts of town.
De har varit i här i sju veckor och spelat in en ny säsong men är nu färdiga och ska packa ihop och, yeah, det blev härligt rowdy.
Best of Stanley Cup-finalen hittills.
• • •
Yup, vi är alltså tillbaka i Nashville.
Här är det om möjligt ännu mer uppskruvat och sprittande förväntansfullt än senast – trots Preds småtaskiga läge i finalen.
De har spärrat av nästan hela downtown och byggt en jättelik scen för Alan Jackson och Tim McGraw – ja, han ska också göra en gratisshow – på Broadway och hela jävla stan liksom bara vibrerar i väntan på det som ska hända imorrn.
Så häftigt.
Nej, låt mig ta i ännu mer:
SÅ HÄFTIGT!
• • •
Självfallet började gårdagskvällen med en sittning på Martin’s BBQ, för jag är numer narkotiskt beroende av röken som hänger som ett dis där,

Här är några medbrottslingarna i attackerna på grisköttet.
• • •
De har gjort om inne i Bridgestone också, och framförallt byggt det mest spatiösa pressrum jag sett i det annex som brukar användas för produktionsrep när stans superstars ska ut på stora turnéer.
Där står jag denna morgon och väntar på att en långsam Don Cherry ska bli klar vid kaffekannorna.
– Am I bothering you, skojar han.
Gubbfan skulle bara veta…
• • •
En ny country-duo formades på festen igår.

Watch out, Brooks & Dunn.
• • •
Enda hockeyrelaterade värt att rapportera från idag:
Bonino-Bonino-Bonino saknades på Penguins träning.
Inte oväntat efter det hemska skottet han fick på sig i onsdags, men är han fortfarande ur stridbart skick imorrn får Sullivan lite besvärligt med laguppställningen.
• • •
Jo, vi hann med en liten stepp även på Robert’s Western World och Toootsie’s tak.
Där hoppade Ryan Johansen omkring på kryckor i vimlet.
Skandal, tycker säkert vän av ordning.
Själv är jag mer vän av oordning och det kan mycket väl ha varit så att jag tog honom i hand och sa ”God bless you, man”.
• • •
Nu är dom här två här också.

Stanley Cup-finalen kan börja.
• • •
Självklart står Pekka Pinne imorrn igen.

Det är i och för sig inte bekräftat, men ändå helt givet.
• • •
Holmgren hade med sig en stock Ettan till gamle Biffen från Sverige och den fick jag strax efter Preds morgonvärmning och kan nu, förmodligen, titulera mig som ”den ende som stått och gjort intervjuer i ett omklädningsrum i en amerikansk hockeyhall med en stock snus under armen”.
Nu har jag för övrigt snus så jag klarar mig även om det blir final i ytterligare ett par dagar…

• • •
Ikväll?
Ja, vi ska förstås på Martin’s BBQ.
Här återkommer jag på traditionsenligt sätt strax före showtime i morgon kväll.
Då blir det åka av, folks!

PITTSBURGH – NASHVILLE 4-1 (Slut)
• • •
Ack och ve, Pekka Pinne.
Det här var ju inte kul
Efter de tre gloriösa serierna mot Blackhawks, Blues och Anaheims ankor kan man, om man verkligen hårddrar det, hävda att det är han som kostar Preds de två första finalerna i PPG Paints.
Ikväll bara brakar han bara samman i början av tredje och sen är matchen över.
Det är svårt att inte känna för den vänlige jätten.
Står han från start på lördag?

Den debatten har precis utbrutit – och den kommer pågå tills de släpper pucken i Bridgestone Arena.
• • •
Samtidigt:
Ännu en gång får vi vidimerat att den här upplagan av Penguins bara behöver några få sekvenser per match för att vinna dem.
Otroligt är det.
• • •
P.K väcker viss uppståndelse genom att i praktiken garantera seger på lördag.
– Vår inställning måste nu skifta till att vi inte förlorar på hemmaplan. Vi kommer vinna nästa match och sedan får vi se vad som händer, säger han.
Ojvoj modern time Messier!
• • •
Jake Guentzel har plötsligt seglat upp som den kanske hetaste Conn Smythe-kandidaten av alla.
Vilken jävla killer han är.
• • •
Såna här kvällar handskas man varsamt med Sami och de andra blåvita kollegorna.
De har en svettig uppgift.
Jag menar, tänk om det varit Henke…
• • •
Bengan ler brett när bloggen påpekar att det ser ut som att han har en del verbala duster med före detta lagkamrater där ute.
– Det blir ju så. Vi är här av samma anledning, vi är så nära att vinna, bägge lagen, så man kan inte ha kompisar där ute. Men det är alltid roligt att prata lite svenska…
Förhoppningsvis får vi höra EXAKT vad som sägs i nästa avsnitt av ”All Access” på Showtime…
• • •
Inte för att hålla bbq-sås i Predators-fansens sår, men 90 procent av alla finallag som tar ledningen med 2-0 vinner till slut Stanley Cup.
• • •
Ingen kan ta ifrån Farsta-Pontus det han gjorde vid 1-0-målet.
Goddamned ändå.
• • •
Jonas Bergqvist och Erik Niva, de två legendaren.
De var de enda som tippade Pittsburgh-sweep.
Det är långt dit ännu, men de känner sig rimligen rätt nöjda efter de här två matcherna…
• • •
OK, nu är det bara att gå tillbaka till hotellet och packa.
Imorrn drar cirkusen vidare till Nashville.
Eftersom det är en resdag blir det ingen off day-blogg, men det kommer en på fredag.
Sen….0-2-underläge eller inte – det kommer bli tidernas party i Bridgestone på lördag kväll.

Slut, 4-1 till Pittsburgh.
Mer sen.

PITTSBURGH – NASHVILLE 1-1 (Period 2)
• • •
Sorry för dröjsmål – jag hade lite tekniska problem med bloggen ett tag.

Inga mål.
Mer dragkamp.
Samtidigt tycker jag det börjar påminna om pingvinernas serie mot Capitals.
Preds har ju mesta av spelet och leder plötsligt skotten med 32-19, men så blixtrar hemmalaget till under korta sekvenser och hela världen VET ju hur opportunistiska de är.
Sydstatspojkarna kan få betala dyrt för oförmågan att hänga in puckarna.
• • •
Det börjar bli väldigt fysiskt och grisigt och elakt i den här finalen.
Nåt annat vore direkt fel, det ultimata priset står ju på spel, men Preds får passa sig – de ligger väldigt ofta på gränsen och börjar domarna plötsligt döma mer strikt lär de få ägna väldigt mycket tid åt penalty kill och det är och förblir ett recipe for disaster mot mästarna.
• • •
För Matt Murray är det 2016 all over again.
Han står för sin hittills mest magnifika insats i det här slutspelet och ser ut att bli en väldigt besvärlig banan för Nashville att skala.
• • •
Det buas i vanlig så fort Subban nuddar pucken.
Så låter det i alla arenor, för den sortens flamboyanta personligheter skaver i väldigt många.
Men P.K själv blir gissningsvis bara inspirerad.
• • •
McLeod åker de facto rakt på Murray och visserligen snubblar han på Daleys skridsko i sista ögonblicket, men han ska inte vara där i den situationen och borde bli utvisad.
• • •
Mike Milbury hade tydligen ett utbrott på domarna i första periodpausen – och nu får han eldunderstöd av Carrie Underwood (!) på twitter.
”This game is being called so insanely awful, I can’t even…”, skriver hon.
Ha ha, med Nashville i final kan vad som helst hända på sociala medier.
• • •
Wow, Bonino-Bonino-Bonino kommer ut till andra igen.
Hockeyspelare är inte från den här planeten.
• • •
Precis, Lappen – vi sitter också här och pratar om att Pens verkar som strategi att peppra Pekka med skott från kanterna, nära stolpen.
Nån har scoutat bra.
• • •
Ha ha, Ondskan i Örby – Ekeliw – har gjort ett frimärke på Åbergs mål i första.
Kolla på twitter.
• • •
Nu ska jag trycka upp en stor prilla Ljunglöfs Ettan under läppen och bara sitta och tänka på hur fantastiskt det är att, ännu en gång, vara på en Stanley Cup-final.

PITTSBURGH – NASHVILLE 1-1 (Period 1)
• • •
Wow, gröna linjen direkt till Farsta!
Pontus Åberg tar över showen med värsta Kenta Nilsson-uppvisningen.
Han trampar runt Määttä, dansar in framför kassen och vänder bort Murray i en helt blixtrande sekvens – svosch!
Det var som fan, faktiskt.
• • •
Annars, helt enligt manus:
En mer normal, och jämnare, match idag.
Pittsburgh spelare mycket bättre än i måndags och det gör Nashville också.
Blir nåt att se det här.
• • •
När Åberg gjorde sitt drömmål mot Anaheim, liggande med en anka på ryggen, sa han lite blygt efteråt att, nja, såna mål brukar ju inte jag göra.
Nej, de ska tydligen vara ännu snyggare.
• • •
Snacka om egendomligt.
Man ser nästan aldrig att samma lag åker på två utvisningar i samma giv.
Och så händer det två finalmatcher i rad:
I måndags drabbades Nashville, ikväll Pittsburgh.
Till skillnad från Pens lyckas Preds dock inte utnyttja det gyllene läget, främst för att Fisher helt i onödan tar en utvisning själv.
• • •
Redan efter knappt åtta minuter har Pekka tangerat sitt finalrekord med sex räddningar…
Sen släpper han in till puck som inte ska gå in när Guentzel hittar en olycklig lucka vid stolpen.
In med Enroth!
Nej, just ja – han spelar i Anaheim…
• • •
Mark Spector, bloggens vän i Edmonton, har kollat och hävdar bestämt att Åberg är den ende Pontus som nånsin spelat i NHL.
Bara en sån sak.
• • •
Guentzel är tydligen angelägen om att ta förstaplatsen i skytteligan ändå.
Han har elva fullträffar i playoff nu – tre fler än tvåan Jakob Silfverberg, och han får ju svårt att komma ikapp.
• • •
Määttäs min efter Åbergs uppsnurrning, snabbt ut som GIF på twitter, är rätt obetalbar.
• • •
Matt Irvins tackling i ryggen på Cullen är inte så snygg, nej.
Lite mer respekt för ålderdomen, om vi får be.
• • •
Håller med Björkstrand.
Eky Ekholm har varit en riktig Kingkong i den här perren.
• • •
Usch, så ont som Bonino får när han tar emot Subbans slagskott rakt på knöckeln får man näppeligen om inte nåt är brutet.
• • •
Lönta har om möjligt ännu sämre koll på musik än Eken, men han rycker till som en nyfångad catfish när han läser att jag droppat en Perssons Pack-referens i introt.
Han älskar packet, tydligen.
Att få veta det är som det skulle vara att få veta att Thåström älskar schlager.
• • •
Eftersom bägge supporterskarorna sportar samma färger – nåt gulaktigt, nöjer jag mig med att säga… – är det svårt att veta hur många southerners som letat sig hit.
Men det jublades rätt ordentligt åt bortamålen i måndags, så det är nog ändå en och annan.
• • •
En rastlös Lönta har rätt.
Kvarten mellan värmningen och matchstart går alldeles för långsamt.
Man vill bara att de ska släppa pucken och köra.
Så är det alltid.
• • •
Ja, Hek, jag är impad…
• • •
Det blir övertid ikväll, säger jag.
Men först har vi två högspänningsladdade perioder av vanlig sort att beta av.

– Det tog 27 år att förverkliga den här drömmen, så ja, i första bytet hade jag gåshud över hela kroppen…
När de befinner sig mitt i orkanens öga har de unga män som spelar dessa livets största matcher sällan varken tid eller lust eller möjlighet att reflektera över vad det egentligen är de är med om.
Det högtidliga och heliga och omtumlande i larger-than-life-upplevelsen får högtravande bloggare som yours truly formulera.
De måste – likt alla i besättningen på ett segelfartyg som tumlar runt i storm på öppet hav – se till rikta ett svetslågekoncentrerat fokus på the task at hand.
Men då och då, när de för några ögonblick släpper ner garden, händer det ändå.
Som när Mattias Ekholm efter dagens morgonvärmning får frågan hur det kändes att spela i självaste Stanley Cup-finalen.
Han konstaterar att han är 27 och under praktiskt taget alla de 27 år drömt om att nå det här målet och att det inte går att förneka att det var enormt.
– Jag hade gåshud över hela kroppen, upprepar han igen och i en halv sekund blixtrar det till i de blå ögonen.
Sedan understryker han snabbt att det därefter var som vilken hockeymatch som helst för tänker man på något annat sätt går det inte att spela – men ändå.
Så vackert.
Så starkt.
Så mycket de orden – och blixtarna i ögonen – säger om magnituden i den hockeyns ultimata showdown som nu, den sista majkvällen 2017, fortsätter med en andra akt i PGG Paints Arena i Pittsburgh.
• • •
Catfish Jake är fri!
Anmälan mot Jake Wadell – mannen som kreerade finalens hittills mest uppmärksammade subplot när han slängde ut en catfish på PPG Paints-isen i Game 1 – har lagts ner och inget rättsligt efterspel kommer följa.
Hurra för det.
Nu räknar jag kallt med att den 36-årige megasupportern från förorten Nolensville – som snabbt döpts till just Catfish Jake, vilket ju är helt underbart – bjuds till Bridgestone Arena på lördag och av sin fellow Preds-fans tas emot som en Purple Heart-hjälte hemkommen från farliga uppdrag bakom fiendens linjer.
• • •
Hagge får bag-skejta med reserverna idag också, och tyvärr:
Det betyder att han inte spelar den här matchen heller.
Jag har inte pratat med honom ännu, för Penguins stänger omklädningsrummet innan the scratches kommer tillbaka från isen, men var försäkrad.
Geparden från Nykvarn är extremt besviken.
Man får bara några få chanser i livet att spela Stanley Cup-final och att berövas den chansen på det sättet är ingenting annat än heartbreaking.
Och jag förstår inte heller.
Carl har precis återfått styrkan i benen och hittat rytmen efter den sju veckor långa skadefrånvaron och hade definitivt kunnat göra nytta med sin explosiva speed.
Men Sully bestämmer.
I övrigt:

Inga ändringar i någon av laguppställningarna, vad vi förstår.
• • •
För Pittsburgh PD har hela historien med Catfish Jake förstås ändå tjänat sitt syfte.
De har gjort klar att den som försöker sig på sådana pranks i fortsättningen kommer att få göra som Luca Brasi och sleep with the fishes…
Såna balls har ingen.
Eller?
• • •
Idag kan jag försäkra att det inte bara är spelarna som tagit långa pre game-naps.
Det var ju mediabankett igår och oh boy, den blev lite sen.
Själv är jag ju något av en skötsamhetens riddare, så jag var hemma redan vid två, men andra – inga namn! – uppges ha varit ute och stökat på after hours-barer till fem.
De påminner starkt om härsket smör när de kommer till morgonvärmningen vid halv elva – både till uppsyn och odör.
Tur för dem att det är Stanley Cup-final de ska se.
Då sköljer adrenalinet vad det lider bort all trötthet, all fysisk smärta och all ångest…
• • •
Åklagaren som lade ner Catfish Jake-ärendet heter Zappala i efternamn.
Alltså – nästan Frank Zappa.
Då förtjänar man ett eget lite omnämnande.
• • •
Det spelar ingen roll vem eller vilket som lag som gör det – bara vi får se fler mål som det Sheary smaskade in efter Kunitz fantastiska framspelning i måndags.
Jag tycker det där är det snyggaste i hockey.
När det känns som att anfallen med en lång, snabb diagonalpassning dras isär – likt Magnus ”Limpan” Linds dragspel i de yvigaste Perssons Pack-hitsen – och en sniper långt ute på kanten, ur extremt snäv vinkel, bombar in ett direktskott som målvakten inte har en chans på eftersom han omöjligen hinner med i sidledsförflyttningen.
En sann skönhetsupplevelse.
• • •
Själv träffade jag en gammal Pittsburgh-kompis som heter Seth igår.
När han spillde ut en öl – kanadensisk Molson, det är vad de bjuder på under NHL:s banketter – kunde jag inte låta bli utan utbrast, på svenska:
– Vad är det här för Seth?
Förlåt.
• • •
Det är lite Benny Guldfot över Filip Forsberg.
Han förefaller i alla fall väldigt fäst vid gammal utrustning.
Bland annat använder han fortfarande samma benskydd som när han spelade med Leksands juniorer och de är en syn.
Inte ens resväskan jag, efter sex års oavbrutet resande, slängde bort i helgen var lika trådsliten, fläckig och kantstött.
Han har också, som en korp-utövare i Tranås som inte har råd att köpa nya grejor, ett stort hål på ryggen på understället.
Jag har själv extremt svårt att skiljas från gamla prylar – bara för någon vecka sedan försökte jag tömma garderoben på gamla T-shirts jag inte använder längre och misslyckades kapitalt – så jag respekterar verkligen den hållningen.
Magin bor i saker man använt länge och mycket.
• • •
En av femsuddarna – fortfarande inga namn! – försöker bilda scrum runt Malkin efter morning skate.
Det går inget bra.
Geno vänder sig plötsligt om, tittar förskräckt på reportern och utbrister, på klockren, Hollywood-artad rysk-engelska.
– No talking on game day!
Underbar liten scen, faktiskt.
• • •
Bästa svenska slutspelsskägget i finalen sitter förstås runt truten på Patric Hörnqvist.
Han sportar ju samma dödscoola Ernst Günther-look som ifjol.
Men Eky Ekholm har fått ut en hyggligt tät, tjock vikingamatta han också.
Klar etta bland Nashville-svenskarna.
– Ja, jo, instämmer han, det är ju ändå ändå okej. Ryan Ellis kan jag ju inte tävla med, men han fuskade ju och började långt i förväg,
Sämst går det för Hagelin.
Där blir det aldrig mer än några mopedist-fjun…
• • •
Don Emrick sitter i baren på Marriott-hotellet vägg i vägg med PPG Paints Arena under eftermiddagen.
Men nä.
Han drar inte ett par vodka före sändning.
Han äter en sallad och dricker vatten.
Men likafullt.
Cool syn.
• • •
Självfallet hoppas vi på mycket Covfefe-drama ikväll.
• • •
Som varje år drar det under eftermiddagen in ett bibliskt åskväder över centrala Pittsburgh under eftermiddagen.
Känns alltid som ett omen, tycker jag.
Om vad är dock oklart.
• • •
Som om det inte vore nog med Mighty Lönta – the center of attention var han än rör dig.
Nu är The CEO of Everything, Mister Sibner, under insegling också.
Han flög till Fort Lauderdale idag, har hämtat ut en Pontiac hos hyrbilsfirma och kör imorrn upp till det Nashville han älskar som katoliker älskar Vatikanstaten.
Ojvoj.
• • •
Pekka Pinne hade en svår match i måndags.
Det ska fan vara målvakt när det inte kommer ett enda jävla skott på 37 minuter, liksom.
Men fyra insläppta på elva skott går inte att snacka bort och det försöker han inte göra heller.
Den finländske bjässen tar, enligt mina blåvita kollegor, fullt ansvar för förlusten i Game 1 och är väldigt inne på att vara skarpare i afton.
• • •
Sms från Eken hemma i Stockholm:
”Gud vad mysigt du och Jonta har det. Vill vara med!”.
Well, det är ömsesidigt.
Jag saknar institutionen som gick under namnen Oakman, Royal Oak, Oakie och Musikkännaren i alla år.
Blir man en gång Grand Sidekick i den här bloggen är det forever.
• • •
Det glunkades lite om coach’s challenge precis efter matchen i måndags, men sedan har vi inte hört om vare sig det eller domarna och oj, vad skönt.
Hoppas det fortsätter likadant.
Även här i spåret.
Det höll på att bli spydig och otrevlig stämning senast och hey, jag förstår att känslorna svallar men kan vi inte please, please, please lova varann att vara lite mindre hårda i tonen ikväll?
• • •
I morgon börjar basketfinalen också.
Som den gode Filip Hammar påpekade i Stora Finaltipset är det vårens Verkliga blockbuster-happening i USA – och för oss i den här cirkusen är det rätt avslappnade förströelse under off-dagarna.
Go, Cleveland, säger jag.
• • •
Det är lite märkligt med diskussionerna inför den här matchen.
Pittsburgh leder serien med 1-0, men ändå är det enligt alla inblandade de som måste kalibrera sitt spel.
– Vi var inte bra i första matchen och måste hitta ett sätt att diktera mer av spelet, säger de själva.
Sant, absolut.
Men det är ändå är upp- och nervänt att de i ledartröjan är de som har problem att rätta till.
• • •
Apropå Stora Finaltipset har jag fått in spådomar från ytterligare två supersena eftersläntare.
Huruvida de ska räknas fast serien redan har börjat kan man diskutera men här är de.

– Tjena. Blir 4-2 Pens. Sorry för sent svar.
Jonas ”Monstret” Gustavsson, Linköping HC.

– Ursäkta sent svar men så är det när man inte tar det när det kommer!! Jag tippar trots nattens resultat att Nashville vinner! Svenskhjärtat säger så!
Curre Lundmark.
• • •
Det räckte inte senast, men Predators har inga planer på något annat än att spela precis likadant igen.
– I två perioder var vi ju riktigt bra, säger Filip.
True that.
Problemet är ju bara att det inte kommer bli lättare när pingvinerna börjar spela bra på riktgt och det misstänker jag att de gör ikväll.
• • •
I förra introt hade jag visioner om hur tv-flimret under Stanley Cup-finalen lyser upp den tysta sommarnatten i svenska samhällen som Nykvarn och Leksand och Vikarbyn och Sätra i Gävle.
Kan den bilden bekräftas av någon läsare?
I så fall – berätta gärna utförligt om hur det är.
• • •
Några av de där som stannade ut till fem i natt mötte gryningen med en finländsk delegation – och trodde tydligen att de kunde dricka ikapp med dem.
Jag säger som Julia Roberts i ”Pretty Woman”:
Big mistake.
Big.
Huge.
• • •
Ni hör dem inte i TV längre, men Kenny Alberts och Joe Micheletti är på plats även under finalerna.
De refererar i radio.
Den som saknar dem får försöka ratta in Sirius NHL-kanal eller NBC Radio.
• • •
Det Stora Blå Strikes Again!
Jag kör, för blott andra gången i hela slutspelet, den ljusblå sommarkavajen och en slips i exakt likadan slips – och i övrigt är allt svart.
Succé – om finalen avgjorts i Florida.
• • •
Ikväll kommer det för första gången i 2017 års Stanley Cup-final göras ett blågult mål.
Vem som sätter sin signatur på det vet jag inte, men det kommer. Känner det bara på mig.
• • •
Besvärande bara, att det när just de här kostymbyxorna möter skinnet i sätena i pressrummet uppstår ett ljud som mycket väl skulle kunna tolkas som att Det Stora Blå sitter här och mökar, som Lönta kallar det…
• • •
Har Pittsburgh Penguins mer tur än andra lag?
Många hävdar det – för att de i princip alltid vinner när det blir övertid och/eller med mål som det i måndags.
Men för att citera Tony Soprano när Carmela tyckte det faktum att de kunde äta sushi-bitar för 40 dollar stycket till lunch var ett tecken på hur lucky de var.
– You make your own luck in life.
Det är ju inte tur när det händer gång på gång på gång.
Det är förmåga och skicklighet och know-how och killer-instinkt.
• • •
När Lönta ser min outfit frågar han:
– Vet du vad Baleontropa musculus är latin för?
– Nej.
– Blåval.
Hrmf!
Johnny Sack överger härmed sin Ginny!
• • •
Jag går och flåsar längs 5:e avenyn efter morgonvärmningen, i förhoppning om att hitta en diner där de serverar New York-inspirerad brunch, när Preds blåser förbi i buss – med tjutande poliseskort.
Lite överdrivet.
Det är ingen trafik alls i övrigt…
• • •
– What’s happening, frågar självaste Bill Guerin när vi, och bara vi, delar hiss upp till pressläktaren.
What’s happening?
Stanley Cup-finalen, man.
Och det finns ingenstans – absolut ingenstans – jag hellre skulle vilja vara än just här just nu.
• • •
P.K har finaste filthatten på sig när Preds återvänder till PPG Paints och kommer trampande genom korridorerna på väg mot omklädningsrummet.
En sann stjärna!
• • •
Jesus, det kom just info om att Alan Jackson – en av samtidens största country-stjärnor – gör en gratiskonsert på Lower Broadway innan Game 3 på lördag.
Fan, det vill jag se – och det finns garanterat tiotusentals andra i Nashville-trakten.
• • •
Visst ni att kinesisk tv och radio sänder Stanley Cup-finalen live?
Well, they do – och har till och med egen hytt.

Hoppas Holmgren och Påsen får det när de kommer till Nashville också.
• • •
En finländsk kollega använder ett fult ord som börjar på V och slutar på O.
Jag förstår honom.
Hans dator har pajat – mitt under Stanley Cup-finalen.
Hände mig 2009 – varmed Björn Oldeen räddade mig! – och inget är värre.
• • •
Idag fyller Erik Karlsson 27 år.
Och tänk – den födelsedagen hade han kunnat få fira med Game 2 i Stanley Cup-finalen hemma i Canadien Tire Centre.
Det svider lite att tänka på det…
• • •
Nu har det slutat regna.
Bra det.
Vore taskigt om det skvalade på de tusen och åter tusen som åter samlats i backen utanför PPG för att se matchen på storbildsskärmar.
• • •
En halvtimme innan matchvärmningen har DJ:n den goda smaken att spela Paul Simons ”You Can Call Me Al” – en av världens allra mest, eh, trivsamma feelgood-nummer.
• • •
I matcher efter förluster i årets slutspel har fyra vunna och noll förluster, är det plötsligt någon som påpekar.
There you go.
• • •
OK, folks, det drar ihop sig.
Luften liksom tätnar och blir elektrisk.
Förväntan och hopp blandas med oro och ångest.
Pulsen går upp.
Det är dags för det här igen.

Game 2 i Stanley Cup-finalen är här.
Mycket nöje, mina vänner.