NASHVILLE – ANAHEIM 2-1 (Period 2)
• • •
Det är fortfarande så högljutt i Bridgestone att trumhinnorna nästan blöder.
Men vrålen och ropen och skriken har en edge av oro och ångest och fladdrande nervositet nu.
För det som såg ut som en rungande homerun i början av period 1 är nåt helt annat nu.
Sedan Preds fem minuter långa, helt impotenta PP tog slut har Anaheim haft den där rödglödgade On-a-Mission-From-God-auran och faktiskt spelat ut ett spakt och stissigt hemmalag.
Att det fortfarande står 2-1 kan Nashville tacka hockeygudarna och Pekka Pinne för.
• • •
Har ni sett bilderna från plazan utanför Bridgestone?
Där befinner sig ju lika många som på Sergels Torg tidigare idag.
Otroligt.
• • •
När det inledningsvis såg ut som att Bernier åter var Maple Leafs-målis hösten 2015 vittrade Predators blod och började skicka alla puckar de kunde mot honom.
Förstås.
Så hade de antagligen tänkt att de skulle fortsätta, men verkligen inte.
Efter två perioder har de fortfarande bara 8 skott på mål.
Det är inte så svårt att vara vinglig Bernier om det inte kommer några skott alls…
• • •
Yannick Webers femstjärniga brytning i början av andra är ett bevis på att nån som heter Weber alltid kommer att stå för storartade saker i Bridgestone Arena.
• • •
Men ändå:
In med Enroth!
• • •
Bara för att understryka vilken speciell kväll det är i ladan på 501 Broadway dukar de upp med ribs i det lilla presspentryt i pausen också.
Vi bugar.
• • •
När ankorna kör på Pekka hårt, kan man då säga att de då försöker plocka pinne?
Förlåt…
• • •
Skånske Jan och Taggen, ni behöver väl inte sura ihop och sluta skriva bara för att ni inte får in vilka kommentarer som helst?
Kom igen nu – kommentera hockeyn!
• • •
Har Micheletti nämnt firandet i Stockholm ännu?
Det skulle vara mycket intressant att få veta om han kunde prata om det utan att brista ut i skratt.
• • • 
Predators måste leva upp till Heks förhoppningar om en oerhört mycket bättre tredjeperiod.

Eljest är det inget snack.

Det blir en Game 7.

NASHVILLE – ANAHEIM 2-0 (Period 1)
• • •
Jag har varit på en del vilda tillställningar i mitt liv, både i sport och musik och what not, men det här…det här, det är nog faktiskt det galnaste jag upplevt.
Det är sån ljudnivå, sånt känslosvall, sån elektricitet, sån stark förnimmelse av att själva livet står på spel att hela systemet liksom får en chock.
Så Hek, jag tvivlar inte på att Guiness är här med ljudmätare – och att de ljudmätarna slår i topp, för satan:
När Watson får in 1-0 och Sissons 2-0 sprängs fanimig ljudvallen.
Jag har Spec från Sportsnet en decimeter till vänster, men vi har just då ingen chans att höra varann.
Ojvoj, to say the least…
• • • 
Matchen?
Well, det känns ett som att Preds bara tänker ta den och springa – och om de ökat på till 3-0 när de fick den gyllene chansen efter Nick Ritchies korkade boarding hade den varit över.
Men då, under fem minuter långt powerplay, lyckades de med absolut ingenting, samtidigt som ankorna naturligtvis förstod att säsongen hängde på en väldigt skör tråd och stod för årets penalty kill, och istället svängde momentum över till gästernas fördel.
Typ.
Vi kan åtminstone säga så här:

Det är fortfarande inte klart att Stanley Cup-finalen kommer gå i honky tonk-takt…
• • •
Nä, Gibson kan alltså inte spela.
Istället står Bernier i kassen och ja, olyckligtvis ser han inledningsvis ut som under mindre lyckade aftnar i Toronto.
I båset, som backup, har vi Jhonas Enroth, som inte stått en NHL-match sedan slutet av november.
In med honom!
• • •
Trisha Yearwood är det som drar ”Star-Spangled Banner”.
Storartat.
Och – maken Garth Brooks är in the house, det har vi sett på twitter och flertalet kollegor sprang in i honom för en halvtimme sedan.
• • •
In med Enroth!
• • •
När Ryan Johansen och Kevin Fiala strax efter Yearwoods framträdande dyker upp vid sargen, med armarna om varandra och handdukar i händerna, tror jag för några ögonblick att isen ska spricka av ljudvågen.
Jesus Amalia!
• • •
Georg, Skånske Jan, Georg!
Inte Gustav…
• • •
Pekka Pinne har gjort några ruskigt avgörande räddningar.
Om han inte varit på tårna från start är det inte alls omöjligt att Ducks haft tvåmålsledning istället.
• • • •
Rapporterna från Manchester är ingenting annat än fasansfulla.
Finns det inga gränser för vad den här galna världens satans mördare kan ställa till med?
Fy fan.
Men – det är ingenting vi ska diskutera i en NHL-blogg, och allra minst ska vi lansera teorier om gärningsmän och dylikt.
Så från och med nu steks alla inlägg i det ärendet.
• • •
Nu ska jag andas lite, för det blev det inte mycket med under de inledande 20, furiösa minuterna.

Bilden.
Den redan klassiska från Köln igår, tagen ur grodperspektiv, när Lill-Nyllet efter den sista straffen kastar sig över Henrik Lundqvist….
Det skulle egentligen räcka att visa den i introt inför det historiska drama vi har ynnesten att få avnjuta i Bridgestone Arena i Nashville ikväll.
För den säger allt.
Allt.
Det är precis det som fotografen fångar i den bildrutan det handlar om i de stora matcherna – de som nästan betyder mer än livet självt.
Det är för att uppleva just det där som världens bästa spelare är beredda att betala vad det kostar – i blod, smärta, ångest, hälsa och energi – att tränga djupt in i turneringar och slutspel.
Det ögonblicket.
Den gränslösa, okontrollerbara, vrålande euforin.
Den fullständiga lyckan.
Den djupa, djupa tillfredsställelsen – enkom möjlig att erfara när man tillsammans med andra förverkligar en omöjlig dröm.
Hur var det Thomas Ravelli sa efter SIN avgörande straffräddning i Palo Alto för 23 år sedan?
– Man flyger på något slags moln, alltså. Man är totalt euforisk. Man lever inte i nuet på nåt vis. Man flyger iväg…det är svårt att förklara.
Den känslan – som man bara får uppleva några få gånger i livet, om ens det – är själva målet.
Skatten vid regnbågens fot.
Belöningen för uppoffringarna, mödorna, försakelserna och tiden.
Nu, ikväll, här i Nashville, ligger den i potten.
Go out and get it, boys.
• • •
Åskan måste ha gått över centrala Tennessee när jag låg och sov i natt, för när jag kom ut i morse var luften tömd på fukt.
Urladdad.
Mjuk och behaglig.
Det var ju trevligt – men också konstigt.
För emotionellt är det tvärtom.
Amerikansk fotboll må för evigt vara en större deal än hockey i de här trakterna, men Music City har aldrig upplevt ett enskilt idrottsevenemang av den här magnituden – och jag kan försäkra att det känns.
Hela stan håller, kollektivt, andan.
Det skälver och vibrerar och pulserar i kvarteren kring Bridgestone Arena.
Luften är – i bildlig mening då… – mättad med förväntningar, nervositet, oro och hopp om något makalöst vackert och stor.
Hur det kommer vara inne i ladan när de släpper pucken…den tanken får det att ila till i solar plexus på gamle Biffen.
It will be fullständigt, hundraprocentigt, sanslöst…elektriskt.
• • •
Ankorna från Anaheim kan inte komma åt det där plötsliga lyckoruset Nylander junior och Lundqvist firar på Bilden – The Instant Classic – redan ikväll, det är sant.
De kan ”bara” kvittera serien och tvinga fram en Game 7.
Men det är nästan samma sak.
Få då stjäl de tidernas party av Nashville och flyger hem till södra Kalifornien och får chansen att hålla det där istället.
Så uppmaningen gäller givetvis även dem:
Go out and get it, boys.
• • •
Jag kom in från Tupelo vid tre-halv fyra igår eftermiddag, hann se slutet av Pittsburghs knockout-seger och gulddramat i Köln och skrev några glada artiklar.

Sedan strosade jag över till Martin’s BBQ och satt mig i baren i deras beer garden och jag är så här i efterhand rent avundsjuk på mig själv för att jag fick uppleva en så ljuvlig kväll.
Som jag inte kunde låta bli uttrycka det för mina vänner på Facebook.
”Söndagkväll i the garden på Martin’s BBQ i Nashville. Förföriska dofter från rökeriet i den tropiskt varma luften, nba-slutspel på tv-skärmar i baren, juicy baby back ribs på tallriken, bra band på scenen, avslappnat och vänligt…det KUNDE vara sämre”.
Det kunde det verkligen.
• • •
Scenerna på Nashville International när Predators igår eftermiddag landade efter utflykten till Kalifornien säger en del om vad det är för slags känslor och stämningar som satts i rörelse i countrymusiken huvudstad.
Spelarna fick gå genom en veritabel allé av fans i sex-sjudubbla led – på plats för att få visa stöd och tacksamhet.
Och det var alltså efter segern i en Game 5.
Otroligt häftigt.
Eller som Arvy Arvidsson helt filosofiskt uttrycker det:
– Det är inspirerande att veta att man är med och inspirerar så många andra människor.
• • •
Tråkigt besked:
Rocket Ricky Rakell har inte ens flugit med ankorna hit den här gången.
Det betyder ju att han är riktigt allvarligt skadad.
– Ja, det är jäkligt trist. För honom och för oss. Rickard är en av våra allra viktigaste spelare, säger Jakob ”Playoff” Silfverberg.
– Men, fortsätter han, alla har viktiga pjäser skadade just nu. Inte bara i vår serie. Det är så det är när man kommit så här långt i slutspelet. De som fortfarande står upp får steppa upp istället, det bara är så.
Hur det blir med John Gibson återstår att se.
Han fanns ombord när Ducks-kärran landade igår och deltog i förmiddagens skate.
– Det är alltid ett uppmuntrande tecken när skadade spelare är med på isen. Men vi vet inte ännu, det är läkarna som avgör, meddelar coach Carlyle.
Om inte?
Snöra på dig grillorna, Enroth!
• • •
Det är intensivt, upphetsat tissel och tassel om vem som ska sjunga nationalsången denna enorma kväll.
Jag har hört alternativ som Dierks Bentley, Trisha Yearwood och Willie Nelson.
Men hetaste tipset är att själva Garth Brooks kliver ut på isen strax efter 19, lokal tid, med en
Now, jag är verkligen inget Garth Brooks-fan – minnesgoda läsare kommer kanske rentav ihåg att jag gick efter halva showen när jag förra sommaren köpte en biljett i Vegas bara för att få se T-Mobile Arena – men det går knappt att förklara hur stor han är i den här delen av världen.
Det vore en….jordbävning.
• • •
Ducks satt på sitt plan när VM-finalen avgjordes i Köln, så Playoff-Jakob och Hampe Lindholm såg inte en sekund av den, men Nashville-spelarna hann hem till övertidsperioden och straffarna.
Sen gick en strid ström av sms från amerikanska södern till Köln.
Elias Lindholm, Burger Klingberg och Oscar Lindberg är framförallt några guldhjältar som har gott om vänner i Preds omklädningsrum, verkar det.
– Jäkligt kul för dom, med den resan laget fick göra, säger Flipper med en blick som indikerar att det ändå var länge sedan han slutade tänka på det för nu har han sin egen VM-final att spela.
• • •
Det är ju det jag säger.
Coach Carlyle, den gamla raggsockan, har blivit ett charmtroll.
När någon under förmiddagens presskonferens frågar hur det kommer sig att backen Brandon Montour kunnat bli så bra så snabbt lutar han sig omedelbart fram mot mikrofonen och hugger:
– Coachning.
Åt det skrattar den församlade mediasvärmen mycket gott.
• • •
Att fråga Mattias Ekholm om han tittade på VM-sändningarna är förstås att sätta en dumstrut på sig själv.
– Jo, det var ju TV 4 och Ida var med. Henne tittar jag på om det är så distriktsmästerskap i orientering hon bevakar, kluckar han.
Såklart.
• • •

Ryan Getzlaf fick böta 10 000 dollar för att han i fjärde matchen här i torsdags kallade en linjedomare för, eh, ”cocksucker”.
Oj, vilken örfil…
Get this:
Under grundserien tjänar Ducks-kaptenen med nuvarande kontrakt 50 000 dollar — om dagen!
Att tvinga honom att hosta upp tio tusen är som att kräva oss vanliga dödliga på en 50-lapp.
Ett skämt.
I synnerhet i skenet av att Andrew Shaw blev avstängd en match för sin homofobiska idiot-kommentar ifjol.
Hur var det nu, NHL tar sånt där på jättestort allvar?
Yeah, right.
• • •
De nordamerikanska kollegorna är förundrade och imponerade över vilken uppståndelse VM-guldet väcker hemma i gamla Sweden.
Särskilt stora, öppna munnar får jag se när jag visar att flygvapnet tog emot pojkarna med ett par JAS under inflygningen till Arlanda.
Det blir dock lite fel när jag råkar överdriva publiksiffran och säger till Joe Micheletti att det är 80 000 på Sergels Torg och sedan får ändra mig.
Det slutar med att Micheletti, med understöd av Alberts och Boucher, börjar driva med mig och varje gång de ser mig frågar saker som ”Är det fyra miljoner nu?” och ”Finns det någon i hela landet som inte är på det där torget?”
Om de nämner firandet under sändningen ikväll kan jag nästan svära på att Joe inte kommer kunna hålla sig för skratt och nu vet ni i så fall varför…
• • •
Det är rekord-scrum runt Pontus Åberg – eller Aburg, som kommentatorerna envisas med att kalla honom – i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
– Ja, det här har jag aldrig varit med om förut, ler han blygt för bloggen.
Men så går det när man gör karriärens största mål.
För det var det såklart, det han formligen stångade in i Game 5 i Honda Center.
– Ja, det är inget snack om det. Ovanligt mål för att vara jag också. Så brukar jag inte göra. Men…det var väldigt skönt.
• • •
Ikväll är kostymen svart, skjortan ljusblå och slipsen svart med mönster i grått.
Och varför har jag kostym, undrade några läsare nyligen.

Well, som jag förklarade för Hek nyligen:

Det var en stil jag snappade upp på pressläktarna när jag först kom över hit och jag gillade den.
När man klär upp sig hjälper man sig själv att understryka att det är något speciellt och högtidligt man ska göra – och därmed skärps sinnena.
Men det handlar också om respekt.
För NHL, för spelarna, för läsarna, för tidningen jag representerar och – mest av allt – för det stora, betydelsefulla och tunga i den här sortens happenings.
• • •
Arvidsson och Åberg är förresten väldigt lika.
Så lika att de nästan skulle tas för bröder.
Men icke så.

Den ene är son till en potatisodlare från Kågedalen och den andra till en snickare från Farsta utanför Stockholm.
Fast det betyder att de inte bara har ansiktsdrag gemensamma.
De fick båda arbetsmoral och jävlaranamma med bröstmjölken, för vare sig snickare eller potatisodlare kommer nånstans här i världen utan stenhårt jobb varje dag.
• • •
Jaha, nähä, nu klargör Garth Brooks, på twitter, att det alls inte är han som ska sjunga ikväll.
Who then?
• • •
De fortsätter överraska på pressläktaren i Bridgestone.
Ikväll väntar ingen Jack Daniel’s-flaska vid våra stolar – men väl en påse ”Catfish Fry”!

Alltså, som jag förstår saken, den typ av strömjöl man använder för att fritera catfish.
Ha ha, det ser alltså ut som den mest hängivna delivery-kunden i östra Midtown i New York får sätta på sig kock-förklädet till helgen…
• • •
Det mest centrala för Nashville ikväll:

Att starta bättre än i senaste matchen här.
Det mest centrala för Anaheim ikväll:
Att starta lika bra som i senaste matchen här.
– Mm, vi har pratat mycket om det. Om vi kan få igång skridskoåkningen och vara aggressiva i forecheckingen redan från start…då blir det i allmänhet väldigt bra, säger Jacke Slutspel.
• • •
Jag måste återigen slå ett slag för den förträfflige Jimmy Wixtröms inside-blogg från VM.
Dokumentationen av firandet i omklädningsrummet igår känns helt unikt.
Ingen har nånsin fått sådan access på den här nivån.
Men det är ingen tillfällighet att det är just Jimmy som släpps allra längst in i den blågula VM-kammaren. Utöver det faktum att han är en femstjärnig sportfotograf är en han enastående trevlig, rolig och varmhjärtad person som omedelbart etablerar förtroende och trygghet hos alla han träffar.
• • •
Ryan Johansen och Mike Fisher saknas fortfarande.
Det är värt att komma ihåg.
Predators stod för en heroisk prestation som vann utan dem i Anaheim, men make no mistake.
Tomrummet efter de två främsta centrarna är fortfarande enormt.
• • •
Oavsett vad dom händer de kommande två dagarna måste jag åka hem imorrn, för jag måste betala hyran och då säger ni att vadå, det kan du väl göra på datorn.
Det kan jag inte. Hur chockerande det än låter för er måste jag varje månad skicka en check till personen som äger min lägenhet och jag var orutinerad nog att glömma checkhäfte och ”slippar” hemma innan jag stormade ut på den här resan.
Checkar slutade ni använda i Sverige när Ingvar Carlsson fortfarande var statsminister, jag vet, men här är de fortfarande in circulation.
Big time.
Faktum är att även de flesta NHL-spelarna får sin lön, så enorm den nu är, på det viset.
Varannan vecka ligger det en check i ett kuvert vid platsen i omklädningsrummet – på flera hundra tusen dollar i åtskilliga fall – och så får de själva åka till banken och sätta in stålarna.
Jag ljuger icke.
Nå, alldeles oaktat detta:
Jag sitter i korresoffan imorrn.
• • •
Dock, Frederick Gaudreau – en av AHL-pjäserna som kallats till tjänstgöring i Johansens och Fishers frånvaro – var ju verkligen utmärkt i förrgår.
Såklart,
Man kan inte heta Gaudreau utan att vara bra på hockey.
• • •
Anspänningen är så stor ikväll att jag faktiskt har lite lätt huvudvärk.
Men det är med den som det brukar vara med tröttheten:

När matchen väl börjar kommer det pumpande adrenalinet att bedöva den.
• • •
En herre i cowboy-hatt och Pekka Rinne-jersey (säger inte bara den meningen väldigt mycket om det absurda i tillvaron just nu…?) står en kvart innan värmningen nere vid sargen med en enorm catfish i famnen.
Den ska ut och simma på isen snart, gissar jag.
• • •
OK, folks.
Den västra konferensfinalen närmar sig sitt oerhörda clou.
Det finns en bild som säger allt om vad som står på spel.
Här är den.

ANAHEIM – NASHVILLE 1-3 (Slut)
• • •
Som ankor brukar säga när det händer nåt oförutsett:
Kvack!
De skulle ju ta kommandot över konferensfinalen nu när de fick möta ett sargat och sårat Nashville hemma i Honda Center.
Istället krigar sig Predators till en oerhört imponerande seger – och är plötsligt en endaste seger från Stanley Cup-finalen.
Jag säger det igen:
Kvack!
• • •
Ett rätt så magiskt svenskt mål avgör den – till slut – helt fantastiska matchen.
Ekholm, som det är rena rama Norris Trophy-klassen på nu, avvärjer först ankattack i egen zon, driver sedan upp i offensiv dito, får tag i pucken ute vid sargen, spelar Flipper som skjuter – och på returen slänger sig Pontus Åberg fram och vräker in 2-1, liggande.
69:e svenska målet i årets Stanley Cup – och ännu ett helt avgörande.
Det är ett blågult playoff som pågår.
• • •
Det är väldigt svårt att inte tycka synd om Silfverberg när klubbhelvetet går av ögonblicket innan Watson kan skicka 3-1 i tom kasse.
Som någon sa häromdagen:
 Den som uppfinner moderna klubbor som håller bättre blir miljardär snabbt.
• • •
På måndag.
I downtown Nashville.
Ses vi där?
Vi borde.
Nashville har för tusan chansen att bli klara för finalen och jag blir knottrig i hela ansiktet av att tänka på vilken magi som kommer sjuda i den varma luften hela dagen.
Herregud.
Bring in Dolly!
• • •
Mot Outback – på Skånske Jans rekommendation
Imorrn krockar Game 5 mellan Pittsburgh och Ottawa med VM-finalen och jag och redaktionen har kommit fram till att det bara blir underligt om jag sitter och bloggar om ”min” duell samtidigt som Tre Kronor spelar sin största match sedan OS-finalen 2014, särskilt som drabbningen i PPG Paints Arena inte har elimitation-karaktär.
Så:
Vi hörs igen när det största idrottsevenemanget i Nashvilles historia står för dörren.

ANAHEIM – NASHVILLE 1-1 (Period 2)
• • •
Det känns som att Ducks efter Wagners fina 1-0–mål är på väg att göra som de ankor som bodde i Tony Sopranos pool:
Lyfta och flyga iväg.
Och så kan Lavy stå där som Tony, i solkig gammal morgonrock, och vifta deprimerat efter dem.
Men Preds vägrar verkligen ge sig och plockar med ett sent powerplay ner dem på jorden igen.
Så det är status quo – och fortfarande lika intressant.
• • •
Kommer någon alls att stå upp när den här är serien är över?
Nu går John Gibson, utan att någon ser det, sönder också – och istället kommer Jonathan Bernier ut till starten av andra perioden och stället sig i Anaheims kasse.
Otroligt.
• • •
Oh, Jacke Silfverberg får världens chans att rycka i toppen av slutspelets målliga.
Mitt i slottet har han plötsligt pucken på bladet – men får ingen riktig träff.
Det ser man inte ofta.
Han kompenserar med suveränt agerande, inklusive sista passningen, vid Wagners mål.
• • •
Preds blir lite till sig när de ser att det står en ny målvakt i hemmakassen och börjar skjuta vilt mot honom.
Men det har de inte så mycket för.
Bernier må vara allmänbildad som en gråsten i skogen, men han är en mycket bra målvakt och får bara hjälp att värma upp med alla de där skotten
• • •
Jag grimaserar plågat i Tupelo-kvällen när Micheletti säger att även Arvy Arvidsson är skadad.
Men vad trodde vi?
Potatisodlarns grabb är självfallet ute på isen i nästa byte.
• • • 
Josh Manson har gjort mot Nashville som bulldozers brukar göra mot gamla hus.
Det var han som träffade Mike Fisher med ett knä i skallen, det var han som satte ett annat knä i Ryan Johansens lår och det är han som nu manglar McLeod så det får ses som ett under att den förre Colorado-krigarens huvud inte sitter fram- och bak när han reser sig från isen.
Vilket monster.
• • •
Får Enroth byta om nu?
Om inte Gibson ens kan sitta som ersättare i båset har Anaheim faktiskt rätt att skaka igång sin tredjekeeper och det är ju Jhonas det.
• • •
Jag orkar inte titta på några siffror just nu, men det känns som att Ducks vinner alla viktiga tekningar.
Såna har jag förstått att stats-publiken dömt ut som överskattade, men här är dom det då fan inte.
• • •
Frallan, du brukar väl kunna hålla en civiliserad ton.
What’s going on?
Två stekta inlägg i rad – det måste vara personligt rekord.
• • •
Det börjar lukta sudden death-thriller, gör det inte?
Och Texas Roadhouse som lyser så förföriskt där ute…

ANAHEIM – NASHVILLE 0-0 (Period 1)
• • •
Intressant det här.
Lavoliette har fått stuva om kedjorna värre än Donald Trump stuvat om i Vita huset sedan han svors in i januari, men till skillnad från för presidenten håller Preds-coachens vilda konstruktion ihop.
Ännu så länge i alla fall.
Gästerna dödar två tidiga powerplay – en jävla bedrift med tanke på hur viktig Johansen är i de situationerna, och hur hungrig Getzlaf ser ut – och håller sedan jämna steg med sin på papperet just nu övermäktiga motståndare.
Hm.
• • •
Shit, Rakell är ju borta också.
Han behövde behandling efter förra matchen och var därför inte tillgänglig i omklädningsrummet, men eftersom han gick att nå på telefon lite senare kunde jag ju inteana att det var SÅ illa.
Well, ankflocken har alltså sina egna kors att bära ikväll, Rocket Ricky var de facto lagets skyttekung under grundserien och har varit glödhet även under Stanley Cup-racet.
Men jag envisas:

Det är inte som att bli av med de två främsta centrarna.
• • •
Ryan Kesler måste känna sig ungefär som den elake fångvaktaren när det lokala fängelset lagts ner.
Han har ingen att slå i bojor längre och får plötsligt friheten att använda sina färdigheter konstruktivt.
Det var inte igår…
• • •
Kolla Flipper Forsbergs blick.

Där brinner det mer än ens bloggen på sitt mest högtravande intro-humör hade vågat drömma om.
Det ser ut som att han bara bestämt sig för att, som en annan Toews i Honda Center för två år sedan, ta laget på sina axlar och ordna det här – mot alla odds..
• • •
Det låter som Kenny Alberts är uppe i varv ikväll.
Så här upphetsad lät han inte ens när Uber-chaufförerna kom för sent i Nashville för ett par dagar sedan!
• • •
I vissa vinklar ser McLeod ut som Alex Steen.
Det ska han förstås vara glad för.
• • •
Det spricker upp i Tupelo och sympatisk kvällssol tittar fram ovanför skogen i väster.
Så nej, Skånske Jan, dina eventuella förhoppningar om att det ska komma twisters och svepa iväg gamle Biffen kommer nog inte infrias…
• • •
Pekka Pinne verkar också ha bestämt sig för att, okej, ikväll är det dags att göra en riktigt bra jävla match.
• • •
Det bästa med hotell av den här standard-sorten är att det alltid finns en liten kaffebryggare på rummet.

Den ska jag veva igång nu.

Oh yeah.
Efter Alabama-bloggen kommer Mississippi-diton.
Jag har, via filmiska småvägar genom the backwoods i Alabama och Mississippi, tagit mig till Tupelo.
Härifrån, i självaste Elvis födelsestad, är det ännu längre till något som ens liknar en hockeymarknad än från Muscle Shoals, så lokalbefolkningen skulle inte förstå ett skvatt om jag så sa att jag är inne på sporten Wayne Gretzky utövade.
Likafullt:
Just här, på ett rum på ett Courtyard inte ens Skånske Jan kan se som alltför flådigt, beläget utefter en klassisk strip on the outskirts of town, ska jag sitta och blogga om infernaliska Game 5 mellan Anaheim Ducks och Nashville Predators i Honda Center.
Missa inte.
Det är en alldeles unik milstolpe i den här bloggens snart tioåriga historia…
• • •
Predators väntade nogsamt med att släppa den förkrossande nyheten om Ryan Johansens skada nya tills laget satt på planet till Kalifornien igår eftermiddag.
Så när Lavy och några spelare nu, några timmar före matchstart, till sist möter media har de hunnit samla sig och säger alla de rätta sakerna.
– Ryan är väldigt viktig för oss, men vi tror på det vi gör även utan honom. Vi har enormt stor tillförsikt i vårt rum , säger coachen.
Och så här låter Mattias Ekholms utläggning:
– Nothing changes for us, I don’t think. Obviously we’re going to miss him. He was a big part of our team and it’s a tough break for him. But we got depth in our roster. In the first two series we use a lot of guys up front. And the same guys know how to step in and do a good job. So we’re confident in our group.
Attityden är suverän, och jag betvivlar inte att de kan suggerera sig själva att tro på de där orden.
Men really.
kartan har ritats om sedan i förrgår.
Särskilt som det dessutom är oklart även om Mike Fisher – andrecentern – kan spela.
Ojvoj monumentale.
• • •
Viktiga stopp på vägen hit idag:
Först för guidade turer i Fame och Muscle Shoals Sound Studios – de två berömda studios där alla från Aretha Franklin, Otis Redding och Wilson Pickett till Rolling Stones och Paul Simon och Bob Dylan och Alicia Keys spelat in odödlig musik, vilket med tanke på Muscle Shoals karaktär som håla mitt ute i skogen är likvärdigt med det hade gjort det i Viktor Arvidssons Kusmark.
Holy ground indeed.

Sedan vid huset där Elvis föddes och bodde sina första år.
Check out the hillbilly cat!

Holy ground det med.
• • •
Samtidigt:
Pressen ökar ju ytterligare på Ducks i det här läget.
Om de inte kan knäcka Preds ens i det här läget övertar de definitivt rollen som Capitals West från Sharks
Det är därför Carlyle skyndar sig att påpeka att de minsann också blivit av med viktiga spelare under resans gång, till exempel Patrick Eaves.
Sure.
Han var häpnadsväckande mycket bättre än någon hade föreställt sig under de inledande omgångarna.
Men inte livsviktig.
Det är Johansen.
• • • 
Klockan är 18.15 lokal tid när den här matchen börjar – eller SKA börja, är det väl bäst att påpeka när NBC sönder på reguljära kanalen – så om den är klar efter tre perioder bör jag hinna i tid till det Texas Roadhouse jag till min fröjd ser genom hotellrumsfönstret just nu.
Snälla pojkar, ingen övertid…
• • •
Japp, jag följde Tre Kronors VM-semi på Sirius NHL-station på bilradion under eftermiddagen och det kändes minst sagt udda att sitta ute i Alabamas bakvatten och lyssna på svenska nationalsången.
Fint att de är i final.
Men håll förväntningarna på rimlig nivå.
De möter ett jävligt potent kanadensiskt lag och gör det jävligt, jävligt bra om de vinner.
• • •
Som gamle Prytzen snabbare än någon annan hann upplysa världen om i spåret är det alltså klart att Stanley Cup-finalen börjar nästa måndag.
Så här ser hela schemat ut, oavsett vilka som möts:
29 maj: Game 1.
31 maj: Game 2
3 juni: Game 3.
5 juni: Game 4.
8 juni: Game 5.
11 juni: Game 6.
14 juni: Game 7.
Det betyder att vi varje gång kommer ha två dagar mellan matcherna när vi ska ut och resa.
Möcke bra.
• • •
OK, vänner.

Game 5.
En potentiell klassiker som kan avgöra så oerhört mycket i den västra konferensfinalen.

Innan den början bjuder jag, som uppladdning, på lite Tupelo Honey.

OTTAWA – PITTSBURGH 2-3 (Slut)
• • •
Det är ju verkligen på hårstrået– ett tunt ett, plockat från Jean-Gabriel Pageaus slutspelsskägg – igen.
Sens samlar sig till samma slags besinningslösa slutforcering som i hemmamatcherna mot Rangers och med lite tur hade ju Erik, eller nån annan, plaskat in en kvittering.
Men det går inte alltid.
Så igen:
We’ve got ourselves en serie – och inget kommer vara avgjort redan i helgen.
• • •
Jo, visst fick Erik friare tyglar i tredje.
På slutet kändes det som att han spelade nonstop.
Personligen tycker jag nog att det kan vara läge att låta honom köra bussen som han vill redan från start de tre kommande matcherna.
• • •
– Vi förtjänade två matcher, de förtjänade två matcher. Nu står det 2-2, säger Boucher med sin mest ödesmättade Johnny Cash-stämma.
Det är lite grejen med årets Senators.
De har lite kackerlacksegenskaper, tar förluster och momentum-svängningar med en axelryckning – och är extremt svåra att bli av med.
• • •
Nu ska jag sätta mig på balkongen och bara andas lite varmt, friskt Alabama-syre.
Vi hörs imorrn.
Då ser det ut att bli den allra första Mississippi-bloggen…

OTTAWA – PITTSBURGH 1-3 (Period 2)
• • •
Det känns som det är över när Dumoulin prickar in 3-0 via Phaneufs skridsko.
Penguins har allt momentum i det läget – och så väldigt mycket mer energi än ett rätt håglöst och oinspirerat Ottawa.
Men MacArthur sena reducering, som han prickar in efter förträfflig macka av Bobb Ryan, kanske kan ladda återstoden av fajten med lite nerv och hetta.
Låt oss hoppas.
• • •
Erik tvinga halta ut till omklädningsrummet några minuter, gissningsvis för att få en spruta till i sin trasiga häl.
Dessbättre kommer även han tillbaka efter bara några minuter.
Och i tredje är det nog dags att han får tillåtelse att ta lite chanser.
Den småländske superstjärnan har stått för betydligt förre uppseendeväckande solonummer i konferensfinalerna än i de två föregående serierna, bland annat för att Pens sett till begränsa hans svängrum – men också för att han i först hand fokuserat på de defensiva uppgifterna.
Nu borde Boucher lossa på tyglarna och låta artisten från Landsbro löpa fritt.
• • •
Malkin och Phaneuf har tydligen haft den här fina relationen sedan de möttes som juniorer.
De bästa konflikterna är alltid långvariga…
• • •
Vi har sagt samma sak om Hagge några gånger, men tänk vad för slags ohygglig plågor som krävs för att Bengan inte ska spela såna här matcher.
Det finns ingen hockeyspelare med mer passion och offervilja i bröstkorgen.
• • •
Vad fint att vi får veta vad du ser på tv, Jan…
• • •
Det kändes som hockeygudarna, som aldrig varit särskilt skonsamma mot Flower, hade bestämt att Murray skulle hålla nollan.
Men nä.
• • •
Inte gör det direkt ont i själen att sitta här med öppen balkongdörr och känna Alabamas varma kvällsluft fläkta i kalufsen…
• • •
Kan vi enas om att detta är Sidney Crosbys hittills bästa match i konferensfinalen?
• • •
Jo, jag känner det: Nu exploderar den här matchen – på något sätt.

OTTAWA – PITTSBURGH 0-1 (Period 1)
• • •
Då vet vi det.
Penguins har fortfarande juice pumpande i systemet – och det var nog trots allt en rätt bra idé att slänga in Matt Murray.
De har på intet sätt dominerat, tvärtom har det varit exceptionellt jämnt so far, men skillnaden mot i onsdags är verkligen iögonenfallande.
Plötsligt har vi en serie igen.
• • •
För bara några dagar sedan var det i den västra konferensfinalen det kändes som att two tribes went to war.
Nu är det i den här duellen adrenalinet sjuder och fräser som en sizzling fajita på valfri mex-krog.
Jävlar så det smäller, och jävlar vad fult det är mellan varven.
Kul, höll jag på att skriva.
• • •
Olli Määttä får göra NHL-karriärens första slutspelsmål och det är ju skoj för honom.
Men Craig Anderson…det känns inte direkt som att han sträcker sig efter Conn Smythe-pokalen i det läget.
• • •
Jag andas ut när Stone återvänder så snabbt efter att Crosby vräkt in honom i stolpen.
Annars hade vi fått höra en del om den incidenten, gissar jag.
Tills korna gått hem.
• • •
Fint att höra att Doc Emrick är tillbaka efter sin day-to-day-skada.
Enligt mina källor – klämda på info i Uber-bilar i Nashville häromdagen… – var det dock aldrig så allvarligt.
Han hade hosta.
Å andra sidan:
Det är ingen åkomma en kommentator vill ha…
• • •
Jag missar första delen av matchen eftersom det kommer upp en glad tekniker på rummet och försöker lösa problemet med NBC:s icke-fungerande kanal.
Det lyckas han inte med, trots ihärdiga samtal till leverantören, men vi har en trevlig stund ändå.
Mannens mamma flyttade från Hanover i Tyskland till Alabama för 35 år sedan, kan jag meddela.