Man kan nog ganska lugnt utgå från att det är väldigt få i The Beautiful State of Alabama som tittar på den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet denna varma, fuktiga löftesrika fredagskväll.
Men det finns definitivt en.
Yours truly Biffen!
Jag befinner mig nämligen i Muscle Shoals i Colbert County i de nordvästra delarna av den kanske mest beryktade av alla sydstater.
Say what, utbrister du NHL-nörd säkerligen förvirrat.
Men jo.
Så här:
Jag ska följa matcherna ikväll, i morrn och på söndag på TV, och sedan återvända till Nashville för Game 6 mellan Preds och Ducks – men istället för att flyga tillbaka till New York och vända åter efter två snabba dygn bestämde jag mig för att åka på en liten roadtrip down south och se helgens dueller på valda hotellrum istället för i korresoffan – och första stoppet blev just Muscle Shoals, musikhistorisk tummelplats då några av tidernas mest förstummande album absurt nog spelats in i legendariska små studios i den här avkroken mitt ute i spenaten (japp, besök på både Fame och Muscle Shoal Sound Studios är självfallet inbokade i morrn bitti).
Så häng nu med denna unika afton.
Den första, och förmodligen enda, live-bloggen från Alabama är här.
• • •
Jag kommer, tror jag, aldrig glömma var jag befann mig när jag hörde nyheten som – med all säkerhet – avgjorde den västra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2017.
Jag satt i min Hertz-Jaguar – yeah, uppgraderad för att jag tydligen är en så lojal kund – med NHL-kanalen inrattad på satellitradion och hade just passerat Athens längs förföriska US-72.
”The Power Play”-trion Scott Laughlin, Patrick O’Sullivan, Boomer Gordon var mitt uppe i en intervju med Bill Watters, den minst sagt färgstarke glappkäften som tidigare jobbade som assisterande GM åt Maple Leafs, när Laughlin plötsligt avbröt för breaking news.
– Elliotte Friedman rapporterar att Ryan Johansen ådrog sig en skada i ett lår i gårdagens match, tvingades till akut operation i natt och missar resten av slutspelet.
Jag höll på att köra av vägen och rakt in i en den oändliga raden av kyrkor som kantar Alabamas alla genomfartsleder.
Det är absolut det värsta som kunde hända Predators. En kniv rakt i hjärtat, en katastrof.
Over?
Jag tror det.
De tar inte Anaheim utan sin förstecenter – överhuvudtaget den ende verklige världsspelaren de har på den positionen.
Oh boy.
• • •
I Canadien Tire Centre är det korten-på-bordet-tajm för regerande mästarna från Steel City.
De måste studsa tillbaka efter den bedrövliga insatsen i onsdags, spela oerhört mycket bättre och utjämna serien.
Eljest har Senators tre matchbollar och så många missar de aldrig.
Klarar pingvinerna det?
Jag undrar jag.
De som fortfarande kan spela såg extremt slitna och trötta ut i Game 3 – och tomrummet efter de som inte kan är enormt.
Men ni kan ramsan:
Senators vill och Penguins måste.
Kanske räcker den realiteten för att vicka över terrorbalansen igen.
• • •
Ah, fan, jag som jublade som en hel Wilson Pickett -dänga inspelad av Rick Hall borta på Avalon Avenue 1964 när jag konstaterade att de mot alla odds har NBC:s sportkanal här på mitt Muscle Shoals-hotell.
Så visar det sig att Stanley Cup-hockeyn – av högst oklara skäl – är blacked-out i den här trakten.
Nå, jag har dessbättre upptäckt att jag genom mitt kabel-abonnemang hemma i New York faktiskt har rätt att kolla sändningarna på den officiella live-streamen så jag är ändå med.
Men tv:n här på rummet är en stor jävel, så det hade varit angenämt att titta på den…
• • •
Frågan är vem som ska ersätta Johansen – som tydligen ådrog sig sin skada i en till synes harmlös situation i andra perioden igår och sedan ju spelade vidare – i den livsviktiga JOFA-kedjan?
Järnkrok?
Well, då står han inför karriärens hittills tuffaste uppgift.
I en bättre värld hade det gått att ringa in Mike Ribero, han ingår fortfarande i organisationen, men tyvärr sitter han sedan en tid tillbaka på torken, så det lär inte vara aktuellt.
Läget är verkligen akut illa.
• • •
Det finns ingen nåd i hockeyvärlden.
Marc-Andre Fleury har varit Pittsburgh frälsare och stora feel good-story i årets slutspel, men gjorde en dålig period i förra matchen.
Därmed är hans ”run” tydligen över.
Sullivan ställer Matt Murray i kassen från start ikväll.
Bra eller anus?
Anus, enligt John Scott – av alla.
Han intervjuades också av Boomer & co på NHL Radio idag, och han sågade Sullivan.
– Det är ett terrible coach-beslut. Marc-Andre är älskad av alla i det där laget. Det här sänker moralen, menade All Star-Scott.
Vi får se, menar jag.
• • •
OK, direkt från ett hotellrum i Muscle Shoals, med bedårande utsikt över majestätiskt flytande Tennessee River:

The Alabama Blog!

NASHVILLE – ANAHEIM 2-3 (Slut, OT).
• • •
Corey Perry är kanske inte längre vad han en gång var, men gosse – han kan fortfarande avgöra stora hockeymatcher.
Det här var väl den gamle hårdingens tredje sudden-balja under ankornas resa genom det här slutspelet.
Snacka om clutch.
• • •
Jakob Silfverberg kan inte erinra sig att han nånsin sett Ricky Rakell plaska in ett slagskottsmål tidigare.
Men det har Hampus Lindholm.
– Jo, han har faktiskt ett väldigt bra slagskott och kommer han i de där lägena händer det att han drar på, säger han.
Så klockrent som det satt borde det rentav ske lite oftare.
• • •
Det här var faktiskt Predators första hemmaförlust i årets slutspel och de snopna deltagarna i denna sjunde folkfest tyckte inte alls om upplevelsen.
När pucken låg bakom Pekka var det som någon släckt lyset i hela Nashville, så abrupt dog den glödande stämningen.
• • •
Ja, först hette det att Nate Thompson styrde in Perrys skott, men Thompson gick som en annan Mats Wilander i Paris 82 själv till dom som bestämmer och meddelade att han inte alls touchade pucken så det blev en sen korrigering i protokollet.
• • •
– Ni får bara tala skånska, ekar det från backarnas bänk i gästrummet när jag går fram till Silfverberg för att klämma honom på några citat.
Eftersom Jakob kommer från Gävle och jag från Borlänge hade det varit väldigt konstigt, men i jonstorpstrakten har de alltid haft udda idéer!
• • •
Han borde vara glad, men när Ducks GM Bob Murray sveper förbi mediauppbådet som står och väntar på att bli insläppta i omklädningsrummet ser han ut som Roland Janson i ”Sällskapsresan” när Ted Åström inte går upp på rummet och hämtar solglasögonen åt honom, och plötsligt bara brister det.
– These fucking referees, fräser han och hastar vidare.
Ojvoj!
• • •
Eftersom han bodde i korresoffan i en vecka skulle ju jag ha rätt att flytta in hos Lönta Lindquist om jag fick för mig att flyga till södra Kalifornien för fortsättningen av den här serien, men Hampe Lindholm tror inte att jag skulle trivas.
– Nej, där råder en enkel livsstil, säger han.
Ha!
Nå, well, jag hoppar. Jag ser de kommande nätternas dramn från en tv-soffa och återkommer live från Nashville när det ser ut så här igen.

Avgjort.
Ankornaa vinner.
Mer sen.

NASHVILLE – ANAHEIM 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Dra mig i slipsknuten!
Jag hade redan en ”Mer sen”-skvätt planerad här och skulle just packa ihop datorn och springa mot hissen.
Men så kan man inte göra När Mister Clutch från Åkerö är på isen.
Med 35 sekunder kvar krigar han, efter fantastiskt förarbete av potatisodlarns grabb, in 2-2-kvitteringen.
Så nu får vi övertidsdrama i den varma sydstatskvällen.
Otroligt.
• • •
Fast vad håller Ducks på med?
De har haft läget helt under kontroll kvällen lång – och så bara kommer de unglued när sju minuter återstår.
Carlyle kommer nog inte vara så charmig mer…
• • •
När man inte gör mer av ett långt fem-mot-tre-läge än Preds gör – och det är helt baffling att ett så bra lag inte får det att funka bättre i den situationen – brukar det vara omöjligt att komma ikapp.
Men igen:
Flipper är på isen…
• • •
Hjältar?
Jag går helsvenskt och säger att antingen Jakob Silfverberg eller Arvy Arvidsson avgör.

NASHVILLE – ANAHEIM 0-2 (Period 2)
• • •
Vet ni vad mer som kan synas i ögon?
Tårar.
Och det börjar rinna såna i Nashville nu.
Preds kommer ut med ett helt annat bett i mittakten och har under de inledande åtta minuterna, som någon lustigkurre säger, ”more shots than a well-liquored tourist on Broadway”.
Men det hjälper inte.
För de lyckas aldrig tända den röda lampan bakom Gibson.
Istället tittar Nick Ritchie upp och skickar in en laser över axeln på Pinne.
De frustrerade, och nu rätt tystlåtna, sydstatarna på läktarna får försöka trösta sig med att de är garanterade en ny show på måndag.
• • •
Det är en Filip det åter slår vredgade gnistor om som drar med sig resten laget – och Lavy spelar honom nästan oavbrutet.
Så har den passionerade masen också utvecklat magiska clutch-egenskaper och brukar, som i förrgår, vara den som levererar när Preds verkligen behöver ett mål.
– Det finns ingen man hellre ser på isen när vi jagar, som Roman Josi sa nyligen.
• • •
Ducks kör inte lika hårt som i förstaperren – och får inte samma manöverutrymme heller.
Men de är alltjämt bra, spelar enastående defensivt och känns hela tiden farliga när de seglar norröver och utmanar pinnen.
Kesler är ju till exempel extremt nära att göra också 3-0.
• • •
Fin trio gäster på plats i afton:
Mike Babcock, Old School Lou och kommissionären Bettman himself.
Undras om de tänker sig ett par bir på Legend’s Corner om ett par timmar.
• • •
Toalettsituationen i Bridgestone kräver verkligen know-how och rutin.
Man har ingen chans alls i periodpauserna, då är köerna såna här slutsålda kvällar så långa att man missar början av perioden om man ställer sig där.
Istället gäller det att rusa under ett powerbreak tio minuter in i the action.
Nu vet ni som ska hit det!
• • •
Oj, Preds fick iväg ytterligare ett skott mot Gibson i slutet av första.
Så 2-14 då.
All skillnad in the world…
• • •
Det är ankorna med tröjnummer mellan 40 och 47 som ser till att det gör mest ont i hemmaskocken.
Jared Boll (40), Josh Mason (42), Nate Thompson (44), Sami Vatanen (45) och Hampe Lindholm (47).
• • •
Tydligen var de två skotten i första perioden bottenrekord i klubbens historia.
Det säger nåt.
• • •
Sångaren Thomas Rhett vinkar förtjust i jumbotronen.
• • •
Hade kunnat vara ännu värre för NBC, Skånske Jan.
Edmonton-Ottawa var den verkliga mardrömsfinalen.
Then again, de måste ju kalkylerat med såna risker när de slöt avtal med en liga som har sju lag i Kanada.
• • •
Jag tror som Hek.
Preds hade behövt åtminstone ett mål i den här perioden.
Att vända på 20 minuter mot ett Anaheim som spelar så här stabilt och disciplinera blir exceptionellt svårt.
Det innebär inte att inte tredje kan bli väldigt underhållande – på andra sätt so to speak.

NASHVILLE – ANAHEIM 0-1 (Period 1)
• • •
Eye of the duck?
Ja, är det i några ögon det lyser och glöder och brinner ikväll så är det i ankornas.
De gör sin klart bästa period i hela serien – ja, Game 2 inkluderad – och lyckas med speed på rören, kvicka, resoluta passningar och kontrollerad aggressivitet dra huggtänderna rakt ur käften på rovdjuren.
Ledningen hade kunnat vara mycket, mycket större.
Ojvoj.
• • •
Jag vet inte om jag nånsin sett Rocket Ricky dra på ett slagskott.
Det är med vassa handledsärtor han brukar pricka in sina fullträffar.
Men jävlar anamma, han får på en slägga som ekar ända hem till lilla Sollentuna!
• • •
Coach Lavy har inte haft många anledningar att höja sin skrovliga stämma under det här slutspelet, men nu tror jag bestämt att han får riva ner lite tapeter i rummet i pausen.
Att matchen ser ut som den gör beror i första hand på att Ducks spelar bra, absolut, men hemmaspelarna är väldigt sega och tröga och oinspirerade också,
1-14 i skott efter en period går inte att snacka bort – i synnerhet inte när ett sent powerplay ingår i ekvationen.
• • • 
Mm, gamla Bieksa-pjäxan återkommer alltså i Ducks uppställning ikväll.
Därmed markerar Carlyle hårda tag, menar somliga.
En annan tolkning är att han inte vill att det ska gå så fort i Game 4…
• • •
Arvy lever ut sin inre Pavel Datsyuk och försöker sig på en fint mellan sina egna ben mitt under en kontring.
Om den gått hem hade vi fått höra mycket om potatisodlarns grabb det närmaste dygnet.
Det är det i och för sig inte omöjligt att vi får ändå…
• • •
Det är väldigt talande för Preds brist på skärpa och fokus att Ricky får ett så öppet läge för att de inte klarar av att genomföra ett byte som det anstår NHL-spelare.
• • •
Den lilla klack som faktiskt huserar högst upp i ett hörn i Bridgestone kör nåt slags barnramsa om Kesler, typ ”Kesler har ingen flickvän”.
Men jag hör inte vad det är de egentligen skriker
• • •
Crazy Kyle, som organisten i Bridgestone kallas, får varma applåder när han direkt efter värmningen kramar ur sig en mjuk version av ”Black Hole Sun”.
Fint.
• • •
Kelly Clarkson är det som sjunger nationalsången.
Tungt – normalt sett.
Efter paraden av tungviktare de senaste veckorna känns det dock lite…ah, ingen kioskvältare direkt.
• • •
Desto häftigare är det att Kings of Leon står på ”scenen” på ena kortsidan och viftar med handdukar efter nationalsången.
Kings of Leon, det är ett riktigt begåvat jävla rockband.
• • •
Det luktar starkt av tvål på pressläktaren ikväll och för all del, det är ju bra med rena journalister.
• • •
Verkar vara gott om folk på Ducks watch party i Orange County.
Hela parkeringen utanför Honda Center är i princip fullsatt.
Så ni ser, Predators är inte ensamma i den här serien om att ha tungt stöd.
• • •
John J!
Vi saknar dig!
Kom tillbaka!
• • •
Fly mig en kaffe, säger jag nu.

I ögonen på Mattias Ekholm och Calle Järnkrok när de från varsin sida av Predators omklädningsrum fem minuter före uppvärmningen nickar tyst mot varann. I ögonen på Ryan Getzlaf när han med orörlig, nästan hotfullt beslutsam min stirrar rakt framför sig i båset under nationalsången. I ögonen på Ryan Ellis när han bombat in ännu en puck och den vilda euforin plötsligt sköljer genom blodomloppet…
Där ser man, bättre än någon annanstans, vad matcher som den som ska avgöras Bridgestone Arena mitt i det kokheta Nashville ikväll handlar om.
Där glimrar drömmar de skäggiga playoff-soldaterna burit med sig i hjärtat sedan de var små knattar och nu har en gyllene chans att förverkliga, kanske för första och enda gången i livet.
Där brinner kärleken till lagkamraterna och hoppet om vad de kan uppnå tillsammans, enligt den heliga idén att var och en är del av nånting större än bara jaget.
Där lyser löften och tro och vrede och desperation och viljekraft och oböjliga föresatser, gjutna i stål, om att det inte finns något de inte skulle vara redo att göra för att vinna.
Titta själva när vi nu, med den fjärde konferensfinalen mellan Predators och Ducks, närmar oss hockeyns yttersta klimax.
Det kommer glöda och flamma och blixtra och blänka och blossa och skimra i 40 par ögonglober på isen – och den som ser förstår direkt.
Här avgörs ett larger-than-life-drama.
• • •
Ah, tråkiga Senators slog till igår igen…
Jag hade inte ens hunnit dricka ur min första Yungeling på Bailey’s Sportsbar förrän Hoffman & co smaskat in fyra mål på Fleury och avgjort matchen.
Imponerande – och verkligen inte trist.
Däremot blev själva upplevelsen något avslagen eftersom det ju väldigt snabbt stod klart att Penguins inte skulle klara av att resa sig.
Frågan är regerande mästarna reagerar nu.
Blir det som efter 0-5-smockan i Detroit i Game 5 i Stanley Cup-finalen 2009, när de bara stärktes i förödmjukelsen och kom tillbaka och vann två raka och blev mästare – eller är de så trötta och oinspirerade som de såg ut igår och med undantag för några perioder här och där faktiskt sett ut sedan femte matchen mot Capitals?
Ett är säkert:
De har aldrig tidigare varit i närheten av en så blek insats som den igår under Mike Sullivans ledning.
• • •
De kom med kniv till en gun fight…
Så verkar ankorna så här i efterhand se på matchen i Bridgestone i tisdags.
De var för snälla mot predatorerna, tacklades för lite och jävlades för lite med dem i största allmänhet.
Det ska det bli ändring på ikväll, får alla som kommer inom hörlängds avstånd från klubben veta.
– We’re gonna impose our will on them, muttrar coach Carlyle.
Jag älskar det uttrycket.
Impose our will on them…det låter så skrämmande och obehagligt och tufft.
Som när Zeb Macahan bara bestämde sig för att få sin vilja igenom, liksom.
För övrigt ber jag, vad gäller dessa ansatser hos gästerna, att få påminna om vad jag skrev i förra introt.
”Det är när adrenalinet börjar pumpa som vårens på-liv-eller-död-konfrontationer griper tag på allvar, det är när aggressionerna sväller i de starkaste och mest begåvade hockey engagerar på riktigt, det är när det känns som att vad som helst kan hända det inte går att låta bli att titta”.
Håll i hatten!”
• • •
Lejonparten av onsdagen tillbringade jag i Uber-kärror med NBC-trion Kenny Alberts, Joe Micheletti och Brian Boucher.
Först åkte vi från vårt hotell till Ducks hotell i The Gulch, sedan därifrån till Predators träningshall Centennial Iceplex och slutligen tillbaka till Renaissance på höjden ovanför downtown.
Kenny och Joe känner jag sedan förut, men Brian är en ny bekantskap och när de andra presenterade med mig som ”Swedish writer” utbrast han oroligt:
– Skriver du för Aftonbladet?
Tydligen var kollegorna där hemma skoningslösa mot den gode målvaktslegendaren när han spelade för HV71 under lockout-säsongen 04-05.
– Jag fick alltid ett plus, suckade han.
Ha ha, Front 242-Åke Ros och Big Papa Wennerholm sätter djupa spår!
Själv hade jag dock redan flyttat hit då, så jag var oskyldig och vi blev snabbt de bästa kamrater – som Harald och Säker i de gamla skolböckerna – och kluckade unisont om att The Gulch, där det mest är nybyggt, påminner om centrala Jönköping.
You had to be there, I guess…
• • •
De flesta som spelar i Nashville Predators har till vardags en synnerligen behaglig tillvaro.
De spelar i ett bra lag med en hängiven fan-skara i en exalterande stad med grymt klimat och oöverträffat nattliv, men kan ändå vara rätt anonyma och följs av av ett beskedligt media-uppbåd.
Till vardags alltså.
Den här våren är allt dock annorlunda. Centrala Tennesse har ju fått galopperande Stanley Cup-feber och Preds stora profiler är plötsligt lika stora som Carrie Underwood och Taylor Swift.
Typ.
– Jag går inte ut så mycket överhuvudtaget just nu, men ibland måste man ju ut och handla mat, och…jo, folk känner igen oftare nuförtiden och kommer med glada tillrop. Det är stor skillnad mot för bara något år sedan, berättar Arvy Arvidsson.
Det här är dock södern och i södern är good manners och hövlighet en religion, så de blir inte föremål för alltför påträngande hysteri.
– Det är väldigt vänliga och godhjärtade människor som bor här. De visar enorm respekt och låter oss vara alldeles vanliga människor, som Ryan Ellis förklarar under en scrum i Preds-rummet.
• • •
Under det pressmöte utvalda Ducks-spelare höll på sitt hotell igår – eller snarare i den exklusiva skotbutiken vägg i vägg – satt de här två gossarna på podiet och var artiga.

De fick nästan bara frågor om Sverige och svensk hockey, som om jag fått sätta temat för dagen.
– Jag växte upp i samma stad som Mats Sundin, en väldigt liten stad, så honom såg jag upp till, sa Rakell.
Fint.
Men – är Sollentuna verkligen så litet?
• • •
Jo, Centennial Iceplex var ytterligare en bekräftelse av bilden att NHL-lagen, så förmögna de är, har sällsamt skruttiga träningshallar.

Vad fan, kidsen som tränar i Borlänge ishall 07.00 på lördagmorgnarna har det lyxigare (och ska man plåta dem behöver man inte göra det genom ett nät heller…)
• • •
Även jag ställde en fråga under pressmötet med Jacke och Rocket Ricky igår, fast jag egentligen hatar det; man får sitta med mikrofon och vänta tills föregående fråga besvarats och hinner bli nervös och sen låter man som en idiot i högtalarna (och det roar svenska spelare mycket att se murvlar från hemlandet sitta och staka sig på engelska i dylika sammanhang…).
Det gick åt helvete.
Jag försökte fråga om kampen mellan svenskarna i de båda lagen och sa något om ”angry battles” men när NHL lite senare mailade en utskrift stod det ”angry bells”.
Bells!?!
Wtf?
• • •
Bland allt annat konstigt man kan anklaga mig ingår också denna säregna böjelse:
Jag är fascinerad av skyltar och anslag.
Don’t ask.
Här är några från Centennial Iceplex.

• • •
Hur var det, undrade inte någon om PK Subbans fashion statements?
Well, han hade en utomordentligt salt hatt på sig när han kom ut och höll presskonferens igår.

Jag vill också kunna bära hatt, men ser bara löjlig ut. PK, däremot, är i sanning karl för sin hatt.
• • •
Jag hade hoppats få träffa min gamla klasskamrat Kristina Ekholm under de här dagarna och diskutera hur det här, att hon har en son som spelar NHL-hockey i Nashville och att jag bevakar honom för Aftonbladet, inte riktigt hade gått att föreställa sig på Tjärnaängskolan 1975…
Men Mattias har inga alls på besök under konferensfinalen.
– Nej, jag är helt ensam just nu. Klart det skulle varit kul att ha dem här, inte minst Ida, men samtidigt är det rätt skönt att bara kunna fokusera på hockeyn.
Nå, han och alla andra kan rest assured:
Går de vidare kommer ett flygplanslass med släktingar och vänner från gamla Sweden.
Stanley Cup-finaler är regelrätta familjefester – och, bland annat, just därför så oförglömliga.
• • •
Så här såg det ut när skymningen föll över Broadway igår kväll.



Pretty förföriskt, skulle jag vilja säga.
• • •
Det såg mest ut som någon saxat ihop det helt godtyckligt, men ändå.
Klippet på Erik Karlsson när han driver med Sidney Crosby för att han pratar så mycket med kedjekamraterna på isen var ju obetalbart!
Det finns nästan ingen som kan himla med ögonen lika effektfullt som EK65.
• • •
Calle Järnkrok kör en grymt cool, svart Merca i Nashville.
Det vet jag bestämt, för jag hejade på honom när han lämnade spelarparkeringen vid träningshallen igår eftermiddag.
• • •
En ny säsong av ”Jills veranda” spelas just nu in i utkanterna av Nashville och när jag idag åt lunch med en god vän som ingår i produktionen inleddes förstås kampanjen:
Även om hon inte är så värst intresserad av sport måste ju Jill komma ner hit och sjunga lite med Flipper, Arvy, Eky, Åberg och Ironhook!
• • •
Nä, jag vet inte vem som sjunger nationalsången i afton, men utgår från att det är en ny big shot.
Det har blivit en av höjdpunkterna i Bridgestone det här slutspelet.
Willie, borde inte han vara aktuell?
Han har precis spelat in sitt mest ambitiösa album på flera decennier – ”God’s Problem Child” – och skulle ju vara en braksuccé.
• • •
Randy Carlyle framstod alltid som ett riktigt grinig gubbjävel förr om åren, men har verkligen genomgått en personlighetsförändring sedan den mindre lyckade sejouren i Toronto och är idag snudd på charmig.
I den där skobutiken igår skojade han friskt om att vi journalister väl aldrig hade varit inne i en butik med så dyra vanor och frågade till och med någon i personalen om det möjligen fanns en REA-hylla för oss stackare.
Lite kul ändå.
• • •
Jag var inget stort Soundgarden-fan, men hade stor respekt för Chris Cornell och blir riktigt bedrövad när jag vaknar och får veta att han gått ur tiden, för egen hand och allt.
Fan så tragiskt.
• • •
De har aldrig haft så mycket media i Predators omklädningsrum som de här dagarna.
Trängseln är så stor att de till och med tvingats täcka över klubbmärket mitt i rummet med en extra matta .
Jag sörjer lite, för det var ju det klubbmärket en storögd Jonte Ekeliw för två år sedan ställde sig på – och för det misstaget blev grundligt utskälld av hela Predators backuppsättning.
Jag ler glatt åt minnet varje gång jag ser det.
• • •
Nähä, idag väntar ingen booze på pressläktaren.
Bara en liten kaka.
Den där skvätten som satt så fint i strupen efter lämning…
• • •
OK, folks.
Game 4
Så mycket kan avgöras ikväll – eller så blir allt bara ännu mer ovisst och spännande.
För att knyta ihop introts tema ber jag att få avsluta med några rader från the one hit wonder Survivors sång om ögon.

Face to face, out in the heat
Hanging tough, staying hungry
They stack the odds still we take to the street
For the kill with the skill to survive
It’s the eye of the tiger
It’s the thrill of the fight

NASHVILLE – ANAHEIM 2-1 (Slut)
• • •
Mindre än tre minuter återstår av konferensfinal nummer tre när larmet går på nedre Broadway.
Ladda ölpumparna!
För då smackar Roman Josi, efter eminent förarbete av Eky Ekholm och Arvy Arvidsson, in den avgörande 2-1-pucken och festen på the honky tonks är räddad
Huruvida det går att tala om ”rättvisa” den här tiden på året, när matcherna resultatmässigt är så jämna, går att diskutera, men ah.
Nog förtjänade hemmalaget den segern.
• • •
Exakt vad svenskarna säger åt varandra på isen får vi såklart inte veta, men det är garanterat inga snälla saker.
Inte ens de som umgås hemma i Gävle om somrarna utbyter annat än invektiv och förolämpningar.
– Nu har man inga kompisar. Vi får väl se efteråt om det går att lappa ihop vänskapen då, flinar Calle Ironhook.
• • •
Tyvärr skämmer Nashville ut sig lite också.
Hemmalaget får två mål i tät följd bortdömda för goalie interference – fullständigt korrekt, bägge gångerna – och plötsligt börjar det hagla in handdukar och plastmuggar öl och what not.
Hallå, cowboys – inte bli så barnsliga nu.
• • •
Filip var alldeles tydligt on a mission ikväll, så det var ju inte konstigt alls att just han smaskade in kvitteringen i början av tredje – eller att han efteråt får sitta på podiet och posera med den tuffa sårskorpan mitt på näsryggen.

– Det är väldigt kul just nu, säger han.
Kan tro det ja.
• • •
Som en bekant i New York skriver på twitter:
– Jag har tv:n på mute. Ändå kan jag höra publiken i Bridgestone!
Jag tvivlar inte en sekund.
Herrejävlar vilket liv de sista minuterna!
• • •
Ja, Keith Urban är inte precis enda celebriteten in the house.
Han har hustrun med sig också, ser jag i slutperioden.
Nicole Kidman heter hon.
• • •
Then again, Ducks fick ett mål godkänt mot Oilers som i någon mån var ännu grövre goaltender interference, så allt går ju att diskutera…
• • •
Fluie, ja, det är ju det tråkiga med basket.
Skillnaden mellan de två bästa lagen och de andra är så stor att det bara kan sluta på ett sätt.
Alla vet vilka som möts i finalen och först när den börjar blir det intressant på riktigt.
• • •
Coolast av allt:
När jag kommer ner med presshissen håller jag på att springa in i Kidman.
Now, jag har sett så många celebriteter i det här yrket genom åren att jag sällan blir riktigt starstruck, men det finns undantag och det här ju definitivt ett.
• • •
Åh, Kevin Fiala har en egen vägg utanför Preds omklädningsrum med lyckönskningar och sympatiyttringar.

Lite rörande, är det inte?
• • •
OK, korken är av.
Nu åker vi!

Imorrn har jag the night off, men det är sista gången det här slutspelet så det kan ni ge mig 🙂
Torsdag natt hoppas jag få se alla i spåret igen.

Slut, Preds vänder o vinner med 2-1.
Mer sen!

NASHVILLE – ANAHEIM 0-1 (Period 1)
• • •
O la la.
Man hade ju nästan det här på känn.
Söderns rovdjur har allt spel, trycker på som det värsta Penguins för ett dygn sedan medan de kaliforniska ankorna inte får iväg ett skott på mål på över åtta minuter.
Men hemmalaget gör inget av sitt övertag, trycker inte in pucken – och när gästerna till sist får chansen i ett powerplay sätter Corey Perry 1-0 ur rena rama Erik Karlsson-vinkeln.
Playoff-logik.
Man gör mål på sina chanser eller så dör man.
• • •
Ducks har uppträtt i både Calgary och Edmonton innan de kom hit.
Så det är ju inte så värst förvånade att de kan hantera även trycket i Bridgestone.
Man kan nog rentav påstå att det triggar dem att få hälla kallt vatten på den här sortens stämning.
• • •
Eky Ekholm är verkligen en av de stora svenska backarna han också.
Given i den OS-trupp som aldrig ser ut att bli uttagen – trots den knallhårda konkurrensen.
• • •
Det börjar koka över.
Boll nitar Harry Z vid Ducks bås, varmed det går en propp hos McLeod och så utbryter saloonslagsmål.
Det slutar med att Anaheim får det PP som blir en örfil för centrala Tennessee.
• • •
Jag ser inte din namne, Teemu,
Men nästan.

Saku Koivu står och pratar med fans i korridoren bakom pressläktaren i pausen.
Stort ändå.
• • •
Bolls reaktion i utvisningsbåset mär kompisen Perry vispar in sitt mål är klassisk.
Han börjar gapskratta.
Victrory, liksom.
McLeod kan gott sitta och suga på den ett tag.
• • •
Arvy tvingas ta sig ut i omklädningsrummet efter en smäll i huvudtrakten.
Men – han är dessbättre tillbaka på isen efter bara någon minut.
Det går inte få en jordgeting från Kågedalen att sitta ner såna här kvällar, förstås.
• • •
Igår förlorade Ted Leonsis andra lag, Washington Wizards, en Game 7 i NBA-slutspelet.
I andra omgången, tänka sig.
Nu ser jag att Caps farmarlag Hershey Bears tvingas upp i en också, efter förlust mot Providence Bruins ikväll – trots att Bruce Boudreau (!) var där och poserade i match-jersey i jumbotronen och allt.
Man borde ju dra till Vegas och pumpa in allt man har på Providence-björnarna!
• • •
Nu är det Arvy och Silfver som buffar och gurglar.
Jacke har det inte roligare än han skulle ha om han satte på sig kråsskjorta och åkte på raggarträff i Furuviksparken i sommar.
• • •
He he, lite humor är det att de spelar Lionel Richies ”Hello” när domarna ringer Toronto för granskning av Anaheim-målet som icke blev.
• • •
Kristoffer Björkstrand, rest assured – de blågula talar svenska och de är inte artiga mot varann, om man säger så.
• • •
Att ligga under mot Anaheim har visat sig vara exceptionellt svårt.
Men Predators brukar ta pride i att de alltid kommer tillbaka.
– Det är vårt signum, har Filip sagt nästa gång jag intervjuat honom.
Upp till bevis nu.
Annars blir det dämpad stämning på Broadway om några timmar…