När blodet börjar koka.
När motvilja övergår i rent hat.
När två motståndare blir bittra fiender.
Då upphör slutspelsserier i hockey att vara blott slutspelsserier,
Istället antar de formen av regelrätta konflikter.
Fejder.
Krig
Det är precis vad som, snabbare än någon hunnit blinka, hänt i den västra konferensfinalen i Stanley Cup Playoffs 2017.
Anaheim Ducks och Nashville Predators kan inte ens tänka på varandra utan att det börjar blixtra i ögonen på alla inblandade.
De är, efter blott två matcher, Kain och Abel, Turkiet och Grekland, Oasis och Blur och Tony Soprano och Phil Leotardo.
Fast på is.
Och just därför framstår duellen som i natt når sin tredje fas som hela slutspelets hittills mest berusande höjdpunkt
För låt oss vara ärliga, eh?
De flesta av oss är civiliserade och fredliga och tar självfallet avstånd från våld, men det är när adrenalinet börjar pumpa som vårens på-liv-eller-död-konfrontationer griper tag på allvar, det är när aggressionerna sväller i de starkaste och mest begåvade hockey engagerar på riktigt, det är när det känns som att vad som helst kan hända det inte går att låta bli att titta.
Så of course:
Bloggen har idag, en skållande het tisdag i den ljuva månaden maj, förflyttat sig från Pittsburgh till Nashville.
Här kan komma att spelas hockey vi fortsätter käfta om i flera år – som vi idag dividerar om den exempelvis Montreal och Quebec, Detroit och Colorado samt Pittsburgh och Philadelphia spelat under oförglömliga sammandrabbningar i svunna slutspel.
Buckle up, baby.
Det är här och nu det verkligen händer den här våren.
• • •
Igår skrev jag att man vet att det är Stanley Cup-slutspel när man plötsligt står i hotellrum och stryker slipsar.
Helt sant, i och för sig. Andra igenkänningsfaktorer av den sorten är att huvudmålet för dagen nästan alltid består av ”some kind of chicken” i en dyster källarbunker, att kavajer ångas släta i duschrum, att laptoppen är pinsamt smutsig och grisig, att skorna är svåra att hålla rena eftersom det bara är i New York jag vet var bra skoputsare håller till och att det känns som allt annat som pågår i världen är avlägset och overkligt.
Men den allra mest otvetydiga indikationen på att playoff pågår är – tröttheten.
Kvällarna är sena, morgnarna tidiga, festerna många och stressen intensiv – och när man någon gång inbillar sig att det faktiskt ska bli sovmorgon är det alltid nån jävel som plötsligt bestämmer sig för att ha en tidig morning skate det inte går att missa.
I morse hade jag, efter tre och en halv timme hos John Blund, åter klassisk bagarväckning och har gått omkring med en zombie-artat ”buzz” i hjärnan hela dan.
Och framåt midnatt kommer jag vara lika urlakad som Corey Perrys svettiga damasker.
Men – och det här är det allra mest signifikativa för this time of year:
Under några timmar, från stunden när publiken släpps in på Bridgestone-läktarna tills sista texten är lämnad till morgonredaktör Emilia hemma i Stockholm, evaporerar den tröttheten helt magiskt.
Då känner jag mig istället mer levande än någon annan gång på hela året.
Den upplevelsen gör allt det andra värt det.
SÅ värt det
• • •
Precis som en vän i kommentatorsspåret – vi kan kalla honom Hek – utlovade tar Nashville emot med ångande hetta.
Vi har 31 plusgrader och fukt så tung att farbror Biffen, i kostym och slips och allt, ser ut som han försökt haka på Arvy Arvidsson under en räd över isen när han – farbror Biffen, inte Arvy – kommer stövlande mot media-entrén .
Det är en händelse som ser ut som en tanke, för my god – temperaturen i The State Capital of Tennessee bara fortsätter stiga även i bildlig mening.
Här var ju om omsusad yra redan under serierna mot Chicago och St. Louis, men nu väntar fan the party of the century.
Kvällens match är de facto den största som någonsin spelats i Nashville – Preds har ju aldrig gått så här långt tidigare – och hela bygden är försatt i euforiska….konvulsioner.
Det är ett annat skäl att till att den här serien känns som konferensfinal-rundans huvudnummer.
Den utlöser en hänryckning man vanligtvis bara ser ner de varvar upp mot tungotal på ambulerande väckelsemöten.
• • •
Allra tydligast och mest iögonenfallande kommer det tilltagande känslosvallet i det här mötet till uttryck i det interna War of the Worlds de två Ryan – Johansen och Kesler – utkämpar , och precis som jag nämnde igår gjorde den förra bort sig när han efter senaste matchen började hulka om att han inte kan förstå hur Keslers familj och vänner klarar av att stödja en spelare som håller på med så mycket skit på isen.
– Jag har fått massor av sms från vänner och släktingar som bedyrar att de fortfarande hejar på mig, flinar den elaka ankan när han får frågor om rivalens utbrott.
Han fortsätter:
– Jag skrattade när jag såg det där. Jag inser att han inte gillar det jag gör och just därför ska jag fortsätta. Jag är här i ett enda syfte och det är att vinna den här serien. Han får säga vad han vill. Han har aldrig varit en vän och kommer aldrig att bli det.
Ah, snacka om psykologiskt övertag.
Den eminente centern i JOFA-kedjan borde hållit truten.
• • •
Blir av Getty-fotografen Bruce Bennett – en av smygaren Nyströms bästa vänner – upplyst om att jag kallas ”a smart Swede” i Ottawa Sun idag.
Det är ju hur stort som helst!
Att det visar sig att jag föräras epitet för att jag vet hur namnet Claesson uttalas korrekt, och att det innebär att 99.99 procent av alla svenskar betraktas som smarta av den ledande tidningen i den kanadensiska huvudstaden kan vi väl låta bli att låtsas om just nu.
Ni hittar det furstliga omnämnandet i den här lilla Don Brennan-blänkaren!
• • •
Bara Southwest – ett flygbolag enkom en sån som Skånske Jan kan älska! – flyger direkt mellan Pittsburgh och Nashville och den enda kärran idag gick sent på eftermiddagen, så jag fick finna mig i mellanlandning på den monstruösa Hartsfield i Atlanta.
Därifrån finns det inte mycket att rapportera, men jag fick lära mig att det bara tar 35 minuter att flyga till Nashville – som från Borlänge till Stockholm ungefär – och det tyckte jag påminde om hur absurt det var att Predators och Thrashers, när de fanns, spelade i varsin konferens.
Det var det hela.
• • •
Även några av de många svenskarna i denna konferensfinal – sammanlagt åtta är ju inblandade, plus Jhonas Enroth, som Ducks nu plockat upp från San Diego som försäkring – har faktiskt haft privata uppgörelser i de två första matcherna.
I Game 1 var det gurgel mellan Brynäs-kompisarna Järnkrok och Silfverberg, och i förrgår var det Flipper Forsberg – utrustad med hetare temperament än ni tror – som gav samma Silfverberg ett riktigt taskigt tjuvnyp i klockspelstrakten.
Det kommer finnas en del att prata om på O’Learys’ i Gävle i sommar, kort sagt.
• • •
Nej, jag vet inte om Dolly Parton kommer hit och sjunger nationalsången ikväll.
Det är bara en dröm.
Mer troligt, med tanke på vilka som paraderat förbi på isen tidigare under slutspelet, är det något samtida stjärnskott.
Hetast just nu – bland annat för att de för inte så länge sedan släppt nya album – är Brad Paisley,Kellie Pickler, Zac Brown Band, Tim McGraw, Miranda Lambert, Chris Stapleton (Ja! Han!), Keith Urban, Faith Hill, Sturgill Simpson, Kenny Chesney och – förstås – Taylor Swift.
Samtliga i den skaran skulle vara sensationella smash hits.
• • •
Det verkar som att Laviolette överväger att peta Vernon Fiddler och istället slänga in Harry Zolnierczyk.
Ah, det var ju han som i vintras skällde på mig och Svenska Fans-Viberg för att vi pratade svenska med svenskarna i omklädningsrummet.
Så honom gillar inte.
Men det är klart, kan han använda lite av energin han slösade på oss till att gruffa med Kesler är det förstås bra för Preds.
• • •
De har förstås fått en ny bil, med anklaga, att damma släggan i på plazan utanför Bridgestone Arena.
Om det inte vore för att jag måste värna min seriositet (ho ho!) skulle jag lätt hosta upp 20 bucks, för dels verkar det löjligt kul att slå sönder en bil, dels vill jag ha en cowboy-hatt!
• • •
Ankorna asså.
Jag blir inte riktigt klok på dem.
I ett par matcher, när Ryan Getzlaf anfört den kvackande flocken som en General MacArthur, har de spelat bästa hockeyn av alla.
Sen har de plötsligt bara rasat ihop – som i Game 6 mot Oilers i Rogers Place.
Och man vet aldrig riktigt vilken version det är som ska dyka upp.
Ni som följer dem noga, finns det en förklaring – och något sätt att förutse vilka kvällar de är bra och inte?
• • •
Jamen, titta!
Ikväll väntar ett ”Preds Playoff Survival Kit” på vid varje pressläktarplats och i det hittar vi om inte vad?
Only in Nashville!
• • •
Nu har även kanadensisk media upptäckt att Arvy Arvidsson är son till en potatisodlare.
”He’s the son of a Skelleftea potato farmer. Way up north, where the Swedish Lapland begins”, skriver Mark Spector andäktigt i en Sportsnet-krönika.
Well, det är nånting att vara det.
Och ett är säkert:
Om Ducks även här i Bridgestone – där Preds fortfarande inte förlorat en playoff-match – ger Viktor lika mycket utrymme som senast har de satt sin sista potatis…
• • •
Ja, tänk.
En liten flaska John Daniel’s.
”Vadå John, du menar väl Jack”, tänker du.
Nej, jag säger som Al Pacino i ”Scent of a Woman”:
– He may be Jack to you son, but when you’ve known him as long as I have…
Hi hi.
Det är för övrigt förstås närheten till det berömda destilleriet som är orsaken till denna…eh, ja, muta.
Man kör mellan Nashville och Lynchburg på mindre än två timmar.
Jag var där för några år sedan och det var i sanning häftigt, men bäst minns jag att guiden verkade ha smakat för mycket på in house-produkterna.
• • •
En konstant finns det dock hos Ducks.
Jacke Silfverberg skjuter skarpt i playoff – oavsett vad kompisarna Järnkrok och Forsberg gör med honom.
Jag har nu samlat på mig några såna där ”solen går upp i öst, gräs är grönt och Jakob Silfverberg är alltid het i slutspelet”-varianter och ska avlossa en ny varje gång den delade ettan i målligan hänger en puck.
• • •
Ni behöver inte vara oroliga – eller hoppfulla, som jag dessvärre misstänker att det handlar om i de flesta fall (hej, Taggen!) :
Jag kommer inte vrida korken av den där förföriska lilla flaskan förrän punkt är satt och sista referatet skickat till Emilia.
Något annat är faktiskt inte tänkbart, jag märker redan efter några få klunkar öl att lite skärpa går förlorad så nope – inte en droppe före ”lämning”.
• • •
Plötsligt kommer nyheten – apropå booze… – att Tampa är hetaste kandidaten att få arrangera All Star-jippot i januari.
Ojvoj, tikibaren forever!
• • •
Här är, som sig bör, mer media än det någonsin varit tidigare och jag har långt i förväg förberett mig på att jag kommer att få husera i nån vinglig, trång auxiliary-box med dålig sikt igen.
Men icke!
Jag har fått den sista stolen högst upp i ena hörnet – också känd som The Sibner Corner sedan mannen med det småländska hjärta som klappar allra varmast för drömmen om Amerika satt här och strålade av lycka i vintras.
Här kommer jag ha det furstligt!
• • •
Både Pekka Pinne (ja, om någon nytillkommen blir upprörd – jag vet att han heter Rinne, men sedan rättstavningsprogrammet ville ändra det Pinne heter han så här…) och Ekeliws darling John Gibson svajade tidvis betänkligt i Game 2.
Man behöver inte vara Scotty Bowman för att komma fram till insikten att båda behöver vara betydligt bättre ikväll.
• • •
Jag är ju inte den som är den, men så fort det blev klart att han skulle åka vill jag påminna om att jag sa så här:
Lill-Nyllet kommer få sitt stora, svenska genombrott i VM!
• • •
Den utsände från den stora morgondraken hemma i New York har fått platsen intill bloggen i The Sibner Corner.
Han verkar mindre nöjd med placeringen…
• • •
Som om det inte vore nog med att han ikväll står värd för den första konferensfinalen i Nashvilles historia,
Alldeles nyss kom beskedet att David Poile är nominerad för utmärkelsen ”GM of The Year”.
Övriga nominerade: Edmontons Peter Chiarelli och Ottawas Pierre Dorion.
Skyll inte på mig, PHWA röstar inte i den kategorin.
• • •
En liten önskan:
Inte OT ikväll.
Det skulle vara trevligt att öppna den där lilla flaskan från Lynchburg i tid – och kanske rentav hinna med en stepp på parketten på Robert’s Western World…
• • •
Ok.
Slaget om vilda västern fortsätter alldeles strax.
Må blodet koka igen!
