Inlägg av Per Bjurman

Do or die i Washington, del 3

WASHINGTON – PITTSBURGH 0-1 (Period 2)
• • •
Stämningsläget skiftar långsamt och olycksbådande i den Washington D.C.
Det där hoppfulla och positiva har övergått i samma slags ångest och kramp som jagat de här arma människorna under så många liknande kvällar det senaste decenniet.
För det blir som det brukar i mittakten.
Caps för spelet, kommer i anfall efter anfall, och avlossar ett veritabelt smatterband av skott.
Men en iskall Flower plockar allt.
Sen sticker Pens upp i ett ströanfall, hugger på ett misstag – och plötsligt går en vålnad genom Verizon Center.
• • •
Men jag säger ju det, Fleury är Conn Smythe-kandidat.
Om det priset – det finaste av alla – delades ut nu skulle det stå mellan honom, Erik Karlsson och Pekka Rinne.
• • •
Karma för Niskanen, ska man se det så?
Det är han som tappar pucken till Crosby och Crosby matar Guentzel och Guentzel spelar vidare till Rust Never Sleeps och plötsligt sitter kniven i veka livet på Washington.
First blood…
• • •
Betongbunkern ger uttryck för stor förtjusning när The Great Eight med uppoffrande backchecking bryter en pingvin-räd med potential att bli farlig.
Och visar ju om inte annat att han tagit ”degraderingen” till tredjekedjan på rätt sätt – om nu någon var dum nog att tro annat.
• • •
Oshie, Oshie…hade han inte drömt om att avgöra Game 7?
Nu finns risken att han istället får drömma mardrömmar om att förlora Game 7 för att han missar öppna kassar.
• • •
Eder Biff kommer ha duktig träningsvärk imorrn.
Vi har nämligen extremt låga stolar här i vårt Sibirien, så för att alls se något får jag liksom halvstå hela tiden.
Det stramar redan fint i stubbarna, vilket ju också är en påminnelse om att jag inte varit på gymmet sedan Capitals främste svensk hette Bengt-Åke Gustavsson.
• • •
Caps krånglar till det i avgörande lägen ibland också.
De har fått sån respekt för blomman att de försöker lirka in pucken på de mest exotiska sätt och det känns onödigt.
Man måste gå för the kill i Game 7 – obönhörligt.
• • •
Pens-fansen precis framför oss har tappat intresset för matchen och stöter nu mest på några local beauties.
Vad är det för nåt?
Så eländig är inte ens Gris-Olle när det går dåligt för Rangers – och för de här lallarnas lag går det ju bra.
• • •
OK, en sista urblåsning nu.
Ett sista förtvivlat försök att nå drömmen.
En sista all or nothing-attack.
Det här kan bli en tredjeperiod för historieböckerna.

Do or die i Washington, del 2

WASHINGTON – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
Efter första 20:
Status quo.
Ingen har satt in the kill ännu, ingen har knuffat sin motståndare närmare avgrunden, ingen har slagit armarna om sin dröm.
Det betyder bara att marginalen för error krymper, för endast 40 minuter återstår en kväll när det inte går att misslyckas och förr eller senare måste någon dra first blood
Game 7 fortsätter.
• • •
Det ser fan ut som att Capitals börjar i powerplay.
Pucken är inte utanför gästernas zon under två och en halv minut direkt i starten.
Maken till rivstart monumentale vetifan när jag såg senast .
Men ingen muffins blir bakad.
• • •
Sen har Malkins världens superchans att sticka hål på den sprickfärdiga ballongen i huvudstaden.
Men då visar Holtby att även han smittats av den nya fuck you-attityden och gör den viktigaste räddningen i år.
Typ.
• • •
Han har inte hunnit göra ett endaste ingripande innan hela betongbunkern stämmer upp i det hånfulla ”Fleuuuuuury, Fleuuuuuury, Fleuuuuuury”.
Så ljudvallen rasar.
Men jag fattar inte riktigt det där.
Ska man inte plocka fram den ramsan när motståndarmålisen gjort något dåligt, så han blir riktigt nertryckt i grillorna?
Om man håller på när han radar upp räddningar är ju risken överhängande att han bara stärks och blir mer taggad.
• • •
Gästerna jämnar ut spelet efter hand och har om inte kontroll så SAKNAR i alla fall inte kontroll helt och hållet.
Men nog är det väl, som Ondskan från Örby påpekat i podden, anmärkningsvärt att Penguins plötsligt blivit ett rent kontringslag?
För ett år sedan dikterade de matcher som general Pattons pansarbrigader dikterade slagen på franska landsbygden 1944.
• • • 
Aj, Hagge har tydligen fortfarande problem med sin hemliga skada och är scratchad ikväll.
Fatta vad som måste krävas för att han ska gå med på att inte spela en Game 7.
Fy fan.
• • •
Den är auxiliary-boxen är liksom placerad i själva läktarhavet och ja, eh, här är det mer livat än det brukar vara i reguljära pressboxar.
Om man säger så.
Jag har ölhinkande skränfockar framför mig och på sidorna om mig och gör vad jag kan för att freda min laptop, för jag misstänker starkt att den inte överlever en halvliter Coors Light
• • •
Råkade prata lite med den store Tom Gulitti under eftermiddagen och sa bland att jag tror det finns en hygglig chans att Henke åker hem och spelar VM.
Då tyckte han att Twitter skulle få veta det och sen blev det fan retweet-karneval monumentale.
Dessa journalister…
• • •
Vi har några Penguins-fans mitt i smeten här också.
Det mildrar inte den allmänna känslan av kaos, direkt…
• • •
Om någon annan än Winnik kommit i friläge hade jag också rest mig med de andra här på läktaren, men det var det inte, så jag satt kvar och det gjorde jag ju rätt i.
• • •
Högljutt?
Så jag börjar få huvudvärk.
Härligt!
Det är ju för det här jag lever!
• • •
Som sagt:
First blood.
Vi väntar på det…

Do or die i Washington

Mike Sullivan, den besjälade och uttrycksfulle Pittsburgh Penguins-coachen, säger det själv.
– You live for Game 7.
Ja!
Exakt så!
För mig går livet ut på att rada upp magiska, förtrollande upplevelser.
Kickar.
Adrenalinrusher.
Ögonblick när det känns som att verkligheten intensifieras och för några timmar får skarpare konturer.
Och det finns därvidlag inget i världen som överträffar en Game 7 i Stanley Cup-slutspelet.
Aldrig känner jag mig så levande, så fullständigt absorberad i ett pulserande lyckorusigt NU, som när en hockeyduell på liv och död når sitt ultimata klimax, när de allra bästa i världens mest fantastiska sport spränger sig till den yttersta gränsen och livslånga drömmar slår in eller krossas.
Så indeed, mina vänner.
När Washington Capitals och Pittsburgh Penguins ikväll ställs öga mot öga i en sista, oeftergivlig och säkerligen oförglömlig uppgörelse om vem som ska storma vidare mot regnbågens fot och vem som försvinner in i sommarens stora tomhet kan jag utan att harkla mig det minsta säga:
Det är för det här jag lever.
• • •
Vet inte om ni såg, men herr bloggare blev kvar så länge på Garden igår natt att jag fick göra det återkommande live-inslaget åt Aftonbladets morgon-tv vid 00.30 på de öde läktarna.
Såg ut så här, det.
Notera den salta slipsen.
Vid det laget – inte mer än två och en halv timme efter att Erik och Henke hade gett varann en innerlig kram under the handshake och likt Elvis sedan left the building – höll en styrka a’ säkert 60-70 man redan på att montera ner rinken och förbereda för smältning av isen.
Lite vemodigt, men också en nyttig påminnelse om att The Show Must Go On.
Alltid.
• • •
Now, kvällens showdown i nationens huvudstad är inte vilken Game 7 som helst heller – som om det nu skulle finnas några sådana.
Capitals har varit inblandade i såna här draman förr, to say the least – inte minst mot Pittsburgh.
Men ingen riktigt som den här ändå.
Till att börja med känns den osedvanligt definitiv – till och med för att vara Washington under Ovetjkin-eran.
This is it – for real.
Antingen slår de ut Pittsburgh och går vidare från andrarundan ikväll – eller så gör de det aldrig.
Men den har också en annan, betydligt mer positiv känsla än alla andra tidigare do-or-die-akter jag sett dem gå upp i under det här omtumlande decenniet.
Då har de utan undantag tagit sig till sig till dessa diaboliska avgöranden genom att tappa till synes solida ledningar och/eller spelat presterat sämre än förväntat.
Nu har de tvärtom hämtat in ett 1-3-underläge och i de två närmast föregående matcherna inte bara spelat bra utan uppträtt med något så för vårens drabbningar sällsynt som pondus, självförtroende och till och med goddamned killer-instinkt.
Så istället för sedvanlig ångest och rädsla och förvissning om att allt går åt helvete igen andas Washington hopp och glädje och förväntansfullt pirr.
Verkligen annorlunda.
Svårt att vänja sig vid, nästan.
Men refreshing.
• • •
Efter graveyard-skiftet på Garden – jag kom inte ut på åttonde avenyn förrän vid halv två – var det några törstiga kollegor från north of the border som tyckte att vi skulle sätta punkt för Rangers-Ottawa-serien med några sängfösare.
Mycket lockande, men Biffen är en duktig mama’s boy och åkte raka vägen hem, drack bara en liten bourbon, sov bara som hastigast och var efter mindre än sju timmar tillbaka på samma adress för att hoppa på Acela-tåget på Penn Station, belägen i Gardens källare (jo, faktiskt – man kan verkligen säga så).
Trött?
Inte lika bedövande som jag varit om jag fallit för de kanadensiska locktonerna.
Men visst.
Trött.
Dock:
Det kommer inte kännas för såna här kvällar går adrenalinpumpen i spinn och trots att det borde vara omöjligt vet jag att jag kommer känna mig mer klarvaken än på hela året när de släpper pucken.
• • •
Men hey.
Pittsburgh Penguins är i stan också.
De såg lite slitna ut senast, absolut, men de är fortfarande regerande mästare, har truppen fullspäckad av superbegåvningar och matchvinnare och de vet väldigt mycket om hur man hanterar den ibland helt chockerande magnituden i såna här matcher.
Så de Caps-fans – för att inte tala om spelare – som inbillar sig att det på något vis är klart, eller blir lätt…oh boy, de riskerar att få känna sig som Hillary Clinton gjorde när hon insåg att hon skulle bli tvingad att ringa Donald Trump och gratulera till valsegern.
• • •
Inga kändisar att rapportera från Acela-tåget den här gången heller, tyvärr.
Inte ens Don Brennan från Ottawa Sun var med.
Det skulle han varit, enligt planer som lades upp under gårdagskvällen, men det visade sig att han av misstag hoppat på ett mjölktåg en timme tidigare
Så det var bara jag och några byråkrater som satt och fäpplade med sin portföljer.
Men kaffet var gott.
• • •
Enligt Bäckis är det en ny attityd som tagit Caps tillbaka in i de här serien.
En mer avslappnad.
Mindre gravallvarlig.
Ja, nästan rebellisk.
– Vi känner att vi inte har nånting alls att förlora. Ser man till vad media skriver kan det ju inte bli värre än det redan varit med alla serier vi förlorat, så vi försöker bara spela så bra vi kan och ha kul och så får vi se vad som händer, sa han på telefon från Pittsburgh efter sjätte matchen.
Ja, ibland är ju det grejen – även i övriga livet.
Man bara säger ”fuck it all” och så får the chips liksom landa where they may.
Funkar förvånansvärt ofta bättre än det egentligen borde.
• • •
Det är verkligen en klassisk Stanley Cup-dag i Washington också.
Solen bränner från klarblå himmel, fukten är tät och jag hinner som alltid bli besvärande varm och svettig under promenaden genom den veritabla dimman av exotiska dofter i Chinatown.
Det är precis som det ska vara.
• • •
Det är många som säger märgfulla saker om det som ska äga rum ikväll.
– Game 7…då har man chansen att skriva sin egen legacy, konstaterar till exempel Bengan Hörnqvist.
Ah.
Så sant.
Den här matcherna röjer personligheter, skiljer mjukostar från lejon och definierar hela öden.
• • •
Jag har sett fler slutspelsmatcher här än jag kan minnas, men aldrig varit med om att de behövt bygga en auxiliary-box för media.
Det har de ikväll.
Det säger något om matchens dignitet.
Jag har förstås hamnat i den auxiliary-boxen och det är ganska långt ifrån optimalt – det känns som att jag kommer stå väldigt mycket för det är bara så jag kan se hela rinken – men förstås inte mer än rätt för jag har ju följt andra serier och ska inte kunna komma hit och bara ta för mig av det göttaste på någon annans bekostnad.
Det innebär inte att jag inte kan vara lite bitter…
• • •
Det trodde man ju, men tydligen har TJ Oshie aldrig spelat en Game 7 tidigare.
– Men jag har hört om dem hela mitt liv. De är mytiska. Och det är Game 7 man drömmer om att avgöra när man är liten knatte och börjar med den här sporten, säger han.
Just så.
• • •
Jag får ibland för mig att ni inte riktigt tror på att Verizon Center ligger i Chinatown, men titta här nu.
CHINA
Ser ni, det står till och med Verizon Center med kinesiska tecken.
• • •
Detta är ju ljuvligt nog inte enda monstermatchen ikväll.
Vi har tvärtom en dubbelgiv Game 7-klassiker, med det slutgiltiga avgörandet mellan Anaheim och Edmonton i Honda Center som Late Night cherry on the cake.
Där gissar jag att det fladdrar ännu mer i nerverna än här, för satan i gatan – Ducks har ju faktiskt åkt ut ur i Game 7 fyra år i rad, i just Honda Center.
Men en jag känner – vi kan kalla honom Lönta – träffade de tre svenskarna på träningen igår och berättar att de var hur coola som helst och pratade ledigt om helt andra saker än hockey (Lönta har den effekten på folk…)
Kanske har de anammat samma fuck you-attityd som Bäckis & co.
Men alldeles oavsett – vem fan kan sia om hur det går där?
Den serien har ju varit lika oförutsägbar som ett John Coltrane-solo och vi gör bäst i att vara redo för vad som helst.
• • •
Jag, mitt elände, fick för mig att jag eventuellt kunde ordna en biljett åt Sportbladet-legendaren Robbie Lauler, som under ett år ju tjänstgör som hemmaman åt SVT:s Washington-korre Carina Bergfeldt, till matchen ikväll.
Men den som jag trodde skulle vara i stånd att hjälpa till med det är inte här så jag fick upp kollegans förväntningar på en kul kväll i onödan.
Dålig Biff.
Men det måste vi ordna om det blir en fortsättning här.
Man vill ju att fotbollskonnässörerna ska få veta hur helvetiskt underhållande en hockeymatch kan vara…
• • •
Nashville Predators har en scout på plats här i vår taskiga lilla auxiliary-box.
De tänker sig helt enkelt att de ska möta ett av de här lagen såsmåningom…
• • •
Naturligtvis ser det ut så här i betongbunkern ett par timmar innan puckdrop.
HANDDUKAR
Det hänger handdukar på alla säten, som ni kanske ser.
Här vet de hur man bygger upp Stanley Cup-stämning.
• • •
Just ja.
Det hade jag glömt.
Justin Williams spelar den här matchen.
Och vad kallas han?
Mister Game 7.
Det är ingen vågad gissning att han kommer att ha med utgången att göra.
• • •
De som var här i femte matchen beskriver stämningen i tredje perioden, när Caps initierade det ryck som fortfarande präglar serien, som ”insane”.
Det tvivlar jag inte en sekund på.
Här kan bli ett öronbedövande väsen under playoff-kvällar – det vet ni som följt bloggen länge – och nu, när det känns som att drömmen finns inom räckhåll, får till och med Bridgestone Arena konkurrens om ”högsta vansinnesvolymen”, I’m sure.
• • •
En annan som är med heter Sidney Crosby.
Carl Hagelin sa förra året att han aldrig träffat en så utpräglad vinnare och grejen med riktiga vinnare är att de når sina allra högsta toppar i de allra största ögonblicken.
Så yeah, han kommer nog ha med utgången att göra han också.
• • •
Så.
Here we are.
Snart släpper de pucken och hockeysäsongen 2016-2017 når sitt – hittills – mest episka klimax.

Game 7 i Washington.
Do or die.
Allt eller inget.
You live for this.

Från skogsbackarna till klimax, del 5 – The End

NY RANGERS – OTTAWA 2-4 (Slut)
• • •
Jaha, det var det.
Sista matchen för säsongen på Madison Square Garden.
Lite abrupt, känns det som.
Såvida det inte arrangeras några omistliga konserter i sommar – och det tror jag inte – kommer jag inte tillbaka till detta andra hem förrän i…ja, september.
Dit är det långt.
Men det är bara logiskt att de slår igen media-ingången för i år och annullerar våra säsongsackrediteringar,
Rangers sköt sig själva i foten uppe i Ottawa några gånger och när det väl gällde, i natt, var Senators definitivt bästa laget.
• • •
Karlsson, Karlsson, Karlsson…
Namnet ekar oavbrutet i den nordamerikanska hockeyrymden i natt igen.
Varenda hockeytyckare värd namnet fullkomligen rejvar om den förstummande artisten från Landsbro.
”Other wordly”, flämtar till exempel Mister Insider Bob McKenzie – vanligen sparsam med superlativen.
Själv bara ler han och säger att det kändes som att han hade bra ”hugg” ikväll och mer är det inte med det.
• • •
Jo, jag ställde FRÅGAN, när jag blev ensam med HL.
Lite inlindat kanske, men ändå.
Han tog det med fattning.
Vad han se får ni kolla på sportbladet.se för att bli varse!
• • •
När Boucher, nöjd som en påfågel i spegelhallen (va?), får frågan hur han ”förklarar” Erik bara slår han ut med armarna.
– Jag kan inte. Han bara är en superstar som blivit en vinnare och framförallt gör det han gör för sitt lag. Han är en enorm ledare för oss, jag kan inte hylla honom nog.
Nej, vem kan det.
• • •
Henke är nykter i sin analys.
– Jag tycker vi var bättre laget, men de var bättre på att hitta sätt att vinna och det ska de ha cred för. Vi hade chansen uppe i Ottawa alla tre matcherna, men de vinner samtliga i alla fall, säger han med tom blick men stadig stämma.
• • •
Nu ska jag sova några timmar – sedan bär det av igen.
Mot DC.
Vi hörs därifrån när slutspelets hittills mest infernaliska drama börjar.
• • •
En sak till bara:
Den här vill säga hejdå.
ACK
Den har nu gjort sitt och förs till arkivet där svunna säsonger vilar…

Från skogsbackarna till klimax, del 3

NY RANGERS – OTTAWA 1-3 (Period 2)
• • •
King Karl, kallar dom honom i Ottawa.
Erik Karlsson heter han egentligen.
Han kommer från Landsbro i Småland, är 26 år gammal och spelar hockey som inte finns.
Man kan inte vara så bra som han är i den här matchen – allra minst med en bruten fot.
Men han är det ändå.
Naturligtvis är det han som slutligen – väl? – bryter ryggen av Rangers i slutspelet 2017.

De har efter en direkt anemisk första halva av matchen faktiskt lyckats reducera och börjar få vittring och spelar i några sekvenser med…ja, energi.
Då sticker han iväg i en av sina magnifika soloräder över hela banan, släpper pucken till Bobby Ryan, smyger omärkligt in i position i vänstra tekningscirkeln, får tillbaka pucken och nyper direkt in 3-1 på detroniserade kompisen Lundqvist.
Om det nånsin var befogat med ett ”ojvoj” är det nu.
Så:
Ojvoj!!!
• • •
Bouchers fälla har slagit igen rakt över handlingsförlamade kollegan Badtofflans ritbord.
Hemmaspelarna kommer ingenstans – och de underlättar inte för sig själva genom att vara helt off heller.
Under de inledande 33 minuterna är det knappt en passning som sitter där den ska, de har svårt att hitta rätt vägar ut och in i zonerna, det går långsamt och ser trögt ut.
Erfarenhet will only get you that far, tror jag bestämt…
• • •
Mika är verkligen den som tänder hoppet med ett frilägesmål.
Bara för en kort stund visserligen, men ändå.
Kände ju det på mig.
• • •
Fansen försöker göra sitt – oväntat nog.
De brukar surna som gammal grädde när favoriterna har såna här kvällar, men nu eldar de faktiskt på rätt duktigt.
Responsen uteblir dock och känner jag honom rätt kommer Gris-Olle snart bara sitta och bröla om att Badtofflan måste avgå.
• • •
Och tänk, Sens har inte ens behövt använda Chris Neil för att få till det här övertaget…
• • •
Plötsligt kommer det mail om att Rangers möter Sabres i Winter Classic på Citi Field, New York Mets hemmaplan, på nyårsdagen 2018.
Ja, det är dags att börja tänka på nästa säsong här…
• • •
Tror vi ska vara glada över att en viss Tobias ligger och sover.
Han hade inte riktigt uppskattat det som utspelas på Garden-isen.
• • •
Bobby Ryan var ju ett utropstecken i serien mot Boston, men har hållit en lägre profil mot Rangers.
Fram till ikväll.
Han är förträfflig i den här matchen.
• • •
Mister Anderson får assist på Eriks mål.
Det är nåt väldigt coolt när målvakter tar sig in i protokollet.
• • •
Rangers för gå all Dylan Thomas nu.
För hur är det det heter i hans berömda dikt?

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Det lär inte hjälpa en av de största kvällarna i Erik Karlssons karriär, men de har inget annat val.

Från skogsbackarna till klimax, del 2

NY RANGERS – OTTAWA 0-2 (Period 1)
• • •
Det är nästan så det stramar till i säsongsackrediteringen runt halsen.
D
en känner instinktivt att den gjort sitt och inte behöver tjänstgöra mer i år.
För Jesus, Rangers gör sin sämsta period i hela serien och blir rejält tillplattade av Sens.
Som i sin tur gör sin bästa period – framförallt här på Garden – och stormar upp i tvåmålsledning för första gången.
Och hör mig här:
Är det något Guy Boucher-lag är bra på är det att spela med ledning.
Ridån är på väg ner på Manhattan.
• • •
Nick Holden borde verkligen tvingas betala inträde för agerandet vid gästernas ledningsmål.
Hoffman får stå lika ensam som Will Smith i ”I am Legend” mitt i slottet – medan den till synes stelbensopererade Vigneault-favoriten orörlig begrundar hela sekvensen från en trevlig position intill Henke.
Otroligt, faktiskt.
• • •
Mister Anderson har uppenbarligen grillen på högsta värmen ikväll.
Det lilla de oinspirerade hemmaspelarna skickar mot honom parerar han med verklig pondus.
• • •
Fast Eriks skottfint, som slutar med att han nästan vallar in pucken via I Am Legend-frie Hoffmans klubblad, är förstås femstjärnig.
Vilket snille.
• • •
För Lundqvist kunde det inte bli mycket surare.
Först gör han den rätt så sanslösa Gordon Banks-räddningen när Erik laddar sin småländska bössa – för även om skeppet sjunker ska just han inte få göra några mål, right? – och sen stänker Stone bara in där pärlan i nättaket.
• • •
Nu ville rättstavningsprogrammet ändra ”skottfint” till ”skitfint” och för all del…det var ju det!
• • •
Det är lite fint att Almtunas Dominik Hasek, Magnus Hellberg, ingår i Rangers taxi-squad och alltid anges som healthy scratch.
Stanley Cup-febern borde gripa omkring sig i Uppsala!
• • •
John Amirante fick bara ett byte i det här slutspelet, verkar det som.
Idag var nån anonym tjomme som sjöng nationalhymnerna igen.
Så det är ju inte alls konstigt att det skiter sig för Blåskjortorna.
• • •
Men hörrni….spåret?
Vad händer?

Vi når de stora avgörandena och glöden bara falnar?
Nu får jag be några goda U-båtar att sticka upp periskopen genom stiltjen.
• • •
Hemmaspelarna kan i alla fall trösta sig med att Paul Anka (!) är här och tittar på dem.
Borde inte han supporta…Ducks?
Ah, sorry,
• • •
Hur var det nu…all den här erfarenheten, skulle inte den vara guld värd för Rangers?
Hittills har de påmint mer om hur kids brukade – brukade, säger jag, för så är det ju inte längre – uppträda när the going got tough.
Några som ska föreställa ledande åker ju bara och gömmer sig, som om de är rädda och inte vill vara med om det här.
Sicket ynk.
Själv ska jag krama en snus, rätta till slipsknuten och hälla upp en mugg kaffe.

Från skogsbackarna till klimax

För tio månader sedan, när högsommaren stod i brand och vännerna flockades i det förföriska skymningsljuset på uteserveringar och med klirrande glas i händerna lystrade till rungande skrattsalvor, stångade de sig ensamma uppför branta skogsbackar, släpande på bildäck som hängde i rep knutna runt midjan.
Det smakade blod i munnen, brände i lungorna, gjorde så ont i benen att det egentligen inte gick att uthärda.
Men de fortsatte.
Bet ihop, pressade sig ytterligare ett par meter upp i lutningen, tog i tills det svartnade för ögonen.
Sedan gjorde de det igen.
För hockeyartisterna som nu, när den förra sommaren för länge sedan fallit i glömska och en ny står för dörren, glider ut i det gnistrande strålkastarskenet i the woooorld’s most famous arena visste ju att den här sortens defining moments väntade långt i fjärran, bortanför den mörka hösten och den isande vintern
Det var exakt det här – avgöranden när hela säsonger står på spel – de tänkte på när pulsen dunkade i pannan i den där jävla backen. Det var den här kvällen de målade upp för sitt inre, det var det här ögonblicket som fick dem att fortsätta tills de svimmade.
För det är till just till Game 6-draman med potentiell handskakningsceremoni i potten man behöver den styrka, den kondition, den uthållighet och, kanske framförallt, den mentala styvhet barmarkstortyren garanterar.
När en Michael Grabner bryter sig loss i ett blixtrande friläge går det en rak linje till den österrikiska alpsluttning han svimmade i i juli, när Dion Phaneuf slänger sig och täcker ett skott han vet kommer att göra så in i helvete ont går det en likadan till backarna i Hollywood – bakom hustrun Elishas fancy villa – där han vrålade av utmattning i den mimosa-doftande kvällen och när Henrik Lundqvist går ner i spagat för att parera ett omöjligt Erik Karlsson-skott går det en till den västsvenska slänt där han stod med tom blick och flämtade.
Och när krutröken lagt sagt kan de alla ha fått svar på den ödesmättade frågan om det var värt det eller inte.
Tjugo män kan få belöningen för blodsmaken ikväll – och tjugo kan få drömmarna de drömde där i backen krossade.
Eller så möts de igen i en ännu mer djävulsk all-or-nothing-killer om några dygn.
Vi är där nu.
Vid stunderna det handlar om, vid ögonblicken som avgör allting.
Jag älskar varje sekund.
• • •
En endaste futtig Yuengling unnade jag mig på Bailey’s Sportsbar på Broadway i Nashville under de två avslutande perioderna mellan Pens och Caps igår kväll; jag skulle ju tillbaka till hotellet och skriva och sedan hade jag bagarväckning minimale att tänka på.
Men det var ändå en fin stund – framförallt tack vare engagemanget vid borden intill.
Fördomen om att Nashville inte bryr sig om hockey vill ju inte riktigt släppa ens efter folkfester som dem de nu håller i Bridgestone kväll efter kväll, så jag trodde att jag skulle få be personalen att slå över till hockeyn på någon liten tv i hörnet, men sannerligen inte.
De visade Stanley Cup på största bildskärmen och en månghövdad, törstig och passionerad skara följde varje skär på Verizon-isen.
Flertalet verkade hålla på Washington och det var ju roligt för dem, för Bäckis & co stod – som ni såg – för sin hittills mest solida insats i hela slutspelet och smiskade pingvinstjärten rosa.
Nu väntar decenniets match i The District imorrn.
Till den ber jag dock att få återkomma om ett dygn…
• • •
Det är ”bara” Game 6 på Garden ikväll.
Så vi når inte upp till de översta luftlager där det ringer i öronen och syret inte riktigt räcker till.
På de höjderna avgörs bara odödliga Game 7-rysare.
Men det är Elimination Game – Rangers säsong kan dö, Senators kan säkra en fantasi – och det räcker för att ladda vårkvällen med alldeles särskilt sorts sprakande elektricitet, ett alldeles särskilt sorts allvar, en alldeles särskild sorts feber.
Och för att helt inbilskt knyta ihop min, och er, upplevelse med spelarna:
Det är den elektriciteten, det allvaret och den febern jag målar upp för mitt inre när jag sitter här i slutet av september och tittar på hopplöst döda försäsongsmatcher…
• • •
”Det kommer vara lite bumpy i gränstrakterna mellan Tennessee och Kentucky”, varnade piloten på den lilla American Airlines-kärran tillbaka till New York i förmiddags.
No kidding.
Det var ett tag så illa att jag, som så ofta i den sortens situationer, började viska till en gud jag vanligtvis inte alls tror på och lovade att sluta flyga om han bara såg till att turbulensen bedarrade något.
Jävla Kentucky.
Men såna löften glömmer man ju när det såsmåningom lugnar ner sig och den här obetalbara vyn återigen möter under inflygningen mot LaGuardia.
VIEW
Never gets old, det.
Jag skulle för övrigt kunna peka ut mitt hus på bilden, men så roligt ska vi inte ha det
• • •
Not who we are, not what we do…
Så beskriver Johnny Cash-stämman, Guy Boucher, Senators två framträdanden här på Manhattan förra veckan.
Nu är det dock meningen att vi verkligen ska få se vilka de är och vad de gör.
Så nu försöker besökarna från North of the border blidka hockeygudarna med lite skrock.
De har till exempel bytt platser i omklädningsrummet, ställer in morning skates, bor på annat hotell och gör helt andra saker när de har tid över.
– Spelarnas idéer, jag tycker bara det är onödigt att ödsla energi på superstition, säger The Man in Black.
Ah, snacka skit.
Alla är lite vidskepliga – och det mår vi bara bra av.
Själv har jag till exempel särskilda flyg-kallingar på mig idag, och det var bara tack vare dem vi överlevde turbulensen i ovan Kentucky för några timmar sedan…
• • •
Jag skulle ha väntat med att tippa Dallas Stars som Stanley Cup-finalist…
Det är min första tanke när jag nås av eftermiddagens nyhet att LA Kings trejdat Big Ben Bishop till Texas.
För därmed råder det ju inga tvivel:
Det är en verklig contender som huserar i American Airlines Center nu.
• • •
Erfarenhet är viktigt, vill ju vi som passerat mellantiden på väg ner mot livets målgång gärna tro och i det avseendet är Rangers ett angenämt hockeylag att följa, för de pratar knappt om annat än just erfarenhet.
I synnerhet när de, som ikväll, stirrar Liemannen – minns ni honom? – i vitögat.
Fast de får mothugg av stans ledande hockeytyckare i NY Post idag.
Jag har hört nog om erfarenhet, skriver Brookise , och vill istället se ”urgency”, noggrannhet med detaljer och disciplin.
Jo, den typen av kvaliteter skulle onekligen komma väl till pass en sån här kväll.
Men jag tror samtidigt det ligger en hel del i det Henke säger om…just det; erfarenhet.
– Att ha varit i en situation tidigare hjälper väldigt mycket. Det handlar inte så mycket om vad man ska ha för gameplan utan att man vet hur man ska hantera sina tankar och känslor.
Exakt.
Som när man sitter i skräckinjagande turbulens och vet precis vad man ska viska till gud…
• • •
Ingen har sagt att jag är ”spiffy” idag, upprörande nog, men jag sätter nog ändå fyra plus på den midnattsblå kavajen och den blå-svart-randiga slipsen.
Sådeså!
• • •
Han spelade bara två och en halv minut senast.
Resten av matchen satt han antingen utvisad – eller bänkad.
Ändå insisterar Senators på att den argsinte oxen, Chris Neil, hade avgörande betydelse för segern som gav dem slagläge.
– Jag vägrar köpa det. När man inte spelar mer…då påverkar man inte resultatet, fnyser Badtofflan.
Jag instämmer, men Boucher skiter i både Badtofflan och mig och tycks fast besluten att släppa ut och det gör han såklart av en anledning.
• • •
Mediauppbådet som följt den här serien från början och också klippte femte matchen i Canadien Tire Centre börjar få en något sliten och glåmig framtoning,
Jag vet varför.
De saknar Lönta
Han kan lysa upp en hel slutspelsserie med sitt goda humör, sina dåliga skämt och sin stamina vid bardisken.
Men nu sitter han på en beach i Orange County och kisar mot solen och vi får klara oss själva.
• • •
Det finns ett unikt undantag från temat i dagens intro.
Erik Karlsson.
Som Boucher konstaterade förra veckan:
– Erik behöver inte träna. Hans prestationer påverkas inte alls om han är med på våra övningar eller inte. Det har jag inte sagt om någon annan spelare i hela mitt liv.
Givetvis betyder det inte att det småländska underverket kan partaja sig genom sommaren, han måste säkerligen underkasta sig viss barmarksplåga han också.
Men blodsmak och svimningsanfall?
Nä.
Erik är bäst ändå.
Inte minst när det, som denna förtätade vårkväll, gäller allt.
• • •
Jag trodde bara det var var Dolan himself som fick köra in sin bil i själva hallen, men nu ser vi på monitorerna i våra skrivbord hur ers majestät Lundqvist – spiffy om någon! – hoppar ur en svart SUV vid zamboni-entrén.
Well, är det någon som förtjänar special treatment så…
• • •
Om Senators vinner ikväll är det klubbens största framgång sedan de vann Game 5 mot New Jersey Devils i dåvarande Continental Airlines Arena i Meadowlands femte maj 2007.
Jag var där då och gjorde min första riktiga intervju med Alfie och den blev bra som fan, för att han hade så mycket mer att säga än de flesta andra, och några veckor senare, när de hade slagit ut även Sabres, gjorde jag en ännu bättre i Buffalo.
Vad jag vill ha sagt med det vet jag inte, jag vill väl egentligen bara kokettera med att jag var med då också, och så råkade Alfie gå förbi här på pressläktaren alldeles nyss, så det var svårt att inte börja associera till det som hände för tio år sedan.
Men:
Det tidsperspektivet säger en del om vad som står på spel för den kanadensiska huvudstaden.
• • •
När jag skriver just de här orden har matchvärmningen precis börjat.
I Nashville var det vid det laget fullknökat på samtliga läktarsektioner och ramsorna ekade under takåsarna.
Likadant kommer det garanterat vara i Verizon Center.
På Garden ser det ut så här.
GAAARDEN
Lite nedslående…
• • •
Det har ända sedan serien startade känts som att Mika kommer göra mål på sina gamla kompisar och ikväll händer det, jag är rätt övertygad om det.
• • •
OK, ladies and gentlemen – bloggen proudly presents Game 6 mellan New York Rangers och Ottawa Senators.
Allt – och lite till – ligger i potten.
Nu åker vi.

Big Drama i P-burgh

Aloha!
Ikväll blir det inte riktigt som vi tänkt oss, för jag är kvar i Nashville – det fanns några ”knäck” kvar att göra här, förstår ni – och de har fortfarande inte NBC:s sportkanal på hotellet.
Så jag tänker se The Big Drama i Pittsburgh på lämplig bar och där vill jag inte sitta och krångla med laptop, så mycket till bloggande är inte att vänta.
Jag har dock lite text kvar att skriva och klämmer förstaperioden på en fulstream på rummet, så så länge den pågår kan ni i alla fall kunna lämna kommentarer i spåret.
Men från och med imorrn är allt som vanligt igen.

Den stora folkfesten, del 5 – The End

NASHVILLE – ST. LOUIS 3-1 (Slut)
• • •
Heliga Guds moder…
Ljudvolymen sista minuten, efter Järnkroks killer i tom kasse, hör till det mest öronbedövande jag upplevt.
Inte ens på de mest sjövilda konserter jag under 20 år bevakade som musikrecensent lät det lika mycket.
– Nej, det var rätt fantastiskt. Det har aldrig varit högre här inne i alla fall, säger Arvy.
Så här en dryg timme efteråt känns det bara som….jag vill uppelva det igen!
• • •
Jag är ledsen, men lökigt nog ingår NBC:s sportkanal inte i programutbudet på hotell-tV.n här i hockeystaden Nashville (hm).
Så det absurda som just nu händer i Rogers Place följer jag blott på en dassig ful-stream som lägger av med jämna mellanrum.
Så kan vi inte ha det; så fort jag är klar med detta ska jag söka mig till en sportbar och se den där bataljen på riktigt.
• • •
Naturligtvis gjorde samtliga Nashville-svenskar avtryck i protokollet.
Ekholm slog den där EK65-mackan till Josi, Flipper och Arvy hade båda assist på Johansens grymma kasse och Järnkrok hamrade in spiken i den tomma kassen.
Detta ÄR det blågula Stanley Cup-slutspelet.
• • •
Men hur är det som pågår i Edmonton ens möjligt?
5 fucking 0!??!
Oilers saknar ju både Sekera och Kleffy Klefbom.
Ännu en gång, dock:
 Det spelar ingen roll vad som än händer de här kidsen; om de åker på 07-smockor, tappar tremålsledningar under slutminuterna eller om de drabbades av förödande skador.
De kommer bara igen – om och om och om igen.
Otroligt imponerande.
• • •
Det är förstås stojigt och uppspelt i Preds lilla omklädningsrum, ett par högljudda ”Fuck, yeah!” fortplantar sig rentaav ut i korridoren med vi murvlar står och väntar på att bli insläppta
Men de nyblivna konferensfinalisterna lugnar ner sig snabbt.
– Ja, det här är roligt, men vi har ju bara kommit halvvägs. Mer återstår, säger Flipper med en axelryckning.
Den sortens uttalanden borde glädje de som vill Nashvilles väl och ve, för that’s the spirit.
Blir man FÖR glad över att ha tagit sig till konferensfinal tar man sig sällan längre.
• • •
5-0.
Efter 20.
Jag kommer inte över det.
Det är ju helt wacko.
• • •
Fansen, däremot, har inga skäl att hålla tillbaka någon eufori när den största hockeyframgången i stans historia är ett faktum.
Klockan är bara strax efter sex när jag passerar på väg mot hotellet, men Broadway har redan börjat gunga och rulla.

Det blir en lång söndagkväll…
• • •
Bluesmännen byter om snabbare än jag nånsin sett hockeyspelare byta om tidigare och försvinner snabbt till spelarbussen för vidare transport till BNA och flight tillbaka till Missouri.
Blickarna är tomma, sorgsna, vilsna…
Det finns nästan inget sorgligare NHL-proffs som just blivit utslagna ur Stanley Cup-slutspelet.
Usch.
• • •
Eky skrockar när jag kommer dragande med mina Erik Karlsson-liknelser.
– Nja, så bra är jag väl inte….
Jo, just i den situationen – absolut.
• • •
Alex Steen bröt foten redan i första matchen mot Minnesota, avslöjas efter slutsignalen.
Ändå har han spelat vidare.
Tills skadan förvärrades av pucken han fick på samma fot i Game 4.
Då var han tvungen att kapitulera.
I en match.
Idag var han alltså tillbaka igen.
Då pumpar hjärtat passionerat – för lagkompisarna, för klubben, för hockeyn.
• • •
Nu ska jag byta om och gå ut och försöka hitta en bar så jag kan se de avslutande perioderna i Rogers Place.
Tack för idag.
Det känns som att det kommer komma fler rapporter med dateline Nashville framöver…

Sida 652 av 1346