Calle Järnkrok sätter 3-1 i tom kasse – och här är nu sånt jävla tryck att jag inte tror mina ögon och öron.
Preds till konferensfinal!
Mer sen!

NASHVILLE – ST. LOUIS 1-1 (Period 2)
• • •
Predators och deras andraperioder…
Fuck, man!
Plötsligt är de inte mjukare i armarna – eller nån annanstans – än Eiffeltornet är i sina järnbalkar utan bara exploderar i sekvenser så blixtrande powerful och furiösa att det nästan svartnar för ögonen.
Kan de bevara den energin i tredje får bluesmännen hålla hårt i pungarna om de ska överleva.
• • •
Jag som trodde risken för arbetsskadan tinnitus eliminerades när jag slutade som recensent och inte längre behövde bevaka AC/DC-konserter.
Morsning korsning.
När Preds gör mål följer ett flera minuter långt vrål som får trumhinnorna att fladdra som hörnflaggorna på Ullevi i västsvensk höststorm.
Herrejävlar.
• • •
Ekholms passning till Roman Josi vid den omedelbara kvitteringen håller rena rama Erik Karlsson-klassen.
Så är han – precis som den sjungande lantbrevbäraren Evert Sandin – uppvuxen i Vikarbyn utanför Rättvik också.
Där har de alltid höjts sig i de allra största ögonblicken.
• • •
Allt i Bridgestone är femstjärnigt – utom antalet toaletter.
De trodde tydligen aldrig att det skulle bli fullsatt när de byggde ladan så de är alldeles för få, köerna i pauserna helt omöjliga och vi som nu sitter och skruvar på oss i stolarna många.
• • •
Nej, Hek, jag åt på Sun Records-dinern ute på stan och satt sen här kämpade med intro när kollegorna frossade i Bridgestones skivade köttbullar.
Men jag ska klämma en grillad med bröd i den paus som följer nu.
• • •
Hm, det oroar mig att ingen bemödar sig om att ta ner en puck som fastnar högt up i skyddsnätet bakom Pinnen, för när nån dammar in i plexit nedanför kommer den ramla ner på isen igen och då kan det bli jävligt rörigt.
• • •
Om det blevo oväntad final mellan Predators och Senators skulle det ju bli Canadien Tire mot Bridgestone.
Hm.
• • •
Nu ska jag väl inte bli greedy, när vi haft så många högtidsstunder i snart en månads tid, men…jag hade väntat mig mer tryck i spåret idag.
Det är Sverige-vänlig-tid och en av de allra största matcherna som spelats på ett år.
Host, host, kom igen nu.
• • •
Ja, alltid är det nån Nashville-back som placerar de mest skinande vackra offren vid hockeygudarnas fötter.
Den här gången är det Roman Josi.
Han gör en monstermatch.
• • •
I sista reklampausen sprang jag faktiskt iväg och lättade på trycket.
Jag gillar egentligen inte att missa en endaste sekund – ens under powerbreaks – men nöden har ingen djungel, som Rolf Zetterlund aldrig sa men i Borlänge hävdar vi det ändå.
• • •
Jag hade glömt att Perron kan se så skräckinjagande stor ut.
• • •
Med PK är det som det är.
Man får ta det onda med det goda, för i långa loppet väger det goda över.
• • •
Handslag, klapp eller kyss?
Nja, men en handshake kan vänta om 35-40 minuter.
Ojvoj.

NASHVILLE – ST. LOUIS 0-1 (Period 1)
• • •
Det är 21 grader i centrala Tennessee idag, men Nashville Predators har frossa.
De är helt helt lite tagna av det enorma i ögonblicket, och av kraften i hypen, och klarar inte att prestera på normal nivå.
Det blir lite för mjukt i armarna och knävecken, andningen hackar, tankarna snurrar…
Sådant har hänt mer meriterade gossar än de som uppträder här och det är i princip omöjligt att förebygga.
Samtidigt mullrar lagmaskinen Blues – precis som förväntat – sammanbitet och envetet på i tung, tajt old school-anda.
Så folkfesten har om inte kommit av sig så i alla fall tvingats till ett långt, utmattande andningsuppehåll.
• • •
Men övertändning eller inte – inramningen förstummar.
Det är i knökat i bänkraderna redan tio minuter innan lagen kommer ut för line-up, alla står upp och ramsorna ekar så jag gissar att Ekholm & inte bara hör.
De rister rimligen i väggarna nere i deras katakomber..
Oh yes, oh yes – det är så HÄR det ska vara när det är Stanley Cup Playoffs!
• • •
Jo, Alex Steen spelar.
Inte så lite imponerande med tanke på att han gick med kryckor för bara några dygn sedan.
Men vi vet ju det om hockeyspelare vid det här laget – de är gjorda av nåt annat än vi vanliga morsgrisar.
• • •
The CEO of everything upprörs i sms över att jag plågar honom med bilder av älskade honky tonken Robert’s Western World.
”Men för helvete! Det där är som att stå på andra sidan Checkpoint Charlie med hamburgare och en Stratocaster och vråla: ”Här har vi det gott, hur har ni det där i kolchosen”.
Ha ha!
• • •
Faktum är att Blues ett tag har 7-0 i skott.
Sen får hemmalaget två powerplay och jämnar ut spelet något, men särskilt mycket skapar de inte då heller.
Igen:
Det är svårt att hålla i klubban när det är mjukt i armarna…
• • •
Wow, inte Dolly förvisso – men väl Lady Antebellum!
Det är en av det samtida Nashvilles allra största akter och att de kommer hit och sjunger nationalsången säger allt man behöver veta om vilken big jävla deal Preds är i stan den här våren.
Det säger också att bara preludierna är värd entréslanten i Bridgestone just nu.
• • •
Totter’s Lane, Finland nämner vi inte idag – då kommer TeemuS aldrig prata med mig mer…
• • •
Och när nationalsången klingat ut zoomar de in vem på läktaren om inte Kevin Fiala – med Preds-jersey och handduk i hand.
Moral-boost monumentale.
• • •
En dag ska vi se att Biffen, 49, fattar att han inte ska tugga på snusdoselocket när det går trögt att skriva, för det är värre att det lilla han har kvar av framtänder går sönder än att texten inte får riktig spänst…
• • •
Preds behöver nästa mål.
Om Blues går upp i 2-0-ledning luktar det Game 7 i Scottrade om ett par dagar.
Och då?
Ojvoj.

Oh, brother.
Nashville pulserar.
Jag trampar ut i ankomsthallen på BNA – som Nashville International av oklara skäl kallas – vid halv tio på förmiddagen och känner det omedelbart i den mjuka förmiddagsvärmen:
Febern.
Ivern.
Ruset.
Man kunde tro att Jimmie Rodgers, Hank Williams, Patsy Cline, Mother Maybelle Carter, Gram Parsons, Tammy Wynette, Johnny Cash och George Jones alla återuppstått – och utlovat en gemensam show under en cook-out på Martin’s BBQ.
Men nej.

Det är hockey som satt den gudfruktiga gamla sydstatsmetropolen i brand.
Hockey!
För 25 år sedan kunde de inte skilja på en puck och en vattensäng i de här trakterna, men i början av maj 2017 är Predators – mitt uppe i sitt bästa playoff-framträdande någonsin och just nu en enda seger från den första konferensfinalen i klubbens historia – hetare än både steel-guitars, Stetson-hattar, ormskinnsboots och baby back ribs.
Jag vet inte om jag överhuvudtaget upplevt en hel bygd här borta försatt i samma slags Stanley Cup-trans.
Ja, kanske i Tampa finalåret 2015 – men där hade de redan upplevt ett hockeyklimax vid det laget. Här är drömmen om det omöjliga nyare och känslosvallet därför så mycket mer intensivt.
Det är väldigt, väldigt häftigt att få uppleva live
• • •
Precis som väntat fick Rangers koleriska supporterskara åter formidabelt tuppjuck på Badtofflan efter den tappade ledningen i slutminuterna igår.
NHL-fans är onekligen lite drama queens ibland…
Jag håller med om det var ett flagrant misstag att ännu en gång ha Marc Staal på isen i ett så avgörande läge, men really – sett till helheten var det spelarna som förlorade Game 5, inte coachen.
Som en irriterad Zuccarello fräser i New York Post idag.
– Ingen i vårt lag kan gå härifrån och säga att han spelade tillräckligt bra. Vi borde ha vunnit den här matchen, men sköt oss själva i foten.
There you go.
• • •
När klockan hemma på Manhattan ringde vid fem i morse kändes idén med hela den här utflykten emellertid mindre begåvad.
– Avgå gubbjävel, kan det rentav hände att jag muttrade åt mig själv.
Men redan ute på LaGuardia kändes det bättre, för där rådde skön stiltje innan stora söndagsrushen, och på planet ner fick tanken på att jag snart skulle sitta i Bridgestone Arena igen fäste och hjärtat började slå i hetsig eufori.
• • •
Budskapet från pingvinerna efter den lilla snytingen i DC:s Chinatown igår kväll är otvetydigt.
Ja, det var en besvikelse att det inte gick att stänga serien på en gång – men vi minns fjolåret.
Då blev det också förlust i Game 5 i Washington och sedan åkte de hem till Pittsburgh och vann där i Game 6 istället.
Sant.
Men det känns annorlunda den här gången.
Regerande mästarna är inte lika mördande bra och Caps inte lika mycket mjukglass i anden.
Så jag är övertygad om att det blir en Game 7 också.
Hur det går i den låter jag dock vara osagt.
• • •
Jag anländer så tidigt att hotellrummet inte är klart ännu, så det är bara att slänga in väskan och be att få återkomma ikväll – för naturligtvis är jag redan dressed for Stanley Cup, det vill säga i kostym – och istället gå ut i solen på nedre Broadway.
Där är stämningen lite…duven.

Det går liksom att ana att det bara är några timmar sedan nattens sista Brad Paisley-dängor klingade ut och de mest ihärdiga rumlarna ramlade hemåt.
Men samtidigt mullrar det, den tidiga timmen till trots, av förväntningar inför det som väntar denna heliga eftermiddag.
Barerna och honky tonksen börjar långsamt fyllas av fans i gyllene Preds-jerseys och när en trubadur pluggar i gitarren på The Brewhouse och säger något om Mike Fisher rullar jublet ut genom de öppna panoramafönstren.
Det här kommer verkligen bli nåt…
• • •
– Vi måste sluta ses på det här sättet, är det plötsligt någon som ropar när jag efter en ljuvlig brunch på Sun Diner vägg i vägg med Johnny Cash-museet kommer stövlande mot media-entrén.
Kenny Albert, den förträfflige kommentatorn, är förstås här och tycks lika glad som förvånad över att få se en bekant från New York.
– Har du varit här tidigare i slutspelet i år? Det är helt otroligt högljutt, lovar han.
Jo, jag har börjat förstå det.
• • •
Precis utanför huvudentrén vid just Broadway har de byggt upp en hel liten nöjespark och det är i och för sig inte så ovanligt, det gjorde de till och med i Newark på den tiden Devils uppträdde i Stanley Cup.
Vad som däremot är unikt är att fansen här får ge sig på en bil målad i motståndarlagets färger med sparkar och slägga.


Det är ett mycket populärt nöje – förmodligen för att människor här till vardags är så försynta och artiga och aldrig skulle komma på tanken att vandalisera ens en nyckelring.
Men är det folkfest så är det.
• • •
Den höga volymen i hemmahallen berättade även Mattias Ekholm om på telefon häromdagen.
– Fem minuter innan matchstart hör vi fansen ända ner i omklädningsrummet. Så man är minst sagt taggad när man kommer ut på isen.
Jag får lite gåshud av den lilla storyn.
Tänk det hemma på Garden.

Där hör hemmalaget inget mer än ventilationen i omklädningsrummet fem minuter före matchstart.
• • •
Bara så Svenska Fans-Viberg och The CEO of Everything Sibner – mina vapendragare under några rätt så oförglömliga dagar här i februari – får se.

Jo, Robert’s Western World finns kvar…
• • •
Brage tog fjärde raka idag.
Jag vill bara ha det fört till protokollet.
• • •
Till och med Blues-spelarna är lite tagna av den makalösa atmosfären i Bridgestone.
Eller var i alla fall under de inledande två matcherna.
– Det var ju första gången vi spelade slutspelsmatcher i Nashville och vi visste väl inte riktigt hur högljutt det skulle vara. Men nu är vi mer förberedda på vad som väntar och kommer kunna hantera det bättre, sa Patrik Berglund när han mötte media på flygplatsen i St. Louis innan flighten hit igår eftermiddag
• • •
Under förstarundan mot Chicago gjorde Predators medial braksuccé genom att dela ut små presentpåsar på pressläktaren.
Det har de dock slutat med nu, konstaterar jag lätt stött.
Fan, jag som hade sett fram emot en Jack Daniel’s-flarra…
• • •
Walk tall och tyck att du förtjänar it all och allt det där.
Sure.
Men samtidigt är det viktigt att undvika att bli offer för högmod också.
Det är risken med hypen som brusar i Nashville.
Jag hör lokala radiopratare skrävla om att Blues inte har en chans om Preds bara kommer med sitt A-game och det är inget annat än respektlöst.
St. Louis Blues är ett högklassigt hockeylag som man verkligen inte skakar av sig hur som helst.
Det gör de som ska försöka slå ut dem idag bäst i att ha klart för sig.
• • •
Det allra bästa med den här matchen – bortsett från en massa annat! – är att den börjar redan 14.00, lokal tid.
Det innebär att det kommer finnas gott om tid för avslappningsövningar på Broadway ikväll – även om de ställer till med långt övertidsdrama här också.
Ibland blir allt så bra…
• • •
Flipper, Eky, Arvy och Ironhook från Gävle är förstås de stora svenska stjärnorna i Nashville just nu.
Men inte de enda.
Jill Johnson är faktiskt här och spelar in en ny säsong på sin berömda veranda.
Hoppas någon – till exempelvis legendariske fotografen Tony Johansson, som ingår i produktionen – upplyst henne om att hon måste se en slutspelsmatch i Bridgestone.
• • •
Självfallet.

Här hänger handdukarna – gula! – på sätena redan från början.
Så gör de i riktiga hallar när det är slutspel.
• • •
Alex Steen har rest med Blues hit, men den bistre Mike Yeo vägrar avslöja om han spelar.
Hoppas.
Ju fler svenskar, desto…ja, ni vet hur den här bloggen ser på världen.
• • •
I takt med att tempen stigit kring rovdjuren har kvaliteten på de som sjunger nationalsången innan matcherna i ladan bara blivit högre och högre.
Vem som får äran idag är inte känt ännu, men jag hoppas på min gamla kompis Dolly.
• • •
Well, Steen är med på värmningen i alla fall.

Det var han å andra sidan i Scottrade Center senast också.
• • •
Barry Melrose i USA Today:
– En Stanley Cup-final i Nashville skulle antagligen bli den bästa vi någonsin upplevt.
Inga små ord, men titta inte på mig för att få medhåll om att han har fel i det antagandet.
• • •
De var gudar mot Blackhawks och driver med sig hela laget även i den här serien, men faktum är att JOFA-kedjan – Flipper, Ryan Johansen och kärnkraftsreaktorn från Kågedalen, Arvy – ”bara” producerat tre poäng mot Blues.
Kan de bryta genom vallen och få mer uträttat ikväll håller jag nästan med de där radiopratarna.

Då är det i princip kört för bluesmännen.
• • •
Hemmafansen är förstås i förkrossande majoritet, men några som håller på Bulan har faktiskt letat sig hit.

Vackert, är det inte?
• • •
I’m watching the sun go down this evening
And soon it will wake this town that’s made of dreams.
But before it does a new star will be shining
And that’s the way it is on the Nashville scene.

Så sjunger Hank Williams Jr om sin hemstad och det känns som väldigt lämpliga rader att sätta punkt med när Predators nu ska spela den största matchen i Bridgestone genom tiderna.
Det är dags att tända nya stjärnor och infria gamla drömmar.

OTTAWA – NY RANGERS 5-4 (Slut)
WASHINGTON – PITTSBURGH 4-2 (Slut)
• • •
Så där ja.
Så ser tall walk ut.
Caps samlar sig till slutspelets hittills bästa period, kramar fram sin killer-instinkt och gör tre raka mål.
Så fortsättning följer.
Och jag står fast vid påståendet från förra inlägget:
Nu blir det en Game 7 i Verizon också.
• • •
Tack för idag.
Vi hörs från Bridgestone Arena om några timmar.

OTTAWA – NY RANGERS 5-4 (Slut)
WASHINGTON – PITTSBURGH 1-2 (Period 2)
• • •
Jaha, nu är det skarpt läge i Washington igen.
Red alert.
A defining moment.
De måste replikera under de 20 effektiva minuter som följer nu.
Annars:
Game Over – och ännu en fantastisk säsong spolad down the drain.
Ojvoj.
• • •
Erik Karlsson, Ryan Getzlaf, Jakob Silfverberg, Pekka Rinne och Ryan Ellis kan också diskuteras, men min Conn Smythe-vinnare heter just nu Marc-Andre Fleury.
Han är inte bara stabil och säker rent generellt – han gör de stora, avgörande akrobatiska räddningarna i exakt rätt lägen.
Och han spelar bara för att Matt Murray skadade sig på uppvärmningen före första slutspelsmatchen mot Columbus.
What a story.
• • •
Justin Williams är bra.
• • •
Jamen, he he, stackars Doc – Bengan väcker väldigt starka associationer till Homer när tumlar omkring i målgården.
• • •
Man glömmer ju det lätt, för man blir så bortskämd, men Penguins powerplay är bland de bästa som någonsin existerat i denna värld.
Målet nu, som avslutas med att Phil The Thrill bombar in 2-1, är ett mästerverk i högsta klapp-klapp-skolan.
• • •
Vändning, handshake – eller ännu en sudden-klassiker?
Vi vet om sådär en 35 minuter.

OTTAWA – NY RANGERS 5-4 (Slut)
WASHINGTON – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
Det känns som vi ska få hamra ihop den vanliga skildringen.
Caps för spelet och radar upp chanser men får inte in det vulkaniserade gummit – och så tittar en Hagelin upp framför Holtby och sprätter in 1-0 istället.
Men titta.
Till slut går proppen ur för Burra – och vi har ourselves a game.
• • •
Nyquist sprang inte Kentucky Derby.
Skandal.
Däremot var faktiskt Practical Joke med och, mja, såna förknippar man ju också med en som heter Nyquist så det jämnar kanske ute sig…
• • •
Det är enormt skön lättnad att se Crosby på isen igen.
Prisa gud för att det inte var allvarligare med honom.
• • •
Men fatta den blågula faktorn i det här Stanley Cup-slutspelet.
Svenskar göra mål och assisterar i match efter match efter match.
Vi har alltså redan två målskyttar här – i en duell som står 1-1.
Nåt liknande kan aldrig ha hänt tidigare.
• • •
En kuse som heter Always Dreaming vann derbyt.
Fint namn.
Så kan man beskriva mig också.
Always dreaming…
• • •
Förstår ju att mannen utan hals vill göra NÅNTING och att testa Ovie i tredjekedjan är väl bättre än ingenting.
Men nu är han återförenad med Bäckis igen.
Såklart.
• • •

Det var ett kortfattat inlägg i spåret alldeles nyss, Stoffe Eriksson…
• • •
Jag säger så här:
Om Capitals vinner ikväll, då tvingar de fram en Game 7 också.
Vi vet snart.

OTTAWA – NY RANGERS 5-4 (Slut, OT).
• • •
Erik Karlsson är, utan tvekan, en av de största svenska idrottsstjärnor som funnits.
Han spelar alltså praktiskt taget bara med en fot – och får sprutor före, under och efter varje match.
Ändå är han på isen nästan 30 minuter, spelar fram både till kvitteringen och avgörandet och skrapar ihop sammanlagt tre poäng.
Ottawa Senators är en seger från konferensfinal tack vare honom.
Hey, Björn Borg, Ingemar Stenmark, J-O Waldner, Ingemar Johansson, Zlatan, Annika Sörenstam, Gunde Svan Patrik Sjöberg, Tomas Brolin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Mats Sundin.
Erik från Landsbro är en av er.
• • •
Ja, hm, det verkar inte som att Henke trivs i Canadien Tire Centre.
Han såg obekväm ut förra lördagen och det gjorde han ikväll med.
Lite övertänd, lite för för yvig och ryckig i rörelserna, lite benägen att överarbeta – som vid avgörandet.
• • •
Nu ska Kentucky Derby avgöras på NBC.
Är Nyquist med?
Jag håller på honom.
• • •
Det är såklart dåligt av Rangers att tappa så många matcher i slutet – men det är bra av Senators att komma tillbaka i slutet hela tiden också.
Det är karaktär.
Eller för att knyta an till temat idag:
Det är att walk tall när det verkligen krävs.
• • •
Grabner mål dömdes bort helt korrekt, det är vi väl alla överens om?
• • •
Nu blir det ett stort ögonblick på Garden på tisdag – med potentiell handshake i potten.
Det var lika 2012, vill jag påminna om.
Även då låg Rangers under med 3-2 mot Senators – men vände och vann i Game 7.
Då avgjordes Game 7 dock i New York.
Nu spelas den, om den alls blir av, i Ottawa.
Skillnad det.
• • •
Är det några som verkligen behöver walk tall och ha pondus och swagger ikväll – och inse att det här inte är the time to be cute – är det Washington Capitals.
De har ryggen mot väggen, kniven mot strupen och hela säsongen – ja, kanske en hel epok – on the line.
Do-or-die-duellen i Verizon börjar om en halvtimme.
Jag är här – och kommer med nästa inlägg i första pausen.

OTTAWA – NY RANGERS 4-4 (Period 3, OT väntar).
• • •
Självfallet.
Senators lyckas ännu en gång kvittera med sex man på isen i slutet – och ny sudden-thriller väntar.
Hur kunde någon tro att det skulle bli på något annat sätt?
Den infernaliska dramatiken är det här slutspelets själva signum.
• • •
Erik Karlsson är hockeyns Einstein, James Brown och Picasso i en och samma giv.
Passningen innan Big Game Brassards kvittering här i slutet kan föras till listan av oförglömliga klassiker i 2017 års slutspel.
• • •
Rangers har tappat många ledningar i slutsekunderna, både mot Canadiens och Sens.
Och varje gång har Marc Staal, det gamla träbenet, varit på isen.
Men vi är väl bara dumma som tycker att Badtofflan borde lära sig någon gång…
• • •
Chris Neil har inte fått göra ett byte sedan han hoppade på Glassen.
Men det var kanske bara för den incidenten han var uttagen.
• • •
Big Game Brassard, ja.
Mika har en chans att sticka hål på resonemanget att Sens vann den trejden och det är genom att avgöra nu.
Så blir det Ranger säger jag Mika.
Blir det Sens säger jag MacArthur.

OTTAWA – NY RANGERS 3-3 (Period 2)
• • •
Golvet går under en sekvens i mitten av perren ur Rangers spel och Sens kommer både ikapp och går om inom loppet av 33 sekunder.
Så har det sett ut flera gånger i just Tire Center – med slutet i förra helgens match som särskilt iögonenfallande exempel.
De blir av någon anledning stressade, stirriga och fladdriga när Senators driver upp intensiteten och Erik dirigerar som Lara Flynn Boyles alien i andra ”Men in Black”-filmen på blålinjen.

Det håller inte.
Man måste ju walk tall nu.
De lyckas dock ta sig samman den här gången, kommer tillbaka in sitt groove och fullbordar några minuter på slutet med en kvittering.
Tur för dom.
Det kändes som säsongen höll på att slitas sönder i sömmarna där.
• • •
Jesus Kristus i himlen vilket snyggt 2-2-mål King Karl från Landsbro komponerar – och ja, komponera är rätt term för målet är som en symfoni av Mozart.
Den eleganta uppåkningen, droppen till MacArthur, Macarthurs diagonalpassning till Hoffman och Hoffmans direktskott.
Fem plus.
• • •
Vad bra av Chris Neil att upphäva ett powerplay för Senators genom att kasta sig över Glassen efter en interference.
Och så får han tio för osportsligt också.
Oj, vilken nytta han gör.
• • •
Situationen när Derek Stepan åker fram till Lundqvist och ber honom lugna ner sig ett gram är rätt lustig.
Jag kan tänka mig att det en sån här mayhem-kväll finns stunder när han är het som en hel Tobias Pettersson och behöver kylas ner lite.
• • •
Själv håller jag på Gunners imorrn!
• • •
Det är överhuvudtaget bisarrt att Tanner Glass lyckats komma in i Ottawa-spelarnas huvuden.
SÅ otrolig är han fan inte.
• • •
Förlåt, Tobias, skojar bara.
Bryr mig inte alls – och kommer sitta på ett plan på väg mot Nashville när matchen spelas.
Men på den tiden jag följde engelsk fotboll höll jag faktiskt på Arsenal…
• • •
Får plötsligt mail från Nashville om vad de bjuder på för lunch i pressrummet imorrn.
Kan meddela att ”giant carved meatballs” ingår.
• • •
Jag vill ju inte vara sån, men jag vill minnas att jag för bara några dagar sedan konstaterade att Lill-Nyllet skulle bli en sensation i VM.
• • •
Som Jönta skriver i Southern California:

Det är Beyonce-klass på McDonaghs höftrullare på Viktor Stålberg.
• • •
Nu blir det en jävligt viktig och därför exceptionellt spännande tredjeperiod.
Walk tall, alla