TORONTO – WASHINGTON 3-3 (Period 2)
BOSTON – OTTAWA 3-3 (Period 2)
• • •
Pang, bom, kakadua!
William ”Lill-Nyllet” Nylander har gjort sitt livs första Stanley Cup-mål – och med det fixar han kvittering åt Toronto, med sekunder kvar av andra perioden.
Som han själv sa:
Så jävla, jävla häftigt!
• • •
Den här matchen alltså…
Det är som att vara på en konsert som börjar med det mest exalterande extranumret – och sedan bara stegrar och stegrar.
Jag blir helt utmattad – hemma i vardagsrummet!
• • •
Huruvida det är svagt av Caps att inte göra mål i ett fem-mot-tre-läge, och sedan inte heller i ett nytt powerplay direkt efter, eller om det är Leafs som är dödar med ackuratess låter jag vara osagt.
Men ett vet jag:
Det brukar vara omöjligt att vinna slutspelsmatcher om man inte använder sina five-on-threes.
• • •
Ingen kan komma och påstå att Holtby är feg.
När han störtar ut ända till blålinjen för att hindra Marner från friläge har inte mer marginal än Gunnar Larsson när han VM-guld i OS-bassängen i München 72 med två tusendelar, men ah – han lyckas precis få en fiber av klubban på pucken.
• • •
En kollega messar bild från pressläktaren i Bridgestone och plötsligt har jag ännu fler skäl att flyga down south.
Media får tydligen ett playoff survival-kit av Predators och i det ingår bland annat en flaska Jack Daniel’s!
Det kallar jag klass.
• • •
I Boston kändes det som att det var över när Sens gjorde 3-0, men som kommentatorn i ACC säger:
– Just like that…
Av vad jag kan se på bilderna som flimrar förbi under NBC-sändningen är det dock två rejäla tavlor som bäddar för Bruins återkomst.
• • •
Först tror jag det ligger en kondom i påsen de delar ut i Bridgestone också, men riktigt så kul ska vi inte ha det.

Det är en ask med sytillbehör…
• • •
Men alla som sett filmen ”Patriot’s Day” förstår ju att det inte går att slå Bruins i Gaaaaden just idag.
• • •
Kadri-kedjan hade knappt varit ur egen zon på hela matchen när de tittade upp och matade in den otroligt viktiga och förlösande 2-3 reduceringen.
Men det är den viktigaste egenskapen av alla i playoff:
Att utnyttja de få chanser man får.
• • •
Allt kluckande om Steve Otts kacklande igår gäller Leo Komarov idag också.
Som käften igår på honom – inte minst mot Bäckis, eftersom han ju faktiskt kan svenska.
För övrigt är det förstås väldigt roligt att klucka åt kackel!
• • •
Nu ska jag beställa hem lämplig mat.
Det behövs proviant för att överleva slutklämmen av den här sortens vilda västern-shower

TORONTO – WASHINGTON 1-2 (Period 1)

BOSTON – OTTAWA 0-2 (Period 1)
• • • 
This fucking thing is on, man!
Vilket HAPPENING som pågår i Air Canada Centre.
Det är ju så hjärtat hoppar rakt ut ur bröstkorgen och ligger på vardagsrumsgolvet och pumpar emellanåt.
Älskar, älskar, ÄLSKAR detta!
• • •
Hur var det Babs sa i Toronto på skärtorsdagen?
”Det finns inget som att se hemmafansen sitta på händerna med långa ansikten och vara nervösa”.
Caps håller med och tvingar inledningsvis fram just den reaktionen ikväll.
Först skruvar Nicky Bäckström från Valbo å kallvattenkranen, fyller en hink – och häller över Kanadas största metropol.
Sen följer Alex Ovetjkin exemplet – efter att Bäckis lett honom fram till tvättstället med en fin passning.
Ojvoj pang-öppning!
• • •
Mike Hoffman tittade tydligen på Radulov igår.
Vilken gräddbakelse till balja han blåser Rasken med i TD Gaaaaden.
• • •
Man hinner dock inte hämta andan tillräckligt länge för att ens formulera en fundering om hur Leafs kommer hantera sitt första motlut i hela slutspelet – sedan har Messias Auston Matthews har svarat.
Då är trycket i ACC de facto sådant att min tv – en hyggligt modern platt-variant – skräller och skakar som en gammal Dux-burk.
• • •
En mig närstående instrumentreparatör, också känd som storebror, messar mitt i infernot att John Prine gjorde en gudomlig konsert i Göteborg tidigare ikväll och att alla som har chansen måste gå och se honom på Cirkus i Stockholm imorrn.
Lyssna på det rådet, min bror är inte den som hetsar upp sig i onödan.
• • •
Vad man möjligen är lite förvånad över är att Leafs inte klarar hålla Caps fruktade förstalina under herrans tukt och förmaning nu när Babs får byta först.
Å andra sidan slår det såna inspirerade gnistor om Bäckis och Ovie att det antagligen inte hade hjälpt om han fått byta in två femmor på samma gång,
Goddamned, de två DC-legendarerna bestämde sig för att spela ikväll!
• • •
Fast tro inte att storebror – Ola, heter han – inte bryr sig om hockey bara för att han råkar vara musikkonnässör monumentale.
Han växte upp med a thing for Börje Salming och Inge Hammarström, håller således på Leafs och är uppe i göteborgsnatten och ser den här kanonmatchen.
• • •
Väntar på NBC:s highlights från Gaaaaden, men rent allmänt – imponerande av Sens att gå in där och skaffa sig 2-0-ledning.
• • •
Coolt, NBC har Shane Doan i studion ikväll.
• • • 
Ska vi få två perioder till av den här showen?
Sicken lycka.

Han är inte så förtjust i att bli intervjuad och har gjort de korta svaren till en egen liten konstform.
Men när jag träffade William Nylander – forever Lill-Nyllet i den här bloggen, eftersom den föddes när pappa Stor-Nyllet fortfarande spelade i NHL – efter Maple Leafs övertidsseger i Verizon Center på påskaftonen var han nästan lite uppspelt och pratglad.
Och framförallt:
När jag frågade om hur mycket han såg fram emot att få spela sin första playoff-match hemma i Air Canada Centre började det lysa i de 20-åriga ögonen.
– Det ska bli så jävla, jävla häftigt, flämtade han.
Ja, det kan jag tro!
En storstad som älskar hockey som Vatikanstaten älskar jungfru Maria har väntat på det här ögonblicket i decennier.
Jaja, de var i Stanley Cup-slutspel en kvart även 2013 men då hade de egentligen inte där att göra.
Randy Carlyle var coach, en Phil Kessel som inte trivdes i strålkastarskenet stod för all stjärnglans och alla fattade att det skulle sluta exakt så snabbt som det gjorde.
Men nu…det här är ett lag som precis inlett en helt ny, gyllene era i Big Smoke och dess unga superstars tar nu sina första steg i den himmel de vad det lider kommer göra till sin.
Det finns verkligen skäl för hype och upphetsning och hopp och tro den här gången.
Stämningen runt ACC exakt nu, när det drar ihop sig inför största matchen i stan sedan tidigt 00-tal, törs jag knappt tänka på, men för att återknyta till Lill-Nyllet:
Det är garanterat jävla, jävla häftigt…
• • •
Själv sitter jag hemma i den omsusade korresoffan och följer kvällens fyra matcher på tv.
Det känns inte lika berusande som att vara med live, men är fint på ett mer avslappnat, gemytligt sätt – särskilt som jag sett så lite av de serier som rullat medan jag befunnit mig i Washington.
Fokus kommer inledningsvis ligga på matchen i ACC, för den serien har en en gång för alla glans som ingen annan, men visar det sig bli bättre action i Boston zappar jag dit – och sedan ska det bli ett nöje att för första gången se Nashville och Chicago i realtid.
• • •
”What a disappointment.
What a letdown.
There simply is no excuse…”
Larry Brooks är inte nådig mot Rangers i Post idag.
Och det ska han ju inte vara heller.
Det är fortfarande förbryllande att tänka på hur lite passion och sisu hemmaspelarna – med undantag för Henke, som också Brooksie hyllar – visade igår.
Hur fan var det möjligt?
• • •
Dagens hetaste fråga:
Gör Chicago ett mål ikväll?
Tänk om ändå…
• • •
”Senast jag bevakade en playoff-match här var han med på isen. Nu står Mats Sundin staty på Legends Row”.
NHL.com-stjärnan Tom Gulittis tweet från ACC för ett par timmar sedan, komplett med bild på Suddens staty, säger en del…
• • •
Det är ett litet missförstånd hos somliga att bloggen kan åka var som helst när som helst i playoff-tider, därtill finns vare sig pengar eller tid eller logistiska möjligheter (det tar lite tid att ansöka om, och beviljas, ackreditering, hombres), men om Predators skaffar sig 3-0-ledning i afton är det inte omöjligt att det blir en korvtallrik på Martin’s BBQ i Nashville till lunch på torsdag…
• • •
Jodå, jag ska följa matchen i Saddledome – ifall Flames- och Ducks-fans undrar.
Framförallt vill jag se om Kesler, Perry och Getzlaf kan få Dougie och andra ur balans igen – eller om hemmaspelarna tar sig i den så kallade kragen och fattar att det ska skita i provokationerna.
• • •
Jag sov nästan till lunch idag, för det behövdes, och sedan har jag hamrat på en Bjurmania-sida – som ni kan skaffa plus-konto och avnjuta på sportbladet.se i detta nu, eller så får ni köpa tidningen imorrn.
Därav följde att jag bara hade trekvart på mig att förfärdiga detta intro och därför är det lite kortare än vanligt.
Men nu kör vi.
Ännu en magisk kväll under det två månader långa slaget om Stanley Cup är här!

NY RANGERS – MONTREAL 1-3 (Slut)
• • •
Jag ser ingen anledning att revidera proklamationen från nattens tredje inlägg.
Matchen på Garden är, officiellt, den minst exalterande som spelats i Stanley Cup-slutspelet 2017.
Men:
Vi fick Radulovs lilla mirakel till mål med oss hem i alla fall.
Snyggast hittills – i konkurrens med det Erik K spelade fram till under påskaftonsmatinén i Ottawa.
Det var var ju faktiskt lite Foppa i Lillehammer över ryssens shownummer – fast Foppa hade ingen motståndare hängande på ryggen i OS-finalen för 23 år sedan….

Wow.
• • •
Edmonton kom och hällde olja i hajtanken – och firrarna som bor där tappade simförmågan.
Andra raka nollningen.
Wow igen.
Samtidigt fick vi ytterligare en expect-the-unexpected-pärla att föra in på kontot.
Zack Kassian gjorde matchens enda mål i natt – och är hjälte för andra matchen i rad.
Zack Kassian!
• • •
Badtofflan säger det själv.
Rangers bästa kedja just nu är fjärdekedjan.
Och det räcker inte.
– Våra bästa spelare måste vara bättre, så är det bara, säger han och ser mer uppgiven ut än han brukar.
• • •
Bilden på Zach Werenskis demolerade ansikte är en omedelbar klassiker.
Han ser ju ut som om han gått en brottningsmatch mot en hungrig Hannibal Lecter – men spelade så länge det gick, innan han inte kunde se mer (!).
Coach Tårtans kommentar i ärendet är också en omedelbar klassiker.
– Killen har balls lika stora som den här hallen!
Och då är Nationwide rätt maffig…
• • •
Om fansen bara ser till att köpa fem tusen förhands-ex av hans memoarer – ”Ice Capades” – lovar Sean Avery att hjälpa till på tisdag.
”I will sit behind the Canadiens bench and get the entire team of their game”, skriver han på twitter.
Ha ha, det värsta är att han förmodligen skulle lyckas
Utan problem.
• • •
Det är finsk vår i Nordamerika – trots att superstars som Laine och Aho inte får vara med och leka.
Rinne, Kapanen och nu Lehkonen – de gör ju succé kväll efter kväll, de blåvita lejonen.
Ser ni min vän Jarkko får ni ha överseende med att han dansar fram genom tillvaron.
• • •
Jaha, då slår vi igen för inatt.
Imorrn ska jag, prisa gud, sova tills jag vaknar – och sedan börja göra mig i ordning för en långsittning i korresoffan till kvällen.
Ni är härmed inviterade – som VIP-gäster.

Holy cow, Alexander Radulov gör ett av slutspelets hittills snyggaste mål – ett solonummer monumentale – och därmed är det 0-3 och game over.
Skjei får in en sen reducering, men det är too little too late för det letargiska hemmalaget.
Mer kommer i en slutrapport innan yours truly biff hastar hem för att se Sharks-Oilers – eller möjligen redan när han tagit sig dit.

NY RANGERS – MONTREAL 0-1 (Period 2)
• • •
Habs står för en väldigt fin powerplay-variant som slutar med Artturi Lehkonen, fri på liten,liten yta mitt i slottet, spräcker Henkes nolla.
Annars är det officiellt nu:
Det här är den minst betagande av alla matcher jag hittills sett sedan playoff började i onsdags, live såväl som på tv.
Jag vet inte om den egentligen är dålig, de båda lagen gör väl det dom ska under ett ställningskrig, men – det händer för lite, tempot är för lågt och känslorna svallar inte.
Hallå för fan!
• • •
Gris-Olle är off han med.
Sitter mest och stirrar i sin ölmugg och muttrar tyst.
Det var ju inte så här det skulle bli när de tände the spotlights på Manhattan
• • •
Inte för att det direkt slår gnistor om Montreal heller, men om nån nu ska ha ledningen är det logiskt att det är gästerna.
De skapar i alla fall några chanser och tvingar Lundqvist att steppa duktigt några gånger.
Rangers, däremot, utsätter inte Price för nånting som skulle kunna beskrivas som farligt i mittperioden.
• • •
Tänk att så många fortfarande tycker det är så roligt när domarna ramlar omkull.
Och nu när jag tänker på det, det gör ju jag med!
• • •
Förlåt, nu ska jag inte förtala Gris-Olle.
När Miller åker för faceoff-violation ställer han plötsligt ner ölmuggen, reser sig och skriker.
– Fucking bullshit!
Det var det ju inte, men – uppfriskande med en reaktion.
• • •
Det är verkligen fjärdekedjan, med Prins Oscar och Nässjö-Jesper i spetsen, som uträttar något litet för hemmalaget.
De är inte gorillor utsläppta ur bur – men väl unga rottweilers som liksom gläfser sig fast nere i anfallszonen mellan varven.
• • •
När Werenski återvänder till matchen i Columbus efter att han fått puck i ansiktet ser det ut som att han ska ut och skjuta ner Mig-plan snarare än spela hockey.
• • •
Det är tidvis så segt här att jag börjar tänka på hur satans skönt det ska bli att ligga i korresoffan och se matcher på tv i morgon – och kunna välja bort de som inte har förväntat underhållningsvärde…
• • •
OK, desto mer intensiv hetta i Ohio, förstår jag.
Och OT.
Kan vi få förslag på hjältar?
Jag säger Olli M – eller Wild Bill William Karlsson.
Här ska vi försöka vakna till med lite kaffe.

NY RANGERS – MONTREAL 0-0 (Period 1)
• • •
Garden glöder.
Ett tag.
Från slutet av värmningen, över entrén och nationalsångerna och line-up, till fem minuter in i the action, ungefär.
Sen sätter sig åskådarna, en efter en, och temperaturen sjunker, för nja.
Den förväntade eruptionen kommer aldrig.

För att vara en playoff-clash, i den vanligtvis besinningslösa förstarundan, är matchen rätt ljummen och snäll och försiktig.
Faktiskt:
Det smäller inte ens särskilt hårt i närkamperna.
We need a goal – åt endera hållet.
Så soldaterna där nere i skyttegraven blir känner blodet koka i artärerna och blir desperata och förbannade.
• • •
Habs har 10-6 i skott och leder även, knappt, på poäng skulle jag säga.
De känns lite starkare och stabilare och runt elfte-tolfte minuten är det bara en Lundqvist sprattlande som Televinken som hindrar dem från att ta ledningen, för Staal och Smith och allt vad hemmabackarna heter såsar alldeles väldigt framföra honom.
Tänk att de tappar så mycket så fort de kommer hem hit.
• • •
Som han gafflar och tjattrar, Steve Ott, ha ha.
Just ikväll verkar han ha ett särskilt gott – eller snarare ont – öga till unge Jimmy Vesey.
• • •
Ibland känns det som att Zuke nästan är för smart för sina medspelare.
Han slår då och då passningar som är så geniala att de, kompisarna, blir helt överrumplade..
Som Kjell Brus, en förhistorisk Zuccarello från Borlänge i Leksand på 70-talet.
• • •
Så Badtofflan gjorde som hardcore-fansen ville, petade Holden – för första gången på hela säsongen, vad jag kan minnas – och osäkrar Kevin Klein istället.
Inställsamma Alain…
• • •
Playoff-introt är okej, men inte epokgörande och framförallt påfallande likt det dom gnuggat under hela grundserien.
Någon kunde ha ansträngt sig mer.
• • •
Det hade kunnat bli Oscar-gala om nummer 24, från Skellefteå, haft lite tur.
Men han träffar klockrent i stolpen.
• • •
Joho, alla som är här idag fick tydligen en handduk i entrén och kan nu vifta på tillbörligt playoff-vis kvällen lång.
Lattjolajbans.
• • •
Paul Byron är en bättre hockeyspelare än man föreställer sig till vardags.
Det förvånar mig inte alls om han snart visar var – häpp! – byron ska stå…
• • •
Habs-fansen brukar märkas och synas på de här läktarna under vanlig serielunk, men ikväll scannar jag förgäves av hallen.
Inga röda tröjor.
Oväntat.
• • •
John McEnroe – alltid på plats de riktigt stora matcherna – är förste celebritet att bli inzoomad i jumbon och han ställer sig ogenerat upp i sin gälla Rangers-jacka och och eldar på sina fellow åskådare i Let’s go-ramsor.
Fina Johnny Mac!
• • •
Gorillor precis utsläppta ur en bur…
Minns ni den metaforen?
Tänk om den kunde bli aktuell om några minuter här…

Efter några dagar i – bland annat – det brusande vimlet i Chicagos Loop, på Anaheims soldränkta Beach Boys-stränder, i Pittsburghs lummiga backar och med flottig poutine på tallriken på La Banquise i Montreal kommer Lord Stanley idag till New York City för första gången den här våren
Han strosar söderut längs Broadway, kisar i höjd med Times Square belåtet mot den varma påsksolen, köper sig en pappmugg kaffe utanför Macy’s, vänder västerut på 34:e gatan och kommer så småningom till den lokala hockeyborgen, kallad The Wooooorld’s Most Famous Arena eftersom inte bara de raka puckarnas ikoner utan även sådana som Elvis Presley, Marilyn Monroe, Påve Johannes Paulus, Frank Sinatra, Muhammad Ali, John Lennon, Rolling Stones, Led Zeppelin, Kiss, Madonna, Michael Jackson och Bruce Springsteen stått för några av sina mest legendariska framträdanden just där.
Oh yeah.
För mig finns inget som ens går att jämföra.
New York är min hemstad och Madison Square Garden min basecamp och att få se Stanley Cup-hockey här är som att få en Royal Straight Flush av livet självt.
Jag gör mig inte längre några illusioner om att en viss sorts antagonister ska lyssna när jag försöker förklara att jag inte känner så för att jag ”håller på” laget som spelar här – för jag håller på ingen, eller snarare olika hela tiden – men det är likafullt sant.
Det är för att hockey plötsligt blir en big deal in the concrete jungle where dreams are made, för att den legendariska gamla hallen mellan sjunde och åttonde avenyn comes alive och för att jag känner så starkt för människorna och miljön och sederna och atmosfären och kulturen här.
Ah, whatever.
Lord Stanley är i stan och Manhattans skarpaste spotlights spelar på himlen för Game 3 mellan New York Rangers och Montreal Canadiens.
Det kommer bli nåt.
• • •
Såklart, förstod ju det.
Vakterna nere i media-entrén blir mycket förbryllade och misstänksamma när jag som en annan Big Papa Wennerholm kommer släpande med min stora resväska.
Jag måste öppna och förevisa min smutstvätt och förklara varför i hela friden jag har med mig halva garderoben på hockeymatch.
– You’re a strange man, säger en särskilt skeptisk old timer med Knicks-kepa.
Tell me about it.
Men ändå.
Det är förfärligt bekvämt att kliva av tåget på Penn Station efter en resa från Washington och åka rakt upp till Gardens pressrum – och nu ligger den jättelika väskan, som när den står på hjulen faktiskt når mig upp naveln, inknölad under mitt skrivbord
Hurra!
• • •
De säger att det viktiga i slutspel är att glömma snabbt – både triumfer och nederlag.
Fram tills Gary Bettman överräcker den gnistrande bucklan till en lyckorusig lagkapten någon gång i juni väntar en ny all-or-nothing-match på alla inblandade hela tiden runt hörnet.
Den här upplagan av Rangers har mer playoff-rutin än de flesta, så den sortens insikter torde vara huggen i sten i djupet av truppen och de spelare som uttalat sig senaste dygnen har sagt alla de rätta sakerna, men jag undrar jag.
Smällar som den i Bell Centre på Långfredagen, när de tappade 3-2-ledning med 18 sekunder kvar av tredje och sedan torskade i slutet av första OT-perren…längst in i själen måste det fortfarande svida och ett litet, litet tvivel ändå surra tyst.
• • •
Att jag håller mig med en så stor väska har att göra med en fasansfull incident på just Penn Station – under slutspelet 2011.
Jag hade en betydligt mindre då och när jag skulle upp till Boston för en av Bruins finalmatcher mot Vancouver – Game 6 var det, eftersom jag skippade Game 5 och tog en välbehövlig paus i korresoffan den gången – packade jag den så full att den knappt gick att stänga och just som jag kommit ner på perrongen för att kliva ombord på Acelan mot Back Bay-stationen där uppe exploderade väskhelvetet, varmed kalsonger och strumpor och kavajer och skjortor och undertröjor och tandkrämstuber spreds mellan fötterna på medpassagerare i rask marsch mot sina vagnar.
Där och då – under den värsta wojne wojne-situationen nånsin –
bestämde jag mig för att fortsättningsvis bara köpa de största jävla monsterväskor som existerar.
• • •
Det är lika för Habs – fast tvärtom.
De måste skölja bort euforin efter den episka vändningen i förrgår och nollställa sig helt inför ett nytt blodigt slag.
Hur lätt är det?
Jag vet inte.
• • •
Det är dock fortfarande samma väska som 2011 – inköpt på Macy’s i Boston dagen efter katastrofen på perrongen här under fötterna på oss – jag släpar omkring på och den är nu lika sliten och illa åtgången som Dan Girardis knäleder.
Men jag är sån, jag fäster mig vid vardagsgrejor och har svårt att byta ut dem. Tandborstar. Nyckelringar. Allt. För bara nån månad skaffade jag ny plånbok efter sju-åtta år och det var ett rent trauma och det kommer det bli när jag kasserar den här trotjänaren till väska också, komplett med en otroligt stryktålig Sun Records-dekal, men det måste snart ske.
Ja, och nu kan ni fundera på vad ni ska göra med den informationen.
• • •
Nick Holden är inte det nya svarta i New York, om man säger så.
Han har varit Rangers sämste back – ja, spelare – i de två första matcherna och The Tobias Petterssons of the world kräver, med närmast religiös hetta, att han petas ikväll.
Men vi får se.
Coach Badtofflan har plötsligt gått och blivit hemlig och avslöjade ingenting om sin laguppställning efter värmningen i morse.
Jag önskar nästan att han fortsätter pumpa favoriten med Marc Staal, bara för underhållningsvärdet i att se somliga få stora dåndimpen…
• • •
Att göra noll mål i två raka playoff-matcher, på hemmaplan, är inte så bra, för att uttrycka det med maximal skonsamhet.
Men om det är något jag lärt mig de närmast sju föregående vårarna är det att aldrig någonsin räkna bort Chicago Blackhawks.
Så jag säger ingenting.
Ännu.
• • •
Brendan Gallagher, en av Montreals mer hängivna pester, är ett sanningsvittne.
– Whoever wins this game is obviously going to say it’s important and whoever loses is going to say they’re gonna bounce back with a good effort in Game 4, säger han.
Duh, kanske du replikerar, men det är inte så vanligt att the hockey people erkänner att det mesta som sägs i slutspel bara är teater och inövat hittepå.
Min favorit är den här eviga klyschan, alltid avlossad när en klubb hamnat i besvärligt underläge:
– Om någon innan säsongen sagt att vi skulle befinna oss i den här situationen i en slutspelsserie mot Pittsburgh (eller Chicago eller Washington eller vad det nu handlar om), då hade vi tagit det.
Där är det verkligen befogat med ett ”duh!”.
• • •
Barry Trotz pratar med Washington-media innan Caps flyger till Toronto och säger:
– De vann en match i vår hall. So it’s on. The series is on.
Jag tycker det låter så…mäktigt.
• • •
Plötsligt kommer det mail från Rangers att de kallat upp Almtunas finest igen.
Keepern Magnus Hellberg alltså.
”Men det är väl bara för att han ska ingå i the taxi squad”, säger en orolig blåskjorta jag känner.
Det skulle de aldrig skicka mail om, så something’s up – antingen med Raanta eller Lundqvist.
• • •
Till Minnesota Wild säger jag som Oliva Newton-John i ”Grease”:
You better shape up!
Torskar de även den här matinén och hamnar i 0-3-brygga, då är säsongen snart över.
• • •
Apropå skador tycks jag ha åkt på både en hälsporre och en lättare sträckning i ryggen – förmodligen när jag for upp och ner ur stolen som Jerry Lee Lewis i ”Great Balls of Fire” under övertidsinfernot i Verizon igår.
Men säg inget åt nån, skador ska man ju hålla hemliga under playoff. Låt oss bara konstatera att jag är day to day inför resten av vecka. .
• • •
Att det ska behöva dröja ända till september innan den här garanterade page-turnern kommer ut.
Sean, Sean…det lär vara åtskilliga gamla vänner och lagkamrater och coacher – hej, Tårtan! – som skruvar oroligt på sig i väntan på releasen….
• • •
Franskan ekar i pressrummet två timmar innan första nedsläpp.
Då vet man vilket lag som är i stan.
• • •
De har pumpat jumbotron-intron eftermiddagen lång i Garden och nåt hyggligt coolt verkar vara på gång till matchstart.
Däremot blandas åskådarna av allt döma inte in i föreställningen;inga handdukar eller blinkande lampor – eller kobjällror, thank god! – har i alla fall placerats vid sätena.
Lite slappt och tråkigt, kan jag tycka.
• • •
Ska Flames ha en chans mot ankorna i sin lada krävs att Dougie Hamilton och hans kompisar upphör att vara så simpla att de går på Ryan Keslers och Corey Perrys provokationer och drar på sig enfaldiga utvisningar i helt fel lägen.
Nej, jag har fortfarande inte kommit över de som Hamilton och TJ Brodie gjorde sig skyldiga till i slutet igår.
Så satans, bedrövligt onödigt.
• • •
Det som händer i grundserien fortsätter inte nödvändigtvis i playoff, men Rangers har en del att bevisa här på Garden.
De var ett av ligans klenaste hemmalag – och det allra bästa på bortais, lugubert nog – under sena delen av vintern och kan de inte höja sig nu kommer Habs, vars slagkraft inte verkar fluktuera lika dramatiskt beroende på var de befinner sig, ha en field day i storstan.
• • •
För blott tredje gången på Garden i år:
Slips på.
En gul, till ljusblå skjorta.
Den upphöjda, högtidliga känslan ska accentueras.
• • •
USA släppte vad som kallades ”alla bombers moder” i Afghanistan för ett par dagar sedan.
Nu väntar vi på att den ska explodera i den här serien också.
Det vill säga:
Förr eller senare kommer Shea Weber braka in en otagbart stenhård godzilla-puck från blålinjen.
• • •
Jag borda kunna kolla själv, men tänkte göra det enkelt och fråga er:
Hur allvarligt skadad är Hagge?
Jag tycker inte riktigt det är som det ska när han inte spelar.
• • •
Andrew Shaw ser ut som han har ett par dräpande one-liners på lut till och med med när gästerna värmer tvåudds-fotboll i zamboni-garaget dryga timmen innan showstart.
Och intill står Steve Ott, Brendan Gallagher och bitige norrmannen Martinsen och flinar.
De skulle troligen klara sig bra i en street fight i Bronx om det behövdes.
• • •
Småpirrigt i Scottrade på slutet men Alex Steen sätter 3-1 i tom kasse och jadu, Lille Fridolf Boudreau…nu håller det på att bli så här igen.
Vilket mörker.
• • •
Se där, Jackets sätter ner foten direkt i Nationwide.
Kanske även Tårtan får säga ”It’s on!” innan kvällen är över.
• • •
Jag drar Derek Stepan i Game Winning Goal-lotteriet, arrangerat av shady karaktärer i Garden-environgerna.
Kunde varit värre.
• • •
Vi har ju inte där ännu, där den breda New York-publikens latenta hockeykärlek exploderar.
Därtill krävs att Rangers utför större dåd än ett par segrar i första playoff-omgången.
Men det börjar glöda lite redan nu, kommer att ta sig om de avancerar till nästa rond, bli en präriebrand i en eventuell konferensfinal – och vinner de även den är hockey plötsligt universums centrum ett par veckor.
Kommer inte hända i år, det skulle jag kunna sätta mina älskade Joey Ramone-staty på, men blotta hoppet, blotta vissheten om att den upplevelsen ligger i potten, skapar en alldeles särskild atmosfär redan såna här kvällar.
Så nu tar vi ett djupt andetag, rätar på ryggen och slår några åkarbrasor.
Det är Stanley Cup-kväll i New York City och stora drömmar sjuder där ute.

WASHINGTON – TORONTO 3-4 (Slut, OT-PERIOD 2)
• • •
Som en uppspelt, småskrattande Lill-Nyllet säger när han nyduschad och i i vit skjorta kommer ut till sin landsman bloggaren trekvart efter det episka avgörandet:
– Det är ju helt sjukt vilka avgörande mål Kapanen gör hela tiden.
Ja, den här gången hade devisen ”expect the unexpected” ingen bäring alls.
Kasperi Kapanen är född till att vara sudden death-hjälte.
• • •
I fjärde pausen börjar den här varningen blinka på jumbotronen.

Nog är det lite B att de stänger tunnelbanan i den amerikanska nationens huvudstad vid midnatt.
Så är det ju inte ens i Stockholm.
Men the locals kunde andas ut, Kapanen såg till de hann med sista tricken hem…
• • •
Vilken förstarunda vi har ändå.
Match efter match efter match går ju till övertid – och nu verkar vi ännu ett drama på lut i Honda Center.
• • •
Lill-Nyllet beskriver känslan när sudden-pucken gick in som det största han varit med om.
So far, ja.
Det unga Leafs-laget är redan skitbra på slutspelshockey och kommer bärga episka segrar de kommande åren.
• • •
Meh, nu tar Hamilton ännu en idiot-utvisning i slutminuterna.
Vad är det för fel på pojken?
• • •
Ingen behöver fundera på om Roman Polak kommer att spela mer i årets slutspel.
Det kommer han inte, är det lätt att konstatera när man ser honom köras ut från Verizon i rullstol.
Stackars sate.
• • •
Visst, Ducks avgör med Hamilton i utvisningsbåset.
En för laget, Dougie?.
• • •
Det tåg jag ursprungligen hade tänkt ta går om exakt fem timmar.
Men nä, jag måste skriva Anaheim också, så det blir inget med det. Jag skippar morgonvärmningen på Garden och går direkt till skarpt läge vid framkomst.
Då hörs vi igen.

En frälsare är kommen – förToronto. Kapanen avgör.
Mer sen!