WASHINGTON – TORONTO 3-3 (Period 4, OT pågår)
• • •
För att knyta an till kvällens bloggtema:
My God.
Klockan är 23.00 i Washington påskaftonen 2017 och Vi befinner oss i kavaj-på stolsryggen-ärmarna-uppkavlade-stå-upp-mest-hela-och-tjuta-av-upphetsning-läge.
Båda lagen har ett helt koppel drömlägen under första OT-perren – inte minst under varsitt powerplay – men både Holtby och dansken fullkomligen briljerar så inga TV-puckshögar har ännu bildats runt någon frälsare.
Så:
Det blir nattmangling monumentale.
My God…

WASHINGTON – TORONTO 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Skärselden here we come.
För jodå.
Även detta gudomliga underverk till match kommer avgöras i sudden.
Vi kunde inte be om något bättre.
Amen.
• • •
Här har varit livat förr, det kan ni ringa Eken i Stockholm och få bekräftat om ni vill, men fan vet om det nånsin låtit så mycket som minuterna efter Bäckis kvitteringsmål ikväll.
När de vevar igång ”Unleash the fury”-jingeln sitter folk intill bokstavligen och håller för öronen – och grimaserar ändå när vrålet brakar loss.
• • •
Monsterbytet som slutar med att Bäckis dammar in 3-3 i praktiskt taget tom kasse hör till det svettigaste jag sett.
Förstafemman befinner sig i anfallszonen i 1.18 utan att Leafs får ut puckfan.
Ojvoj.
Uppvisning av serieledarna magnifika förstafemma, varken mer eller mindre.
• • •
Tänk, jag trodde att Blackhawks skulle göra åtminstone ett mål i årets slutspel…
• • •
Det är inte som att det saknas chanser här i slutet av ordinarie matchtid heller.
Inte ens er lugne Biff kan låta bli att undslippa sig ett par ”iiii” och ”oooo” när det osar som mest katt runt dansken och Holtby.
• • •
Tror jag bestämt mig för att INTE ta ta 06.20-tåget i morrn.
• • •
Vem som blir frälsare åt sitt lag nu.
Burracuda för Caps eller Bozak för Leafs.

WASHINGTON – TORONTO 2-3 (Period 2)
• • •
Vi är inne i ett skede när isens apostlar visar vad sann gudfruktan innebär.

Det är spänt och hårt och bistert och strängt och fientligt ute på slagfältet – och ingen viker en tum i sin trosvisshet.
Ojvoj – verkligen.
Caps lyckas medelst två powerplay-oblater vända och skaffar sig för första gången i hela serien ledningen.
Men bara en kort stund, för sedan slår de stora målens unge ängel Kasperi Kapanen till och kvitterar.
Och inte nog med det:
När 13 sekunder återstår vispar Morgan Reilly in en ny ledningspuck för gästerna.
Åh, they’re gonna go gamla testamentet on our asses innan kvällen är över…
• • •
Jaha, The Great Eight tar plats på kontoret i vänstra tekningscirkeln, vrålar likt Scarface Pacino ”Say hello to my little friend” – och prickar in sitt första mål denna slutspelsvår.
Med betoning på prickar.
Han laddar ju inte, som de flesta gånger, på med allt han har utan sätter en pärla på ren precision.
• • •
Det blir gurgel efter praktiskt varje avblåsning.
Men ja, de har ju spelat fem perioder – plus några övertidsminuter – vid det här laget.
Längre än så tar det inte för rent hat att planteras i hjärtat på de som möts i playoff-clashar.
• • •
Nu får Leafs en grundlig påminnelse om att det inte är någon bra idé att ta utvisningar i den här serien.
Then again, när Tim Peel håller i pipan skulle själva Dalai Lama kunna åka ut för roughing – det är liksom inte säkert att man kommer undan hur fredligt och lagenligt man än uppträder.
• • •
Lill-Nyllet i handgemäng!
Jag har inte fakta från boxningsfederationen tillgänglig, men det måste väl ändå vara första gången i historien?
• • •
Stämningen lär inte bli mer kärvänlig efter Brooks Orpik-tacklingen som, vad det ser ut, tar Roman Polak ur serien.
Den träffar awkward och Polaks knä ser ut att trasas, men även om Brooks – som skadat folk förr – kanske inte är ful förstår man varför tv-producenterna zoomar in först Matt Martin och sedan Leo Komarov.
It’s gonna get ugly.
• • •
Jag tycker det är bra med coach’s challenge, i synnerhet när så här mycket står på spel, men jag vill se en tidsbegränsning.
Har de inte lyckats komma fram till en ny slutsats efter två minuters granskande på läsplattorna ska ursprungligt domslut gälla.
Eljest dödar de där sekvenserna matcherna.
• • •
Äter mer Mary Janes-karameller i pausen och börjar plötsligt digga Grateful Dead.
Nä, skojar bara.
• • •
Don Cherry ska man inte bry sig om, det är sen gammalt.
Han är en stollig pajas som CBC envisas med att ha kvar i rutan för att underhålla den breda allmänheten.
• • •
Nu kom jag att tänka på ett skämt Keith Richards drog en gång.
– Vad säger Grateful Dead-fansen när gräset tar slut? ”Vad ÄR det här för skitmusik?”.
Hi hi.
• • •
Det är ju bara bisarrt att Tim Peel får döma slutspelsmatcher.
Har de inga krav alls på den punkten borta på sjätte avenyn?
• • •
Jag vill också ha kräftor kokade i Tennessee till påsk – apropå det faktum att en av våra läsare är på kalas ikväll!
• • •
Men ibland framstår hockeyspelare som rätt svagsinta också.
Som Kadri när han serie-crosscheckar Oshie i målgården och får en osannolikt onödig utvisning just som Leafs kvitterat.
Vad ska Peelen göra där? Peela en banan? Nä, han måste ju blåsa.
• • •
Ready for more?
Jag tror på en biblisk slutperiod – och sedan ytterligare en timme eller två i övertidens skärseld.

WASHINGTON – TORONTO 0-1 (Period 1)
• • •
Halleluja.
Det här matchen är verkligen ett offer till gudarna.
Vilken show.
Jag sitter bara flämtar efter de inledande 20, sån intensiv, vildögd action har det varit.
Oavbrutet.
Så igen:
Halleluja.
• • •
Det verkar som att Capitals marknadsavdelning såg kaffekoppen med budskapet ”More cowbell” i bloggen häromdagen för idag ringer det som i en schweizisk alpbacke i hela Verizon.
Alla som är här har har fått en kobjällra – och alla älskar att skaka med den.
Jisses.
• • •
Det är framförallt Caps som sätter tänderna i Game 2 med med ett helt annat eftertryck än i förrgår.
Efter halva perren har ett våldsamt tillbakapressat Toronto fortfarande inte avlossat ett endaste skott på mål.
Men de rider ut stormen – som i och för sig bara inkluderar tre hemmaskott också, trots det fortlöpande snurret nere hos dansken – och börjar systematiskt (tålamod, sa vi så?) ta för sig mer offensivt och plötsligt ser James van Riemsdyk till att spräcka Holtbys nolla.
Intressant för fortsättningen.
• • •
Mojo och Bäckis har varsin fet chans första tio, men nope, ingen banana.
Jag säger ju det – Mojo måste ta fram sina moves från den karibiska beachen när han får lägen.
• • •
Uj, dålig filmning av Ovetjkin.
Han får ringa nån fotbollsspelare och höra hur man gör.
• • •
Läser mellan värmningen och matchstart att den sista kända människan som var född på 1800-talet gått bort.
Men då har de ju glömt Jaromir Jagr…
• • •
Enligt Plan A ska jag ta ett tåg vid 06.20 imorrn, och i så fall anlända till Penn Station – som ligger under Madison Square Garden – trekvart innan Rangers morning skate börjar.
Enligt Plan B struntar jag i morning skate och åker senare.
I båda fallen måste jag baxa med mig en stor resväska och det är jag redan besvärad över.
• • •
De här jävla bjällrorna alltså, ha ha. Man kan tro att Ingemar Stenmark är på väg mot mellantiden i Madonna di Campiglio, men det är bara Bäckis som passerar rödlinjen.
• • •
Oh, Tim Peel dömer.
Håll i hakan för annars kan du tappa den.
• • •
Fast det är inte bara bjällrorna.
Här är överhuvudtaget ett sjukt, alldeles öronbedövande kalas-tryck i kväll.
Shit asså.
• • •
Jo, Calvert fick tydligen en matchs avstängning som straff ändå.
För futtigt förstås, men man får nöjd med det lilla när Safety Department är i farten.
• • •
Det här är ju rena playoff-matchen.
Öh, vänta nu…
Jag ska pumpa i mig ett par liter kaffe i pausen så ni slipper såna skämt.

Och på den fjärde dagen sade hockeygudarna:
Mer action, mer drama, mer oförglömlig magi, mer lyckorus och mer heartbreak.
Såna är de ju, de himmelska överheter som regerar över isrinkarnas gospel.
Ju längre Stanley Cup-slutspelet pågår, desto mer gudomlig glans ser de till att skänka matcherna.
Och för oss troende blir upplevelsen bara mer och mer magisk.
Ja, några av oss lyckas suggerera oss till tala-i-tungor-stadiet redan innan första predikan ens är inledd – som jag i onsdags, när jag höll på att att slå knut på snusfläckiga tummar i försöken att klä min upprymdhet i ord – men likafullt ökar pulsen ännu mer efter några ronder.
Hatet börjar koka i serierna, oväntade profiler blir helt plötsligt talk of the town, striderna får tydligare karaktär och kontur – och framförallt:
Resultaten får större och större betydelse.
Så det är med bröstkorgen fullsprängd av hopp och tro och helgad förväntan jag slår ner min breda ändalykt på stol nummer 18, Rad B, i den västra pressboxen i Verizon Center för att se showdown nummer två mellan Washington Capitals och Toronto Maple Leafs.
För jag tror på hockeygudarna.
• • •
Så här såg det ut där jag satt igår – på Buffalo Billard’s vid Dupont Circle. .

Kul scen, tyckte kanadensiska kollegor.
Och jävlar vilken duell Canadiens och Rangers utkämpade på bildskärmen jag blänger på lika fokuserat som en Braden Holtby under meditationsövningarna några timmar innan han ställer sig mellan stolparna.
Scenerna innan Habs sena sex-mot-fem-kvittering…wow, precis alla i den väldiga baren stod upp, oavsett sympatier och förhoppningar och grader av neutralitet.
Han snett till höger om mig såg inte glad ut – och när Radulov sedan avgjorde försvann han snabbare än en burgare på Dustin Byfugliens lunchtallrik.
• • •
Bäckis erkände utan omsvep att han och lagkamraterna kände av pressen i torsdags och var nervösa i första perioden.
Det var de spelade så dåligt.
Men det släppte och det var nog väldigt avgörande för seriesegrarna det, för annars hade de förlorat och då hade det varit panik i huvudstaden denna soliga, ljuvligt varma påskafton .
Nu ska de kunna slappna av, spela ut och ta ett fast grepp om den här serien.
• • •
Dupont Circle är förresten ett väldigt vackert namn på en stadsdel.
Men de har fler såna i Washington.
Foggy Bottom, till exempel.
Det låter ju som nåt Walt Whitman – USA:s största poet – eller Mark Twain hittat på.
• • •
Bobby Ewing-frillan – Babs – var rätt nöj och belåten direkt efter matchen på skärtorsdagskvällen, men inte efter träningen igår.
– Nej, jag har tittat på matchen på video nu. Vi var inte så bra som jag trodde, muttrade han.
Ha!
• • •
Bethesda är ett annat poetiskt ortsnamn.
• • •
Under gårdagskvällen uppgav en kollega att Caps bara skulle ha så kallad optional skate idag och såna aktar man sig för såvida man inte är bergsäker på att de spelare man följer väljer att delta, så jag mailade en gästrike jag kan känner och frågade just det.
Han svarade att det inte alls var nån optional och att alla skulle vara på isen, men tillade
:
”Samtidigt…vad fan ska du se sån till för? Sleep in istället”.
Ett mycket klokt råd – som jag givetvis följde!
• • •
Antalet homo sapiens som på förhand trodde att Joel Edmundson skulle vara the difference-maker mellan St. Louis och Minnesota kan inte ha varit fler än antalet homo sapiens som fötts med en utombordare i röven.
• • •
Lill-Nyllet har, som de flesta andra, stora lurar på huvudet när han två och en halv timme före matchstart, kliver ur spelarbussen i Verizon-garaget.
Undrar vad han lyssnar på? Swedish House Mafia-grejer, troligen. Men eftersom vi inte vet tänker jag låtsas att han laddar upp med The Band tills någon bevisar motsatsen.
• • •
Ni tror ju att jag är en rå sälle som bara äter korv och tittar på hockey, men nu ska ni fan få höra.
Jag tillbringade långfredagens eftermiddag på museum – och inte nåt lokalt Hockey Hall of Fame, utan Smithsonians National Museum of American History.
Nu satte ni påskmusten i halsen, va?
Det var nu inte så fascinerande som jag hade tänkt mig, och eftersom alla museer i DC har gratis inträde dessutom alldeles åt helvete för mycket folk, men jag såg i alla fall en dräkt James Brown bar på scenen på Apollo i Harlem 1966 samt själva Star-Spangled Banner-originalet, tror jag.
• • •
Vi såg inte så mycket av Ovie och Bäckis i torsdags – och inte av Auston Matthews heller, för den delen.
Men det blir ju alltid så.
I nästan alla slutspelsmatcher plockas de stora stjärnorna resolut bort.

Det är därför kvaliteten på galleriet av birollsinnehavare i tredje- och fjärdekedjorna är så extremt viktig.
• • •
Oh boy, Ottawa.
Det har i skrivande stund gått två perioder i andra mötet i Canadien Tire Center och Boston leder med 3-1.
Kan bli en väldans kort serie, det där.
I så fall beror det på att Erik Karlsson inte är stridbart skick – och att B’s är bättre än många tror.
• • •
Alex Prewitt på Sports Illustrated – antagligen den största stilisten av alla nordamerikanska hockeyskribenter – har just publicerat en längre blänkare om Mojo Johansson.
I den avslöjas, något oväntat att Mojo Johansson är en fullfjädrad sång- och dansman
Kolla bara de här scenerna från en strand i Bahamas under All Star-uppehållet förra säsongen!
Det är ju känt att pappa Lars gärna tar några inspirerade danssteg ibland, men vem kunde ana att det svängde så här i avkomman?
Dessa moves måste ju Mojo testa om han får frilägen på Andersen ikväll.
• • •
Det var förstås väldigt dumt att tvivla på regerande mästarna.
De har sett riktigt skrämmande ut under delar av matcherna mot Jackets och var så säker, de kommer vinna den där serien.
• • •
Rickard Grönborg har fel när han säger att ingen i NHL gillar Bob Hartley.
Det räcker inte med det.
Ingen någonstans gillar Bob Hartley.
• • •
Nikita Zaitsev skejtade med Leafs i morse, men tyvärr mina blåvita vänner i spåret.
Han är inte riktigt redo för combat ännu och spelar således inte Game 2.
• • •
Som lustigkurrar på twitter redan slagit fast skulle Matt Calvert kunna få jobb som security-gorilla åt United Airlines.
Men kan ni fatta, det blir inga repressalier fast han försökte halshugga Eric Kuhnhackl – och sedan gav tysken en smäll till när han omskakad höll sig om skallen.
Departement of player Safety är och förblir ett skämt.
• • •
Alla svenskar som håller på Washington håller väl inte nödvändigtvis på Brynäs, antar jag – men just nu bör de skänka Gävle-klubben en tacksamhetens tanke för skrällen mot Frölunda är extra bränsle för Caps Valbo-bördige förstecenter, trust me. Det lyser i ögonen på honom när han talar om att moderklubben gått till SM-final.
• • •
Den som tror att jag kan skriva om Kuhnhackl utan att varje gång kolla stavningen överskattar min hjärna.
• • •
Men fanimig, Sens har ju kommit tillbaka och nog ser EK65 ut att vara i stridbart skick när han lägger upp för Brassards kvittering.
Herregud, vilken hockeyporr.
• • •
Vigge Hedman, Strålle Strålman, John Klingberg och kanske OEL.
Shit, Tre Kronor får verkligen en femstjärnig backuppsättning i VM i Köln.
Vilket annat lag kan mönstra nåt lika bra?
Inget – absolut inget.
• • •
Tålamod, predikar Babs och hans spelare om nu.
– Vi måste ha mer tålamod ute på isen, säger alla i kör.
Mja.
Det ordet hörde vi till leda under World Cup i Toronto och morsning korsning hur bra det fungerade för laget som gjorde det till sin ledstjärna.
Ge allt och använda de verktyg man har, och vid valda tillfällen chansa som fan – den melodin har bättre klang, tycker jag.
• • •
Hm, det luktar som att någon på pressläktarraden framför mig ätit ett och annat påskägg.
Eeew, faktiskt.
• • •
Noterar att Taggen redan är aktiv som en hungrig iller i kommentatorsspåret, så låt mig förekomma honom:
Nej, jag ska inte stoja och stå i på Old Ebbitt’s efter den här matchen.
Jag har bagarväckning och ska ta mig hem till New York för Game 3 mellan Rangers och Canadiens.
• • •
Det är rörande att se kommentatorn Dave Stradler utanför kommentatorshytten.
Han lider av cancer och har haft en riktigt tuff vinter, men är här och kör play-by-play i Verizon – för att han så gärna vill och för att han är så satans bra.
Props till honom.
• • •
Det verkar som aningen fler Leafs Nation-medborgare försökt invadera den amerikanska huvudstaden idag.
Jag ser en hel uppsättning blåvita jerseys på uteserveringarna i Chinatown när jag tre och en halv timme före showtime kommer stövlande mot Verizon, och när de nu 18.05 lokal tid, öppnat entréerna strömmar det ut rätt många även på läktarsektionerna.
Följaktligen kan det bli ännu mer liv och väsen här ikväll.
Underbart i så fall.
• • •
Idag serverar serveras godis som heter Mary Jane i pentryt bakom pressläktaren.
Ursäkta mig, men är inte det slang för…marijuana?
Försöker de göra tredje statsmakten mjuk och lugn och snäll?
• • •
Vi hade övertiden från Ottawa på bildskärmarna framför oss, på det här lyxiga viset.

Och – Elishas kille, Dion!
Det hade man ju inte räknat med, men vad kul – nu blir det serie av det där också.
• • •
Burracuda hänger en puck ikväll, känner jag på mig.
• • • 
Snart är apostlarna på isen och vi följare sitter beredda i kyrkbänkarna, med psalmböckerna (ja, bloggarna alltså…) uppslagna.
Nästa väckelsemöte i The Stanley Cup Playoffs 2017 kan börja!

WASHINGTON – TORONTO 3-2 (Slut, OT).
• • •
Först Tanner Glass, sedan Joel Edmundson – och så Tom Wilson med det där sjuka skottet utifrån sargen…
Jo, we got ourselves en devis för Stanley Cup-slutspelet 2017, myntad av Glassen:
Expect the unexpected!
• • •
Leafs är förstås besvikna, det svider alltid fruktansvärt att torska i sudden, men långt ifrån uppgivna.
– Jag tycker vi visade att vi verkligen kan spela mot de här killarna, säger dansken.
Babcock är inne på samma linje.
– Detta var definitivt en confidence-builder för oss, menar han.
• • • 
När Wilson står och ler blygt i media-scrummet som förstås bildas runt honom går Justin Williams förbi och hojtar.
– Feels good, doesn’t it?
Är det nån som vet är är det Game 7.
• • •
Han har ingen vidare statistik i grundserien längre, men jag är för evigt en Pekka Rinne-believer.
Det känns alltid som att han när som helst kan plocka fram killer-spelet han knäckte Chicago med i natt.
• • •
– We’re not going anywhere, säger Gardiner när han sitter och tar igen sig i omklädningsrummet,
Den kommentaren kan tolkas på flera sätt, men okej…vi förstår vad du menar, Jake.
• • •
Den svenska skyttekungarna fortsätter precis som i grundserien, dom.
Arvidsson gör ett mycket typiskt Arvidsson-mål i United Center och just nu ser jag Rakell göra ett lika typiskt Rakell-mål på hotell-tv:n.
• • •
Jag blir lämnad snudd på helt ensam på pressläktaren efter tredje perioden, för kollegorna är alla på deadlines och vill sitta redo i pressrummet under övertiden, för att så snabbt som möjligt kunna ta sig till omklädningsrummen efter avgörandet.
Men det där förstår jag inte alls, man vill ju se det allra viktigaste som händer live när man för fan är in the house – och omklädningsrummen öppnar inte tidigare bara för att journalister har bråttom, jag hinner gott och väl fast jag ser Wilson panga in sudden-pucken från pressläktarstolen.
Onödig stress för stressens skull är ett otyg.
• • •
Där kommer det ett Silfverberg-mål också – sannerligen typiskt det med.
• • •
När det nu finns en Gardiner, kan inte någon kontra med Persienner också?
Förlåt, jag blir alltid lite göteborgsk till påsk.
• • •
Pappa Anders står i Caps-tröja och skrockar med Mojo i korridoren utanför familjerummet, mamma Catta finns nånstans i närheten hon också – och storebror Storchen flög in med några polare så sent som ikväll, det vet jag bestämt.
Där har vi ytterligare ett otvetydigt vårtecken i Washington.
The Bäckströms is in town!
• • •
Flames har alltså inte vunnit i Honda Center på 20 år och som det ser ut under ankornas suveräna push här under sista sju-åtta i mittperioden kommer de inte göra det ikväll heller.
• • •
Nu är jag så trött att det hettar i ansiktet och något säger mig att det inte är alldeles bra.
Så nu hänger jag Don’t disturb-skylten på dörren och går och lägger mig och sover tammefan tills jag vaknar.
Imorrn tar jag som sagt bloggpaus och ser matcherna på sportbar, men på lördag laddar vi om revolvrarna här.

Slut, Tom wilson!
Expect the unexpected, som sagt…
Mer sen!

WASHINGTON – TORONTO 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • • 
Som om vi inte vore uppjagade så det räckte redan…det BLIR verkligen sudden death-thriller i bloggens första live-sändning från Stanley Cup-slutspelet 2017.
Tack, hockeygudar.
Jag lovar offra några älskade gamla Koho-klubbor till er ära för att jag får vara med om det.
• • •
Caps äger tredjeperren och borde kanske avgöra när tillfälle ges – till exempel då Mojo är fri framför dansken och bara ska stöta in pucke.
Men det betyder ingalunda att de har några fördelar när de kommer ut för OT.
Nu kan precis vad som helst hända.
• • •
Antingen går det snabbt – eller så får vi en nattmangling till bortåt midnatt.
Inget sånt där, efter 7.14…så blir det inte.
• • •
Hej, jag heter Biffen och är lomhörd som en hel Karl Kalkyl.
Man blir det när man sitter i Verizon Center när de fyrar av det där ”Unleash The Fury”-brölet i en slutspelsmatch.
Jisses.
• • •
Som Tanner Glass sa apropå sitt mål igår:
Expect the unexpected.
Egentligen borde det vara några som sett heta ut hela kvällen – Mojo eller Lill-Nyllet, till exempel – som avgör det.
Men mina alternativ är, just för att man ska expecta the unexpected, Burra och Matt Martin.

WASHINGTON – TORONTO 2-2 (Period 2)
• • •
En DC-bördig vän som sitter på andra sidan pressläktaren kommer i pausen fram och frågar:
– Per, what the fuck were they doing the first 10?
Inte vet jag, men de slutar i fall göra det i andra.
Nu är det mindre rörigt och spänt och virrigt – och länge mest ställningskrig av en typ man vanligtvis ser först när vi trängt betydligt djupare in i slutspelet.
Det imponerande är att Babs valpar klarar även det med ackuratess.
Till slut börjar hemmalaget dock gasa och får in en kvittering och mja, nu har Caps momentum på sin sida.
• • •
Viktor Arvidsson är fan ett unikum.
Det ska inte gå att ha den typ av utväxling han haft i år och går det ska det inte vara möjligt att fortsätta leverera på samma sätt i playoff, men jodå.
Oerhört imponerande.
• • •
Ursäkta jinxen, Leafs-vänner, men det här satt jag precis och skrev när dansken la sitt ruttna lilla påskägg vid kvitteringen.
Andersen är lugn som en söndagsflanör på Ströget med en lilling i magen och ett smörrebröd i näven.
När hade Leafs senast en så stabil målis?
Det måste vara Ed Belfour eller Curtis Joseph.
Hm, så kan det bli…
• • •
Mister Game 7 är Mister Game 1 ikväll
Justin Williams har gjort båda hemmamålen och faktiskt, de kan visa sig praktiskt taget lika viktiga som några av karriärens stora avgöranden.
• • •
Tur Taggen – kommentatorsspårets enfant terrible – är religiös och inte tillåter sig att smäda gud med underhållning så här vid påsk.
Annars hade han han tjatat hål i örat på oss om att bloggen ska ut och steppa på byn när krutröken lagt sig i Verizon.
Men inte alls.
Jag ska hem till hotellet och skriva de övriga två matcherna.
Imorrn, däremot, är jag – enligt en plan som sjösatts för att jag fortfarande ska vara vid liv Round 2 börjar – ledig.
Då ska jag sitta på lämplig bar med några ystra kollegor från Kanada och bara avnjuta match efter match.
Så nu vet ni det.
• • •
Ju du, Bombur, jag insisterar ju på att din oro över tappade ledningar på rent slarv är daterad.
När hände det egentligen senast?
Det var i höstas, men det där har ju Babs slipat bort.
Hans boys är mognare och klokare och mer ansvarsfulla nu och ställer sällan till med dylika genomklappningar.
Väl?
• • •
Törs vi hoppas på förlängning redan i bloggens första live-sändning från årets maratonvals?
Det vore en nåd att stilla be om.

WASHINGTON – TORONTO 1-2 (Period 1)
• • •
Men ojvoj i brasan.
Det hinner gå en minut och 35 sekunder.
Sen har Mitch Marner – en av rookisarna som skulle vara så oförberedd på den syrefattiga monsterhockey som spelas i playoff – pangat in 1-0.
Sen mörsar Gardiner in 2-0 också, med Kadri på plats som ställföreträdande Tomas Holmström i målgården.
Till slut, när de får ett långt fem-mot-tre-läge, lyckas hemmalaget svara – men inte förrän då.
Lite är det allt nu som Babcock hoppades i morse.
20 000 Washington-bor sitter på händerna, med ansikten avlånga som Öland, och bara är nervösa.
• • •
To feel this alive…
Jag ljög förut, jag var fortfarande utpumpad som hårdast matchade backen i sjunde övertidsperioden när jag satt och författade introt.
Men nu – inte ett spår av trötthet.
Playoff-hockey är koncentrerat koffein!
• • • 
Shit, även Lill-Nyllet har ju två chanser – en het – redan i första bytet.
Fantastiskt.
Ynglen bara struntar i att det här ska vara så märkvärdigt och kör på som vanligt, för – ja, why not?
• • •
Fast det är ju inte bara knattarna från Toronto som är kvickare och vassare och hungrigare i inledningen.
Caps spelar för jävla dåligt också, sprider felpassningar som en sån där maskin som sprutar ut lerduvor åt gevärsskyttar och står och tittar när glinen snurrar runt benen på dem (ja, jag tittar på dig, Brooks Orpik).
Hur är det möjligt?
De VET ju hur sånt här ska gå till och – ännu viktigare – inte gå till.
• • •
Målet Gardiner gör blir först bortdömt för att Kadri står där han står, men domslutet ändras efter granskning.
Sådana korrigeringar fick en frustrerad Babcock aldrig till stånd när det var Homer som stod där!
• • •
Hemmafansen lyckas bli tjuriga över att Lars Eller åker ut för sin serie-crosschecking i landsmannen Andersens målgård, men för fan – så där har ingen dansk pumpat och slagits med ett tillhygge sen nån pundare på Christiania fick tuppjuck av dåligt heroin i slutet av 70-talet.
• • 
Vrålet.
Det är öronbedövande, det är omskakande, det är signalen om att, baby – nu har det börjat.
For real.
• • •
Gardiner är ett festligt namn, nu när jag tänker på det.
Det kan bero på att jag – till min mammas förtret – aldrig haft några gardiner…
• • •
Så många som de varit under grundserieavslutningens bortamatcher trodde jag det skulle krylla av Leafs-fans här ikväll.
Men nä.
Man får scanna läktarsektionerna grundligt för att hitta några överhuvudtaget.
Kan bara bero på att det inte gått att få tag i biljetter, eller hur?
• • •
Fansen i Verizon har fått röda ljusstavar att vifta med istället för handdukar och yes – effekten när de släcker ner hallen innan lagen kommer ut för line-up är riktigt suggestiv.

• • •
Det är bara en match jag är på, Hek – och den blir det givetvis knallhårt fokus på.
Men du är hjärtligt välkommen att skriva om den som börjar i United Center alldeles strax.
• • •
Caps får göra som Sharks igår nu.
Ta sig samman och gå ut och visa vem det är som har rutin på det här.
Annars går det åt helvete direkt.