I måndags hörde jag Jonathan Richman sjunga den mirakulösa ”Springtime in New York” på Bowery Ballroom på Manhattans Lower East Side.
Idag önskar jag att den förtjusande kufen från Boston hade skrivit en ”Springtime in DC” också.

Då hade vi haft det ultimata soundtracket till fortsättningen av Det Oändliga Äventyret.
För det är ju sedan gammalt – i alla fall i den här bloggen.
Det är när när våren kommer till Washington Stanley Cup-slutspelet börjar på riktigt.
Och vice versa.
Det är inte när de berömda blommorna på körsbärsträden vid promenadstråken längs Potomac River slår ut våren börjar i den amerikanska huvudstaden.
Det är när Capitals gör sig redo för årets största matcher och de myllrande kvarteren runt Verizon Center i Chinatown börjar skälva av heliga förväntningar i varma, mjuka vindar laddade med exotiska dofter från Zhejiang-krogarnas kök.
En särskild sorts magnetisk effekt uppstår när de två efterlängtade tilldragelserna – våren och playoff – sammanfaller just här och känslan när jag trampar mot den bekanta gamla media-entrén vid 6th Street är att jag liksom går på….luft.
Ja, jag förstår att det är för att det så ofta varit just hit jag under ett decennium rest när manegen krattats för skarpt läge som jag tycker att det känns så på dessa gator, och att andra garanterat har samma förnimmelser i andra städer, men än sen?
Upplevelsen är vad den är – och den är berusande.
Så, mina vänner, följ med mig genom luften när Washington Capitals och Toronto Maple Leafs denna skärtorsdag kliver in i ringen.
Det är springtime in DC.
• • •
Jag hann halvslumra i ungefär två timmar efter The Melkmans avgörande inatt .
Sedan var det bara att hasta iväg till Penn Station och hoppa på Acela-tåget och åka hit.
Så gör man inte ostraffat vid 49 års ålder; när jag ramlar ut i förmiddagsljuset på perrongen på bedårande vackra Union Station är jag vimmelkantig som en ouppmärksam vänsterforward efter en Kronwall-tackling.
Men det hör till.
En NHL-skribent som inte är utmattad och medtagen under Stanley Cup-slutspelets galna inledningsrunda gör inte sitt jobb.
Dessutom hinner jag ta en liten gubblur på hotellet under eftermiddagen – på inrådan av självaste Victor Hedman,
– Du måste ta en pre game-nap om du inte sovit mer. Kom ihåg det nu, säger Pansarkryssaren Från Varvet när jag pratar med honom om VM strax innan Maple Leafs morning skate i Verizon.
När dylika proffs kommer med den sortens råd lystrar man – och mycket riktigt:
Nu, lagom till showtime, är jag på tåspetsarna igen.
• • •
Men herregud, Washington DC eller inte:.
Att få vara med om det här live igen, för första gången sedan Game 6 mellan Pittsburgh och San Jose i Sharktank i Silicon Valley 12 juni förra året, är så omtumlande underbart att jag nästan tappar andan.
Jag vidhåller att det var en bra idé att inleda färden med en sittning i korresoffan igår, för på så sätt fick bubblan jag ämnar att befinna mig i de närmaste två månaderna tydligare konturer, men detta är givetvis nåt annat.
Allt är på riktigt nu.
Den elektriska laddningen som börjar förtätas i gångarna under läktarvalven redan under morgonen
Känslan av att något stort och viktigt och högtidligt och exalterande snart ska äga rum
Det mäktiga, förlösande puck drop-vrålet som den tomma hallen flera timmar i förväg liksom väntar på – och håller andan inför.
Själva allvaret, vetskapen att så mycket står på spel, insikten att de inblandade klubbarna och fansen gått i stabsläge.
Oh.
Fy satan vad häftigt det här ska bli.
• • •
Nope, inga kändisar på Acela-tåget idag.
Inte ens Alan Alda var med.
Men så avgick det 07.00 också och då är inga celebriteter värda namnet vakna – såvida de inte sitter kvar i baren.
• • •
– Det här, säger jag åt den förträfflige Alex Prewitt från Sports Illustraded när vi försöker tränga oss in i den städskrubb som alltjämt tjänstgör som gästernas omklädningsrum i den här betongladan efter morgonövningarna, är ju som under Stanley Cup-finalen.
Han nickar klentroget till svar.
Den mediala upphetsningen i Toronto när Maple Leafs nu inte bara kvalificerat sig för playoff utan förfogar över en av de sexigaste och mest lovande laguppställningarna i modern tid liknar verkligen ingenting.
Varenda tidning, varenda tv-bolag, varenda radiokanal och varenda lokal sportsajt med fler än sju följare har team a minst sju-åtta medarbetare utsända och allihop jagar citat som såna där franska hundar rotar efter tryffel i den provencska marken om vårarna.
Men Big Smoke råkar ju vara största staden i en nation som avgudar hockey så hypen är inte konstigare än den som bryter loss i Italien och Spanien när, exempelvis, Milan och Barcelona möts i Champions League-finalen.
• • •
Det här med att slutspelsstarten löper ihop med påsken…brukar det verkligen vara så?
Jag kan inte riktigt erinra mig det.
Men jag har försökt ladda upp med liknelser om ägg, kycklingar, påskkärringar och Messias-figurer uppspikade på kors.
• • •
Ett annat skäl till att det är en sån flammande extas att vara just här, just ikväll, är ju att serien som brakar igång i betongbunkern på F Street på förhand framstår som förstarondens allra största happening.
I ena ringhörnan har vi President’s Trophy-vinnarna, en samling ärrade superstars som efter ett decennium av misslyckanden i slutspelet när så heta Stanley Cup-drömmar att det bränns bara man tittar på dem – och i den andra en bunt hyperbegåvade, glamorösa, kaxiga kids som aldrig tidigare uppträtt på denna den största av hockeyvärldens scener och förmodligen inte har förstånd att bli tagna av stundens allvar.
Om duellen de ska utkämpa bara lever upp till en bråkdel av omvärldens föreställningar om hur den ska arta sig….oh boy, då är vi in for a ride.
• • •
De har gjort om NBA-laget Wizards träningsarena vägg i vägg med Caps omklädningsrum till provisoriskt presscentra och där sitter jag under sena eftermiddagen – först på plats, som alltid! – mol allena och hamrar på tangentbordet när jag hör någon utbrista på bredaste Gävle-mål:
– Nämen hallå, det är ju du! Sitter du här alldeles själv?
Det är Bäckis, i sin finaste kostym, som sticker in näbben för att få veta vad som pågår innan han börjar förbereda sig för säsongens hittills största ögonblick.
Jag förklarar att det bara är bloggen som är så seriös att den börjar varva upp redan under eftermiddagen
Bäckis nickar glatt.
– Fattar man ju.
Det är en fin liten stund vi har innan lavinen går.
• • •
Mike Babcock tycker som jag.
Det är bäst att inleda slutspelet vid tvn:n
– Jag föredrar att spela första matchen Dag 2. Framförallt hinner de unga spelarna, och jag har ju några såna, se ett par matcher och får lära sig vad som väntar.
Och vad väntar, Mike?
– Vanlig hockey, men energi i hallen i är annorlunda och energin på isen, i varje byte, är annorlunda. De måste vara förberedda på det.
Ja, vi har hört nåt om en storebror som just sluppit ut ur fängelset…
• • •
En halvtimme efter mötet med hemmalagets förstecenter får jag dock lov att lämna ”presscentrat”, för plötsligt kommer Justin Williams och TJ Oshie in och börjar dunka bollar i basketkorgarna och inte för att jag inte klarar av lite liv och väsen när jag skriver, men Oshie framstår inte direkt som Lebron James och jag vill inte ha en läderkula han fumlar bort rakt i dataskärmen…
• • •
Däremot viftar Babs undan frågor om hur spelarna kommer reagera på det vådliga trycket i betongbunkern.
– Det kommer bara vara vådligt om det går som Capitals hoppas. Det finns inget härligare att se än fans med långa ansikten som sitter på händerna och är nervösa. Det är förstås vad vi siktar på att ställa till med
Som den sluge gamle strateg han är ägnar Leafs-coachen överhuvudtaget avsevärd energi och tid åt att tala om hur stor press Capitals har på sig.
När kollegan Trotz får en tolfte fråga på tre minuter i ämnet bara ler han snett.
– He’s playing you guys…
Ah, the war is on!
• • •
Vår, värme, Bäckis, Ovetjkin och doften av friterad anka runt knutarna, visst – men en detalj saknas för att playoff-i-Verizon-upplevelsen ska vara hundraprocentig.
Eken.
Förr om åren satt vi alltid ihop på den här pressläktaren under alla Caps slutspelsmatcher och när det drog ihop sig till första nedsläpp vände han sig alltid mot mig och sa:
– Tänk, Per, nu sitter vi här igen.
Jag saknar det.
• • •
Fast Babs har förstås en poäng.
Det ÄR President’s Trophy-vinnarna som har kraven och pressen och förväntningarna på sig.
Om de torskar ikväll kommer ett gammalt spöke gå genom Verizon igen – och olycksprofeter över hela världen stämma upp i kolsvarta dödsmässor.
Leafs, däremot, har inget alls att förlora i sin första svängom med The Beast och kan slappna av och bara ha kul.
Jag delar dock magkänsla med kommentatorsspårslegenden Taddson.
Det är nåt annorlunda med den här Caps-upplagan.

Den är inte bara fulländad i hockey-kvalitativ mening – den är gjord av hårdare, mer stryktåligt mentalt stål och kommer inte blinka om kidsen från north of the border skulle ta ledningen.
Tror jag.
• • •
Bara den här lilla detaljen:
Playoff-loggorna på isen.
En flodvåg av välmående forsar genom systemet när jag ser dem.
• • •
Lill-Nyllet brukar inte ta till särskilt spektakulära kraftuttryck i bruk – ja, han brukar inte säga så mycket överhuvudtaget, för att vara frank – men idag är till och med han lite uppspelt.
– Ja, det är första slutspelsmatchen jag någonsin spelat…det ska bli jävligt häftigt, säger han när vi ses i omklädningsrumsträngseln under förmiddagen.
– Press? Nej, det är Capitals som har pressen på sig. Det är ett äldre lag som väntat länge på att få vinna.
Alla i Toronto har lärt sig att trumma in det budskapet…
• • •
Capitals har som vanligt sina morgonvärmningar ute på shopping mall-taket i Arlington och det brukar vara omöjligt att täcka både dem och motståndarna såna här dagar, men mediaflocken från Big Smoke går inte att stoppa.
De ser till att NHL tillhandahåller en shuttle mellan Chinatown och Arlington och låter sig dödsföraktande fraktas genom Washingtons djävulska morgontrafik för att inte missa en endaste sekund av endera träning.
Dårar…
• • •
Ovetjkin och Kuznetsov har identiska ljusblå kostymer när de två och en halv timme innan matchstart kommer stövlande genom den långa korridoren mellan spelar-garaget och omklädningsrummet.
Jag kommer osökt att tänka på Crockett och Tubbs i Miami Vice och det kan bara vara ett gott tecken.
• • • 
För att bryta lite mer is visar jag William bilden Pontus Höök skickade häromdagen – den på hela familjen Nylander i trädgården utanför huset i Connecticut back in the day.
Då lyser ynglingen upp,
– Ja, den där minns jag. Det är en fin bild. Men det är jäääävligt länge sen, säger han.
Nja, jag vet inte det, jag var 39 år då, så så väldans länge sen kan det ändå inte vara…
• • •
Nu, snart, kommer det.
Vrålet.
För folks – det är springtime in DC.
Känn hur hjärtat slår.

MONTREAL – NY RANGERS 0-2 (Slut).
OTTAWA – BOSTON 0-2 (Slut).
PITTSBURGH – COLUMBUS 3-1 (Slut).
MINNESOTA – ST. LOUIS 1-2 (Slut, OT).
EDMONTON – SAN JOSE 2-3 (Slut, OT).
• • •
Mer oväntad matchhjälte i X:et, minst sagt.
Jag menar…Edmundson?
Hallå.
Men det har ju en tendens att hända, sånt.
Nu säger jag godnatt – jag ska försöka sova någon liten timme innan jag störtar mot huvudstaden.
Tack för fantastiskt drag i spåret under hela natten.
Vi gör om det när jag sitter i Verizon, inte sant?

The Melkman!
Han levererar i alla väder och blir OT-hjälte första slutspelsnatten.
3-2 till Sharks.
Oilers kan bara tacka för lektionen.
I X:et får MN Johan fortsätta vänta på avgörandet…

MONTREAL – NEW YORK RANGERS 0-2 (Slut).
OTTAWA – BOSTON 1-2 (Slut).
PITTSBURGH – COLUMBUS 3-1 (Slut).
MINNESOTA – ST LOUIS 1-1 (Period 3, OT väntar)
EDMONTON – SAN JOSE 2-2 (Slutet av Period 3)
• • •
Står St. Paul kvar?
Lever MN Johan?
Hur många tinnitus-diagnoser måste den lokala läkarkåren meddela imorrn?
Parise kvitterar alltså för Wild när 23 sekunder återstår och make no mistake, folks – de är lika passionerade i MN Johan-bygderna som i Alberta (ser ni hur jag ställer mig in nu…?).
Därmed har vi slutspelets första OT-drama redan ikväll.
Och det kan komma att följas av ytterligare ett, för i Rogers Place har det tajtat till sig avsevärt och plötsligt står det 2-2.
Så kidsen får sig en lektion i elaka-storebrodern-hockey ändå.
En vanlig grundseriekväll hade vilken motståndare som helst vikit ner sig efter den förstaperioden, men uh-uh – det här är inte en sådan kväll.
Bara det nu inte blir för långa nattmanglingar.
Klockan är snart halv ett här och 05.00 ringer klockan och det vore kul om jag fick sova i alla fall ett PAR timmar…

MONTREAL – NEW YORK RANGERS 0-2 (Slut).
OTTAWA – BOSTON 1-2 (Slut).
PITTSBURGH – COLUMBUS 3-1 (Slut).
MINNESOTA – ST LOUIS 0-1 (Mitten av Period 1)
EDMONTON – SAN JOSE 2-0 (Period 1)
• • •
Ni vet hur det är för mig när klockan börjar bli så här mycket – jag har referat att skriva och kan inte blogga lika frekvent-
Men jag följer båda matcherna och spåret är lika öppet som tidigare.
Jag försöker dessutom randa snabbt, så jag kan vara med på riktigt vad det lider.
So far är det fruktansvärt kul att se Oilers, men jag sa ju det:
Med ett hav av brandgula fans i ryggen brottar de ner ”den elaka storebrodern” och har honom i ett choke hold.
Samtidigt är det nåt som är väldigt off med Sharks.
Bara nu – eller överlag?
Vi vet snart.

Oscar Klefbom!
Där har vi förste svenske målskytten i Stanley Cup 2017 – och den förste i Edmonton som scorar i en playoff-match på över ett decennium.
Det var så coolt att jag bara var tvungen att skjuta in en sån här kortis.
Låt mig också säga:
Vad helt jävla underbart det verkar vara i Rogers Place!

MONTREAL – NEW YORK RANGERS 0-2 (Slut).
OTTAWA – BOSTON 1-2 (Slut).
PITTSBURGH – COLUMBUS 3-0 (En bit in i tredje).
MINNESOTA – ST LOUIS 0-0 (Början av period 1)
• • •
Björn Henrik Lundqvist!
Han inleder alltså playoff med en nolla.
Vilket monster han ändå är när han samlar sig till de verkligt stora ögonblicken…
• • •
Heartbreak för Ottawa, tyvärr.
Marchand avgör med en dryg minut kvar.
Men han är just den typ av spelare som förblir livsfarlig till sista sekunden och såna är som gjorda för täta slutspelsdraman.
• • •
Om det vore så enkelt att jinxa skulle ju den som inte vill att det ska ske kunna skriva ”Henke/Flower/Carey håller nollan idag” redan i första perren.
Det måste vara en supporter som drömmer om det och blir så till sig att han eller hon bara utbrister ”Åh, idag håller han fan nollan”.
Ah, you get it.
• • •
Ja, Hek, vill du se det så går det förstås att se vilken svensk som gör ett mål snabbast i sin serie – och blir det ”din” Arvidsson imorrn är ju det fint.
Men jag ville veta vem som gör det första och väntar fortfarande på att se vem som får rätt.
• • •
Inte så snyggt av Markov, Julia.
Nu kan det nog dröja lite innan han får chansen att göra några mål…
• • •
Helt korrekt iakttagelse av alla:
Erik är inte hundra, det syns ju tydligt på speltiden och jag hävdar härmed att det inte finns någon i hela playoff som betyder lika mycket för sitt lag.
• • •
Lindholm och Rask sa redan förra veckan – åt Sportbladets lilla New York-redaktion, tro inte på några ”avslöjanden” nån annanstans – att de åker om Grönborg ringer.
Men det verkar inte som att de HAR ringt.
• • •
Nu har jag blicken riktad mot matchen i St. Paul.
Det verkar vara episk stämning där.
Det hänger liksom rök, eller kondens, ett par meter över isen.
I love.

MONTREAL – NY RANGERS 0-1 (Period 2)
OTTAWA – BOSTON 1-0 (Period 2)
PITTSBURGH – COLUMBUS 2-0 (Början av period 2)
• • •
När vi hållit på i en och en halv timme är det fortfarande bara Tanner Glass som gjort mål.
Det är känt att det ofta är komplementspelarna som avgör i playoff, men…nå, till slut ser dock Bobby Ryan till att bryta Glassens världsherravälde och tillvaron känns med ens mer normal.
• • •
Jo, Rangers startar andra perioden väldigt bra och radar ju faktiskt upp chanser.
Men.
Man ska göra mål på chanserna också – för när man inte gör det tappar man till slut momentum och det är ju exakt vad som händer i Bell Centre.
• • •
Coolt att Gabriel Carlsson kommer åkande från Sverige och under ett par grundseriematcher gör sånt intryck på Tårtan att den hetlevrade coachen kastar honom rakt in i Stanley Cup-elden.
Då är man ingen försynt pojke från Örebro – då är man en man som inte tvekar att hugga chansen när den uppenbarar sig.
• • •
Ännu viktigare brukar det vara att utnyttja långa fem-mot-tre-lägen.
Gör man inte mål när man får såna drömchanser går det i allmänhet inte att vinna.
• • •
Jaha, pingvinerna låter Jackets braka och damma på i en perre.
Sen är det off to work…
• • •
Men Lundqvist, man.
Intrycket från telefonsamtalet i måndags var i sanning korrekt.
Vad sjuk han är som kan bli så här överjävlig på ren inspiration…
• • •
FYI, Eric och Taggen:
Ännu har jag inte stekt ett enda inlägg.
Men ni två får väl snart upp pulsen och då är jag beredd 🙂
• • •
För att inte tala om McAvoy i Boston.
Han gör alltså sin debut ikväll – i Stanley Cup – och spelar som en ärrad veteran.

Special kid, that’s for sure.
• • •
Det ser inte särskilt skönt ut att möta Columbus.
Som väntat.
• • •
McAvoy är förresten också vad den briljanta Jeff Daniels-karaktären i ”Newsroom” hette, så jag har en ny favorit hos B’s bara därför.
• • •
Det var väl det jag visste, GM GM läser bloggen.
Mitt under the roaring action under slutspelets öppningskväll kommer beskedet att Gerard Gallant blir förste coachen i Vegas Golden Knights historia.
• • •
Så Björnarna har alltså noll skott på mål i andra?
Det är inget bra.
• • •
Själv tror jag att domarna alltid, var dom än är, försöker göra så bra ifrån sig som möjligt.
• • •
Vem blir förste svensk i årets slutspel att måla då?
Dela upp er i grupper och diskutera.
Jag tror på Bengan i Pittsburgh.

MONTREAL – NY RANGERS 0-1 (Period 1)
OTTAWA – BOSTON 0-0 (Period 1)
PITTSBURGH – COLUMBUS 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Ojvoj, jag är så taggad inför det här att det blir snudd på overload när de väl är off and running.
Jag står upp, går planlöst fram och tillbaka till köket, zappar oroligt mellan matcherna som hunnit börja, sätter mig och slår på knäna som en Ekeliw inför Tampa-fajter.
Det är inte bara spelarna som hoppar ur skorna i första omgången…
• • •
Ha ha, vem gör första målet i Stanley Cup Playoffs 2017 om inte Tanner Glass – vars medverkan fått delar av supporterskaran att blåsa sönder artärer i pannan av vrede.
Och han gör det med en rent artistisk backhand!
• • • 
Först Letangs pajade disk i ryggen, nu har Matt Murray skadat sig på uppvärmningen och kan inte spela öppningsmatchen mot Jackets.
Det känns som stjärnorna alignar på fel sätt på himlavalvet i västra Pennsylvania.
• • •
Rangers penalty kill har varit väldigt solid – och Habs PP so far lite blek – men ett bra sätt för Rangers att förlora den här serien är att fortsätta ta många utvisningar.
• • •
Varje gång jag zappat över till matchen i Ottawa ser det ut som att Bruins har drömlägen – som resoluta Sens-backar avvärjer i sista stund.
Vad finns mer att berätta för er som titta mer noggrant?
• • •
Buropen när Kreider rör pucken i Bell Centre når decibel-nivåer man vanligtvis bara förknippar med jet-kärror som skjuter iväg längs startbanan på JFK.
De har i sanning inte glömt i Montreal…
• • •
Får privat meddelande av en bekant – vi kan kalla honom Tobias Pettersson.

Där står:
”Har ju laddat i flera veckor för det här, ska ösa i spåret mest varje natt nu”.
Det är ljuv musik i mina gamla öron!
• • •
Om Krieder-Greider bara bulldozat på när Price kom ut för att mota den förlupna pucken…det underhållande skandalvärdet hade varit svårt att förneka.
• • • 
Oh, precis innan matchstart i Ottawa kommer den helt oväntade nyheten att Krejci inte kan spela för Bruins.
Det är en ovälkommen liten örfil i björngropen.
• • •
Jag älskar Ginette – Castafiore-kopian som sjunger ”O’ Canada” i Bell Centre.
Älskar!
• • •
Bra grej här, jag har Rangers-Habs både på MSG och NBCSN ikväll – och eftersom MSG har en olycklig tendens att paja ihop när det passar som sämst känns det som en liten jackpot.
• • •
Underbart jäkla playoff-drag i spåret också, noterar jag. Till och med Skånske Jan gör comeback efter ett helt år av tystnad.
Tack!

Dopamin.
Endorfin.

Adrenalin.

Det är den sortens signalsubstanser och hormoner som sköljer genom kroppen nu – och blandas till en skummande, bubblande, kolsyrebrusande cocktail av eufori i hjärtat.
För vid min gud:
Stanley Cup-slutspelet börjar ju idag, onsdagen den tolfte april i herrens år 2017.
Och det finns inget roligare än Stanley Cup Playoffs, inget häftigare, inget mer exalterande, inget mer kittlande, inget mer medryckande, inget som får pulsen att rusa lika extatiskt.
Överhuvudtaget.
I hela världen.
Och bäst av allt:
It ain’t no tomtebloss som brinner av under en sketen helg.
I två månader ska vi ha det så här nu, i två månader – fram till mitten av juni – kommer vi få se när världens bästa hockeyspelare pressar sig till det allra yttersta i varenda byte, i två månader är match efter match efter match laddad med drama och nerv och kokande känslor.
Så grattis till mig, grattis till er, grattis till alla som välsignats med insikten om att universums bästa underhållning stavas Stanley Cup.
Nu jävlar åker vi!
• • •
Till vad jag kan tänka mig är allmän förvåning inleder jag årets resa hemma i korresoffan.
Live-debut äger rum först i morgon – i Washington DC:s Chinatown.
Den serien, mellan Washington och Toronto, känns ju på förhand som första omgångens verkliga happening.
Rangers?
Jag hakar på när de kommer hem till Manhattan på söndag,
Sen får vi se.

Det är först efter ett par matcher vi vet vilka serier som blir verkligt oförglömliga och måste följas på plats.
Samtidigt har jag i mental mening navigerat mot soffan i flera veckar nu, jag ville verkligen ha det så här ikväll.
Inget slår såklart live-upplevelsen – jag kan redan förnimma hur overkligt underbart det kommer kännas när Verizon förenas i ett enda magnifikt vrål precis innan första nedsläpp i morgon – men man, eller i alla fall jag, kommer ni playoff-feelingen på ett annat sätt med en inledande bonanza vid tv:n.
Så här är jag ikväll – och jag hoppas jag får sällskap av bloggens hela armada av lysande kommentatorer.
• • •
Nånstans för länge sedan läste jag en intervju med Niklas Sundström, kanske var det i Nyströms fina bok ”Drömmar och tacklingar”, som fastnade, för i den sa han att det visserligen var skillnad på grundserie och slutspel även hemma i Sverige, men långtifrån lika stor som i Nordamerika,
– Här är det ju fan som att man plötsligt håller på med en annan sport
Jag minns att jag tänkte att det måste vara en överdrift, så kan det ju bara inte vara.
Men Susse visste förstås vad han talade om.
Som det heter i den lilla allegorin jag tjatat ut i snart tio års tid men bara måste plocka fram igen när vi nu ska ut i den virvlande dansen igen:
Slutspelet är grundseriens elaka storebror som precis blivit släppt ur fängelse och är ute och letar efter trubbel igen.
Det ÄR så.
Hockey må vara hockey, men matcherna spelas från och med nu med huggtänderna fullt blottade.
Det finns finns ingen tid där ute längre, inget utrymme och ingen nåd; alla satsar plötsligt hundra i varenda närkamp, i varenda skär, i varenda skott.
Rookies och andra ungblood som gör sina första slutspelsmatcher har förstås hört talas om det och tror att de är beredda, men det är först när det stått öga mot öga med monstret de verkligen förstår hur det känns.
– Jag var lite chockad…det tog mig några matcher att komma över hur mycket svårare allt plötsligt var, sa Dylan Larkin i Detroit förra veckan, apropå hur han trodde det skulle går för McDavid och Matthews de kommande veckorna och månaderna.
Så in the name of Susse:
Buckle-up, alla.
Den arga storebrodern is coming for us all…
• • •
Vad roligt att så många signat upp och deltar i bloggens liga – rattad av vår egen förträffliga Chall! – i bracket challenge på nhl.com.
Senast jag tittade var vi 124 medlemmar (innan det återigen visade sig att NHL inte kan driva en hemsida, för bracket-challenge gick ju under eftermiddagen bara att komma in på då och då…vilket skämt!).
Om jag vinner – vilket vore högst otroligt, jag är en bedrövlig tippare – blir det tioårsfest för bloggen på lämplig lokal i Stockholm i sommar, jag lovar.
• • •
Det är inte som att ligan börjar med en liten mjukstart heller.
Fem av de åtta serierna brakar igång redan ikväll.
Sen undrar vänner jag talar med varför jag verkar ”snudd på övertänd”.
Snudd på?
• • •
Det är ju påsk så jag var i går på Scandinavian House och snokade efter must, men de hade skandalöst nog ingen.
Så jag får hålla tillgodo med kulturlös Cola i afton
Viktigast av allt, dock:
Jag har en stor, färsk burk Maxwell House Original Roast Medium – Good to the last drop, som det heter i reklamen – på köksbänken.
Det är framförallt det som krävs för att ta sig genom en playoff-mangling.
• • •
Grejen med just förstarundan är ju också att det är nu potentialen för riktigt crazy shit är som störst.
När vi trängt djupare in i valsen har spelarna lugnat ner sig lite och tar ut varandra i mer dragkampsartade slag, men nu är många av dem så exalterade att de är på väg att hoppa ur grillorna och i princip kan vad fan som helst hända.
Så igen:
Buckle-up.
Den arge storebrodern svingar rostig järnkätting ovanför huvudet…
• • •
Jag har också kvällen till ära plockat fram favoriten bland kaffekopparna.
Kolla bara.

Om någon undrar är det tidningskorgen som syns till vänster om TV:n, för som allmän old school-karaktär prenumererar jag förstås fortfarande på tre dagstidningar och måste ha någonstans att lägga dem när de är utlästa.
Till höger syns ena benet på drinkvagnen och More Cowbell-koppen står på ett uppslag i The Hockey News färska Playoff Preview-nummer!
• • •
Pratade med ers majestät Lundqvist på telefon i måndags och inte för att jag är psykolog men efter tolv år inbillar jag mig att jag kan läsa honom någotsånär och han lät som han brukar låta när han gör sig redo för de verkligt stora insatserna.
Avslappnad men samlad, fokuserad utan att förefalla överspänd, lugn och fin…
Rangers-fansen får hoppas att iakttagelsen är värd nåt.
För som så många gånger tidigare är det honom det hänger på om Rangers ska ha någon chans i Bell Centre – en hall där de, bortsett från konferensfinalen för tre år sedan, inte trivs bättre än kycklingar trivs på grillen.
Habs är, tror jag, bättre än 2014 och Rangers lite sämre, framförallt defensivt, så hemmalaget har överhanden när de alldeles strax släpper pucken i ligans mäktigaste hall.
• • •
Det har blivit vår, för att inte säga sommar, i New York sedan vi hörde senast och det är ju härligt i största allmänhet.
Ett litet, årligen återkommande problem bara:

De har inte hunnit ställa om husets centrala ventilationssystem från värme till a/c ännu, varför det är en svettig biff som sitter och flämtar i korresoffan tills solen gått ner om nån halvtimme.
• • •
”Just det…det också!”.
Jag kommer då och då på mig med insikten att det ju för fan kan bli övertidsdraman i slutspelet – och att de kan pågå till soluppgången, om det skulle vara så.
Bara den möjligheten får att mig att gå på händer över vardagsrumsparketten.
Stopp, vänta, en rättelse:
Om jag KUNDE skulle jag gå på händer över vardagsrumsparketten.
• • •
Även om de självfallet kan snacka bort det efteråt är det extremt viktigt för alla som börjar hemma att de verkligen vinner den inledande matchen, men något säger mig att det är alldeles extra avgörande för Ottawa ikväll.
Om de inte rår på björnarna hemma i ett vrålande upphetsat Canadien Tire Center, då kan den serien bli väldans kort.
Dessbättre kan Erik spela – det är förstås ännu mer avgörande – men Bruce Garriochs rapporter från dagens morning skate var lite oroande.
Den småländske backstjärnan gick på och av isen, pratade mycket med the medical staff och ägande avsevärd tid åt att testa nånting i foten.
Är han inte hundra…goodbye asså.
• • •
Applåd för den i Islanders-ledningen som tog beslutet att satsa på Doug Weight som riktig coach.
Han gjorde ett förträffligt intryck under senvintern och förtjänar verkligen chansen.
Huruvida beslutet i Texas att återanställa Ken Hitchcock också bör bejublas vet jag inte.
Det känns mest…nostalgiskt faktiskt.
Hos Vancouver, Florida, LA och Vegas är det fortfarande vakanser och i de flesta fall förstår jag inte varför – det är väl för tusan bara att ringa Gerad Gallant och ge honom jobbet?
• • •
Inga regelrätta derbyn avgörs i förstarundan, men duellen mellan Penguins och Blue Jackets har ändå den känslan.
Låter kanske konstigt, de hör ju hemma i varsin delstat, men det tar faktiskt mindre än tre timmar att köra mellan Pittsburgh och Columbus, så there you go.
Det kommer dessutom vara ett blodigt krig av klockren derby-sort.
En något pikant detalj är det faktum att coacherna – Mike Sullivan och Tårtan – till vardags är bästa vänner.
Nu är de på varsin sida i ett hatiskt battle.
Jag fattar inte riktigt hur vänskap överlever sånt. Om jag skulle vara inblandad i en så emotionell strid och ha Bullen eller Alle eller Virtanen eller Popflickan eller Eken som motståndare…fan vad jobbigt det vore.
• • •
Det är egentligen en julsång, men det låtsas jag inte om när jag pumpar ”Most Wonderful Time of The Year” med Sinatra om och om igen, för det är ju DETTA som är the most wonderful time of the year.
• • •
Vissa Wild-fans verkar närmast förnärmade över att jag har fräckheten att tro att Blues ska slå deras hjältar, men alltså, jag tippar inte med hjärtat, jag har inget emot Wild. Alls. Om jag har fel – om de kan komma upp på samma nivå som i höstas igen – är det alldeles fine.
Det är lite för dom som för Senators dock.
Dom gör fan bäst i att vinna den inledande holmgången i X:et.
• • •
Får mail från NHL om att Empire State Building ikväll kommer att ”shine its world-famous tower lights in a color rotation representing all 16 Playoff teams”.

Jag har Empire State Building, i all sin prakt, rakt utanför skrivbordsfönstret så påminn mig om att jag ska plåta och posta en bild så ni får se detta.
• • •
Exakt hur stämningen just nu är i Edmonton, när stan gör sig redo för första playoff-matchen på ett decennium, går inte riktigt att föreställa sig.
Det måste vara som att själva luften kan självantända när som helst.
Ni vet vad jag tror:

I den unga Oilers-uppställningen finns sån unik talang att det inte spelar någon roll att de aldrig haft med den ondskefulle storebrodern att göra tidigare.

De kommer att ha honom i en choke-hold inom ett par perioder.
• • •
Om vi har några nytillkomna läsare en sån här kväll är det nog bäst att jag påpekar att jag inte uppdaterar kontinuerligt under matchernas gång – jag kommer med långa utläggningar när det är paus.
Men häng med i kommentatorsspåret, där är det oavbruten real time-action.
• • •
Dopaminet och endorfinerna pumpar på i ett allt vildare flöde och nu får jag försöka sätta punkt snart, för det här är redan det längsta korresoffan-introt genom tiderna.
Så:
Boys and girls, ladies and gentlemen – Stanley Cup-slutspelet 2017 börjar alldeles, alldeles strax.
Enjoy!
And hey:
Don’t forget the cannoli!