Ojvoj i brasan vilken action vi får under övertidsperioden, vi står ju här och bara ylar.
Det skulle avgjorts där, men nope – Anderson och Mrazek blir båda Superman igen.
Så det sista jag får se i The Joe är ett straffavgörande – dramatiskt det med, för övrigt.
Och till slut avgör ryske Samme åt Detroit!
Mer sen.

DETROIT – OTTAWA 2-1 (Period 2)
• • •
Nu kan Craig Anderson inte flina i badrumsspegeln mer.
Han släpper in två riktiga blåbärsmuffins i mittperioden.
Först drar Frans Nielsen, via otymplig backskridsko, in en puck från kortplanket – sen får Dylan Larkin in en nästan likadan ur noll vinkel.
Shorthanded.
Ojvoj.
• • •
Under andra halvan av perren ser det ändå ut som att Sens insett vad det är i för slags position de håller på att försätta sig.
Det är äntligen lite mer sisu i uppträdandet, lite mer passion och hetta.
• • •
Av alla lallare jag haft som bänkgrannar på NHL:s pressläktare genom åren kan han i manchester-kostym ikväll ta fuck-priset.
Han står, han gestikulerar, han tumlar in i mig och han pratar oavbrutet med en fellow skitskalle om allt annat än hockey och reagerar inte ens när det blir mål, bara babblar vidare.
Hjälp mig så jag gör inte gör verklighet av önskan att få ta honom av daga!
• • •
Han är ju grym, nye Micke Samuelsson.
Den öppnande passningen till Larkin en bit in i mittperioden kan inte beskrivas som annat än ren hockeyporr.
• • •
Värkande fossing eller inte – Erik är Erik.
Det är han som, snabbt och resolut, startar anfallet som slutar med att Burrows – omöjlig att vänja sig som nåt annat än canuck, för övrigt – plaskar in 1-1.
• • •
En bläckfisk kommer seglande från sektion 219 och plumsar i isen efter Larkins 2-1-mål, men Octopus Al måste vara på muggen för det kommer ut en vanlig isskrapare och skyfflar undan slasket med en spade.
Kulturskymning!
• • •
Hästpolo kan ju inte hålla på och bränna frilägen när bloggen är här för sista gången.
Det är just såna svenskmål jag vill se, ju.
• • •
Det skulle bli bråk om OS-beslutet, sa jag inte det?
NHLPA – spelarfacket – har redan kommit med ett utlåtande som kokar av bad blood.
Här är en sammanfattning:
”The players are extraordinarily disappointed and adamantly disagree with the NHL’s shortsighted decision….The league’s efforts to blame others for its decision is as unfortunate as the decision itself…NHL players are patriotic and they do not take this lightly. A decent respect for the opinions of the players matters. This is the NHL’s decision, and its alone.”
Fortsättning följer, garanterat.
• • •
Våra vänner Leafs-fansen kan nog släppa det där med att favoriterna riskerar att tappa ledningar hela tiden.
Det var i början av säsongen, det.
Dom är män nu, och gör inte så längre.
• • •
Om nu NHL-spelarna bara kunde rikta sin ilska mot de som verkligen bestämmer istället för mot marionetten Bettman.
Beslutet om OS är ägarnas.
Men se, det vill spelarna inte, för det är ägarna som skriver ut deras smaskiga checkar, så de skäller istället på advokaten som får betalt för att bli utskälld.
Teater!
• • •
En period kvar i hallen som var bloggens första crush utanför New York City.
Låt den bli oförglömlig.

DETROIT – OTTAWA 0-0 (Period 1)
• • •
Jo, visst spelar Erik!
Luriga Senators.
Och även om han nu kanske är lite hämmad av sin ömmande fot och inte riktigt har samma uppvisning som vanligt blir Senators omedelbart ett annat, kaxigare, djärvare lag med mycket mer pondus och självförtroende så fort virtuosen från Landsbro drar match-jerseyn över skallen.
• • •
Här är betydligt mindre tryck ikväll.
Sens supporterskara är mindre, och mindre febrig, än Leafs dito – och Motor City verkar bry sig mindre om Wings slår Ottawa än Mike Babcocks Toronto.
Men in med en bläckfisk på isen bara – då blir det nog lite ramala igen.
• • •
Det är inte samma tryck i själva hockeyn som för två dygn sedan heller.
Den verkliga playoff-hettan saknas – allra främst, märkligt nog, hos gästerna.
Men det skapas ändå rätt mycket chanser och båda burväktarna kan i pausen gå in på toa och flina lite för sig själva i spegeln, tycker jag.
• • •
Det är rookie-bonanza i The Joe.
Senators hajpade college-signing Colin White gör sin NHL-debut – och 20-årige Detroit-ryssen Evgeni Svechnikov likaså.
Så blir de superstars kommer jag alltid kunna säga:
– Jo, jag såg deras allra första NHL-match.
• • •
The Legend från Njurunda och hans kompis Hästpolo!
Sicket radarpar de blivit – mitt i allt gnabbande.
Här formligen radar de upp lekfulla små varianter framför Anderson.
• • •
Hur är det, visst följer väl Octopus Al med till nya arenan i höst?
Något annat vore ungefär som att bryta kontraktet med Zäta, tycker jag.
• • •
Det är en blå måndag i Motown.
I alla fall enligt den alltid eminente DJ:n i The Joe.
Han spelar New Orders ”Blue Monday”.
• • •
I Buffalo verkar det som det Leafs, som man förr gärna skrev i idrottsreferat, gör processen kort med Sabres.
Tre mål på de första fem minuterna är ett statement.
• • •
Fint att Svechnikov spelar i tröja nummer 37.
Det måste ju vara en hyllning till Micke Samuelsson – en annan jag hoppas kommer hit och blir hyllad under sista kvällen med gänget i helgen.
• • •
Jag saknar Shanny på stolen intill.
Ingen säger längre ”motherfuck” så fort det händer nåt på isen.
• • •
Fan, den unge ryssen påminner lite om Samme när han kommer trampande rakt mot kassen också.
Honom kan det bli nåt med.
• • •
Nu ska jag slå ner han som sitter, eller snarare står, till vänster om mig och pratar om allt annat än hockey hela tiden.

En sista gång då.
En sista gång på pressparkeringen som inte går att hitta med mindre än taxichaufförsencyklopediska kunskaper om Michigans geografi och med sina snäva ytor kräver finlir a la Pavel Datsyuk av den som vill undvika repor i lacken och demolerade backspeglar.
En sista gång över övergångsstället som korsar Jefferson Avenue, där alla brakar på ungefär som Niklas Kronwall när jag en gång skulle ta rygg på honom ut till Birmingham för lunch och i tjugo minuter fick känna mig som Kenny Bräck.
En sista gång i de exotiska dofter som slår emot chockade besökare under viadukterna vid den så kallade Gordie Howe-entrén.
En sista gång i den smala media-ingången där han tar emot som aldrig kan tro att jag är från Sverige och varje gång ringer och frågar Red Wings media-avdelning om det verkligen kan stämma att jag har en ackreditering.
En sista gång på betonggolvet, smutsigt som vägbanan i Calcuttas hårdast trafikerade korsning, i den välvda backstage-korridoren mellan de vitmålade tegelväggarna där de med prydliga röda bokstäver förevigat namnen på Red Wings alla mästare och individuella pristagare.
En sista gång i medialoungen som får genomsnittliga svenska skolbespisningar att framstå som Le Cirque.
En sista gång i hissen upp genom läktarvalven med den vänlige lille mannen med uppsynen hos en som inte riktigt vet hur han hamnat där han hamnat.
En sista gång i den mytomspunnet lökiga pressboxen som är så trång att man inte tar sig fram såvida man inte är insmord i konsistensfett och inte får plats mellan sina stolsgrannar utan kofot och skohorn.
En sista match i den ärevördiga rinken med de levande sargerna.
En sista gång i The Joe
Hjärtat slår vemodigt och hårt och exalterat.
• • •
En tämligen betydelselös match – men det blir en fröjd att se och prata med Erik Karlsson inför playoff.
Så såg jag till alldeles nyss på de rent idrottsliga förutsättningarna inför aftonens vals, med Red Wings i ena ringhörnan och Ottawa Senators i den andra.
Men det har i en hast blivit precis tvärtom.
Matchen är extremt viktig för Ottawa – och Erik Karlsson spelar överhuvudtaget inte.
Sens befinner sig ju plötsligt på sista wild card-platsen och har Tampa on their ass, för att citera en grumpy kanadensare jag träffar bland de malätna sätena i The Joe under morgonen.
För att undvika att bli indragna i riktigt gastkramande streck-kaos måste de vinna ikväll, punkt och slut.
Men som sagt:
Erik är fortfarande skadad i en fot och spelar inte och Ottawa Senators utan Erik Karlsson är som Rolling Stones utan Mick & Keith.
Ojvoj.
• • •
Ja, finalerna och alla slutspelsserierna – till exempel mot Colorado 08, när The Mule radade upp hattricks som General Motors här i stan en gång radade upp Cadillac-chassin på sina löpande band – och kvällen när Lidas fick sin tröja hissad i taket…
Det är ju den sortens stora ögonblick som står ut allra mest när man så här dagarna innan the final curtain går all in i The Joe-nostalgin.
Men personligen har jag andra, mer personliga minnen jag värderar om inte högre så i alla fall lika högt.
Som allra första gången jag och Pontus Höök kom hit, i januari 2006, för att prata Turin-OS med Lidas och jag med nervositetens rosor blossande om kinderna gick fram till den Norris Trophy-behängda legendaren, som jag aldrig hade träffat tidigare, i omklädningsrummet och började stamma fram en fråga.
– Nämen, sa han och tittade upp, det är ju du som skrev i Borlänge Tidning förut! Och jämförde Tomas Forslund med Zeb Macahan!
Guilty as charged…
Sen fick vi telefonnummer och vägbeskrivning till Casa Lidström och några timmar senare satt vi i ett slott i Novi och åt hembakta bullar.
Det borde för övrigt vara en sedelärande historia för en del 90-talsyoungsters som kommer upp idag…
• • •
Jag som hade sett fram att få se Sydkorea…
Men i eftermiddags kom det definitiva beskedet:

NHL kommer inte att delta i OS nästa år.
Både väntat och oväntat, skulle jag säga. Väntat för att det länge varit uppenbart att de 31 ägarna verkligen inte VILL stänga ligan i tre veckor och ännu en gångs skicka sina mest värdefulla tillgångar till en annan kontinent – särskilt som ingen kunnat visa på att de fem föregående framträdanden på OS-isarna verkligen gett önskat marknadsföringsvärde – och oväntat därför att Bettman lät sådär advokat-vag när han kommenterade ärendet för några veckor sedan; den sortens lingo brukar betyda att det fortfarande finns öppningar.
I vilket fall är det en krigsförklaring av ligan och bråk monumentale lär följa.
Spelarna och spelarnas fack vill så in i helvete gärna vara med i OS och kommer inte ta den här pungsparken liggande.
• • •
En annan oförglömlig episod – yes, jag tänker vara skamlöst sentimental idag – var när jag trodde att Tomas Holmströms pappa var hans morfar och skrev så i bloggen och dagen efter kom in i omklädningsrummet och blev grundligt utskrattad och hånad av Andreas Lilja, den kanske minst tystlåtne av alla svenskar som spelat i NHL, med viss konkurrens av Douglas Murray och nämnde EK65.
Hösten innan hade Lilja slagit en magnifik indianare rakt i famnen på Teemu Selänne i en avgörande slutspelsmatch här i The Joe, så när jag återvände till hotellet på eftermiddagen tyckte jag det var läge att testa hur långt jag kunde gå i den här bloggen och skrev något i stil med:
”Jaja, jag tar ju hellre fel på medlemmar i familjen Holmström än slår förödande felpassningar till The Finnish Flash i slutet av playoff-draman”.
Sedan dess har jag alltid känt mig exceptionellt välkommen bland de blågula i Motown!
• • •
Det finns ett väldigt enkelt sätt att lösa hela OS-problematiken.
Flytta hockeyn till sommar-OS istället.
”Jamen”, invänder vän av ordning, ”hockey är ju en vintersport!”.
Ah, basketligorna – med NBA i spetsen – avgörs också under vinterhalvåret och anledningen till att Dream Team fortfarande deltar är ju att stjärnorna har ledigt på somrarna.
Så vi ses i Tokyo 2020, då!
• • •
Lille Skutt Nyquist bekräftar:
Han har satt bultar och lås på fälgarna på sin fräsiga sportbil.
– Jag läste att du gillade dem. Visst är jag smart, fnittrar han när jag springer på honom efter dagens morning skate.
Jag har inte hjärta att upplysa om att jag hört att de som förgäves försöker uppfostra sin unge lagkamrat gjort andra saker med den där bilen som han inte upptäckt ännu…
• • •
Det blir brother mot brother i Buffalo ikväll.
Sabres, som förstås vet hur man skapar lite extra hype, har kallat upp Alexander Nylander och ser till att han får begå NHL-debut mot storebror William och hans Toronto ikväll.
Mina vänner i kommentatorsspåret håller mig givetvis uppdaterad om vad som händer där – eller hur Chall och tokiih?
• • •
Det har på något sätt hunnit gå fem år sedan Lidas hängde av sig tröja nummer 5 för sista gången, men jag känner fortfarande tomrummet han lämnade efter sig när jag kommer i närheten av båset i det luxuösa omklädningsrummet där han alltid satt.
Det finns dock fortfarande gott om fysiska påminnelser om The Perfect Human Being runt hela The Joe.
Ovanför nämnda bås – i ett galleri av gama ikoner som sträcker sig runt hela rummet – hänger en svartvit action-bild på honom och i spelargången precis utanför hör han förstås till de verkliga legendarer som förärats en egen byst.

Sedan är ju väggarna, som jag tidigare nämnde, nerklottrade med namnen på mästare och individuella pristagare och där Nicklas från Skogsbo utanför Avesta milt uttryckt vanligt förekommande.
Som i den här hyggligt imponerande uppställningen…

• • •
Jag satt faktiskt uppe och såg den sena matchen från Staples Center igår kväll och jävlar vad Coyotes njöt åt att få spela bort gamla fienden LA Kings från slutspelet.
Men vad surt ändå, att dramat är helt över redan nu.
Sista veckan blir verkligen en transportsträcka out west.
• • •
Personligen tycker jag att jag borde få beröm för att jag lyckades klämma in det helt omöjliga uttrycket ”taxichaufförsencyklopediska” redan i andra stycket i kvällens intro.
• • •
När jag halvannan timme före puck drop skruvar ner mig min pressläktarstol pågår ceremoni på isen.

Det är delar av hallpersonalen som jobbat här i 20 år eller längre som avtackas av självaste Ken Holland.
Det drar verkligen ihop sig till ett hjärtslitande farewell här.
• • •
Vänta nu, plötsligt kommer det besked om att EK65 kanske ändå SKA spela ikväll.
Han flög enligt gode Garrioch på Ottawa Sun in under eftermiddagen och kan vara redo.
I så fall vinner Ottawa.
Så ni vet.
• • •
Själv har jag fått mail från Delta om att dom förväntar sig ”inclement” väder i New York-området imorrn och att min flight därför kan bli både försenad och inställd.
Fan, jävla inclementa väder, jag vill hem!
• • •
Om jag säger att jag hoppas få se Detroit vinna ikväll, och helst vara i stor ledning i slutet, tror Sens-fans i läsekretsen kanske att jag vill dem illa, men inte alls.
Jag vill bara höra Journeys ”Don’t Stop Believin’” eka här inne en sista gång.
Mycket lite man kunnat uppleva i NHL sedan jag flyttade hit har varit häftigare än att höra ett lyckligt The Joe utbrista i rungande allsång till de där raderna om ”just a city boy, born and raised in south Detroit”.
Den får gärna ackompanjeras av en flygande bläckfisk också.
• • •
Det blir nog inte så värst mycket drama i öst heller, misstänker jag.
De lag som ligger på slutspelsplats nu lär fortfarande göra det på söndag kväll.
Om Tampa bara tagit båda poängen mot Montreal i lördags, men det gjorde de inte och det blir dyrt.
Om nu inte Erik bara åkt hit för att vara ett stöd åt darriga lagkamrater…
• • •
Till helgen flyger åtskilliga gamla klubbikoner in från hela världen för att vara med om de allra sista matcherna i The Joe, mot Habs på lördag och Devils på söndag.
Lidas och Homer är givna i den hall of fame-uppställningen, men jag hoppas Lilja kommer också.
Då finns ingen risk att det blir tyst, liksom.
• • •
I går skulle jag ha ätit lunch med Lille Skutt ute i en av de där affluenta förorterna norr om stan.
Men tror ni han hörde av sig?
Först till kvällen kom det en ursäkt om att han haft så många ärenden och glömde bort mig.
Jag svarade att vi som vanligt ses i bloggen istället, men nu kommer jag inte på nåt bra.
Ah, jag får hjälpa Kronwall att byta lite däck. Jag kommer från Borlänge och vet hur man bryter upp lås.
• • •
Henkes TV-plock i slutsekunderna på Garden igår…den skulle man kunna gå in med på ett galleri i Soho och be att få ställa ut – och bli hörsammad.
• • •
Zäta kommer hänga två ikväll.
Bara för att.
Jag vet det.
• • •
Okej, för allra sista gången från Joe Louis Arena:
Game on!

DETROIT – TORONTO 4-5 (Slut)
• • •
Skojigt asså.
Så där svängde matcher senast på 80-talet, typ.

Det var ju inte ens slut för att Matthews matade in 5-3 med 1.09 kvar.
Mike Green han reducera i slutminuten och sedan hade Wings fan kvittering på lut också.
Tack för showen, säger bloggen.
• • •
Kolla här då.

Bläckfisk-kastandet i Detroit är egentligen en slutspelstradition, men när det nu inte blir några playoff-matcher och The Joe snart tillhör historien får det betraktas som ursäktat att ett blötdjur på klassiskt vis plaskar i isen en sån här kväll.
Motown vill ju se Al Sobotka – Octopus Al i folkmun – svinga fanskapet över huvudet innan de släcker lyset för gott och när han gör det utbryter kvällens jubel.
Men sen ligger den alltså bara kvar och skräpar i en korridor när jag en timme efter slutsignalen kommer trampande.
Det känns som en liten hälsning från det förgångna.
• • •
I mitten av tredje zoomar de in Shanny – Han Som Bestämmer i Big Smoke alltså – i jumbotronen så The Joe kan hylla honom med lite öronbedövande jubel.
Han verkar dock inte uppskatta speakerns påstående om ”we know he’s a Red Wing at heart” och sitter som en annan Tortorella och blänger oberört medan fansen på sektionen precis framför pressläktaren jublar som vore han gud fader själv.
Men tv-publiken blir glad ändå, för bloggen på sätet intill och råkar tydligen hamna i bild!
• • •
Det var synd att Wings inte fick utdelning för sin hunger och kunde bidra till lite mer spänning i racet – samt få sitt hämndbegär visavi Bobby Ewing-frillan stillat – men jag är i alla fall glad att jag fick se ett tvättäkta svenskmål.
Hästpolo lämnade till Zäta bakom förlängda, han rundade kassen, fick i exakt rätt ögonblick pucken framåt till en stötande Kronwall och – tjong i medaljongen.
Det är just den sortens blågul magi jag förknippar med The Joe – now and forever.
• • •
Genom att inte spela två matcher tror jag bestämt att Erik Karlsson bevisat att han fantamme är Hart Trophy-värdig.
Ottawa är ingenting utan sin kapten.
Nada.
Nu har de förlorat två raka – stort mot Minnesota och svidande mot Winnipeg – och blivit passerade av Toronto och kommer inte EK65 tillbaka på momangen är de snart inblandade i streckdrama.
• • •
Genom nästan hela slutperioden rullar ramsorna om varandra i en soul-artad call-and-response-giv.
”Let’s go Red Wings – Let’s go, Leafs”.
Väldans häftigt.
• • •
Om Boston torskar sin matiné mot Hawks i United Center om några timmar, och Tampa sedan slår Dallas i Amalie Arena…då blir det spännande igen.
Om inte är det över i öst också, tror jag.
• • •
Lill-Nyllet gör sig inte direkt skyldig till några tirader efter matchen heller.
Han har snabbt gjort de korta, innehållslösa men ändå trevliga svaren till en egen liten konstform.
Meddelas kan dock att han tycker att det är kul att det går så bra!
• • •
OK, detta långa farväl fortsätter närmast måndag.
Hörs då, hoppas jag – och kanske i spåret om det blir extremt spännande under söndagen.

Det blir big timr drama när Wings kommer tillbaka efter klockrent svenskmål av Detroit och en också reducerar till 5-4 i slutminuten, men Leafs vinner.
Mer sen.

DETROIT – TORONTO 2-3 (Period 2)
• • •
Han som bestämmer i Big Smoke är upplivad nu, och det är majoriteten av åskådarna också, för Leafs har vänt på äppelpajen i The Joe.
Eller Leafs och Leafs.

Det är ju three rookie amigos som knäcker Jimmy Howard.
Först gör Matthews mål, sedan Marner och så Lill-Nyllet.
Vilken story dom är, dom tre
• • •
Jag kan känna ångesten i Örby-natten ända hit.
Tampa ligger ju under mot Habs och om de torskar samtidigt som Leafs följer upp Bostons seger tidigare idag med en tvåpoängare i gamla Joe kan Bolts öde vara beseglat.
• • •
Det händer ingenting i Maple Leafs tidiga PP.
Tills Auston Matthew plötsligt får ett litet läge.
Då smäller det direkt för trots att han inte har någon tid alls hittar han omedelbart den lilla lucka Howard lämnar öppen.
Mål nummer 37, är det.
Hand over the Calder Trophy på en gång.
• • •
Wings tappar lite av sin glöd från inledningsperioden och hamnar i underläge av en anledning.
Däremot lägger de inte, som så många avsågade i samma situation, av bara därför.
Tvärtom, de kommer tillbaka och reducerar och håller därmed drömmen om att få jävlas med Babs levande.
• • •
Jag sitter långt ut på pressläktarflanken – med Han Som Bestämmer i Toronto, som sagt – och, jisses att ta sig fram och tillbaka till kaffekannorna och den lilla toaletten i andra änden är som att komma sent till en Håkan-konsert på Ullevi och ändå försöka krångla sig ända fram till scenkanten.
Med en pappmugg kaffe i handen, dessutom.
Nej, ingen kommer sakna den här pressboxen.
• • •
Dansken såg sur ut i morse och det kanske han var också och det gjorde ju i så fall ingeting för shit vad bra han är.
Han vacklar inte ens när landsmannen Frans Nielsen är framme och säger några, som man får anta, mindre vänliga saker
• • •
Jag önskar Chall efter sin Nashville-resa fick vara här och uppleva även det här.
Leafs Nation har, en sista gång, gjort The Joe till Torontos hemmaplan.
• • •
Det är inte orimligt att hoppas att tredjeperren blir dynamit.
Så don’t go anywhere.

DETROIT – TORONTO 1-0 (Period 1)
• • • 
Vilken jävla match!
Att Maple Leafs går all in är ju en sak, de har hela säsongen i potten, men även Red Wings spelar för satan som om själva livet hängde på en seger ikväll.
Om inte dansken varit helt superb i kassen hade de kunnat haft ledningen med ytterligare ett mål eller två.
Ojvoj, faktiskt.
• • •
Och som om det inte vore nog med action-späckad playoff-hockey:
Det är, i praktiken, fullt i The Joe ikväll.
Fullt!
Det har jag inte sett sedan…ja, det måste vara konferensfinalerna mot Chicago 2010.
Men så jävla festligt att få vara med om en gång till.
En lördagkväll och allt.
Dock:

Det är framförallt fans från landet på andra sidan Detroit River som vallfärdat hit och intagit de trådslitna sätena.
De sjunger ”O Canada” så det rister i den lilla jumbotronen och ”Let’s go, Leafs”-ramsorna dånar oavbrutet.
Det är verkligen hausse monumentale kring kidsen från Big Smoke
• • •
Klart Hästpolo gör mål när bloggen är här.
Vår varma relation inspirerar, såklart…
• • •
Kapten Zäta får under ett power break en standing ovation för att han nådde milstolpen 900 poäng häromdagen.
Vackert, det.
• • •
Månadens rookie har ett par fina lägen i början av perren, men det som verkligen sticker ut med Lill-Nyllet är med vilket självförtroende han uppträder.
Inte för att han direkt såg nervös ut tidigare heller – i familjen Nylander föds man utan nerver, det är sen gammalt – men nu har han….pondus!
• • •
Jag har honom i princip i knäet, så jag törs inte skriva ut namnet för då kan han se och det bli ju pinsamt, men jag sitter alltså precis bredvid han som bestämmer i Toronto.
Inte han som var GM i Newark, utan han som ett tag spelade här och sedan i Rangers.
Har ni några hälsningar?
• • •
Är det bara tillfälligheter att de spelar Backstreet Boys när Hästpolo gjort mål?
Antagligen inte.
• • •
I och med Nashvilles seger mot Minnesota idag är playoff-racet i väst definitivt över.
Ja, i teorin kan Kings fortfarande komma ikapp – om de vinner alla återstående matcher samtidigt som Nashville inte tar en endaste poäng.
Men det kommer icke att hända.
Och lite synd är det ju att vi får en hel vecka utan dramatik.
Så ska det inte vara.
• • •
Och apropå Zäta, kan ni fatta det här:
Såvida inget oförutsett händer i veckan spelar han sin 1000:e match näsa söndag – i den sista matchen någonsin i The Joe.
Det hade kanske inte varit så märkvärdigt om de medvetet siktat på det och vilat honom någon match på slutet, men han har de facto spelat alla matcher i år, så det bara faller sig så.
Inse det slumpartade i det….helt otroligt, ju.
• • •
Hm, Hästpolo åker ut igen.
Jag och….en annan…som hade såna förhoppningar om att han skulle vinna Lady Byng.
Ja, innan den där Minnesota-matchen alltså…
• • •
Åh, Karen Newman.
Henne hade jag glömt.
Hon är den mest betagande nationalsångsvokalissan i hela NHL och jag kräver härmed att hon följer med till Little Caesar’s nästa säsong!
• • •
Yes, baby.
Det här är ju otroligt mycket roligare än jag hade trott att det skulle bli.
Och nu bara stegrar vi i andra, eller hur?

Tillåt mig göra en Andrea Bocelli och med högstämt vemod darrande i stämbanden utbrista:
Time to say goodbye.
Bloggen återvänder, för sista gången, till arenan där allt en gång började.
Det var ju i Joe Louis Arena i Detroit – känd som The Joe – den här skapelsen för snart ett decennium sedan tog form på riktigt.
Här gjorde den dina sina första riktiga bortamatcher, här connectade den på allvar med ett antal svenska hjältar, här upplevde den sina första Stanley Cup-finaler, här blev den rolig…
Och nu är sagan om The Joe snart över.
Red Wings spelar ytterligare fyra matcher innan grundserieavslutningen nästa helg, sedan kommer grävskoporna och börjar demolera den sista av NHL:s klassiska gamla lador.
Det är på tiden, utan tvekan.
Plåtlådan vid Detroit River är våldsamt sliten och kantstött och omodern; till och med sätena på de nedre sektionerna, de ”fina”, ser ut som om de hittats i en övergiven bulgarisk biosalong från 30-talet.
Men det hindrar inte att det känns förfärligt vemodigt.
Så mycket oförglömligt har ändå hänt här, så många magiska minnen har skapats under raden av rödvita mästarskapsbanér i taket, så stor hockey har spelats mellan de beryktat ”aktiva” The Joe-sargerna.
Jag tillåter mig därför ett grundligt farväl; ser Wings gå upp mot Toronto ikväll – i den nästa sista Original Six-duellen – och mot Ottawa på måndag.
Under tiden tror jag att jag kan utlova mycket nostalgi, mycket melankoli och mycket Gustav Nyquist.
Follow me down memory lane…
• • •
Mellan 2006 och 2012 åkte jag hit precis hela tiden, jag tror att jag på den tiden såg mer av Detroit än någon annan stad utanför New York, för, ja, vadå – Lidas spelade ju här då!
Men nu är det av olika anledningar snudd på tre år sedan jag var här – Lidas har ju flyttat hem… – och kors i både tak och golv, Motown har verkligen hunnit förändras.
Förr körde jag antingen själv eller tog taxi om jag skulle röra mig de allra kortaste sträcka i det spöklika landskapet, ty promenader varnades man strängeligen för – inte minst av Lidas himself.
Igår kväll var jag och några kanadensiska kollegor ute mitt i downtown, kryssade mellan barer och restauranger och bowlinghallar – och promenerade sedan hem till Renaissance-skrapan längs livfulla, rena, upplysta gator.
Oerhört, faktiskt.
Hoppet har i sanning återvänt till staden som ända sedan slutet av 60-talet utgjort själva sinnebilden av ”urban decay”.
• • •
Det är nu inte bara det faktum att den 38 år långa The Joe-eran kommer till vägs ände som laddar den här våren med vemod i Motor City.
För första gången på 25 år missar ju Red Wings slutspel också – och under säsongens gång har de två ojämförbara klubbikonerna Gordie Howe och Mike Illitch gått ur tiden.
– Ja, det har varit ett väldigt speciellt år. Det kommer kännas den allra sista matchen, helt klart, säger Kron Wall of Pain under en liten sittning i hemmalagets trivsamma omklädningsrum om morgonen.
Men samtidigt:
Framtiden är ljus inte bara för staden Detroit utan även för dess idrottslag.
Nya Little Caesar Arena – det verkliga arv Illitch lämnade efter sig – står snart klar intill Comerica Park mitt i downtown och de som sett interiören säger att både Wings och NBA-laget Pistons får en verkligt spektakulär, futuristisk arena inte olik Bell Centre i Montreal.
– Det kommer bli hur häftigt som helst försäkrar, dynamiten från Järfälla.
Se där.
Det är inte bara blues i Hockeytown.
• • •
Alla verkar dock inte helt nöjda med upprustningen av det som nyss var ett enda mörklagt wasteland.
Under den där kvällspromenaden igår mötte vi – en prydlig svensk och tre kanadensiska diton – en respektingivande homeboy som först sa ”hello, gentlemen” med överdrivet servil ton och när vi svarade med vänliga leenden fräste han plötsligt:
– Fuck all of you!!
Så kan det gå.
• • •
Mike Babcock är nära tårarna när han möter mediauppbådet – jättelikt förstås, nu när Leafs går bra – efter morning skate.
Det är ju sista besöket i The Joe även för honom och han var de facto kung här i över ett decennium.
– Jag och min familj har många outplånliga minnen härifrån, säger han och ler betydligt vänligare än han brukar.
Sedan berättar han att Ted Lindsay, nu 91-årige Detroit-ikonen, hälsade på honom i tränarrummet under morgonkvisten.
– En plats är en plats. Det är människorna som befolkar platsen som gör den oförglömlig och här har sådana som Mister Lindsay och Mister Howe varit oerhört viktiga inslag. Det är och var väldigt, väldigt speciella människor, säger han och då brister den hyllade coachens vanligtvis stadiga röst.
• • •
Medan allt annat förändras känns det bra att kunna konstatera att The Joe ändå bevarats intakt in i det sista.
De har inte ens försökt göra något åt den lugubra lukten – en helt unik mix av de dofter man förknippar med svett, avgaser, bläckfiskslem, kemikalier, snö och mänsklig avföring.
Den kommer jag inte sakna.
Fast lite ändå.
Den ÄR Detroit för mig…
• • •
Som Bobby Ewing-frissan – ja, Babcock – emellertid också konstaterar.
– Jag tror livet går ut på att hela tiden skapa nya minnen.
Det är just vad han och hans unga lag håller på med i Big Smoke den här kittlande säsongen.
De är mitt uppe i ett race som var a thing of beauty redan när solen gick upp denna aprillördag men blev ännu mer rafflande när Boston slog Florida under eftermiddagen.
Nu måste Leafs vinna här.
Annars kan det plötsligt köra ihop sig med minnesskapandet.
• • •
Det står en bil med konstiga hjul på hemmaspelarnas trånga parkering.
Den har nåt slags bultar med lås på fälgarna.
Man säger mig att det är en hästpolo-fantast från de skånska slätterna som vill försäkra sig om att han ska slippa åka omkring som en strandraggare på Ibiza i vår…
• • •
William Nylander utsågs idag till månadens rookie – för andra gången den här säsongen.
Fast han har inte så mycket att säga om det när han efter förmiddagspasset kommer ut i omklädningsrummet i handduk runt midjan.
Han bara frågar hur det är och när jag svarar att det såklart är bra nu när jag ska få se honom spela ishockey igen bara ler han, säger ”ja, hoppas det går bra ikväll” och går igen.
Men en kort konversation är också en konversation, eller hur talesättet nu lyder.
• • •
Det som hände hemma i Dalarnas tidigare idag hände aldrig.
Så ser jag på saken.
• • •
Wings har inget att spela för längre, men just ikväll saknas inte motivation.
Babs är ju här och det är inte längre någon hemlighet att många som var här under hans regim inte gillar honom.
Ni såg kanske vad Chris Chelios sa häromdagen:
– Mike var anledningen till att så få hade lust att komma hit, hette det bland annat,
Kort sagt:

Wings vill inget hellre än förstöra den förra diktatorns sista afton i The Joe – och krångla till det för hans Leafs på väg mot playoff.
• • •
Flipper Forsberg, som hängde 31:a kassen mot Wild idag, vill helst inte tänka på mardrömmen i Smidjegrav han heller.
– Honom undviker jag just nu, muttrar han bara tyst när tvingas ringa upp för att fråga hur han och moringen Ekholm hanterar det här.
Min förståelse är oändlig.
• • •
Jag sitter på vanliga pressläktaren ikväll – så vanlig man nu kan påstå att den här trånga, skruttiga korridoren är.
Men jag dras hitåt.

Det var på de sektionerna, högt upp i ena hörnet, de placerade auxillery-boxen under finalerna 2008 och 2009 och där upplevde jag några av bloggens absoluta höjdpunkter.
Femte matchen 08, när syret i mitten av tredje övertidsperioden tog slut och Maria från Sundsvalls Tidning svimmade över sin laptop, kan faktiskt vara alltings själva klimax.
Så fantastiskt lär det inte bli ikväll.
Men ändå.
Det är en av de sista matcher som någonsin kommer att spelas i denna ärevördiga hall.
Så häng med nu.

Några instick här i krönikerandet:

•Vad i helvete sysslar Islanders med? En sådan kollaps, i det här läget, är helt oacceptabel. Poor fans!
•Det kommer ett sms från Örby. I det står bara ”KATASTROF!!!”. Ja, Kucherov är tydligen sjuk och spelar inte mot Red Wings. Det kan man verkligen kalla avbräck.
•Den enda match jag får in på min hotell-tv är den i Boston, som sänds på NBC:s sportkanal, och jag tycker Bruins ser riktigt bra ut, precis som senast (och på datorn kan jag inte kolla ännu, för på den pågår alltså annat).
•Åskan går över nejden där jag befinner mig. Det dånar verkligen. Hur ska jag nu kunna sova?
•Japp, ikväll blir Canadiens formellt klara för playoff också.
•Fina bilder, Åsa! Keep em’ coming!