Och där gick Mowgli…

Nu tar han sig till JFK i det snöblandade regnet och om allt går som det ska är han tillbaka i människobyn i morgon.
Därmed är vår roadtrip officiellt över.
Vi ber att få tacka för sällskap och glada tillrop.
Vi kör en ny sväng i höst – Vegas-Phoenix-Dallas-Nashville-Tampa…

NY RANGERS – FLORIDA 3-4 (Slut, straffar).
• • •
Vänta, en grej innan Youngbloods slutrapport bara.
Man får ju egentligen inte ta stillbilder i omklädningsrummen, men när det blir scrum runt Jags smyger jag upp mobilen och tar en ändå.
Om inte annat så för att visa för er att han bara blir mer och mer lik Joakim Thåström.
Vilket förstås är en oerhörd komplimang.

Då så, Karl-Gunnar Jonathan Ekeliws sista slutrapport kommer här.
• • •
Det här blev ingen dålig avslutningsmatch på resan, kan jag berätta för er.
Panthers vänder och vinner mot Rangers med 4–3 till slut, efter ett straffdrama där Aleksander Barkov gör det enda målet.
Men här kommer det verkligt häftiga:
Jaromir Jagr gjorde en stormatch, slog Gordie Howes gamla rekordnotering för mest poäng efter 40 år fyllda – och DISSADE mig i omklädningsrummet.
Japp! Det här erkänner jag gärna!
Jag stod tydligen i vägen när han skulle gå från ena sidan till den andra i lokalen och vinkade, diskret men tydligt, åt mig att väja undan.
Sedan bjöd superlegendaren på några riktigt sköna citat:
– Om det känns bra att slå Howes rekord? Ja, men jag siktar på att slå hans rekord för mest poäng efter 50 år fyllda. Det är det viktiga.
– Aleksander Barkov? Honom litar jag mycket på. Jag litar förmodligen MER på Barkov än på mig själv [enormt brett leende] och då litar jag ändå väldigt mycket på mig själv!
* * *
Annars var även Mats Zuccarello en av matchens stora förgrundsfigurer.
Han gjorde två mål, var allmänt på spelhumör och rev ned oräkneliga ”Zuuuuuuuuuuuuke” från läktarplats.
Och förresten, jag visste att han spelade med en lång klubba – men den är ju helt enooormt lång!
Det gör att han, trots sin beskedliga kroppsbyggnad, får en väldig räckvidd och kan snurra friskt i sarghörnen. Och så lyckas han få till en imponerande snärt i skottet, norrbaggen.
* * *
I Sunrise och Tampa fanns det mycket plats på pressläktaren, i Raleigh var vi nästan ensamma och i Washington saknades det knappast journalister, men var brett mellan stolarna.
I New York? Ojvoj, här satt vi nästan på varandra, utan att överdriva…
Det märks trots allt att vi är i Big Apple – med 20 miljoner invånare i storstadsområdet – och att det räcker och blir över av mediahus som ska sköta sin bevakning.
Det är alltså på den här pressläktaren Bjurre spenderar merparten av sina jobbkvällar, och även om vi fick trängas ordentligt är det tveklöst en väldigt fin arbetsplats.
Den hänger likt en balkong över läktarna (det vet ni trogna bloggläsare redan) och det gör att man får en grym vy över hela isen – och samtidigt nästan svindel.
Dessutom var pressfikat för kvällen av mycket god klass. Själv har jag en lite barnslig förkärlek till Twix, Snickers och alla möjliga typer av chockladbitar, och här var det bara att välja och vraka…
Bjurre? Han nöjde sig den här gången med sitt kära blaskkaffe och Ettan Lös.
* * *
Säga vad man vill om Tanner Glass – det är bisarrt att han får spela i stället för Pavel Buchnevich – men det är ändå lite underhållande att se honom…
Snubben är ju inte så bra på att spela hockey, men tveklöst talangfull på att störa och bråka med motståndare.
Plötsligt utbrister Bjurre:
– Nu är det ju en mot fem!
Ja, vid ett tillfälle i den tredje perioden ska Glass plötsligt tjafsa med alla Panthers-spelare på isen samtidigt, varpå lagkamraterna i Rangers ger sig därifrån illa kvickt.
* * *
På uppvärmningen brukar ju de mest profilstarka spelarna glida runt utan hjälm.
I New York Rangers ser jag dock ingen som för den traditionen vidare, däremot några Panthers-lirare:
Jaromir Jagr, Keith Yandle – och MacKenzie Weegar.
Jagr och Yandle förstår jag, men Weegar?! Vem är det ens?
Jo, en 23-årig kanadensisk back som fortfarande inte har spelat en enda NHL-match.
Debuten i världens bästa liga fick han inte begå i natt heller (scratchad inför nedsläpp) men uppenbarligen saknas det inte självförtroende hos den här grabben – som redan har börjat ta efter storstjärnornas kutym…
* * *
Tänka sig! Per Bjurman gjorde faktiskt en ”Jonathan Ekeliw 2015” inför matchen – det vill säga, glömde mobiltelefonen i New York-lägenheten och stack iväg.
Så jag fick dra till Garden själv medan Bjurre skyndade sig hemåt igen.
Till saken hör dock att Baloo alltså kom på sitt misstag efter bara tio minuter på gatan. En annan hann flyga till Nashville innan han insåg att luren låg kvar på vardagsrumsbordet…
Men ändå – lite upprättelse för Mowgli!
* * *
Okej, tre starka intryck från resan som jag inte har nämnt i bloggen tidigare:
1. Mötet med Steve Yzerman.
Ja, vi har redan pratat om det lite i podden och Bjurre skojade om det en skvätt i introt förra helgen – men för en Bolts-fanatiker är det klart att det kändes som att självaste Gud klev fram till vårt bord på sportbaren Champions i Tampa.
Tyvärr tog jag inte vara på chansen fullt ut. Tvärtom.
Vi satt och pratade med ESPN:s Pierre LeBrun, Bjurmans polare, efter matchen mot Minnesota när Yzerman plötsligt klev in i lokalen. Han fick syn på LeBrun och stegade genast fram till oss för att växla några ord, samtidigt som jag blev TOTALT paralyserad och inte fick fram ett enda ljud under den korta stund som Den Heliga Klubbens ledare stod knappa 20 centimeter ifrån mig…
Usch.
Helt öppet mål – och så missar man grovt.
Men ändå en oerhört, oerhört mäktig stund.
2. Bacon Horseradish Glazed Meatloaf.
Bästa måltiden denna roadtrip – köttfärslimpan på klassiska Old Ebbitt Grill i Washington, ett dragskott från Vita Huset.
Körtfärslimpa? Ja, det är inget jag beställer i normala fall, men rutinerade Bjurre visste att den var extra speciell på det här stället. Och mycket riktigt, jag måste dela ut +++++ i betyg.
Faktum är att den därmed alltså konkurrerar ut ”The Lacko Taco”, Eddie Läcks egen skapelse på mexikanskt hak i Raleigh, som den största matupplevelsen under resans gång.
3. Fiaskoköpen.
Vi började alltså resan i Fort Lauderdale (vilket känns som en evighet sedan nu) och passade då bland annat på att besöka Sawgrass Mills – ni vet, det där gigantiska köpcentrumet intill Panthers hemmaarena.
Ut därifrån kom jag med två kassar:
• Dels köpte jag ett skärp, eftersom jag upptäckte att jag hade glömt att packa med mig ett i väskan.
• Dels köpte jag en amerikansk laddare till min dator, eftersom jag tycker att det är så bökigt att hålla på med elkonverterare.
Problemet? Skärpet visade sig vara på tok för litet – och datorladdaren, som jag alltså enbart kan använda i USA, slantade jag upp över 800 kronor för…
Värt pengarna? Inte direkt. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade.
* * *
I morgon blir det poddinspelning – det sista vi hinner med på den här resan innan jag flyger tillbaka över Atlanten.
Nu? Nu blir’e utgång i St Paddy’s Day-vimlet här på Manhattan!
Tack alla läsare, såväl trotjänare som ubåtar, för att ni har hängt med oss i bloggen under roadtripen – och tack Baloo för att jag, Mowgli, har fått äran att randa slutrapporterna själv.
Cheers!
• • •
Now, notera att det inte är något ”The End” i rubriken ännu.
Efter sista kapitlet kommer ju en kort epilog också.
Håll koll imorrn…

För tredje matchen i rad får vi se tre-mot-tre overtime – men den här går hela vägen till straffavgörande.
Där triumferar Florida.
Så:
3-4.
And just wait for it:
Ekeliws sista slutrapport följer om en stund.

NY RANGERS – FLORIDA 2-2 (Period 2)
• • •
Nu tror jag husse – alltså Rowe – har ryckt sina spelare i svansen.
Då blir katter jävligt förbannade, minns jag från den olycksaliga tid i 90-talets början då en jag bodde med absolut tyckte att vi skulle ha katt.
Det är ett helt annat bett i gästernas agerande nu – och ställningen mycket logisk.
• • •
Nån gång under Lundqvists frånvaro borde Magnus Hellberg få chansen från start – särskilt som spelprogrammet framöver är späckat med back-to-back-matcher.
– Men han har ju inte spelat en hel NHL-match i hela sitt liv, säger orolig badtoffla.
Nej, desto större anledning att han får testa nu då!
• • •
Jag tycker mittperioden går väldigt fort.
– Jaså, svarar Youngblood.
• • •
Nej, det är inte för att jag har något emot Raanta jag börjar propagera för Hellberg.
Det är för att jag tycker Hellberg ska få en chans när han ändå är här och matcherna inte direkt har do-or-die-karaktär.
• • •
Att jag till slut föll till föga och gick med på att dåvarande sambon plockade hem en katt till ettan på Bygatan i Borlänge var att jag fick döpa den till Dylan.
Det tyckte jag var lite cool.
Men vi kom inte särskilt bra överens ändå.
Tvärtom, vi var som, eh, hund och katt…
• • •
En trots allt angenäm effekt av att vi firar fyllfesten St. Patrick’s ikväll är att de oavbrutet spelar Van Morrison i PA:t på Garden.
• • •
Jonathan Huberdeau har nu producerat 15 poäng sedan han kom tillbaka från sin skada i början av februari.
Panthers hackande under vintern förklaras nog till stor del av hans frånvaro.
• • •
En väldigt smal Colton Orr är in the house, blir inzoomad i jumbon och motta rungande jubel.
Som sig bör.
Han är en av de coolaste katterna – no pun intended! – som uppträtt på Garden under mina år här borta.
• • •
Apropå noteringar:
Med sin assist till Huberdeau tangerar Jaromir Jagr Gordie Howes poängrekord – 268 – för spelare över 40.
De fantastiska perukfansen – som är här ikväll – jublar.
• • •
Nu börjar det kännas att vi varit ute på intensiv resa i över en och en halv vecka och bara sov knappt fyra timmar i går natt.
Det är väl därför jag bitchar om älskade gamla stammisars frånvaro i spåret också.
Jag bara saknar dem och de nattmanglingar vi hade förr om åren och försöker skaka liv i dem igen.
Tänk såna som hdw och Kometen och Van Basten och Granvista och S–Avery och EJN och Hento och Bobby Orr och Wennerhulken och Konsertpianisten och Ski och BaconBerglund och Kmannen och Arvestar och…nej, jag ska sluta nu.
• • •
En period till:
Sen kommer Youngbloods sista slutrapport.

NY RANGERS – FLORIDA 2-0 (Period 1)
• • •
Det var nån som frågade, antingen i spåret eller på twitter, om inte jag och Mowgli kunde reda ut varför så många av lagen som är indragna i playoff-racet så ofta är så bleka och tandlösa och oinspirerade.
Nja, det vetifan om vi kan.
Men det är verkligen ett faktum att det är så och vi ser ett praktexempel på Garden-isen ikväll
Panthers – som ju ändå måste TRO att de fortfarande har en chans – är segare än Youngblood när han vaknade i sin varma hotellsäng i morse och redan efter drygt fyra minuter, när det står 2-0, tvingas coach Rowe ta en timeout.
Jisses, de borde ju vara som Kanada i Vancouver-OS, när de – med legendariske Bryzgalovs ord – kom ut som galna gorillor som just släppts ut ur en bur.
• • •
Oh, vem är här och sjunger nationalsången om inte Lisa Fischer – körsångerska extraordinär åt Rolling Stones vid åtskilliga tillfällen genom åren.
Henne älskar jag så hett att det inte gör nåt att hon utsätter oss för en, egentligen, alldeles för långsam version.
• • •
Rowes timeout får för all del effekt.
Katterna vecklar ut klorna de sista tio minuterna.
Men det man inte fattar är ju varför de inte river sina motståndare blodiga så fort pucken släpps.
De är ju lika illa ute som släktingen Tom i de grövsta sekvenserna i de grymmaste Tom & Jerry-episoderna.
• • •
– Sådär gör aldrig Tampa, kan jag inte låt bli att skrocka åt Youngblood när Zuuuuke sätter det sanslöst snygga 1-0-målet.
Svaret, jättekort och snabbt:
– Nehej.
Ha ha.
• • •
Susan Sarandon vinkar i jumbotronen.

Det är det inte många andra kommunister som får göra.
• • •
Allra minst gorilla utsläppt ur bur är han som de facto står vid en bur.
Reimer.
Som Youngblood i ett oväntat cyniskt ögonblick konstaterar:
– Roadtrippen har inte varit bra för honom. Han har ju varit helt värdelös varje gång vi sett honom.
• • •
Nej, hörrni, nu tror jag att jag tar och stänger spåret för gott.
Det har helt uppenbart spelat ut sin roll och communityn det en gång härbärgerade upphört att existera.
Såvida inga dramatiska protester kommer in i ämnet blir det fortsättningsvis blogg och bara blogg.
• • •
Nu tar jag en kaffe och begrundar detta avslutande utbrott en stund.

Efter elva dagar, 250 mil och fem NHL-matcher är vi slutligen framme vid sista kapitlet i den ambulerande Djungelboken on Ice.
Mowgli och Baloo har slutligen landat i New York och här kommer våra vägar skiljas och lillkillen återförenas med de sina i människobyn – också känd som Sportbladet-redaktionen vid centralen i Stockholm.
Vemodigt, jag vet.
Men vi har en dans kvar.
En vers till av ”Var nöjd och glad för vet du vad”-dängan.
En live-fest i bloggen.
Vi ser New York Rangers och Florida Panthers knyta ihop säcken på Madison Square Garden – och vi hoppas vi får göra det ihop med ett fullsatt kommentatorsspår.
• • •
Väckningen i DC i morse gick bra.
Youngblood muttrade lite surt när klockan ringde vid halv sju, men tvingade sig upp och blev klar för avfärd imponerande snabbt; han har annars en klart Katten Gustaf-inspirerad inställning till det här med tid och sitter ofta med datorn i famnen och frågande blick när jag står vid dörren och suckar om att det ju för fan var 20 minuter sen jag sa ”nu rör vi på oss”.
Men så var det ju ingen bagarväckning monumentale heller.
Bagarväckning monumentale är väckning vid 05.00 eller tidigare.
Därefter följer bagarväckning fram till 07.00 – och sedan är det bara väckning i största allmänhet.
Att vi inte kom i säng förrän vid 02.00, för att Adrian Kempe absolut skulle sätta en puck i Staples Center, räknas inte.
• • •
Det började med Panthers-Rangers i Sunrise och slutar alltså med Rangers-Panthers på Manhattan.
Det känns som en fin fullbordan av ekvationen, på något sätt.
Överhuvudtaget borde de få svensktalande Panthers-fans som existerar vara väldigt nöjda med Mowgli & Baloo.
Vi har sett Barkov & co fler än några andra lag under de här elva dygnen – först som sagt i BB&T, sedan i Tampa och nu här.
Det är ju panterbloggen det här.
• • •
Det finns uppgifter som är enklare att utföra än att köra bil på Manhattan på St. Patrick’s Day, kan jag meddela.
De arrangerar ju en satans shamrock-parad längs femte avenyn, vilket omöjliggör förflyttning i västlig-östlig-riktning norr om 42:a gatan och det innebär att alla istället navigerar söderut.
Resultat:
A motherfucker of a otålig, brölande standstill i vilken alla trängs och knuffas och ligger på tutorna.
– Oj oj oj, flämtar Jonte när jag sladdar in mellan två tradare på tredje avenyn och sånär klipper backspegeln på en parkerad budbild, nästan lika förskräckt som den gången för två år sedan när vi kom från Nashville och det blev brandkårsutryckning för att vi skulle hinna till en plötsligt förkunnad presskonferens med Henrik Lundqvist på Garden och sprang (jo, faktiskt…) genom trafiken på 34:e gatan.
Men bilen kommer till Hertz på 48:e och andra i tid och sen är allt vaniljsås.
• • •
Garden är alltid Garden, men det är ärligt talat inte särskilt intressant att se Rangers-matcher just nu.
Blueshirts ligger där de ligger, på första wild card-platsen, och där kommer de, givet att det fortfarande finns logik kvar i världen, ligga även när grundserien är färdigspelad om tre veckor – vilket bara gynnar dem, för då får gå upp mot Atlantic-lagen och inte för att de på minsta sätt är lätta men de är lättare än Pittsburgh och Washington.
Så resultaten betyder liksom ingenting.
Inte ens Gris-Olle orkar bry sig om de vinner eller förlorar, för än sen, och såna matcher…det är nåt som saknas.
Så Stanley Cup-slutspelet – New York City väntar på dig!
• • •
Youngblood glömde en av gårdagskvällens mer underhållande episoder i sin slutrapport.
När beskedet kom att James van Riemsdyk gjort 5-0 på Tampa nere i Amalie resten han sig häftigt, gick fram till Poppe och sa, med bitterheten fräsande i stämbanden:
– Jaha, Hedman och Strålman…det blir väl bra förstärkningar i VM-truppen.
Poppe tittade förvånat på ynglingen.
–Jo…ja, det vore ju nåt.
Ha ha, det var så jag satte munkglasyren i halsen.
• • •
Panthers, å sin sida, sprattlade till bra mot Leafs för ett par kvällar sedan, men tyvärr.
De har sju poäng upp till strecket och kommer missa playoff.
Dock:
Själva är de naturligtvis övertygade om att de fortfarande har chansen och därför kommer Rangers säkerligen få en desperat danspartner ikväll.
Och det betyder ju att just den här matchen ändå kan bli rätt sevärd.
• • •
Flipper Forsberg ryckte till när han såg bloggen utanför gästernas omklädningsrum i Verizon.
– Va, var du här? Hade du inte kunnat meddela det i förväg?
Min anspråkslösa närvaro i Bridgestone under Åkerö-sniperns målfester i Bridgestone Arena i slutet av februari har verkligen mynnat ut i en skrockfull övertygelse om att jag – till skillnad från förut! – främjar hans produktion.
Det är ju fantastiskt!
• • •
Huruvida det faktum att matcherna just nu inte är på liv och död ursäktar Badtofflans love affair med Tanner Glass vet jag dock inte.
Så fort han fick upp den begränsade grindern från farmen – där det redan från början det kändes som att han hamnade mot coachens vilja – har AV behandlat honom som vore han Patrick Kane.
Medelmåttan spelar ikväll igen – på bekostnad av unge ryske artisten Buchnevich.
Man kliar sig i kalufsen.
Han har väl nu den syn på hockey han har, och tar ut det lag han vill, men låt oss påminna om detta lilla faktum:
Det var inte med Tanner Glass-karaktärer Pittsburgh och San Jose, två av de modernaste lagen i världen, tog sig till Stanley Cup-final ifjol.
Det var med Pavel Buchnevich-diton.
• • •
Youngblood var, glömde jag att berätta, imponerad av alla statyer i Washington.
Han gillar såna, visade det sig.
– Mitt mål är att en dag stå staty i Örby, löd ett citat.
Lite oväntat, får man säga.
• • •
Jesper Fast gör comeback ikväll.
Då kanske vi äntligen får sällskap av John J – medpassageraren som försvann.
• • •
Innan jag hade flyttat hit levde jag i illusionen att St. Patrick’s Day måste vara en häftig happening i New York – fullsprängt av färgstarka karaktärer med irländskt ursprung.
Det är det inte.
Det är som en skolavslutning på Gröna Lund – i hela stan.
En massa Bridge & Tunnel-glin som inte kan dricka dricker ändå och spyr, slåss och uppför sig som lallare i största allmänhet.
Om det inte vore för att jag inte kan överge Mowgli under hans sista kväll i Det Förlovade Landet hade jag definitivt låst in mig i Holken i Midtown och tittat på tv ikväll.
Sa surgubben.
• • •
Apropå comeback låter det som att Henke Lundqvist gör sin när Rangers åker till Kalifornien i slutet av månaden.
Då borde jag förstås vara på plats. Rentav åka på roadtrip. Längs Highway 1, från La La Land upp till Bay Area.
Ska höra om Youngblood inte kan komma över och göra mig sällskap igen.
En vecka i människobyn borde räcka.
• • •
Vadå ”Bridge & Tunnel”, undrar du?
Det är så vi som bor på Manhattan med suveränt förakt kallar alla som måste ta sig hit via broar och tunnlar.
Vi är svin.
• • •
Aktar mig mycket noga när jag passerar pantrarnas fotbollsövningar i environgerna bakom zamboni-maskinerna.
Ni med gott minne kommer ihåg vad Trochek, utrustad med lika mycket bollsinne som en genomsnittlig telefonstolpe, höll på att göra med mig i samma situation i Amalie Arena för en vecka sedan.
• • •
Det är givetvis St. Patrick’s-tama på Garden ikväll också.
De projicerar shamrocks på isen innan värmningen, Rangers värmer i ”irländska” tröjor och fan tro’t men vi har nåt slags grön belysning till och med på pressläktaren.
Larv.
• • •
Nu har de stavat fel igen…

Ho ho.

Det där får han se till att de är mer noggranna med innan de färdigställer statyn i Örby.
• • •
Här kan vi fortfarande inte fatta att Flyers, mitt i the hunt, lyckades gå på en sån satans mina i Newark igår.
Hallå.
• • •
Eftersom det är sista kvällen på nordamerikansk mark har Youngblood – Ekliew, som han kallas i New York – bespetsat sig på en svängom på byn efter den här duellen.
Det skulle innebära att vi tvingas ge oss ut i den där grönklädda Bridge & Tunnel-sörjan, så nu får ni hjälpa mig att övertyga honom om att det går lika bra med ett par bourbon i korresoffan.
Räkna med att han kommer svara med ett snabbt, kort ”jaså”.
• • •
Jag gillar ju egentligen så hård musik, alls, men när pratkvarnarna på pressläktaren sitter och babblar medan jag försöker hamra intro är det bara Panteras blodigaste alster som duger i hörlurarna – på så hög volym som möjligt.
• • •
Mika gör två mål ikväll.
• • •
OK, en sista bild på Youngblood i en NHL-hall – och då ingen mindre än the wooooorl’ds most famous arena.

Nu tar vid spurten i The Mowgli & Baloo Roadtrip 2017.

WASHINGTON – NASHVILLE 1-2 (Slut,OT)
• • •
Då så, manegen är krattad för Youngblood och hans slutrapport.
• • •

Det var kanske inte den mest underhållande matchen, men det blev ett underhållande slut.
Smack!
Rakt upp i bortre krysset sitter pucken när Viktor Arvidsson kommer i ett två-mot-ett-läge i förlängningen – och bestämmer sig för att skjuta själv i stället för att passa.
– WOW! Vilket skott, utbrister Tre Kronors Peter Popovic, som alltså sitter intill oss på pressläktaren.
När vi sedan går ner till omklädningsrummet för att prata med matchhjälten blir han direkt pikad av kedjekamraten Ryan Johansen.
– All of you in the media scrum are taller than this little guy…
Arvidsson må knappast vara den längsta hockeyspelaren – snarare tvärtom – men han har fått ett ruggigt genombrott i vinter. Målet var den förre Skellefteå-forwardens 25:e för säsongen och han är nu uppe i totalt över 50 poäng.
Jag skulle faktiskt vilja kalla Arvidsson för Sveriges svar på poängkungen Brad Marchand – fast väldigt, väldigt snäll och timid i jämförelse. Han gör nästan aldrig en dålig match, spelar intensivt i byte efter byte och måste vara en pest för motståndarna att möta. Dessutom har Viktor, uppenbarligen, ett riktigt bra skott…
* * *
Annars är det svårt att inte imponeras av Nicklas Bäckström live.
Vilken spelare.
Gång efter annan i matchen hittar han passningsvägar som vi – trots den fina överblicken uppe på pressläktaren – inte begriper hur han kan se.
Det var ju i största allmänhet en väldigt svensktät match, där min topp-3-lista för kvällen blir:
1. Viktor Arvidsson.
2. Nicklas Bäckström.
3. Calle Järnkrok.
Calle har också tagit ytterligare ett kliv framåt den här säsongen, är känslan. Bra både offensivt och defensivt och svår att inte notera på isen med sin mjuka, fina skridskoåkning.
* * *
Efter att ha sett matcher i Sunrise, Tampa och Raleigh tidigare under resan märks det att vi har kommit till en lite mer traditionell hockeymarknad när banners som ”Patrick Division Champions” hänger i taket.
Patrick Division… det var ett antal decennier sedan den var aktuell i NHL.
* * *
Mitt starkaste minne kopplat till just Verizon Center innan jag kom hit:
En rätt bisarrt uppskjuten match mellan Washington och Tampa för några år sedan.
Anledningen var att en smal men stark solstråle sipprade igenom en av läktaringångarna – och träffade Ben Bishop rakt i ansiktet på andra sidan isen.
Den bländade målvakten slog ut med armarna inför nedsläpp, signalerade till domarna och därefter tog det närmare tio minuter för arenapersonalen att bomma igen läktaringången i fråga.
Märkliga scener…
* * *
Förresten, den här fadäsen glömde jag att nämna i förra slutrapporten, så jag gör det nu:
När vi skulle lämna Carolina Hurricanes omklädningsrum var jag först på väg att gå rakt in i spelargymmet (där bland andra Jordan Staal satt och varvade ner på en träningscykel), sedan in i coachen Bill Peters kontor…
– Vad håller du på med?! Kom hit nu, röt Bjurman, men höll samtidigt med om att det inte är helt lätt att hitta rätt i de trånga korridorerna.
Jag har dock gått bort mig ännu mer än gång – i AIK:s omklädningsrum.
Efter att jag hade gjort mina intervjuer med spelarna (förlust mot Luleå, en rätt lamslagen match för ett par år sedan) skulle jag lämna Hovet, men kunde verkligen inte hitta ut. Jag lyckades gå ordentligt vilse i katakomberna och stötte till slut på en förvånad ”Perra” Johnsson, dåvarande ”Gnaget”-tränaren som jag hade ställt frågor till på presskonferensen en halvtimme tidigare.
– Är DU här än, pôjk?
Jag ursäktade mig och började traska vidare, men då visade ”Perra” – som den glada värmlänning han är – mig i stället bort till spelarnas separata utgång, samtidigt som han drog några hurtiga vitsar.
Ett trevligt minne, trots allt.
* * *
Det må vara kallt här I Washington, men det var nog trots allt bra att vi inte stannade kvar i soliga Tampa.
Lightning–Maple Leafs 0-5.
Vilket haveri i en så viktig match.
Jag är glad att jag slapp se eländet och har ingen större lust att grotta ner mig i det.
Jag nöjer mig med att konstatera: Usch…
* * *
Bäst tryck på läktaren under resan?
1. Washington.
2. Tampa.
3. Florida.
4. Carolina.
Ruggigt ös på publiken i Verizon Center – speciellt i den tredje perioden och förlängningen. Jag, Bjurre och Popovic kunde faktiskt knappt konversera med varandra.
Som sagt, det märks trots allt att Washington är en lite mer traditionell hockeymarknad…
* * *
Nu är det bara en match kvar på roadtripen som återstår.
I morgon väntar Rangers-Panthers i the woooooooooorld’s most famous arena, som Bjurre brukar skriva.
Vi avslutar alltså resan med exakt samma möte som vi började, fast nu i New York.
Hörs därifrån!

Arvidsson avgör i OT. 2-1 Nashville. Mer sen, från Youngblood.

WASHINGTON – NASHVILLE 1-1 (Period 2)
• • •
Som det kan bli.
Predators har inte skapat en enda riktigt avancerad chans på hela matchen.
Men plötsligt bara:
James Neal piskar iväg en handledare på en oskymd Holtby – och pucken går in.
Så plötsligt är den alltjämt rätt halvdana föreställningen oavgjord.
Som det kan bli.
• • •
Nu är det lika traumatiskt för Mowgli som om Shere Kahn glidit upp vid hans sida med blottade huggtänder.
Leafs har nämligen 3-0 på Bolts nere i Amalie – och det samtidigt som Islanders ligger under med 4-1 mot Jets.
De skulle alltså kunna häva sig över strecket ikväll, men sumpar den möjligheten.
– Jag visste det, jag visste det, kvider Örbys egen Linus Hugosson.
Ändå ville han att jag skulle köra hela vägen ner igen…
• • •
Först elva och en halv minut in i mittakten kommer matchens utvisning.
Det är Nashville-wingern Cody McLeod som åker för interference och vi tänker alla att det är tjong-i-medaljongen-time,.
Men det visar sig bara att gästernas oro för att hamna i numerärt underläge varit överdriven.
Caps PP är helt off.
• • •
Går det att ta upp ”kobjällra i örat” som arbetsskada?
I så fall ses vi i arbetsmiljödomstolen, jag och tanten på läktarraden framför som precis körde upp en sådan styggelse ett par centimeter från min vänstra trumhinna
• • •
Gästernas PP, som vi får se några minuter senare, lever inte upp till sitt rykte det heller.
Tvärtom, det enda som händer under de två minuterna är att Caps sånär gör mål.
• • •
Ojvoj, tidigare idag skrev jag till Svenska FAns-Viberg att han ju måste åka till Philly och slå ner folk om Flyers inte lyckas krossa Devils.
Nu, efter två perioder, ligger de under med 3-2…
• • •
Jo, Youngblood fixar en munk åt papa Baloo i pausen!
Själv vill jag inte plocka för mig när såna godsaker är framdukade, för då är det nån hip renlevandsjöns i presskåren som tänker ”han borde verkligen inte…”, men Ekeliw ser ju ut som rockstjärna och väcker inga såna reaktioner.
Perfekt, alltså.
Och mumsig är den.
• • •
Nu då.
Låt det hetta till lite i Chinatown.

WASHINGTON – NASHVILLE 1-0 (Period 1)
• • •
Resans höjdpunkt, sa vi så?
Nja.
Jag ska inte överdriva och dra ett ekeliwskt, snabbt ”usch”, för andra halvan av inledningsperren vevar Caps – och särskilt då den stjärnspäckade förstakedjan – igång rätt duktigt.
Men vi vill ha lite mer intensitet och aggressioner och kokande blod än så här.
Pump it up, boys.
• • •
Ojdå, Kevin Fiala – som Arne Hegerfors skulle sagt.
Den unge schweizaren råkar drälla med pucken i egen zon så både Jakub Vrana och Brett Connolly blir helt rena med stackar Pekka och Connolly missar inte i det läget.
• • •
Det är, tror jag, nåt litet avbrott precis i början.
Sen går det fan fyra-fem minuter utan en endaste avblåsning.
Det brukar indikera fantastisk byta-chanser-show, men nja. Här är det likafullt rätt låst och tajt.
Lugubert.
• • •
Nämen, det är jättelite folk i betongbunkern ikväll.
Det har jag nästan aldrig upplevt här – och definitivt inte denna tid på året, bara veckor före slutspelet.
– Det måste vara trafiken, säger Youngblood.
Jaså…
• • •
Kolla Uber, har en ny tjänst i Verizon. De kör rakt in i hallen och flyger ut på isen.

Näe, det är en sån zeppelinare – som vi avgudar och älskar i den här bloggen.
• • •
Fint att se att Flipper sätter in en offensiv ”mottackling” mellan varven.
Såna var det en annan Forsberg som var rätt bra på back in the day.
• • •
Jodå, Poppe is in the house.
Han har rest mer än en brevduva senaste veckan – från Tampa till St Louis och Edmonton och Phoenix och Denver – och ser något tagen ut.
– Jo, jag är lite mör, grimaserar han.
Men det har varit värt det, för den assisterande Tre Kronor-bossen har uppenbarligen fått se många potentiella VM-förstärkningar briljera.
Lovorden är många, kan bloggen exklusivt meddela.
• • •
Jag läser först ˝Anthony Blundetto” på listan över scratchade Predators-spelare, men han heter tyvärr Anthony Bitetto.
Fan, Tony B – den odödliga Steve Buscemi-karaktären i ”Sopranos” – hade varit en grym hockeyspelare.
• • •
Det är potentiella Tre Kronor-stjärnor som gör intryck på Poppe här också.
Bäckis till exempel.
– Vilka otroliga passningar karln slår, utbrister han plötsligt.
Jo.
Annars studerar han händelserna under koncentrerad tystnad.
Det är inte som när Bengt-Åke var här och avfyrade värmländska ”äh, vilken jävla dretpassning” så fort någon inte höll CCCP-klass.
• • •
– Shattenkirk har man ju inte sett nåt alls av, konstaterar Ekeliw.
Piken är fin, men jag noterar den…
• • •
Jag vill inte ta nån själv, för det ser så illa ut, men vi ska se om jag inte kan skicka Ekan och hämta en av syltmunkarna de brukar duka upp i pressloungen i pauserna i Verizon…