Jaha, har ni som var kloka nog att stanna uppe igår hämtat er från den rent exalterande eruptionen i de lummiga backarnas Pittsburgh igår?
Inte jag heller.
Men det är bara att ta ett djupt andetag, för nu kommer det mer.
Rangers möter Dallas Stars i ett regnigt New York och inte för att de två halv-strugglande enheterna lär ställa till med samma sorts uppseendeväckande uppvisning, men ändå.
Man blev ju så nykär i hockey för ett dygn sedan att hjärtat sjunger bara jag får se nyspolad is och höra ljudet av båsdörrar som öppnas och stängs igen.
Så sätt er till rätta, vänner.
The Greatest Show on Earth fortsätter nu.
• • •
Jag trodde det var under Bruins-coachen Claude Juliens fötter det började brännas efter kraschen i TD Garden igår.
Istället nås vi under eftermiddagen av nyheten att Islanders sparkar Jack Capuano.
Det har ju fansen krävt hela säsongen – ramsan ”Fire Cappy” har ekat i Barclays Center nästan nonstop – men det känns som att det kommer lite sent.
Dessutom går problemen mycket djupare så.
Det handlar framförallt att Snön faller och Islanders med den…
Det var general managern Garth Snow som med sina ingrepp i truppen i somras fuckade upp det som var på att väg att ta formen av en contender, och i förlängningen slösade bort ännu en säsong för John Tavares, så först när det, så att säga, blir töväder i Brooklyn lär det bli ordning på torpet igen.
• • •
Senast vi såg honom i action låg han på vid kortplanket bakom bortakassen på Garden-isen med ett ben vridet i så vidrig vinkel att det knappt gick att titta.
Men nu, efter två månader, gör Mika Zibanejad comeback igen.
Väldigt kul, tycker jag.
Han var, framförallt under den inledande grundseriemånaden, en av de verkliga hockey attratktionerna i The Metropolitan Area och kom dessutom alltid med begåvade synpunkter i min intervjubandare.
I ett jävla slag verkar den DJ:ande 23-åringen, trots en holiday season på kryckor, vara också.
När Rangers testade honom ute i Tarrytown häromdagen hade han bättre värden än under campen i somras.
Vad månde bliva, som sportjournalister frågade på 50-talet.
• • •
Öppnar min trådslitna dataväska i pressrummet under sena eftermiddagen och upptäcker att jag glömt elsladden hemma i östra Midtown.
Skämmes, tammefan.
Ett dylikt rookie-misstag ska man inte kunna göra sig skyldig till efter tolv år i NHL-rapporterandets tjänst, det är nästan som om en veteran som Dan Girardi plötsligt skulle missa markeringen helt framför sin egen målvakt (hmm…).
Dessbättre befinner vi oss ovanpå på Penn Station, så det är bara att hasta ner i källaren och köpa en ny sladd, men den kostar drygt 50 bucks och de stålarna hade definitivt kunnat användas till något roligare.
• • •
Riktigt varför jag är dum nog att påminna om det vet jag inte, men i stora finaltipset i oktober vill jag minnas att jag utsåg Dallas Stars till Stanley Cup-finalist.
Den spådomen framstår ju som så lagom klyftig när halva grundserien är avklarad.
Hockeyhjältarna från älskade Lone Star State har haft bakhalt hela säsongen och ligger just nu under strecket i västra tabellen, med fyra poäng upp till sista wild card-platsen.
Det finns dock legitima förklaringar – de flesta möjliga att läsa av på skadelistan – och jag tror fortfarande på potentialen i det kvicka, explosiva, kreativa manskap som bjöd upp till såna ljuvliga skådespel förra året.
Men final?
Det var att ta i…
• • •
Men det kunde varit värre.
När jag efter en Awards-show i Vegas för ett par år sedan öppnade samma trådslitna dataväska i securityn på McCarran-flygplatsen i Vegas låg visserligen sladden där den skulle.
Men inte datorn.
Den stod kvar på rummet på Caesar’s Palace.
DET kan man kalla wojne wojne-situation.
• • •
John Klingberg, en av fjolårssäsongens stora sevärdheter, hade en tung höst också i individuell mening.
Främsta anledningen:
Motståndarna kan göteborgsburgaren nu.
– Jo, sa han på telefon från Big D förra veckan, det märks tydligt att de scoutat mig. De går på mig snabbt när vi får pucken i egen zon, men avvaktar betydligt mer när vi anfaller. Det blir ju så, alla lag i den här ligan tittar på video hela tiden
Därför tvingades den elektriske backen göra några små ändringar i sitt spel i november – och nu skjuter han skarpt igen.
– Mm, de senaste 20 matcherna tycker jag det gått jäkligt bra. Jag får mer användning av min kreativitet igen.
Watch out, alla.
• • •
Tänk om även Dan Girardi fick hosta upp 50 dollar varje gång han begick ett misstag.
Då skulle han – fast han, absurt nog, tjänar sex miljoner dollar den här sässen – tvingas sitta utanför busstationen på åttonde avenyn och tigga för att överleva.
• • •
Det känns inte särskilt rättvist att en viss sorts Rangers-fans – vanligt förekommande på HF Boards och på twitter – tycks ha vänt sig mot Henke Lundqvist.
Ja, det har varit fyra skakiga månader för Lundy och något var tidvis definitivt off både mot Toronto och Montreal – några puckar såg ut att gå rakt genom karln – men att plötsligt rasa om att en ikon som i så många år burit hela klubben ska säljas uppåt floden för att det går lite tungt under delar av en halv säsong…man tar sig för sin förskräckta panna.
Men sådana är ju dessa bisarra tider – och så är New York
• • •
På förekommen anledning vill jag ha sa sagt att vissa vinterkavajer är onödigt tunga.
Jag har att släpa så det räcker, om man säger så.
• • •
Men vilka BLIR det i final i vår då.
Ja, det blir ju Minnesota och Washington.
Häpp!
• • •
I morgon kommer Bullen – bästis sedan vi var handbollsspelande valpar i 80-talets gryning – inflygande från Borlänge och ska bo hos mig i tre veckor.
Det betyder att jag har en fullfjädrad kock i hushållet och kommer kunna beställa hemlagat under korresoffan-sittningarna.
Har ni några förslag på vad han ska få laga åt sin värd?
• • •
He he, strax innan värmningen kommer två storögda åskådare ut på läktarsektionen intill min pressbox-flank och granskar sina platser.
Vad som sägs där hörs väldigt bra in till oss, så det går inte att missa att de – är smålänningar.
– Kolla, här sitter vi ju kanonbra, säger den ene på klockren Niklas Hjalmarsson-dialekt.
– Ja, och vilken hall. Titta, det är ju så häftigt, svarar den andre på samma dialekt.
Rart.
Men de har inte träffat Gris-Olle ännu…
• • •
Burger Klingberg har en stor hipstermössa på sig när gästerna kör sin tvånuddsfotboll vid zamboni-parkeringen strax före värmningen.
Nu vet ni det.
• • •
OK, en till Hockey Night börjar nu på Manhattan.
Hoppas ni kör så det skvätter i spåret.

PITTSBURGH – WASHINGTON 8-7 (Slut, OT).
• • •
Nej, jag har inte skrivit fel siffror.
Årets NHL-match slutar verkligen 8-7.
Helt sanslöst.
Till slut avgör Conor Sheary på övertid.
– Galnaste match jag spelat, säger han till Pierre McGuire just som jag skriver detta.
Jotack.
Nu ska jag ringa Bengan Hörnqvist och skriva en text.
Vi hörs från Garden imorrn.

PITTSBURGH – WASHINGTON 6-5 (Period 2)
• • •
Oh, baby!!!
Jag SA ju att det här skulle bli en minnesvärd Blue Monday!
Det känns som Caps drar de sista fjädrarna av pingvinerna när Game 7-Justin gör 3-0 med ett enkelt skott på Matt Murray.
Men sannerligen inte.
Plötsligt lyfter hemmaflocken, likt ankorna i Tony Sopranos pool, i ett kollektivt jätteryck och gör fem raka mål inom loppet av…ja, vad…drygt åtta minuter.
PPG Paints håller förstås på att lossna från trossbotten och rasa nerför backen mot Fifth Avenue.
Men bara för att rädda spänningen till sista 20 kommer gästerna förstås tillbaka och både reducerar och kvitterar strax därefter.
Men uh-uh, Pens är inte klara. Malkin – som snillet som driver den här bloggen gnällde på i första – hinner göra 6-5 och fullborda ett hat trick också.
Grattis till oss som är vakna och tittar.
Det här är ju säsongens galnaste match.
• • •
Braden Holtby såg ut som självklar Vezina-kandidat i första perioden.
Not so much i andra.
Fast de två sista fluke-målen är ju faktiskt mest jävligt oturliga.
• • •
Skottpassningen Crosby slår till Conor Sheary vid 3-2-målet är så vacker att jag nästan blir gråtfärdig.
• • •
Den som vill läsa en Pittsburgh-skribent som vet hur man saltar formuleringarna med sarkasm ska ju inte missa Dave Molinari på Twitter.
• • •
Innan upphämtningen är inte heller Bengan Hörnqvist på sitt mest sprudlande glada humör, om man säger så…
• • •
Leaving New York never easy, sjöng R.E.M.
De skulle de bara vet hur det är att vara kvar i New York när Eken åker hem.
Han lämnade oss idag igen och nu är det lika tomt här som i hemmaprotokollet i TD Garden tidigare idag.
• • •
Nu kommer det en tredjeperiod när agnarna skils från vetet och pojkarna från männen.
Håll i er.

PITTSBURGH – WASHINGTON 0-2 (Period 1)
• • •
Javesst, som Svennis skulle sagt.

Det är en förträfflig dust som pågår i regerande mästarnas hemmarink.
Caps är ju klart bäst, framförallt i starten, men efter 0-1-målet är det som att Pens minns att de faktiskt är ett bra hockeylag, blir förbannade och börjar spela med lite sisu.
Det kommer att hända saker att minnas ikväll, det känner jag mig helt övertygad om.
• • •
Visst hör Lill-Burra hemma på listan över de hetaste svenskarna.
Det är han som drar first blood – för andra gången på ett dygn.
• • •
Nog är det väl lite märkligt att Malkin efter alla år fortfarande har så lätt att bli frustrerad när det tar emot litegrann?
Jag tycker det.
• • •
Bäckis sätter tvåan – och har nu gjort poäng i sju matcher i rad.
Jo, det rullar på…
• • •
Ser att Victor Hedman blev sjuk innan bortamatchen mot Kings tidigare idag,
Det händer de bästa under besök i LA…
• • •
Alltså, det är inte bara det att Capitals har tionde raka segern på lut.
Det har gått sju perioder sedan någon – som av en händelse Pittsburgh – överhuvudtaget gjorde mål på dem.
• • •
Per Bohman är en av de stora fotbollskungarna hemma på redaktionen, så det var ju en ren ära att få låna hans namn i den så kallade puffen på sajten under en kvart…
• • •
Det verkar som den blå måndagens mörker slukat nästan alla; inte ens John J är inne i spåret och rockar.
Men jag fortsätter ändå försöka pigga upp med lite verbal Xanax.

Idag är det Blue Monday – enligt otvetydiga vetenskapliga rön den deppigaste dagen på hela året.
Helgerna är över, pengarna slut och den närmaste framtiden bara ett kallt hål av januari- och februarimörker.
Då griper NHL-bloggen förstås in och försöker lindra den allmänna mjältsjukan med lite live-sändning.
Jag tänkte slå ner ändalykten i korresoffan och titta på den potentiella klassikern till showdown Pittsburgh Penguins och Washington Capitals – hetast i showbusiness – ska kriga sig genom i PPG Paints Arena.
Så ställ undan brännvinsflaskor och Xanax-burkar nu.
Bloggen är här.
• • •
Boston Bruins är inte alldeles lätta att förstå.
De ska inte kunna bli nollade av New York Islanders – allra minst på hemmaplan.
Men det var just vad de blev i Martin Luther King Day-matinén i TD Garden för några timmar sedan.
Kan någon vänlig själ i läsekretsen som bevittnade debaclet– till exempel Bostonmolle – förklara?
• • •
Till och med Taddson – som bloggen ibland har kontakt med i privata kanaler – försöker hyscha ner hypen.
Då vet man att de verkligen lärt sig läxan i Capitals-land.
Den här gången ska förväntningarna INTE få växa sig för stora bara för att det slår gnistor om grundserieshowerna i januari.
Men djävulen.
Om man slår Chicago med 6-0 på fredag och Philadelphia med 5-0 på söndagen får man, oaktat historien, leva med att man får imponerade blickar riktade mot sig.
Det här KAN vara året…
• • •
Under några timmar idag låg Detroit Red Wings sist i den östra tabellen.
En oerhörd syn efter halva grundserien, fullständigt otänkbar för bara några år sedan.
Den – synen – skakade tydligen om dem själva också, för alldeles nyss gick de ut och vann en tajt fajt i The Joe mot Montreal med 1-0 och hävda sig några snäpp uppåt igen.
• • •
Alla går igenom svackor, påstås det.
Tydligt det.
Penguins – som nyss föreföll snudd på oslagbara – går in i aftonens drama med tre raka nederlag i röven.
Det är ingen avancerad gissning att de försöker samla sig till årets urladdning för att bryta den skitsviten ikväll.
• • •
”Blue Monday” är en väldigt bra låt med New Order också.
Den dansade den tonårige Biffen till under otaliga extatiska kvällar på Kongresshallen i Borlänge i 1980-talets gryning!
• • •
”Bäckis” har fler poäng på de senaste sex matcherna än jag har snusdosor i kylskåpet, trots att det kom en ny laddning från Sverige med UPS så sent som idag,
Om det säger han ungefär så här när jag ringer upp och vill ha några upphetsade citat:
– Jo, det rullar på…
Att få Valbo’s Finest att säga något mer självförhärligande än så är svårare än att få Donald Trump att skratta åt sig själv.
• • •
Fats Dominos ”Blue Monday” är min själ inte dum den heller.
• • •
Det är ändå fan att Kris Letang ska vara skadad så förbannade ofta.
• • •
Nicklas Bäckström, Patrik Berglund, Victor Hedman, Filip Forsberg, Mikael Backlund, Jakob Silfverberg, Elias Lindholm, John Klingberg, Rickard Rakell, Anders Nilsson, Andre Burakovsky, Henrik Zetterberg och William Nylander.
Om jag hade listat de hetaste svenskarna just nu hade Top 13 sett ut just så.
• • •
Det har sagts mig att uppemot 20 svenska Habs-fans 4 februari träffas i Växjö för att se matchen mellan Montreal och Capitals.
I Växjö trodde jag bara det bodde Flyers-fans, men alright.
Arrangörerna hälsar att även andra lags fans är välkomna, mer info ska finnas på Svenska Fans.
• • •
Breaking News:
I morgon, när Dallas gästar Madison Square Garden, gör Mika Zibanejad comeback med Rangers.
Bloggen är garanterat där.
• • •
Apropå Montreal gläder det en gammal svenskfetischist att Jacob De La Rose fick begå säsongsdebut mot Detroit idag.
Hoppas han får stanna och gör succé; jag vill ha anledningar att åka till en av Nordamerikas coolaste städer och se matcher i Nordamerikas absolut coolaste arena.
• • •
OK, gametime närmar sig i downtown Pittsburgh.
Det blir alltid mer eller mindre spektakulärt när Penguins och Capitals – och därmed Crosby och Ovetjkin – möts.
Så häng med nu.

NY RANGERS – TORONTO 2-4 (Slut).
• • •
Jag säger ju det.
Unga Maple Leafs håller, mitt i steget, på att bli ett annat, smartare och mognare och mentalt starkare lag.
Så sent som för en och en halv månad sedan hade de garanterat schabblat bort den här tredjeperioden.
Inte nu.
Jag gläds med spårets hängivna Big Smoke-fraktion.
• • •
Nej, det var ingen inövad variant från garageuppfarten i Greenwich Lill-Nyllet tillämpade när han spräckte den gamla lekkamratens nolla.
– Då var det ofta ”Henke” som gjorde mål på mig. Jag ville vara målvakt och stod de flesta matcherna, säger han något oväntat och drar ner sin hipstermössa i pannan.
Well, ändå.
Väldans fin storyline.
• • •
Washington-Chicago 6-0.
Det är ändå ett resultat som lyser i eldskrift i januarikvällen.
• • •
Blogen råkar kliva Old School Lou på tårna i presshissen.
– Excuse me, säger han då.
Det var väl konstigt?
• • •
Med risk för att åter dra på mig stränge läsaren Skinkans vrede meddelar jag härmed att jag måste ägna resten av helgen åt det stora feature-projekt jag håller på med och att det därför kan bli lite glest mellan inläggen här.
Men först:
Ett par rackabajsare vid lämplig bardisk med Glimmer Twins Eken och Kramer från Hörnett.
Hej på’re!

Slut, Toronto vinner rättvist med 4-2.
En liten skvätt till kommer innan jag tar rygg på Oak Man och Kramer ut på byn.

NY RANGERS – TORONTO 1-3 (Period 2)
• • •
Maple Leafs blir inte ens nervösa när motståndarna reducerar deras ledningar längre.
Det är vad som händer här.
Efter ett långt ingenting, när gästerna stänger ner den här matchen lika effektivt som den i Newark förra fredagen, lyckas en liggande Göran Greider (hm…) stånga in en kasse på dansken.
För en och en halv månad sedan hade ungbloden från Ontario förlorat koncepten helt i det läget och visserligen får Rangers lite tryck i bytena därpå, men Reilly & co behåller ändå sin cool och när tillfälle såsmåningom ges skaffar de sig ny tvåmålsledning.
Jag hör själv hur tjatig jag börjar låta, men det håller på att bli nåt riktigt intressant av det här laget.
• • •
Tredje målet som går in på Henke, mellan benen, ser lite lökigt ut det med.
Men innan ni river ner tapeterna i folkhemmet ska det tas i beaktande att kapten McDonagh både skymmer honom – och styr in pucken med med sitt klubblad.
• • •
Det är Marner och Matthew och Nyllet och Reilly som får rubrikerna, men målskytten Connor Brown är ett litet underbarn han också.
• • •
Plötsligt sprids ryktet på pressläktaren:
Canucks har trejdat till sig Matt Duchene mot Alex Edler, Brandon Sutter och ett förstaval.
Då rycker ju Biffen till.
Men det visar sig vara någon som låtit sig luras av ett fake-konto på twitter.
Man måste numer vara lika försiktig med sådana nyheter som de som sprids i amerikanska valrörelser…
• • •
Var är Chall och alla andra fina Maple Leafs-fans när vi nu har en andra live-fredag i rad med artisterna från Big Smoke?
Ni skapade väldans fin stämning då och saknas mig.
• • •
Washington Capitals är väldigt bra på att spela hockey.
Men let’s not get carried away, lyder en läxa som alla i de rödvita supporterleden förhoppningsvis lärt sig vid det här laget.
• • •
Michael J. Fox är på plats och möts under jumbotron-inzoomning med artigt jubel.
Tills han kramar om sin morsa på sätet intill.
Då brakar de dånande ovationerna loss.
Helt rätt.
• • •
”Igår var jag annorstädes”.
Hemliga John J.
• • •
Med festprissar som Kramer och Royal Oak influgna – och en viss A. Öberg i rörelse på byn – finns det inga alternativ.
Ikväll ska det rullas hatt efter slutsignalen…

NY RANGERS – TORONTO 0-2 (Period 1)
• • •
Det var ju självklart att det skulle hända…
Lill-Nyllet får pucken ute på högerkanten och gör precis under landhockeymatcherna på pappas garageuppfart och bara snärtar in 1-0.
Ha ha, fantastiskt!
• • •
”Vad känns det här som”, frågar jag mig själv när kidsen drar upp tempot och börjar snurra som knott runt de stenstoder som ska föreställa Rangers-backar.
Svar:
Det känns som när det nordamerikanska U23-laget tog över showen under World Cup.
Leafs gör inte lika många mål som under första i Newark för en vecka sedan, men är ännu mer överlägsna.
Ojvoj.
Det kan bli en lång kväll för Blueshirts om det fortsätter likadant.
• • •
Det är ännu en sur öppning för Henke.
Han gör först fyra akrobatiska jätteräddningar i blixtrande kaos.
Och så får William skicka in den där jämförelsevis enkla pucken.
Men ni fattar:
Det var minnet av hur en nioåring överlistade honom för elva år sedan som paralyserade Rangers-keepern…
• • •
Det är inte ofta man ser målvakter åka ut för holding.
Men danskar är ju inte riktigt som andra.
• • •
Eken sitter nedanför de kanadensiska tv-kommentatorerna och chockas över att de skriker om ”ball sacks” hela tiden.
Han är inte inläst på Tyler Bozak…
• • •
Det där med bye-week kanske Rangers borde skita i nästa år.
De ser verkligen inte bra ut.
• • •
Ja, det är en gripande ceremoni som föräras fallne hjälten Steven McDonald.
Först utbryter säsongens längsta och mest hängivna jubel på Garden.
När änkan och ende sonen, som alltid var med när han delade ut Extra Effort-priset, sedan kommer ut på isen för puckdrop och får varsin innerlig kram av Ryan McDonagh är det garanterat vått i 36 400 ögonvrår på sjunde avenyn och 33:e gatan
• • •
Han är stilig i kväll, Kramer.
Kostym och välknuten slips och allt.
Så såg det inte ut för nåt år sedan, men en TV-karriär kan göra under även för de mest hängivna Ewert Ljusberg-epigoner.
• • •
McDonald-hyllningarna fortsätter i första reklamavbrottet och når sin kulmen när familjen McDonald ånyo zoomas in och får en mer spontan, evighetslång standing ovation.
• • •
– Marty was a pain in the ass to coach…
Tårtan är Tårtan under Marty St. Louis tröjhissningsceremoni i Amalie Arena.
• • •
Taggen, när det du försöker få in i den ena stekta kommentaren efter den andra verkligen inträffar kommer jag att spy rakt ut, så du vet.
• • •
Nu ska jag rycka lite i Kramers slips.

Det var självaste Tårtan som, bara häromdagen, sa det.
Nu börjar det verkligt svåra.
Nu, när halva serien är avklarad och det ändå känns som en omöjlig evighet innan det verkligt roliga börjar, krävs en särskild sorts karaktär och mental fasthet för att hålla modet styvt och fortsätta prestera på tillbörligt hög nivå.
– Man tycker man spelat så länge. Sen tittar man i spelschemat och ser att grundserien pågår i ytterligare tre månader. Det kan kännas tungt och tröstlöst, förklarade centrala Ohios rehabiliterade Kapten Ahab.
– Men just då är det som allra viktigast att bita ihop och fortsätta spela sin bästa hockey. Poängen betyder lika mycket nu som i början av april. Verkliga proffs vet det och kan hantera situationen. Det är det som gör dem till proffs.
Det är lika för oss som följer det trollbindande skådespelet i National Hockey League från andra sidan plexiglaset.
Från mitten av januari till slutet av februari är det verkligen en långsam marsch genom mörkret.
Tabellen har satt sig, rörelserna är små och tar tid och enskilda matcher kan kännas om inte meningslösa så i alla fall renons på spänning och nerv och verkliga konsekvenser.
Men det är fortfarande världens bästa hockeyspelare som går i clinch i högkvalitativa dueller, resultaten HAR betydelse och vårens ystra dans vore ingenting om den inte ägde rum på den bastanta grundseriegrund som byggs just nu.
Så även vi får ta oss samman, frigöra oss från illusionen att det på något viss skulle tråkigt att titta på gudomliga artister och vara tacksamma över att vi får följa även den underbara resans förmenta transportsträckor.
Och lyckligtvis är det bloggens del inte alls svårt att jabba upp rent seriestartsbesläktad pepp så här i starten av the never-ending winter lull, för det råkar vara fredagkväll på Manhattan, det pånyttfödda Toronto Maple Leafs är i stan och Madison Square Garden lyser förföriskt i den gaslågeblå skymningen.
Så låt oss skita i det inbillade januari-februari-spöket och säga som Joey gör i Ramones-klassikern de fantastiskt nog aldrig slutar veva på idrottsarenorna i New York:
Hey ho, let’s go.
• • •
Det är en solbränd samling hockeyarbetare som tar emot i Rangers omklädningsrum efter dagens morgonvärmning.
De har ju just betat av sin bye-week – den fem dagar långa ledighet som varje lag i enlighet med senaste kollektivavtalet från och med i år åtnjuter vid skilda tillfällen under vintern – och lejonparten av truppen tillbringade den förstås på varma breddgrader.
Inklusive Henke Lundqvist
– Ja, jag var nere i Florida en sväng. Skönt? Ja, jag tänker inte klaga över lite ledighet, kluckar han i sitt spatiösa hörn.
– Lite udda är det förstås att plötsligt vara på semester och sen komma tillbaka och ha back-to-back-matcher direkt. Men i långa loppet kommer vi ha nytta av såna här breaks mitt i grundserien.
Indeed.
Alla är ju inte spring chickens längre!
• • •
Om de som befinner sig i Rangers, Torontos och för all del Columbus avundsvärda situation grimaserar lite lätt inför utmaningen som väntar innan den exalterande spurten i mars kan man ju bara föreställa sig hur det är för boysen i praktiskt taget avsågade Colorado.
De borde sitta och citera Pär Lagerkvist i Pepsi Center hela dagar,
”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”
Men nä.
När jag pratade med kapten Landeskog efter den sällsynta segern mot Islanders förra veckan var han just den typ av proffs Tårtan hyllar.
Så här sa han:
– Det är trots allt inte svårt att motivera sig för matcher i NHL. Det är världens bästa liga och vi som spelar i den har fantastiska jobb. När man bara förlorar och förlorar kan det ändå kännas väldigt jobbigt, visst. Men man får försöka fokusera på glädjen till sporten istället. Och det är ändå mer än halva säsongen kvar, det går inte att sitta här och hänga läpp
Så ska det fan låta.
• • •
En Nylander på Gardens is igen…

Det var ett tag sedan.
Men är man Michaels son är man antagligen predestinerad att förr snarare än senare spela hockey i the woooorld’s most famous arena och här har vi William nu – ett knappt decennium efter farsans sista vals som blåskjorta.
Coolt, tycker jag.
Och han med.
– Ja, man hängde ju mycket här som liten och sprang omkring i omklädningsrummet och tyckte allt var häftigt. Och det är ju rent allmänt en väldigt speciell arena, så mycket har hänt här, säger han när vi efter morning skate ses i en gästkabyss ockuperad av en sällsynt månghövdad mediaflock.
Ja, Elvis och Frank Sinatra och Påven har alla uppträtt under det vackra cirkustaket – och pappa Nylander har gjort några jävligt snygga mål.
• • •
Det finns slagsmål och det finns slagsmål.
De uppgjorda varianterna, som utkämpas av två marginellt begåvade klappträn som slåss av samma anledning som clowner druttar på arslet i cirkusmanegen, är pinsamma styggelser som tack och lov börjat sorteras bort ur NHL-menyn.
Men ibland ryker the real talent ihop för att känslorna kokar över och proppskåpet exploderar.
Det var vad som hände när väldige Vigge Hedman svingade som en uppretad Badou Jack mot Marcus Foligno i Amalie i går kväll och eventuella pacifister i läsekretsen får ursäkta, men det var härligt upphetsande.
• • •
Allra coolast med Lill-Nyllets besök i New York är att han går upp mot Henke Lundqvist.
Som framgår av den här lilla skrivelsen från i förmiddags är det inte första gången.
Men vid förra tillfället de stod öga mot öga var William nio bast och pepprade skott mot Henke på den provisoriska landhockeybanan på garageuppfarten utanför familjen Nylanders slottsliknande hus i fabulösa Greenwich, Connecticut.
Nu möts de i NHL.
Som Rangers-keepern säger:
– Det ger lite perspektiv….
• • •
Idag är det en reporter som, sedan han kom tillbaka från lunchen, suttit och rapat ljudligt i Gardens pressrum hela dagen.
Kalla mig sipp, men det tycker jag är lika ohyfsat som att gå omkring och prutta helt ogenerat.
Skärpning i drängstugan, för faen.
• • •
Quickie Fast hör till de få i hemmalaget utan bye week-bränna.
För han tillbringade den korta ledigheten – i Sverige.
– Ja, jag hann hem till gamla svedala. Det var ett möte jag behövde ha. Men jag gör inte om det. Det var kallt och man blir lite omtumlad av tidsomställning, säger han med en plågad min.
Ja, vid min gud.
Mig tar det en dryg vecka och att bli normal – så normal jag nu överhuvudtaget blir – när jag flyger över Atlanten om somrarna.
Om jag skulle åka fram och tillbaka inom loppet av tre dygn skulle jag känna mig som Stu i ”The Hangover” till nästa Thanksgiving.
• • •
Igår kväll kom han hem till mig i östra Midtown och bjöd på juicy bbq till Predators-matchen och jodå – The Royal Oak frälser Garden med sin närvaro ikväll också.
Men inte nog med det.
Cosmo Kramer från Hörnett i Ångermanland – också känd under artistnamnet Jonta Lindquist – har kvällen till ära flugit in från södra Kalifornien och begår sin säkerligen yviga, högljudda och allmänt spektakulära debut på vår glamorösa pressläktare.
Det är med andra ord de blågula blogg-sidekickarnas veritabla Mardi Gras!
• • •
Det är andra gången på en vecka jag har privilegiet att se Maple Leafs live – de ställde ju till med trettondagsmassaker i Newark förra fredagen – och återigen slås jag av den nya pondus och närvaro hela klubben utstrålar under sina roadtrips.
Det syns, och känns, på hur de intar isen för en intensiv morning skate, på hur Old School Lou och Shanny rör sig på läktarna, på coach Babcocks hållning under presskonferensen utanför omklädningsrummet och på respekten the traveling mediauppbåd som åkt med från Big Smoke visar alla inblandade.
En ny era har inletts i skuggan av det mäktiga lönnlövet, så är det bara.
• • •
Det kommer bli känslosamma preludier innan kvällens övningar.
Steven McDonald – polisen som sånär sköts till döds i tjänsten 1986, paralyserades och hamnade i rullstol för resten av livet och sedan blivit känd för sitt mod, sin kämpaglöd och sin fantastiska tro på kärlek och förlåtelse – dog oväntat i en hjärtinfart tidigare i veckan och han var inte bara en så stor hjälte för hela New York att tusen och åter tusen slöt upp för att visa sin respekt vid begravningen i fullsatta St. Patrick’s Cathedral på femte avenyn i förmiddags.
Mer än något annat var han hardcore Rangers-fan och gav namn åt det ”Extra Effort”-pris han, alltid till dånande ovationer, delade ut till en särskild favoritspelare innan sista grundseriematchen för säsongen på Garden.
Så ikväll tänker klubben i hans hjärta hylla honom grundligt.
Redan under värmningen kommer hemmaspelarna uppträda i tröjor med siffran 104 – numret på McDonalds polisbricka – och sedan, innan första nedsläpp, väntar ceremonier jag gissar att vi får svälja hårt för att ta oss genom
• • •
Om jag inte har något att säga om att Ovetjkin i förrgår nådde milstolpen 1000 poäng?
Jo, visst.

Det var en happening som bara vidimerade att The Great Eight är en av de största hockeyattraktioner som någonsin existerat.
Punkt.
• • •
Här är listan på alla som mottagit Steven McDonalds Extra Effort Award – för att de gått ”Above and beyond the call of duty both on and off the ice”.
1988: Jan Erixon.
1989: Tony Granato
1990: John Vanbiesbrouck och Kelly Kisio.
1991: Jan Erixon.
1992: Adam Graves.
1993: Adam Graves.
1994: Adam Graves.
1995: Mark Messier.
1996: Mark Messier.
1997: Brian Leetch.
1998: Wayne Gretzky.
1999: Adam Graves.
2000: Adam Graves.
2001: Sandy McCarthy.
2002: Sandy McCarthy.
2003: Matthew Barnaby.
2004: Jed Ortmeyer.
2005: Ingen säsong, ej utdelat.
2006: Henrik Lundqvist.
2007: Jed Ortmeyer.
2008: Brandon Dubinsky.
2009: Ryan Callahan.
2010: Ryan Callahan.
2011: Brandon Prust.
2012: Ryan Callahan.
2013: Ryan Callahan.
2014: Mats Zuccarello.
2015: Cam Talbot.
2016: Mats Zuccarello.
• • •
Jag är inte den som ägnar mig åt alltför ingående studier av, eller utlåtanden om, andras anatomi, för…ja, well.
Men fan alltså:
Lill-Nyllet har byggt muskler som värsta Popeye och är en riktigt bitig biff nu.
• • •
Han var pigg som Pommac under de matcher han hann spela innan ryggen kroknade, så det är väldigt roligt att Buchnevich joinar den likaledes skadefrie Rick Nash i en comeback i den här matchen.
Såna hockeyspelare ska man tacka the sweet lord att man får se.
Personligen blir jag dock ännu gladare av att se Mika Zibanejad tillbaka på isen under förmiddagsträningen.
Han spelar inte ikväll, och inte heller mot Montreal imorrn, men kan komma att återvända mot Dallas på tisdag.
How swede it is, som rubriksättarna på New York Post uttrycker det varje gång en svensk ska hyllas.
• • •
Även Auston Matthews påstår att han är exalterad över att få begå sin Garden-debut, men ser inte mer upphetsad ut när han gör det än en genomsnittlig kund på Pressbyrån som ber att få ett paket Marlboro.
Alltså, alla ska vara som de är, men nog vore det lite skoj om det nån gång kändes som att Torontos frälsare tycker det är roligt att…tja, vara Auston Matthews?
• • •
Upplyser Eken om att han i Cosmo Kramer från Hörnett faktiskt har en överman i grenen glupskhet.
Då blir Eken arg.
– Vad ska jag då vara känd för i bloggen, rasar han.
Nu tänker de dinera ihop i pressloungen och det låter som en nästan lika omistlig tilldragelse som matchen vi ska se.
Att de sällan serverar människovärdig föda i den här hallen bekymrar inte herrarna.
– Jag är ett djur, säger Kramer.
Tell me about it…
• • •
I merparten av de sju matcher som avgörs ikväll kommer någon att ha knäckande otur – och aldrig glömma att det skedde fredag den trettonde.
• • •
Jag säger det igen:
Hey ho, let’s go.
Nu ska vi se på den bästa hockey som spelas på den här planeten.