Inlägg av Per Bjurman

Raka spåret

Hey, sorry för stiltjen här, men jag har ett lass texter jag måste bli klar med om jag ska hinna gå på match och live-blogga i morgon, så det går tyvärr inte att göra så mycket åt.
I natt är spåret dock öppet och så ofta jag hinner – hör du det, Hek! – publicerar jag de synpunkter ni har på de nio matcher som ska avgöras.
Okej?
Okej.

Veckans Lista 10/1

Jaha, här har vi ännu en busy tisdagkväll i National Hockey League.
Då sitter Bjuppe Biff i korresoffan och glor och eftersom han ändå gör det håller han kommentatorsspåret ibloggen öppet.
Som inledande diskussionsunderlag tänkte jag att det kunde sitta fint med en färsk ”Veckans Lista”.
Således:
The best och the värst of senaste tiden, helt enligt min subjektiva uppfattning.

VECKANS LISTA

1. 16 raka.
– Det har blivit vardag i centrala Ohio igen, men goddamned! Det var en episk svit Tårtans unga pluton hann fullborda.
2. The Two-Headed Monster.
– Det var länge sedan Crosby och Malkin var så här bra samtidigt. Och jag är övertygad, det kan bara sluta på ett sätt: Andra raka titeln!
3. Victor Hedman.
– Hetaste svensken i hockeyvärlden belönas mycket välförtjänt med första All Star-framträdandet om några veckor.
4. Rysk konfekt.
– Det går bra för Ryssland nu. Nyss vann de amerikanska presidentvalet, nu har de fyra superstars på top 10 i NHL:s poängliga…
5. Washington Capitals.
– Lite under radarn har Caps varvat upp och nått sedvanlig grundserieform. Igår tog de sjätte raka och knuffade ner New York Rangers i wild card-träsket.
6. Jake McCabes tackling.
– Jäkligt tråkigt att Patrik Laine blev skadad, men proppen var ett mästerverk av en sort vi sällan ser i det moderna NHL.
7. Michael Grabner.
– Rangers behöver inte sakna geparden från Nykvarn mer. De har ju uppgraderat till en Formel 1-kärra från Ferrari-stallet.
8. Bäckis 500.
– Bara tio svenskar i historien har 500 assist i NHL under bältet: Lidas, Sudden, Henrik Sedin, Alfie, Salming, Foppa, Daniel Sedin, Thomas Steen, Zäta och, sedan i helgen, Nicklas från Valbo. Stort!
9. Nytt liv i Vancouver.
– Dom var doomed. Trodde jag. Men icke, Canucks sluggar fint i streckstriden i väst. Och det är ju kul med lite omväxling, no?
10. All Star Weekend.
– Jaja, vi kommer gnälla om vilket meningslöst jippo de solkar ner glamorösa Staples Center. Men så här på förhand känns det alltid lite…kittlande.

VECKANS BU

•Colorado & Arizona.
– I en klass för sig. Om man säger så.
•Ingen Zäta i All Star.
– Skandalen alltså…
•Ekeliws boys.
– Nu börjar varningsklockorna ringa runt Tampa-bukten. Blir avståndet upp till rätt sida strecket för stort kommer Bolts få det tufft, så är det bara.
• • •
Som John J redan påpekat i spåret blir det spännande att se Columbus ikväll också, borta mot Carolina.
Efter den mindre lyckade insatsen mot Rangers i lördags blev reservmålvakten McElhinney waivad, och sedermera upplockad av Toronto, och istället kallades Anton Forsberg upp från farmen.
Nu har superstar Bobrosvky blivit sjuk, så Anton kastas rakt in i the heat.
• • •
Jo, det kom ett sms från Michigan – eller snarare Illinois, där Wings ju spelar ikväll – när All Star-trupperna hade presenterats vid lunch idag.
”Jag är så jävla besviken!!!”, stod det.
Mm, man kan ju bara tänka sig…
• • •
Eken är i stan igen och när som helst kommer han förbi här i östra Midtown och hämtar de två hockeyklubbor – den ena signerad av 500-mannen från Valbo – han har i förvar i mitt sovrum, för han ska köra ett ispass i rinken vid Chelsea Piers imorrn.
Har ni några hälsningar?
• • •
Bortsett från Zäta-skandalen har jag inga särskild synpunkter på All Star-uttagningarna. Det hade rent socialt och arbetsmässigt varit roligt med ytterligare några svenskar, men det blir som det blir när alla 30 lag måste vara representerade med minst en spelare och radarparet Karlsson-Hedman räcker ändå väldigt långt…
• • •
Det är kanske mycket att hoppas på att Henrik Sedin ska producera fyra poäng i Nashville i natt, men förr snarare än senare når han sin 1000:e poäng och då blir det skoj.
Alex Ovetjkin klipper antagligen den milstolpen redan i stormatchen mot Pittsburgh imorrn.
Han står på 999 nu och kommer vara highly motiverad, tro mig.
• • •
OK, de sju matcherna planerade för tisdag 10 januari 2017 börjar alldeles strax.
Vi får se hur mycket jag kommer blogga, kanske inget alls, men som sagt – spåret är vidöppet.
Fire at will!

Friday Night Showdown i Newark, del 4 – The End

NEW JERSEY – TORONTO 2-4 (Slut)
• • •
Devils gör ett ryck och lyckas få in två puckar på slutet och paniken i Toronto känns ända hit, men den här gången lyckas kidsen hålla undan och vinner.
Därmed säger jag godnatt, för någon slutrapport orkar jag inte skriva ikväll
Resten av helgen tänker jag ägna mig åt dry martini och – amerikansk fotboll.
NFL-slutspelet börjar nämligen nu, serrni.
Imorrn håller på vi på Oakland Raiders, för att det är min Kalifornen-kompis Kens lag, och på söndag på New York Giants för det blir kul här i stan om de går vidare.
Även Miami Dolphins och Detroit Lions, e har mina sympatier de kommande dygnen.
Här återkommer jag i veckan.

Friday Night Showdown, del 3

NEW JESREY – TORONTO 0-4 (Period 2)
• • •
Det fortsätter i samma lull fem mot fem.
Inget händer.
Och den här perioden är det inga utvisningar, så jag är rädd att det finns mycket lite att rapportera.
• • •
Keep your shirt on, säger jag åt mig själv när jag vid flera tillfällen tänker att det nästan ser ut som att Leafs lärt sig stänga ner en match.
Men…ja, intrycket är faktiskt lite svårt att värja sig mot.
• • •
Det är inte helt sant att det inte händer något alls fem mot mot fem.
I typ tolfte minuten har Miles Wood plötsligt en trippelchans, men dansken sprattlar och far som en cirkusapa i kassen – och nollan håller.
Men innan, och efter, den flukiga situationen är matchen så odramatisk att till och med fokuserade coach McLellan mellan varven tar upp telefonen och börjar surfa.
• • •
Jo, Disciple, det stämmer – förra gången Leafs var här, i höstas, kom Devils tillbaka från 0-3-underläge.
Det har en vaktmästare med hemmasympatier på pressläktaren nämnt åtminstone fem gånger vid det här laget.
• • •
Varför har Auston Matthews det lugubra tröjnumret 34? Är det någon som vet och kan berätta?
• • •
Ja, Taggen, ikväll – och tyvärr även i en hel del andra matcher vi sett i höst – har Taylor Hall varit all sizzle and no steak, för att uttrycka det på sydstatsvis.
• • •
Tanken på att trampa bort till Penn Station med stor resväska och sen kanske tvingas stå i kylan på perrongen och huttra i en halvtimme lockar inte mer än en smäll på käften.
Så en ännu så länge okänd taxichaffis i Newark har en körning till Manhattan om några timmar, de skruttiga bilarna här ute – och den galna taxan – be damned.
• • •
Jo, jag vet – igår använde jag uttrycket ”All hat and no cattle” också.
Förlåt, men jag är inne på den sortens ordspråk just nu.
De är, som jag ser saken, briljanta.
• • •
En perre kvar.
Då kan väl inte Leafs…nä det kan de inte.

Friday Night Showdown i Newark, del 2

NEW JERSEY – TORONTO 0-4 (Period 1)
• • •
Trettondagsmassakern 2017.
Det är den som pågår i Prudential Center
Maple Leafs spelar inte alls så märkvärdigt, men de blåser skiten ur Devils i alla fall för det blir på något sätt mål nästan varje gång de kommer in i offensiv zon.
Ojvoj.
Och ja, visserligen är det just Maple Leafs vi talar om, men för alla välgrillade biffar på The Keg – en fyramålsledning kan väl inte ens de bränna?
• • •
Devils floppar framförallt fett vid 2-0-målet.
Först dräller de bedrövligt med pucken på offensiv blå, i powerplay och allt – sen vispar Corey Schneider en strumprullare rakt på Connor Browns klubblad och disco.
Hemmafansen buar och det är inte svårt att förstå dem.
• • •
Hur dum är Kyle Quincy?
Jag frågar åt en kompis.
• • •
Gästerna har alltså gjort tre powerplay-mål – och ett shorthanded.
Fem mot mot fem har ingenting alls hänt.
Minst sagt udda.
• • •
Det är lite sällsamt att båda lagen kommer ut för match som vanligt och sedan får sitta genom hela Ring of Honor-ceremonin – starting-femmorna på rövarna direkt på isen, som barn som väntar på fiskdammen på ett födelsedagskalas.
Fast det går ändå, jämförelsevis, snabbt.
I Toronto hade de hållit på fortfarande – och sedan fortsatt till tjugondag knut.
• • •
William har inte ärvt pappas iver, noterar jag.
Micke brukade alltid hamra med klubbladet i isen för att få pucken men var helt omedveten om det och berättade en gång att han brukade skämmas när lagen han spelade för såg på videoupptagningar – och den sortens ofrivilliga ticks brukar gå i arv.
Icke i det här fallet dock.
• • •
De släpar ut lite Devils alumni under Dr John-ceremonin också, och fansen blir till sig när de får se Patrik Elias och börjar skandera:
– Patty, Patty, Patty!
Kul för honom
• • •
Taggen, tagga ner, skriv om hockey – eller möjligen novemberkåsan.
• • •
Coach McClellan tittar mycket koncentrerat och noggrant på allt som händer, kan jag meddela.
• • •
Kul om det är som du säger Chall, att Toronto-farsorna är här.
Det var väldigt länge sedan jag såg den sällsamme stor-Nyllet.
• • •
Egentligen borde jag förstås åka ut och se även matchen i vilken bänkgrannen ska coacha, inte minst som Youngblood Adam Larsson återvänder till Jersey då, men nope.
Imorrn är jag äntligen helt ledig för första gången på en vecka och kommer vid 19-tiden sitta vid lämpligt restaurangbord med en kall drajja jag tänkt på sedan i måndags.
• • •
Devils är rökta ikväll.
Jag lovar, alla fina Leafs-fans som plötsligt börjat frälsa oss med sin närvaro i spåret.

Friday Night Showdown i Newark

En gång älskade jag Toronto Maple Leafs…
Vad sägs om DET som inledande statement i ett bloggintro?
Hundraprocentigt sant är det i och för sig inte, men jag tänkte att ni behövde en ordentlig jolt så här i trettondagens sena timma och faktiskt:
Så leksing jag är hade jag Börje Salming som idol när jag var liten glytt och eftersom han, den store europeiske pionjären, ju hamnade i Leafs när han lämnade Sverige 1973 blev jag mini-fan av bara farten.
Man såg inte en sekund av NHL på svensk tv på den tiden, det var något högst exotiskt och sägenomspunnet som pågick i en helt annan värld, men varje år gav förlaget Strömbergs ut boken Årets Ishockey, i väldigt påkostade och fina band, och i den fanns fantastiska färgbilder jag alltid satt på biblioteket på Sveatorget i Borlänge och dreglade över.
Det där lövet var ju så coolt och de blåvita tröjorna så tuffa – och BJ själv såg ut som den hårdaste hårdingen i en sädig Hollywood-deckare.
Sedan blev det Canada Cup 1976 och standing ovation-klassikern i Maple Leaf Garden och då var man ju fullständigt förlorad och ville flytta till Big Smoke direkt.
Idag har de känslorna sedan länge klingat av, jag håller på alla och ingen beroende på vilka som ingår i trupperna, men nånstans längst in är det fortfarande nåt som spritter till när jag får se Toronto live.
Lövet, färgerna, minnet av Borje och sedermera Sudden (för att inte tala om Fast Freddy Shoestring!)…de är alltjämt små triggers.
Det är således med ett nöjt leende jag ikväll bänkar mig i The Rock i downtown Newark.
New Jersey Devils går ju i clinch med laget som en gång fick en 7-åring att flämta hänfört i en blå plastfåtölj på Borlänge stadsbibliotek.
• • •
Jag har kört bil hit direkt från Wells Fargo Center i Philly några gånger, men tror det här är första gången jag kliver av tåget från Washington på Newarks skabbiga Penn Station och knallar direkt till The Rock.
Praktiskt, onekligen.
Enda problemet är att jag packade för en eventuell vistelse i Columbus över helgen innan jag åkte till DC så jag har stor resväska med mig,
Mindre praktiskt, om man säger så.
Jag framstår rentav som en nomad som bara förflyttar mig mellan olika NHL-arenor och bloggens läsekrets lär i och för sig rymma gynnare som tycker att det är just så jag borde leva mitt liv, men det känns lite…beige.
• • •
Om jag fortfarande var Leafs-fan idag skulle jag må bättre den här vintern än på väldigt länge.
Några av världens allra mest exalterande unga begåvningar ingår ju i årets Toronto-upplaga och tillsammans håller de långsamt på att bilda ett väldigt slagkraftigt lag.
Det – snudd på – enda som återstår är förmågan att kunna bevaka och hålla ledningar.

Sedan har Mike Babcock en playoff-contender i sina händer.
Men även fram till dess är de roligare att se än de flesta andra och vad mer kan man begära?
• • •
Apropå praktiskt:
Vore det inte det om Henrik Sedin hade läge att nå sin 1000:e poäng i Nashville på tisdag eller Philadelphia på torsdag?
Då skulle jag kunna åka dit och skriva om det, ju…
• • •
Det är en special night in The Rock.
Devils väljer in första medlemmen i vad man kallar sin Ring of Honor och äran tillfaller John McMullen – mannen som i åttiotalets början flyttade dåvarande Colorado Rockies till East Rutherford och gav New Jersey ett eget NHL-lag.
Hyggligt viktig insats, det får man säga.
Även nästa givna inductee finns i hallen i afton, faktiskt.
Hur man vänder på det finns ju ingen som gjort mer för New Jersey Devils är Maple Leafs nuvarande general manager, Old School Lou Lamoriello.
Martin Brodeur, Jaques Lemaire och Scott Stevens är ytterligare en trio ikoner som lär föräras den här sortens kvällar kommande år.
Har vi fler förslag?
• • •
Er bloggare har ytterligare en koppling till Leafs.
Jag föddes sommaren 1967 och det var ju då de blåvita löven vann Stanley Cup senaste gången.
Och i år fyller vi 50, jag och Leafs färskaste titel.
Hurra för oss.
• • •
Snön hann komma till The Metropolitan Area under det dryga dygn jag tillbringade i Washington.
Vad är det för dumheter?
• • •
Säsongen har varit en prövning för Devils, men de senaste två matcherna – mot Boston respektive Carolina – väcker lite hopp i supporterleden
Dem vann de the vintage New Jersey way.
Med snål, tillknäppt och syrefattig hockey som väckte starkare associationer till trafiken runt påfarterna till Holland Tunnel i rusningstrafik än till Pittsburghs Stanley Cup-shower.
Det är nog enligt de beprövade riktlinjerna det ska göras här.
• • •
Jag såg honom med Marlies i Ricoh Coliseum i Toronto för två år sedan, men i NHL är nog detta bloggens live-debut med Mini-Nyllet.
Hoppas han gör mycket spektakulärt, så jag får skäl att prata md honom efteråt.
Det blir det inte så med annars, nämligen.
William är den ende svenske NHL-spelare som inte vill lämna ut sitt nummer och det får man förstås respektera, ingen är skyldig att prata i telefon med mig och familjen Nylander har alltid gått sin egen väg, vilket säkert är ett av skälen till att det går så bra för alla inblandade, men det blir trist för mig när en av de mest spektakulära och dynamiska forwards vi har inte går att nå.
Så William – skjut som satan, genom nätet ut på gatan!
• • •
DJ:n i The Rock är i form och pumpar både Springsteen, Mitch Ryder & The Detroit Wheels, Beatles och Daft Punk innan värmningen.
En får tacka.
• • •
Kvällen till ära spelar Devils i vita tröjor – för det gjorde alltid hemmalagen på McMullans tid – och Leafs i blå.
Så borde det alltid vara nuförtiden också.
• • •
Det är knökat med Leafs-fans på gästernas kortsida under värmningen.
Matthews-Marner-Nylander-Hyman-Brown-effekten kan vi nog kalla det.
• • •
Noterar för övrigt att John McMullen är doktor och kallas Dr. John av Devils.
För oss med fäbless för pianogudar från New Orleans är det inte så lite lustigt.
• • •
Efter 350 raka matcher med Devils tvingas järnmannen Andy Greene stå över ikväll.
Man vill aldrig se såna sviter brytas.
Beroende på vilka det drabbar, i och för sig…
• • •
Om Leafs vinner ikväll går de, i kraft av färre spelade matcher, förbi Boston och häver sig upp på tredjeplats i Atlantic-divisionen.
Kommer du ens att kunna sova om du får se det, Chall?
• • •
Ingen Yayo Josefson i Devils uppställning ikväll heller.
Jag har sagt det förr men upprepar gärna:
Hoppas han snart blir trejdad till en klubb där han har chans att få lite mer istid.
• • •
Blir något förvånad när Todd McLellan plötsligt slår sig ner några stolar till höger på pressläktaren.
Men sen tittar jag på schemat och ser att Oilers ju spelar här imorrn, så så konstigt är det ju inte.
• • •
Men först ska fredagskvällens showdown mellan Devils och Maple Leafs avgöras.
Den börjar nu.

En historisk kväll i DC, del 5 – The End

WASHINGTON – COLUMBUS 5-0 (Slut)
• • •
Tårtan kommer in i det lilla pressrummet i betongbunkerns inre, spänner blicken i det osedvanligt månghövdade mediauppbådet och utbrister:
– Well, shit, eh?
Blue Jackets PR-man flikar lätt nervöst in att herr coachen förstås menar ”crap”.
– Nej, fortsätter Tårtan, jag menar ”shit”.
Ha, det är nästan som back in the day i Gotham City!
Men sedan spricker han upp i ett leende och håller ett sympatiskt och varmt (jo, fanimig – varm!t) anförande och öser beröm över sina spelare.
– Jag pratar aldrig med dom efter matcherna, det har inte hänt en enda gången den här säsongen, men ikväll gick jag in och sa åt dem att de ska vara stolta för det här var a hell of a run.
Därefter svarar han villigt och ingående på allehanda frågor, både smarta och dumma.
Det är en tårta bakad på helt nya ingredienser dom får sig serverade i Ohio.
• • •
Sorry för denna försenade slutrapport, men som alla andra som tycker om den här sporten fastnade jag förstås i det episka avgörandet i JVM-finalen.
Och det slutade med att jag stod med armarna sträckta över huvudet och hojtade här på hotellrummet.
Ey, jag känner inga antipatier visavi Kanada, men har bott i USA i tolv år och tar mig friheten att få jubla när mitt andra hemland når så här gloriösa och oväntade framgångar.
• • •
Blue Jackets-spelarna är förstås lite molokna, de vet att den här chansen aldrig lär återkomma.
Men besvikelsen verkar hanterbar.
– Det känns lite tomt, men sexton raka är inte fy skam det heller. Vi är stolta över vad vi gjort, säger Alex Wennberg.
Med all rätt.
• • •
Jag är ledsen att göra er besvikna, men jag tvingades ta en rain check och skippa den irländska puben.
Plikten framför allt, som Knugens valspråk lyder, eller hur det nu är.
• • •
Tårtan tror till och med att det kan vara a blessing in disguise att sviten till slut sprack och Wenny Wennberg, som jag har nöjet att träffa live för allra första gången, instämmer.
– Ja, det har varit skitkul med allt snack och all uppmärksamhet men det är nog bra att vi kan glömma det där och fokusera på vårt spela istället för på rekord, säger han.
• • •
Fredagens resa till Ohio är alltså inställd.
Istället tar jag tåget raka vägen till Newark och ser en showdown mellan Devils och Maple Leafs.
Jag räknar kallt med att få träffa Chall och andra tappra Toronto-supportrar i spåret.
Tills dess:
Peace!

En historisk kväll i DC, del 3

WASHINGTON – COLUMBUS 4-0 (Period 2)
• • •
Vi ses i Newark imorrn då.
För Capitals har satt saxen i Columbus fina, obrutna rad och ska bara klämma till en sista gång så den går av helt.
Det hjälper inte att gästerna under första tio i mittperioden har fler sekvenser när det slå bekanta gnistor i passningsspelet i offensiv zon.
De kommer ändå inte till i särskilt många riktigt sylvassa chanser – och när de ändå gör det är Braden Holtby plötsligt Braden Holtby från förra säsongen och således en motherfucker till Hoover Dam mellan stolparna.
Samtidigt är hemmapelarna obönhörligt effektiva i avslutningarna.
Fyra mål 17 skott, som statistiken stannat på när Burra pangar in fyran, snackar man inte bort.
• • •
Bäckis är med i förarbetet till Nate Schmidts sällsynta fullträff.
Så nu står det ”499” i kolumnen för sammanlagda assist under NHL-karriären.
Så här kan komma att skrivas historia ändå.
• • •
Domen är enhällig i både kommentatorsspår och på twitter:
Det är jag som jinxar Jackets med min närvaro.
Och om jag inte åkt hit hade det blivit liv om att jag är en satans lallare som bara sitter på Garden hela tiden.
Hur man vänder sig har man sitt stora kontorsarsel bak…
• • •
Man, Wild Bill Karlsson.
Undra på att Tårtan är förtjust i den virvelvinden.
Han sliter som en galärslav och har några byten när han nitar fast pucken nere hos Holtby på ren, fräsande vilja.
• • •
Med en assist i Tampas hemmaduell mot Nashville seglar Victor Hedman upp som ensam etta i backarnas poängliga.
Det är väldigt mäktigt.
• • •
Jovisst, i första pausen upplyses jag om namnet på en irländsk pub i grannskapet – och om att det på den irländska puben något senare väntar ystra avslappningsövningar.
Hur ska det gå nu då, jag har andra matcher att hålla koll på ikväll också…
• • •
Det känns troligare att Donald Trump blir ödmjuk och försynt än att Jackets vänder på det här.
Det hindrar inte att det kan bli en underhållande slutperiod.

En historisk kväll i DC, del 2

WASHINGTON – COLUMBUS 2-0 (Period 1)
• • •
En sexton matcher lång segersvit är inget att lägga ut snusen på det heller – tvärtom är det faktiskt historiens näst längsta.
Och just nu känns det som att Ohios eget CCCP får nöja sig med det.
Caps är hungriga som grizzlybjörnar just väckta ur vinteridet och har gästernas tänkta rekord upplagt på tallriken, redo att sluka det med ett enda glupskt vrål.
Motivation, sa vi så?
Själva förefaller Jackets, inte helt ologiskt, lite tagna av the bright lights of rekordjakt och lyckas bara ögonblicksvis veva igång sin blixtrande offensiv.
Inte ens i powerplay – det som varit en dödande giftpil i hjärtat på varje motståndare senaste månaden – händer det nåt.
Å andra sidan har detta fenomen till lag vunnit på alla tänkbara sätt och kommit tillbaka från underlägen förr.
När Tårtan nu i pausen tar fram lite gamla takter och skäller ut dem så tapeterna fladdrar kan det definitivt bli scenförändring.
• • •
Fan vilket briljant spelsinne han ändå har, Wennberg.
Han läser det som ska hända som Russel Crowe krypterar hemliga budskap i ”A Beautiful Mind”.
• • •
Man skulle spelat en 25-centare på Winnik och Carlson som målskyttar i den här matchen.
• • •
Bäckis vinner första tekningen mot landsmannen Wennberg.
En kanske ovidkommande men ändock notering.
• • •
Holtby släpper sedan en juicy retur rakt ut i första bytet och Saad får en en jättechans att plaska in pucken men skjuter långt åt helvete utanför
Och jag vet inte, Saad…All hat and no cattle, som dom säger i Texas.
• • •
Ja, skulle CBJ tangera sitt rekord ikväll flyger jag vidare till Columbus imorrn – förutsatt att jag lyckas kirra ackreditering till helgens båda matcher på så kort varsel.
Om inte kliver jag av tåget i Newark och ser William Nylander och Auston Matthews i The Rock istället.
Alla alternativ känns behagliga.
• • •
Bra där, Taddson.

Det går faktiskt att se lite Semin in Kuznetsov – och det är ju ungefär som att se lite mask i äpplet.
• • •
Spännande att se Tårtan i bortabåset i Verizon igen.
Det var där han sånär hamnade i slagsmål med en tvättäkta Gris-Olle på andra sidan plexit – och dagen efter hade han en klassisk falling-out med Brooksie i pressrummet.
• • •
Visst fan, det hade jag helt glömt.
Ni har ju trettondagsafton ikväll – och följaktligen trettondag i morgon.
Tänk vad ni ska vara lediga hela tiden…
Men:
Då borde det vara mer action i spåret.
Kom igen nu, det är en historisk kväll!
• • •
När Verizon-isen är omspolad efter värmningen får maskoten köra in och sladda med en liten minitruck.
Honom är jag avundsjuk på.
• • •
Fan, det är kul att vara med om det här.
Och jag är övertygad:

Det kommer bara bli roligare ju äldre matchen blir.

Sida 686 av 1346