TORONTO – DETROIT 5-4 (Slut, OT)
• • •
Där fick man för sitt gubbgnäll.
Holy macaroni.
Vid ingen av de tidigare matcher NHL arrangerat under bar himmel sedan Winter Classic-premiären i Buffalo 2008 har det spelats häftigare hockey än i tredjeperren idag.
Men det var ju också som att lagen, framförallt Wings sista sex minuterna, glömde att det var ett jippo och gick in i det som om det var Game 7 i en riktig slutspelsmatch.
Jag tackar ödmjukast för upplevelsen.
• • •
Det har vi redan konstaterat vid flera tillfällen, men Auston Matthews är i sanning the real deal.
Vill man kan man förstås buttermuttra om att det är typiskt att NHL alltid får önskat ”narrative” såna här gånger – eller så kan man erkänna att det inte är någon tillfällighet att det är spelare av just den kalibern som kliver fram i de allra största ögonblicken.
• • •
Nu, efteråt, får jag tillstå att det är lite, lite bittert att inte vara på plats.
The membership i PHWA brukar ställa till med muntra banketter efter NHL:s friluftsdagar
Å andra sidan ska jag leva ett friskt och nyttigt liv året 2017, så det kanske är lika bra att Kramer från Hörnett får representera den blågula murvelkåren på egen hand.
• • •
”Karma kan slå till på många sätt”, hette det i ett sms när han hade fått veta att jag hade drabbats av Montezumas Hämnd och inte kunde komma till Ottawa på Alfies ceremoni i torsdags.
Så det rimliga vore kanske att intensifiera ”VoteForZetterberg”-kampanjen, men jag har lovat hålla band på mig och gör väl det då. Sanningen är ju att det bästa för Zäta, och Wings, är om han får en förlängd weekend off när de andra tjurarna stångas i Staples Center i slutet av månaden.
Dock:
Efter uppvisningen idag råder det dock inga tvivel om att Captain Z förtjänar en plats i All Star-solen.
Herregud, vad bra han alltjämt är.
Fem plus..
• • •
De är nära nu. Snart där. Och fan alltså – när Maple Leafs mognat ytterligare några grader och slutar tappa matcher på det här viset, då ÄR de ett lag för playoff.
• • •
Jamen, hörrni, kul det här med utomhusmatcher ändå!
Låt oss göra om det imorrn.
Då är det Blues som tar emot Blackhawks på Busch Stadium i St. Louis och det talas om regn och vind så exakt när den duellen börjar får vi se, men bloggen kommer vara med.

Ja, jävlar.
Plötsligt blev ju detta bästa utomhusmatchen någonsin.
Och det slutar med att Auston Matthews avgör på övertid.
Mer kommer om ett tag.

TORONTO – DETROIT 0-1 (Period 2)
• • •
Ingen kommer att förväxla den med riktiga urladdningar som den vi såg i Minnesota igår, men nu har The Bondfångeri on Ice 2017 lite mer bett och edge.
En får tacka.
• • •
Svagt av Babcock att inte kunna bjuda på en tyrolerhatt.
Såna ska sitta på tränarhjässor såna här gånger.
Men det är klart, för sådant krävs självdistans…
• • •
När Anthony Mantha piskar in matchens hittills enda mål ser det ut som att han avlossar en laserpistol i ”Star Trek˝ snarare än skjuter en puck.
Helvete.
Det är för övrigt inga fel på farbror Zätas framspelning heller – efter att han först snott pucken av Auston Matthews på blå.
• • •
Det är ändå märkligt att Red Wings har hela ligans mest impotenta powerplay.
Jag minns när de var en Killing Machine i de lägena.
Sa han och lät hundra år gammal.
• • •
Ha ha , Frallan – nu tar du i din frustration i en smula, no?
Hästpolo är streaky som en blixten om sommaren.
Om det någon gång bara lossnar kommer han börjar spruta in mål igen.
• • •
Med Jimmy Howard skadad och Mrazek helt ur slag trodde man ju att målvaktsproblemen skulle bli monumentala för Wings, men Coreau är ju ett fynd.
• • •
”I am what I share”, påstår ett känt kameramärke i en reklam som pumpar på amerikanska tv just nu.
Är det vad världen blivit? Är vi bara summan av det vi delar på sociala medier?
Vad genuint vidrigt.
• • •
”Isen verkar ändå bättre än i Barclays”.
Ha ha, bra där Kronbä!
• • •
Mörkret faller i Big Smoke och insatserna stiger.
Jag väljer att tro på en bra slutperiod.

TORONTO – DETROIT 0-0 (Period 1)
• • •
Alltså, jag har verkligen vinnlagt mig om att inte vara så gnällig och sur den här säsongen, men really.
Det här var ju en osedvanligt intetsägande period till och med för att vara under bar himmel – och då verkar ändå de så kallade väderförhållandena vara idealiska.
Så, äh, jag tar mig ändå friheten att agera sur gubbjävel idag.
• • •
Bloggen har sett sin beskärda del av Winter Classics och andra utomhusmatcher – på Wrigley Field i Chicago, på Yankee Stadium, i Big House i Michigan och, senast, Nationals Park i DC – och just därför befinner jag mig hemma i värmen i korresoffan idag.
För om det här är lamt på tv kan jag meddela att det ändå är tretton ljusår värre live.
Man sitter långt ifrån och fryser och ser ingenting annat än huvuden som rör sig runt runt.
Bah!
Ska jag nånsin närvara igen krävs att de spelar på en arena jag verkligen vill se på nära håll.
Till exempel Cowboys Stadium i Dallas, Superdome i New Orleans eller varför inte Metlife Stadium i Meadowlands.
Fler förslag?
• • •
Vem vann i Garmisch-Partenkirchen idag?
• • •
Exhibition Stadium i Toronto är ingen klassiker till arena, men den ser rätt mäktig ut när från motorvägen man passerar på väg till och från flygplatsen.
• • •
Och hur gick det för Ivanhoe?
• • •
Det ska ju gudbevars spelas utomhusmatch imorrn med, mellan Blues och Blackhawks, och jag såg just att Jonathan Toews fick frågan vad som är svårast med den här (och han torde veta eftersom NHL använder Blackhawks med samma iver som SVT använder Göran Greider).
– Man ser inte riktigt sina lagkamrater, svarade han.
Det förklarar en del…
• • •
Ingen ska ju påstå att Lille Skutt Nyquist har flyt.
• • •
Är det nån som tar illa upp om jag frågar vad det var för hiskelig såskopp som vrålade sig genom amerikanska nationalsången?
Bra.
• • •
Bryan Adams trodde jag invigde pizzerior nuförtiden, men där står han och vevar ”Summer of 69”.
Well, det är ändå högre klass på underhållningen brukar vara på NHL:s events.
• • •
Det här blev VERKLIGEN negativt.
Jag ska försöka skärpa mig och börjar med att lova att Mitch Marner gör ett väldigt snyggt mål första fem i andra.

Vi tar det igen.
Utomhusmatcher är för hockey vad Bingolotto är för rock ’n’ roll.
Ett bra sätt att synas och nå en publik som inte bryr sig i vanliga fall, men de har egentligen ingenting med the real deal att göra.
Tvärtom, de är fake och jippon och lätt ovärdiga spektakel.
Men som redan Meja konstaterade:
It’s all about the money och NHL tjänar väldigt mycket deg på sina friluftsövningar, så vi lallare för gnälla hur mycket vi vill.
De arrangeras i alla fall (precis som Bingolotto…).
Och 2017 inleds alltså med ytterligare en – Centennial Classic mellan Toronto Maple Leafs och Detroit Red Wings på fotbollsarenan Exhibition Stadium i Toronto.
Den har försenats en timme på grund av solsken och bara det kan man ju le lite snett åt, men nu ska den verkligen börja och tja, vi gör väl ändå ett försök att följa The Bondfångeri on Ice 2017.

MINNESOTA – COLUMBUS 2-4 (Slut)
• • •
Hoppet om episkt drama väcktes när Zucker reducerade så fort tredje började, men nä.
Hemmaspelarna orkade inte riktigt iscensätta den enorma resning som krävdes.
Eller, det kanske de gjorde, men de mötte en överjävligt stark motståndare som klarar av att vinna på alla möjliga sätt och vis.
Så Wild segersvit klipps av – och Columbus sträcks ut till femton matchen.
Därmed är de två vinster från det all time-rekord Pittsburgh Penguins slog 1992-1993.
Ska Tårtan och hans elektriska krigare från Ohio skriva SÅ enorm historia?
Ojvoj.
• • •
Nu har några aptitretare till raketer börjat explodera över New York-himlen.
Men inte på Manhattan.
Här är fyrverkeripjäser strängeligen förbjudna, på grund av brandrisken i skyskraporna.
Jag, som bor på 48:e våningen, är mycket tacksam.
• • •
Tårtan har inte hållit sin presskonferens ännu, men jag törs sätta min sista Imodium på att han fräser om att han inte bryr sig om några sviter.
Och då ljuger han.
• • •
Okej, jag drar mig tillbaka och kollar några filmer innan det stora skådespelet om tre timmar.
Väl mött här igen när utomhusjippot i Toronto börjar vid 21.00, svensk tid.

MINNESOTA – COLUMBUS 1-4 (Period 2)
• • •
Det här blir ju bara bättre och bättre.
Eller i alla fall roligare och roligare.
Det är så intensivt att strukturerna tidvis liksom kollapsar och ersätts av av vildsint satsning och nu-trampar-jag-genom-sargen-desperation.
Slikt får vi vanligtvis bara uppleva när luften är full av klorofyll, men denna edge gör nästan ännu mer gott i svarta vinternatten.
• • •
John Moore, by the way, klarade sig efter omständigheterna okej.
Han ådrog sig en hjärnskakning och det är ju illa nog, men rygg och nacke klarade sig och fick lämna sjukhuset under tidiga kvällen.
• • •
Fast det där sena Seth Jones-målet var ju lite onödigt, i alla fall för oss som ser detta för dramatiken och spänningen.
Nu hänger Wilds svit i julgranens sista barr (se det krystade försöket att undvika den uttjatade ”sköra tråden”…) medan Tårtan i princip har femtonde triumfen under bältet.
• • •
Det är upplyftande att se Bacon Brodin på isen.
Han uppträder med ett fenomenalt självförtroende i alla situationer.
• • •
Liemannen ger sig inte.
När blott fyra timmar av Dödens År kommer nyheten att han tagit även William Christopher, känd som Father Mulcahy i ”MASH”.
• • •
Om Wild kan samla sig till tidernas jävla urladdning, så kanske…men nä, det här är nog över.

MINNESOTA – COLUMBUS 0-1 (Period 1)
• • •
Jag börjar skratta åt mig själv flera gånger.
”Du sitter och tittar på Columbus-Minnesota”, säger jag och och gör idiot-tecknet med fingret mot tinningen.
I normala fall är ju det sedan ett par decennier ligans mest osexiga match-up.
Men i sanning:

Det har verkligen varit en förstaperiod värd att offra nyårsafton på.
Vi ser ju regelrätt playoff-hockey, så där explosiv och ivrig som den bara blir när alla på isen satsar maximalt och verkligen vill vinna varenda närkamp och varenda litet moment.
Ring klocka, fucking ring!
• • •
Skulle det till äventyrs vara någon som tycker synd om bloggaren för att han sitter ensam på nyårsafton kan jag lugna vederbörande med att det är precis så här jag vill ha det.
Lugnt och stilla, en `lysande hockeymatch, några filmer på lut, en bunt färska böcker och tidningar i hög, fin-delivery på ingång så småningom.
Och framåt tolvslaget här på amerikanska östkusten ställer jag mig vid fönstret på 48:e våningen och får se mighty fyrverkeri runt hela Manhattan från första parkett.
Hur mycket mer perfekt skulle det kunna bli?
• • •
Naturligtvis har både Tårtan och Boudreau försökt tona ner magnituden av nyårsaftonens sensationella showdown, som coacher i sin tråkighet alltid gör.
– För vårt lag är det en match bland andra, hette det från bägge håll igår.
Inte det minsta sant.
– Det ska bli en otroligt rolig match, alla är extremt taggade, sa den mer uppriktige Alex Wennberg när jag talade med honom på telefon efter Winnipeg-matchen i förrgår.
Och, ja, ni ser ju.

Det är säsongens match som spelas i ”X:et”.
• • •
Att Cam Atkinson, som smäller in säsongens sextonde balja i första, plötsligt är en av ligans giftigaste målskyttar hade aldrig gått att förutse på förhand.
Men det gäller ju nästan allt som rör Jackets.
• • •
Kommissionär Bettman & co borde ta det där med coacherna någon gång och förklara att deras uppgift består i att sälja underhållning.
Något viktigare håller de inte på med.
• • •
Det är kanske inte de två Stanley Cup-finalisterna vi ser ikväll, det brukar ju aldrig bli så.
Men det kan mycket väl vara de två hetaste Vezina Trophy-kandidaterna.
• • •
Wild tar ut Christian Folin för pausintervju. Kul, honom tror jag aldrig att jag sett prata! Han verkar sympatisk.
• • •
Mer av samma nu, tack!

Hallå från 2016!
Hur har ni det i 2017?
Här, i året ni just lämnat och aldrig mer kommer återse, är det precis som ni modernister i framtiden föreställer er.
Gammalt, omodernt, passé.
Men likafullt – när jag nu fått tag i övriga viktiga där hemma i den svenska natten, med mamma i spetsen, vill jag säga det även till er:
Gott nytt år!
• • •
Nu avslutar jag mitt år – och inleder ert – med den här säsongens hittills största happening.
Om någon i höstas sagt att Minnesota Wild och Columbus Blue Jackets skulle utkämpa den, på självaste nyårsafton, hade jag inte blott, som man brukar säga, skrattat.
Inte heller hade jag nöjt mig med att rekommendera den som kommit med påståendet att börja ta sin medicin igen.
Jag hade tagit av mig i bara i kalsongerna och gått ut och stulit en grävskopa och kört ner till Greenwich Village och köpt mig en tyrolerhatt.
Så osannolikt skulle det framstått.
Men here we are.
Aldrig tidigare har två lag med så långa segersviter – Jackets har 14 raka, Wild 12 – gått upp i en mano-a-mano-duell.
Otroligt.
Jackets skulle ju vara sämst i ligan (”Det går åt helvete”, var det en vettvilling till bloggare som slog fast, rentav…) och Wild skulle bli bra först när Bruce Boudreau fått några år på sig att implementera sina idéer.
Men det är å andra sidan det som, at heart, gör idrott till större än allting annat.
Man vet aldrig – inte med hundra procents säkerhet – hur det slutar.
Nå, nu gör vi detta.
Det är verkligen inte same procedure as last year..

NEW JERSEY – WASHINGTON 2-6 (Slut)
BOSTON – BUFFALO 3-1 (Slut)
• • •
Just den här matchen sa kanske inte så mycket, men äh.
Caps-fansen behöver inte vara oroade.
Det här laget kommer åka räkmacka till playoff.
Skillnaden mot tidigare år kan vara att de sparat sitt allra bästa spel tills det som väntar då…
• • •
Devils är a work in progress och såna frustrerar ofta sina fans genom att ta två steg bakåt just som det känts som att de är på väg att blomma ut till något riktigt intressant.
Det oroande med John Hynes manskap är att de, som svenske kocken Daneyko bekymrat påpekar, så ofta släpper in tre-fyra obesvarade mål.
Det vittnar om att man blir uppgiven när det tar emot.
Inte bra
• • •
Jag förstår inte vad Blues menar med att ha en Alumni-match och inte bjuda in surjämten, Ricard ”Slava” Persson.
Skandal!
• • •
Och förstår jag saken rätt har Devils alltså nio powerplay mot Caps.
Utan att göra ett enda mål.
Det är en bedrift.
• • •
Nu tar vi en liten paus här, jag återkommer när Wild och Jackets går upp i ringen framåt tolvslaget.