NEW JERSEY – WASHINGTON 1-5 (Period 2)
BOSTON – BUFFALO 3-1 (Period 2)
• • •
Sorry, många i grannskapet var på Gristedes – ”vår” supermarket – och handlade förnödenheter inför festen ikväll, så jag fick stå i kö med min yoghurt och såg bara sex sista minuterna av mittperioden i The Rock.
Men det verkar ju som att Caps tagit ett fast grepp om det här och kommer få öppna champagneflaskorna hemma i The District ikväll som vinnare.
• • •
Tack för rapport från Boston, The Hub, och ja, visst är det lite kittlande med Blidh.
Han är en riktig bruin.
• • •
Det bräckliga hos Devils exponeras idag.
De kan göra enstaka bra matcher, som den i Verizon Center i förrgår, men aldrig flera i rad.
• • •
Bäckis får passa sig.
Två assist till och allt strålkastarsken kommer riktas mot honom…
• • •
Har det sagts något om John Moore?
Vore skönt att få veta att han är OK.

NEW JERSEY – WASHINGTON 0-2 (Period 1)
BOSTON – BUFFALO 1-0 (Period 1)
• • •
Usch, det är alltid olustigt att se scener som den när John Moore ligger utslagen på isen och måste bäras ut, fastspänd på bår.
Må ryggrad och nacke vara hela och intakta.
Wilsons tackling var egentligen så brutal, men som dom säger:
Nån gång måste de här muskelbergen i sina stormtrooper-rustningar lära sig att hålla igen när de ser ett nummer.
• • •
Minns det under NHL:s vilda hype de kommande dygnen:
Utomhusmatcher är för hockey vad Bingolotto är för rock ’n’ roll.
Men det såg ut att vara lite roligt under Alumni-matchen i Toronto idag.
På twitter finns till exempel en underbar scen när Chris Chelios drar toppluvan av Tie Domi.
Ha ha, faktiskt.
• • •
Vad hemmaspelarna tyckte om Wilsons tackling behöver man inte sväva i ovisshet om.
Det håller på att bli en lika infekterad nyårsafton i The Rock som det brukade vara på dansgolvet i Rättviks Folkets park på 80-talet.
• • •
Låter inte Ken Daneyko, numer initierad expertkommentator under MSG:s Devils-sändningar, lite som svenska kocken?
Börjar man tänka så är det svårt att inte sitta och le lite under matcherna…
• • •
Han behöver tre till.
Sen når Bäckis alltså milstolpen 500 assist.
Så obekväm som han är vid uppmärksamhet skulle det inte alls förvåna om Valbo’s finest om han helt slutar passa och istället börjar skjuta hela tiden…
• • •
Keith Kincaid var direkt övermänsklig i kassen när Devils lyckades slå Capitals i förrgår.
Nu verkar han mer normal, men det är detsamma.
Delar man efternamn med sångaren i fantastiska rockbandet The Brandos – Dave Kincaid – är man automatiskt hjälte hos mig, hur man än spelar.
• • •
Av matchen i TD Gaaaaaden har jag sett intet, men vi kanske har någon som kan ge en liten rapport i spåret?
• • •
Det är en fröjd att se hur bra Burra reagerat på petningen härförleden.
Eller är det Bäckis pepparkakor som gett den här effekten?
• • •
Nu ska jag, här och häpna, gå och köpa yoghurt.
För att citera Sven Melander i Sällskapsresan:
Bra för magen…

Ring, stolpe, ring – när Bäckis sätter pucken klockrent i metallen.
Så går den kanske inte riktigt, Tennysons nyårsdikt.
Men här i bloggen gör den, för här blir det, som sig bör, en nyårsafton med klubba i hand och slipat rör under sulan.
Jag har efter mina deppiga stomach flu-dygn i det mörklagda hotellrummet i LA till sist lyckats ta mig tillbaka hem till New York och är mycket glad för det, men fortfarande pretty fucking far from OK, som Marsellus Wallace uttrycker det i ”Pulp Fiction”.
Så det blir inget champagne-stoj för gamle Biffen under den magiskt upplysta New York-himlen.
Inte heller blir det någon live-matiné på andra sidan Hudson River. Jag hade väldigt gärna velat se Devils mot Caps, bland annat för att det hade varit rolig att vara snäll mot lojale läsaren Taddson på årets sista dag, men man ska hålla sig från kollegor och spelare – framförallt dom – när man inte är helt frisk.
Jag följer dock duellen i legendariska gamla korresoffan och gör väl några anteckningar här när andan faller på.
Sedan fortsätter vi med den verkliga nyårssmällaren i den bistra Minnesota-natten mellan sensationerna Blue Jackets och Wild just som ni haft ert tolvslag i Sverige.
Jag är fullt införstådd med att de flesta av er har annat att göra ikväll än att sitta och titta på hockey, men kanske är det någon som i likhet med bloggen väljer en stilla hemmakväll och rentav är ensam och vill ha lite sällskap.
I så fall är denne någon hjärtligt välkommen in i kommentatorsspårets värme.

Tyvärr, det bidde ingen resa till Ottawa.
Strax efter att jag hade satt punkt i sista, skakiga inlägget i tisdags utbröt tidernas maginfluensa.
Vi ska inte gå in på alltför explicita detaljer, men att ge sig ut och flyga var inte ens i närheten av tänkbart.
Jag kunde knappt stå upp.
Istället fick jag stanna i LA och har legat nerbäddad i ett och halvt dygn och när det nu börjar kännas någotsånär ok är det på tok för sent för att hinna till Ottawa.
Deppigt, jag hade verkligen velat vara på Alfies tröjhissningsceremoni, men ibland kör det ihop sig.
Vi hörs när jag lyckats ta mig tillbaka till New York, vilket förhoppningsvis sker innan det nya året.

ANAHEIM – SAN JOSE 2-3 (Slut, OT)
• • •
Ja, det där blev ju tyvärr inte så mycket liveblogg.
Mängden referat som måste göras om andra matcher blev för stor och jag själv för knäsvag av vad som verkar vara annalkande flunsa.
Inte blir det mycket nu heller, för efter en knapp timmes bilfärd tillbaka till West Hollywood mår jag ännu sämre.
Är helt matt, faktiskt.
Och nu väntar det bagarväckning för lång dags färd mot kanadensiska huvudstaden.
Må några timmar hos John Blund hjälpa…

Slut, Burns sätter avgörande 3-2 på övertid.

ANAHEIM – SAN JOSE 1-2 (Period 2)
• • •
Detta artar sig till en mycket typisk väst-upplevelse.
Jag sitter och skriver referat från andra matcher – ja, jag har till och med hörlurar på och lyssnar på presskonferenser från Columbus – och hinner knappt se vad som händer här.
Men jag noterar i alla fall att The Melkman levererar igen – genom att sträcka fram klubban och vinkla in en fladdrig halvlobb.
Snyggt.
I övrigt har jag inte så mycket att rapportera – och nu måste jag fortsätta randa annat.
Sorry, jag ska nog hålla mig borta i öst…

ANAHEIM – SAN JOSE 0-1 (Period 1)
• • •
Jovisst, showen i Disneyland har påtaglig After Christmas-feeling.
Benen är sega, hjärnorna långsamma och greppet om klubborna lite valhänt.
Ducks har mest av spelet, men darrar betänkligt på avtryckaren i avslutningarna och istället kan ett passivt – eller om det är tålmodigt – bortalag dra first blood.
• • •
Nog är det lite konstigt att Couture får ligga på Gibson när Paul Martin dammar in 1-0.
Ja, han blir inknuffad i Jones, men när började domarna ta hänsyn till det?
Nånstans i världen skakar Tomas Holmström klentroget på huvudet.
• • •
Jag trodde bara det var i västra Pennsylvania, men kolla…

RC-colan tar över!
• • •
Melkman spelar inte så mycket att man tycker synd om honom, om vi säger så.
Lite märkligt.
Under de två avslutande finalerna mot Penguins skulle jag säga att han var San Joses bäste forward.
• • •
Det känns som att Ducks ofta försöker spela sig till lägen med korta, lista passningar från bakom kassen.
Men de – passningarna – hamnar sällan hos avsedd adressat.
Om Kramer från Hörnett varit här hade jag kunnat fråga honom om det alltid ser ut så, men nu får jag sitta här och fundera för mig själv.
• • •
Hedbä ser stark ut när han kommer jäktande från hissen och sätter sig i de gästande coachernas loge.
Men så har han varit i New York och ätit julbord på Aquavit över helgen också.
Då får man ny svikt i steget.
• • •
Tretton raka.
Det börjar bli Island-kaliber på Columbus succé nu.
Gör vulkanen hemma i vardagsrummet, John J!
• • •
Jag vet, Taggen.
Toyota känns så lagom rock ’n’ roll – och det är dessutom en Camry.
Men jag skulle bara ha den i två dygn, så det fick duga.
• • •
Vatanen missar omstarten efter jul för att han, enligt speakern, är ”under the weather”.
Ja, vem är inte det?
Jag fryser och har huvudvärk och känner mig allmänt husken, som han som vanligtvis sitter på den här stolen skulle sagt.
Vi får se om jag ror detta i land.

Santa Claus has left the building.
Nu snörar vi, efter tre slappa och köttbullstinna dygn, på oss grillorna och återupptar NHL-säsongen.
Bloggen är – som förvarnat – kvar i södra Kalifornien och ska se Anaheim Ducks ta sig an San Jose Sharks i fina gamla Honda Center.
Klockan är mycket sen i Sverige, det inser jag, men jag hoppas att åtminstone någon är vaken och hjälper mig att dansa ut julen med lite Pacific Division Hockey.
• • •
Hur julen var?
Fantastisk, tackar som frågar.
Jag låg på rygg i en soffa i ett ljuvligt hus i Hollywood Hills och läste och tittade på Netflix-serier – och några gånger då och då gick jag upp och åt obscena mängder av den hemlagade, svenska julmat mina förtjusade vänner fixade.
Mer än så kan man inte begära av The Holiday Season.
Och ni, dyra läsare?
• • •
Det verkar inte som att serieledarna från Columbus (hur absurt är det inte att skriva DET?) åt för mycket skinka och blev slöa och liknöjda under uppehållet.
3-0 mot Bruins efter knappt tio minuter…ojvoj.
• • •
”Det räcker väl om jag åker vid tre-fyra”, tänker jag och lutar mig som en annan rookie tillbaka i hollywoodska solstol under tidiga eftermiddagen.
Några timmar senare sitter jag i komplett standstill på Interstate 5 och slår knytnäven hårt i hyr-Toyotans innertak.
Det är inte precis första gången jag är här, så jag borde verkligen veta bättre, men för mycket gräddig Jansson kan göra hjärnor tröga och sega.
Effekt:
Jag parkerar utanför Honda Center mycket senare än planerat och får mindre tid till detta intro än jag hade hoppats och det hotar därför att bli något kortfattat.
Särskilt som trögheten av allt att döma fortfarande sitter i….
• • •
Jo, det fanns Grandpa Lundqvists Christmas Soda i huset där jag tillbringade min jul
I gränslösa kvantiteter.
Om doktorn tog ett blodprov på mig nu skulle det skumma runt nålen.
• • •
Ankorna från Anaheim kvackar bättre än jag trodde.
Ja, de gör några oförklarliga plattmatcher då och då – men kommer alltid snabbt tillbaka och ser lika bra ut som åren när vi sagt att ”den här gången måste dom vinna”.
Jag trodde Carl-Gustaf Lindstedt – också känd som Randy Carlyle – skulle montera ner den mångåriga supermakten här ute.
Inte.
• • •
Är ett tag lite ledsen över att örnsköldsvikska stadsdelen Hörnetts egen Cosmo Kramer – Jonathan Lindquist – är bortrest och inte kommer att förgylla mitt sällsynta besök i hans hemtrakter med goofy skämt, absurda kläddetaljer och Eken-inspirerat glufsande i medialoungen.
Men så kommer jag hit och upptäcker att jag fått en av de sämre platserna på ligans minsta pressläktare, bakom ett fönster, och prisar istället den gode vännens frånvaro.
I och med att han befinner sig annorstädes kan jag ju, utan dåligt samvete, ta den plats på gräddhyllan han tydligen gjort till sin.
Bara det nu inte innebär att jag börjar snubbla och dra göteborgsskämt i parti och minut.
• • •
Och de svenska ankorna kan ju ingen klaga på.
Rocket Ricky Rakell är ju med sina 14 fullträffar vår skyttekung – trots att han spelat åtta matcher färre än exempelvis Mojo Johansson, tvåan i blågula målligan.
Imponerande.
• • •
Blir alltid lika förvånad när jag kommer tillbaka till Honda Center.
Jag minns det som en förhållandevis liten och tajt arena, men inte alls.
The Joe i Detroit, Barclays i Brooklyn, PNC I Raleigh, Sharktank i San Jose och Gila River i Phoenix är alla mindre.
För att nu bara ta några exempel som comes to mind.
• • •
San Jose ser å sin sida ut precis som väntat.

Laget är ju i praktiken detsamma som gick upp mot Pens i finalen i våras och när de nu slutligen dödat sina demoner kan de mycket väl ta sig dit igen.
• • •
Fast det räcker inte bara med bra starter, blev Blue Jackets precis påminda om.
• • •
Skoj i Honda Center-jumbon – ny sedan jag var här senast, tror jag:
Bilder från ”Jaws” och ”Sharknado” där hajar plågas och slaktas med stor lust.
Jag förstod aldrig att de som håller i sånt i Pittsburgh inte gjorde likadant under finalen.
• • •
Som Jarkko messar från Stockholm:
Idag skulle man ju inte ha något emot att vara fluga på väggen i Jets omklädningsrum och höra vad Ehlers säger till Laine efter superskrällen i JVM.
Men vid närmare eftertanken…nej, jag vill inte alls vara fluga. Kan jag inte få vara en människa som sitter där och lyssnar?
• • •
Så hopplöst det måste vara för Zäta.
Han fixar 1-2-reducering hemma mot Buffalo.
Sen går det exakt 22 sekunder innan Sabres skaffar ny tvåmålsledning.
• • •
Nä, det går aldrig att vänja sig vid att vara på västkusten och se östmatcherna avgöras redan under sena eftermiddagen.
Inte heller går det att vänja sig vid att referat från de matcherna måste fixas från pressläktaren mitt under pågående action här ute.
Men det har gått förr och ska väl göra det nu med.
• • •
Jag hade ingen aning om att de har ett tungt bortafölje under Kalifornien-derbyn, men det är fullknökat med Sharks-fans runt gästernas bås under matchvärmningen.
Se, man lär sig alltid nåt nytt när man ger sig ut och rör på fläsket.
• • •
Hedbä är in the house.
Då blir bloggen alltid glad.
• • •
De har matcherna, de första efter juluppehållet, kan det ibland vara lite si och så med.
Tre dygns vila är tillräckligt för att många ska hinna bli lite rostiga – särskilt som de samtidigt trycker i sig mat som en hel bloggare.
Men jag har ändå förväntningar på denna afton i Orange County.

Det handlar trots allt om en Pacific Division Showdown mellan två heavy weights som hatar varann med Flyers- och Penguins-hetta.
I vilket fall:
Julen är över, let’s play some hockey!

Det kom en bild från västra Pennsylvania på julafton…

Med det femplus-fotot – som prove you rätt så wrong, ni som trodde att de blågula pingvinerna inte var med på de glada julenkät-noterna – säger bloggen god fortsättning.
Vi hörs igen natten mot onsdag, men först framåt småtimmarna för jag är kvar i Kalifornien och ska se Ducks ta sig Sharks i Honda Center.