KANADA – TEAM EUROPE 0-1 (Period 2)
• • •
När Tavares har mer öppet än ett kasino i Vegas som inte stängt en endaste minut sedan 1955 och ändå lyckas träffa stolpen är det bara att kapitulera.
Det blir ingen brunch på favorit-dinern på Manhattan förrän på söndag.
• • • 
PA Gullö for president!
Han ser, efter en snabb rush ner till Viasats buss utanför entrén, till att lagret av havrekakor fylls på hos Holmgren och Påsen.
Livet är plötsligt mycket enklare.
• • •
Nå, under andra halvan av mittperioden får hemmaspelarna äntligen lite glöd i blicken och driver upp tempot och intensiteten, så suveräne Halak får jobba som en galärslav – och tro på fan om det inte hettar till på läktarna också.
• • •
Blue Jays gör nytt fiasko mot Orioles.
Det är en mörk afton i Big Smoke.
• • •
Vi ska också ge européerna cred för att de verkligen spelar livet ur sig för det här.
• • •
Ryan Getzlaf är återigen lika bedrövlig som när Anaheim spelar sina viktigaste slutspelsmatcher.
• • •
Noterar att en och annan där ute låter antyda att det här bevisar att det ändå inte var så dåligt av Tre Kronor att förlora mot Team Europe.
Nåja.
Att det tar Kanada en halv match att bli intresserade bevisar inte att Sverige inte var för passiva och icke-aggressiva i semin.
• • •
Övertid?
Dom tror det här uppe.
• • •
Däremot har vi ju fått bekräftat att Anze Kopitar och Marian Hossa är bättre än alla forwards Grönborg kunde mobilisera, men det var väl känt sedan tidigare?
• • •
JAG VILL HEM TILL NEW YORK NU!
Så, jag ville bara få det sagt.

KANADA – TEAM EUROPE 0-1 (Period 1)
• • •
Nu börjar jag också tro på konspirationsteorier.
Första perioden är Kanadas sämsta, minst inspirerade på hela turneringen och för första gången på två veckor ligger de under efter 20 minuter.
Det är helt enkelt meningen att vi ska stanna i Toronto i ytterligare tre dygn.
Bada mig i Molson-bira och torka mig med ett rödvitt lönnlöv, det här är inte sant…
• • •
Nä, det är inte fullt i ACC ikväll heller.
Som förra matchen ungefär, enligt skarpögde Big Papa till och med ännu glesare i bänkraderna.
Fiasko.
• • •
Det är Chara, den förhånade och utbuade, som sveper in ett ärtigt litet handledsskott på Price.
Det ser man inte FÖR ofta.
• • •
Värst:
Att det fortfarande, i finalen, är så få tacklingar, så lite malle i närkamperna, sån brist på fysisk aggressivitet.
Det är ju det ultimata beviset för att World Cup har lägre status än NHL:s grundserie, för så fort den börjar smäller det som bara fan hela tiden.
• • •
Mannen med järnstänger till underarmar, Hossa, borde såklart fått straff när han kom loss i friläge,
Men domarna, danarna O’Rourke och O’Halloran, vill kanske ha slut på det här de också.
• • •
För Dennis Seidenberg har World Cup inte varit inte helt bortkastat.
Tvärtom, tack vare sina oväntat stabila insatser med Team Europe har den förre Bruins-backen nu fått kontrakt med Islanders.
Så:
En tysk i Brooklyn.
Det låter som titeln på en Paul Auster-novell.
• • •
Big Papas största World Cup-klassiker hittills:
– Förlorar Kanada det här borde dom rullas i Chara och fjädrar…
Fem plus!
• • •
Plötsligt bryter de som bestämmer sån mönstret och låter ”alternativa” rockbandet Walk Off The Earth framföra ”O, Canada”.
Dåligt valt tillfälle, skulle man kunna tycka.
Är det någon gång en åskådarskara ska braka loss i allsång till traditionellt framförd nationalhymn är det väl i en stor final.
Men…ja, det är ju som det är här.
• • •
Lite gurgel där på slutet i alla fall – men det upphör när Kings-kompisarna Kopitar och Doughty ser att de har med varandra att göra.

Då börjar de skratta – som Ulf Samuelsson och Tomas Sandström i Elitserien under första lockouten 1995.
• • •
En lokalreporter går förbi i pausen, gäspar demonstrativt och säger:
– I went to a World Cup game, but suddenly one of Ralph Krügers soccer games broke out instead.
Ha!
• • •
Vakna nu, Team Kanada.
Så här kan vi inte ha det…

Let’s get this thing over with…
Tyvärr är det så praktiskt taget alla tänker och känner när World Cup denna grå, blåsiga och regnsjuka torsdagkväll i Toronto stegrar upp mot sitt tänkta klimax.
Det borde vara bland det roligaste vi varit med om.
Det borde brusa av förväntan och nervositet och eufori i mellangärdet.
Det borde kännas som vi böjer oss vid hockeyns heligaste altare.
Tidernas turnering ska ju avgöras…
Men finalen mellan Kanada och Team Europe är kallare än en nostalgikväll med Hjalle & Heavy i aulan på Bergaskolan i Smedjebacken en onsdagkväll i mitten av januari.
Ingen bryr sig – och de som ändå gör det bara lurar sig själva.
Så please:
Få det här överstökat nu, pojkar.
• • •
– Vad gör ni egentligen i Toronto mellan matcherna nu när Sverige inte är med, undrar mamma på telefon från Hagalund i Borlänge.
Ja, det kan man fråga sig.
Igår på förmiddagen satt jag på hotellrummet – väldigt inbott efter två veckor, om man säger så – och hamrade ihop en Bjurmania-sidan
Sen gick jag på bio, handlade böcker på Indigo i den märkligt myllrande Eaton-gallerian och åt slutligen ännu en middag – Toronto-vistelsens sista, hoppas vi – med Big Papa Wennerholm på The Keg on York.
Sämre kan livet, nu när jag tänker på det, vara – så nu ska jag inte sitta här och beklaga mig,
• • •
Spelarna i Team Europe fortsätter försöka tuta i oss – och sig själva – att de har en bra chans i kväll.
– Vi var bra senast. Men bra räcker inte mot Kanada. Vi måste vara perfekta och det känner vi att vi kan vara, säger Tomas Vanek.
Jaja.
• • •
Under middagen igår avhandlades, som så så ofta när turneringar blir långa och samkvämen många, gamla journalistanekdoter.
Namn som Benke Lans, Torvald Olsson, Birger Buhre, Dieter Strand och Lennart Renstam nämndes – och skrattsalvorna ekade.
Tyvärr kan inte en enda av dem återges här, inte med mindre än att ansvariga utgivaren hotas med frihetsberövande, men ändå.
Kul hade vi.
• • •
Vi vet alla hur det är.
Om kanadensarna vill och är fokuserade och kommer upp i normal klass vinner de lätt ikväll också.

Konspirationsteorin om att de vill ha en till match för att de i så fall får mer pengar att fördela idisslas förvisso här och där, men äh.
Det är, relativt sett, bara fickpengar det handlar om och längtan hem efter alla veckorna i den här cirkusen väger rimligen över.
Sidney Crosby vill se Pittsburghs lummiga backar igen, Drew Doughty och Jake Muzzin vill ratta in KIIS på bilradion när de susar fram längs en sextonfilig freeway i södra Kalifornien, Matt Duchene vill andas den friska luften som strömmar ner från Klippa bergens snötäckta toppar, Steven Stamkos vill höra badtofflorna klappra mot de robusta plankorna under promenaden ner till bryggan för frukost vid den turkosa Hillsboro Bay, Brad Marchand och Patrice Bergeron vill ha en slice, Boston-style, på ett sjapp i North End, Jonathan Toews och Corey Crawford vill känna pulsen på Michigan Avenue och Jay Bouwmeester och Alex Pietrangelo vill….ja, vad man nu vill när man bor i St. Louis.
• • •
Går förbi podiet i presscentrat där Tre Amigos Hugosson, Bodin och Lindquist spelar in ännu ett podavsnitt – och bli omedelbart förolämpad.
Pretty Boy Jonta säger att jag är ”sur” när jag författar de här blogginläggen.
Det tror fan! När det kommer en Kramer i ”Seinfeld”, fast från Hörnett i Ö-vik, och babblar om hur han drömmer om ångermanländska wienerbröd med mycket farmors hosta, då måste ju konstnären fräsa till!
• • •
Så Andrew Shaw inleder sin Montreal-era med tre matchers avstängning.
Well, man ska vara uppriktigt och visa vem man är när man introducerar sig för nya vänner.
• • •
Hoppas verkligen Niklas Holmgren och Påsen Södergren har några havrekakor kvar i kommentatorshytten.

De var första finalens absoluta höjdpunkt.
• • •
I tisdags kom det, som signaturen Mattias vittnar om, ett par dussin vilsna själar till det ”Viewing party” NHL arrangerade på plazan utanför ACC.
Ikväll är partyt inställt – officiellt på grund av att det regnar och blåser och därmed kan vi ju konstatera att arrangörerna i alla fall har tur med vädret…
• • •
Tre timmar före matchstart kommer Anze Kopitar och Zdeno Chara släntrande in genom backstage-entrén i dyra, snajdiga kostymer.
De samtalar vänskapligt och skrattar båda högt åt något Kopitar berättar.
Vad jag vill säga med det?
Ingenting.
Det är bara en liten scen bland andra jag får för mig att skildra.
• • •
Huruvida hallen blir full när hemmalaget nu har slagläge återstår att se.
Jag tvivlar.
Blue Jays, som fuckade upp kraftigt igår, har ännu en match mot Orioes hemma i väldiga Rogers Centre och deras jakt på en wild card-plats i slutspelet är en oerhört mycket större lokal angelägenhet än Team Canadas final mot en europeisk främlingslegion.
• • •
Marian Hossa gör mål ikväll ändå, det törs jag nästan garantera.
För honom är det här en stor match och när han spinner på alla cylindrar går han knappt att stoppa.
Som Yellbear Hjalmarsson förklarade under någon av alla intervjuer förra veckan:
– Hossas underarmar är som två järnstänger. Han är så fruktansvärt stark så det bara inte går att ta pucken av honom.
• • •
Som om det inte vore nog med Blue Jays spelar Maple Leafs träningsmatch mot Buffalo också – och Nylander går upp mot Nylander.
För hockeyfansen i Toronto är även det en större tilldragelse än World Cup-finalen.
• • •
Skandal!
Städpersonalen i ACC har, visar det sig, snott Holmgrens havrekakor.
Så det finns inga att trösta sig med längre.
– Skriv om det, rasar skränfocken från Jakobsberg, jag fattar inte att det får gå till så här!
• • •
Jag gör mig inga illusioner om att det blir Stanley Cup-drag i bloggens kommentatorsspår heller.
Men tack och lov spelar Rangers träningsmatch mot Devils, så vi har i alla Tobias Pettersson med oss.
• • •
Jag och Big Papa är New York-tidningarna Post och Times även ikväll
Nu kräver vi också samma löner som de publikationerna stora krönikörer har.
• • •
I Toronto har media in i det sista försvarat och skyddat World Cup, men efter första finalen brast fördämningarna också i Sun.
”ACC påminde denna kväll om stället dit atmosfär går för att dö”, suckade till exempel Mike Zeisberger i onsdagsupplagan.
Idag föreslår man förändringar av typen Ryder Cup-upplägg, eftersom Kanada blivit så mycket bättre än alla andra att spänningen går förlorad.
Ja, så här kan det i alla fall inte fortsätta. Landslagsturneringarna är för ointressanta.
• • •
Ja, en sista gång:
World Cup-hockey i Air Canada Centre.

KANADA – TEAM EUROPE 3-1 (Slut)
• • •
I mitten av tredje hände det.
Kanada bestämde sig plötsligt för att bli seriösa igen – och sedan sjöng den feta ladyn.
Det känns som att det är så.
Om Crosby och Bergeron och Toews och Tavares och de andra bara tar i, om de vill, om de vrider på kranarna så mycket det går , då är de oslagbara.
Så:
Start spreading the news, I’m leaving on Friday…
• • •
Jag kom på mig att sitta och hålla lite på Team Europe i början av tredje.
Ja, det kändes nästan lite spännande när de tryckte på för kvittering.
Å andra sidan nickade jag instämmande när någon intill mig – vi kan kalla honom Mats – kved att ”bara det inte blir övertid nu också…”.
Det hade känts…onödigt.
• • •
Crosbys imitation av en tornado på Oklahomas slätter innan Bergerons 3-1-mål.
Holy fuck.
• • •
Främlingslegionärerna känner sig dock stärkta av det de just varit med om.
– Vi har chansen, det känns verkligen så, säger till exempel Frans Nielsen.
Såpass.
• • •
God bless Niklas Holmgren och Håkan Södergren.
När Tre Kronor lämnat scenen tröstar de oss landsmän uppe på pressläktaren med peppar- och havrekakor.
Det är bara att smyga in i hytten under pauserna och plocka åt sig och just havrekakorna är så goda att jag blir tårögd.
Så var också ”kaka” enligt vanligtvis tillförlitliga källor det första ord jag nånsin uttalade.
Jag ska som knappt ettårig krabat ha sträckt en knubbig arm över köksbordet och kort och gott sagt:
– Kaka!
På den vägen har det sedan fortsatt.
• • •
En fin konspirationsteori som, om den stämde, skulle kunna tala emot att jag äter sen brunch på Gemini Diner på andra avenyn på Manhattan redan på fredag:
Om det blir tre finaler får spelarna – som medarrangör, genom sin fackförening – mer pengar att fördela.
Fast med de här publiksiffrorna blir det ändå så försumbara potter att det är lika bra att avsluta skiten redan på torsdag.
• • •
Frans Nielsen trodde väl som alla andra att tacklingar inte förekommer i World Cup, så han blir mäkta förvånad när Drew Doughty – med brutalt tandlöst flin – plötsligt smäller in honom i kortplanket.
• • •
Nu kan det vara så att jag tänker unna mig en kall eller två med de gamla kumpanerna från O’Learys.
Vi hörs på torsdag igen.
När det här tar slut – väl?

Slut, Kanada vinner med 3-1.
Bloggens slutrapport kommer om en stund.

KANADA – TEAM EUROPE 2-1 (Period 2)
• • •
Men titta nu då.
Kanada tror (som jag…) att Final 1 är över, trycker slappt in cruise-kontrollen och Team Europe tar över.
Det är bara oflyt – och Andrej Sekeras avsevärda begränsningar i frilägen – som hindrar dem från att gå ikapp.
Jag ska nog vänta med att trycka på ”send” på Air Canada-bokningen till LaGuardia på fredag ändå.
• • •
Den där jävla Tatar…
Minns ni honom?
Det här han som står för reduceringen nu också.
Jag har inte sett en turneringslirare av samma kaliber sedan mina kompisar Alle och Bjucken firade midsommar på Orsanbadens camping i Leksand 1985.
• • •
I mittperioden hamnar Ryan Getzlaf i samma sinnesstämning som när Anaheim Ducks spelar riktigt stora matcher och radar upp turnovers som Beatles radade upp listettor i mitten av 60-talet.
Vad är det med karln?
• • •
Återigen:
Det är inte genom att vara försiktiga och ”smarta” och fucking tålmodiga Team Europe tvingar sig i den här matchen.
Det är genom att trycka på gasen och go for it!
”Mod”, ska vara parollen hos hockeylag.
• • •
Wayne Gretzky säger i pausintervju att det här är bästa kanadensiska laget någonsin.
Nåja, det han och Mario ingick i 1987 höll också viss klass – och tillät sig inga såna här mediokra perioder.
• • •
Den unga kvinnan till höger om mig och Big Papa sitter på en stol som tillhör en tidning som ges ut i Winnipeg, men hon är helt uppenbart från Centraleuropa nånstans för varje gång the underdogs har antydan till chans rycker hon till så kaffe och vattenflaskor far på skrivbordet framför oss.
Och när Tatar gör mål jublar hon som en Ekeliw som just sett Palat fullborda ett hat trick i en Stanley Cup-final.
Kom inte och säg att ingen bryr sig om Team Europe!
• • •
Yours Truly har fått äran att vara med i den lilla grupp som ska utse MVP i World Cup.
Om Bäckis fixar en middag i DC framöver så kanske ….nä, jag tar uppdraget på allvar och vet nog ganska precis vem jag ska rösta på.
Han spelar för Kanada.
• • •
Jag ska inte gå så långt som att påstå att finalen i all hast blivit intressant.
Men den har i alla fall blivit intressantare än den kändes på förhand och var efter en period.
Om Europa kan…äh, vi stannar där.

KANADA – TEAM EUROPE 2-0 (Period 1)
• • •
No mercy.
Så tycks det stridsrop lyda som kanadensarna enats kring.
De kör inte galna-gorillor-som-just-släppts-ut-ur-burar-stajlen, tyvärr, men nog kör de – och varje gång de får en chans framför Halak hugger de hårdare än Sonny Corleone när någon vanärat hans familj.
På fredag är jag i New York igen.
• • •
Vad Team Europe ska göra?
Ja, de får väl ha tålamod.

Det är universalsvaret på allt i hockey, det har vi ju fått veta senaste veckorna…
• • •
Det är inte lika lite folk som när Tre Kronor spelade semifinal, men långt – långt, säger jag! – ifrån fullt.
Och inte är det nån stämning heller.
Vi kan slå fast det nu:
World Cup är på det stora hela en fet flopp.
• • •
Faktum är att européerna inte alls avvaktar, de stormar på så gott det går och leder faktiskt skotten med 13-9.
Det ska de ha heder av; om de fegspelade sig till oundviklig förlust skulle detta vara helt outhärdligt.
• • •
När Chara stolpar iväg på soloräd blåser Getzlaf honom som telefonförsäljare från ljusskygga telefonföretag blåser svenska pensionärer och en sekund senare kan inte ens Steven Stamkos missa i tom kasse.
Ojvoj.
• • •
Inte nog med att bloggen är ställföreträdande Larry Brooks och sitter på NY Post-stolen, i höjd med rödlinjen.
Big Papa har slagit ner rumpan på en av likaledes frånvarande New York Times två platser intill mig också.
Vi har det rätt bra ändå…
• • •
Brad Marchand fortsätter åka räkmacka genom turneringen och gör sitt fjärde mål reden efter ett par minuter.
Därmed är han kanadensisk skyttekung.
Men hur svårt kan det vara att spela med Crosby och Bergeron – två av tidernas bästa centrar?
Inte så.
• • •
De släpar ut World Cup-bucklan på isen under lineup.
– Ja, den legendariska, fnyser Big Papa.
Mmm, undrar om det här blir enda gången i historien den överhuvudtaget delas ut.
• • •
Colby Armstrong presenteras på jumbotronen som den ende expert som varnade för Team Europe innan turneringen började.
Det är han inte alls.
Under en eftermiddagsfika i ett kök i Bjursås utanför Falun i slutet av augusti höjde även min kusin Ruben – Strömberg i efternamn – ett finger för Zuccarello & co.
– Jag tror de skräller och går till final, sa han.
Strömbergarna – det vill säga mammas del av släkten – har alltid haft klart för sig.
• • •
Ungefär var femte minut kommer jag på mig med att tänka, och säga åt Big papa:
– Tänk om det varit Tre Kronor som spelat ändå.
Fan, fan, fan…
• • •
Erhoff är mitt sista hopp i dreamteam-poolen vi draftade hemma hos LeBrun för snart två veckor sedan.
Han måste producera åtminstone 20 poäng på de här två matcherna för att jag ska ta hem potten.
Det känns lite orealistiskt att hoppas på…
• • •
Vardagen närmar sig och Toronto har börjat bua varje gång Boston-björnen Chara nuddar pucken.
• • •
Varför fan är det ingen som tacklas?
Det är final nu.
Men visst ja, allvaret börjar egentligen först 12 oktober.
• • •
Vad skulle Larry Brooks, pressläktarstolens rättmätiga ockupant, göra i det här läget?
Jo, han skulle gå och hämta en kopp te.
Jag får hellre infektion i pekfingret igen än dricker te och kan följaktligen inte följa exemplet.
Istället:
An old cup of Joe!

Pulsen.
Nerven.
Anspänningen.
De de andlösa förväntningarna på Torontos gator.
Känslan av att vi står inför ett brännande klimax, en hisnande febertopp, en förstummande högtid när ”Tidernas Turnering” kulminerar med en klassiker till finalserie.
Åh, om jag ändå kunde gå i spinn om den sortens förnimmelser och stämningar…
Men tyvärr.
Big Smoke är, precis som resten av världen, fullständigt renons på puls och nerv och spänning och förväntan och föreställningar om att World Cup-finalerna blir minnen för livet.
Och så har det varit ända sedan Tomas Tatar avgjorde den sista semifinalen i söndags.
Inte i första hand för att det var just Sverige som åkte ur i det ögonblicket – även om det förstås svider alldeles särskilt i oss svenskar som är här och ville se fosterlandet få lite Tre Kronor-feber inför en dubbel- eller trippelduell mellan våra allra bästa och Mighty Kanada.
Utan för att Team Europe vann.
Om det ändå varit USA Kanada skulle gå upp mot nu, eller Ryssland, eller Connor McDavids goddamned Barna-i-Bullerbyn-flottilj…då hade det de facto varit med dunkande hjärtan vi intagit Air Canada Center även ikväll.
Men det är det konstruerade laget.
Utfyllnaden.
Den europeiska kanonmaten som skapades enbart för att NHL i sin oändliga visdom (…) ville visa upp alla sina tillgångar, framförallt slovenska juvelen Anze Kopitar.
Så istället för upphetsning:
Gäspningar lika utdragna – och tråkiga – som Santana-solon .
Men jag är kvar i Toronto och ska ändå försöka ladda de två halvdöda kvällarna – för fler blir det definitivt inte – med lite munterhet och babbel.
Om några nattugglor där hemma i den svenska vargtimmen till äventyrs tänker kolla är ni välkomna in i kommentatorsspåret.
• • •
Även på ett personligt plan har det varit lite moloket sedan i söndags.
Tatar hann inte mer än sparka in sudden-pucken förrän Front 242-Åke, Abris, Jimmy Wix och Honken Bodin – som jag levt så tätt med de senaste tre veckorna att vi skulle kunnat vara gifta – satt på olika plan på väg över Atlanten
Nu är jag och Big Papa Sportbladets last men standing i Big Smoke.
Inte den sämsta duon, snarare tvärtom, men ändå.
Det känns…tomt.
• • •
Enda risken att kanadickerna förlorar någon av de här matcherna – eller ens hamnar i underläge någon gång – är att de blir uttråkade och inte bryr sig.
Till och med Den Självgode, Babcock, röjde lite tristess vid sin presskonferens i förmiddags.
– Let’s not kid ourselves, sa han, det här är inte OS.
Det är inte det, nej.
Likafullt.
Ni har sett Team Canada.
Så fort de blir det minsta hotade, om man kan beskriva det så, trycker de bara till lite och – Game Over.
• • •
Erik Granqvist var den som bäst beskrev hur det kändes att vakna dagen efter Tre Kronors semifinalflopp och se ett tungt regn falla över Toronto.
– Jag ville lyssna på Leonard Cohen.
Precis.
Helst nattsvarta ”Famous Blue Raincoat”.
Men för Erik klingade vemodet snabbt av och det mest bestående efter mötet med den passionerade målvaktsgrurun i den myllrande Eaton-gallerian i är avund.
Jag vill också vara så peppad och glad inför den här finalen.
För övrigt hoppas jag ni såg intervjun mötet resulterade i.
• • •
Men medan resten av världen – minus Erik Granqvist – suckar uppgivet inför sista World Cup-veckan är spelarna i Team Europe, förstås, desto mer uppeldade.
– Det hade varit ännu mer speciellt om jag fått spela final med Danmark, säger till exempel Jannik Hansen när jag tränger mig fram till hans podium i presscentrat under eftermiddagen.
– Men låt oss vara realistiska, det kommer aldrig hända. Det här är en helt unik chans för många av oss i laget, att få spela en sån här match i en internationell turnering.
Det är grejen.
Många av Ralph Krügers pojkar må vara NHL-stjärnor, men de är – med undantag för skvadronen från Slovakien – fostrade i länder som kollektivt sett aldrig haft minsta challe att hävda sig ens i VM.
De har kort sagt aldrig spelat den här sortens matchserie tidigare – och kommer aldrig göra det igen.
Förhoppningsvis kan DET generera lite desperation och glöd och vilja att mörda i närkamperna.
• • •
Jag vet inte riktigt vad jag har för alibi för inköpet av Vancouver Canucks old school-jersey i souvenirbutiken på Hockey Hall of Fame idag.
Till skillnad från alla utan smak tycker jag visserligen att den – ja, vi pratar här om svart och brandgula v:n i halsen – är rasande snygg, men 140 bucks…det var att ta i.
Å andra sidan:
På något sätt måste man trösta sig en sån här gång.
• • •
Däremot pratar ju Krüger skit med munnen han ska äta med när han påstår att finalen kommer att skapa nytt intresse, och få nya Kopitars att börja spela hockey, i alla länder som finns representerade på isen.
Excuse me, men den sänds överhuvudtaget inte – och genererar noll media-hype – i Norge, Danmark, Österrike, Frankrike, Schweiz, Slovenien och Tyskland.
• • •
Här sitter ett rövargäng svenska hockeyjournalister och laddar för final.

Ni kan se hettan, right?
• • •
Marian Gaborik är skadad och kan inte spela finalen, han har redan flugits hem till Kalifornien.
Vilken skräll.
Inte.
Den slovakiske stjärnan går alltid, alltid sönder – och vad glada de ska vara i Kings att han kommer tillbaka från det, i deras ögon, helt meningslösa Toronto-besöket i det här skicket.
• • •
Ni som är uppe och kollar NHL-lagens träningsmatcher – jag vet att åtminstone Tobias Pettersson sitter klistrad – är naturligtvis välkomna att leva ut hjärtats jubel och aggressioner i spåret under kvällens gång.
Jag misstänker att det inte är så många fler som är uppe och kollar på hockey i natt.
• • •
Danske Mikkel Bödker ersätter Gaborik i Krügers finaluppställning.
Han är bästa vän med Oliver Ekman-Larsson – och har talat med smålänningen efter söndagsskrällen.
– Men det är inga hard feelings. Jag spelade ju inte den matchen, flinar han.
• • •
Jag har bättre plats än någonsin på pressläktaren ikväll.
Nej, Aftonbladet har inte tagit sig uppåt i hierarkin.
Men Larry Brooks har åkt hem till NYC och överlåter New Yorks Posts med ett glatt ”Be my guest” på sms….
• • •
Det har enligt uppgift sålts hyggligt med biljetter till finalerna, men det när värmningen gapar hela sektioner i ACC fortfarande tomma.
Vi får återkomma med rapport om den detaljen.
• • •
John Tavares, Brad Marchand och Drew Doughty.
De tre gör mål redan i första perioden.
• • •
OK, då försöker vi komma in i liiiiite finalstämning här ändå.
Det här ska bli kul.
Säger vi.

SVERIGE – TEAM EUROPE 2-3 (Slut, OT)
• • •
Det slutar som vanligt när bloggen är på turnering med Tre Kronor.
Luften går på ett ögonblick ur hela tillvaron, som när det plötsligt svartnar mitt i filmen på en biograf, och trekvart senare sitter en uppsättning dystra svenska hockeymurvlar hukade över sina laptoppar i ett tyst presscentra och försöker formulera sin besvikelse.
Så jävla surt är det.
Med det långsamma och avvaktande spelet som Tre Kronor tillämpade i alla matcher utom möjligtvis i någon period mot Ryssland hade de såklart inte haft en chans i en finalserie mot Kanada, men ändå.

Det skulle varit så häftigt att få vara med om.
Nu får vi…ja, jag vet inte…njuta av Mats Zuccarello, eller nåt.
• • •
Det var kanske gränsfall, men det är ingen skandal att det inte bedöms att det var en ”distinct kicking motion” på Tatars sudden-mål.
Mer anmärkningsvärt är det att han i momentet innan fick slänga bort Filip Forsbergs klubba.
Men please, inga konspirationsteorier om att Sverige hade domare eller arrangörer emot sig.
De som bestämmer hade mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket hellre sett Tre Kronor i final än Europa.
• • •
Fiasko?
Kan man väl tycka om man vill.
Personligen anser jag ju inte att det här är ens i närheten av den historiska floppen mot Vitryssland, eller ens kvartsfinaltorsken mot Slovakien i Vancouver-OS.
De blev Sverige utslagna av sämre lag.

Icke så nu.
Att högljudda twittrare som inte följer NHL inte kan se förbi det faktum att Team Europe består av spelare från länder som vanligen inte har kollektiv framgång må vara hänt, men Krügers trupp är de facto späckad med begåvning och erfarenhet och stjärnglans.
Anze Kopitar, Marian Hossa, Marian Gaborik, Mats Zuccarello, Roman Josi, Leon Draisaitl…det är stora hockeyspelare och stora stjärnor.
• • •
Jag skulle gett fan i slipsen.
Utan har det gått bra – eller i alla fall ”bra” – i tre matcher.
När en nu hängde runt halsen sket det sig helt.
My bad.
• • •
Vad man med facit i hand kan beklaga är att de svenska ledarna blev FÖR kära i begreppet ”tålamod”.
De blågula var till slut så tålmodiga att munkar i tibetanska kloster hade applåderat, men ibland ska man vara aggressiv istället.
Djärv.
Desperat.
Och matcha genier som är vana att spela 30 minuter per match – Erik Karlsson heter han – stenhårt.
Men icke.
Därmed kan man åtminstone i någon mån hävda att kronorna fällde sig själva och det är ju inte lyckat.
• • •
Nästa gång kollegorna frågar ”hur är Henke när han förlorat riktigt stora matcher” kan jag svara:
”Minns du Toronto efter semifinalförlusten i Toronto 2016? Exakt så. Han sitter där med den tomma blicken och pratar med den tysta, entoniga rösten”.
• • •
Ralph Krüger inleder sin presskonferens med att tacka NHL och NHLPA för att de skapat Team Europe – och Southampton för att de slog West Ham med 3-0 tidigare idag.
– Vi såg matchen på tv i omklädningsrummet i förmiddags, febrar den brittiska fotbollsklubbens ordförande.
Hänger man i tillräckligt länge får man höra allt…
• • •
Zuke har bragging rights när han träffar Lunkan i Rangers omklädningsrum om några dagar.
Men det låter som att han inte tänker utnyttja dem på ett tag.
– Känner jag Henke rätt tar det ett tag innan han kommer över den här förlusten. Jag tycker nästan lite synd om honom och håller nog igen med mina kommentarer ett tag, säger norrmannen.
Sedan spricker han dock upp i ett leende och tillägger:
– Men det är en lång säsong…
• • •
Ralph Krüger gör sig inga illusioner om hur omvärlden ser på att han coachat sitt konstruerade lag ända fram till final.
– Ju mer framgång vi har, desto mindre är väl chansen att det här laget ens existerar i nästa turnering, konstaterar han.
Ja, var så säker.
Främlingslegionen har inget att be om ursäkt för, spelarna har förtjänat sin finalplats, men det var garanterat inte så här arrangörerna hade tänkt sig sista World Cup-veckan.
• • •
Att powerplay var så impotent, turneringen igenom, är också något Tre Kronor-ledningen får ta på sig.
Uppställningarna skulle ha formerats om, snabbt.
• • •
Idag är det exakt tre veckor sedan vi landade i Göteborg och inledde det här äventyret.
Jag önskar vi fick börja om och nu ikväll skulle släntra över till O’Leary’s för att träffa Joey och Dan…
• • •
För svenskarna återstår nu en, gissar jag, halvdeppig avslutningsmiddag på bättre Toronto-krog.

Sedan sprids de alla över den nordamerikanska kontinenten och inställer sig för tjänstgöring på respektive NHL-lags träningscamp.
Låter så lagom kul.
Vad som händer med med bloggen vet jag inte, det är inte enbart upp till mig, men förr snarare än senare ses vi här.
Tack och adjöss.

Godnatt, Sverige.
Tatar avgör.
Efter 3.23.
Mer sen.