Eto snova my…
Så säger man, i alla fall enligt Google Translate, ”Here we go again” på ryska.
Och jag tyckte just jag hörde de orden eka dystert över hela, väldiga Mother Russia.
För så är det ju.
Here we go again.
En av de mest begåvade, löftesrika generationerna av ikoner i den stolta hockeynationens historia – den tredje riktigt stora efter Charlamov-Mikhailov.-Petrov-eran och Makarov-Larionov-Krutov-diton – står ännu en gång vid randen av avgrunden i en stor, internationell turnering.
Efter den svidande förlusten mot Tre Kronor igår måste Alex Ovetjkin, Evgeni Malkin, Pavel Datsyuk, Vladimir Tarasenko och de andra obönhörligen spöa de nordamerikanska kidsen ikväll.
Eljest är World Cup över – på en gång.
Det vore inte samma slags katastrof som kvartsfinalförlusten mot Finland i hemma-OS i Sotji – once-in-a-lifetime-turneringen för den ryska björnen – för två och ett halvt år sedan.
Men det vore ännu en dolkstöt i hjärtat på ett land som ser tiden rinna ut för hjältarna som skulle återupprätta äran och respekten för dess nationalsport.
Och tyvärr:
De samtida virtuoserna från Moskva och St Petersburg och och de andra metropolerna brukar inte direkt växa i takt med att trycket ökar.
Snarare tvärtom.
Så risken är överhängande att supportrarna där hemma i den kalla höstnatten på tajgan under dramats gång får upprepa det igen:
Eto snova my…
• • •
Jag såg de två första perioderna av dagens tidiga match, mellan Team Europe och Tjeckien, på hotellrummet medan jag hamrade ihop en ny Bjurmania-sida åt Kingen och de andra redaktörerna hemma i Stockholm (missa inte den sidan, ut och köp pappersexemplar så länge World Cup pågår!) och kände mig tämligen nöjd med det.

Det var länge en riktig skitmatch. ”Som en grundserieuppgörelse i NHL i mitten av januari”, som superkommentatorn Jim Hughson suckade.
Men det var också klokt att promenera bort till ACC för upplösningen, för den blev ju rätt häftig – och när Ein-Swei-Draisatlt, denne unge tysk som sannerligen tagit plats mitt i strålkastarskenet, prickade in turneringens första sudden death-mål blev Krügers främlingslegion i praktiken klar för semifinal.
En härlig skräll – särskilt som arrangörerna komponerade Grupp B för att Kanada och USA så enkelt som möjligt skulle gå vidare.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, ens för Gary Bettman.
• • •
Skulle det återigen skita sig för Team Russia kan vi vara helt förvissade om att skeptikerna i första kommer vräka sina verbala stinkbomber i riktning mot The Great Eight.
Tråkigt, tycker jag.
Nej, visst, det är helt sant att alla lag han spelat med senaste decenniet, bortsett från det som vann VM i Quebec 2008, på ett eller annat sätt chokat när det blivit skarpt läge.
Men det hindrar inte att Alex Ovetjkin de facto är en av den här erans allra största och alla som verkligen älskar hockey borde unna en som gett sporten så många oförglömliga ögonblick en riktigt stor titel innan det är för sent.
• • •
Ingen ska komma och påstå det slås för många klackar i för många tak i Toronto just nu.
Inte heller rullas det särskilt många hattar.
Vi kliver upp i arla morgonstund och åker på träningspass i obskyra småhallar i det rödvita hockeymekkats omgivningar.
Sedan tar vi buss till ACC och pumpar oss igenom två matcher, skriver det som ska skrivas och framåt midnatt dråsar alla utmattade i säng.
Jag har inte levt så asketiskt sedan konfirmationslägret i Rättvik 1980.
Men när gruppspelet är över tar ett betydligt mer skonsamt schema, med off-dagar och allt, vid.
Då har jag en bestämd känsla att en dramatiska scenförändring äger rum…
• • •
I går har det sagts mig att det var många som menade att Ovetjkin borde ha bänkats under tredje perioden.
Ordet är fritt, man får tycka vad man vill – men den synpunkten känns väldigt dåligt underbyggd.
Är det något elva säsonger i NHL-hallar lärt mig är det att Alexander Ovetjkin kan se ointresserad och slö och grinig ut i 59 effektiva minuter.
Sen exploderar han och avgör i alla fall.

Det har hänt vid oräkneliga tillfällen under det dryga decennium han tillhört Washington Capitals – och det var bara guds försyn att det inte hände igår igen.
En sån spelare har man alldeles självklart på isen när det är Big Time i slutminuten.
Alldeles självklart.
• • •
Inte heller kulinariskt noteras några oförglömliga höjdpunkter under det här äventyret.
Arrangörerna i ACC dukar inte, som brukligt, upp någon media-middag.
Istället får vi något slags vouchers till korv-, pizza- och hamburgerstånden ute i entréhallen – och har alltså samma mathållning som tonåringar som tillbringar all ledig tid på McDonalds.
Hotellet erbjuder inte mycket till lindring.
Det enda mat man kan köpa där är djupfryst och tillreds i mikrovågsugn på rummet.
Igår kväll satt jag och tuggade på en pirog som i sin tragikomiska undermålighet hade stått ut till och med i skolbespisningen på Tjärnaängskolan 1978.
• • •
Now, det är inte bara Ryssland som ska upp i ringen ikväll.
Vi är ju också, för att citera Samuel Beckett-konnässören Big Papa Wennerholm, just nu i väntan på Gaudreau…
Johnny Hockey och hans unga valpkompisar bjöd igår på en show så formidabel att man så här ett dygn senare sitter och undrar vad det egentligen var som hände.
Nu får de rimligen lite hårdare motstånd, men min puls rusar i alla fall.
Innefattar dusten mot Ryssland bara några ögonblick liknande de för 24 timmar sedan blir den ett minne för livet.
• • •
Allt är Sportbladet-fotografen Jimmy Blixts fel.
Han uppger fel rumsnummer när jag ska titta förbi och vad tror ni händer?
Jag knackar på hos borlängeborna jag försökt undvika så nogsamt!
– Tjena, säger den glade gossen som öppnar dörren på klockren Mando Diao-dialekt, kom in!
Jag frågar förskräckt efter Jimmy men nån med det namnet finns inte på rum 1004 så jag ursäktar mig mumlande om att något måste blivit fel och hastar vidare.
En timme senare kommer följande mail:
”Tjena per. Nu tycker jag du får berätta i bloggen i morgon om hur du knackar på å stör sömnen för dom stackars fansen från Borlänge;-) på torsdag hoppas vi kunna streama leksandmatchen du får gärna komma å kolla. Hoppas du hittat Jimmy.
Pojkarna på 1004”.
Ha ha!
• • •
Säga vad man vill om att ett U23-lag medverkar i turneringen, men de svarta tröjor de uppträder i ikväll – goddamned, de är riktigt assnygga.
• • •
Mats Zuccarello är en riktigt stor (well, det kanske finns bättre ord att använda…) hockeyartist och nu ska han, med all sannolikhet, spela semifinal i World Cup.
Det är ju underbart.
• • •
OK, Mother Russia, ta dig i akt.
Det här kan vara sista chansen för Ovetjkin-generationen att göra något stort för landslaget.
I så fall måste det ske något väldigt extraordinärt just nu.

TEAM NORDAMERIKA – FINLAND 4-1 (Slut)
• • •
Tredjeperioden blir som väntat en lång transportsträcka och Andreas Liljas gamle golfkompis Filppula snyggar till siffrorna något på slutet.
Därmed drar en trött biff ner gardinen för idag.
Men imorrn natt hoppas jag ni följer med på ny bloggvals.

TEAM NORDAMERIKA – FINLAND 4-0 (Period 2)
• • •
Stackars lejon.
Kidsen leker tidvis med dem som elaka skator leker med gamla katter.
Mellan varven är det sån uppvisning i framför, och runt, Rinne att hela hallen bara drar efter andan.
De finländska fansen får trösta sig med att detta fanimig blir nåt att bita i även för Tre Kronor.
• • •
Johnny Hockey!
Styrningen han gör, i något slags propeller-rörelse mitt luften, när kidsen går upp i 2-0-ledning håller rena frimärkesklassen.
• • •
– Drouin, säger Big Papa, han bara dro’ in en.
Oj oj oj…
• • •
Det är många uppe på pressläktaren som tycker att lejonen måste ställa Rask i kassen nu och ja, nej, Rinne har inte precis övertygat.
Men inte heller Rask så så särskilt bra ut i den träningsmatch han spelade.
Tänk, Finland med målvaktsproblem.
Det hade man inte kunnat föreställa sig för bara nåt år sedan.
• • •
Jarkko messar att det här kan vara sista perioden han ser i World Cup…
• • •
Komarov tröttnar på att bli förnedrad och proppar…ja, vem det nu är.
Då kunde man tro att kanadickerna som sitter här och njuter skulle bli lite upprörda, men Komarov råkar ju spela för Maple Leafs, så han han får applåder av gammal vana.
• • •
Sorry, men nu börjar det verkligen kännas att det varit nonstop-race i några dygn.
Jag sitter mest och bluddrar med Big Papa och orkar inte skriva så mycket, det finns inget bränsle.
Men om borlängeborna och de arga donnorna kan hålla fan på sig i natt så jag får åtta timmar solid sacktime kommer allt snart vara bra igen.
Imorrn tar jag för övrigt bloggpaus från tidiga matchen mellan Team Europe och Tjeckien – och återkommer till kvällsövningarna mellan Ryssland och de här unga akrobaterna.

TEAM NORDAMERIKA – FINLAND 1-0 (Period 1)
• • •
Ojvoj, vilken festlig hockeymatch.
Här är det ingen som tar några fångar, alla – även finländarna – bara kör så det ryker.
Raggarhockey?
Ja, det är det som är så kul.
• • •
Connor McDavid…man.
Några grejer han gör med pucken – i så hög fart att trafikpoliser som tittar rent reflexmässigt sträcker sig efter blocket i bakfickan – är ju beyond det fattbara.
• • •
Kidsen får två, eller åtminstone ett och halvt, mål bortdömda.
Delar av publiken tjurar, men bedömningen är helt korrekt både gångerna.
• • •
Fast som sagt:
Finländarna tar sig an den här udda utmaningen på exakt rätt sätt och öser friskt i attackerna framåt de också.
Neutrala åskådare torde ha väldigt mycket roligare än för några timmar sen…
• • •
Toronto jublar förstås så det knakar åt Auston Matthews under lineup – liksom åt Morgan Reilly.
Men även Leo Komarov möts med rungande ovationer.
Ett Maple Leaf är alltid ett Maple Leaf, no matter what.
• • •
Jarkko – också känd som ”Teemu” här – skulle inte uppskatta det sätt på vilket speakern uttalar de finska namnen, det kan jag säga…
• • •
Vi har ståplats ikväll.
Känns det som under preludierna i alla fall, för det spelas ju tre nationalsånger när North America ska lira.
That’s a first.
Men vi får väl vara glada att de inte ska avlossar Marseljäsen, ”Ja, vi elsker dette landet”, ”Der er et yndigt land” och vad nu tyska, schweiziska, slovakiska och slovenska hymnerna heter innan Team Europes matcher…
• • •
Ser en lätt nervös ex-Leaf på pressläktaren
Rickard Wallin ska göra sin live-debut ihop med Holmgren.
Men det går lysande, gissar jag.
• • •
Finländarna på plats sjunger sin nationalhymn – Jarkko-sången, som vi på Sportbladet numer kallar den – med sedvanlig inlevelse.
Så vackert.
• • •
Matt Murray, Pittsburghs unga målvaktssensation, bara fortsätter på samma sätt som i Stanley Cup-slutspelet i våras.
Han är unik han med.
• • •
Nu kommer det en liten kanadsenare och krafsar mig på ryggen och vill lämna över ett statistik-papper, så jag ska ta och ägna mig åt honom en stund.

Så – där är Tre Kronor-racet i presscentrat över för den här gången.
Nu tar vi oss an söndagens andra holmgång.
De stolta finska hockeylejonen går upp mot Nordamerikas Young Guns.
Utomordentligt intressant fajt – både för att så många av ynglen, på goda grunder, är så vådligt hajpade, för att Finland alltid är Finland och för att lagen de facto spelar i Tre Kronors grupp.
Jag hinner inte riktigt med något traditionellt maratonintro, men lovar hålla bloggen kokande matchen igenom.
• • •
Det verkar som att Finland ställer Pekka Rinne i kassen och sett till träningsmatcherna mot Sverige respektive USA känns det ett korrekt beslut.
• • •
Åtta-nio av de svenska spelarna tas upp till presscentrat sådär en 20 minuter efter slutsignalen och runt två av dem bildas jättelika scrums:
Vigge Hedman och Jacob Markström.
Mediarepresentanterna gör därvidlag en korrekt bedömning.
De var Sveriges två verkliga kungar i den här premiären.
• • •
Det förefaller som om nästan lika många finländare som svenskar flugit till Toronto för att stödja sitt lag.
Kul.
Men den stora frågan är ju:
Vad för slags stöd får de nordamerikanska kidsen i Toronto?
Ganska okej, som det verkar.
• • •
”Teemu”, jag räknar med att du håller igång ordentligt i kommentatorsspåret de kommande tre timmarna.
• • •
Nu ska det bli välgörande att, på normalt bloggvis, se en förhoppningsvis grym hockeymatch utan att vara så förtvivlat nervös.

Det är på ett halvt hårstrå till slut, men oh – Sverige vinner med 2-1.

SVERIGE – RYSSLAND 2-0 (Period 2)
• • •
Nu ler pappa i sin himmel.
Sverige har den ryska björnen på gaffeln efter ytterligare en finfin period – och två underbart tjusiga mål.
Inget är klart, det fattar vi, både jag och farsan, men så här långt är det ingenting annat än en strålande söndagseftermiddag i Toronto.
• • •
De steker ägg på flera sätt i Denver, tydligen,
Jävlar vilken slägga Landeskog får på när han klappar in 1-0-målet bakom Bobrovsky.
Jag visste inte att han kunde skjuta så in i helvete hårt, faktiskt.
• • •
Man kan tycka att ryssarna, med all sin förstummande offensiva firepower, borde kunna skapa mer.
Men fan, svenskarna tar dem i det närmaste perfekt, spelar tätt-tätt på allihop och ger dem ingenting.
Det är en syn.
• • •
Erik K tar chanser, det bara är så, och ibland slutar det med att han tappar pucken i känsliga lägen.
Det är nåt man deala med om man vill ha vår störste artist på isen – fördelarna brukar väga över som en gungbräda skulle väga över om jag satt på ena sidan och Mats Zuccarello på den andra.
• • •
Det är inte många – någonstans, någonsin – som bara kört omkull Vigge Hedman.
Men i början av andra gör Ovetjkin just det.
Tampa-backen måste ha stått och tänkt på Manchester United i några ögonblick.
Men bortsett från det, om det nu ens var något att fästa sig vid:
Pansarkryssaren från Fäbodvägen i Domsjö gör sitt livs landskamp.
Han är enastående defensivt bara tar bort puckarna för de ryska artisterna och kommer sen flygande över isen i majestätiska attacker.
Det är bara logiskt att det är Vigge som, efter Hagelins perfekta framspelning, sätter tvåan.
• • •
”Flu”, säger de med känningar i hans klubblag att det är som drabbat Henke Lundqvist.
– Jaha, russian flu, skrockar cyniker på pressläktaren.
Det tror jag inte.
Få idrottsmän på den här nivån är såna som fejkar sjukdom för att slippa svåra uppgifter.
Då tenderar karriärerna att bli kortvariga.
• • •
Carl Söderberg gör också karriärens landskamp.
Jävlar så bra.
• • •
Nu kommer Larry förbi, pekar på Markström och skrockar:
– Jaså, ni har en Cam Talbot i landslaget också…
• • •
Jag fattar inte riktigt hur ni fans som håller på klubblag överlever till vardags, så här nervös går det ju inte att sitta och vara hela tiden.
Jag måste nu ta en snus och hyperventilera innan de börjar igen.

SVERIGE – RYSSLAND 0-0 (Period 1)
• • •
Jamen, det där var väl inte så dumt?
De blågula gossarna gör sin klart bästa period sedan det här äventyret började, spelar riktigt tajt och fokuserat och klokt defensivt – samtidigt som de har en hel del framåt.
Och Markan – pfft, han är ju stabil som en gammal kaffekvarn på Gevalia-fabriken.

Det enda som möjligen går att rynka på pannan åt är att det händer just ingenting i powerplay.
Men:
World Cup har börjat klart positivt för Tre Kronor.
• • •
Man får inte så många chanser som de Mikkis bjuds på här i slutet, så de ska helst sitta.
Men han blir överrumplad själv och får inte till det.
• • •
Som Tobias påpekar i spåret:
Det är svårt att inte få lite armsvett när man ser vilka ryssarna mobiliserar i PP:

Ovetjkin, Tarasenko, Datsyuk, Kucherov, Malkin (som Toby förstås inte nämner…inga Penguins-spelare i hans bok!)
Ojvoj.
Tre Kronor har en bra penalty kill, men gör ändå bäst i att hålla sig inom lagens råmärken.
• • •
Ännu en gång spelar EK65 fysiskt och smackar in självaste Ovetjkin i planket när han försöker ta sig in i zonen.
Ångvälten från Landsbro!
• • •
Mycket riktigt – det är fantastiskt många svenskar på plats i ACC.
Men också ryssar.
”Sverige-Sverige-Sverige”-ramsorna och ”Ra-sia”-varianten rullar om varandra.
Riktigt häftigt,.
• • •
Det är bra tryck i ”Du gamla, du fria” – och jag noterar att bland andra Yellbear Hjalmarsson, hårdrockare Strålman, Mikkis Backlund och Jacke Silfverberg sjunger med stor inlevelse.
Allra bäst dock:
Hagelin gör en liten Klas Ingesson och skriker ”Kom igen nu, för fan” när de sista tonerna klingat ut.
Då kan det inte gå annat än bra.
• • •
Oops, Ovie smaskar in radarpartner Bäckström i kortplanket bakom Bobrovsky under Rysslands PP.
Det är en situation som kommer avhandlas ingående när de träffas i Kettler Iceplex om ett par veckor.
• • •
Med anledning av frågor om borsten i kommentatorsspåret:
Bloggen är inte mycket för vodka alls.
Han har gin i sin drajja, tycker det kan vara trevligt med en skvätt aquavit till vissa blågula maträtter vid högtidliga tillfällen och gillar amerikansk majswhiskey, bättre konjak samt grappa.
• • •
I nio år har jag suttit på pressläktare på den här kontinenten och muttrat:
– Att Bäckis inte skjuter oftare.
Och det tycks jag få fortsätta med…
• • •
Härligt ändå, detta..
Det mörker som lägrade sig när nyheten om Lundqvist kom har förbytts i hoppfullt solsken nu.
Det ska jag fira med ännu en kaffe.

Tre Kronor ändå.

Jag har aldrig varit gripen av överdriven fosterlandskärlek; tvärtom tror jag att alltför djupt känd och högljudd nationalism kan vara farlig.
Men det det är något med den ärevördiga institution som utgör det svenska hockeylandslaget som lockar fram en bombastisk patriot även i mig.
Den har ju liksom alltid funnits där och följt mig och alla i min generation genom livet. Till och med det som hände i dess namn innan jag var född – allt klassiskt Tumba och Klimpen Häggroth och Lasse Björn och Rolle Stoltz och Nisse Nilsson och Lill-Strimma gav nationen – är på ett förunderligt vis del av det kollektiva minnet, för i åtminstone min familj, och mitt sociala sammanhang, fick man den sortens historia med bröstmjölken.
Sedan, från 1973, när jag inför VM i Moskva fyllde mitt första samlaralbum med klisterbilder på Tord Lundström och Börje Salming och Mats Åhlberg och bröderna Abrahamsson, har jag fått uppleva högtiderna med egna sinnen.
Turneringen i Helsingfors året därpå, när Anders Hedberg blev gud och Lill-Pröjsarn på tveksamma grunder stängdes av. 1975 i Düsseldorf, när Lou Nanne försökte slå ihjäl Stig Salming. Canada Cup-magin från 1976, som jag utgjöt mig om igår. Borlängepojkarna Roland Erikssons och Göran Högostas silvershow i Wien 1977. Guldet i samma stad tio år senare, när jag var på plats och som en annan David Puddy i ”Seinfeld” dansade med målat fejs bakom Agne Jälevik på isen efteråt. Straffen i Lillehammer. Alla andra oförglömliga guldmatcher med Foppa och Sudden och Lidas och Alfie på 90-talet. OS-turneringarna senaste decenniet…
Så att få vara med när de allra färskaste, makalöst stjärnspäckade upplagan av det som på goda grunder kallas Folkets Lag idag, 18 september 2016, 54 år efter Nisse Nilssons puck gleeeeeed in i mål i den kalla Colorado-kvällen, går in i World Cup of Hockey i Toronto, känns som en oerhörd ynnest.
Något som började för väldigt länge sedan får sin gloriösa fortsättning här och nu, för allt hänger ihop, det går en rak linje mellan Tumbas Squaw Valley och Filip Forsbergs World Cup – och med lite flyt och lite hjälp av högre makter kan det äventyr som inleds nu kulminera i en av den gloriösa Tre Kronor-historiens största triumfer.
Med andra ord:
Nu jävlar.
För det vi har gemensamt, för det vi minns ihop, för Sverige – Go, Tre Kronor!
• • •
Efter den långa gårdagen åkte jag direkt hem till hotellet, bespetsad på en lång natts välbehövlig skönhetssömn.
Men det kunde jag glömma, för det var förstås fest och bråk på min våning.
En bunt amerikanska tjejer i rummet intill hade världens beef om nån kille, smällde i dörrar och skrek så heltäckningsmattorna rullade ihop sig.
– You’re a fucking bitch, vrålade en.
– And you’re a cunt, svarade en annan.
Folk borde försöka vara lite snällare mot varann.
Och låta gamla farbröder sova.
• • •
Det är inte vilken motståndare som helst som kliver upp i motsatt ringhörna i World Cup-premiären.

Det är Ryssland.
Inget annat land i hockeyvärlden har genom åren fyllt Tre Kronor-bägaren med mer smolk.
Nuförtiden är styrkeförhållandena visserligen något jämnare än under 70- och 80-talen, men som Big Papa Wennerholm flera gånger påpekat de senaste veckorna:
Sverige har inte slagit Ryssland i en riktig turnering – VM, OS eller World Cup – sedan 2004.
Oddsen är helt enkelt inte på vår sida mot jätten från öst.
– Å andra sidan, myser Wennerburgaren, var det Henrik Lundqvist som stod den gången också.
Ja, det är ju det förstås.
• • •
Framåt småtimmarna lugnade de vredgade damerna ner sig och jag lyckades faktiskt, med hjälp av några ”Narcos”-avsnitt på datorn, somna.
Men vid åttatiden brakade det till ute i korridoren igen.
Då var det mina fellow tunhukar – ja, borlängebor kallas så – som slog till.
Det knackades hårt på en dörr, någon öppnade och sedan ekade en dialekt jag skulle känna igen om jag så låg i djup koma:
– Tjäna! Va fan, liggä du och sövä fortfarande?
Jag har dem alltså på min våning.
Gud, jag ber om nåd…
• • •
Själv kan jag inte se Ryssland spela hockey utan att tänka på min pappa.
Han var egentligen inte så överdrivet intresserad av sport, men när Tre Kronor spelade mot Sovjet blev han våldsamt engagerad – och för det mest slutade med att han, till ackompanjemang av rungande svordomar ville slänga ut tv:n genom vardagsrumsfönstret.
Men så var han anställd som signalspanare åt flygvapnet efter kriget också, kände de som blev nerskjutna i den ökända Catalinan och verkligen hatade Sovjet.
Pappa lämnade oss för 14 år sedan och jag kan inte låta bli att hoppas att Tre Kronor vinner just den här matchen lite för hans skull också.
• • •
Men, äh, jag skojar om borlängeborna på hotellet.
Det är ju underbart att de – och alla andra svenska fans – flugit till Toronto för att supporta Tre Kronor i World Cup.
När jag under den lätt disiga men varma förmiddagen promenerar från hotellet till ACC, längs långa Wellington Street, syns Tre Kronor-jerseys och andra blågula kreationer precis överallt.
– Det känns jäkligt kul att vi får det stödet. Det betyder väldigt mycket, säger Mattias Ekholm när han två timmar före matchstart sitter på ett podium i presscentrat och blir intervjuad.
• • •
Vi har många matcher-i-matchen i eftermiddag, till exempel Hjalmarsson mot Panarin och Vigge Hedman mot Kucherov.
Men ingen är förstås lika fascinerande som den mellan stjärnorna som till vardags utgör Washington Capitals gyllene radarpar.
Bäckis och Ovetjkin.
De har kamperat ihop i nio år, blivit vuxna tillsammans och är goda vänner.
Men nu blir de, under några intensiva timmar,snudd på dödsfiender.
– Jag tror stämningen kommer vara rätt grinig, säger Bäckis.
Ovie vill inte yttra sig alls.
Fascinerande
• • •
Apropå Lou Nanne 1975 avslöjar Big Papa vid sidan om mig på pressläktaren att inte bara Börje Salming – såklart – är här.
Han har brorsan Stig med sig också.
Det är så jag vill göra honnör.
• • •
Att utvalda spelare tvingas ner till presscentrat för sista-minuten-intervjuer två timmar innan de ska spela en så djävulskt viktig match är något oortodoxt.
– Ja, jag har då aldrig varit med om det tidigare. Men om det stör? Äh, det är bara en del av jobbet, säger Ekholm.
• • •
Men, shit, just som vi sitter här och laddar för urladdning avslöjar Sportbladets Ros och Abris – vilka andra? – den chockerande nyheten:
Henke Lundqvist är sjuk och kan inte spela.
Det känns nästan som en lika brutal kalldusch som när det under värmningen i Sotji stod klart att Bäckis inte skulle kunna spela OS-finalen för två och ett halvt år sedan.
Fuck, fuck, fuck!
• • •
När Ryssland får PP vet alla precis vad som kommer hända.
Ovetjkin ställer sig i vänstra tekningscirkeln och pumpar sitt mördande slagskott gång på gång.
Enda problemet är att ingen ändå brukar kunna göra något åt det…
• • •
Larry Brooks letar omedelbart på yours truly på pressläktaren och frågar vad som pågår.
Jag kan bara vidarebefordra uppgiften att Henke tydligen blivit sjuk sedan den officiella laguppställningen presenterades för några timmar sedan.
Och för New York-mannen Larry är matchen plötsligt helt ointressant…
• • •
Men Markström – som ju var strålande den halva match han stod mot Finland i Hartwall – får ta det här tillfället i akt nu.
Han har chansen att visa att han är The Next One – och vinna folkets kärlek.
Må han palla…
• • •
Fint att Landeskog, som det hette i presscentret nyss, planerar att ”köra över en ryss”.
Ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.
• • •
Ja, gametime då, alldeles strax.
Jag är svårt nervös.
Heja Sverige.
Och heja Markan.

KANADA – TJECKIEN 6-0 (Slut)
• • •
Knockout och game over.
Kanada fick starten nationen drömde om och nu kommer hysterin givetvis bara stegra.
Magnifikt.
Själv är jag något mör efter ett arbetspass som började med Tre Kronors träning utanför stan vid 10.30 i morse och inte är över förrän nu, tretton timmar senare.
Så jag lämnar er nu med lite blandade bilder från dagen då World Cup of Hockey, som några av oss drömt om så länge, började
Imorrn hörs vi igen.
Då, brothers and sisters, ska Tre Kronor spela sin största match sedan OS-finalen i Sotji.
Det blir nåt.