Vi har inte kommit så här långt för att inte komma längre än så här…
Så stod det på en hemsnickrad skylt någon höll upp i hajtanken förra veckan.
That’s the thing, isn’t it?
I livet.
I karriären.
I kärleken.
Det hjälper inte om vi nästan får det vi vill ha.
Vi måste nå ända fram.
Eljest har allt vi utsatt oss för – allt slit, allt lidande, all ångest, all förnedring, all fara – för att ta oss fram till tröskeln varit förgäves.
Just så är det för pojkarna och männen som utkämpar Stanley Cup-finalen också.
Pittsburgh har vunnit 15 matcher sedan slutspelet började för två månader sedan och San Jose 14.
De segrarna är i praktiken inget värda om de inte bärgar också viktoria nummer 16.
Det är ju den magiska siffran.
Fyra plus fyra plus fyra plus fyra är lika med Stanley Cup-seger.
Fyra plus fyra plus fyra plus tre – eller två – är lika med evig heartbreak.
Åtskilliga stjärnor jag talat med genom åren har, mellan skål och vägg, sagt samma sak.
Om inte den overkligt svåra och brutalt utmattande playoff-resan till sist mynnar ut i slutgiltig seger, då kan det lika gärna vara. Då är det bättre att missa slutspelet, eller bli utslagen i första omgången.
När Kelly Sutherland denna sena eftermiddag släpper pucken för sjätte ronden i 2016 års Stanley Cup-final i SAP Center i det solstekta San Jose är det således inte bara ett mästerskap per se som ligger i potten.
Det är tiden, kraften, blodet, svetten, sömnen och allt välmående de båda lagens spelare offrat de senaste 60 dagarna.
Det får inte ha varit till ingen nytta.
De har inte kommit så här långt för att inte komma längre än så här…
• • •
Under de dygn som gått sedan senast har vi åter fått bekräftat att världen är ond och galen och rutten.
Lite av glädjen och lusten går förlorad; hockey känns ganska futilt när ett odjur kliver in på en nattklubb i Florida och massakrerar 50 oskyldiga människor, och andra odjur sparkar sönder varandra på Marseilles gator för att det spelas fotboll.
Ja, min ingivelse – starkare för varje gång – är att jag borde isolera mig i ett skjul långt ute i Mojave-öknen och aldrig mer ha med världen att göra.
Men ni vet hur det här:
Om vi som inte vill våld och död och lidande och hat bara ger upp, då har mörkret vunnit.
Så i den här bloggen biter vi ihop och gör som vanligt och hoppas att en magisk hockeymatch kan sprida lite ljus i själen, om så bara för en kväll.
• • •
Idag är det, som av en händelse, på dagen sju år sedan vi satt i syrebristen i Joe Louis Arena och såg Pittsburgh Penguins vinna sin senaste Stanley Cup-titel.
Då, 12 juni 2009, var det Game 7 och ingen trodde att gästerna från Pennsylvania skulle ha mycket till chans, men Max Talbot gjorde två mål och mer behövdes inte för Big E Ericsson reducerade först när sex minuter återstod och det skott Lidas skickade iväg när två sekunder återstod stoppades av Marc-Andre Fleury, så några minuter senare lyfte Sidney Crosby bucklan över huvudet för första – och hittills enda – gången.
Ikväll kan han fira jubileet genom att göra det igen.
Penguins har ju fortfarande matchboll och kan avgöra hela dramat här i hajtanken.
Det vore, på sitt sätt, grandiost.
• • •
Det är inte bara spelarna som offrat liv och lem under de två månader slutspelet pågått.
Vi i mediacirkusen har också gått all in – om än vid bardiskar istället för på isen – och bränslet börjar ta slut på sina håll.
Bleka nunor, trötta blickar och sluttande axlar är standard i pressrummet vid det här laget.
Det hindrade inte oss i det svenska lägret från att igår kväll dundra iväg till Hult’s – en alldeles suverän krog i Los Gatos, ägd och driven av borlängepöjken Alexander Hult.
Det åts Toast Skagen och Biff Lindström, det dracks utmärkt vin och glögg (!), det serverades ljuvligt söta efterrätter och Håkan Södergren drog anekdoter som fick skrattsalvorna att eka i den svarta kaliforniska kvällen.
På det hela taget hela finalresan bästa kväll, skulle jag säga.
• • •
Pingvinerna erkänner:
De var lite tagna i inledningen i torsdags – och det sved att de inte kunde ta vara på chansen och vinna hemma när hela stan var laddad för tidernas party.
– Efter matchen var man väldigt besviken. Det kändes jäkligt snöpligt när vi spelade vi som vi gjorde. Men redan när vi träffades för att flyga hit dagen därpå var det glömt. Nu är vi redo för att vinna här istället. Det spelar ingen roll var man vinner, säger Bengan när han sitter och kliar sig i Ernst Gühnter-skägget efter ännu en träning.
• • •
Alexander Hult – son till Eva Hult, en äkta local hero i Borlänge – är själv före detta hockeyspelare, lirade med HV 71 och Djurgården i Elitserien i början av 00-talet och draftades av ett visst San Jose Sharks en gång.
Men nu har han alltså bytt klubba mot stekspade och driver en suverän krog i hjärtat av Silicon Valley.
Rekommenderas å det varmaste.
Varning dock:
Lyssna inte när han påstår att det visst går bra att dricka glögg i juni.
Morgonen efter blir…kärv.
• • •
Hajarna tänker förstås inte tillåta pingvinerna att fira sjuårsjubileum här i de egna farvattnen.
De ska tvinga oss tillbaka till Pittsburgh för en Game 7 på onsdag.
– Självklart ska vi det. Det kommer bli jättekul med en till match där, meddelar Hedbä med en axelryckning som markerar det är onödigt att ens fråga om det blir så eller inte.
Så nu vet ni det.
• • •
CEO Sibner var med på middagen igår.
Han hade brandgula byxor.
• • •
Det som framförallt talar för att San Jose faktiskt kan ta hela finalen till det ultimata avgörandet är Jonathan Ekeliw-kopian Martin Jones overkliga match i Consol Energy senast.
Det var antagligen hans livs match – och den första riktigt förstummande målvaktsinsatsen i hela det här slutspelet.
Ja, Neuvirth stod för en briljant insats med Flyers i första omgången, Ben Bishop vann ett par av Tampas fajter mot Detroit och Brian Elliott var ju riktigt vass ett tag.
Men Jones stal en final – med ett framträdande av den typ som brukar belönas med Conn Smythe-troféen.
Är han lika oerhörd en gång till kommer det bli jobbigt för pingvinerna – hur torrt krut den än plockat med sig från andra sidan kontinenten.
• • •
Det är plötsligt jättemycket security på hotellet och jag förstår först inte varför – SÅ känd är ju CEO Sibner ändå inte – men det visar sig att Argentina spelar en av sina Copa America-matcher i San Jose och råkar ha vårt hotell som högkvarter i ett dygn.
Hoppas få se Messi varje gång hissdörrarna öppnas, men så roligt får vi inte ha det.
• • •
”Mr. Hockey left this morning peacefully, beautifully, and with no regrets…”.
Så stod det i det meddelande familjen Howe skickade till Helene St. James på Detroit Free Press tidigt i fredags morse.
Jag fick nåt hårt i halsen när jag läste det – och får det igen när jag nu tänker på det igen.
Så otroligt värdigt och fint.
Vad mer skulle man kunna begära av livet än att få lämna det på det sättet, vid 88 år ålder?
• • •
Det går inte alls som Pretty Boy Jonta hoppas när han efter en bitter beef (nä, inte bitter alls, men en bloggare måste få överdriva ibland…) om bloggen eller Viasat ska inleda en intervju med Bengan frågar Pittsburgh-svenskarna om vem av yours truly och han de tror skulle vinna ett slagsmål.
– Du är ju rookie i de här sammanhangen, han kan alla knepen, svarar Bengan.
– Du skulle inte ha en chans, replikerar Hagge.
– Han skulle ta dig i sömnen, flinar Sunken Sundqvist.
Ha ha, spring och ställ dig i hörnett, Lindquist!
• • •
Jag har inga egna särskilt bra, självupplevda stories om Gordie Howe – en sådan gigant, framförallt i Michigan, att det inte riktigt går att förklara – men såg honom på pressläktarna då och då.
En gång hade han åkt med sonen Mark – Red Wings chefsscout – till Philadelphia för en match jag skrev och log i alla fall vänligt när vi råkade hamna vid kaffekannorna samtidigt.
Det var, i all sin obetydlighet, ett fint litet moment.
• • •
Försöker få The Melkman att säga åtminstone något litet spektakulärt om att han de facto blivit Big Moment Melker i den här finalen, men det är som att be Zlatan utöva självkritik.
– Ah, jag vet inte. Jag försök’ å inte tänka så mycket, säger han.
Det är inte så man rycker till, nej.
Men likafullt:
Den Envise från Lycksele ÄR helt uppenbart de stora ögonblickens man.
Förvånas icke om han blandar sig i upplösningen en gång till.
• • •
Igår blev jag, till sist, intervjuad av Holmgren för hans Holmgren-möter-podd – och fick sån puls över att ha den färgstarke kommentatorn på mitt rum att jag bet sönder det sista av en trasig tand.
Poddavsnittet publiceras om nån vecka, uppger Järfällas egen Hyland.
• • •
Kollegan från norra New York som inte var här under de två första matcherna och lämnade ett öppet säte mellan bloggen och puckpappan i den löjligt trånga auxillery-boxen har haft den dåliga smaken att resa hit för Game 6.
Så nu blir det sardin monumentale.
• • •
Hagge ler när jag påminner om att han inför Game 5 sa att det förmodligen skulle bli tillknäppt och målsnålt igen.
– Jag satt faktiskt i båset och tänkte på det när vi just hade gjort 2-2…det blev inte inte riktigt så.
Nej, det blev inte så.
Men by all means, det är verkligen ingen som kräver att det blir det idag heller.
Mer av det där vi fick se i förstaperren i torsdags och varje minut på planen över kontinenten har varit värt det.
• • •
Vad som än händer är detta säsongens sista match i SAP Center.
Ingen mer hockey kommer spelas här förrän i slutet av september.
Man kan nog vara rätt säker på att hemmafansen – som återigen får blinkande armband för introt, och dessutom T-shirts med tryck där en haj slukar en stackars pingvin – tar tillfället i akt och ställer till med ett kalas att minnas under de tysta sommarmånaderna.
• • •
Bengan Hörnqvist låter osedvanligt segerviss efter ännu en version av Den Hittills Största Matchen I Livet.
– Jag tycker vi varit bättre laget i alla perioder utom två och senast dominerade vi de sista 55 minuterna. Kan vi spela likadant nu tror jag att vi klarar det, säger han och gör det med sånt stål i rösten att man nästan nickar instämmande för att man inte vågar annat.
• • •
I förrgår satt Mike Milbury längst fram i planet som tog mig från Pittsburgh till Atlanta (men försvann sedan, för mitt nästa flyg gick till San Francisco och han hade säkerligen plats på kärra direkt till San Jose).
Nu halvligger han, två timmar före matchstart, över en bänkrad på läktarsektionen nedanför den provisoriska NBC-studion och ser oförskämt avslappnad ut.
– Det här blir nåt, säger han när en vakt i blå kavaj gör förbi.
• • •
På träningen igår var isen i tanken så dålig att Pretty Boy Jonta från Hörnett flera gånger utbrast ”Hä ä ju ett skämt”.
Inte vet jag om man kan korrigera såna brister på ett drygt dygn och om inte ska alla vara medvetna om att det inte är lättare att spela hockey på detta underlag än det är att dansa tango på kryckor.
• • •
Om Pittsburgh avgör ikväll kommer jag kunna se NBA-finalen i Oakland imorrn också, för nu HAR jag och Eken verkligen ackreditering och plats i pressboxen.
Just saying…
• • •
Det kommer bli flera tysta stunder inför och under sjätte finalen.
Innan matchen hedras offren för den vidriga massakern i Florida – och Gordie Howe-hyllningen, som var planerad för pre game-ceremonin, flyttas till början av mittperioden.
• • •
Spelarna åkte redan i fredags, men idag lyfte ytterligare ett plan chartrat av Penguins från Pittsburgh.
På det sitter fruar, föräldrar, barn, släktingar och vänner.
Så är det i finaler.
Inga eleminiation-matcher spelas utan att laget med matchboll har sina närmaste på plats – hemma eller borta spelar ingen roll.
• • •
Tror ni vi får se Youngblood i spåret även i natt?
Han har extremt mycket att stå i hemma på redaktionen, med EM och allt, så vi ska nog inte hoppas på för mycket.
Men roligt vore det.
• • •
De har precis öppnat dörrarna när en snubbe kommer trampande framför pressläktaren.
I Red Wings-jersey.
Med Gordie Howes 9 på ryggen.
Snyggt.
• • •
Kan inte riktigt greppa att detta kan vara säsongens sista liveblogg – och är det inte så väntar den obönhörligen på onsdag.
Var det inte Opening Night alldeles för…ja, bara nån månad sedan?
• • •
Nu måste väl John J ha kommit hem från stöket på Sweden Rock?
Men det är klart, efter en sån helg är han kanske så marinerad att han inte klarar av att kommentera även om han ligger i sitt halländska vardagsrum igen.
• • •
Fler och fler tror att Phil Kessel föräras Conn Smythe om pingvinerna smaskar in matchbollen i kväll.
Mitt hetaste tips är dock fortfarande Crosby.
• • •
Jag och Herr Pretty Boy har ett safe word – på samma sätt som människor som ägnar sig åt äventyrlig sex:
IFB
”Inte för bloggen”, betyder det och när det yttrats får det som nyss sagts inte användas i vare sig min eller hans blogg .
Tur det.
Annars skulle ni får krulligt hår när ni gick in här.
• • •
Bucklan är här.
I hallen.
Keeper of The Cup Pritchard smusslade in den via en bakväg tidigare i eftermiddags och med ens gick det att känna hur atmosfären tjocknade och blev laddad.
Det är lagidrottens allra tyngsta, mest legendariska och sägenomspunna pokal som – kanske – delas ut i afton.
• • •
Jo, mycket riktigt.
Vi sitter trängre än passagerarna på The A-Train från Queens i morgonrusningen.
Men det går gå.
• • •
Okej, folks.
Game 6 i Stanley Cup-finalen.
Antingen avgörs hela dramat – eller så blir det en makalös Game 7-klassiker om tre dygn.
Buckle up.
