PITTSBURGH – SAN JOSE 2-3 (Period 2)
• • •
Inte helt oväntat följs den besinningslösa urladdningen i första av en mer normal finalperiod.
Det blir inga fler mål och först när en magnifik Martin Jones under sista fem rånar till att börja med Bonino och sedan Bengan Hörnqvist går det att tala om riktigt feta målchanser.
Penguins har dock tagit över mer och mer och well, antingen så utjämnar de i början av tredje – eller så kontrar Sharks in avgörandet.
• • •
Nej, Geno Malkin vill inte se mer av Kalifornien.
Han är on a mission from högre makter ikväll och kommer, känns det som, förr eller senare, få utdelning.
• • •
Man ska kunna räkna när man passerat åttaårsåldern.
En så grov too many men som den Pens drar på sig är inte acceptabel i en Big Time final.
• • •
Det är dags för DeBoer att slänga in mjölkmannen i powerplay också.
Han är ju on a roll, Lyckseles Superman.
• • •
Träffar Niklas Holmgren på toan i pausen.
Då talar han helt normalt, men ha ha – jag kan bara tänka mig hur han lät när orkanen exploderade i första.
• • •
De båda O:na har varit med så länge, men vågar ändå inte ta Polak när han tydligt och klart gör sig skyldig till en boarding.
Lite ynkligt kan en bloggare som vanligtvis aldrig gnäller på domarna tycka.
• • •
Efter första är det en och annan shell-shocked murvel som börjar fantisera om att Flower ska komma in, stänga ner och bära Penguins till titeln.
Ja, det vore ju onekligen en story värdig Buster.
Men…sansa er, pojkar och flickor.
• • •
De säger att publiksiffran 18.680 är den högsta någonsin i Consol och jag tvivlar inte alls på att de lyckats knöka in ytterligare några åskådare.
Vi har ett helt gäng solbrända, pladdrande playboys som står och hänger i mitt pressläktarhörn.
Mycket distraherande.
• • •
Hur länge har Original Joe’s öppet imorrn?
Jag bara frågar.
• • •
Hedbä torde vara mycket belåten med sin epigon i kassen.
Sådär grymma räddningar, som på slutet, kunde han och radarpartnern Per-Ragnar inte drömma om när de lekte Stanley Cup-final hemma i Leksand som unga.
• • •
Säger Holmgren ”gurgel” när signalen går?
Jag vill det.
• • •
OK, 20 kvar.
Sen vet vi:
Ny resa över Klippiga bergen i morgon – eller rusigt Stanley Cup-party i Pittsburgh.

PITTSBURGH – SAN JOSE 2-3 (Period 1)
• • •
Tråkig final, sa ni?
Ikväll exploderar den som en blixtkanon hårt lindad i isoleringstejp.
Först känns det som att festen i Pittsburgh är över innan den hunnit börja.
Brent Burns tar emot en fin passning från Melkman och sveper in 1-0 efter 01.04 – och Couture ökar på till 2-0 efter 02.53.
Och gosse, pingvinerna har precis lika mjukglass i armar och ben och hjärnor som Kronwall första bytet 2008 och Doughty första perioden 2012.
Men plötsligt, utan förvarning, får de lika mycket kraft och stål i musklerna som Karl-Alfred när han tryckt i sig spenat.
Malkin reducerar i ett PP 04.44 in i perioden och Hagge kvitterar 20 sekunder senare – och sen spelar de sån explosiv, hungrig, galen jävla fantomhockey att det svartnar för ögonen.
Men är det klart för det?
Nä, finalkungen The Melkman Karlsson vänder på karusellen en gång till och ger gästerna ny ledning drygt fem minuter före periodpausen.
Kalldusch monumentale för västra Pennsylvania – igen.
Jag har som sagt följt varje final sedan 2007 och verkligen aldrig sett något liknande.
• • •
Stanley Cup-bucklan är visst här.
Vis av erfarenheterna från ifjol – då han fortfarande satt fast i trafiken på Kennedy Expressway när Jonathan Toews gjorde sig beredd att lyfta pokalen för tredje gången – baxar Keeper of The Cup Pritchard in glittret via lastkajen strax innan matchstart.
Jag tycker det känns.
Stämningen blir plötsligt ännu mer förtätad och magisk.
• • •
Slutligen blir vi påminda om att Matt Murray faktiskt bara är 22 år.
Det går inte att vara så ung och inte bli tagen av stundens allvar när allvaret är så HÄR stort.
• • •
U-båtar, upp till ytan nu.
Jag har ekolodet nersänkt och vet att ni lurar i djupet, framförallt en hel flotta i svart och gult…
• • •
Nej, The Melkman är inte kvar i förstakedjan. Där kör DeBoer Joonas Donskoi
Istället spelar Karlsson spelar med Couture och Marleau – men so what?
Lyckseles finest är uppenbarligen de verkligt stora ögonblickens man och har nu stått för både assist och kasse.
Hissa flaggorna i den norrländska gryningen!
• • •
Precis efter värmning får jag en mycket stark ingivelse:
Jo, vi kommer att flyga västerut imorrn igen.
• • •
De två O:na – O’Rourke och O’ Halloran – dömer.
Låt nu inte detta faktum dämpa entusiasmen.
• • •
Ljudnivån i Consol under Penguins upphämtning i början av perren kommer jag aldrig att glömma.
Vi som sitter här får direkta overklighetskänslor.
• • •
Har ni sett vem som klivit in och debuterat i spåret?
Jonathan Youngblood Ekan Ekeliw!
Månader av tjat har äntligen gett resultat och jag blir så glad att jag skulle kunna dansa i en musikal.
• • •
Jag tror inte jag andats ordentligt sedan den galna matchen började.
Det ska jag göra nu, tänkte jag.

Spelarna i Pittsburgh Penguins är mellan 21 och 39 år gamla.
De har således trampat runt på vår sköra lilla planet, utkastad mitt i Vintergatan, i ungefärligen 7600 till 14 200 dagar.
Under merparten av de dagarna, från sju-åtta års ålder och framåt, har de tänkt på det som kan hända ikväll.
Hur det är att spela en match när The Stanley Cup Championship ligger i potten.
Hur det känns när slutsignalen går – eller sudden death-målet sitter – och mästerskapet är säkrat.
Hur man regerar när man får lyfta bucklan som varit hockyens själva kronjuvel sedan 1893 och har namnen från tiotals generationer av ikoner ingraverade i silvret.
De låtsades att det hände när de spelade landhockey med polarna som knattar, de fantiserade om det när de som tonåringar låg i skenet från idolaffischerna på Gretzky och Foppa i sina pojkrum och inte kunde sova, de har drömt om det under utmattande barmarkspass i hemtraktens skogar, under artontimmarsresor i skraltiga bussar till och från matcher i hålor ingen minns och under kvällar när de tvingats tacka nej till fester och stannat hemma och förberett sig för nästa träning. Och nästa. Och nästa. Och nästa i all oändlighet.
Nu, i ett kokande Pittsburgh den heta kvällen 9 juni nådens år 2016, kan väntan vara över.
De behöver bara vinna en match till – en enda mot de briljanta skäggen från San Jose.
Sen är fantasin verklighet.
Den vetskapen laddar omklädningsrummet med ren elektricitet efter det som de hoppas var säsongens sista morgonvärmning.
Minerna är sammanbitna och blickarna glöder.
– Om vi vinner ikväll skapar vi minnen för livet tillsammans, säger Carl Hagelin helt poetiskt och det går att se på honom att han insett:
10 000 dagars längtan ledde hit.
Till den här kvällen.
Till den här matchen.
Till det här ögonblicket.
Ja – 10 000 dagars längtan ledde just hit och kulminerar, kanske, i det största som någonsin hänt honom och kompisarna i Pittsburgh Penguins…
• • •
Det är, milt uttryckt, förtätad stämning utanför Consol Energy Center också.
Jag har ända sedan de första slutspelsduellerna mot Rangers i april – minns ni dem? Känns som oceaner av tid passerat sedan dess – hävdat att den här pingvinflocken väckt ett nytt hopp, ny förväntan och nya drömmar hos de hängivna fansen i Steel City.
De har sedan någon gång i januari förstått att detta verkligen kan vara året när Sidney Crobsy-eran äntligen – innan det är för sent – fulländas med ett andra mästerskap
Well, det hoppet, de förväntningarna och de drömmarna når en skälvande febertopp idag.
Redan vid tio på förmiddagen – tio timmar innan pucken släpps i decenniets match – börjar människor samlas i backarna runt hallen för att få bra platser vid strategiskt utplacerade jätteskärmar på vilka dramat visas.
Nu, när showen ska börja, är det rena rama vasalopsstartsträngseln där ute.
Och vad händer om Pens vinner?
Well, jag tror ni som inte befinner er i Pittsburgh kommer vara ledsna över att ni inte gör det…
• • •
Rent logiskt borde pingvinerna verkligen sätta punkt för hockeysäsongen 2015-2016 ikväll.
De har varit det bättre laget i samtliga fyra finaler och har allt på sin sida i Game 5.
Publiken, matchningsmöjligheterna, det psykologiska övertaget.
Men man vet aldrig i den här sortens matcher.
Bucklan är i stan, nånstans i Consol har klubben gömt hela lårar med dyr champagne, T-shirts och kepsar med mästerskapstryck är levererade, drömmen finns inom räckhåll.
Det kan spelarna försöka förneka och absolut inte vilja prata om, men någonstans i bakhuvudet finns ändå vetskapen.
Därför kan de bli så mjuka i knäna och svaga i armarna att de inte klarar av att slå en passning.
Jag har sett det så många gånger.
2008, när Red Wings hade chansen att avgöra på hemmaplan i Game 5, gick det att se att Niklas Kronwall – för första gången i karriären i en sådan situation – knappt kunde hålla i klubban de första bytena.
2011, i Game 7 i Rogers Arena, lyste ångesten i ögonen på Canucks-stjärnor när coach Vigneault skickade ut dem på isen.
Och 2012, när Kings hade chansen att fullborda en sweep mot New Jersey hemma i Staples Center, darrade hela Drew Doughty under nationalsången.
Så ta inget för givet, pingvinsupportrar.
Det här är den typ av kväll när lejon lätt förvandlas till förskrämda lamm.
• • •
– Vår motivation, säger en leende Pete DeBoer under sin presskonferens på morgonen, är att se till att ni journalister tvingas sätta er på flygplan och flyga tillbaka till San Jose i morgon.
Han vet vilka han talar med.
Några murvlar har varit ute på playoff-uppdrag nonstop i två månader och bleknar betänkligt i synen bara en ny flight över kontinenten, i morrn, kommer på tal.
– Om Penguins inte gör det ikväll ska jag fan bränna ner hela stället, muttrar en jag känner väldigt väl.
Well, när man tänker så blir det alltid som man inte vill.
Själv har jag intagit en defaitistisk hållning och låter det som händer hända.
Sure, det vore kul och skönt och gott för själen att få slå igen datorn och åka hem till New York och bara andas ut någon vecka, men ska vi till San Jose så ska vi.
Bra hotellrum är bokade, flighter går att hitta – och jag älskar Kalifornien.
• • •
Pretty Boy Jonta meta-bloggar underhållande om hur jag uppför mig när jag försöker koncentrera mig på det här introt i det provisoriska pressrummet i korridoren intill omklädningskabysserna.
Det är nåt om att jag hyschar och ber honom gå och skjuta en jävel som sitter och talar i telefon.
Ja, vad fan, man måste ha ro och tystnad om man ska få fart på ordbajseriet.
Och då ser han ändå inte när Pittsburgh Gazettes redaktionsmöte plötsligt utbryter vid bordet intill.
Då vill jag verkligen gå ut och hämta bössorna jag misstänker att jaktentusiasten Sibner från Hockeysverige.se – äntligen på plats! – har gömda i bilen han körde hit med från New York igår.
• • •
Nu är det egentligen inte journalisterna DeBoer ser fram emot att få tvinga till en ny flygresa över hela kontinenten.
Det är Penguins.
Den hotbilden, eller vad man ska kalla den, ingår också i elimination game-ekvationen
Penguins har sin high nu, brinner av iver över att få vinna finalen på hemmais och vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen inte åka till Silicon Valley en gång till.
Och som jag konstaterade ovan:
När man känner, och tänker, så – då blir det oftast som man inte vill…
• • •
Hagge hade, meddelar han, inga problem med att sova i natt.
Det var ju lustigt, för det hade jag.
Jag kom, efter mitt dygn som politisk reporter i San Francisco, in med en sen flight, tog mig till hotellet och kollade lite på basketen från Cleveland.
Sedan somnade jag visserligen, men vaknade efter några timmar och hade enormt svårt att hitta tillbaka till John Blund.
Jag hade för mycket iver i bröstkorgen, för mycket förväntan, för mycket upprymdhet inför det vi ska vara med om ikväll.
Men samtidigt låg Hagge – som inte bara ska titta utan göra – alltså i en annan del av stan och snarkade gott.
Snudd på provocerande, ju.
• • •
Den är här nu – hela idrottsvärldens mest ikoniska, ärevördiga och respekterade pokal.
Stanley Cup-bucklan.
Till skillnad från vad jag alltid trott och påstått har Philip Pritchard, The Keeper of The Cup, visserligen inte smusslat in den blankpolerade pjäsen i hallen under eftermiddagen.
Han sitter nånstans på stan och väntar (men förmodligen på rätt nära håll efter debaclet i Chicago ifjol, när han fastnade i trafik och höll på att missa prisceremonin…) – och tar sig hit om det framåt sena kvällen börjar se ut som att han behövs.
Men det räcker.
Blotta vetskapen om att Lord Stanleys pokal väntar nånstans där ute, och kan komma att bäras in på isen om några timmar, får pulsen att stiga.
Den har sån kraft.

Den hypnotiserar.
Den är skatten vid foten av regnbågen vi alla jagar.
• • •
Däremot tvingas Hagge erkänna att han troligen kommer att få svårt att somna under eftermiddagens traditionsenliga pre game-nap.
Säger ju det:
De kan slå det ifrån sig, de kan försöka påstå att ”allt är som vanligt”, men de ska spela sitt livs match och är inga övermänniskor.
Ivern, förväntan och upprymdheten griper förr eller senare tag i dem också.
• • •
The Melkman säger att ambitionen är att sabba partyt Pittsburgh planerar i natt
– Självklart ska vi göra det. Vi tror fortfarande på oss själva, säger han.
Som vanligt är det svårt att baka rubrik av Lycksele-sonens uttalanden – och det passar honom perfekt.
– Det är så jag vill ha det, flinar han, inga rubriker. Innan man orsakar såna ska man väl först bli stjärna.
Det är i och för sig en sund hållning, men så knussliga är vi inte, Melker!
• • •
Tror först att jag hittat de hemliga champagne-lådorna innanför lastkajen och rycker upphetsat tag i en amerikansk kollega.
– Kolla, kolla, det här är det egentligen inte meningen att vi ska se.
Men det gör nog egentligen ingenting.
Det visar sig vara en leverans ostsås…
• • •
I skrivande stund är klockan 18.20 och scenerna utanför, visade på tv-monitorer här inne, kan bara beskrivas som otroliga.
Det är fullständigt svart med folk – i nästan hela downtown.
Pittsburgh, baby.
Stan skälver ikväll.
• • •
En annan detalj som bidrar till att öka pressen och nervositeten är att alla spelare i laget som kan slå in matchbollen har familj och vänner och sysslingar – ja, i alla fall Hagelin – på plats.
Går det som det ska får de komma in på isen strax efter Crosby lyft bucklan och sen utbryter det stora kramkalaset.
Även vi i media får vad det lider tillträde till isen.
Förr om åren släpptes vi in i omklädningsrummet istället – och sprutades skändligen ner med champagne – men 2008 kom NHL, mycket klokt, fram till att gästernas tillhål i igloon var för trångt och öppnade sargdörrarna åt oss.
Så har det det sedan fortsatt; segerintervjuer görs på isen.
Det har blivit några fina stunder i rusigt kaos, men de enda svenskar jag träffat på det sättet – sedan Wings triumf – har spelat för Chicago Blackhawks.
Förändras det i natt?
• • •
Springer på Hedbä i en korridor under förmiddagen.
Och Tretjak från Sunnanäng är optimist.
– Vi kommer se till att du får mer flygpoäng. Vi kommer tillbaka hit för en Game 7 också, säger han.
Ja, ingenting är omöjligt.
• • •
Kvällen till ära avlossar bloggen vit skjorta.
Sån ska man bara ha – just ikväll i en million dollar-combination med svarta byxor, svart slips och en mörkblå kavaj – när Lord Stanley är i the house.
• • •
Hockeysverige- Sibner, känd som CEO, har aldrig varit på en Stanley Cup-final tidigare och det både syns och hörs.
– Fan vad stort det här ska bli, säger han och lyser i hela sitt småländska anlete.
Well, den känslan försvinner aldrig.
Det här är min 58:e finalmatch sedan 2007 – ja, jag missade Game 5 2011; pallade inte att resa till Vancouver för en match som inte kunde avgöra serien – och jag känner precis likadant:
Fan vad stort det här ska bli!
• • •
Om Pittsburgh får som Pittsburgh vill ikväll blir Penguins första lokala proffslaget som vunnit ett mästerskap på hemmaplan sedan Pirates, basebollaget, gjorde det för 56 år sedan.
Själva bärgade Penguins sina segrar i Minneapolis (91), Chicago (92) och Detroit (09) – men nu har de alltså en gyllene chans att frälsa sin stad på hemmais.
Det skänker förstås extra bränsle åt upphetsningen det otroliga publikhavet på andra sidan väggarna.
• • •
Äh, jag drar Paul Martin, av alla omöjliga, i game winning goal-lotteriet.
Jag har haft makalöst oflyt i den disciplinen i år.
Paul Martin…jag menar, vad är oddsen?
• • •
Pete DeBoer, och Hedbä, har vana av att paja fester för lag som planerar att vinna Stanley Cup-finaler på hemmaplan.
2012 var Kings så säkra på att de skulle fullborda en sweep hemma i Staples Center att de bjöd hela Hollywood på fest och när Devils anlände med buss kom de knappt fram till spelarentrén för alla limousiner som stod parkerade under palmerna.
– Hade vi inte motivationen innan fick vi det då, myste coachen under segerintervjuerna efteråt.
Nu kan han använda folksamlingarna i downtown Pittsburgh på samma sätt, gissar jag.
• • •
Sunken Sundqvist fick äran att bli driven med av Jimmy Fallon i ”The Tonight Show” igår.
I inslaget om vad som skulle stå om vem i Stanley Cup-finalen i en tänkt årsbok från skolan nämndes han som ”den som är minst trolig att klara av att odla polisonger”.
– Om jag såg det? Jotack. Killarna har gått och kollat mina kinder hela dagen, suckar han.
Men nu har Pretty Boys Jonta hjälpt honom med en selfie som visar att Bodens egen pingvin faktiskt har några hårstrån i ansiktet – och skickat till Fallons twitter-konto.
Vi väntar fortfarande på svar.
• • •
Bara nu inte supportarna på de igenproppade gatorna i downtown vid en eventuell förlust reagerar som Canucks-fansen för fem år sedan och river stan.
Då blev vi mediahjon instängda hallen – jo, NHL ansåg att det var för farligt att gå ut – och det har vi inte tid med nu.
• • •
Sunken – eller Sunny som han kallas här; Sunken låter som namnet på en aggressiv amasonraggare i Borlänge 1982 – har nerver och säger att han inte tänker titta ikväll.
– Jag stannar nere i omklädningsrummet.
Där är det bra att uppehålla sig, för vinner kompisarna måste han och övriga reserver snabbt byta om och skrinna ut på isen för segerfest.
– Är det sant? Måste jag byta om i så fall?
Ja, stackars…
• • •
Min vän från Ontario, Chris Johnston, vill ha följande profetia förd till protokollet:
– Patric Hörnqvist avgör ikväll.
Det skulle jag och mina redaktörer verkligen inte ha något emot.
• • •
Hertl är fortfarande skadad, så The Melkman fortsätter i Sharks förstakedja.
Det verkar inte skaka honom nämnvärt.
– Nej, så nervös är jag inte. Det är bara att försöka göra som vanligt, säger han.
Ja, detta är ju bara en match i mängden…
• • •
Ser en hemmasupporter – en av de tidigaste på plats på läktaren – med Uffe Samuelsson-jersey.
Det måste betyda något.
• • •
När vi har en så här episk match på menyn är det väl inte otänkbart att en och annan helt ny läsare tittar in i bloggen och för dem har jag samma budskap som vanligt:
Det här är ingen liveblogg per se. Jag uppdaterar inte – inte! – kontinuerligt under matchens igång.
Istället kommer jag med sammanfattning och iakttagelser i pauserna.
Men i kommentatorsspåret händer allt IRL, så häng med där.
• • •
Det är torsdag 9 juni, klockan närmar sig kvart i åtta och hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen.
Game 5 i Stanley Cup-finalen 2016 ska snart börja och kanske, kanske slutar den med tidernas fest i Pittsburgh, Pennsylvania.

SAN JOSE – PITTSBURGH 1-3 (Slut)
• • •
1991 vann de – i Minneapolis.
1992 vann de – i Chicago.
2009 vann de – i Detroit.
Nu har Pittsburgh Penguins för första gången en gyllene chans att bärga en Stanley Cup på hemmais.
Det sker i på fredag morgon, 02.00 svensk tid.
I’d tune in…
• • •
Joe Thornton och Brent Burns vägrar möta media efter säsongens tyngsta förlust.
Istället får youngsters som Melker Karlsson – som revanscherade sig fint för den kostsamma utvisningen när han dammade in sitt första finalmål i mitten av tredje – ta den smällen.
Getzlaf- och Perry-stil, det.
Också känt som ynkedom.
• • •
Men försök inte få såna som Bengan och Hagge att febra om att de bara är en enda seger från att förverkliga en livslång dröm.
De slår ifrån sig när vi i den blågula mediaklunga som ramlar omkring i korridorerna utanför det vanvettigt trånga bortarummet försöker styra frågorna i den riktningen.
– Det blir bara svårare och svårare att vinna. Inget är klart ännu, säger Sollentuna-krigaren och ruskar på huvudet.
• • •
Fint drag det blev i spåret till slut – inte minst tack vare alla U-båtar som plötsligt stack upp periskopen i slutperioden.
Thanks, buddies.
Ni är hjärtligt välkomna upp till ytan igen på torsdag.
• • •
Men Bengan har rätt:
Det här ÄR inte avgjort ännu.
Jag har sett magnifika lag med bucklan inom räckhåll bli svaga i knäna förr.
Och de vet ju:
På torsdag är den i Pittsburgh…
• • •
Nu ska jag köra en mycket otålig Eken till hans hotell i Fremont och sedan dra mig tillbaka till Palo Alto.
Nu blir jag valreporter ett dygn, men väl mött igen på torsdag.
Då spelas årets match i Consol Energy Center.

Slut, Pens vinner med 3-1 – såvida det inte händer nåt på sista tekningen nu.
Mer sen, som utlovat.

SAN JOSE – PITTSBURGH 0-2 (Period 2)
• • •
Well, well.
Penguins i tvåmålsledning inför sista.
Därmed är det snudd på nödläge för San Joses.
Dom måste vända det här.
Annars är finalen, den historiska, snart över.
Men kan dom?
Mja, det känns inte otänkbart att vi kommer se det resultatlösa powerplay som avslutade mittperioden som sekvensen då Sharks brände sina finalchanser.
• • •
The night Geno Malkin came to town…
Det är lite så det känns.
Den majestätiske ryssen är ju inblandad i förarbetet till Coles mål – och styr själv in sitt första i finalserien här i andra.
• • •
Det tar nästan halva andra perioden innan Sharks avlossar sitt första skott mot mål,.
Jag är ingen Joel Quenneville, men till och med jag vet:
That’s not gonna work.
• • •
The Melkman är arg som en hel Stig Salming 1975 när han åker för den interference-utvisning som det väldigt snabbt blir Pittsburgh-mål på och ja, det var väl kanske inte direkt som att hans offer uppförde sig helt och fullständigt ärligt i det läget…
• • •
Mitt i perioden börjar en bananfluga irra framför nosen på er bloggare.
Såna brukade vi ha på Garden förr, men det var länge sen och tydligen tog de sitt förnuft och flyttade till det varma Kalifornien istället.
• • •
Det vaskas och blandas med kedjorna som dom korsar recepten på restauranger i New Orleans.
Couture är plötsligt inne med Joe och Joe i förstakedjan, Böööörns kör som forward några byten och Malkin är inne med Crosby och Bengan.
Det är desperata tider i norra Kalifornien.
• • •
Undrar om Bengan är så ”inne i det” att han inte känner någon smärta heller när Dillon mosar in honom i sargen alldeles vid båset.
”Aj”, utbrister till och med jag här uppe.
• • •
John J, det är ju katastrof.
Jag har ju alltid dig, om ingen annan dyker upp.
Men ha så kul med den där antibiffen-musiken du…
• • •
Lika högt skriker jag ”aj” när Bengan täcker perioden sista skott med huvudet.
Krigaren från Sollentuna.
• • •
Sharks hopp är att de kan intensifiera den push de till slut lyckas initiera sista sex-sju minuterna i andra – och att Penguins, sin vana trogen, börjar backa hem.
• • •
Satan, nu måste jag på muggen igen.
Bänkgrannarna kommer inte bli glada….

SAN JOSE – PITTSBURGH 0-1 (Period 1)
• • •
San Jose inleder med huggtänderna blottade och får sin bästa start på hela finalserien.
Men pingvinerna vet vad som väntar, håller fortet under stormen – och tar sedan om inte över så åtminstone dämpar hemmalagets momentum.
Och när de väl får en bra chans gör de mål.
Hajarna lever farligt.
Fortsätter det så här har de snart strandat.
• • •
– Det skulle vara trevligt om vi fick göra första målet i någon match, sa DeBoer i morse.
Men för att ännu en gång citera min 104-åriga mormor:
Önska i den ena handen och skit i den i andra och se sedan vilken du får mest i.
Man får ingenting.
Man gör.
Och för fjärde gången i rad är det pingvinerna som gör först.
• • •
Det tar nästan fem minuter innan första avblåsningen.
Rivstart monumentale.
• • •
Penguins kaliforniska specialitet:
Fullständigt oväntade pjäser gör första målet i varje match.
I förrgår var det Lovejoy och nu Ian Cole – en herre som spelat i NHL sedan 2010 och aldrig tidigare gjort ett slutspelsmål.
• • •
Hajarna törstar efter att få osäkra sitt fruktade powerplay och när de väl får såna lägen är det nästan så de blir för ivriga.
Det är inte lyckat, de måste ovillkorliga tillvarata de chanserna.
• • •
Det är ju inte hela Metallica som kör nationalsången – och han den trummande dansken vet väl inte ens vad hockey är.
Men det räcker fint att se och höra James Hetfield och Kirk Hammett – båda i Sharks-jerseys – leverera en larmande Hendrix-version a la Woodstock.
• • •
Jag tycker man ser det direkt:
Phil Kessel tänker göra skillnad ikväll.
• • •
Fun fact jag inte kände till.
Sedan 2003 har lag från Kalifornien spelat 13 hemmamatcher i Stanley Cup-finalen – och vunnit 12 av dem.
Historien är med andra ord inte på Penguins sida här.
• • •
Den interaktiva ljusshowen under matchintrot, med 20 000 blinkande små lampor i publikhavet, är en rysare ikväll också.
Det blir rena rama julstämningen i den tajta hallen – när det inte ser ut som, typ, en månlandning.
Truly, truly suveränt.
• • • 
Det är så krångligt att ta sig till toa från den här pressboxen – man måste i princip klättra över irriterade kollegor – att jag har så bråttom när jag väl kommer dit att jag drar ur knappen ur kostymbrallorna.
Thank god for bälten…
• • •
Bööööörns såg ut att vara lika nöjd med nationalsången som recensenterna hemma i Sverige var med Håkan-showerna på Ullevi i helgen.
Och självklart är han metallskalle, hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt?
• • •
Ikväll är det så många Penguins-fans att man faktiskt hör jubel när Cole spräcker Jones nolla.
• • •
De kör nåt slags rockversion av ”Do You Know The Way To San Jose” under några avblåsningar.
Den är verkligt hemsk.
• • •
Jag älskar ju er som faktiskt ÄR där, så jag ska inte gnälla FÖR mycket på kommentatorsspårsstiljten.
Men lite bekymrad blir jag.
Får vi inte mer action än så här under finaler är live-sändningarnas dagar räknade.
• • •
Nu kommer halva Metallica – Hammett och han Trujillo som inte var med på isen – stånkande genom pressboxen, på väg mot NBC-studion.
En stargazer från Borlänge blir glad.

Nothing else matters…
Det brukar det knallhårda rockbandet som – helt sensationellt – framför nationalsången i SAP Center i kväll hävda.
Den frasen skulle kunna utgöra slogan för hela Stanley Cup-finalen.
För de som utkämpar det allra största av ishockeyns fältslag, dess årliga D-Day, är det just så.
Nothing else matters.
Just nu, just här, just ,just ikväll i det bedårande Kalifornien, betyder inget annat någonting.
Det enda som finns är Matchen.

Kampen.
Hoppet.
Viljan att offra allt – blod, vitala organ, lemmar – för seger.
Drömmen – den som bultat i takt med varje hjärtslag sedan tidens gryning.
I någon mån är det lika för oss som följer dramat på andra sidan sargen – eller i alla för mig.
Jag är så förhäxad av detta magnifika skådespel och de emotionella stormar det piskar upp att inget annat – inte Thåström med Håkan på Ullevi, inte Hillary Clintons slutliga primärvalsseger imorgon, inte ens det faktum att det fortfarande dröjer närapå två månader innan jag får äta mammas kålpudding på Hagalund i Borlänge – ens existerar.
Och here we go:
Game 4 i Stanley Cup-finalen 2016 ska snart avgöras.
Nothing else matters…
• • •
Måste be om ursäkt för den uteblivna slutklämmen i bloggen i lördags.
Jag skrev en slutrapport, men glömde att trycka på publicera-knappen – och upptäckte haveriet först idag.
Hallå i nattmössan.
Ni missade dock inget särskilt, jag var mest avundsjuk på de finländska kollegor som med panik i ögonen rusade mot hissarna direkt efter avgörandet, för det var ju deras Joonas som smaskade in sudden-pucken – och det är den sortens adrenalinkickar man vill ha som murvel.
Likafullt:
Bättring utlovas.
Ikväll kommer en rungande slutpunkt.
• • •
Ja, det är alltså Metallica – med hängivne Sharks-supportern James Hetfield i spetsen – som står för ”The Star-Spangled Banner” ikväll.
Lite häftigare än en ledbruten gubbe med tupé på Madison Square Garden, om man säger så.
Det är nog rentav tyngsta – i flera bemärkelsen – nationalsången i hela finalhistorien.
• • •
Idag är det ju – hurra hurra! – svenska nationaldagen och den kommer vi rimligen få fira med blågul triumf i Kalifornien.
Hagge, Bengan eller The Melkman ser till det är jag och Pretty Boy Jonta och Expressen-Gunnar och Sportradion-Annika som får göra panikrushen mot presshissarna.
Jag känner mig nästan helt säker på det.
• • •
Nope, det blev ingen basketfinal igår.
Det var osäkert om det gick att få en ackreditering annat än i angränsande pressrum – och för en bekväm gammal mas med hundraprocentigt fokus på hockey kändes det, när allt kom till kritan, som ett väl stökigt projekt att ta sig ända upp till Oakland.
Men polarn Chris var där och säger att upplevelsen liknade ingenting.
Så nu vet ni det.
• • •
Det är snudd på omöjligt att få egna, exklusiva one-on-one-intervjuer med spelare den här tiden på året.
De är så inne i karriärens största arbetsuppgift att de inte ens kan tänka på sånt.
Nothing else matters, ju.
Men God Bless Bengan Hörnqvist – han ställde upp på en lång fika i den mördande hettan på en uteserveringen utanför en Starbucks i fredags.
Resultatet blev en jäkla bra, blodfull intervju – inte på grund av mig, utan för att Bengan är en så besjälad person – och ni hittar resultatet här.
• • •
För elva år sedan var han en liten knatte som satt med sina syskon i ett träd i pappa Michaels magnifika trädgård i Connectcut och tyckte det var häftigt att Pontus Höök riktade ett så mäktigt kameraobejktiv mot dem.
Nu kommer Alexander Nylander trampande i environgerna i Sharktank i stilig kostym, all grown-up och tuff, under förmiddagen.
Han är – tillsammans med Auston Matthews, Patrik Laine , Pierre-Luc Dubois och Matthew Tkachuk – med i den kull top prospect som enligt gamla NHL-traditioner får besöka en av Stanley Cup-finalerna.
– Sjukt kul, säger han om att ha fått skaka hand med Thornton och Pavelski och som den 18-åring han är försöker han ge ett oberört intryck, men ögonen röjer honom och hans fellow supertalanger.
Det blir inte större för en hockey-yngling.
Underbart att se.
• • •
Jag har ett nytt favorithak.
Original Joe’s på 1st Street i San Jose.
Det är, visar det sig, en blandning av Elaine’s, Dan Tana’s i LA och Pelikan på Söder.
Jag försöker undvika starkare rackabajjare under så här intensiva jobbresor, men där är en dry martini – givetvis perfekt blandad – ett måste.
• • •
Under en intervju så lång som den med Bengan är det, till min frustration, mycket snack som inte får plats i den slutliga intervjun.
Vi talar även om hans roll som The New Homer Holmström, ständigt parkerad i det sjövilda kaoset runt motståndarkassen, och han ger samma slags själfulla svar i det ämnet.
– Det är en krigszon vid målgården, det är det. Men jag är så inne i matchen att jag inte ens märker att jag åker på stryk. Det är först när vi ser matcherna på video efteråt jag kan tänka att, oj, där smällde de på rätt bra…
Det är en sann Zeb Macahan Sollentuna gett världen.
• • •
– Jag har ingen koll på musik, säger Pretty Boy Jontan.
Han har strax innan berättat att han gymmar till Hjalle & Heavy – I kid you not – så det behöver inte riktigt påpekas…
• • •
Lill-Nyllet minns, så liten han var, sju år bara, fotosessionen när Pontus Höök satte honom och syskonen – Micke Nylanders egen femma, som jag tror rubriken löd – i ett träd den kalla vinterdagen 2005.
– Ja, den där bilden i trädet…den var häftig, säger han ler.
Jag minns också.
Det var då jag blev lämnad med en nyfödd bebis chez Nylander.
Pontus var ute i trädgården och rekade och jag stod i hallen och pratade med Micke när det plötsligt ringde i hans mobil.
– OK, jag kommer, svarade herr hockeystjärnan, drog på sig en jacka och försvann ut genom dörren.
Innan den slog igen skrek han:
– Jag ska åka och hämta de andra. Du vet hur man tar hand om en bebis om nåt händer, va?
Det visste, och vet, jag verkligen inte och innan jag lyckades hojta till mig Pontus trodde jag att jag skulle få en stroke av nervositet.
• • •
Hertl är fortfarande day-to-day och kan inte spela ikväll heller.
Så The Melkman får ny chans ihop med Big Joe och Little Joe i förstakedjan.
Det kommer gå ännu bättre den här gången.
Senast tog sig ovanan vid den betydande istiden, erkände han efteråt, ut sin rätt, men nu är Lyckseles Malkin redo även för det.
• • •
Ytterligare ett namn som tydligen går hett när Jontan Lindquist vevar igång sitt Spotify-konto:
Kenneth & The Knutters.
Jag trodde nämnde Pontus, fotografen, hade sämsta musiksmaken i bekantskapskretsen, men hans spellistor är ju rena Håkan Steen-samlingarna i jämförelse.
• • •
Chris Johnston fick häromdagen tag i Wayne Gretzky på telefon och skrev en finfin text om The Greatest och hans syn på Sidney Crosby.
Desto svårare är det tydligen att få till en intervju, om Lycksele och The Melkman, med David Rundblad…
– Ja, säger han med ett snett leende, Gretzky får jag tag i direkt. Men Rundblad svarar varken på telefon eller sms.
Ha ha, Zlatan Rundblad.
Svara nu, David. Chris är bäst.
• • •
Gästkabyssen i SAP Center är ligans minsta, i möjlig konkurrens med den i Verizon Center, och det begränsade svängrummet håller efter söndagens träning på att leda till verklig katastrof.
På väg fram till Bengan vinglar jag till i trängseln – och trampar sånär av bladen på två klubbor Sidney Crosby lutat mot sin bänk.
Bengan spärrar upp ögonen.
– Hörrdu…just de där klubborna får du gärna låta bli att sabba.
Shit, det hade till och med varit värre än när Ekeliw ställde sig på klubbmärket i Nashville.
• • •
Men nu jävlar.
Doc Emrick går förbi i pressrummet, tittar upp och säger:
– Hej Per!
Någon har till sist upplyst honom om vad den där konstige oxen som hela tiden morsar på honom heter…
• • •
Apropå begränsat utrymme:
Det är med ambivalenta känslor jag tar hissen upp genom betongklumpen för att få klämma ner mitt breda väsen i auxillery-boxen igen
När jag till slut reste mig i måndags kändes det som att jag blivit smiskad i två timmar.
– Men det gillar väl du, tog sig Youngblood Ekeliw friheten att skoja innan vi skulle spela in podcast igår.
Den som nämnde han klämde.
S&M-Ekan!
• • •
Idag har jag bjudit Janne Niinimaa på en rejäl snus.
Snacka om ära.
• • • 
För bara ett dygn sedan var de flesta överens om att Sharks gjorde sin bästa match i finalserien i måndags – men att Pittsburgh fortfarande var bättre.
Nu har opinionen på något vis svängt.
Sharks har, heter det, tagit över och kommer utjämna serien.
Konstigast av allt:
Jag trodde benhårt på bortaseger så sent som igår, men lutar nu åt att hajarna biter huvudet av pingvinen.
Det är väl förhoppningen om fler cross continental-flygningar som tar sig uttryck på det sättet…
• • •
And directly from Sky Villa Le Beouf in Midtown i New York:
Eken!
På sitt vanliga Eken-sätt flyger han in för att kolla läget, på väg på andra uppdrag, och första frågan lyder:
– Hur är maten här?
• • •
Nyllet Junior är den fjärde svensk jag sett på sånt här prospect-besök under pågående Stanley Cup-final.
2009 kom Victor Hedman med pappa Olle och såg en av finalerna i gamla Igloon i Pittsburgh (och som Vigges ögon lyste när han fick hälsa på Lidas och Zäta…det är ett vackert minne), 2011 var Gabriel Landeskog i TD Garden och 2012 hälsade vi på en mycket blyg Filip Forsberg i The Rock i Newark.
Följer Alexander den trion i spåren blir allt bra.
• • •
När Eken väl får syn på de små stekarna de bjuder på i pressloungen blir han helt till sig.
– Steak!! Må det bli en Game 6, messar han omedelbart upp till pressläktaren.
• • •
Niklas Holmgrens Bööörns sköt som en vettvilling i måndags, men det hade han inte mycket för.
Pingvinerna täckte ju puckar som vore du uppvuxna hemma i John Tortorellas vardagsrum.
Böööörns vägrar dock misströsta.
– Förhoppningsvis har de slut på klubbor snart. Jag ska försöka knäcka klubbens budget, skrockar han.
• • •
Idag tvingades jag checka ut från det förträffliga Marriott-hotellet i downtown, för sista natten ville de – på grund av nån jättemässa imorgon – ha 650 dollar och och hittade redaktionschefen Flash den summan på reseräkningen skulle han komma hit och skalpera mig.
Istället får jag husera ute i Palo Alto – intill arenan där Thomas Ravelli tog straffen mot Rumänien 94; snacka om holy ground! – en natt men det gör inget för imorrn är jag politisk reporter igen.
Det sista stora primärvalsslaget avgörs här i Kalifornien och Hillary Clinton kan säkra den demokratiska nomineringen.
Då är det grannbloggen som gäller.
Men lugn.
På onsdag flyger jag till Pittsburgh och sen är allt som vanligt igen.
• • •
Jag har NBC-studion snett bakom ryggen även i kväll och där är stämningen något mulen en och en halv timme före matchstart.
– Fuck that, säger Milbury när någon i kontrollrummet påtalat något för honom i lurarna.
Såpass.
• • •
Senast var det väldigt segt och tyst och långt mellan inläggen i kommentatorsspåret.
Kom igen nu, folks – det är Stanley Cup-finalen.
• • •
I måndags var isen tydligen sämre än den på Torne Älv under vårarnas töväder.
Antagligen är det därför de har vridit ner temperaturen i tanken ikväll.
Här är kallt like a motherfucker ikväll.
• • •
Han leder fortfarande både poäng- och målligan.
Men i den målsnåla finalen har Joe Pavelski fortfarande inte hängt en enda kasse.
What gives?
Jo, när man är skyttekung väcker man viss uppmärksamhet och blir föremål för motståndarnas oupphörliga uppvaktning och när de är så bra som pingvinerna är det plötsligt inte så jävla lätt längre.
• • •
Det fina med matcherna här ute på västkusten är att de börjar redan 17.00, lokal tid.
Det betyder att de också slutar i anständig tid, även när de går till övertid, varför vi får föredömligt mycket tid över även till glada after game-övningar.
Fast ikväll ska jag köra Eken till hans hotell i Fremont och hämta de skjortor han – som en bra äkta hälft! – plockat med åt papa Biffen och sen ta mig över till Palo Alto och börja förbereda för morgondagens valbevakning, så just den här gången var det detsamma.
Men vi kommer ju tillbaka för en Game 6 också.
Eller?
• • •
Nu säger Pretty Boy Jonta att han är från – Hörnett.
Hörnett?
Kan en plats heta så?
Spring och ställ dig i hörnett?
• • •
Värmningen ska alldeles strax börja och det börjar bli alldeles elektriskt i den tajta hajtanken – mer lik ett rum än andra rinkar, enligt Ekeliw för att det bara finns två läktarsektioner – och jag ryser över blotta tanken på hur det kommer att se ut, och låta, om en halvtimme.
• • • 
Bara nu Sharks ser till att komma in på mål lite oftare och inte hela tiden blir kvar ute i hörnett…
• • •
Ladies and gentleman, pojkar och flickor, vänner och U-båtar:
Det är dags för ännu en Stanley Cup-final i Sharktank i det varma, vackra San Jose
Och jag säger det igen:
Nothing else matters

SAN JOSE – PITTSBURGH 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
För andra finalen i rad:
Sudden-drama.
Ojvoj.
Hockeysäsongen 2015-2016 avgörs nu.
Så oerhört mycket ligger i potten.
• • •
Glöm hela upplägget med Kryckan och 2013.
Som Erik Norin påpekar på twitter gjorde Hagelin ett mål – shorthanded – i finalen 2014 också.
Ännu en dumstrut på bloggen.
• • •
Naturligtvis är det Big Game Joel som fixar kvitteringen – just som jättechansen i ett fyra minuter långt PP håller på att rinna Sharks ur händerna.
Jag tror på honom nu också.
Eller Hagge… 

SAN JOSE – PITTSBURGH 1-2 (Period 2)
• • •
Där har vi det.
I sista minuten i andra perioden styr Patric Hörnqvist, med Ernst Gunther-skägget fladdrande i i fartvinden, in det första svenska finalmålet sedan Kryckan Krüger gjorde 4-2 när Chicago slog Boston i fjärde finalen 19 juni 2013.
Det får väl vara värt en skål på Wino Wino senare i afton.
• • •
Annars:
Mycket dragkamp.
Tajt.
Och mycket action ändå.
Sharks försöker ta fler och fler initiativ – medan Pens spelar vad som brukar kallas smart bortaspel.
Det ser helt enkelt ut som det brukar när finalserier fått växa till sig och skänkts karaktär.
• • •
Nu får vi äntligen höra det.
du-DU-du-DU-du-DU…
Ja, Sharks får alltså till sist osäkra sitt powerplay – för att Hagge trippar sin landsman Melker – och DJ:n trycker inget ”Jaws”-motivet.
Fantastiskt suggestivt och häftigt.
Men en chans är tydligen inte nog – trots att det alltså är främste penalty killern Hagelin som sitter utvisad.
• • •
Ooooh…Melkmans passning från bakom kassen, mellan sina egna ben, till Burns…där håller han på att ställa till med en finalklassiker.
• • •
Det värsta med de här provisoriska pressboxarna är att de inte går att lämna i pausen – och kaffe har vi inte större chans att få tag i än Sharks har att få powerplay (och bara för jag skriver det får de förstås ett, och därmed kanske jag får kaffe i den här pausen också…)
• • •
Det bästa med de här provisoriska pressboxarna är att de är belägna mitt ute i publikhavet, så vi får verkligen känns på stämningen i hajtanken – och den är electric i hajtanken denna lördagkväll i juni.
• • •
Från där vi sitter – bakom kassen, högt upp – ser det ut som att Coutures skott när han kommer genom sitter och vi ropar alla ”oh, ah, kolla”.
Men no banana.
Pucken tar klockrent i stolpen.
Igen.
• • •
Matt Murray må befinna sig i Kalifornien för förta gången, men han verkar lika hemtam som hippiesarna i San Francisco, filmstjärnorna i Hollywood och surfarna i San Diego.
Han rånar ju Böööörns – och ja, vi tar väl Holmgrens benämning rakt av – flera gånger.
• • •
Många grymtar om att domarna släpper för mycket.
Jag kan tycka att det är bra jag.
Let them play.
• • •
För första och enda gången är det del 16 i finalbloggen 2016.
Jag gillar det på nåt vis.
• • • 
Nu ska jag fan se om det inte går att hitta en skvätt kaffe ändå. Abstinensen börjar bli plågsam.