SAN JOSE – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
Jamen, titta här.
Det har blivit rumble in the jungle av Stanley Cup-finalen.
Sharks får äntligen spela hockey på sina villkor och lyckas åtminstone några gånger veva igång sin livsfarliga cycle i anfallszonen – den här gången dessutom utan att fastna ute i hörnen hela tiden.
Det betyder inte att de på minsta sätt dominerar de ettriga små fågeldjuren från andra sidan kontinenten, de har fortfarande problem med med deras snabba vändningar och ligger under ordentligt i skottstatistiken.
Men ändå.
Det är jämnare ikväll.
Det är kamp.
Det är heavyweight title fight.
• • •
Visst är det The Melkman som ersätter Hertl i förstakedjan och ni ser ju vad händer:
Thornton producerar sin första poäng i finalen.
Det är självklart för att han har Lyckseles finest vid sin sida…
• • •
Martin Jones gör en av karriärens mer avgörande räddningar när Phil Kessel strax efter kvitteringen kommer loss i friläge.
Om gästerna fått göra ännu ett av sina psykologiska mål i det läget…då hajkäken låst sig, tror jag.
• • •
När människor talar om att Penguins har så många offensiva vapen är det sällan Ben Lovejoy de tänker på.
Men – han finns han med..
• • • 
Sidney Crosby, meet Marc-Edouard Vlasic.
Du kommer ha en del med honom att göra de närmsta dygnen.
• • •
Nu har Justin Braun stått för 50 procent av Sharks alla mål i finalen.
Inte alldeles väntat, får vi väl säga.
• • •
Matchintrot, komplett med tiotusentals små lampor som blinkar synkroniserat till Sharks-fanatikern James Hetfields stämma i ”Nothing Else Matters”, är pretty fucking amazing.
Sedan bara stegrar det när det stora hajhuvudet långsamt sänks ner från taket, medan fansen hytter taktfast med knutna nävar – som en hypnotiserad djungelstam i ”Indiana Jones”.
Sicken frän upplevelse.
• • •
Det är värt att påpeka att Penguins inte tar en endaste utvisning i den här perioden heller.
• • •
Gud välsigne Buffalo News.
Deras utsände har platsen intill mig här i sardinburken, men är inte på plats, så jag och legendariske Puck Daddy har ett öppet säte mellan oss och behöver inte trängas fullt lika brutalt som våra kollegor.
• • •
De små lamporna, som sitter i armband åskådarna fäst runt handlederna, används inte bara introt.
Det blinkar effektfullt hela tiden, i olika färger dessutom – inte minst under nationalsången.
Well, vi befinner oss i närheten av tech-industrins ground zero, så helt förvånad ska man kanske inte vara över att nån får armband att blinka i olika färger…
• • •
Jodå, Ali hedras med en tyst stund.
Fint så – även om det i vanlig ordning förstås är några luspudlar som inte kan hålla käften.
• • •
Jag väntar fortfarande på första svenska finalmålet sedan Kryckan Krügers fullträff i fjärde matchen för tre år sedan…
• • •
Det är inte bara skrivande journalister som har det trångt och härligt i hajtanken

Jo, jag har NBC-studion snett bakom ryggen.
Det kan ni ju tänka på när Milbury lägger ut texten för er i nu i pausen.

Laget som bli mest inspirerat och eggat och upplyft av larger than life-ikonen – den allra störste, The Greatest – som gick ur tiden för ett knappt dygn sedan.
Laget som kan lösgöra det djuriska ursinne som lyser i blicken när han på Elaine’s-stammisen Neil Leifers klassiska foto från fajten i Maine 1965 står böjd över den knockade Sonny Liston och grimaserar som ett lejon.
Laget som lyssnar på visdomsorden om att den som inte har modet att ta risker aldrig kommer att uppnå något i livet – eller att bara den som vet vad nederlag innebär kan sträcka sig ner i djupet av sin själ och hämta det sista gram av kraft som krävs när striden är helt jämn.
Laget som intalar sig att det är bäst och starkast och vackrast – och kan sätta handfängsel på blixten.
Laget som dansar som en fjäril och sticker som ett bi.
Laget som ÄR mest Muhammad Ali.
Det laget vinner den metafysiskt stora hockeymatch som nu ska avgöras i SAP Center i centrala San Jose .
• • •
Hallå från norra Kalifornien.
Här vänder vi ansiktet mot en brännande sol medan väldiga palmkronor rasslar majestätisk i kvällsvinden och brunröda bergskammar avtecknar sig mot den knallblå horisonten.
Som alltid känns det lite konstigt att gå på hockey i slik miljö.
Egentligen vill man ju bara lägga sig vid poolen med en bra Richard Price-roman och beställa in en strawberrry daiquiri – eller gå och lyssna när mariachi-orkestrar i väldiga sombreros framför smäktande serenader om a bleeding corazon, eftersom idylliska Silicon Valley-metropolen San Jose samtidigt har så stark hispanic-prägel.
Men ni känner mig.
Jag vill ha det så här.
Fuck snö och kyla och puritanska föreställningar om hockeyns traditioner.
När Stanley Cup-finalen avgörs ska den 35-gradiga luften dofta av den eviga sommarens blommor.
• • •
Och yeah, var så säker:
Stanley Cup-finalen 2016 avgörs ikväll.
Nej, keeper of the cup Philip Pritchard kommer inte hit och delar ut idrottens mest mytomspunna pokal, men likafullt.
Om Penguins vinner och går upp i 3-0-ledning är hajarna smoked.
Finito.
Harpunerade, upphängda på krok i hamnen, styckade och filéade och upplagda på serveringsfat med remouladsås.
Men om Sharks – i den första finalmatchen någonsin i Sharktank – istället slår tillbaka och reducerar är det plötsligt fight och strid och thrilla’ in Manila igen.
Så insatserna kunde inte vara högre när Lord Stanley äntligen besöker The Bay Area.
• • •
Som vi kunde ana under passet i den rustika träningshallen igår är Tomas Hertl satt ur stridbart skick.
Han kan inte spela – oklart varför; ingen har något minne av att han åkte på någon smäll i Pittsburgh.
Det är ett jäkla slag för Sharks.
– Han har, argubly, varit vår bästa spelare i de två första matcherna, som coach DeBoer med dyster min säger under lördagsmorgonens presskonferens.
Men för reportrar med intresse för blågula vinklar är det inte så dumt, för det innebär att The Melkman Karlsson kan få chansen i förstakedjan med Big Joe och Little Joe.
Det står tydligen mellan honom och gamle Big Boy Zubrus, men varför fundera?
The Melkman levererar alltid.
– Jag är redo om det blir så, jag har spelat med dem förr och trivs i det sällskapet, sa han själv utan att låta det minst uppjagad efter träningen igår.
• • •
När vi kom hit i förrgår var San Jose inte så idylliskt.
Då hade Donald Trump – ett namn jag vanligtvis bara behöver avhandla i grannbloggen – hållit valmöte på Convention Center och regelrätta kravaller utbröt när hans supportrar och arga demonstranter efteråt drabbade samman på downtown-gatorna.
Tårgasen gick fortfarande att ana i den heta luften när bloggen efter lång dags färd över kontinenten anlände framåt halv tio, men de som infann sig tidigare hamnade mitt i the action.
Inklusive Pittsburgh-spelarna.
– Jag var ute och gick och fick inte gå till hotellet som jag ville. Polisen sa nej. Det var ett jäkla liv, berättar till exempel en häpen Sunken Sundqvist.
Ja, så ser det förmodligen sällan ut i Boden.
Men ojvoj.

Det är oroligt i det här landet.
• • •
Bland allt bra pingvinerna gjorde i de två första matcherna var det faktum att de tog så oerhört få utvisningar antagligen det som imponerade allra mest.
Sharks powerplay är den sluttning där alla motståndare till slut stupar, men de fick helt enkelt aldrig, eller i alla fall nästan aldrig, ta sitt mest mördande vapensystem i bruk.
– Vi är dock övertygade om att det finns fler utvisningar där ute och att vi kommer få fler chanser i de närmaste två matcherna, spår DeBoer.
Antagligen, hemmalaget har alltid en liten fördel där.
Men kan gästerna upprätthålla samma slags disciplin är mycket ändå vunnet.
• • •
Man behöver aldrig sitta och fundera på om Niklas Holmgren kommit fram eller inte.
Det hörs, om han säger så.
Han är så glad och lycklig över att äntligen få bevaka en Stanley Cup-final på plats igen – det här är första sedan 2013, faktiskt – att han inte kan låta bli att hojta lika högljutt och entusiastiskt i pressrummet som när han sitter i kommentatorshytten och ser Brent Burns avlossa stora kanonen.
Men god bless gaphalsen från Järfälla.
Han har med sig en hel rulle Ljunglöfs Ettan åt bloggen och visserligen är min stash redan väl tilltagen, men inget går upp mot färskvara direkt från Arlanda.
Jag sitter bara här och smackar belåtet just nu.
• • •
DeBoer verkar definitivt ha förstått värdet av att åkalla Muhammad Alis spirit.
Under lördagsmorgonens presskonferens berättar han plötsligt om hur han som ung man för 30 år sedan faktiskt träffade The Greatest och fick ett eget exemplar av Koranen signerad.
Här är hela storyn:
– I wouldn’t normally share this with you, but I think considering the circumstances today. I got it 30 years ago. I was at my prom at the Royal Connaught Hotel in Hamilton. I was a 17-year-old kid. Had my tux on. I was in the lobby. Muhammad Ali walked in with his entourage. He was there for some type of appearance. I asked one of the entourage if I could meet him with my friends. He said to give him a minute. He came back to me and he said, Muhammad Ali is up in this room. Meet him up in his room in five minutes. Me and three or four of my buddies went up to the room. He got out a Koran for each of us. He wasn’t preaching or trying to convert us, he just personalized each one for us, asked us some questions about what we were doing. It was an unbelievable life experience for me. I think, considering the circumstances, how this guy transcended not just boxing and sport, but how many people he’s touched, it’s an appropriate story to tell.
Återger han den anekdoten för sina spelare med samma besjälade emfas kommer de trampa rakt genom sargen och hallväggen och fortsätta ut på Santa Clara Avenue.
• • •
Holmgren har Håkan Södergren med sig också.
Han var Elitseriens största stjärna i min ungdom, så inför honom – Påsen – blir jag lite starstruck.
Det hindrar mig förstås inte från att upplysa honom om att jag var på isen i Wiener Stadthalle 1987, med facepaint a la Puddy i Seinfeld, och firade hans första VM-guld.
– Var du? Ha ha, ja då var det kul, säger han.
Det var det sannerligen.
• • •
För övrigt utgår jag från att Muhammad Ali hyllas med a moment of silence inför kvällens match.
Annars går jag härifrån (nej, förmodligen inte, men jag blir lite sur…).
• • •
De flesta är övertygade om att hajarna kommer vinna den här duellen, för att de måste och den som måste vinner alltid mot den som ”bara” vill.
Den teorin brukar ju även jag hylla, men jag såg Penguins träning igår och är inte riktigt lika säker som vanligt.

Det var ingen vanlig träning.
– Nej, det var det inte, bekräftar Bengan Hörnqvist och ser lika beslutsam och laddad och okuvlig ut som alla var under övningarna coach Sully utsatte dem för.
• • •
Det vi får se nu är alltså den första finalmatch som någonsin spelats i Sharktank och förväntningarna får Silicon Valley att skälva som när Apple lanserar nya I Phone-modeller.
De lokala hockeyfansen – och de är lika många som de är högljudda – har väntat så länge, så länge.
– När vi vann konferensfinalen kom människor med tårar i ögonen fram och berättade att de haft säsongskort i 25 år och aldrig trodde de skulle få vara med om detta. Att vi spelar Stanley Cup-final betyder verkligen något för människor här, berättar DeBoer.
Jag räknar med ingenting mindre än det värsta jävla stället någonsin när läktarsektionerna fyllts och pucken släpps.
• • •
Senast hade vi ju ett långt och trivsamt samtal om om musik och sång.
När jag nu, tre dygn senare, hälsar på den härlige Doc Emrick tittar han på mig som någon han inte riktigt kan placera och hejar som man gör när man känner sig osäker på vem fan det är som verkar så tjenis.
Men han träffar ju så många, det kan inte vara lätt…
• • •
Pressläktaren i SAP Center är ligans minsta, den har inte plats för mer än 25 textslavar, så NHL har fått bygga tidernas auxillery-box högst upp i ena kurvan och där sitter vi resterande hjon 250 inklämda nu.
Det kommer bli trångt och obekvämt och svårt att skriva – men än sen?
Vi får se en Stanley Cup-final.
Då får det vara hur det vill.
För övrigt var några av oss med redan i Igloon i Pittsburgh 2008 och 2009 och inget kommer någonsin kunna vara mer prövande än auxillery-boxen där.
• • •
Förra gången han skulle spela Game 3 i en Stanley Cup-final låg han under med 2-0.
Nu är situationen den rakt motsatta.
Så även HBK-kedjans blågule representant är ruggigt laddad inför den här thrillern.
– Om vi gick upp i 3-0-ledning…det vore så fruktansvärt jävla bra, säger Hagge och det är nästan så det darrar i stämbanden.
• • •
Ingen i San Jose verkar dock ha trott att det skulle spelas hockey i juni, för de har laddat på med evenemang som om livet hängde på att almanackan fylldes.
I förrgår var det som sagt Donald Trump-möte, igår Andrea Bocelli-konsert här i hajtanken och fotbollslandskamp mellan USA och Colombia – och på måndag är det en jättekonferens.
Det vittnar om brister i det lokala självförtroendet, tycker jag.
• • •
Douglas Murray har inte hunnit hit ännu – han sikter på Game 6, ”när Sharks har chansen att avgöra” – och kollar istället på tv hemma i skärgårn.
Fast det har visat sig vara en utmaning när timmen blir så sen som den ofta blir när matcherna spelas på amerikanska västkusten.
– Jag har otroligt svårt att hålla mig vaken och fattar inte hur mina föräldrar och morfar orkat i alla år. De är fan inte kloka, skrockar han.
Well, morfar är ju Lasse Björn.
Han är gjord av en alldeles särskild sorts virke.
• • •
Som alla som följt den här bloggen under längre tid vet får jag alltid jordbävningsångest när jag är i Kalifornien.
Nu med.
Om en 7.5:a smäller av nu, då blir det bara flisor kvar av den här provisoriska boxen.
Buhu.
• • •
Jag kan fatta att det finns såna som tycker att det blir tjatigt med alla Sidney Crosby-hyllningar hela tiden.
Däremot kan jag inte fatta att inte alla ser – eller vill erkänna – att han faktiskt VARIT en helt magnifik general sedan tredje-fjärde matchen mot Tampa.
Conn Smythe till Sid, det är vad jag börjar tro.
• • •
För några dagar rasade en liten kommentatorsspårsdebatt om huruvida bloggen sett några matcher i San Jose tidigare eller inte.
Jodå, jag har gjort två-tre fajter som utsänd för Bladet – framförallt 2010, när Dogge gjorde sig redo för OS i Vancouver.
Men framförallt var jag och min fotografkompis Jonas Berggren faktiskt här och såg det ursprungliga Winnipeg Jets ta sig an Ulf Dahléns hajar våren 1995.
Vi höll på med ett reportage om nattlivet i Silicon Valley för kortlivade tech-magasinet Hallå och passade förstås på att att gå på hockey.
Jag minns inte så mycket mer än att vi tyckte det var väldigt häftigt att fansen bildade hajkäftar med händerna till det suggestiva ledmotivet från ”Jaws” – och att Arto Blomsten lirade med Jets.
Jonas Berggren är nämligen hängiven djurgårdare och skrek oavbrutet på ”Ärtan”.
Ja, nu vet ni det också.
• • •
Matt Murray, Penguins rookie-sensation till keeper, har aldrig varit i Kalifornien tidigare, berättar han.
Men nu är han här och hey, varför inte börja med en Stanley Cup-final.
• • •
Pretty Boy Jonta från Viasat?
Jojo, han är med här också – till sist.
Hans plan från Pittsburgh i förrgår ställdes dock in, så han fick slagga på dystert flygplatshotell och och kom instörtande först igår kväll.
Sånt SKA hända finalrookies, det är så man blir härdad och lär sig att detta inte är en lek…
• • •
Det är långt från Pennsylvania till The Golden State, men några hängivna pingvin-fans är det som följt oss över kontinenten och nu sitter mitt i hajstimmet med sina svartgula tröjor.
Starkt jobbat.
• • •
Okej, för att knyta ihop boxningssäcken gör vi det på det här sättet:
I blå ringhörna, The Western Conference Champions – San. Jose. Shaaaaarks.
I gulsvart ringhörna, The Eastern Conference Champions. Pittsburgh. Peeeeenguins.
Let’s get ready to rumbllllllle!

Liten bildkavalkad från en day off i San Jose

PITTSBURGH – SAN JOSE 2-1 (Slut, OT)
• • •
Pingvinerna och deras rookies…
Först blir Rust Never Sleeps Game 7-hjälte mot Tampa – och nu slår Conor Sheary till i sudden death.
I fucking Stanley Cup-finalen.
Coach Sullivan visste vad han gjorde när han plockade med sig de där kidsen upp från Wilkes-Barres.
• • •
Det är Groundhog Day för Pete DeBoer.
Så här började även förra Stanley Cup-finalen han var inblandad i, med Devils 2012.
Fast då var det efter två hemmamatcher han fann sig i 0-2-underläge.
Nu har hans hajar två hemmamatcher på sig att utjämna finalserien.
Så han behöver inte vara fullt så vresig som på kvällens presskonferens…
• • •
Man kan också säga:
Pingvinerna och deras sudden-avgöranden.
Det var fjärde gången under årets playoff de tog hem
Tillfälligheter?
Inte det minsta.
Dom som har DET – som Kings för två år sedan – vinner alltid sina övertidsdraman och dom gör det för att dom har rätt sorts killer-instinkt.
• • •
Det är inte bara DeBoer som tjurar.
Logan Couture fräser om att Crosby alltid tjuvar vid tekningarna.
– Men dom låter honom hållas. Han är ju Sidney Crosby, heter det.
App app.
Den som börjar gnälla och fokusera på fel saker går det alltid åt skogen för.
• • •
Humor.
Vi kommer inte ha tillgång till Sharktank på fredag.
För då är det konsert – med Andrea Bocelli.
Time to say goodbye, eh?
• • •
Sheary berättar att Crosby före sista tekningen förklarade hur de skulle göra.
– Han planerade hela varianten och det blev precis som han sa att det skulle bli.
Rätt briljant.
• • •
Jag har redan fått indikationer om att jag och Eken, faktiskt, kan ha plåtar till NBA-finalen i Oakland på söndag.
Det kan man inte missa om tillfälle ges, right?
• • •
Det lyser i ögonen på Hagge efteråt och det går ju att förstå.
Han har spelat Stanley Cup-final förr, men aldrig varit i ledningen.
– Mm, senast låg jag under med 2-0 efter två matcher. Nu ska vi försöka ta nästa också. Och spelar vi som idag är vi inte lätthanterliga, säger han.
• • •
Jublet i Consol när Sheary stänkte in pucken…wow.
Det ringer fortfarande i öronen som efter en AC/DC-konsert.
• • •
Men alla ska nu ta och keep their shirts on.
Jag har följt många Stanley Cup-finaler som betraktats som avgjorda efter de två första matcherna.

Sedan händer alltid nåt som ingen räknat med.
Jag säger det igen:
Vi är alltjämt långt från avgörandet.
• • •
Tack för i natt.
Imorrn väntar lång cross continental-flight så det blir sändningsuppehåll i bloggen.
Men vi hörs från Kalifornien på fredag.

Slut, Sheary avgör. Pens vinner.
Mer sen.

PITTSBURGH – SAN JOSE 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Jaha, se på fan.
Vi får finalens första övertidsdrama ikväll.
Mot alla odds.
Penguins har ju varit överlägsna, men så kan det gå när man låter hajar hänga kvar och inte dödar matchen.
Nu är allting up for grabs.
Efter sin sena kvittering kunde ju hajarna smell the blood…
• • •
Såg ni sekvensen när Thornton slog hjälmen av Crosby och sedan crosscheckade honom i ryggen?
Crosbys reaktion:
Han åkte därifrån.
Det hade han inte gjort för tre-fyra år sedan.
The kid har blivit man.
• • •
Ja, vad sa min gamle handbollscoach Kjelle Bula:
– Det blir X. Sen vinner Penguins.
Saida i Dagnyhusen…
• • •
Det är många som har tidiga flighter till Kalifornien imorrn och inte är helt nöjda med det här.
Jag flyger dock först på eftermiddagen, så let it happen…
• • •
Hjältar?
Gör ju inget om det blir Vlasic.
Då för jag 720 dollar.
Men jag tror mer på Big Game Joel – eller Bengan Hörnqvist.

PITTSBURGH – SAN JOSE 1-0 (Period 2)
• • •
Vi anropar kustbevakningen i Bay Area:
Mayday, Mayday – de lokala hajarna is going down.
Som vi konstaterade i introt är det ingen total katastrof att ligga under med 2-0 efter de två inledande bortamatcherna i en finalserie.
Men att spela så här, att vara så här tam och blek, att få så här lite uträttat, att förefalla så här oförmögen att lösa problemen motståndaren orsakar, att ha stjärnor som syns så lite, det är mycket alarmerande.
• • •
Kessel Kessel Kessel!
Det är han som spräcker Jones nolla när HBK-kedjan brer ett tjockt lager smör på en ny macka – och i det smöret halkar backparet Dillon-Polak omkring som Dupond och Dupont.
Ojvoj.
• • •
Fram till första finalmålet i Phil Kessels karriär är det påfallande tomt i det Pages-dokument jag har öppet för att fylla med anteckningar.
Det händer inte så mycket när gästerna är upptagna med att sänka hemmalagets hastighet – och hemmalaget fokuserar på att inte tillåta gästerna att få etablera långa anfall.
Men sen så.
Showen kommer igång.
• • •
Men alltså, i en Stanley Cup-final ska man inte få göra så enkla mål som det Phil Kessel blir serverad.
Dillon och – framförallt – Polak skiter en stor, illaluktande lök.
• • •
Se där, lite större trängsel i spåret nu.
Bra så.
• • •
Hemmafansen kan inte få nog av Hagge, Bonino och Kessel.
– HBK, HBK, HBK, skanderar de så laptoppen hoppar på skrivbordet framför mig.
• • • 
Är det Viktor Norén som ska vinna Stora Finaltipset i eget majestät i år?
Rockstjärnan var den ende som hävdade att Penguins skulle svepa hajarna.
• • •
Här har Penguins lyckats undvika att ta en enda utvisning på nästan två hela perioder.
Då drar Ian Cole på sig en helt onödig – i offensiv zon.
Nu har Sharks en liten, liten chans att komma tillbaka i början av tredje.
• • •
Står och pratar med Hedbä när Billy Guerin plötsligt får syn på honom och ropar:
– Jojo! Kul att se dig
Jojo?
Den kände jag inte till.
• • •
04.00 i Sverige natten mellan 1 och 2 juni…jag antar att morgonen är ljus och magisk?
Please, berätta lite om den…

PITTSBURGH – SAN JOSE 0-0 (Period 1)
• • •
Pingvinerna flyger inte lika högt och snabbt och obehindrat som för två dygn sedan.
Men nog äger de även den här förstaperioden.
Framförallt är det en lång sekvens i mitten när de hetsar hajar till ständiga turnovers i egen zon och vore det inte för en vass Martin Jones…då hade det inte stått 0-0.
• • •
– Det var inga dumheter efter avblåsningarna, sa Bengan om första matchen.
Det är desto fler ikväll.
Han får själv en fin tryckare i korsryggen av Burns när han står och pustar i Jones målgård långt efter spelet blivit avblåst.
• • •
I måndags var det Max Talbot.
Idag är det självaste Paul Coffey som är här och – inzoomad i jumbon – eldar på Consol med handduksviftning.
• • •
Fast båda lagen är fortfarande exceptionellt noga med att att undvika utvisningar.
Typiskt nog utdöms inledningsperiodens enda när Paul Martin skickar pucken över plexit i egen zon.
• • •
Några okej chanser har Sharks också, framförallt Hertl på slutet.
Men nej.
Ännu känns det inte som att de varit i närheten av mål.
• • •
Sunken Sundqvist var i alla fall med på värmningen – och plaskade in några fina skott på Murray medan Lemmy gick loss i ”Ace of Spades” i PA:t.
Men spel blir det inte, Bryan Rust lirar, för som ni vet:
Rust Never Sleeps.
• • •
Och i det PP som följer får pingvinerna väldigt lite uträttat, trots all stjärnglans på isen.
Men är det dom som tankat PP-bränsle fel oktan inför finalen – eller Sharks som är väldigt bra på penalty kill?
You tell me.
• • •
Hur vore det med ett svenskt finalmål?
Det har inte gjorts ett på tre år.
Kryckan Krüger stod för det senaste, i Game 4 mellan Blackhawks och Bruins 2013.
• • •
Det känns som att det är Malkin-kedjan som kommer göra det ikväll.
Geno-Geno-Geno-Geno…det funkar ju också på punjabi.
• • •
Ni har noterat ändringen hos Sharks:
Nieto går in i tredjekedjan med Tierny och Ward, The Melkman får spela med Spaling och Wingels i fjärdelinan – och gamle New Jersey-djävulen Zubrus petas.
• • •
Drar Vlasic i goalwinning-lotteriet och mja; han är en ju magnifik, men han lär näppeligen avgöra några finaler.
• • •
Kan ni säga åt tjejerna som står i mitt hörn av pressläktaren och bara babblar om annat än hockey?
Bloggen blir distraherad.
• • •
Hos fotografen som mitt under pågående action tappade in ett objektiv på isen ilade det till av obehag i solar plexus, gissar jag.
• • •
Pretty Boy Jontan sveper förbi på pressläktaren.
– Nu blir det sweep, säger han.
Nåja.
• • •
Det var värst vad sömnigt det var i spåret i natt då.
Kom igen nu.
Jag ska gå och hämta en RC Cola och när jag återvänder vill jag ha oavbrutet disqus-kackel

Do you want it?
Så stod det, i glödande laserskrift, över hela isen under preludierna innan den första finalen i måndags.
Det är just frågan det.
Vill de som är inblandade i det ultimata hockeyslaget ha det som står på spel när hockeysäsongen stegrar in i juni – och exakt hur mycket vill de det?
Vad är de villiga att offra? Hur vanvettigt långt är de beredda att pressa sig själva? Vilken grad av utmattning, smärta, fara, ångest, ohälsa och blodsmak i munnen står de ut med?
Det avgör Stanley Cup Finals 2016.
Alla som spelar de här matcherna är, i högre eller lägre utsträckning, briljanta hockeyspelare.
Kvalitetsskillnaden de båda kollektiven emellan är knappt mätbar.
Det som till sist kommer skilja dem åt är det andra.
Viljan. Passionen. Dedikationen. Uthålligheten. Förmågan att, som sergeant Barnes skriker åt sina sårade undersåtar i ”Plutonen”, take the pain.
Så boys:

Prove it.
• • •
Mediabanketten igår – på en trivsam nattklubb kallad Eleven – måste tyvärr beskrivas som rätt beskedlig.
Bettman var på plats, men blev inte packad och ställde inte till med några scener.
Sorry.
Även Stanley Cup-bucklan syntes till, nyputsad och blank.
Inte heller den hamnade i trubbel – trots att den kvällen lång fick stå ut med att allehanda fyllskallar envisades med att ta selfies med den.
På eftersittningen på August Henry, en ivrigt frekventerad bar mitt i centrum, var det lite mer livat.
Framförallt blev jag under en het sekvens omsvärmad av inte mindre än fem finländare vid bardisken.
En från Sanomat, en från Yle, två från Viasat och Janne Niinimaa.
– Finland är bättre än Sverige, sa de.
Där var det spänt ett tag…
• • •
Som en något butter Anders Dahlgren tidigare idag slog fast på Twitter tycks väldigt många tyckare och pundits i Nordamerika – framförallt de från north of the border – vara övertygade om att Penguins tagit kommandot i finalen och kommer köra över Sharks.
Det är jag verkligen inte säker på.
Får de spela som i första perioden i måndags hela tiden, visst – då är hajarna smoked.
Men det kommer de inte få, lovar en sammanbiten Melkman efter onsdagens morgonvärmning.
– Vi har varit besvikna sedan förra matchen här, vi följde inte vår gameplan. De fick komma i fart hela tiden. Det ska vi inte tillåta en gång till, gör han klart.
Jag tror inte ens det är avgjort om Pens skaffar sig 2-0-ledning i kväll.
Då har de bara hållit serven – och serien kan likafullt vara utjämnad efter de två duellerna i San Jose.
Om Sharks vinner Game 2…well, då är det plötsligt press på Penguins.
Men alldeles oavsett:
Vi är långt, långt ifrån ett avgörande.
• • •
Innan gårdagens bankett var vi ett fint litet sällskap som åt middag på argentinskt stekhus.
Där beställdes bland annat medaljonger av finaste filet mignon och till den ställde servitören fram en kopp vitlökssås.

Sen ha han:
– Den här gillar Olli Määttä.
Only in Pittsburgh…
• • •
– Bonino, Bonino, Bonino, Bonino, Bonino, Bonino, Bonino!!!
Så lyder ramsan som plötsligt blivit Stanley Cup-finalens oväntade soundtrack.
Det var så den synnerligen upphetsade kommentatorn på den kanadensiska punjabi-kanalen utbrast när centern i HBK-kedjan avgjorde första finalen.
Ni ser här det obetalbara klippet här.
Inte ens den vanligtvis seriöse coach Sullivan kan låta bli att dra på smilbanden.
– De kommentatorerna är storartade, skrockar han under en i raden av presskonferenser.
– Vi slängde in det där i matchvideon vi visade för laget. Killarna fick en kick av det. Det är underhållande, that’s for sure. Jag hoppas vi får höra mer av samma sort!
Ja, men kan vi inte få en Hagelin, Hagelin, Hagelin, Hagelin också?
• • •
Brent Burns står efter värmningen i hajkammaren och ser ut som en samurajkrigare, med håret uppsatt i tofs och kroppen inlindad i handdukar.
Men plötsligt kommer det en kompis som han börjar kramas med och sedan tar han av sig ett par handdukar för att visa sina tatueringar.
Och jisses, karln är nerklottrad som en tunnelbanevagn i New York på 70-talet.
Dagens ungdom…
• • •
Äntligen, lite kvalitetstid med kommentatorsspårsfavoriten Doc Emrick!
Jag råkar ha på mig en bowlingskjorta med några toner på bröstet under förmiddagen och plötligt kommer NBC-kommentatorn fram och frågar:
– Hur är det, är du musiker?
– Nej, svarar jag, jag bara gillar att lyssna på musik.
– Jaha. Jag trodde du var musiker. Du ser ut som en sån. Ja, jag gillar också musik. Men jag spelade piano en gång för…ja, det är väl några årtusenden sedan
– Men du sjunger väl, Doc?
– Ha ha. Nej. Inte ens i duschen. Jag vill inte tortera vattendropparna.
Se där, en fin liten stund!
• • •
Rust Never Sleeps hävdar ju jag och Neil Young, men nu finns risk att Bryan Rust – hjälte-rookien – ändå måste vila.
Han är med på morgonvärmningen, men beskrivs som ”game-time decision” av Sullivan och jag tycker coachen låter klart skeptisk.
I så fall flyttas antagligen Kuhnhackl upp i kedjan med Malkin och Kunitz – och så får Sunken Sundqvist, kanske, kliva in i fjärdelinan med Cullen och Fehr.
Det vore ju ändå nåt.
• • •
Sen är det nån som vill ta selfie med Doc och han ställer glatt upp och tar den själv, men sen vänder han sig till mig och säger:
– Jag kanske kan hämta kaffe om någon vill ha också. Vill du ha en kopp?
Doc goes Eken!
• • •
Mediascrummen runt Rust efter skejten är för övrigt en av de mest häpnadsväckande jag sett.
Vi snackar sjudubbla led med fotografer och kameramän och ivriga reportrar.
Det hade han den 24-årige Michigan sonen inte ens kunnat drömma om i vintras.
Då var han en nobody i AHL.
Nu:
Hetast i Stanley Cup-finalen.
• • •
Jag hoppas ni såg att jag hade ett litet porträtt av Jumbo Joe Thornton, byggd på intervju med San Jose-generalens kompis Douglas Murray, i bladet idag.
Douglas hoppas för övrigt kunna komma till San Jose för att se historiens första Stanley Cup-finaler i Sharktank.
Då jävlar, då blir det åka av!
• • •
Det är ju egentligen nyhet, men Showtime-serien ”All Access” påminner om vilka elaka jävla saker hockeyspelare säger åt varandra i stridens hetta i stora matcher.
I en sekvens i förra avsnittet var det en haj som frågade en tunnhårig bluesman – jag minns inte vilka de var – om han ville låna lite hår.
– Du kan få låna lite skills av mig istället, fräste offret till svar.
Fan, jag skulle bli jätteledsen av den sortens personliga påhopp.
Hagge flinar.
– Man får ta det som sägs med en nypa salt. Man vet att de flesta är bra killar utanför isen men kan vara svin där ute. Man får säga vad man vill, bara det stannar på isen, förklarar han.
Men ändå…
• • •
Vi dras med promenadfascister i min krets av kollegor och jag har flera gånger uttryck mitt missnöje med att vi är ute och går så förbannat mycket i kvällsvärmen, när det finns Uber och taxi.
Det får jag igen när en kanadensare under den allmänna kalabaliken i Penguins spatiösa omklädningsrum kommer fram och pekar på min telefon.
– Du kan säkert få åka Uber från ena änden av rummet till andra om du vill, flinar han.
Hrmf.
• • •
Min gamla handbollscoach Kjelle Fredriksson – Borlänge HK:s egen Viktor Tichonov, som han ett tag kallades – har slutspelet igenom satt klockrena tips i mitt Facebook-flöde.
Idag slår han till med följande förutsägelse:
– Det blir X. Sen vinner pingvinerna på övertid.
Nu vet ni det.
• • •
Det tog – apropå de verbala övergreppen på isen – inte långt för hajar och pingviner att börja tycka genuint illa om varandra.
Ett par byten, typ.
– Det blir så. De står i vägen för oss och vi står i vägen för dem och man gör allt som står i ens makt för att få fördelar, säger Hagge.
• • •
Hade Norris Trophy-debatt vid bardiskarna igår och tror att jag – eller om det nu var saften i Pretty Boy Lindquists trendiga Moscow Mule-drinkar – skällde ut några kanadensare för deras Drew Doughty-fäbless,
EK65 ska ha sin tredje, så är det bara.
Fan, han vann assistligan fast han spelade i ett lag där det knappt fanns någon att passa till!

• • •
Bengan Hörnqvist tycker å sin sida att den inledande matchen i serien var snäll.
– Det var många tuffa men schyssta tacklingar, men inga dumheter efter avblåsningarna, säger han.
Det kommer det säkert bli ändring på snabbt.
• • •
Ah, nu känns det sådär igen.
Det är Gameday och vi vet att vi ska få makalös hockey igen, höra det brakande dånet från publiken, känna laddningen och spänningen och den förtätade atmosfären…
Så det bara bubblar i bröstkorgen.
Sjuder.
Spritter.
Kittlar.
Ja, jag fick plötsligt bara lust att berätta det.
Det finns inget bättre än det här.
• • •
På allmän begäran, här är The Blonde Viking, som han sedan ett dygn är känd som i mediautrymmena.

• • •
Bra grej för Sharks:
De vet hur det är att spela Stanley Cup-final nu.
Det visste de inte i måndags och rent emotionellt var det lätt omtumlande.
– Jo, det allting runtomkring, atomsfären…det var lite speciellt, säger The Melkman på sitt lakoniska sätt.
• • •
Pretty boy Jonta – som hans bekanta i Ångermanland med emfas understrukit att han ska kallas – är inte helt nöjd med bilden från Pens omklädningsrum.
– Du fick inte min bästa sida, säger han olyckligt.
Ha ha, givetvis har han en sån!
• • •
Det är många som brinner för Penguins i den här delen av landet – Pittsburgh skälver faktiskt i finalfeber – men inga, som det verkar, mer än Matt Cullens tre söner.
Som framgår i den här oemotståndliga berättelsen på Players Tribune-sajten är de tre experterna – sex, sju och nio år gamla – så besatta av pappas slutspelsäventyr att familjens hund under riktigt stora matcher kackar på vardagsrumsgolvet.
Väldigt roligt, om ni frågar mig.
• • •
Bloggen har samma utmärkta plats i pressboxen ikväll.
Nummer 100, närmare.
That’s me, folks.
Mister 100.
• • •
Pingvinerna var extremt noga med ett undvika utvisningsbåset i första matchen.
Det måste de vara även fortsättningsvis om de vill ha framgång.
Hajarnas powerplay är fortfarande den mest dödliga komponenten i hela finalekvationen.
• • •
Hey, plötsligt är det juni.
Snabba ryck asså.
Det är det enda lilla dåliga med det här Stanley Cup-racet.
Vårarna bara försvinner i ett virrvarr av hockeymatcher, flygresor och bloggintron.
• • •
Bilderna från omgivningarna runt Consol en och en halv timme före puckdrop är förstummande.
Det är lika mycket folk i backarna runt hallen som på Ullevi under en Springsteen-konsert.
Pittsburgh går all in, baby.
• • •
Apropå snabba ryck:
Imorrn packar vi ihop och förflyttar oss till västkusten.
Det känns som vi alldeles nyss kom hit och stod runt Bengan Hörnqvists podium på Media Day, men inledningen av finalen är redan över.
Jag flyger via Atlanta och kommer fram sent på kvällen, så räkna inte med ny day off-blogg.
• • •
NBA-spöket fortsätter förfölja Sharks.
Warriors vann sin Game 7 mot Oklahoma City, nämligen, och kommer spela en egen final – mot LeBron James Cleveland – de närmaste dagarna.
Snacka om att sno hockeyhajarnas thunder.
Men det blir tidernas sportdagar i The Bay Area och eftersom de båda ligorna sett till att matcherna i alla fall inte krockar finns det ju faktiskt läge läge att, exempelvis på söndag, åka upp till Oakland och se de ultimata basketmatcherna också.
Vår vän Mark, som tidigare jobbade på NHL men nu sköter ackrediteringarna åt NBA, lär översköljas av förfrågningar från gamla bekanta…
• • •
Roman Polak får frågan om Vlasic är Brent Burns totala motpol.
– Alla är Brent Burns totala motpol, svarar backkollegan.
• • •
Kommer ni ihåg när lag som Rangers, Flyers, Red Wings och Kings var med i det här slutspelet?
Vad oerhört avlägset det känns.
• • •
Svart kostym, svart skjorta – och en svartvit slips med sirliga mönster.

Där har ni kvällens finaluniform.
Den – särskilt slipsen – brukar garantera enorm hockey.
• • •
I Consol-PA:t 20 minuter innan värmningen:
Franz Ferdinands ”Take Me Out”.
Den har alltid fått mina juicer att pumpa och gör det nu också.
• • •
Jag glömde för övrigt att plocka med ett par skjortor när jag var hemma i New York och vände i helgen, men om några dagar checkar Eken in på hotell Biffen.
Sen ska även han åka till San Jose och tar då med sig både skjortor, snus och en nyckel till mig – som en bra äkta hälft!
• • •
Det är svårt att inte hålla lite extra på Sharks-backen Justin Braun just nu.
Hans svärfar Tom Lysiak var en av de två NHL-legendarer som plötsligt gick bort för några dagar sedan – Rick MacLeish var den andre – och får spela finalerna med tungt hjärta.
• • •
Jag trodde inte Sharks hade särskilt många fans av den sort som reser på bortamatcher, men jodå.
Det är en och annan som knallar omkring Thornton- och Irbe-jerseys i den tryckande Pennsylvania-hettan.
• • • 
Det känns som att det är läge att varna för att att nätet kommer vara svajigt även i kväll.
Det har redan blivit tungt i steget.
• • •
Okej, showtime.
Game 2 i Stanley Cup-finalen börjar alldeles strax.
Håll i er.

Det är dagen efter i Pittsburgh – men också dan före dan.
Allt som hände i Game 1 igår dissikeras in i minsta detalj – men samtidigt är blicken riktad framåt, mot Game 2 imorrn.
The pundits har kommit till följande konklusion:
Penguins vinner igen om de får fortsätta komma med fart on the rush och kan utnyttja sin överlägsna speed, Sharks slår tillbaka om de får etablera sina långa anfall och kan börja snurra i offensiv zon.
– It’s about who can force their will on who, sa någon på tv idag.
Låter som dynamiken i ett genomsnittligt äktenskap ungefär.
Själv hoppas jag det blir sprakande show igen.
• • •
It ain’t tiki in Tampa, men vi HAR ett vattenhål för after game-decompression även i Pittsburgh.
Shale’s Cafe heter det och maken till sunkig sunkbar vet jag inte om jag såg ens i East Village back in the bad day.
Men de har billig öl, man får röka inomhus (!) och stämningen är hög – inte minst till följd av att ägarna upprätthåller en liberal syn på det där med öppettider och last call.
Igår fick jag till och med hälsa på Barry Melrose längst in i ett svettigt hörn.
– Jag älskar Börje Salming, sa han.
• • •
Late Late eftersläntartips från självaste Jonas Frögren:
– Har inte sett en NHL match på säkert 10 år men vet att min gamle vän Oskar Sunken Sundqvist lirar för pingvinerna… Tror det blir 7 matcher och Sunken får en avgörande roll…
Nu är det visserligen bara sju år sedan han SJÄLV spelade match i NHL, men det tar vi inget extra för.
Frögga är Frögga och får säga vad han vill.
• • •
Bildsköne Lindquist var med på Shale’s igår och det blev lika där:
Imponerade män trodde han var hockeyproffs och ännu mer imponerade kvinnor trodde han var Alexander Skarsgård.
• • •
Ytterligare ett sent tips – efter vilket vi stänger tipsbutiken – från den förträffliga Kristin Kaspersen:
– Fantastiskt kul för San Jose att de tagit sig till final, de har ju aldrig varit det. Även om jag höll på St Louis med bland annat Patrik Berglund och Calle Gunnarsson.
Men jag tror på Pittsburgh och håller tummarna extra för Carl Hagelin som jag tycker är en grym spelare. Känns som det starkare laget. 4-2
• • •
Penguins hade optional träning i sin träningsrink ute i Cranberry vid lunchtid idag och alla ordinarie spelare höll sig borta från isen.
Utom två.
Eric Fehr – och Sidney Crosby.
Han är den siste som skulle behöva, men there he was.
Det är dedikation det.
• • •
Nä, det blir inga påföljder för Patrick Marleau.
Han förhörs inte ens av Department of Player Safety.
Märkligt, men inte längre förvånande. Godtyckligheten regerar ju sedan länge i denna liga.
Offret för Marleaus blindside – hjälten Rust – är fortfarande day to day och ingen tror att han kan spela imorrn.
I så fall lär Sunken, som Frögga kallar honom, få kliva in i finalen.
Ojvoj.
• • •
Själv har jag suttit inne på rummet och hamrat på en längre artikel hela dagen – kommer i tidningen i morrn, don’t miss.
Men nu ska jag gå för ikväll är det mediabankett och där kommer de verkliga slagskotten i den här finalen avlossas.
Rapport följer i introt före Game 2.