Sa ju att det var klart…
Herregud, det blir världens drama – men Bolts håller ut på något vis och vinner med 4-3.
Mer sen.

TAMPA – PITTSBURGH 4-0 (Period 2)
• • •
Det här är över.
Så det stänker om det.
Bolts är hungrigare och mer distinkta och aggressiva och krispiga i passningsspelet och beslutsamma i avslutningarna….ja, fan så mycket bättre, helt enkelt.
Pingvinerna har inte minsta bett i sitt agerande, får inget gjort ens i tre powerplay, slarvar och såsar och börjar dessutom bli frustrerade.
Hörnqvist hade behövt skälla lite mer i båset – redan under nationalsången.
• • •
Det är fan inte långt från att syster Sustr pangar in sitt andra mål för kvällen.
Plötsligt bestämde han sig bara för att bli en ny Victor Hedman
• • •
Ett vet vi sedan länge:
När de stora stjärnorna – den här gången Kris Letang – låter sig störas och kommer ur balans, då förlorar Pittsburgh.
Men det är antagligen omöjligt att inte bli topp tunnor supervansinnig med en fullfjädrad provokatör som Brian Boyle i fejset hela tiden.
• • • 
Vigge Hercules från Fäbodvägen på Varvet i Ö-vik har en hygglig kväll själv också.
Facit so far:
Tre assist.
• • •
Stilig uppställning legendarer som står och skrockar i pressloungen under pausen:
Larry Robin, Phil Esposito och Brian Engblom.
Man får ju buga och bocka.
• • •
Ja, det är fan en lättnad att Fehr inte gör mål på sitt friläge.
Vilket hallå det hade blivit om den flagranta high sticking Hercules-Victor blev offer för ett par sekunder innan.
• • •
Det är stor olycka för Pens om Trevor Daleys ena knä är obrukbart – och inte ser det lovande ut när han få hjälp av isen utan att kunna stödja på benet.
• • •
Suckande kollegor håller på och försöker boka nya hotellrum här i Tampaland nästa vecka.
Det är dock inte helt lätt, för något annat slags jätteevenemang pågår samtidigt – förhoppningsvis Comic-Con som bokstavligen satte färg på finalen i fjol – och de lediga rummen går att räkna på en hand.
En rutinerad biff har ju förstås det ordnat redan.
Något lär man sig ändå efter tio år.
• • •
Det är nåt hos Mike Sullivan som, rent visuellt, påminner om Carl-Johan Bergman – Dalarnas Tidningars chefredaktör.
• • •
Inga konspirationsteorier nu, Van Basten och David.
Det är – för hundrade gången – de 30 lagens ägare som styr NHL och ingen av dem skulle, efter att ha investerat hundratals miljoner dollar, acceptera att någon blev förfördelad.
Det vore kriminellt, varken mer eller mindre.
• • •
Som DN-Sven konstaterar:
Nästa match har redan börjat.
Och vilken shitshow det kan bli i den här tredjeperren, när Boyle får fritt spelrum med sina provokationer…

TAMPA – PITTSBURGH 2-0 (Period 1)
• • •
Man ska aldrig inbilla sig att man vet nånting om vad som ska hända i Stanley Cup-serier.
Här var vi alla – helt inbilskt – övertygade om att Penguins i praktiken hade avgjort serien och aldrig skulle ge sin motståndare mer liv.
Då samlar sig Tampa till säsongens period och går upp i 2-0-ledning och plötsligt har vi en serie igen.
• • •
En bra start, drömde Bolts om i förmiddags.
Det kan man lugnt säga att de får.
Redan efter 27 sekunder slår blixten ner bakom Matt Murray.
Hercules-Victor skjuter och gamle Captain Callahan styr.
Sen blir det jeflar i mig maffigt tryck i Amalie.
20 000 Ekeliw bara jublar oavbrutet i flera minuter.
• • •
It’s good to be Andrej Vasilevskij också.
Den 21-årige ryssen gör en ny monsterperiod – och ser till att Pens inte får någon utdelning under en lång sekvens när de forcerar brutalt och, känns det som, är på väg att ta över. Framförallt gör han en drömräddning när Crosby spelar fram Letang i red alert-läge.
Därmed har ju Tampa i praktiken hamnat i samma situation som sina motståndare.
Även om Bishop blir hel och kan spela – kan de verkligen byta ut Vasy?
• • •
Syster Yster Uster, av alla oväntade träben, kommer stormande upp genom slottet, får en macka med räksallad av Kucherov och smäller in tvåan hur snyggt som helst.
Den var oväntad.
• • •
Pingvinerna talade i morse om att de var helt förvissade om att de skulle få tas med ett helt annat Lightning idag och att de skulle kunna hantera det.
Not so much.
Det är en sak att prata, en helt annan att göra.
Bolts är hungrigare, mycket hungrigare, och det ger omedelbart utslag såna här gånger.
• • •
Isen verkar vara i bedrövligt skick.
Helt under isen, rentav.
• • •
Det tycks vila en förbannelse över matchvärmningarna i den här serien.
Nu är det Tyler Johnson som får en puck i ansiktet och tvingas ta sig ut i omklädningsrummet.
Hallå.
Han kan spela, visar det sig till slut – fast med heltäckande galler, som en liten tv-puckskrabat.
• • •
Nåt säger mig att Mike Sullivan inte ser med helt blida ögon på too many men-utvisningar.
• • •
Captain Callahan gör sin bästa period på hela säsongen.
• • •
Det syns för övrigt tydligt att Tyler Johnson inte är helt återställd efter Kunitz knätackling i första matchen.
Under normala omständigheter hade ingen kommit ikapp honom under ett friläge som det han bryter sig loss i i den här perioden.
• • •
Att de börjat kallat Pittsburghs hetaste lina för HBK-kedjan vet jag inte om jag köper.
Det är för mycket Örjans Vall över det.
NCP-kedjan (Nick, Carl, Phil) låter enligt mitt förmenande tuffare.
• • •
Även Tim Erixon är uppsatt som scratch för Penguins.
Betyder det att också han är här och bag-skejtar med Boden-Oskar?
• • •
Plötsligt byter de så Johnson får heltäckande visir istället.
Kanske lånade astronauten ut sitt?
• • •
Ju längre jag och DN-Sven glider utåt kanten på pressläktaren, desto sämre ser vi.
Nu har vi inte bara Bill Guerins begynnande flint i vägen.
Nåt slags räcke skymmer sikten av ena sarghörnet också.
Det är Larry Robinsons fel.
Må han få nageltrång.
• • •
En av Tampas reserver heter Dylan Blujus.
Det tycker jag är kul.
• • • 
Lite övertidsdrama så här på fredagskvällen, skulle inte det sitta fint?
• • •
Ska det vara apelsin- eller äppeljuice?
Nej, tack – Blujus
• • •
Så inte bara till Pittsburgh imorrn – tillbaka hit på tisdag också.
Börjar se oundvikligt ut.
• • •
Nu ska jag gå och lägga krokben för Larry Robinson.

Sent igår kväll var det en vän som höjde ett glas till skål i den varma kvällsbrisen på den gistna veranda där merparten av det cirkussällskap som följer den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2016 för olika sorters media firade en ledig kväll.
Sedan utbrast han:
– It’s good to be us.
Hear hear, svarade bland andra jag och för det hade jag fått svåra bannor av min skrockfulla mormor.
Så menade hon att man inte kan utmana ödet och om man ändå gör det är man efteråt tvungen att ta i trä, göra korstecken och gå ut och spotta två gånger i varje väderstreck.
Så det har jag nu gjort.
Men självgodheten och arrogansen be damned – min vän från Ontario hade ju rätt.
Just nu är det good to be fucking us.
Det finns ingen kick i hela världen lika berusande som den man gång på gång på gång får uppleva när man kuskar runt i Nordamerika och följer två magnifika hockeylag indragna i en sen Stanley Cup-serie som gäller allt och lite till.
Jag har många gånger genom åren, i den här bloggen, försökt ge ord åt den eufori som bokstavligen sköljer genom mitt blodomlopp de här dagarna och veckorna – utan att lyckas.
Det går inte att beskriva den ultimata lyckan, den maximala glädjen, den hundraprocentiga hänförelsen.
Men var så säker:
Det bultar febrigt och exalterat i bröstkorgen på alla som nu slår sig ner i de behagliga fåtöljerna i pressboxen i Amalie Arena i centrala Tampa för att se Game 4 mellan Tampa Bay Lightning och Pittsburgh Penguins.
It’s good to be us.
• • •
Han var inte med på träningen igår eftermiddag, så jag fick onda aningar om att den passionerade Bengan Hörnqvist skulle komma att missa sitt livs största matcher; det såg ju inte så bra ut när han i förrgår träffades av ett skott på högra handen, bara släppte klubban och svårt grimaserande försvann ut i omklädningsrummet.
Men det är tydligen cool.
Han görs visserligen inte tillgänglig för media idag heller, men han deltar i morgonskejten och ser ut att kunna använda tassen precis som vanligt och efteråt meddelar coach Sullivan att han definitivt kommer spela ikväll.
Gott så, ingen hade lidit mer av att inte kunna hjälpa sitt lag under säsongens klimax.
• • •
Verandan vi satt på igår kväll tillhörde The Dubliner, ett etablissemang beläget längs den ystra nöjesgatan South Howard Street, och medan palmerna rasslade i kvällsvinden och de små kulörta lamporna dinglade på sladdar som spänts över själva däcket gjorde Sharks och Blues upp på en hel serie tv-skärmar bakom baren.
Särskilt många lika magiska kvällar upplever en homo sapiens inte under en normal livstid.
• • •
För Pens är det en stor lättnad att Horney – som de helt skabröst fortsätter kalla Hörnqvist – kan lira.
Eljest hade de ju blivit av med sin bindgalne pådrivare.
Alla har de senaste dagarna haft mycket roligt åt bilder på svensken när han – på grund av ett engagemang så glödande att han inte kan kontrollera sig själv – skäller och rumsterar och står i med både Crosby och Letang och alla som råkar komma i hans väg.
– Om det händer ofta? Det kan man säga, svarade Crosby med ett mycket roat flin när han fick frågor i ämnet efter tredje matchen.
Hagge bekräftar för bloggen.
– Ja, han får sina ryck på bänken ibland, och vi brukar sitta och skratta åt honom. Men vi gillar det också. Det får igång oss, han tänder oss. Och alla vet ju att det inte är för allvarligt, han glömmer det på en gång.
Bengan brukar enligt ryktet vara ungefär likadan när de stockholmsbaserade NHL-svenskarna tränar tillsammans i Segeltorp om somrarna; Douglas Murray lär till exempel ha varit måttligt förtjust på sin tid…
– Jo, flinar, Hagge. Han brukar säga åt Rakell då och då att han får börja trampa loss lite. Om vi inte ska ta i kan vi lika gärna åka hem, menar han. Och det är ju sant.
Ha ha, Bengan forever.
• • •
Det förekom dock oacceptabla barnsligheter på The Dubliner.
Någon fick, påhejad av en överentusiastisk bartender, för sig att vuxna män och kvinnor kan dricka U-båtar (och vi pratar här om shots som sänks ner i ölglas, inte de eminenta U-båtar som smyger under ytan i vårt kommentatorsspår, de gör man verkligen bäst i att inte försöka dricka).
Då protesterade den blågula anständighetens representant under de kulörta lyktorna.
– Ni löjliga nordamerikaner. Man ska inte leka med sin booze, man ska dricka den, deklarerade jag.
Kommentaren möttes med mer hån om utgången i VM-kvarten i Moskva…
• • •
Det ser under förmiddagen ut som att Tampa slutligen kommit på ett sätt att försvåra för Pens att komma in i offensiv zon.
Ett staket har har rests på ena blålinjen…
Det visar sig dock handla om att det är problem med isen, något slags rör har spruckit, så morgonskejten kan bara utföras på två tredjedelar av rinken.
Problemet kommer vara löst till puckdrop, lovar NHL.
Well, med tanke på hur muggy och hett det är i den här delen av världen just nu tycker jag det är ett under att det överhuvudtaget finns en is att spela på i Amalie.
• • •
Det blev muntert när Pierre McGuire under live-intervjun med Phil Kessel efter matchen i onsdags frågade hur det var med den lätt rundhylte sniperns ”breath” och Kessel uppfattade det som en anmärkning på hans andedräkt.
Särskilt kul hade hans kedjekamraterna, för när han kom till omklädningsrummet för dagens träning stod en stor balja Listerine munvatten på hyllan ovanför hans plats, ditställd av herrarna Hagelin och Bonino.
– These guys, the don’t miss much, konstaterade en fnissande Sullivan på sin förmidaggspresser.
• • •
Jag höll fast vid lojaliteten under gårdagens goal winning-draft och tog i tur och ordning Steen, Berglund, Pääjärvi och Gunnarsson (The Melkman hann en tjuv från Montreal plocka).
Det hade jag inte mycket för.
Blues gör ju inga mål överhuvudtaget längre.
Att bli nollad två matcher i rad i en konferensfinal…det är verkligen, verkligen inte så lyckat.
Men Hitchcock och co har helt enkelt inga svar längre.
Sharks är för bra, punkt och slut.
• • •
Newsflash:
Vigge Hedman ska gifta sig med sin Sanna.
Bröllopet står hemma i Örnsköldsvik nästa sommar.
– Ja, jag friade för ett tag sedan. Det var oerhört nervöst, berättar han.
Och här trodde vi att Hercules-kärran från Fäbodvägen helt saknade nerver.
Men det är klart, att försöka ta pucken av Patrick Kane och Sidney Crosby och John Tavares är en sak – att blidka en skönhet från Ångermanland en helt annan.
• • •
I St. Louis var det en Lars Winnerbäck-kopia som smög omkring i omklädningsrummen.
Här är det en Göran Stangertz-dito
Jag lovar, mannen – något slags producent på CBC, tror jag – är en tiopoängsversion av den svenske skådisen, salig i åminnelse.
• • •
Frågan är om Tampa Bay har några svar i den här serien.
Det såg inte så ut i förra matchen.
Penguins har helt enkelt – som vi varit inne på så många gånger – för många offensiva vapen.
Får motståndarna stopp på en kedja tar bara nästa – företrädesvis den Hagge, Bonino och Kessel bildar – över.
– Ja, säger Vigge, de är väldigt bra. Men vi har fortfarande chansen. Vi började väldigt bra senast, det var nog den bästa hockey vi spelat under hela playoff, och om vi bara fått in några puckar hade det blivit annorlunda.
Ja, det där är helt avgörande.
Bolts får inte så värst många chanser – för de har inte pucken så ofta – så de fåtal de ändå får måste ovillkorligen resultera i mål.
Annars är det definitivt kört.
• • •
God bless Joe Thornton.
Han spelar inte bara sitt livs mest bländande hockey just nu.
Han är en stjärna i civila kläder också.
När han igår fick frågor om sin fantastiska form svarade han, med ett brett leende:
– I know I’m a great player.
Så vill jag höra Zäta säga nästa säsong!
• • •
Idag har bloggen ett litet moment med Doc, i Tampas omklädningsrum.
Han håller på att bli omkullsprungen av de kameramän som alltid rusar omkring som Game of Thrones-riddare och knockar fredliga journalister med sina åbäken till kameror.
– Watch out, Doc, hojtar jag när han i sista ögonblicket duckar för ett livsfarligt objektiv.
Då kluckar den gamle estradören mycket glatt.
Se där, vi är buddies!

• • •
Om jag nu ska lyda mormor – apropå salig i åminnelse, 104 år blev hon och spred inget annat än visdomsord omkring sig, in i det sista – och blidka gudarna ytterligare litegrann efter ”it’s-great-to-be-us”-kaxet kan jag ju påpeka att det blir lite svettigare när slutspelsserierna fortsätter länge och cirkussällskapet tvingas ut på långflygningar var och varannan dag.
Det är de inledande två omgångarna, när vi slår läger i de inblandade städerna, som verkligen är the shit.
Jag åkte på min första lägerresa av den typen när Rangers mötte Atlanta Thrashers i slutspelet 2007 och blev helt förälskad i upplevelsen.
Jag kände ingen och umgicks bara med mig själv i den fuktiga Georgia-kvällen, men det var fullständigt betagande bara att få kliva in i bubblan och leva i en slutspelsserie i några dygn.
Därefter har jag, kan man gott säga, aldrig åkt hem igen
• • •
Precis när jag skriver detta, i det provisoriska pressrummet i korridoren en halv kurva från omklädningsrummen, promenerar Kris Letang förbi – i supersnygg vit kostym.
Det kallar jag swagger.
• • •
Greg Wyshynski – a.k.a Puck Daddy – är ju bara bäst ibland.
Tidigare idag fick han spydig respons av Ted Leonsis – Washington Capitals ägare – på en tweet och svarade omedelbart:
”I’d respond, but I’m covering the conference finals. Ever seen them? Pretty exciting”.
Ha ha, snacka om burn!
• • •
Det HÄR verkar det som att man inte får missa.
En ”Road to Winter Classic”-variant på Showtime – fast från slutspelet, när det verkligen är for real.
Titta och rys.
• • •
Oskar Sundqvist är det tveksamt om vi får se – i alla fall ikväll.
Men den väldige Boden-sonen ser ständigt till att hålla sig redo – med idioten.
Det är den han och övriga healthy scratches får ägna sig åt efter värmningarna på bortaresorna.
– Ja, suckar han, vi spelar tre-mot-två mot coacherna. Om de vinner får vi gå av. Men om vi vinner, och det gör vi ju för det mesta, får vi bag-skejta och köra idioten hur länge som helst.
Det här är inte semesterresa för någon…
• • •
Idag – 20 maj 2016 – fyller min allra bäste vän, som jag kamperat ihop med sedan vi var fjorton och femton, 50 år.
Bloggen ber att få utbringa ett rungande grattis för Alle.
Love forever, brother.
• • •
När Bengan fick en puck i huvudet under värmningen i andra matchen i Consol Energy blev det jäktigt för Bodens finest.
Han fick kasta på sig utrustningen medan landsmannen syddes – bara för att sedan ta av sig den igen, för det krävs förstås mer än ett jack i pallet för att stoppa en matchpeppad Hörnqvist.
Den händelsen har för övrigt varit föremål för road intern utredning.
– Ingen har velat erkänna att de sköt den pucken, men coacherna har studerat videoupptagningar noga och kommit fram till att det nog var Kessel som drog en puck i ribban och sedan studsade den i huvudet på Bengan, berättar Oskar.
Well, den som går med hjässan bar…det är ju ett gammalt ordspråk.
• • •
Apropå hjässor har jag Bill Guerins och Pascal Dupuis i blickfånget ikväll också.
Få se om de är lite lugnare den här gången.
De hade mycket svårt att hålla inne med jublet när pingvinerna scorade i förrgår.
• • •
En och en halv timme för puckdrop – då varvar Tampas egen astronaut upp med lite dans på öde läktare.
Visst är det vackert?

• • •
Är detta sista chansen för Bolts?
Det känns så.
Om de hamnar i 1-3-underläge är de nere i brygga och får svårt att överleva söndagens orkan i Pittsburgh.
Ja, de vände 1-3-underläge mot just Penguins i första rundan 2011.
Men det var en annan tid och ett annat Pittsburgh.
Tåget går ikväll.
• • •
Bloggens outfit i aftonens dans:
Svart kostym, svart skjorta, svarta skor – och en rosa slips.
När det är Game 4 måste man våga lite…
• • •
För pingvinerna är läget glasklart.
De ska ha 3-1-överläge inför hemmafajten på söndag.
– Ja, det är absolut målet. Och gör vi bara som vi ska och spelar som i förra matchen, då ska det gå, klargör Hagge.
• • •
Det finns olyckligt nog inga direktflighter mellan Tampa och Pittsburgh, så jag får ta mig upp till LaGuardia imorgon – och först därefter till västra Pennsylvania.
Givet att det går som det ska med connection i New York landar jag först vid 18.00, en och en halv timme före matchstart i San Jose.
Så det blir en kommentatorsspårsblogg från hotellrummet då. Showen är er.
• • •
San Jose Sharks har fyra spioner, med Larry Robinson i spetsen, på plats i pressboxen ikväll (varmed trängseln har blivit betydligt mer påtaglig, grrrr).
St. Louis har bara en.
Något kan man antagligen utläsa av detta faktum.
• • •
Staden Tampa vägrar dock sluta hoppas.
De små vimplarna smattrar i sidorutorna på nästan alla bilar som dundrar förbi i downtown, Hedman och Stamkos stirrar mot oss på jättelika fasaddukar överallt och ingen pratar om något annat än att man aldrig kan räkna ut Bolts.
Ekeliw hade blivit tårögd om han varit här.
Och varför är han inte det, egentligen?
Sicken medgångslirare.
• • •
Enligt mina källor var det grym atmosfär i Sharktank igår – och ännu värre lär det bli morrn, när det är Saturday Night och allt.
Det är inte utan att man börjar längta lite till Kalifornien.
Apropå det.
Ni missade väl inte den här intervjun med San Joses assisterande coach idag?
• • •
Bortsett från att de måste go for the kill när de väl får chanser är det bra om Bolts gör det lite svårare för pingvinerna att komma till avslut också.
Gästerna avlossade nästan 50 skott mot Vasy i Game 3.
– Det är generande att det får hända på hemmaplan, slog smooth talkin’ Cooper fast efteråt.
Precis.
• • •
När jag promenerar tillbaka till Marriott efter morgonvärmningen driver ett av de typiska slagregnen in över downtown Tampa och trots att jag är ”hemma” på bara några minuter hinner vätan sabba min ackrediteringsbricka.
Officiellt heter Sexy Per nu Pe Urman.
• • •
Från Kalifornien rapporteras det att Blues startar med Allen imorrn.
Ah, när man väl börjat med sånt där…det är inte ofta det lyckas, om vi säger så.
• • •
Något säger mig att det här är kvällen när det lossnar på allvar för Geno Malkin.
It’s overdue, liksom.
• • •
Klockan är bara 17.00 i Kalifornien när den här matchen börjar, men det är ändå helt givet att den andra delen av cirkusen – den som följer väst-serien och förenas med oss först i finalen – just färdigställt en goal winning-draft och placerat sig i lämplig bar.
Det känns fint att veta på något sätt.
• • •
Hey, får ett vänligt leende av Phil Esposito – eller E-spÅÅ-Si-TÅ, som Ekeliw kallar honom – när vi möts i toakön.
Vad kan man mer begära av en fredagkväll?
• • •
Time, folks.
Game 4 i Eastern Conference Finals ska avgöras.
Och håll med:
It’s good to be alla som älskar storartade hockeymatcher.

TAMPA – PITTSBURGH 2-4 (Slut)
• • •
Känslan är den här:
Tampa kommer få mycket svårt att vända det här.
Med det sagt – mot Tiki-baren.
Innan jag lämnar er får ni dock en amatörmässig liten bildresumé över den bloggens långa färd från natt till natt.








Den strävsammaste av följeslagare, med på alla Stanley Cup-slutspel sedan 2011…





Förklaring: Så ser en biffs hotellsäng ut efter en pre game-nap

Det är över, överlägset Pittsburgh har 4-2 med 22 sekunder kvar.
Mer sedan.

TAMPA – PITTSBURGH 0-1 (Period 2)
• • •
Andraperren följer samma manus – nästan hela vägen.
Bolts börjar bra och tvingar Murray till big boy-spel i några minuter – men sen tar gästerna över och nu skapar de tidvis sån ohygglig press att det inte SKA kunna vara mållöst.
Och till slut är det inte det heller.
Hagge – vad sa vi? – är som vanligt där han ska och stöter in en retur när bara tio sekunder återstår.
Ingen kan påstå något annat än att det är både logiskt och rättvist.
• • •
Vasy alltså.
Vigge ljög uppenbarligen inte när han för några dagar sedan fyllde min lur med försäkringar om att han inte kände sig det minsta orolig över att ryssen skulle behöva vikariera för Big Ben.
Den unge mannen är ju helt fenomenal.
Bäst på plan.
• • •
Doc-debatten har vi ju tragglat oss igenom vid åtskilliga tillfällen genom åren och positionerna förbli låsta, min också. Jag tycker han är en trivsam Arne Hegerfors-Lars-Gunnar Björklund-karaktär och förstår precis varför den breda publik som kanske inte är så jätteinne på hockey tycker om att lyssna på honom.
• • •
Frågan är vad Cooper ska göra.
Pens är för bra i offensiven, de går inte att stoppa såna här kvällar.
• • •
Märkligt, ändå, att Määttä är petad.
För bara några månader sedan trodde jag Pittsburghs lycka hängde på att han skulle kunna logga minuter som en hel Chicago-back i fjolårets slutspel, men there you go.
Det är inte alltid lätt att vara ung på den stora scenen – i synnerhet inte efter par hjärnskakningar…
• • •
Wonderkid Drouin fick sig en ny lektion här.
Perioderna pågår i 20 minuter i Stanley Cup-slutspelet och den som tror att det går att slappna av efter 59.50 blir obönhörligen straffad.
• • • 
För övrigt såg jag Pierre McGuire äta frukost på hotellet i morse.
Han petade lite i ett löskokt ägg och såg inte helt belåten ut.
• • •
Capstronautens bror är här i år också – i full Nasa-mundering.
Frågan är bara var originalet, han i Washington, tog vägen.

Det har vi aldrig fått något svar på.
• • •
Jag börjar förnimma de varma kvällsfläktarna som sveper genom den öppna tikibaren runt midnatt…
Men först:
Ytterligare 20 minuters sprakande hockeyshow.
Minst.

TAMPA – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
Men dra mig i sömntutan.
Efter tvenne slow-and-funky-uppvisningar i Scottrade Center blir man ju snudd på chockskadad av att se det här.
Tempot, vändningarna, målchanserna, all action…det är som att ha druckit päronsoda i ett halvår och plötsligt få svepa ett dricksglas tequila.
• • •
Bolts inleder bäst – ja, den ursinniga starten måste ju få Ekeliw att hoppa upp och ner i soffan hemma i Örby – men de lyckas inte omsätta ett batteri utsökta chanser och i takt med att perioden går tar pingvinerna över mer och mer och nu är känslan snarare att det är Vasys förtjänst att det fortfarande står 0-0.
• • •
Det syns direkt att Hagge tänker ha en SÅN kväll.
Så fort han är inne händer det nåt, han far över isen som Joe Pesci pratar i ”Goodfellas”, han går inte att få tag i.
Matcher den ettrige geparden inleder på det sättet slutar nästan alltid med att han gör den avgörande skillnaden.
• • •
Enda jobbiga med kvällens pressläktarplats är vi sitter på andra radan och att ett par huvuden på den nedanför skymmer lite av sikten.
Jag försöker trösta mig med att det åtminstone är Bill Guerins huvud…
• • •
Fast hemmalaget är rätt bra i egen zon också. Framförallt backchekar forwards föredömligt. Tänk att även sånt kan vara så njutbart.
• • •
Men halleluja, inte nog med DN-Sven.
Vem mer dyker upp i pressboxen om inte Björn Oldeen från CMore..
Det blir nästan nostalgisk overload för bloggen.
Han bevakade ju ett antal Stanley Cup-finaler för dåvarande Canal Plus under 00-talet – inklusive båda mellan Detroit och Pittsburgh – och var ett lika kärt som stående inslag i detta forum.
Nu är det bara fotografen Jocke – känd som Rumsgrums, var det inte så? – som saknas.
• • •
De vet fortfarande hur man kreerar mäktiga, effektfulla matchintron i den här hallen.
Det blinkar fortfarande blått – som i en Adolphson-Falk-dänga – framför mina stela gamla näthinnor.
• • •
Särskilt uppmuntrande är det att se att Oldeen har sin laptop med sig.
Mitt under finalserien 2009 gick min sönder, men han kom till undsättning och lät mig köra en hel liveblogg på hans PC.
Sedan dess är han en av bloggens made guys.
• • •
Den östeuropeiskt färgade ”I-belive-that-we-can-win”-ramsan börjar rulla i bortre kurvan redan efter någon minut och plötsligt slår det mig.
Den började ju verkligen här. Sedan har den spridit sig och är nu till och med Hillary Clinton-supportrarnas gimmick.
• • •
Det är Sven som ser det:
På kepsen den andra världskriget-veteran dom presenterar i Amalie innan nationalsången har på huvudet står:
”Kamikaze survivor”.
Den kan Vasy låna om Pens får fortsätta trycka på som i slutet och han ändå lyckas hålla nollan.
• • •
Doc forever!
Det är bloggens officiella hållning.
• • •
Här håller dom ibland med pizza i pauserna.
Så nu ska jag slå en lov i pentryt och se hur det ligger till med den saken.

Sammanlagt gjorde 876 pojkar, män och gubbar minst en match i NHL den här säsongen.
Av dem har cirka 776 sedan länge packat trunken gått på semester.
Några kämpar om tröstpriset i Moskva, andra trampar runt på golfbanan eller ligger i hängmattan utanför sommarstugan och grubblar över vad som gick fel – och många har överhuvudtaget inte sett en rink sedan grundserien nådde sin slutpunkt för sex veckor sedan.
Blott hundra – i runda slänger, med reserver inräknade – slåss fortfarande om the beautiful reward som brann som polstjärnan på allas himmel när de för första gången snörade på sig skridskorna i höstas.
De är de utvalda.
The last men standing.
Hockeygudarnas special people.
De har förvisso fortfarande bara kommit drygt halvvägs på resan till regnbågens fot, och hälften tvingas tvingas snart förenas med de övriga förlorarna på de fashionabla artonhålsbanorna, men ändå.
Att vara bland de som fortfarande står upp när the final four vaskats fram är ett hjältedåd i sig.
Då har man stood the test.
Visat sig värdig.
Blivit kvar när Darwins teorier fått verka på största rinkarna.
I kväll ska vi se 40 av dessa överlevare göra upp i Game 3 i den östra konferensfinalen.
Now, vi har vid ett par tillfällen de senaste dygnen kunnat konstatera att gudomlig magi inte är garanterad bara för att evolutionen haft sin obönhörliga gång.
Men det är likafullt omöjligt att inte titta och bli begeistrad och gripen och förtrollad.
Vi är ju allra högst upp i hockeyns näringskedja nu – och de utvalda som får vara med har the beautiful reward inom räckhåll.
• • •
02.45 brakade larmet i mobilen loss inatt.
Jo, kvart i fucking tre.

Därmed är det moderna tidevarvets bagarväckningsrekord straffat.
Jag menar, det räcker att man måste upp före 07.00 för att det ska vara bagarväckning – och för en bagarväckning monumentale krävs blott att klockfan inte hunnit bli 05.00
02.45…det är Wayne Gretzky-nivå i dylika sammanhang. Muhammad Ali-klass. Michelangelo-kaliber.
Men kan Bengan Hörnqvist stå i målgården och bli crosscheckad i korsryggen i tre-fyra timmar per kväll så kan jag väl jag – tvingade jag mig att tänka – lyfta mitt arma huvud från den här sköna kudden och gå upp.
Och ett par timmar senare satt jag vid gaten på mytomspunna Lambert International.
Det är ruter i Biffen under slutspelet, det får ni medge!
• • •
Det är annan dynamik i den duell bloggen nu riktar blicken mot än den som varit i vårt fokus de senaste fyra dygnen.
I den är det de eviga förlorarna som i vild desperation gör upp för att slutligen och en gång för alla få slippa vara just det.
Här i öst är det tvärtom två lag med ”entitlement” pumpande i det kollektiva blodomloppet som går upp i ringen.
De tycker båda att de är bäst, utgår från att de ska vinna och uppfattar det faktum att de kan bli mästare om några veckor som ”att det är dags”.
Exakt vad det mynnar ut i för slags hockey en bastuhet kväll i västra Florida vet jag inte, men rent allmänt känns det som att de förutsättningarna genererar mer kaxighet och mindre ångest, mer optimism än rädsla, mer sisu och jävlaranamma än dragkamp och slow and funky – och det är bra det.
• • •
Man kunde ju verkligen tro att det bara är några få förtappade dårar som går upp mitt i svarta natten för att genomföra den obskyra flygningen mellan St. Louis och Tampa, men som jag häpet utbrast på twitter i svinottan:
”Hur fan kan det vara så många som ska med den här 05.30-flighten? Trodde jag skulle vara typ ensam. Det är jag typ inte”.
Nej, den skraltiga gamla Southwest-kärran var i praktiken full.
Någon rimligt förklaring har jag ännu inte fått – Tobias tes om att alla bokade när de hörde att Sexy Per skulle ut och flyga känns inte helt vattentät… – men vi kan slå fast att det var länge sen man kunde drömma om glesbefolkade flygplanskabiner.
• • •
Det var ett tag sedan, så det värmer hjärtat att se Strålle Strålman back in the swing of things i Tampas spatiösa omklädningsrum efter morgonvärmningen.
Han ser ut, och är, som vanligt.
– Ja, det är precis vad jag gjort, svarar han med ett glatt flin när jag frågar om han bara suttit hemma och lyssnat på death metal medan den brutna fossingen läkt.
Kunde tro det.
Några tips på nya fräsiga namn i den mest brutala musikens undervegetation hinner jag inte fråga om, men det kommer.
En slutspelsblogg är inte en slutspelsblogg utan några obskyra dödsmetall-rekommendationer signerade Strålle.
• • •
Klockan var väl 05.45 när vi kommit upp på marschhöjd och serveringen – sådan den nu är på Skånske Jans Southwest-flygningar – kunde börja.
Då beställda den magre, väderbitne mannen på sätet intill en rejäl bloody mary. Och när han druckit ur den bad han om en till. Sedan somnade han och snarkade högljutt hela vägen till the final descent mot Tampa International.
Klass ändå.
• • •
Bengan Hörnqvist ser frågande ut när jag berättar att jag varit i Missouri och tittat på den västra konferensfinalen.
– Varför det? Det har väl varit tråkiga matcher, har det inte?
Tråkiga och tråkiga, men, tja…inte helt oförglömliga kanske.
Men nu får jag väl se hockeykonst på desto högre nivå?
– Ja, det kan du ge dig på.
Se där, nu har ni fått det direkt från hästens mun.
Det här blir en match att se.
• • •
För första gången sedan Rangers åkte ur och Eken hem har bloggen blågult sällskap på pressläktaren i den här slutspelsdrabbningen.
DN-legendaren Sven Gustavsson bor här i Tampa sedan i höstas och är numer our man i Amalie
Kul.
Bara han inte fortsätter berätta om hur han lyckats få ett hyreskontrakt i ett av husen på andra sidan kanalen från Amalie – de jag alltid gått och dreglat över – och lediga dagar brukar promenera över till tikibaren och avnjuta solnedgången med en kall veteöl.
Då blir min avund så förlamande att jag inte kan skriva en enda rad.
• • •
Bolts har en del att bevisa i de två hemmamatcherna.
De som följt de inledande fajterna i Consol Energy är övertygade om att Pens kommer vinna den här serien.
Ja, Tampa vann första och lyckades tvinga fram övertid i andra – men Pittsburgh var, menar rätt så tvärsäkra kollegor, mycket bättre och kommer inte gå att stoppa om det fortsätter likadant.
Den stora utmaningen för Florida-laget är, precis som alla förutspådde, djupet och bredden i pingvinernas offensiv.
Mighty Hedman och headbanging Strålle kan avväpna en kedja och kanske två, men då kommer Hagge och Bonino och Kessel och ställer till det istället.
– Så är det. De har väldigt många vapen och det krävs mycket av oss, säger Strålle.
Sen gör han en konstpaus, tänker på sin gamla lagkamrat från New York en stund och säger med sitt vanliga leende:
– Fast Hagge…honom har jag ändå bra koll på.
• • •
Inget är som att byta om till kostym på Marriott Waterside och kliva ut och få en chock i Tampas ångande vårvärme
Promenaden till mediaentrén är mycket kort, men en sexy biff hinner ändå bli lika utmattad som en Top 2-back i tredje övertidsperioden.
Hur är det dom säger?
Tecken på galenskap är är att göra samma sak om och om igen och hela tiden förvänta sig olika resultat.
• • •
Hagge kluckar lätt när han hör vad dödsmetall-konnässören från Västergötland sagt om honom.
– Fast, det är lite sant…han har nog rätt bra på koll på mig. Men jag tror jag kan lura upp honom rätt duktigt ändå.
Här har vi en tung match-i-matchen!
• • •
En mindre önskvärd konsekvens av de här omänskliga bagarväckningarna är att jag tvingas ta pre game-naps – jag däckar i åtminstone två och en halv timme efter dagens värmningar  – och därmed får mindre tid på mig att hamra ihop intron.
Så räkna verkligen inte med några femton tusen tecken ikväll.
Men vi tar igen det på fredag. Då har jag mer att berätta om också, gissar jag.
• • •
Montezuma har hämnats klart, så Callahan återvänder till stridslinjerna i afton.
– Han ville vara med redan i förra matchen, men…vi har alla varit där och vet hur omöjligt det skulle varit, säger coach Cooper.
We sure have, smooth talking Jon, och mer detaljerad än så behöver ingen bli…
• • •
Det har blivit en av mina heligaste slutspelsceremonier:
När omgivningen börjar tjattra för mycket börjar jag pumpa John Coltrane i hörlurarna.
Ingen musik i världen är bättre att skriva till.
• • •
Big Ben Bishop var på isen, ensam, innan Lightnings skate i morse och Cooper tror – otroligt nog – att han kan vara aktuell för spel på fredag igen.
Men ikväll spelar han inte, så återigen är det två helt gröna 21-åringar – Vasy och Murray – som utkämpar målvaktsstriden i Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal.
Det är inget annat än mindblowing.
• • •
Ni reagerade lite väl starkt på Skånske Jans information om min flygning igår, tycker jag.
Det där är en gammal tradition i bloggen.
Redan runt 08-09 brukade den djupt flygintresserade hdf – en tidig spåretstammis som saknas varje dag – räkna ut hur jag skulle resa och förde med stor säkerhet rätt info till torgs.
Jag tyckte alltid det var lite roligt.
• • •
Ja, jag nöjer mig med att kalla Bolts-keepern Vasy. Det blir enklast så.
• • •
Skrämmer Ekeliw med upplysningen att Vigge Hedman är den ende hemmaspelare som inte deltar under förmiddagsskejten.
– Men…han skippade väl bara för att vara fräsch ikväll, lyder det oroliga svaret.
Jodå, den ångermanländska Hercules-kärran kommer svepande i ett par handdukar i korridoren utanför omklädningsrummet efteråt.
Han ska spela.
• • •
Bengan har ingen hjälm på värmningen idag heller – trots att han fick en puck rakt pallet i förrgår.
Han borde ta sig i akt.
När jag var elva-tolv år fick jag ett slagskott rakt i pannan i Gyllerinken i Borlänge och sen blev jag så här…
• • •
Åh, världens bästa jumbotron.
Och det sällsamt blå skenet.
Och den lyckorusiga, nästan Nashville-artade stämningen.
Och den eminenta pressboxen, med dess bekväma kontorsstolar.
Och…ja, alltihop.
Fan vad glad är över att vara här.
Nu åker vi.
40 stjärnor med en vacker belöning inom räckhåll ska spela en av de största hockeymatcherna säsongen 2015-2016.

ST. LOUIS – SAN JOSE 0-4 (Slut)
• • •
En sluthälsning från St Louis var det.
Den kommer här:
Godnatt!
Vi hörs från västra Florida imorgon, då kör vi på som vanligt igen.