Sharks leder med 3-0 och mindre än en minut återstår.
Jag packar ihop.
Liten sluthälsning kommer dock.

ST. LOUIS – SAN JOSE 0-2 (Period 2)
• • •
The Great White har siktats i Scottrade Center och gjuter fruktan i bluesmännen och deras anhängare med en stor, hotfull fena som ständigt skär ytan i hemmazonen.
Med andra ord:
Sharks har tagit över och äter upp St. Louis med sitt helvetiskt snabba passningsspel, sin okuvliga forechecking, sin täta defensiv och sin killer-instinkt när de får lägen.
Ja, Blues försöker bortse från sin rädsla för monstret de måste bemästra och trampar – tvingade som de är – gå framåt under andra halvan av perren men bortsett från när krigaren Brouwer sätter en jävel klockrent i stolpen här i slutet skapar de mycket lite farligheter.
Hitch får trolla lite nu.
• • •
I mittperioden får vi också se exakt hur dödligt Sharks powerplay verkligen är.
Blues går, för första gången, bort sig i dylikt lägen och pucken går som Captain Kirks laserstråle från Couture till Pavelski till Burns och han bara bombar in 2-0.
The Moose 2 är lika chanslös som älgar brukar vara när Runar laddar bössan.
• • •
Sexy Steen är tillbaka och prisa gud.
Det hade varit en tragedi om han gått sönder när han ska spela sitt livs största matcher.
• • •
En av hissarna som går mellan pressläktaren och ”event level” är trasig, så transporterna går förfärligt långsamt och jag ser aldrig någon Hedbä, trots att jag väntar in i det längsta.
Sånt gör mig nervös, Hedbä måste ju sitta där han ska när matchen börjar!
• • •
Men när hockeygudarna skonar Steen verkar det istället som att Bulan gör illa sig när han blåser in i en öppen båsdörr.
Han som lyste av lycka när han talade om att få spela den här tiden på året…det får ju icke vara för allvarligt.
 • • •
Det är virke som i Närkes segaste gamla tallar i Gunnarsson.
Han täcker fanimig ett skott med fejset nere i Elliotts målgård.
• • •
Nädå, även Berglund återvänder snabbt.
En lättnad.
• • •
Taggen, bara så du vet – den kollega du nämnde i ditt dumma, stekta inlägg är ett av de största Lundell-fans jag känner, och jag känner många såna.
• • •
De som sköter sånt åt Blues har laddat en peppvideo full med klassiska filmscener när hajar fångas, slaktas, sprängs och får Richard Dreyfuss syrgastuber inkörda i käftarna.
Ambitiöst – och tänk om de, scenerna, hade motsvarighet på isen också…
• • •
Sorry, men mycket till slutrapport blir det inte i natt.
Planet till Tampa går alltså om åtta och en halv timme och vi har en period, intervjuer och referatskrivande kvar.
Morsning korsning.

ST. LOUIS – SAN JOSE 0-1 (Period 1)
• • •
Hajarna är, ehum, på bettet från start och redan efter drygt två minuter vinner fjärdekedjan med Wingels, Braun och Zubrus tunga närkamper bakom Moose 2 och krigar in ett ledningsmål.
För oss som hoppas på underhållning och het action sitter det inte helt fel, för det knyter upp dragkampen.
• • •
Paul Martin är en stabil klippa som nästan aldrig gör fel, men shit – när papa Tarasenko bara robbar honom på pucken ser han för några ögonblick ut som rena rama Dan Girardi.
• • •
Blues penalty kill är riktigt kungligt.
Det är ett av tidernas mest potenta powerplay de kastrerar – och de gör det genom att, som Hitch förordade inför första matchen, bara skicka iväg pucken ur zon så fort de får chansen.
Det förekommer inget tramsande, inget letande efter lägen till shorthanded-baljor, inga försök att få tiden att gå.
Pang iväg med skiten bara.
• • •
För första gången på tre dygn ser jag tre Sharks-fans i St. Louis.
De har – förstås – stora lösskägg, dricker Bud Light och verkar väldigt muntra.
• • •
Lite oroande med Steen.
Han får en smäll på ena knäet och Broúwer tar bytet därpå i Backes-kedjan.
Förhoppningsvis är det bara ett sätt att låta svensken inleda pausen i förtid.
• • •
Men likafullt:
Någon gång måste Blues – häpp! – haja att de inte kan ta några utvisningar alls i den här matchserien.
• • •
Ingen bluesman har ryckt i Big Joes eller Burns Life of Brian-skägg ännu, va?
De har nog svårt att låta bli, för som Steve Ott erkände i morse:
– Vi är avundsjuka. Vi vi vill också kunna odla såna där skägg…
• • •
Scottrades nationalssångsgimmick:
De klämmer i med ett ”Blues” istället för ”Brave” i sista ordet i sista versen.
Och ingen kan klandra dem.
Detta är onekligen the home of the blues.
• • •
Jag har hajarnas reserver till vänster i pressläktarkurvan ikväll också – och merparten av dem är fortfarande mer intresserade av vad som händer på mobilskärmarna än på isen.
Ja, slutspelshockey, vad fan är det, liksom?
• • •
12-årige Wyatt Nelson – han som refererar matcher för sin blinda pappa – får göra debut i kommentatorshytt ikväll och kör riktig sändning, med pappa vid sin sida.
Snacka om att ha karriären utstakad för sig.
Om 40 år är han nye Doc .
• • •
Nu ska vi spola både is och biffens strupe.

På ett klassikt dubbelalbum utgivet för ganska precis 20 år sedan berättar Ulf Lundell om hur det är på andra sidan drömmarna.
Det är just dit pojkarna och männen som utkämpar Stanley Cup-slutspelets konferensfinaler längtar nu – som de aldrig tidigare längtat efter någonting.
Till den förlovade stund då drömmarna uppfyllts.
Då de nått fram.
Då ett begär som bultat i bröstkorgen hela livet till sist stillats.
Några av dem erkänner det, andra inte – förmodligen inte ens för sig själva.
Rädda för att framstå som så självsäkra att de tar ut nästan otänkbara triumfer i förskott bara borrar de ner huvudet och muttrar bistert om en match i taget, en match i taget och en match i taget igen, tack för kaffet och de klatschiga rubrikerna.
Men Patrik Berglund, den västmanländska bjässen i St. Louis Blues, hymlar inte.
Han omfamnar tanken på att han befinner sig närmare sina drömmars mål än någonsin tidigare och bara behöver vinna sju matcher till för att få ta i den mytiska Stanley Cup-bucklan.
– Jag tänker på det varje dag. Jag vet inte inte om det riktigt går att beskriva hur det känns, men det skulle med all säkerhet vara det största som någonsin kommer hända mig. Och jag tycker den tanken hjälper mig att vara taggad och positiv och ha den här sköna feelingen vi skaffat oss genom att spela så här sent på året, säger han och kisar exalterat under blå kepsskärm när bloggen träffar honom i Blues omklädningsrum efter morgon-skejten som traditionsenligt föregår andra mötet med San Joses hejar.
Som sagt:
Andra vill inte vara lika öppna med den sortens tankegångar.
Men innerst inne är det garanterat likadant för alla som kommit så här långt på den oändliga resan.
De fantiserar, febrar och föreställer sig hela tiden hur det skulle vara i ögonblicket när sista matchen är avgjord och de står som mästare på en isplätt i St Louis, San Jose, Tampa eller Pittsburgh.
Det är just därför vi får se den bästa, mest emotionellt laddade, desperata och fängslande hockeyn i världen i NHL-rinkarna nu.
Längtan efter det som väntar på andra sidan drömmarna är en urkraft som kan få människor att göra nästan vad som helst.
• • •
Igår blev det till sist lite ramalama i St. Louis-natten.
Ett sällskap a tio mediafigurer av olika sorter och konfigurationer – de flesta mer eller mindre kompatibla med Alex Steens sexighetsideal – hamnade på en av de stora sportbarerna i Ballpark Village utanför Cardinals Busch Stadium.
Vi åt nachos-bomber, skålade skabröst på portugisiska – fråga inte – och gjorde matchen mellan Penguins och Lightning till årets gambling-happening.
Jovisst, very ambitiöst. Först var det draftlotteri och sedan draftade vi tänkbara game winning goal-skyttar. Jag fick nummer fyra och tog under de fyra rundorna Hörnqvist, Hedman, Sundqvist och Kuhnhackl (Hagge och Strålle stals av tvenne kanadensare, skandalöst nog).
Det hade jag inte mycket för, det var drafttvåan – jo, faktiskt, Kessel gick före Crosby – som avgjorde, men man måste vara lojal i den här branschen.
Och kul hade vi.
• • •
Bulan Berglund är överhuvudtaget vad som här borta brukar kallas ”a great quote” denna regniga morgon vid porten mot väst.
När jag påminner om att coach Hitchcock för några dagar sedan påstod att han aldrig sett den väldige svensken spela bättre hockey ruskar han leende på huvudet.
– Det kan jag tyvärr inte hålla med om. Han har varit här i fem år och under den tiden har det varit stunder när jag spelat väldigt bra hockey. Så nej, jag tycker helt enkelt inte att det stämmer, säger han.
Den sortens uppriktighet är verkligt uppfriskande.
• • •
När eftermiddagsstiltjen under några få timmar lägrar sig i det inre i en kall nordamerikansk ishall och allt blir tyst och lugnt och blott någon enstaka vaktmästare med skruvmejsel i hand hastar förbi i korridoren utanför ett pressrum där några få tysta murvlar sitter hukade över sina laptops, då vet man att det är Stanley Cup-slutspel.
Jag är förälskad i den suggestiva lugnet-före-stormen-känslan och går någon gång under de där timmarna alltid ut till rinken och bara tar in atmosfären.
De väldiga läktarna ligger helt öde, isen blänker inbjudande i den dämpade belysningen, inget annat ljud än de envetet pumpande fläktarnas surr går att uppfatta.
Men bara några timmar senare utbryter världskrig i samma space.
Det är så…vackert.
• • •
Visste ju det, Hedbä kunde inte låta bli att börja fundera när jag bad honom om bästa Scottrade-minnet under den aktiva karriären.
– Det var ändå ganska lätt. Jag stod en match med Dallas när vi vann stort och jag hade två assist. Bland annat slog jag en perfekt macka över hela isen till Modano på offensiv blå och han bara stänkte in den, berättar han.
Nu ska vi bara ha ur honom tristaste minnet också, jag tar honom när han susar förbi kaffekannorna i första pausen.
• • •
Alex Steen syns inte till efter den här morgonskejten, han har försvunnit in i de delar av omklädningsrummet som är förbjuden zon för media.
Så ingen kallar mig Sexy Per idag.

Det känns lite tomt…
• • •
Innan strapatserna vid Missouris bardiskar igår åkte jag ut till Sharks hotell i Clayton – ett Ritz-Carlton med våldsamt luxuös herrklubbskänsla – och drack kaffe med The Melkman och Hedbä.
Medan vi satt i salongen och hade trivsamt och pratade om var man ska bygga hus i Skellefteå kom en episkt skäggig karl fram och morsade på sina klubbkamrater.
Han sträckte också fram näven till mig och sa artigt:
– Hej, jag heter Joe.
Jo, det är bekant.
Men nånstans är det ju sympatiskt att Herr Jumbo inte utgår från att hela världen vet vem han är.
• • •
Crosbys sudden death-mål i går var för jäkla tjusigt.
Det gick verkligen att se hur han siktade på den lilla, lilla luckan på Vasys klubbhandssida och tjong i medaljongen – där satt puckfan också.
Synd han redan gått i draften.
Vi hade ändå några hundra bucks i potten.
• • •
De flesta coacher verkar se på presskonferenser som ett nödvändigt ont och säger sällan mer än halv sju när de sitter på podier som det dom byggt i Scottrade slutspelet till ära, men den fryntlige Hitchcock är uppenbart road och håller långa utläggningar exempelvis om varför han matchar tre naturliga centrar som Steen, Berglund och Backes i samma kedja.
– Centrar är alltid de smartaste. Så vi vet att vi kommer få se intelligent spel från den linan när de är inna mot Sharks bästa kedja, heter det bland annat
Rolig är han också – särskilt när han får frågan vad han tänker göra om Sharks droppar ner Marleau i tredjekedjan.
– Den matchningen gillar vi inte. Han borde vara kvar i andrakedjan, flinar han.
• • •
Morgnar efter kvällar som de igår gör ju gamla biffar inte så många knop att någon direkt blir imponerad, men jag är faktiskt i tid till värmningen vid 10.30.
Däremot hinner jag inte få i mig någon frukost och i Scottrades pressrum finns inget mer än kaffe, så jag får gå hungrig ända tills de serverar pre game-middagen vid 17.00
Eken hade dragit vapen – och om han läser det här kommer han att skicka upprörda sms om att jag är galen.
”Men Bjuppie”, kommer det stå, ”du måste ju för fan äta!”.
Äh, svarar jag, man kan äta när man är ledig.
• • •
Idag kommer Jumbo Joe ut i omklädningsrummet som gud skapade honom – med inget annat än en lite tygpåse framför själva klockspelet.
Sen står han bara där och ser glad ut och vi besökare vet inte var vi ska titta – allra minst ett antal lätt generade kvinnliga reportrar.
Men det är, som jag förstår det, inget det gamla Garth Hudson-skägget gör för att jävlas.
Han råkar bara vara ett naturbarn och tänker inte riktigt på vad han håller på med.
• • •
Örebroarn vill veta vem jag håller på i den här serien.
– Du är väl på vår sida, frågar han med sträng blick.
Nej, det finns svenskar på alla sidor så jag är helt neutral.
Det är ett svar Herr Gunnarsson bara med tvekan tycker sig kunna godkänna.
– Vi ska nog få över dig på den goda sidan, muttrar han.
Well, det finns hotellsviter i Paris bloggen alltid trånat efter att få bo i i någon vecka eller så…
• • •
Man vet att det inte varit något vidare när det rapporteras att Big Papa Wennerholm konstaterat att han inte sett Sveriges så utspelat mot Ryssland sedan i Scandinavium 1981.
• • •
Det värsta med svältkurerna här i Scottrade är att NBC:s månghövdade personalstyrka serveras lunch redan vid 15 – i pressloungen.
Då är vi strängeligen förbjudna att närma oss matbyttorna och får sitta här som karaktärer i ”West Side Story” och titta lystet när de äter.
• • •
Matchen Big Papa talade om i Moskva idag, den i Scandinavium 1981, minns jag tydligt och fan vet inte om den Jörgen Pettersson vi talade så mycket om i förrgår var en av Tre Kronors få godkända stjärnor den gången.
Fast då blev det torsk med 13-1.
Idag stannade siffrorna vid 4-1.
Det får ju ändå ses som viss skillnad.
• • •
Själv tröttnar jag plötsligt – ja, jag blir förvånad själv – över att bara sitta och lyssna på presskonferenserna och ber under DeBoers morgonmöte om mikrofonen och frågar den gamla svenskdödaren hur han tycker att The Melkman skött sig under sitt allra första Stanley Cup-slutspel.
– Melker has been great, too. We’ve got a lot of young guys we’ve asked to do a lot, put in big roles, big responsibilities. They’ve all shown up and played hard and answered the bell, and I think answered a lot of questions regarding our depth. I think they’ve been exceptional. I think we wouldn’t be here without all those guys, Tierney, Karlsson, etcetera, replikerar han.
Inget Hitchcock-svar direkt.
Men okej ändå.
Så tack.
• • •
Det ligger en snusdosa på Jumbo Joes plats i gästernas kyffiga omklädningsrum.
Mycket sympatiskt.
• • •
I morgon är det bagarväckning monumentale igen – Extended megaversion.
Planet till Tikibaren i downtown Tampa går redan vid 05.30.
Skyll dig själv, tycker ni, men det är enda direktflighten och därmed också enda chansen att hinna till morgonvärmningen och den måste ju en bloggare närvara vid.
Så det är bara att bita i väckarklockan och gå upp och vara värdig och som det stod på (de gula…) tröjorna i Nashville:
You can sleep when it’s over.
• • •
Vladimir Tarasenko blev pappa till en liten Alexander natten till idag.
”He shoots left, just like his father”, tweetade klubben under morgonen.
Kul.
Storkens besök innebar förstås att den ryske artisten missade förmiddagsskejten, men beware.
Stjärnor som får barn på matchdagar gör nästan alltid mål.
• • •
Ni har satt den rörande videon om pappan från Saskatoon som förlorat sin syn och nu ”ser” matcher, live, med hjälp av sin 12-årige sons direktreferat på läktarna.
Well, de – Gerry och Wyatt Nelson – har bjudits på konferensfinal av Blues och är här idag, får se på träningarna och vara med när coach Hitchcock förbereder laget för stormatch.
Väldigt fint gjort av Missouri-klubben.
• • •
Apropå Tarasenko är det mycket prat om att han är St Louis egen Phil Kessel och kanske inte sköter sin kosthållning med samma noggrannhet som Gunde Svan.
Tydligen är Hitchcock ständigt på honom om att ”get in shape” och det är förmodligen ett bra råd, men Blues-coachen framför det inte direkt from a position of great credibility…
Vem är å andra sidan Sexy Per att kasta dartpilar i ballongfabriken.
• • •
Blues vann som bekant senast, men är införstådda med att de måste spela mycket bättre ikväll.
– Vi kan inte göra samma slags match igen. Då får vi stryk, konstaterar Hitch.
Sharks, däremot, är inne på att försöka göra precis som i Game 1 – bara mer framgångsrikt.
– Vi hade bra med chanser men behöver sätta dem. Och så måste vi få lite mer fart på powerplay, säger The Melkman.
Det är lite som att säga att man skötte sig bra i de konventionella striderna i förra slaget men måste börja avfyra kärnvapnen också.
Själv hoppas jag det blir lite mer tempo och action.
Det gick, för att vara konferensfinal i Stanley Cup-slutspelet, lite väl sakta i första matchen.
• • •
– Moooooose, skriker Blues-fansen varje gång Brian Elliott står för ett bra ingripande.
Hedbä måste rycka till borta i sin lyxsvit.
Det var ju hans smeknamn – och publikens reaktion på hans demonräddningar – under alla år i kassen.
– Ja, jag vet inte riktigt varför Elliott också kallas Moose. Men det är okej. Sånt där ska vandra ner genom generationerna, säger leksingen generöst.
• • •
Bara Blues inte spelar funky and slow.
Så beskriver Hitch den hockey hans boys självsvåldigt ägnat sig åt när det inte gått bra.
– We wanted to play this funky, slow way. It wasn’t going to work long-term. I just let them bury themselves. Then when the game was on the line, we went back and played the right way all the time, säger han.
Det är ju spydig poesi!
• • •
The Melkman svarar med ett eftertryckligt ”jo” när jag säger att det är dags att han hänger en kasse och ger mig en bra vinkel.
Ni glömmer inte var ni läste det först.
• • •
Pär Mårts verkar vilja göra en Joe Thornton och säger till Big Papa att han inte vet vad han skulle kunna göra för att få ut mer av sitt VM-lag.
– Det skulle vara att gå naken i omklädningsrummet i så fall. Med slipsen på.
Ja, varför inte?
• • •
För Sharks är det inte total katastrof om de torskar även den här fajten. Det är hemmamatcherna man inte får förlora. Att stå på 0-2 efter två bortamatcher går att leva med.
Samtidigt vill de bra gärna splitta inledningsomgången i Scottrade.
– Det är ju det vi är ute efter. Så det vore jäkligt fint, konstaterar Germ.
Ja, The Melkman alltså.
För ett tag sedan hade han en infektion i ett finger och det blev lite missfärgat och sedan dess kallas han Germ av sina lagkamrater.
Och några av er muttrar om att bloggen använder för långsökta smeknamn…
• • •
Glömde senast, men ikväll är det slips på.
En svart-vit-prickig till svart kostym och ljusblå skjorta.
Sexy Per i sitt esse!
• • •
Det är ju syttende mai idag – ja, här i Missouri-spenaten är det fortfarande tisdag – så bloggen ber att få gratulera sina norska läsare.
Hoppas ni haft det morsomt!
• • •
Nu ger vi oss, för att knyta ihop Lundell-temat som inledde introt, ut på den vassa eggen.
Game 2 i konferensfinalen mellan St. Louis Blues och San Jose Sharks ska avgöras och drömmarna glöder innanför varje skjortbröst vi ser på isen.

ST. LOUIS – SAN JOSE 2-1 (Slut)
• • •
Njae.
Den urladdning jag började bespetsa mig på efter den explosiva andrahalvan av förstaperioden realiserades aldrig.
Resten av matchen blev för mycket av det som brukar kallas ställningskrig.
Men som jag konstaterade redan i introt:
Inget av de här lagen kommer KUNNA vika ner sig.
Inte efter vad de varit med om genom åren, inte efter slakten av spöken under resan fram till årets klimax och förr eller senare – förmodligen förr – blir det här en historisk Stanley Cup-kamp.
• • •
Stor scen i den skrangliga industrihissen ner från pressläktaren efter slutsignalen.
Hedbä står redan längst in och trycker när vem om inte nuvarande Bluesmannen Martin Brodeur kliver in.
Det är ju ett av New Jersey Devils mest klassiska målvaktspar som återförenas under en magisk minut.
Konsertpianisten hade blivit helt tagen.
• • •
Hitchcock är mycket rolig när han får frågan om sin misslyckade challenge.
– NHL vill ha mer mål. Jag försökte hjälpa dem lite…
• • •
Sure, Elliott hade lite flyt.
Men han gjorde några helt fenomenala räddningar på slutet också.
Det bor en Conn Smythe-kandidat även i honom.
• • •
Om skäggincidenten – när Backes ryckte i Thorntons Ben & Gunnar-skapelse – är det ingen som vill tala ur skägget.
Mer än Backes själv.
– Jag ville kolla om det var äkta. Det var det, flinar han.
• • •
Efter fjorton timmar i Scottrade Center ska sexy Per nu gå till baren.
Imorrn är jag bjuden på middag av prominenta kollegor, så det är högst tveksamt om det blir något bloggande om Game 2 i Pittsburgh.
Men det kompenseras i så fall längre fram, var så säker.
Take it easy och tack för i natt, det var riktigt bra ställ även i spåret.

Slut, Blues vinner första med 2-1.
Mer sen.

ST. LOUIS – SAN JOSE 2-1 (Period 2)
• • •
Lätt besynnerlig period.
Länge är den dragkampsmastig och låst och inget händer.
Sen får Jori Lehtera helt plötsligt, out of the blue (s…), in världens enklaste skott på en Jones som aldrig släpper in världens enklaste skott.
Därefter blir det mer åka av, framförallt i hemmazonen och Brian Elliott får talrika tillfällen att påminna om att han är i förträfflig slutspelsform – och ibland har lady luck på sin sida.
• • •
En av kvällens mest dånande bifallsstormar föräras den snubbe som plockar en puck Jones styr upp – på tredje jäkla läktaretaget.
Med all rätt.
Det är ett shownummer.
• • •
Åsa, jag vet inte om Polak riktigt lever upp till epitetet ”söt”.
I omklädningsrummet i morse såg det ut som att någon placerat ett trubbigt klippblock där han påstods sitta.
• • •
Men som åtskilliga påpekat är Jones inte ensam skyldig till det snöpliga baklängesmålet i den här perren.
Brent Burns, av alla kungar, står i momentet innan för en rätt så miserabel give-away i mittzonen också.
• • •
Hedbä jobbar hårt.
Han sitter här uppe i pressboxen under matchens gång, i Sharks loge, men hastar ner till omklädningsrummet i pausen – och sen upp igen.
Jag hinner på honom vid kaffekannorna precis som han kommer tillbaka och ber honom tänka på bästa minnena från den här hallen som spelare.
Känner min Hedbä, nämligen; nu kommer han, mitt i analyserandet, inte kunna låta bli att sitta och tänka på det…
• • •
Fint att Jörgen Pettersson får en välförtjänt renässans i bloggen ikväll, tycker jag.
Vad gör han idag? Jag är övertygad om att nån U-båt sitter inne med den informationen.
• • •
Matchen började 19 lokal tid, så låt mig vara öppen och erkänna:
Jag har inget emot om det inte blir övertid, så baren fortfarande är öppen när vi kommer trampande till hotellet efter avslutat värv.
• • •
Den som frågade om ”Let’s go, Bluuuuuees”-ramsan:
Ja, den är dundrande effektfull i verkligheten.
Bara Bruins-fansen har en lika tung och hotfull variant.
• • •
Hatet Sexy Steen filosoferade om i morse har inte kommit till särskilt dramatiska uttryck ännu.
Hur vore det med lite gurgel, boys?
• • •
Nästa mål får viss betydelse, känns det som.
Om Blues gör det vinner dom – om hajarna hugger blir det övertid.
Ska vi säga så så länge?
Fint, för nu ska jag gå på muggen.

ST.LOUIS – SAN JOSE 1-1 (Period 1)
• • •
Jag tycker vi kan se det som bekräftat redan:
Det här kommer bli oförglömlig matchserie.
De känner på varann i, what, sex-sju minuter?
Sen är det pang och bom och fullt ställ boxarhandske.
Blues har övertaget en hygglig stund och får till slut in ett logiskt ledningsmål, men repliken kommer blixtsnabbt – givetvis på styrning från Conn Smythe Pavelski.
Åh, detta kommer bara stegra och stegra och stegra i – förmodligen– sju knallhårda ronder.
• • •
Det är helt riktigt att Bulan Berglunds mål döms bort, han backar ju rakt in i målgården och kör upp rumpan i trynet på Jones.
Samtidigt är det ingen tillfällighet att det är just den väldige västmanlänningen som är framme och stökar till det.
Coach Hitch konstaterade häromdagen att Berglund senaste veckorna spelat den bästa hockey sedan han kom till Missouri.
• • •
Hajarna får lufta sitt dödsbringande powerplay påfallande snabbt – Lehtera åker för hooking på The Melkman redan efter knappa fyra minuter – och visserligen lyckas Blues freda sig då, trots att pucken går som en radiostyrd flipperkula mellan klubbladen på Pavelski och Thornton och Burns, men det är helt säkert:
Tänker de dra på sig många så simpla utvisningar kan de lika gärna spela med skidstavar istället för klubbor.
Det vore lika förödande.
• • •
För några ögonblick precis i början ser det faktiskt ut som att pucken försvinner i Joe Thorntons skägg.
Helt orimligt vore det faktiskt inte.
• • •
Sharks bjuder på oväntat många turnovers, bland dem förre bluesmannen Polak.
Det är inte heller nåt särskilt hälsosamt recept.
• • •
Riktigt varför Hitch väljer att offra sin coach’s challenge när Berglunds mål dömts bort första gången går inte att förstå.
Det säger sig självt att domslutet inte kommer ändras och nu har han ingen timeout kvar.
Kan bli kostsamt under skarpa lägen i slutperioden.
• • •
Apropå Thorntons skägg ser det på bilder som vevas här i pausen ut som att Backes faktiskt rycker i det i en sekvens.
Now, det måste vara frestande – men så får man väl inte göra?
• • •
Ingen ska komma och påstå att man från min plats i pressboxen ser så bra att jag behöver be om ursäkt.
Det som händer nere hos Marty Jones i den här akten hade jag egentligen behövt ett teleskop för att kunna ha tvärsäkra åsikter om.
Dessbättre finns tv-monitorer på nära håll så jag behöver inte klaga heller.
• • •
Det centrala momentet matchintrot i Scottrade-palatset är ingenting annat än femstjärnigt.
De kör en a capella-variant av ”When the saints go marching in” – med ”saints” ändrat till ”blues” – och så sjunger publiken med.
Man får ju Gunde Svan-päls.
Sen brakar det till med AC/DC, laget kommer in och det dånande, ödesmättade ”Let’s go Bluuuuuues” skickar seismologiska genom läktarvalven.
• • •
Pavelskis mål kommer, noterar mer uppmärksamma kollegor, när Hitch för första gången INTE matchar Steen och Backes mot honom och Thornton.
• • •
Jag har hajarnas scratchade spelare intill mig i min pressläktarkurva.
De tittar i sina mobiler och verkar griniga.
Några hälsningar?
• • •
Kollegan jag träffade i Nashville förra helgen, han som inte hade fått åka hem till New Jersey sedan slutspelet började – han är fortfarande med i racet och han har fortfarande inte hunnit åka hem.
Hans uppsyn börjar nu påminna om Jack Nicholsons i slutet av ”The Shining”.
• • •
Helt korrekt, John J.
Joakim Lindström var ju här också.
Jag har intervjuat honom här, i omklädningsrummet, så det det var ju riktigt uselt att glömma.
• • •
Nu ska Sexy Per dricka lite kaffe.
Gott ska det bli.

Som redan Judy Garland – en evig hjältinna! – sjöng i ”Meet me in St. Louis”:
– Don’t tell me the lights are shining, any place but there…
Så känns det.

Det är här, i Midwest-metropolen som alltid kallats porten mot väster, the lights are shining nu.
Ingen annanstans.
För det är inte bara det att den västra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet startar i mäktiga Scottrade Center på 1401 Clark Avenue idag – vilket i sig är stort nog.
Den har en alldeles, alldeles särskild sorts andäktig feeling och glans.
Det är ju de eviga förlorarna som tagit sig ända hit, till sin egen port – mot himlen.
De som alltid viker ner sig när insatserna blir för höga och allvaret för stort.
De som bara känner nederlag.
Nu har de – St. Louis Blues och San Jose Sharks – till sist dödat sina spöken och brutit sina förbannelser och ska göra upp om en plats i den final de drömt om så länge de levt.
När en matchserie med den bakgrunden – och det löftet om att en evinnerlig loser kommer att förvandlas till gloriös vinnare – brakar igång blir det per automatik som i en Judy Garland-saga.
Bara här, i St Louis, lyser lyktorna ikväll.
• • •
Bloggen flög in in redan igår kväll och eftersom det, högst otippat, var en helt matchfri lördag hade jag tänkt utnyttja några av de St. Louis-tips bloggens förträffliga läsare droppat i spåret de senaste dygnen.
Men det blev några för många glas rött redan på planet och de mynnade, i kombination med senaste månadens bedövande brist på sömn, ut i en obetvinglig lust att bara ligga still i hotellsängen och göra ingenting.
Ibland är det, faktiskt, livet.
Men lugn.
Jag ska vara här ett tag och räknar kallt med att förr eller senare spana in era hot spots.
• • •
Det går att se på spelarna också, efter deras livliga men snabbt avklarade morgonvärmningar.
Något mer än den vanliga inspirationen och big game-laddningen lyser i deras blickar.
Det skulle kunna vara befrielse.
Eller lättnad.
– Nej, säger Alex Steen, lättade är vi inte. Halva jobbet är kvar ännu. Men vi känner stolthet.
Där har vi det.
Stolthet.
De vet, i båda omklädningsrummen, att de tagit sig förbi hinder som länge var oöverstigliga och ingen kan ta det ifrån dem.
– Mm, det är många här inne som är väldigt lyckliga över att vi pressade oss förbi andrarundan, bekräftar också San Jose-hajen The Melkman.
Jag tror det borgar för en episk kamp.
Ingen kommer ens kunna böja sig.
• • •
Fantastisk grej på det nyrenoverade hotellet:
De har fixat med tekniken så man kan logga in på sitt eget Netflix-konto på tv:n i rummet.
Vardag för er svenska tech-wizards kanske, men jag har aldrig varit med om det och förgyller min stillsamma lördagkväll med fyra-fem gamla ”West Wing”-avsnitt.
Man behöver ju en Toby Ziegler-dos ibland.
• • •
Hinner mellan de få gånger jag kommer hit glömma vilken mäktig hall Scottrade ändå är.
Stora, branta läktarvalv, massiva betongblock målade i djupt blått, tajt och nära,
I like.
Och nu lär jag känna den ordentligt också, för jag gör en Biffen-i-Garden och stannar hela dagen efter förmiddagsövningarna.
Det är ju sedan gammalt:

Man har inte varit i en NHL-arena förrän man tillbringat tolv raka timmar i dess environger.
• • •
Steen har ett nytt smeknamn åt bloggen.
Sexy Per.
Det började han med redan på Garden i New York i vintras och fortsätter nu när han ser mig i korridoren utanför Blues-kabyssen i arla förmiddagsstunden.
– Hey, sexy Per, säger han med ett glatt grin och synar mig uppifrån och ner.
Det gör han inte för att han tycker att jag är sexig utan precis tvärtom.
Bara att hacka i sig för, eh, fullvuxna murvlar som kommer och stör mitt i förberedelserna inför en av de största matcher de här gossarna någonsin spelat.
Men han ska inte säga så mycket med ett garnityr som – sedan lagkamraten Shattenkirk körde in klubbladet i käften på honom i början av januari – skulle kunna få ett Hollywood-kontrakt för framtida filmer om irländska proletärer på flykt över Atlanten i början av 1800-talet.
• • •
Coach Hitchock vet att mer än bara segrar i hockeymatcher står på spel från och med nu.
– Vi spelar inte bara för oss själva längre. Vi spelar för en hel stad, säger han.
That’s the thing.
Blues betyder allt för sin hemstad våren 2016.
St. Louis är en tvättäkta sportstad, på samma sätt som Chicago och Boston är det, men det har varit ett mörkt år för de som brinner för de lokala klubbarna.
De förlorade NFL-laget Rams till Los Angeles – ett trauma som man knappt kan nämna, känns det som – och Kansas City Royals har, åtminstone tillfälligt, knuffat ner Cardinals från tronen som Missouris främsta baseboll-lag.
Så det är upp till hockeylaget att trösta, hela och skänka efterlängtad lycka.
• • •
Johan Hedberg – Hedbä för bloggläsare som varit med länge – ser fin ut när han leder Sharks morgonvärmning.
Man kunde ju tro att han bara skulle kunna göra sig i målvaktsutrustning, men inte alls – han har rätt sorts framtoning också i vanliga grillor och med vanlig klubba.
Tuff mot lirarna han basar över är han också.
Flera gånger noterar bloggen hur han hojtar strängt och klappar klubban i isen åt hajar som inte tar i tillräckligt i övningarna.
Mm, man kan inte visa sig lat för gamla Evert Taube-konnässörer från Sunnanäng — Leksands guldkust.
Då smäller det direkt.
• • •
Coach Hitchcock säger för övrigt mycket bra. Häromdagen talade han om vikten av att njuta av det heliga ögonblicket också.
– Många går genom hela karriärer utan att få spela konferensfinal. Senast jag själv fick uppleva det var med Philadelphia 2004. Sedan har det gått tolv långa år utan att jag återvänt. Det här är nånting att vara väldigt glad över, hette det.
Just så.
• • • 
Gästrummet i Scottrade är ett av ligans allra minsta och mest trånga, värre till och med än de i Tampa och Washington och Montreal och New Jersey – ja, nästan i klass med skrubben i gamla igloon i Pittsburgh.
En biff får utföra vertikal lambada-dans för att ta sig fram.
Men ingen av hajarna klagar för det.
– Nä, det är så fruktansvärt roligt att få vara med om det här. Jag har aldrig spelat hockey så här sent på året och det är bara helt fantastiskt, säger The Melkman och gnider sig i ett skägg som nu börjar bli värdigt en hårding från Lycksele.
• • •
Alltid när jag kommer hit tjatar jag om veckan jag tillbringade med dåvarande Bluesmannen Rico Persson i St Louis våren 2000, men nu var det så länge sedan – opening night säsongen 14-15, tror jag bestämt – att jag tycker jag kan göra likadant nu.
Den, veckan, är svår att låta bli att tänka på när jag efter hissresan upp genom betongklumpen kliver ut på pressläktaren.
Den blev jag visad under en guidad tur av Rico den gången och jag minns att jag storögd och exalterad tänkte att shit, tänk vad häftigt att få sitta här och skriva om NHL-matcher.
Sexton år senare är den drömmen uppfylld – med råge.
Man tackar sin lyckliga stjärna.
• • •
Burra knäcker Berra i Moskva, noterar vi.
Ja, bloggen är ju inte den som är den – men jag sa ju att det inte fanns några skäl att tveka om Burracudas medverkan.
Nu blir jag särskilt nöjd eftersom det under eftermiddagen är några europeiska kollegor i det öde pressrummet som ett tag har lite kul att Schweiz är på väg att slå Tre Kronor.
• • •
Skickar under förmiddagen Rico ett nostalgiskt mess om att jag står i hans gamla omklädningsrum
Svaret kommer direkt:
– Där har man fått skäll av Keenan och Quenneville…
Så mycket för min sentimentalitet.
Men det är förstås inte sant, Rico var kung och fick aldrig skäll!
• • •
Brent Burns når filosofins högre sfärer när han, i sin färgglada cykeldräkt till underställ, sitter och begrundar frågan ”hur känns det”.
– Well, svarar han till slut, man kan må bra eller dåligt och jag tycker det blir roligare när man mår bra. Så jag mår bra.
Den livshållningen kanske man skulle ta och anamma…
• • •
I ett annat mess till Rico uttrycker jag min förvåning över att jag utanför Scottrade – som på hans tid hette Kiel Center – hittar statyer av Al MacInnis och Brett Hull, men inte av honom.
Han delar bestörtningen:
– Helt sjukt. Hur många gånger fick jag inte städa upp efter Big Al och hur många enkla puckar fick inte Hull lägga in i tom bur efter geniala Slava-passningar? Ingen ordning i den där klubben.
Just det!
(Rico skojar, säger erfarenheten att jag måste påpeka, ironi går hos vissa läsare över huvudet som puckar går förbi Kari Lehtonen).
• • •
Trevligt initiativ av gamle Granvista, det här med att ni stammisar och vänner i spåret får presentera er lite närmare.
Jag läser noga och nyfiket och blir upplivad hela tiden.
Keep it coming.
• • •
Lyckas också lokalisera den läktarsektion där jag satt och drack grogg med spelarfruarna under de tre matcher Blues spelade den där vårveckan 2000 – mot Detroit (förlust med 2-0) Mighty Ducks of Anaheim (seger 6-3) och Atlanta (seger 4-1).
Den var belägen snett emot hemmabåset och jäklar vad trevligt vi hade.
• • •
Otroligt att Ben Bishop bara är day-to-day. Det såg ut som han skulle vara century-to-century när de bar iväg honom på den där båren i fredags.
Annat otroligt från den första matchen mellan Pittsburgh och Tampa:
Cally blir inte ens förhörd för sin Letang-tackling. Say what?
Victor Hedman! Ja, det räcker så.
Sidney Crosby verkar inte inse att det alltid går åt skogen när han blir frustrerad och börjar gnälla och hemfaller åt efterslängar. Lyssna på coach Sully nu, han har ju trummat in budskapet: Bli. Inte. Störd. Av. Nånting. Spela. Bara.
• • •
De där tre matcherna jag såg här för sexton år sedan, de är ju fastetsade i mitt minne för evigt.
Men de som spelade dem minns antagligen inte ett skit av dem.
Ta Lidas.
Han var ju med Detroit då, förstås, men han har spelat hundratals matcher där och just den jag såg var bara en i mängden och varje detalj har för länge sedan sjunkit i den allmänna minnestapeten.
Riktigt vad jag vill ha sagt med det vet jag inte riktigt, men livet är bra märkligt.
• • •
Det är inte så värst många svenskar som spelat för Blues genom åren.
Jag tar de här på rak arm: Jörgen Pettersson, Rico, Christer Olsson, Christian Bäckman, Patrik Berglund, Jonas Junland, Alex Steen, Carl Gunnarsson, Magnus Pääjärvi och Anders Nilsson och får se gå till Wikipedia och kan därefter addera Inge Hammarström (visstifan, han hamnade här ett par år också!) och Robert Nordmark också.
Jörgen Pettersson var förresten en fin Frölunda-forward som alldeles för få verkar minnas. Jag hade honom rentav som lite idol i Canada Cup 81 – så mycket idol som icke-leksingar nu kunde bli på den tiden.
• • •
I taxin från hotellet på morgonen tror jag först att St. Louis måhända tagit ut saker och ting i förskott, för det är arrangerat för parad mellan Market Street och Broadway.
Men det visar sig vara en årlig majparad som anordnas just idag – och fuckar upp trafiken inför the big event i Scottrade.
– Men vi kan låta avspärrningarna vara kvar. Om en månad är det ju dags för ny parad, flinar en fotograf.
Oh, snacka om jinx.
• • •
I San Jose Sharks är ännu färre svenskar som spelat, men så har inte organisationen funnits lika länge heller.
Marcus Ragnarsson, Niklas Sundström, Johan Garpenlöv, Ulf Dahlén, Nils Ekman, Douglas Murray, Niklas Andersson, Mikael Samuelsson, Niclas Wallin och Melker Karlsson heter våra hajar (jag sätter alla utom Ekman, Andersson och Samuelsson, hade helt glömt att Samme gjorde några matcher som shark).
• • •
Det är fortfarande en timme och 40 minuter kvar till puckdrop och jag har redan kramat ur mig 11 000 tecken – säsongsrekord, med bred marginal.
Kanske ska ta och lugna ner mig lite…
• • •
Nu har jag tagit det lugnt och gått och strosat på pressläktaren en kvart, men det var bara tråkigt så here we go again, det får väl bli hur långt det vill.
• • •
Sharks powerplay.
Det är talk of the town.
Inte så konstigt.
Det är ju för hajarna vad Mike Campbells gitarrsolon är för Tom Petty & The Heartbreakers.
The magic som gör hela skillnaden.
– Framförallt har de högt tempo i passningarna och hittar varandra hela tiden. Det beror på att de spelat ihop så länge, de vet hela tiden var de har varann, säger Alex.
Well, i vilket fall får han och hans lagkamrater snabbt se till att utveckla ett motgift, för som coach DeBoer med viss belåtenhet påpekar:
– Blues är det mest utvisade laget i ligan. Vi kommer få våra chanser.
• • •
De har en journalist här som är så förbluffande lik Lars Winnerbäck att jag nästan går fram och hälsar när han står och väntar på att få några egna ord med Mard-Edouard Vlasic.
Men det vore dumt för även om det VAR Lasse skulle han förmodligen inte svara på tilltal…
• • •
Ni får lyssna på demon-duon Kenny Albert och Joe Micheletti om ni rattar in NBC-sändningen i natt.
Det vet jag bestämt, för jag står och pratar med bägge två i zamboni-entrén under Blues skate.
Kenny har bott inte så långt från min Midtown-holk, visar det sig.
• • •
Örebroarn, Calle Gunnarsson, blir mäkta förvånad när han ser bloggen.
– Men vad nu då…har du tagit dig ända till St Louis? Hit åker väl aldrig du?
Jodå.
Man måste se till att gå långt till slutspelet bara.
• • •
Det kändes på något vis redan i morse, när hallen fortfarande var tom, och det blir ännu tydligare nu när åskådarna börjat tränga sig in i bänkrader där små vita Blues-dukar hänger på varje säte:
Här kommer bli tryck monumentela ikväll.
Det är det där med hur mycket detta betyder för hela stan.
• • •
Sexy Per frågar Alex hur länge det kommer ta innan han hatar sina motståndare
– Mja, säger han och fyrar av det tandlösa leendet, hatar och hatar…det beror väl lite på vad som händer i matcherna. Fast, ja, jo, de står ju i vägen för oss. Så det går nog rätt fort.
• • •
Micheletti inte bara spelade och coachade i St. Louis i ett tidigare liv. Det var här han inledde sin bana som kommentator också.
Så hans porträtt hänger på Hall of Fame-väggen bakom pressboxen.

Se där nåt ni inte visste sedan tidigare.
• • •
Utöver ”San Jose” och ”Powerplay” är ”big” och ”heavy” de begrepp som uttalas mest frekvent i korridorerna inför det här slaget.
Alla beskriver de inblandade lagen så – och tror att det är sån hockey som kommer spelas också.
Stor och tung.
– Jo, säger Melkman, det kommer nog bli fysiskt. Blues känns väldigt…ja, tunga. Men vi kan vara jäkligt fysiska vi också. Det är inget som skrämmer oss.
Det vattnas i Biffens gamla käft…
• • •
Innan matchvärmning pumpar DJ:n i Scottrade både Thin Lizzy, Stones, Talking Heads, Creedence och local hero Chuck Berry.
Vilken hjälte.
• • •
Självfallet luftar bloggen den nyinköpta, ljusblå, lätt somriga Lauren-kavajen ikväll.
Det är så man inviger starten av en konferensfinal.
• • •
Lite kan man undra vad St Louis blivit för slags ställe, för alla jag pratar med – Sexy Steen, Örebroarn, Blues PR-gubbar och kollegor – säger samma sak:
Be careful while you’re in downtown.
Vad fan, jag kommer från nedre Tjärna i Borlänge.
Då finns inget att frukta.
• • • 
Steve Ott.
Honom kommer vi prata mycket om under natten.
Det bara känns så.
• • •
Så.
Nu börjar den.
De vackra förlorarnas slutliga strid.
Western Conference Finals 2016, mellan St. Louis Blues och San Jose Sharks.
And don’t tell me the lights are shining any place but here…

SAN JOSE – NASHVILLE 5-0 (Slut)
• • •
Nu är det alltså här:
Antingen St Louis Blues eller San Jose Sharks kommer att spela Stanley Cup-final.
Det är lite svårt att ta in,
Mindblowing.
Men fan så kul också.
De – och deras fans – har väntat länge, länge, länge på detta.
Nashville och Dallas får fortsätta vänta, men för att travestera en göteborgare som var här och spred magi för ett tag sedan – deras tid kommer.
• • •
Man lär sig alltid nåt nytt.
Jag trodde att Game 7 i Stanley Cup-slutspelet alltid – med något högst obskyrt undantag – alltid är gastkramande infernon in till sista ögonblicket.
Men morsning korsning.
• • •
Snor den av John J:
Rinne slog sönder pinne (ja, klubban alltså).
Och det hade han all rätt att göra.
Han var ju Nashvilles klart bäste spelare ikväll.
Ändå fick de stryk med 5-0.
Det säger allt.
• • •
Fint jobbat av både Tampa, Pittsburgh, St Louis och San Jose.
Nu är det bara halva jobbet kvar.
Man tänker ju inte riktigt på det, men den som blir klar för konferensfinal är fortfarande bara halvvägs till målet.
Tufft jobb de har ändå, de här killarna.
• • •
Som jag flaggade för redan i introt tar jag bloggpaus i morgon. Jag ska givetvis se öppningen mellan Penguins och Lightning, men spar på bloggkrutet till Scottrade Center på söndag.
Spåret lär dock vara öppet, så vi kanske hörs där.