SAN JOSE – NASHVILLE 3-0 (Period 2)
• • •
Nä, det blev inte mycket till drama ikväll heller.
Det står visserligen inte 5-0 efter de inledande 40 minuterna, som i Dallas igår, men väl 3-0 och framförallt:
Det känns som att Sharks är mycket närmare att göra ett fjärde mål än Preds är att spräcka Jones nolla.

Så kan det gå – två gånger i rad.
• • •
Shea Weber har ingen rolig kväll.
Usch, som Ekeliw skulle sagt.
• • •
Nå, Hek, drömmarna kan nog komma att slå in för den här generationens predatorer med.
Men det tar oftast sin lilla tid – och alla inblandade måste i allmänhet lida länge.
Se bara hur länge Thornton och hans hajkompisar harvat i mörker för att komma dit de är nu.
• • •
Det helt avgörande om Sharks går hela vägen till final är att vi får Dogge Murray att lämna skärgården och resa till sin gamla hemstad.
Då blir det åka av i bloggen.
• • •
Värt att notera är att hemmalaget fortfarande inte dragit på sig en enda utvisning.
De behöver inte ta den sortens risker i det fysiska spelet och har inget att vara griniga över.
Däremot fortsätter Preds ställa till det på den punkten – fast de vet att den som ger Sharks powerplay beter sig ungefär likadant som den som äter rå flugsvamp till frukost.
Nu gjorde sig Ekholm skyldig till en crosscheckning på slutsignal i andra.
Det var verkligen onödigt.
• • •
Kanske är det som Milbury säger i studion:

Weber har slut på bränsle och är helt enkelt trött.
• • •
Kan Sharks upprätthålla den HÄR intensiteten också i konferensfinalen, då vetifan hur Blues ska göra för att hindra dem från att nå the shining city on a hill.
• • •
Jag skulle vilja höra hur Milbury och Jones låter medan matcherna pågår. Jag tror framförallt Milbury svär väldigt mycket.
• • •
Doc är bra han!
• • •
Nu riktar Jones och Milbury svidande kritik även mot Filip för agerandet vid Sharks tredje mål och ja, det ser verkligen inget vidare ut när man får se det igen.
• • •
Predators behöver först hålla tätt under det två minuter långa powerplay Sharks kommer ha direkt – och sen göra ett snabbt mål, hur nu det ska gå till.
Annars har vi bara att sitta av en tredjeperiod igen.

SAN JOSE – NASHVILLE 2-0 (Period 1)
• • •
Det är inte hajar Predators möter ikväll.
De har blivit nersänkta i ett vattendrag där utsvultna pirayor väntat i veckor på att få slita ett byte i stycken.
Game 7-ångest my ass.
San Jose varvar upp motorn så mycket det bara går, vräker i kopplingen och bara kör.
Jag vet inte senast jag såg en sån urladdning monumentale.
• • •
Predators kan försöka trösta sig med att de låg under med 2-0 även i måndags.
Men…det kändes väldigt annorlunda då.
Nu ser de helt tagna och förskrämda ut, som de aldrig hade kunnat föreställa sig en dylik onslaught.
Vad kan de göra för att ändra på detta, really?
Beats me.
• • •
Och Vid min gud, Sharks powerplay är helt otroligt.
Bland de bästa som funnits, är jag beredd att påstå.
Det skiner och blänker som….ja, som Stanley Cup-bucklan itself.
• • •
Rinne ser defintivt ut att vara mer redo för Game 7-krig än sina landsmän i Dallas.
Plocken på The Melkmans styrning precis i inledningen är förtroendeingivande.
Sen håller han Nashville kvar i matchen.
Jo, faktiskt.
Det hade stått 5-0 med en sämre målis.
• • •
Man vet att det finns djup i DeBoers hajflock när Nieto inte kan spela och herr coachen istället slänger in Tommy Wingels.
Han, Wingels, hade varit ordinarie i de flesta lag.
• • •
Att Shea Weber, med all sin rutin, envisas med att ta så dumma utvisningar i så dumma lägen hela tiden.
• • •
Vad sa vi om Big Game Wardo?
Han lyckas göra staty till och med av den magnifike Roman Josi.
• • •
Men fan, bilden från San Jose envisas emellanåt med att stalla på min tv.
Eller är det lika överallt?
Vore verkligen hjärtskärande om det inte gick att se den här matchen på riktigt.
• • •
Det känns som det behövs kolhydrater den sista kväll i andrarundan, så en Penne Aurora är redan nu på väg hit från min lokala italienare – lätt ifrågasatt av Playofwill om jag minns rätt, men perfekt för en enkel man som jag.
• • •
När Pavelski crosscheckar Gaustad i fejset efter tekning och det inte blir utvisning är jag glad att jag inte hör vad vår vän Hek säger…
• • •
Lavy har en vågad slips och den passar väl sådär med kavajen, men gissningsvis har den gett resultat förr och sånt fuckar man ju inte med.
• • •
Fint att se att Victor Dahlgren är med oss ikväll.
Men var är Anders?
Sharks spelar sin största match på år och mannen som ständigt sticker hajtänder i sidan på på bloggen för dess brist på San Jose-fokus har….gått och lagt sig?
• • •
The Melkman ser hungrig ut också.
Han vill ha revansch för att fellow skellefteå-gossen Arvidsson lurade honom senast.
• • •
Really, Julia, vi måste ju ses när du är här!
• • •
Nu kom Penne Aurora.
Smaklig spis, säger jag åt mig själv. 

Allt ljus på San Jose Sharks.
För nu är det deras tur att försöka jaga demoner på flykten, bryta en förbannelse och spränga sönder den sista barriären i det elddop som kallas Game 7.
Bluesmännen från St Louis gjorde det igår, här är chansen till evig saliggörelse för det stim av hajar som så bedövande många gånger förlorat modet och hjärtat och kraften i bettet i de största, mest avgörande ögonblicken.
Vi har tidigare under det här slutspelet kunnat ana att det finns mer sisu och swagger och motståndskraft i årets upplaga än i de som alltid kollapsat tidigare – och att gammelhajarna Joe och Joe och vemodige Patrick har ett helt annat klipp i steget.
Men nu är det Game 7 och det är en helt annan beast, en som väcker lika dåliga minnen och lika mycket ångest i Silicon Valley som i Washington DC.
Så de behöver iscensätta tidernas exorcism när hela säsongen nu kulminerar i 60 glödande minuter.
This is it, liksom.
Hela arvet, hela testamentet, kan skrivas om ikväll.
Eller huggas i sten.
Igen:
Det är snudd på omänskligt tufft att en enda match, efter 82 grundserieomgångar och elva playoff-dueller, ska ha sådan betydelse.
Men det finns en anledning till att dom säger att det inte finns något som är svårare och mer krävande än att vinna Stanley Cup.
• • •
Jag är kvar i soffan – så alla vet… – och efter tre dygn på raken, utan verklig kontakt med andra människor, undrar jag om jag inte börjar få lite cabin fever.
Förmodligen är det därför det låter som jag snappat när jag svarar på Eriks frågor, fast jag egentligen inte menar något illa.
Men det här är sista gången på ett tag jag sitter här som en Travis Bickle med puck på hjärnan.
Den östra konferensfinalen får öppna utan blogg i morgon – och sedan flyger jag till St. Louis för att följa inledningen av den västra, vilka det nu än är som gör upp i den.
• • •
Givet hur den här serien hittills sett ut borde det vara klar fördel Sharks ikväll.
De har vunnit förhållandevis enkelt hemma i sin väldiga hajtank – fast de hela säsongen framförallt varit ett starkt bortalag, men logiken be damned i playoff – medan Predators fått pressa sig till det yttersta i sudden death-avgöranden hemma i Bridgestone.
Men som vi konstaterat några gånger har ju Nashville den här våren gjort en LA Kings och utvecklat kackerlackans egenskaper.
De ger aldrig upp, de kommer ständigt tillbaka, de går inte att bli av med – lika lite som krypen i köket i min första New York-lägenhet i East Village.
Dessutom:
Coach Laviolette är en jävel på Game 7.
Han har varit uppe i sex stycken under sin karriär som NHL-befäl – och vunnit fem.
Så lätt bli det inte för DeBoers och Hedbäs krigare.
• • •
Tack för alla St. Louis-tips.
Jag ska vårda dem ömt.
För sexton år sedan var jag där och hälsade på dåvarande Blues-backen Ricard Persson i en hel vecka och då hamnade vi i och för sig på en hel del trevliga ställen men jag kommer inte ihåg några av dem och det gör inte Rico, berömd för sitt korta minne, heller.
Sedan har jag varit tillbaka sju-åtta gånger men aldrig riktigt känt mig helt såld på stan. I samband med en debatt under presidentvalet 2008 såg jag till och med ett brutalt rån utföras på en råbarkad studentgata nån i mitt sällskap hade fått tips om och det var verkligen inte så trevligt.
Men tack vare bloggens eminenta läsare känner jag fin pepp inför det här besöket!
• • •
Somliga krymper i Game 7-trycket, andra växer och ingen vet på förhand vem som reagerar hur, det talte vi om redan igår.
Men det låter som att Filip Forsberg i alla fall i teorin är en sån som plötsligt kan börja spela sitt livs hockey när the going gets really tough.
– Jag har avgjort väldigt många Game 7 i fantasin under min uppväxt. Det är det här man drömmer om, säger han.
Så ska det låta.
• • •
The Hockey News väckte viss uppståndelse med dagens teori om att Dallas borde försöka trejda till sig Henke Lundqvist – och att Rangers borde nappa.
Chansen att det ska hända är nog rätt så mikroskopisk, begåvade argument till trots. Lundqvist är så mycket mer än bara en hockeyspelare för Rangers – och själv skulle han näppeligen ge upp sin no trading-klausul för att få byta Manhattan mot Texas.
Det hindrar inte att jag ägnat eftermiddagen åt att kolla hus och lägenheter i The Big D, för självfallet skulle jag följa honom västerut, och hittat några exceptionellt lockande.
Så, well, inte mig emot, faktiskt…
• • •
I år är det, verkar det som att vi måste slå fast, garanterat ingen som har något problem med Ovetjkins agerande.
Han flydde ju inte bara fältet den här gången, han stannade i två dagar och gjorde exit-intervjuer, och först nu sitter han – tillsammans med Kuznetsov och Orlov – i first class på Aeroflot-planet hem till Moskva och smuttar på en champagne.
No problems.
• • •
Efter kvällens drama ska jag försöka tippa konferensfinalerna och inte för att gå händelserna i förväg, men jag tror att Pittsburgh slår Tampa med 4-2.
David, replik?
• • •
De har Paul Martin i år och de har, framförallt, Joel Ward.
Det är två skäl till att San Jose nog kan ha lättare att hantera Game 7-monstret nu.
Smeknamnet ”Big Game Wardo” har inte uppstått ur tomma intet
• • •
Dålig omen för Predators:
ABC har just idag beslutat att lägga ner serien ”Nashville”.
Ojdå.
• • •
Ni som eventuellt lyssnat på den podd jag och Youngblood spelade in tidigare idag vet att det hostas och skrovlas en del här i Midtown-holken just nu, men not to worry.

Det är i allmänhet sista stadiet av Stanley Cup-förkylningen och imorrn ska jag sova bort de sista av de här irriterande små besvären.
• • •
Det viktigaste ikväll, det helt centrala vad i alla fall mig anbelangar, är att den här matchen blir bättre än den vi såg igår.
Två lysande lag som tömmer bränsletankarna, intensitet, drama, jämn ställning, mycket gurgel och helst lite övertid på det – så ser min beställning ut.
• • •
Det bästa med resan till Missouri är att jag flyger på lördag eftermiddag och på lördagseftermiddagar är amerikanska flygplatser som lugnast och mest angenäma.
Jag har heller inga uppgifter, mer än att ta mig till hotellet och sova, när jag kommer fram, så jag kan ta mig några jamare innan, och efter, takeoff också.
Det kan inte bli mer förträffligt.
• • •
Klockan är sen i Sverige nu, så det går kanske inte att göra sig några förhoppningar om hela havet stormar i spåret, men ni som är vakna ska känna er hjärtligt välkomna till ännu en nattmangling med bloggen.
Nu åker vi.
Game 7 i Sharktank.
Magi.

DALLAS – ST LOUIS 1-6 (Slut)
• • •
Ja, det där kan man kalla antiklimax.
En Game 7 som var slut efter en period.
Hallå.
Men för att knyta ihop temat från inrot:
St Louis Blues har efter alla förkrossande nederlag fått sin redemption och omformulerar sitt eget öde.
För Dallas är säsongen över och slutet var ju inte muntert, men det här laget kommer få fler chanser.
Bara GM Nill kan säkra mer pålitlig kvalitet på en kritisk position…
• • •
Nu hoppas vi andra omgången slutar på ett mer underhållande, dramatiskt och sevärt sätt i morgon.
Vi hörs här då, eller hur?

DALLAS – ST LOUIS 0-5 (Period 2)
• • •
Det här är den minst intressanta Game 7 jag sett under elva år i Nordamerika.
Utespelarna i Dallas försöker ju, men så fort Blues får en hyggligt avancerad chans släpper deras målis in pucken.
Niemi är inte mer att hålla i handen än sin landsman och hockeyridån är obönhörligen på väg ner i The Lone Star State.
• • •
St Louis gör det å sin sida perfekt.
Jag har inte sett så lugna, säkra, okuvliga bluesmän sedan första gången någon visade en live-upptagning med Howlin’ Wolf.
Belöningen:

Redemption.
• • •
Nu ska det tjafsas om VM med Klingberg också och mja, om han inte har några skavanker är det väl högst tänkbart att han åker till Moskva.
Om inte annat än vill han väl visa att han är värd den där sista World Cup-platsen.
• • •
Det här är tydligen den första Game 7 som någonsin spelats i American Airlines
Vare sig Stars eller NBA-laget Mavericks har någonsin gått upp i ett sånt här inferno på hemmaplan tidigare.
Lika bra det, gissar jag att det som betalat dyra pengar för att sitta och se kvällens elände tycker.
• • •
Det lär bli en och annan resa till St Louis framöver och jag undrar om någon eventuellt sitter inne med några tips?
Jag har inga särskilt bra erfarenheter av den staden.
• • •
Och Stars har alltså sammanlagt 9.5 miljoner dollar uppbundna i sina två målvakter – 5 för Lehtonen, 4.5 för Niemi – även nästa år.
Jim Nill har verkligen ställt till det för sig med den här chansningen.
• • •
Håller med Taggen, för en gångs skull.
Alex Steen och Bulan Berglund har kämpat länge för en framgång av det här slaget – det har Örebroarn med, om än inte i St Louis hela tiden – och har gjort sig förtjänta av ett framträdande i konferensfinalen.
• • •
Blanton’s-flaskan … med en snygg häst som kork, är det Nyquist? – lyser förföriskt i drinkvagnen.
Men en liten stund får den vänta, första måste vi ju sitta av den helt poänglösa tredjeperioden.

DALLAS – ST LOUIS 0-3 (Period 1)
• • •
Nä, ojämnheten är Kari Lehtonens signum. Han kan vara enorm – men inte flera matcher i rad. Och i en Game 7 borde Ruff förstått att han passar sämre än senap i kaffe.
Nu har han ju först flax med coach’s challenge-millimetrarna när han släpper in Tarasenkos lök från ingen vinkel alls, men alla – inte minst hans lagkamrater – inser ju direkt att ”åh, nej, han har en sån kväll” och bara minuten senare låter han ytterligare en skitpuck passera. Och därefter ytterligare en.
Därmed är kvällen förstörd för Dallas och Blues är on it’s way till redemption, healing och Conference Final.
• • •
Robby Fabbri är bara 20 år och har aldrig varit i närheten av en så hör Big Game Monumentale.
Men han spelar precis som vanligt och är den som krigar in 1-0.
Jag säger det igen:
Han och backfyndet Colton Parayko har, så småglin de är, gett Blues helt nya dimensioner.
• • •
I en vanlig match hade Nichushkin nästan garanterat gjort mål på guldläget han hade i början.
Men det är Game 7 nu…
• • •
Texanerna på läktarna i American Airlines är i alla fall inledningsvis ivriga som tjurarna på Mesquite Championship Rodeo några kilometer norröver.
De tjuter vilt för minsta tackling och när hemmapelarna kommer in i anfallszon driver de upp sån hetta att bbq-såsen i kastrullerna på Mueller’s ända borta i Taylor börjar koka.
• • •
Steve Ott är just en typ av karaktär man vill ha på sin sida såna här gånger.
Och there you go again:
Ingen stor hockeyspelare, men likafullt ovärderlig när det väl gäller.
• • •
Dom kör hårt med gamle Doc nu.
Han var i Pittsburgh för mindre än ett dygn sedan men är alltså i Dallas ikväll med.
Och det skulle inte förvåna om de flyger ut honom till Kalifornien imorrn också.
Fast det är klart, för en flerfaldig Emmy-vinnare håller NBC rimligen med privat-jet i ett slutspel.
• • •
In med Backlund!
• • •
Oskar Vestlund, såg jag rätt? Har vi äntligen fått in ett Blues-fan i spåret?
Känn dig varmt, varmt välkommen.
• • •
Hur är det, har Finland bra målvakter i VM-truppen?
De begår ett gravt misstag om de ringer nån av de här två.
• • •
Lite turkisk peppar på det här, sen finns det inget att klaga på.

Kväll efter kväll radar de upp sig i ödesmättade på-liv-och-död-matcher nu, lagen som blivit synonyma med eviga nederlag och när glödande drömmar om triumf, upprättelse och helande revansch.
Igår var det Washington Capitals som ännu en gång försökte omformulera sitt öde – och misslyckades igen.
Ikväll är det St Louis Blues tur – och i morgon San Jose Sharks.
Också Blues är ett lag som varit helt grandiost under lång tid, men alltid fått se sina säsonger sluta i spektakulära crash-and-burn-trauman.
Särskilt smärtsamma har upplevelserna varit i ett antal förödande Game 7-thrillers.
Nu, ikväll, är det en sån djävulsk mara de ska upp i igen – mot Dallas Stars i American Airlines Center in the heart of Texas.
De inblandade spelarna säger hela tiden att historien inget betyder, att varje ny säsong är ett universum för sig, att det bara är journalister och fans som bryr sig om det som hänt tidigare.
Men det är blott besvärjelser. Trots. Försök att förneka det uppenbara – för att det blir så tungt att stiga upp ur sängen annars.
Det här är, vad de än försöker påstå, ingen vanlig match för Blues – eller ens en vanlig Game 7.
Det är en chans till redemption.
Frälsning.
Bot.
De behöver bara bärga den här enda vinsten, bara ta sig över det här edna hindret– och plötsligt har de en helt ny legacy.
Om inte?
Då är ödet beseglat för Ken Hitchcock och hans bluesmän.
Det kan man kalla höga insatser.
Men det är just därför kvällar som den här är så andäktigt stora.
• • •
Vad har ni gjort sen sist då?
Själv vaknade jag alldeles för tidigt och blev så upprörd över det att jag bestämde mig för att gå ut och shoppa.
Ni har väl hört det new yorkska ordspråket?
When the going gets tough, the tough goes shopping.
Framförallt köpte jag en ny kavaj. Det hör till när Stanley Cup-finalen närmar sig. Då måste garderoben uppdateras. Den här gången kommer finalarenorna – om det nu blir Amalie Arena, Consol Energy Center, Scottrade Center, American Airlines Center, SAP Center eller Bridgestone Arena – få se en ljusblå kavaj från Ralph Lauren.
Knivskarp, om jag får säga det själv – och det får jag ju.
• • •
Även för Stars är potten förstås pyramidal ikväll.
De 20 unga, eller någotsånär unga, män som drar på sig de grönvita tröjorna halvtimmen innan första nedsläpp vet att de inte kommer spela många lika stora matcher under karriären.
Men samtidigt:
Fullt lika kritiskt som för bluesmännen är det inte.
Stars befinner sig fortfarande i lindan av något stort, de har precis inlett det som kan bli en gloriös hockey-era i The Lone Star State och de kommer nästan garanterat att få nya chanser i det skarpaste strålkastarskenet även om säsongen tar slut nu.
Något säger mig att de just därför, kanske, kan spela ut på ett annat sätt än sina motståndare.
Men det finns inga garantier.
När det är Game 7 kan vad som helst hända.
• • •
Jag köpte en flaska finare bourbon under min shoppingrunda idag också
Blanton’s heter märket.
”Det är en av de godaste och mest exklusiva bourbons som finns, jag drack den själv under Kentucky Derby i lördags”, sa biträdet i min lokala spritbutik.
Nån där ute som kan vidimera?
Själv har jag ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i påståendet förrän kvällens drama är över och alla texter lämnade, för först då vrider jag korken av den vackra flaskan.
• • •
”Bästa spelarna är alltid bästa spelarna och de måste man ha på isen så mycket som möjligt”.
Så har jag uppfattat en av de heligare sanningar som omfamnas av den nya generation fans och bedömare som hittar sin hockey-gospel i den moderna statistiken.
Den tesen stämmer inte nödvändigtvis ens till vardags – och den är aldrig så lite sann som i en Game 7.
När allting dras till sin spets på det här infernaliska sättet handlar det inte om talang.
Det handlar om mod, om kyla, om att kunna hantera ohanterliga känslostormar,om hjärta och om killer-instinkt.
De allra bästa blir ibland darriga i knävecken i den rent omänskliga pressen – och de allra sämsta växer ibland till monster tack vare samma press.
Och det lag som har mer av den senare varan än den förra vinner.
• • •
På vägen hem gick jag förbi Scandinavian House på Park Avenue också.
Så nu ligger det ett par påsar turkisk peppar på vardagsrumsbordet.
Är det Game 7 så är det.
• • •
Vad betyder ”spit the bit”?
Coach Hitchcock använder det uttrycket när han talar om det som ska hända nu.
– This games…it’s going to be played with a lot of emotion, a lot of intensity, more than probably even our players realize. I want players who are not going to spit the bit when that happens. I’ll put those guys in accordingly.
Spit the bit?
Nej, jag vet inte – men det låter coolt.
• • •
Johnny Oduya är långt ifrån Dallas mest begåvade back.
Men ikväll är han mer ovärderlig än alla burgare och bennar tillsammans.
Han har gjort det här förr, han har varit med om ännu större matcher, gång på gång på gång – och han vet hur man vinner dem.
So lookout for Johnny.
Det var för kvällar som den här Jim Nill tog honom till Texas.
• • •
Så vänta nu, Burracuda vill spela VM men Tre Kronor-ledningen vill ”avvakta” nattens matcher?
Hur bra fungerade det upplägget med Bengan Hörnqvist ifjol?
Lär de sig aldrig nånting?
Sätt Burra på ett plan till Moskva om han nu vill vara med, och visa att ni är glada att han kommer, för satan!
• • •
Om Stars har Johnny O, har Blues Troy Brouwer.
Om jag läst rätt är det alltså så att det här för hans del är åttonde raka slutspelsserien som slutar med Game 7.
That’s erfarenhet for you.
• • •
Ena dagen vinner han Kentucky Derby, nästan gör han hat trick med Tre Kronor.
Det är mycket med Nyquist nu.
• • •
Som jag förstår startar Dallas med Lehtonen i kassen igen och förhoppningen är därmed att han ska göra tre bra matcher i rad.
En bön i någon av Texas megakyrkor kan vara på sin plats.
• • •
Vad tycker Borat när Tre Kronor dammar på hans Kazakstan med 7-3?
Ett indignerat ”yekshmesh” ekar i etern.
• • •
Och Blues provar med Elliott igen.
Något annat var väl inte att vänta, men inte heller han såg ut som Dominik Hasek i förrgår.
Ojvoj.
• • •
Hittills har det här varit bortalagens matchserie.
Stars vinner i St Louis och Blues i Dallas.
Varför kan man verkligen undra, men det talar obestridligen för att Blues får sin redemption i kväll.
• • •
Just ja, Svenska Fans sjösatte sin fina Guldskölden-omröstning idag.
Skulle det vara så att ni – host, host – vill vara snälla mot bloggen finns det flera möjligheter om man säger så.
Jag tackar redan ödmjukast för stödet…
• • •
Okej, boys and girls.
Game 7.
Det finns inget annat i hela världen som är lika fantastiskt.
Så – let’s go!

PITTSBURGH – WASHINGTON 4-3 (Slut, OT)
• • •
– Förlorar man 4-2 förtjänar man inte att gå vidare.
Så står det i ett ödesmättat sms Bäckis skickar trekvart efter avgörandet i Consol.
Sant det, förstås.
Men jag envisas med att hävda att Capitals den här gången inte vek ner sig och inte går in i ännu en för tidig sommar som ”chokers”.
Pittsburgh Penguins modell 2016 var bara en övermäktig motståndare.
• • •
GM Rutherford skulle kunna utses till den avgörande matchens first star.
Phil Kessel, Nick Bonino och Carl Hagelin är alla spelare han knutit till sig inom loppet av de senaste tio månaderna.
I kväll stod de för första målet, andra målet, tredje målet och det fjärde, avgörande sudden-målet.
Det kan man kalla succé.
• • •
Tänk om NHL kunde vila lite på hanen och låta oss andas något dygn innan konferensfinalerna börjar.
Men jag ger mig fan på att Pens och Bolts tvingas upp i sin första match redan på torsdag, innan sista Game 7-pjäsen i väst är avgjord.
I så fall ska jag spänna en hård Tjärna Ängar-blick i Bettman nästa gång jag ser honom.
• • •
Räddningen Jay Beagle gjorde, med fucking klubbskaftet, när Hörnqvist hade öppen kasse trotsade nästan naturlagarna.
Förgäves, skulle det visa sig.
Men jag hoppas att han nån gång i framtiden ändå kan njuta av sitt mästerverk .
• • •
Hagge kan inte annat än instämma när jag säger att det här förmodligen var hans livs match.
– Ja, jo, det var det nog. Absolut en av de bästa under NHL-karriären i alla fall.
Nu ska han spela konferensfinal för tredje året i rad – och mot just Tampa för andra året i rad.
– Det är såklart helt annorlunda nu, men…ja, he he, jag ska jäklar ha revansch!
• • •
Som någon påpekar här under natten:
Steve Yzerman tragglade sig igenom 14 NHL-säsonger innan han vann sin första Stanley Cup.
Sedan blev det tre titlar i alla fall.
Det kan vara något för Ovetjkin och Bäckis att tänka på.
• • •
Hotellet i DC är avbokat, det blir vemodigt nog ingen mer slutspelsresa huvudstaden.
Men cheer up.
Vi har ytterligare två magnifika nätter i korresoffan framför oss.
Först är det Game 7 mellan Dallas och St Louis i morrn, sedan dito mellan San Jose och Nashville på torsdag.
Det ska jag nu fira med en rejäl sängfösare.

Nick Bonino heter hjälten som skickar Pittsburgh Penguins till konferensfinal mot Tampa Bay Lightning.
Inte konstigt alls, Pens var hetast i OT också och…ja, de skulle vidare i år. Det bara var så.
Men Caps faller, som de brukar säga med flaggan i topp i år.
Nu ska jag avboka rum och skriva referat, lite mer kommer om en stund.

PITTSBURGH – WASHINGTON 3-3 (Period 3, OT Väntar)
• • •
Otroligt.
Vilken jävla match.
Caps kommer alltså, mot alla jäkla odds, tillbaka och tvingar fram ny sudden death-teater.
Jag tror knappt mina ögon.
Men det är kvällar som den här som gör Stanley Cup Playoffs till det mest fantastiska som finns.
• • •
I den eviga serien ”det-där-har-jag-aldrig-sett-förut” kvalar Penguins tre delay-of-game-puckar inom loppet av några minuter in på en en alldeles särskild hedersplats.
Det ska ju inte kunna hända – men gör det ändå.
• • •
Oshie hindras från att nå pucken, så det är nog en korrekt utvisning på Letang men hade knappast blivit om han inte tagit i så förbannat.
Hur kan man göra det i dylikt läge?
• • •
Erik, alla älskar det här – det är ju själva MAGIN med slutspelshockey – så du får inte in dina magsura, stämningsdödande och lätt konspiratoriska kommentarer om slipsar.
För övrigt har jag alltid slips på slutspelsmatcher, vet du ju 🙂
• • •
Williams och Oshie framstår som rätt bra trejder för Caps nu.
• • •
Det var många kollegor på pressläktaren som började boka hemresor i mitten av andra perioden.
Nu har de tryckt på paus…
• • •
Hagge, som varit så het, är det ena av mina alternativ – och Burakovsky det andra.