The ghosts of heartbreaks past. Illvilligt grimaserande demoner. Ödesmättade ekon från ett decennium av förkrossande nederlag…
Åh, de går genom Verizon Center i kväll. De hörs. De känns.
Den kalla luften är sprängfylld av ångest, fruktan och och kval.
För, shit:
It’s.
About.
To.
Happen.
Again.
Det skulle ju bli annorlunda i år. Den här Capitals-upplagan var ju den den bästa som någonsin funnits. Det eviga hindret i Stanley Cup-slutspelets andra omgången kunde omöjligen bli oöverstigligt ännu en gång
Men här sitter vi igen.
Det är do or die i Game 5 mot Pittsburgh Penguins, hemma i huvudstadens myllrande Chinatown.
Förlorar Caps är säsongen över och drömmarna krossade – och förbannelsen som vilar över Ovie & Bäckis-eran en gång för alla bekräftad.
De har svurit på samla sig till inte bara säsongens utan hela karriärens, ja, hela livets, mest fantastiska insats och bara den helt hjärtlöse kan låta bli att känna ett visst mått av empati.
Men spökena of heartbreaks past ler diaboliskt…
• • •
Ikväll blir det ett aningen kortare intro än vanligt.
Jag kom flygande från Nashville först under sena eftermiddagen och har följaktligen haft begränsat med tid att skriva.
Men inte bara det.
När jag vaknade i morse visade det sig att Montezuma hade gömt en dos av sin hämnd i biffen jag tryckte i mig på The Palm i går kväll.
Lugn, det var inget som inte lite immodium, vatten och den naturliga motståndskraft som bor i varje sann dalkarl (!) kunde ta the edge av rätt snabbt, men jag är fortfarande lite, lite darrig i knäna.
Så jag ber om överseende med lägre tempo under just den här fajten.
• • •
Här är den bedrövelsernas svit som fyller Caps och deras fans med en olust så tung att den nästan tar fysisk form.
•2008: 3-4 mot Philadelphia i första omgången.
•2009: 3-4 mot Pittsburgh i andra omgången
•2010: 3-4 mot Montreal i första omgången
•2011: 0-4 mot Tampa i andra omgången
•2012: 3-4 mot NY Rangers i andra omgången
•2013: 3-4 mot NY Rangers i första omgången
•2014: Missade slutspelet
•2015: 3-4 mot NY Rangers i andra omgången.
Usch, är det nästan så man som en annan Ekeliw vill utbrista.
En ny krasch i år skulle vara särskilt brutal eftersom de – precis som 2010 – var världens bästa lag i grundserien och tog hem President’s Trophy så det bara visslade om det.
Samtidigt är det, faktiskt, annorlunda den här gången. De har inte chokat, de har inte underlåtit att stänga serien när de haft chansen, de har inte tappat några ledningar.
De har bara råkat stöta på ett väldigt, väldigt bra och humming Pittsburgh – som med ett rimligare upplägg hade väntat först i konferensfinalen om jag får säga vad jag tycker – och ibland är världen bara så hård.
• • •
När NBC är inblandat kan vad som helst hända.
Den här tillställningen börjar alltså på den lugubra tiden 19.15.
Wtf?
• • •
Ja, jag tog mig alltså en night off i Nashville igår, on my own dime, och trots att jag valde att äta på ett etablissemang där de tydligen inte klarar av att hålla köket fritt från elaka baciller var det den bästa idén på länge.
Man måste även under ett Stanley Cup-race luta sig tillbaka, andas och lyssna på lite Louvin’ Brothers ibland
Annars blir det inte bra i längden.
• • • 
För pingvinerna är den här matchen samtidigt ett gyllene tillfälle och det tänker de krama lungorna ur för att ta vara på.
De har varit med så länge att de vet:
När man har chansen att döda en serie, då ska man ta den. Annars kan vad som helst hända.
Det vet motståndarna en del om…
• • •
Trotzen – införstådd med att han inte längre har något att förlora – stuvar om i kedjorna.
Kuznetsov, som trampar tungt i sophmore slutspelsslump, flyttar upp i förstakedjan och får vara centerankare åt Ovetjkin och Oshie.
Bäckis bildar istället helsvensk formation med Mojo Johansson och Burracuda.
Ja, why not?
Allt är värt att testa i det här läget.
• • •
Så Blues har alltså skaffat sig slagläge inför måndagens hemmamatch.
Det känns som att de kommer slå in smashen då, eller hur?
Fast personligen skulle jag inte ha något emot att åka till Texas och se en Game 7 på onsdag…
• • •
Jag sitter mellan en Britt och en Pam i pressboxen.
Det är kompensationen för Montezuma-problematiken.
• • •
Olli Määttä spelar inte ikväll heller, meddelar barske Sullivan.
Däremot gör Kris Letang comeback efter avstängningen.
Min gissning:
Han kommer bli minutiös utbuad.
• • •
Nån som vill veta hur många av Capitals slutgiltiga nederlag i den där sviten ovan bloggen bevittnat live?
Samtliga…
I ain’t no lucky charm för de här pojkarna…
• • •
Det är flera år sedan han gifte sig med sin Emma, men först idag hade Eken och hans brud bröllopsfest hemma i Gävle.
Jag kunde som ni förstår inte vara på plats, men jag hade en ställföreträdare vid honnörsbordet och han höll ett tal som slutade med ett rungande ”Leksand forever!”.
De orden ska alltid eka på fester i Gävle…
• • •
Står vid den mystiska hissen och väntar på att bli fraktad upp till pressläktaren när hela Penguins, som just klivit av bussen i garaget intill, sveper förbi.
Bengan Hörnqvist hälsar lika vänligt som vanligt, men man kan ändå se stålet i blicken – på honom såväl som lagkamraterna.
Dom är alldeles uppenbart här on a mission
• • •
Hur är det, är Dahlgren och andra Sharks/Preds-fans vakna ikväll då?
Jag tänkte ta det mycket soft på hotellrummet efter avgörandet i Verizon och håller bloggen kokande under striden i Sharktank om intresse finns.
• • •
Några minuter innan startskottet i Kentucky Derby kom den här bilden i sms från…a guy I know, kan vi väl säga.

Obetalbart!
• • •
Benn, Crosby och Kane heter Hart Trophy-kandidaterna.
Det finns väl egentligen inget att invända mot de namnen, men jag hade velat se Big Joe Thornton i Vegas i år.
Det förtjänade han.
• • •
Om jag skaffade en häst skulle den heta Fast Freddy Shoestring.
• • •
Kollegor med mer brännande deadline än jag är mycket nöjda med vad de kallar ”en mer civiliserad starttid”.
Vad de glömmer är att det blir övertid ikväll.
Jag känner det på mig.
• • •
Vi får faktiskt se Kentucky Derby-loppet på tv-skärmarna som – mycket strategiskt – hänger framför oss på pressläktare och yeah, Gustav rejsar snabbar än han gjort på hela säsongen (…) och vinner ju!
Vilken kung till kuse!
• • •
Om Caps åker ikväll sitter Ovie garanterat på planet till Moskva i morgon och hyllas i resten av hockeyvärlden för sin glödande patriotism.
I Washington är de mindre nöjda. Han är kapten och det finns önskemål om han borde vara med och hjälpa framförallt kidsen i laget att komma över den här sortens trauman.
Men men…
• • •
Apropå VM säger en kanadensisk kollega att han minns när jag direkt efter förlusten i en elimination-match här i Washington frågade Henrik Lundqvist om han skulle åka på den turneringen.
– Det såg ut som att han tänkte slita av dig huvudet.
Mm, precis.
Likadant brukar en som finns på isen ikväll reagera, så nej – den frågan kommer inte att ställas direkt om det skulle vara så….
• • •
Bara det inte blir nåt domartjafs som avgör det här.
Det är alltid tråkigt – men aldrig mer än i de verkligt stora matcherna.
• • •
OK, ångesten tätnar, oron fullkomligen vibrerar mellan läktarsektionerna i Verizon.
Nu gäller det för Caps.
Vinn – eller dö.
Spökena ler…

Sorry, jag befinner mig i luften nånstans över Virginia när matinén i Dallas spelas, så det blir ingen blogg om den matchen.
Om allt går som det ska är jag däremot på plats i Verizon Center för dramat mellan Caps och Pens.
Hörs när den börjar, friends.

NASHVILLE-SAN JOSE 4-3 (Slut, 3:E OT-PERIODEN)
• • •
Så här ser det ut vid bloggbiffens hörn på pressläktaren när klockan passerat halv ett och en tredje sudden-perre väntar.

Det hann gå en och en halv dosa under den här episka natten i Nashville och pappmuggarna är resterna enkom av andra OT-periodens kaffekonsumtion.
Nu, efteråt, känns det som att jag blivit överkörd av en skördetröska.
Men det var det värt.
Så jävla värt, till och med.
Vi fick ju vara med hittills största klassikern i årets Stanley Cup-slutspel.
• • •
Naturligtvis var det Mighty Mattias Ekholm som avlossade skottet ögonblicket innan avgörandet.
Det är inget snack längre.
Han måste med till World Cup.
Han är inte bara magnifik i största allmänhet.
Han är de stora ögonblickens man också.
Såna har vi inte så många av.
• • •
Hajarna är förbannade efteråt.
Inte så mycket över förlusten i sig som för att målet Pavelski gjorde igår – det var ju faktiskt igår – inte godkändes.
Det går att förstå dem.
• • •
De åt inga pizzor i Preds rum i de sista pauserna.
Bara mackor och vindruvor, enligt Mighty Mattias.
Det kanske är förklaringen.
• • •
Nu är det raka vägen till hotellsängen, utan att passera bardisk.
Jag är fullständigt slut.
En bild till bara.
Det här var under sista avsblåsningen innan avgörandet, när det annonserades att klockan hade passerat 01.00 lokal tid.

Legendariskt ögonblick.

Slut!
08.48 in i tredje övertidsperioden sveper Mike Fisher in avgörandet.
Otroligt.
Lite mer sen.

NASHVILLE – SAN JOSE 3-3 (Period 5, OT pågår)
• • •
Det här är ju sick.
Sick!
Hur i hela friden kan de spela sån här hockey, hålla sånt här tempo, göra nästan allt – framförallt i det krävande defensiva arbetet – efter fem jäkla perioder?
Jag beundrar dem alla gränslöst.
• • •
När Sharks till slut får sitt PP – efter att Weber brainfartat och gjort en Mats Alba på Paul Martins näsa – är jag så övertygad om att det är över att jag packar ner elsladden och gör mig beredd på att dra.
Men nej, det är bara att plocka upp den igen…
• • •
Speakern är inte snäll när han plötsligt påminner om att nästa match spelas ”i morgon kväll i San Jose”.
Usch, i teknisk mening är ju det sant…
• • •
Hygglig trans Pekka hamnat i.
Jisses.
• • •
Och hur har ni det hemma i den svenska morgonen?
Här har klockan just passerat halv ett och we’re still going hard.
Klassisk kväll.

NASHVILLE – SAN JOSE 3-3 (Period 4, OT pågår)
• • •
This is some hockey game…
Herregud, båda lagen kör tidvis som om det VORE tre-mot-tre i grundserieförlängning och chanserna är så många att vi knappt hinner med att registrera alla.
Vilket privilegium att få vara med om!
• • •
Little Joe Pavelski har ju en puck inne och egentligen tycker ju jag att det inte ska räknas som goaltender interference när man blir fucking inknuffad i målisen, men så döms det i praktiken alltid och de kan ju inte plötsligt ändra den på det.
Så det känns givet att det är no goal.
• • •
Håller med om att att Preds är de som ser tröttast ut, i alla fall här i slutet, men nu får de tugga i sig lite pizza så de blir pigga igen.
Ju längre det här pågår, desto större känns dock chansen att hajarna vinner och förr eller senare får de väl ett PP…
• • •
The Midnight oil brinner i Nashville, så Broadway får vi nog inte se så mycket av…

NASHVILLE – SAN JOSE 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Broadway får vänta, för oh yeah.
Det blir sudden death-thriller här med.
Inte mig emot.
Ju mer Stanley Cup vi får se, desto bättre.
• • •
Feel the Burns alltså, för att travestera en pågående politisk kampanj.
Skäggmonstret från Ajax i Ontario är on a roll och klappar in en puck till.
Och den här är ruggig.
• • •
Sharks känns – numer – extremt svåra att spela mot när de har ledningen, men Preds vägrar bli frustrerade och ger sig inte, ett helt koppel ramträffar till trots, förrän de krigat in kvitteringen.
Imponerande.
• • •
Nu kommer det fram ett fyllo, ställer en öl på skrivbordet och säger ”få se vad du skriver”.
Det får han inte.
• • •
Men fan, det är nästan så Neals kvittering är på väg att gå ribba ut också.
Hockeygudarna…pratade vi inte om dem igår?
• • •
Det är med gult som med alla andra färger, det finns olika nyanser, amigo John från Halland och Jan från Skåne
Predators är en djup och fyllig, lik den Tre Kronor använder emellanåt.
• • •
Jag har inte fått in en enda övertidshjälte under det här slutspelet så lägg inte för stor vikt vid mina ord när jag nu säger att Mighty Mattias Ekholm eller Big Game Joel Ward avgör det här.

NASHVILLE – SAN JOSE 2-2 (Period 2)
• • •
Sharks börjar sprätta lite mer med fenorna i andra och framförallt är The Big White himself – Joe Thornton – ett ständigt hot.
Och när de 12.09 in i mittakten för första gången för aftonen får sätta tändstickan till stubinen – alltså spela powerplay – smäller det direkt.
Målet är i och för sig kontroversiellt och jag håller nog med Lavy – och John J! – om att det kunde dömts bort för offside, men ändå.
Nu är det kvitterat och hela serien hänger in the balance, boys and girls.
• • •
Sorry, men Disqus verkar ha problem ikväll och jag kommer bara in på admin-sidan då och då.
Dom säger att dom jobbar på det och vi får väl se.
• • •
Bortsett från några gånger när de förefaller väl stressade i egen zon fortsätter emellertid även Preds att spela bra.
Jag älskar den den okuvliga beslutsamheten när de dundrar in mot kassen.
Det påminner om hur andra lag jag ser ofta INTE gör så, någonsin.
• • •
OT i St Louis alltså.
Ni håller mig uppdaterade, va?
Jag tror hjälten kommer heta Hemsky.
• • •
Svenskkedjan med Åberg, Järnkrok och Arvidsson är inte dum.
Det vore inte alls förvånande om någon av dem hugger till innan aftonen är över.
• • •
Lysande av DJ:n i Bridgestone – han smäller på ELO:s ”Telephone Line” när Lavy begär coach’s challenge.
Visserligen ringer domarna ingenstans då, men ändå.
Det är roligt och det är en suverän låt.
• • •
Philadelphia Flyers färg är är orange, John J.
Nashville Predators är gul
Äggula-gul, till och med.
• • •
Kan upplysa Benny Hill i Alvesta om att Predators klivit in i 2000-talet och skippat de lättklädda damerna.
Det är fullt påklädda herrar som skrapar isen nu, precis som i de flesta andra hallar.
• • •
Nu har dom hunnit få i sig rätt duktigt med bira, så festprissarna i Bridgestone jublar och hurrar allra mest när det smäller i sargerna och gurglas efter avblåsningarna.
• • •
Använd klossen, Tierney.
Forsberg kan du inte bråka med.
På Åkerö är dom hårda.
• • •
Ny orala problem:
Gjorde det obegåvade misstaget att äta popcorn i Consol igår och ett vasst flarn har fastnat en ficka i det brittiska garnityret och plågar mig lätt.
Det är väl fan.
• • •
Övertid kan mycket väl vänta här också.
Inte mig emot, här är barerna många och öppna länge och imorrn har jag sovmorgon monumentale.

NASHVILLE – SAN JOSE 2-1 (Period 1)
• • •
Colin Wilson krigar in ett mål efter redan 41 sekunder och hela jättelika Bridgestone förvandlas i ett slag till Tootsie’s kvart i tolv en lördagkväll.
Dra mig i honky tonk-slipsen vilket drag.
Sen kommer balunsen av sig lite när Burns sveper in ett skott som i och för sig är fint men inte borde kunna rinn(e)a in på Rinne.
Men Carrie Underwoods hunk krigar in ny ledning och 18 000 börjar dansa till Tim McGraws ”I Like It, I Love It” – den eviga, oemotståndliga måltrudeletten i den här hallen – igen.
Party, sa vi så?
• • •
Jag sitter, som sig bör när man är en sån som plötsligt valsar in i en serie, längst ut på en halvsunkig pressläktarrad, och där visar det sig att svart kostym inte nödvändigtvis signalerar ”Johnny Cash˝ för alla i Music City.
En snubbe kommer plötsligt fram och visar sin biljett och frågar var han ska sitta.
Han tror helt enkelt att jag är biljettkontrollant…
• • •
Predators ser överhuvudtaget brännheta ut, driver upp ett jävla tempo och är föredömligt aggressiva runt Preds kasse.
San Jose, däremot, känns inte riktigt igen.
De påminner vad gäller temperament mer om gäddor än hajar i den här perioden.
• • •
Mighty Ekholm – för det är väl han? – har en tjottablängare i ribban i perrens enda PP också.
Verkar som hemmalaget bestämt sig för att skjuta högt på Jones.
• • •
De kör ett snyggt och effektivt intro i Bridgestone, med blinkade små lampor i händerna på åskådarna och allt.
Som på Garden – fast mer lantligt hemtrevligt på något vis.
• • •
Vi får alltså ytterligare ett år med Jaromir Jagr.
”Säger mer om NHL än om honom”, menar de som inte följer med så noga, men det det är ju inte det minsta sant.
Han är, med bred marginal, den ende över 40 som hänger med i dagens NHL och att han fortsätter ännu en säsong säger allt om honom.
Nummer 68 är ett magiskt unikum.
• • •
Taggen, du och ditt abnorma minne…
• • •
Han som hela tiden står upp och skymmer sikten för mig, honom gillar jag inte.
Men jag är gäst här och vågar inte säga till att jag önskar slippa se den irländska klöver han har på baksidan av sin keps.
• • •
Nej, Skånske Jan.
Pepsi är det.
Ingen alkohol på pressläktaren, så kul var det länge sen vi fick ha…
• • •
Återigen förundras jag över att de i en stad nerlusad av musikalisk talang och stjärnglans inte kan få hit hetare nationalsångsvokalister.
Bring in Dolly, för fan!
• • •
Om man nu har köpt en sittplats, varför står man då en hel period?
Äh, jag ska inte sitta och vara gubbsur mitt under pågående kalas.
• • •
Mja, Anders Dahlgren, det där vet jag inte om jag kan gå på med på.
Jag pressade mig till den yttersta gränsen för att ge dig en liveblogg och du svarar med en period?
Din rätt att gnälla har dragits in, det bara är så.
• • •
Väldigt snäll match det här, med tanke på vad som står på spel.
• • •
Använd klossen, John J.
Gult är det.
Gult, gult, gult, gult!
• • •
Nu står det ett liveband och drar Creedence-covers på en läktarsektion.
Själv ska jag äta en korv.

Något slags orolig dvala, inte mycket längre än Kari Lehtonen speltid i en genomsnittlig slutspelsmatch.
Det var vad jag fick i min pittsburghska hotellsäng.
Sen gick reveljen och yours truly tingades hoppa upp, rycka åt sig packningen och störta iväg mot flygplatsen
Det är inte bagarväckning.
Det är mordförsök.
Och när jag sitter vid Gate 17 på Pittsburgh International och väntar på avgång är jag inte trött.
Jag är psykotisk.
Men som Filip Forsberg säger när jag några timmar senare står i Nashville Predators ombonade omklädningsrum:
– Du får väl göra som oss och ta en pre game-nap.
Exakt, det får jag.
Och sen är allt bra och jublet bubblar i bröstkorgen igen.
Hell, jag är ju i Nashville, de sexiga NHL-lagen Predators och Sharks ska göra upp i brännande playoff-duell och neonskyltarna längs Broadway lyser förföriskt.
Howdy på er.
Nu blir det honky tonk kvällen lång.
• • •
Stanley Cup Playoffs i Nashville i liknar ingenting annat.
Det är happening, rungande folkfest och högtidsstämning – utan den ångest, oro och aggressivitet som är insprängd i atmosfären när det drar ihop sig i mer traditionella hockeyfästen.
Ja, även här sjuder det av förväntningar, trycket inne i hallen kan bli helt bananas och det finns säkerligen rabiata hardcore-fans som skulle ge vitala organ för att få se San Jose på knä ikväll,
Men för den stora majoriteten är det inte på samma blodiga allvar, inte i lika hög grad på liv och död, som det är för alla i Montreal eller Detroit eller Pittsburgh.
I första hand vill de ha kul, i första hand är de glada och optimistiska och positiva, i första hand är det party party som gäller.
Jag gillar’t.
Skarpt.
Att redan under tidiga eftermiddagen se hur barerna längs nämnda Broadway, alla med Predators-flaggor fladdrande utanför entréerna och alla med liveband iförda Preds-jerseys på scenerna, fylls med godlynta fans som hinkar Coors Light, gör high-fajvs och sjunger allsång till gamla Waylon Jennings-dängor (”Luckenbach, Texas”…grym låt!) är riktigt exalterande.
Men känner så tydligt:
We’re gonna have some fun tonight!
• • •
Flyger Southwest Airlines – för det är bara de som har direktlinjer mellan Pittsburgh och Nashville – och vill minnas att Skånske Jan hyllat dem.
Det förvånar.
De får ju pågatågen mellan Malmö och Lund att framstå som förstaklass med Emirates.
• • •
San Jose är en av det här slutspelets stora sevärdheter och såg efter två raka, synnerligen övertygande segrar mot Preds hemma i Sharktank ut att kunna vara på väg mot en sweep i andra omgången.
Men Predators, som tycks ha ladorna fulla av den motståndskraft vi tillskrev Penguins för ett dygn sedan, sprängde sig fria när de i förrgår hade ryggen mot väggen och nu befinner sig den här serien vid samma slags vägskäl som den mellan Pens och Caps gjorde i går.
Preds kan kvittera – eller så gör Sharks ett ryck som sannolikt avgör hela striden.
Raffinerat och jädrans kul!
• • •
Att komma in i Preds omklädningsrum är numer som det var att hälsa på hos Detroit förr om åren.

Det är bara svenskar överallt.
En Ekholm här och en Forsberg där, en Järnkrok här och en Arvidsson där, en Åberg här och en Granberg där.
Sex stycken sammanlagt.
Det är mest i hela NHL.
– Ja, vi är som storfamilj, säger Mighty Mattias Ekholm.
– Det är bara trevligt. Det är bra för alla att ha andra att ty sig till och snacka svenska med om det är något. Och så har vi middagar ihop som riktiga storfamiljer också.
Det låter inte dumt.
• • •
5 maj 1973, när våren i Dalarna var som vackrast, föddes en liten pojke på Leksands BB.
Idag, exakt 43 år senare, åker den pojken under San Joses morgonvärmning runt på isen i Bridgestone Arena och skjuter puckar lite nonchalant och coolt.
Javisst, Johan Hedberg – assisterande coach i Sharks, kallad Hedbä i den här bloggen eftersom det är så man uttalar ”Hedberg” där han föddes – fyller år idag.
Bloggen ropar:
Hurra, hurra, hurra!
• • •
Mike Sullivan höll inte igen när han hyllade Bengan efter sudden-avgörandet i Consol igår kväll.
– Det är en lätt hockeyspelare att älska och vi älskar honom verkligen. Han har en fantastisk passion för hockey och är en av de bästa lagkamrater som går att tänka sig, hette det bland annat.
Jag förstår faktiskt precis. Det finns få lika älskvärda personer, och spelare, i den här branschen.
• • •
Dom är nog så spektakulära på TV, men att se Joe Thorntons och Brent Burns skägg i verkligheten får mig att tappa andan.
Jag vill ta på dem. Rycka. Smeka. Rentav krypa in i dem.
Men det skulle nog inte bli så bra, så jag trycker tillbaka den impulsen.
• • •
Newsflash:
Mighty Mattias Ekholm har lämnat det hus där han och Järnkrok och Forsberg haft lägenheter i två år och istället skaffat sig egen våning i flashigare fastighet.
Hur går det då med de berömda taco-orgierna?
– Vi hälsar på varann ändå, så de fortsätter, meddelar han.
Lättnaden!
• • •
The Melkman – Melker Karlsson – tittar uttryckslöst på mig medan jag står och febrar om hur fruktansvärt bra powerplay hans lag bländat oss med under de inledande omgångarna.
Sen säger han:
– Jo, men ett bra powerplay måst man ju ha.
I Lycksele är dom inte så högtravande
• • •
Var jag kommer möts jag av en vägg av gult.
Också i Bridgestone får fansen gula T-shirts och innan John J kommer och påstår att det är en annan färg ber jag att få presentera följande bildbevis för rätten

Gult som bananen, äggulan, korset i svenska flaggan och solen och därmed basta!
• • •
Blir lätt sentimental när jag ser klubbmärket i mattan inne hos Predators.
Jag har inte sett det sedan Jonathan Youngblood Ekeliw förra vintern ställde sig med 45:orna rakt i den sabeltandade tigerns ögon och till sin gränslösa förfäran blev utskälld av hela Nashvilles backuppstättning.
En klassisk scen om jag nånsin varit med om en.
• • •
The Melkman bekräftar intrycket att grundseriehockey och slutspelsdito i den här ligan i praktiken är som två olika sporter.
– Nu finns det ingen tid och inga ytor längre och det är svårt att komma in på mål, särskilt mot dom här. Dom har väldigt bra backar. Men jag måste ändå försöka göra det lite oftare, säger han och grimaserar.
• • •
Förstås inte att jag kan begå ett så flagrant rookie-misstag som att åka på såna här turnéer utan att ta med mig tillräckligt många kalsonger.
Nu måste jag ut och leta rätt på nån shopping mall i morgon.
Som min pappa hade sagt om han varit vid liv:
– Använd klossen, Pelle!
• • •
Hans svenska lagkamrater säger att Pontus Åberg inte har några nerver, men själv erkänner han att en hel koloni fjärilar fladdrade i magtrakten inför NHL-debuten i förrgår.
– Jag brukar verkligen inte bli nervös, men när det var dags för bytet…då kändes det. Det var länge sen jag spelade inför så stor publik och hemma i Sverige är det annorlunda, då har man en klack som ser till att lyfta en. Men jag tycker det det gick bra, säger stockholmaren.
Det tyckte uppenbarligen coach Lavy också, för Pontan – som i alla fall Flipper Forsberg kallar honom – spelar ikväll igen.
• • •
Det förvånar inte alls att se att Big Joe Thornton innan värmningen står och pratar och fistbumpar med Partner – den mentalt funktionshindrade legendar som hjälper till i omklädningsrummen i Bridgestone.
Big Joe är en bra människa.
• • • 
Bättre än så här skulle jag vilja påstå att det inte går att ha det.

Jag sitter alltså i den förträffliga pressboxen i Bridgestone , med kaffe och Pepsi och bloggdokument framför nosen, och ska snart se en brakande playoff-match live – och samtidigt rasar en annan på fin bildskärm till höger.
Det är livet.
• • •
The Melkman har inte ens milljondel så mycket hår i ansiktet som lagkamraterna Thornton och Burns, men är ändå nöjd med den lilla matta han fått ut runt hakan.
– Mja, flinar han, det är kanske inte så mycket att komma med men det är det bästa slutspelsskägg jag nånsin lyckats odla.
• • •
De som bodde i Nevada på 50-talet fick se myndigheterna spränga atombomber ute i öknen.
Själv får jag se Shea Weber avlossa sitt slagskott ikväll.
Det är samma sak.
• • •
Get this, San Jose-fanatikern Anders Dahlgren klagar alltid högljutt i spåret över att jag bloggar för lite om hans hajar.
Men nu när jag utsätter mig för hjärtinfarkt- och stroke-risk för att till och med se dem live – och har honom i baktankarna medan jag gör det – mailar han lätt skamset och berättar att han inte kan vara med!
Vi kommer överens om att han aldrig mer får klaga…
• • •
Får skrockanden och himlande ögon till svar när jag frågar brynäsarna Järnkrok och Ekholm vad de tyckte om filmsnutten på Filip när han jublade över Leksands övertidsmirakel mot Modo.
– Den filmen skulle man inte vilja ha på sig själv ute i offentligheten, kluckar Järnkrok.
Mja, men det var ju Leksand…då är allt tillåtet.
• • •
Just nu, i skrivande stund, gjorde Tarasenko 1-0 på tv-skärmen.
Och tänk, han fick komma fri…
• • •
Det finns alltid nån annan som har det värre.
En vän från nhl.com lämnade sitt hem i Jersey strax innan slutspelet började.
Fyra veckor senare har han fortfarande inte kunnat återvända.
– Och nu har crosscountry-resorna börjat. Men det är kul, säger han och låter mest som att han försöker övertyga sig själv.
• • •
När jag under eftermiddagen promenerar från hotellet till Bridgestone plingar det till i till i telefonen.
”Såg dig precis. Skön Johnny Cash-look i Nashville”.
Det är Hedbä som svischat förbi i taxi i samma stund och han har bra öga.
Självlart kör man The Man In Black-style när man är här.
• • •
OK, boys and girls.
Nu blir det party party.
Hoppas åtminstone några av er är vakna och vill ha fest med er gamle Biff.