Stars lyser big and bright igen – och vinner med 5-3.
Mera kommer om nån timme eller så.

DALLAS – SAN JOSE 3-3 (Period 2)
• • •
Nu firar vi halloween i Pontic Silverdooom, höll jag som en annan Arne Hegerfors på utbrista.
Nej, men i American Airlines Center.
Här svänger som på en konsert med Texas-legendaren Flaco Jimenez.
• • •
Det ska ju vara lite hokus pokus idag, så självfallet får vi se två short handed-mål – ett åt vardera håll – efter varandra.
Coacherna gnisslar med tandproteserna, men vi som tittar på kluckar belåtet
• • •
Pavelskis styrning på en Ben & Gunnar-skägget Burns skott är både trick och treat på en gång.
Applåd.
• • •
De har alltså numerärt underläge.
Ändå är backen Demers – som tydligen bestämt sig för att halloween ska firas ordentligt – framme vid Stalock och styr in ett mål.
There’s a new show in town och den kallas Dallas Stars…
• • •
Jag ryggar tillbaka inför din kommentar om Melkman, Wilmer…
Äh, förlåt slarvet. Han har bara en rygg han med – och det är i den han har ont.
• • •
Hedbä kommer hastande över pressläktaren precis innan pucken ska släppas igen.
Han får fan hålla högre tempo än när han befann sig mellan stolparna i New Jersey och Bryce Salvador underlät att rensa puckarna i målgården.
– Käka nåt nu, de har glass där borta , ropar han för övrigt åt bloggen till när han svischar förbi.
Nej, det åt vi ju igår kväll.
• • •
Det är alltid annat än Rangers i bloggen, Pettsson00. De har i allmänhet en motståndare också och de motståndarna gillar jag att skriva om.
• • •
Jag kan inte riktigt tro att Burger Klingberg ska lämna isen utan ett enda avtryck i protokollet.
• • •
Förstod nästan att jag inte skulle kunna publicera Skånske Jans lilla Texas-skämt, det höll på att bli politik direkt och i det här spåret ska det icke vara någon politik.
Den diskussionen är härmed avslutad.
• • •
Vernon Fiddler låter snarare som namnet på en country-stjärna från 50-talet – eller mördaren i en skräckis när fem college-kids åker till en avlägsen stuga vid en sjö på vischan och så börjar de försvinna en efter en…
• • •
Det är lite upplagt för att det ska bli tre-mot-tre-show här igen, är det inte?
• • •
Den där glassen Hedbä talade om…kanske ändå.

DALLAS – SAN JOSE 1-0 (Period 1)

• • •
Jag sitter och tycker att Stars inleder lite sömnigare idag och har en teori färdig om att artister som de i Big D förstås har svårt att varva upp den här tiden på dygnet.
Då bara blixtrar det till i hajterritoriet.
Jason Demers – back – hänger som en annan Klingberg med upp och är ända inne i målgården och attackerar Jones och sen drämmer Sharp in returen.
Dallas Stars, folks, Dallas Stars.
• • •
Antti Niemi möter sina gamla hajpolare för första gången idag och är tydligen inspirerad.
Bara sekunder efter Sharps ledningsmål kommer unge landsmannen Joonas Donskoi loss i friläge – Dallas Stars, folks, Dallas Stars, det också… – och Niemi gör en tåspetsparad för framtida dokumentärer om lysande målvaktsinsatser.
• • •
Perren rymmer ytterligare några sekvenser när Dallas offensiva attacker får oss att dra efter andan, men Ruffen klagade redan i torsdags över att puckbehandlingen var lite slapp och att han tyckte att fler passningar borde sitta på klubbladen och så skulle jag gissa att han tänker nu också.
Så lite morgontrötta kanske showmännen är ändå, lite sådär som rockartister som tvingas uppträda i dagsljus på festivaler.
• • •
Även idag skulle jag vilja beskriva det som lätt irriterande att sikten över rinken skyms av tvenne journalistflintar på pressläktarraden nedanför.
• • •
Det är oförskämt av Lindy dubbelhaka att scratcha Patrick Nemeth båda matcherna jag sitter här.
Konkurrensen har blivit hård också i Dallas backlinjer, sure, men det skulle ju ändå inte skada om de spelade ytterligare en klippa med defensiva instinkter.
Nu får ju Johnny O nästan ensam ta hand om det där…
• • •
Magiskt SM guld-inlägg, Taddson.
Vi tackar.
• • •
Nemeth kallas förresten – Nemo.
Det är ett femstjärnigt smeknamn.
• • •
Läktarna är som, sig bör, fullknökade av fantasifullt utspökade halloween-firare.
Själv kör jag min vanliga förklädnad:
Hockeyskribent…
• • •
Äh, får vi se lite mer drag i kommentatorsspåret nu då.
Det är jämt ett jädra tjat om att matcherna går för sent och att bloggen bara handlar om Rangers, men när jag nu sitter på kanonmatch i Dallas på blanka allhelgonakvällen är spåret likafullt rena Prudential Center.
Hallå.
• • •
Ja, det är vackert när Dallas-publiken hugger i med ett rungande ”Stars!” mitt i nationalsången.
Jag glömmer dock alltid bort att det ska hända och rycker till nästan lika förskrämt som när de avlossar kanonen i Columbus.
• • •
Texas, Skånske Jan, är som Norrland så 40 mil är ingenting och Houston och Dallas ändå besläktade.
Det bestämmer vi härmed.
• • •
Hedbä, som ser åtminstone förstaperioden på pressläktaren, springer förbi och dunkar bloggen i axeln.
Sedan försvinner han ner med hissen för att ta sig till omklädningsrummetomklädningsrummet och avlägga fågelperspektiv-rapport.
– Akta er för den där Klingberg, skulle jag gissa att han säger.
• • •
Nu firar vi halloween med en kopp vattnigt kaffe här.

Det är halloween i Amerika och San Jose Sharks har åkt till Texas för att få sin dos av skräck och fasa.
Efter några dygn i dess närhet känner jag mig nämligen helt övertygad om den saken:
Är det något lag som kan skrämma motståndarna säsongen 2015-2016 är det Dallas Stars.
Med en speed under rören värdig rymdraketerna de brukar lotsa från Nasa-centret i grannstaden Houston, med ett passningsspel lika kvickt och oförutsebart som kulans studsande när den fastnat mellan de elektroniska svamparna i gamla tiders flipperspel, med en offensiv så stridslysten att general Patton hade kallat in hela truppen för tjänstgöring vid The Battles of the Bulge om det varit 40-tal och med soloartister som Tyler Seguin, Jamie Benn, Patrick Sharp, Valeri Nikuschkin, Jason Spezza, Ales Hemsky, Burger Klingberg, Cody Eakin och Mattias Janmark i laguppställningen har de potential att slita vem som helst i blodiga stycken.
Så bäva, nordkaliforniska hajar.
Det här kan bli en ruskig John Carpenter-rysare på is.
• • •
Ni, era gamla skojare, tror alltså att jag kan vara ute och härja som en tonåring nattens före en matiné?
Håhå, de dagarna är sedan länge förbi.
Gårdagskvällens utsvävningar inskränkte sig till en visserligen förtjusande men också påfallande stillsam middag på femplus-restaurangen Stephan Pyle med en av San Joses assisterande coacher.
Visst, Hedbä – som vi kallar Johan Hedberg i den här bloggen – jobbar ju under DeBoer i San Jose numer och två gamla masar kan förstås inte vara samtidigt i Dallas en fredagkväll utan att ses.
Han hälsar.
• • •
Fast hey, Sharks kan ju skrämmas de också.
De kom av sig lite efter den förnämliga starten, men det berodde i första hand på att viktiga pjäser – till exempel Paul Martin – gick sönder och nu är de reparerade och kan spela igen.
Och vi vet ju hur det brukar gå i skräckisar som ”Halloween”. Till slut slår offren tillbaka och eliminerar monstret/psykomördaren/djävulsdemonerna…
• • •
Man vet att man är i just Texas när man kommer till en träningsrink och ser den här skylten utanför entrén.

Fast Stars lyder inte påbudet.
De har ju släppt in Jamie Benn och Tyler Seguin och vad är det om inte en dubbelpipig hagelbössa?
• • •
Hoppas målvakterna idag – Jones och Niemi är det väl – slipper uppleva det min middagskompanjon igår var med om när han spelade för illustra Baton Rouge Kingfish i ECHL säsongen 1997-1998.
Då kom motståndarna – det kan ha varit Greenville Swamp Rabbits! – i två-mot-noll-kontring när Kingfish hade fem-mot-tre-PP.
Två gånger om!
– Sedan blev JAG utbytt, suckar Hedbä.
• • •
Under Stars session i träningsrinken står jag bredvid en silverhårig gentleman som verkar tillhöra ledarstaben för såna som Benn och Seguin kommer fram och hälsar vördnadsfullt och ni tror mig inte, men han ser ut precis som Punk Anderson – J.R Ewings coolaste partner in crime.
En fantastisk syn.
• • •
Coach för Baton Rouge Kingfish när Hedbä spelade i Louisiana var ingen mindre än Dave ”The Hammer” Schultz, NHL-historiens mest utvisade råskinn.
– Han stod matcherna igenom och gömde ansiktet i händerna för att vi spelade dåligt, minns The Moose.
• • •
Stars träningsanläggning ligger för övrigt i Frisco en halvtimmes bilväg väster om downtown Dallas och för att vara i NHL får den beskrivas som helt okej; jag har sett betydligt värre.
Men det är och förblir ett mysterium att dessa miljardföretag till klubbar nöjer sig med träningshallar som juniorerna i Sellnäs IF skulle rynka på näsan åt.
• • •
Fan, jag vill verkligen se hockey i Louisiana, men Baton Rouge Kingfish existerar inte längre.
Jag får hålla till godo med Greenville Swamp Rabbits från South Carolina.
Det låter som namnet på en orkester som skulle kunna kompa Dr John.
• • •
Den allra sunkigaste träningshall jag sett är den Red Wings av förklarliga skäl bara använder när de absolut måste.
Den påminner mer om en nerlagd bilverkstad än hockeyhall och för att kunna träna där måste spelarna byta om i The Joe och sen köra bil, i full utrustning, till ett av Detroits minst idylliska områden.
• • •
Jag ber också att få anmäla mitt officiella missnöje med att New Orleans inte ingår i expansion-diskussionerna.
• • •
The Melkman – Melker Karlsson alltså – spelar inte för Sharks idag heller, men nej – det bror inte på att DeBoer har en beef med unga svenskar.
– Vi har rätt kul med det där och kallar honom svenskdödaren, berättar Hedbä.
Faktum är att de saknar The Melkman svårt och hade älskat att se honom på isen, Big Joe Thornton talar tydligen inte om annat än att han vill Skellefteå-pojken i sin kedja, men han har problem med en rygg, så säsongsdebuten dröjer.
• • •
Givetvis, datorhaveriet i Las Vegas var bara början.
Nu går jag in på presstoan i American Airlines Center och tappar mobilen i stengolvet så displayen spricker som läppen de som tror att de är en bra idé att slåss med Radko Gudas.
Eken, kom genast tillbaka till USA. Vi ska ut och handla igen.
• • •
Burger Klingberg är die hard Blåvitt-fan och kommer spela with a vengeance idag.
Att förlora allsvenska guldet till Snoka är ju ändå…otänkbart.
Men visst är det som Erik säger, att vår kommentatorsspårsvän Taddson är östgöte?
Bloggen gratulerar och tänker hoppfullt att om Snoka kan göra en sån resa, då kan Brage också…
• • •
Hedbä och DeBoer har båda sina familjer kvar i New Jersey och bor tillsammans med Toronto-legendaren Steve Spott, ass-coach han med, i ett stort hus utanför San Jose och där sitter de dagarna i ända i varsin lyxig reclinerfåtölj och tittar på hockey.
Kalla mig torftig, men jag tycker det låter som en dröm…
• • •
Jag känner avund å andra NHL-coachers vägnar när jag står och lyssnar på Lindy Ruff medan han berättar om de obegränsade alternativ han tycker sig ha när han sätter ihop sina kedjor.
– Jag kan spela nästan alla forwards som centrar och på bägge kanterna, säger han.
Riktigt så är det inte för Mike Babcock.
• • •
Det stormade så vådligt i Dallas-trakten igår kväll att mobilen plötsligt började durra av varningar om översvämningshot och när jag nu på morgonen tittar ut genom hotellfönstret ligger flera träd i refugen nere på North Street omkullblåsta.
Jag ser det som ett varsel om hur den här matchen kommer att se ut.
• • •
När Ruff håller presskonferensen om sina obegränsade alternativ konstaterar jag också att han har en trivsam dubbelhaka.
På den punkten behöver jag dock inte känna avund…
• • •
– Hello honey, welcome back, säger tjejen som ombesörjer ackrediteringsdistributionen i media-entrén.
När ska Rangers PR-personal börja tilltala bloggens utsände på det sympatiska sättet?
• • •
John Tavares skans i derbyt i The Rock.
”Förklaring ges efteråt”, heter det i ett uttalande från Islanders.
Det låter minst sagt skumt.
• • •
Nu är Punk Anderson här på pressläktaren också.
Perfekt.
Då väntar vi bara på Ray Krebbs. Och Cliff Barnes. Och vem vet, Sue Ellen kanske glider förbi med en klirrande drink också.
• • •
OK, trick or treat, baby.
Halloween-matiné i Texas.
Jag tror det blir nåt.

Nu ska ni få se på kort skvätt
Matchen var förträfflig.
Burger säger bra saker efteråt.
Downtown Dallas lyser förföriskt i kvällensmökret när jag rattar
Så – nu ska jag efter närmare 48 timmars non stop action sova.
Övrigt återkommer vi till i introt innan lördagens matiné i American Airlines Center, okej?

Slut, Dallas vänder och vinner med 4-3 – på övertid.
Benn smäller in den – och den juicy burgaren är med och fräser på isen.
Mer sen.

DALLAS-VANCOUVER 1-2 (Period 2)
• • •
Jo, jag hade ju bespetsat mig på ett och annat svenskt backmål denna varma afton i The Lone Star State.
Men jag trodde ju då att det skulle vara en juicy burger från Göteborg som fräste på stekhällen.
Istället är det Alex Edler som piskar in en jämtländsk slägga från blå.
Vi tar den varianten också, dock.
• • •
Gissa vad de hetsar publiken med för sång i den här perren?
Deep In The Heart of Texas.
I had no clue, men vilket förträffligt litet sammanträffande.
• • •
Stars fortsätter darra lite i defensiven – men iscensätter färre anfall man tappar andan av under den här 20-minuterssekvensen.
Inte riktigt vad doktorn ordinerat.
Men för all del, de har en motståndare också och den motståndaren gjorde det lite svårare för dem nu, kändes det som.
• • •
Det enda dåliga med den här pressläktaren är att man, som jag ikväll, kan hamna på övre bänkraden och då alltid, osvikligt, får en journalistflint mitt i blickfånget.
• • •
Naturligtvis borde jag gå och lägga mig så fort det bara går ikväll, ni borde nästan ringa min mamma och säga åt henne att ta mig i örat om jag inte gör det, men tanken på en – bara en – iskall Lone Star-öl i lämplig bar är oemotståndlig.
Livet är nästan aldrig så bra som när man kan dricka just Lone Star-öl.
• • •
Stars-fansen är lite Tobias Pettersson.
De buar och brölar ilsket – mer ilsket än andra, låter det som – varje gång en hemmaspelare blir utvisad, no matter what.
• • •
Nu stod jag visserligen på muggen – nöden har ju ingen djungel, som det påstås att Roffe Zetterlund sa en gång – när pucken släpptes, men ändå.
Visst var detta en förbluffande snabb period, nästan helt renons på avblåsningar?
Då blir det inte så mycket för en bloggare att tugga om.
Låt oss hoppas på slutrapporten.

DALLAS – VANCOUVER 1-1 (Period 1)
• • •
Jodå, nog lyser hockeystjärnorna big och bright på Texas-himlen.
När de befinner sig norr om offensiv blålinje .
Då är det ofta så man skulle behöva solbrillor, rentav
Men fördomarna om att de släpper till lite för mycket bakåt, och gärna öppnar sig för kontringar, har bekräftats några gånger i den här inledningsperioden-
Inte vad ordningsmännen bland tränare och tyckare missionerar om precis.
Men vi som tittar på har fan inte tråkigt.
• • •
Burrows, den gamla Sean Avery-epigonen, får en straff på just en sådan kontring – och som John J mycket riktigt konstaterar i spåret:
Han sätter en riktig bonnvariant.
• • •
Är det Jagger & Richards?
Är det Smith & Wesson?
Är det whiskey & soda?
Nej, det är Jamie Benn och Tyler Seguin
Ett formidabelt radarpar.
Hockeymatch förvandlas till offensiv can can-show varje gång de kommer in på isen.
• • •
Hittills har unge Canucks-stjärnan Jake Virtanen inte riktigt svarat upp mot förväntningarna ett sådant efternamn genererar hos mig.
• • •
Typiskt att Stars inte får utdelning under anfall som bara kan beskrivas som poetry in motion – men så slafsar Patrick Sharp iväg en puck utifrån kanten och plötsligt är det hål i Ryan Miller.
Men grannlåten kommer snart resultera i avtryck i protokollet, det känns oundvikligt.
• • •
Något otippat har de en filmsnutt med han från ”En röst i natten” – Jack Killian, tillika vicepresident Bingo Bob i ”Vita huset” – som publikpeppare i ACC precis innan första nedsläpp.
Good night Dallas, wherever you are…är det så dom menar?
• • •
Fantastiskt, efter sju mållösa perioder gör Tampa äntligen mål.
Nu kommer det gå att prata med Ekeliw igen.
• • •
Det känns som att jag borde kunna skriva något underhållande om de zeppelinare som svävar runt i hallen under pausen – det är ju ett kärt ämne i den här bloggen – men jag är för trött för att inte att upprepa mig, är jag rädd.
• • •
Det vore synd att påstå att det råder samma väckelsemötesstämning som under Trumps valmöte för en och en halv månad sedan, men hockeypubliken i Texas är nog sådan som behöver ledning för att få upp temperaturen.
Det betyder att det blir åka av nu.

Hur löd de nu, raderna från Gene Autry-klassikern jag bröstade av i bloggens stora season preview för snart en månad sedan?

”The stars at night, are big and bright, deep in the heart of Texas
The praire sky high, is wide and high, deep in the heart of Texas”

Yeah, baby – det är till Dallas jag flugit.
För att se NHL:s mest spännande och kittlande lag; först mot Vancouver ikväll och sedan mot San Jose på lördag eftermiddag.
Det var ni över 40 stycken som gissade i spåret – kul att vi har så många Doug Sahm-fans med oss! – men signaturen The Wildeone2 var allra först, så här ljuder en fanfar för honom!
• • •
Flighten från LaGuardia i morse gick – 06.20!
Dylika avgångstider kräver uppstigning vid 03.30.
Då snackar vi i sanning bagarväckning monumentale.
De flesta dagar i veckan har jag inte ens hunnit lägga mig vid halv fyra och det hann jag väl egentligen inte i natt heller.
En halvtimme hos John Blund blev det, som mest.
Någon minut lyckades jag väl sedan slumra i en obekväm flygplansfåtölj – till medpassagerarnas olycka, eftersom jag snarkar extra mycket när jag sitter och sover – och unnade mig också en timmes pre game-nap på hotellet efter förmiddagens skate i American Airlines Center, men var förvarnade.
Det är en mör biff som sitter här och jag kan slockna precis när som helst…
• • •
Det känns något konstigt och ovant att se Johnny Oduya i Dallas sällsamma kvadrat till omklädningsrum. Han ska ju sitta intill Yellbear Hjalmarsson i Blackhawks spatiösa relax-lounge i United Center.
Och känslorna är tydligen ömsesidiga.
– Vad faaaan nu då? Har det hänt nåt, utbrister han när han får syn på bloggen i villervallan av murvlar.
Nej, inget mer än att han flyttat till Texas och blivit pappa åt kidsen i västra konferensens eget Tampa Bay Lightning och således måste inspekteras närmare.
• • •
Tröttheten dämpas dock av det simpla faktum att jag är här, i älskade Lone Star State.
Jag har visserligen inte hunnit se eller göra någonting alls ännu, men ändå.
Det är nåt i luften, nåt i atmosfären och nåt med människorna som bor här som får det att sjunga i mitt hjärta
Som nämnde Doug Sahm – ni måste verkligen kolla upp honom om han skulle vara obekant – en gång konstaterade:
”You just can’t live in Texas, if you don’t have lots of soul”.
Det är dom har i allt det bredbent storvulna och bullriga:
Själ.
• • •
Om jag inte hör fel kallas Mattias Janmark för ”Jana” – och även om jag hör fel så är det så han från och med nu heter i den här bloggen, för det är ju ett ypperligt smeknamn! – och vi har breaking news om honom:
Jim Nill & co i klubbledningen har uppmanat honom att skaffa bostad här i Big D.
Det är ett otvetydigt tecken på att de tror på sin nye svensk och inte planerar att skicka honom till farmen.
– Vi åker på en roadtrip efter de här två matcherna. Sedan ska jag ta tag i det där, berättar han.
Ännu så länge bor succé-rookien dock hos Burger Klingberg och hans flickvän.
– Jobbigt? Nej, det är rätt skönt. Då behöver inte jag göra så mycket där hemma, flinar Burger.
• • •
Jag har inte sett hockey i American Airlines på…ja, det är ett jädra tag sen. Fyra-fem år nånting.
Däremot var det inte alls länge sedan jag var här.
Så sent som i mitten av september höll Donald Trump ett jättelikt valmöte i just den här fina hallen – en old school-skapelse i tegelskepnad med modern, flashig och tajt interiör – och då var jag utsänd av grannbloggen.
Hoppas den vulgäre tokstollen satte tonen den kvällen.
Det vore onekligen om underhållande om en hockeyspelare kunde vara lika…oblyg.
– Jag vill egentligen inte säga det, men jag är ju helt överlägsen mina motståndare, kan man ju i alla fall drömma om att även Burger skulle säga.
• • •
Det känns som tvillingarna Sedin alldeles nyss var the wonder kids i Canucks omklädningsrum.
Nu är de snarare den grå – eller, okej, alltjämt rödlätta – eminensen i ett hav av yngel.
Det ser ut som rena fritidsgården i gästkabyssen efter morgonvärmningen.
– Ja, tiden går fort. Plötsligt är vi äldst. Men det är roligt att plötsligt ha så många ungdomar omkring sig. De är positiva och glada och håller verkligen igång hela tiden. Det smittar av sig, säger Henrik.
Tell me about it.
Jag blir sexton igen varje gång jag har Eken – min egen positiva knatte – med mig.
• • •
Det är för övrigt i den här hallen jag upplevt några av mina mest magiska dygn som hockeyreporter.
Våren 2008, när Stars och Red Wings möttes i konferensfinal, var varje dag, varje timme, varje minut en rungande kick.
Så ett brett leende spricker automatiskt upp under boxarnäsan när jag återser den föredömligt överdådiga pressläktaren högst upp i taket.
• • •
Canucks är ute på en ovanligt angenäm liten roadtrip.
De spelar här ikväll, har ny match i Phoenix imorrn och åker sedan hem till västra Kanada igen.
Rena eastern conference-lyxen, det.
Men don’t get used to it, lyder ett bra råd.
I november och december får de resa mer än James Bond.
– Ja, efter den här trippen kommer vi fram till ju att tillbringa sammanlagt sju dagar i Vancouver utan att ha match, berättar Henrik Sedin.
Nå, de har sällan avgångar vid 06.20 i alla fall…
• • •
Tänk att de har en Faksa i Stars-truppen. Nu när man kan e-maila och allt…
• • •
Johnny O har snabbt funnit sig tillrätta i sin nya hemstad, bland annat för att den påminner så mycket om Atlanta – där han ju hann bo i två år innan Thrashers blev jets och flyttade till Winnipeg.
– Precis som där är människor så vänliga. Ja , de är ännu vänligare här, säger han.
Jag kan bara instämma – och det gäller de som jobbar i den lokala NHL-organisationen också.
När yours truly biff kliver ur hissen uppe på pressläktaren kommer en vakt omedelbart fram och tar i hand och berättar om hur allt fungerar (”där har du kaffet”, säger han till exempel – och visar sig alltså vara tankeläsare också!) och en halvtimme senare är en av PR-killarna plötsligt framme och pickar mig på axeln och hälsar välkommen.
– Vi vill att du ska trivas när du tagit dig ända hit, säger han.
Det är mer sannolikt att Derek Dorsett vinner Hart Trophy än att något liknande någonsin skulle hända i New York.
• • • 
Där blev du stekt, Playoffwill, så får man inte säga om Texas i den här bloggen – och verkligen inte om Doug Sahm!
Inte idag i alla fall.
• • •
Det är babbel i lokal media om att Burger Klingberg är en offensiv superstar, men ibland tar för stora risker och inte alltid känns helt stabil defensivt.
Vad påminner det om?
Just det – så gafflades det om Erik Karlsson i Ottawa för några år sedan också.
Nu har han två Norris Trophy under bältet.
I’m just saying.
• • •
Annan upplevelse man näppeligen får sig till livs i någon annan NHL-arena:
En äldre vakt kommer in i hissen på vägen upp till pressboxhimlen, börjar tala med mig – och jag förstår inte ett ord.
Dialekten är så bred att det låter som när man var liten och pratade sådan låtsasengelska
– Waschewwäschbrjolång.
Typ…
• • •
Ja, nu har jag alltså tagit mig ända hit, så nu får the stars at night tammesjutton se till att lysa big and bright också.
Är ni med och ser om vi blir bländade?
Vore skoj.

Sitter på Laguardia i svinottan för resa västerut, till en stad där jag de närmaste dagarna ska se, och blogga om, två matcher.
Var är vi på väg?
På tio poäng:
Doug Sahm, om han är bekant, låter extremt bra på bilstereon i denna stad.
Första rätta svaret belönas med en Biffens guldstjärna…