Greetings från Brooklyn!
För yes indeed.
Ikväll ska det för första gången någonsin spelas NHL-hockey i New Yorks mest mytomspunna stadsdel – det urbana och mångkulturella klimax som gett världen Woody Allen, hipsters, Mike Tyson, Paul Auster, Jay-Z, Larry David, Beastie Boys, Spike Lee , Al Capone, ”Girls”, Norman Rockwell, Notorius B.I.G, Brooklyn Lager och Barbra Streisand.
New York Islanders begår urpremiär i nya hemmahallen Barclay’s Center, smack mitt i downtown Brooklyn, mot regerande mästarna Chicago Blackhawks.
Självfallet kliver bloggen redan tidigt i ottan ut i höstdiset, korsar Brooklyn Bridge och tränger sig in det sprakande gyttret för att vara med.
Det är en historisk högtidskväll i the borough of trees och närvaroplikt råder.
* * *
Barclay’s Center, ja.
Det är USA:s coolaste arena, belägen i überhippa korsningen Atlantic Avenue och Flatbush Avenue, med en rent futuristisk exteriör och ett innandöme designat enligt de mest moderna idéerna om ljus, öppna ytor och miljö.
Men uppgifterna om att det märks att den byggdes utan tankar på att det någonsin skulle arrangeras något annat än basketmatcher och Jay Z-konserter under de Gotham-inspirerade takvalven bekräftas så fort jag jag efter en stunds förvirrat irrande i källaren hittar in till rinken.
Själva arenagrytan är inte mer lämpad för hockey än vad Berwaldhallen i Stockholm är för bowling.
Delar av vissa läktarsektioner har skymd sikt och andra, precis nere vid sargen, är riktade åt ”fel” håll, så att de som sitter där måste vrida på skallarna för att se målburen närmast.
Vidare är jumbotronen ”osynkad” och hänger lite på sidan i ena zonen och på ena kortsidan finns ingen riktig läktare, bara tre futtiga stolsrader – som i gudsförgätna TV-puckshallar på svensk landsort.
Värdigt National Hockey League?
Well, jag gissar att de som köpt dyra biljetter och bara får se två tredjedelar av isen svarar nej på den frågan…
Men det innebär inte att stämningen, som vi noterat att vissa Islanders-fans fruktar, nödvändigtvis måste bli sämre än i den gamla plåtburken ute på Long Island.
Den steg och sjönk även där i takt med lagets prestationer och det kommer den att göra här med.
Kort sagt:
Det är upp till Tavares.
Leder han det moderna Islanders till tillräckligt stora framgångar lär även de som behöver vrida på skallen som tennisåskådare för att se när han plaskar in baljorna hamna i extas.
* * *
Vi har inte hunnit bocka av mer än två nätter med The Greatest Show On Earth, men jag tycker redan det känns som att jag inte bara är inne i det här.
Jag har hamnat i fullblown NHL-koma.
Inget annat betyder – egentligen – någonting.
Det är ju för härligt.
* * *
Vad mig anbelangar är det allra bästa med att Isles flyttat in till stan att vi som bor på Manhattan inte längre behöver sitta i timslånga köer på Long Island Expressway för att se dem.
Det gjorde jag i tio år och jag är säker på att de jobbigaste gångerna, när det var ont om tid och den åttafiliga autostradan hade förvandlats till en veritabel parkeringsplats, kostade ett par år.
Nu går jag bara till Grand Central, hoppar på The Q Train och är framme vid den här rymdstationen till arena på lite drygt en kvart.
Det är nästan så jag high-fajvar med första hasidic-skägg jag möter i trappan upp från väldiga Atlantic Avenue-stationen.
* * *
En premiär i The Joe pumpar väl i sig Red Wings-hjärtan så fulla av motivation att det räcker och blir över, men när Opening Night-peppen kompletteras med hotet om torsk mot ett lag anfört av den inte rakt igenom älskvärde general som styrde och ställde med dem i ett decennium är veteranerna i laget gissningsvis så laddade så det ryker ur öronen.
Jag hade inte haft något emot att befinna mig i Detroit under Babs återkomst heller, nej.
* * *
Men medan jag jublar…majoriteten av Islanders-fansen är Islanders-fans just för att de kommer från Long Island och för dem har det som var en logistisk walk in the park under decennierna i Coliseum tvärtom blivit en mardröm.
Tar de bilarna får de sitta i ännu värre trafik och har sedan ingenstans att parkera – och tar de tåget får åtmisntone några av dem under timslånga resor byta ett par gånger och sedan ha väldigt god koll på avgångstiderna för returresa.
Faktum är att även spelarna, som också bor där ute och tydligen inte har några planer på att bli brooklynites, är lite vilsna.
Flertalet har under försäsongen suttit i samma tågvagnar som fansen under morgnar och kvällar och visserligen kanske det bidrar till att armera vi-mot-världen-känslan, men hundraprocentigt låter det ju inte.
* * *
Ryske Chicago-rookien Artem Panarin – som många, på goda grunder, förälskade sig i direkt i onsdags – är så osäker på engelska att han likt Malkin de första åren i Pittsburgh har tolk med sig. Men han är angelägen om att lära sig och säger att han snappar upp mer och mer och när en reporter frågar vilket amerikanskt uttryck han hittills tycker bäst om svarar han med ett brett leende:
– What the fuck!
* * *
Skrubben Islanders använde som omklädningsrum i Coliseum var inte mer fashionabel än tvättstugan i en genomsnittlig svensk HSB-länga.
Men nu byter de om i en av de rymligaste och mest luxuösa spa-anläggningar jag besökt sedan det arrangerades utomhusmatcher på Yankee Stadium.
Allting är också så nytt att det fortfarande luktar målarfärg.
Det verkar Matt Martin gilla när han efter morgonvärmningen sitter i sin ligist-inspirerade hårman och liksom bara breder ut sig.
* * *
Fans som är noga med historien kan vara lugna.
Mästerskapsfanorna från tidiga 80-talet har hängt med i flytten och hänger majestätiska i Barclay’s-taket.
De pensionerade tröjorna likaså.
* * *
Det är nog Kryckan Krüger som säger det bäst.
– Omgivningarna här ute påminner lite om hur det brukar se ut runt Premier League-arenorna i England.
Ja, Barclay’s är faktiskt på samma sätt liksom insprängd mitt i tajt, trång och kantstött stadsmiljön.
Det är bara fish and chips-odören som saknas.
* * *
Så kallad jobspost för hemmalaget:
Jaroslav Halak, som gått skadad ett tag, är inte klar för spel.
Istället får Thomas Greiss – backup-veteran som efter ha valsat runt lite överallt nu hamnat hos Islanders – ställa sig mellan de, antar jag, nygjutna stolparna.
Det var väl inte så det var tänkt att den nya eran skulle inledas.
* * *
På den där kortsidan där det inte finns någon läktare står det en bil på ett podium.
Sånt ser man inte ofta i NHL-hallar.
– Nej, det påminner mer om hur det brukar vara under VM-turneringar i Europa, instämmer Yellbear.
Inte honom emot, dock.
– Nej, Kryckan brukar vara bra såna gånger. Han gillar att spela när han ser bilar. 1+1…det blir hans facit ikväll.
Det lägger vi på minnet.
* * *
Jag stannar kvar i Jay Z-land efter morgonvärmningen och tillbringar eftermiddagen på uteserveringen på plazan utanför huvudentrén och vid åtminstone femton tillfällen kommer det fram såna ortodoxa skägg och frågar:
– Are you Jewish?
När jag svarar nej replikerar samtliga, utan undantag, ”have a nice day”
Sånt hände aldrig på parkeringen utanför Coliseum.
* * *
Jag blir glad över att se Kryckan och Yellbear i Hawks-rummet, de har varit där länge och hör till, men det hade och gjorde även Johnny Oduya och det är ett tomrum efter honom.
– Ja, min gamla sambo, ler Kryckan, jag får anpassa mig till ett nytt liv utan honom
Ja, det är som för mig när Eken inte längre går på hockey.
* * *
Under förmiddagen är det inget utanför Barclay’s som indikerar att det ska spelas hockey till kvällen, gatubilden är den vanliga, men strax efter lunch kommer en första tjomme i Islanders-tröja släntrande över plazan där jag sitter med min vanilla-latte (ja, förlåt…jag är sån).
Namnet på ryggen är precis det det ska vara:
Tavares.
* * *
När konduktören hade klippt Travis Hamonic biljett på tåget in i morse rätade han på ryggen och sa:
– Lycka till ikväll nu.
Det var lite fint i alla fall.
* * *
Trots att matchen spelas här ute bodde Blackhawks på Manhattan igår natt.
– Ja, varför då, undrar Yellbear, finns det inga hotell i Brooklyn?
Inga som duger åt NHL-stjärnor, that’s for sure.
* * *
Nu vet jag i alla fall en grej jag kommer sakna från Coliseum.
Pressläktaren.
Den var ranglig och trång och jävlig, men man satt på suveränt avstånd från isen och kom närmare the action än någon annanstans.
Här sitter vi, visar det sig, på ett själlöst, mörkt provisorium högst upp i ena hörnet.
Som sagt, det var aldrig tänkt att det skulle spelas hockey här….
* * *
Hawks öppnade ofokuserat mot Rangers, förmodligen på grund av den långrandiga ceremonin innan första nedsläpp, men tänker inte göra om det misstaget.
– Då hade vi alla fall ceremonin som ursäkt. Det har vi inte nu, klargör Kryckan.
* * *
Hoppas Islanders-fansen fortsätter med de där yes-yes-yes-hoppen efter målen.
Jag älskade den lilla ritualen.
* * *
Han var med på värmningen i morse, men tyvärr verkar det inte som att majestätiske Viktor Svedberg ska spela.
I så fall hade han gjort mål direkt, det är ju vad svenska rookies gör den här säsongen.
* * *
Ja, men vad tusan.
Då får väl NHL-epoken här i the land of Woody och Spike och Al Capone börja då.
In the words of Beastie Boys:
No sleep til’ Brooklyn!

Nej, det blev inga poäng för Connor McDavid i debuten.
Istället stänkte St. Louis-rookien Robby Fabbri – tillika en av MvDavids bästa polare, tydligen – in den matchavgörande 2-1-pucken efter genial framspelning av Lehtere
Det går inte alltid som man – eller NHL – vill.
Men jag tror fortfarande att vi alla kommer i framtiden få anledning att skryta om att ”jo, jag såg faktiskt McDavids allra första NHL-match”.
* * *
Inte ska väl nya, vässade Pittsburgh bli nollade i säsongspremiären?
* * *
Det som framförallt var synd med att Oilers inte lyckades kvittera innan Blues trea satt i tom kasse var att vi inte fick se mer tre-mot-tre-action.
Jag sitter fortfarande här och slår mig på knäna över hur kul det var under övertidsperren i Tampa.
* * *
– Det handlar inte om short-term, meddelar Bylsma efter fajten i Buffalo.
Vafan, är det nån med färdigheter i voodoo som har puttat a spel on Lehner?
* * *
Man kan kanske säga att Blues-rookien fabbricerade ett mål…
* * *
Jo, John J, jag är upprymd över att få ta t-banan ut till Brooklyn för säsongens första liveblogg morgon
Jag ämnar vara på plats redan under morgonvärmningen och kommer sedan med en utförlig rapport i introt.
Dessförinnan måste jag dock samla lite kraft så nu slår jag igen den så kallade butiken för i natt.
Tack och bock.

Wow, SÅG ni tre-mot-tre-showen i Tampa?
Sanslös non-stop action!
Nu vill man ju att alla matcher ska sluta oavgjort så vi får se mer!
Och snälla nån:
Varför kommer ingen på det här tidigare?

Så den supertalangernas tvekamp som lär komma att pågå i långt över ett decennium börjar med att Jack Eichel tar ”ledningen”.
Hans Buffalo får visserligen torsk, men han hänger ändå en kasse i sin debut och är först att ta sig in i ett NHL-protokoll.
I Missouri har McDavid ytterligare en period på sig, men hittills går det inte att påstå att han gjort något särskilt intryck överhuvudtaget.
* * *
Jooo, coach challenge är bra grejor.
Ju mer som kan bli rätt och korrekt, desto bättre.
* * *
Att släppa Vladimir Tarasenko i friläge – som Oilers olyckligtvis gör – är lika dumt som att ta på strömförande räls.
Han missar inte där, punkt och slut.
* * *
Oj då, Boston – det här har inte börjat bra.
* * *
Även om omgivningen säkert försökt förbereda och förklara så gott det går måste det kännas lite konstigt för en sån som McDavid att för första gången sedan knatteåldern inte vara i total dominans på isen.
Det kan nog ta sin lilla tid att vänja sig vid.
* * *
Jag säger ju det.
Dallas.
De blir årets Tampa out west
* * *
Nu ska jag äta koreansk kyckling och se slutet i Tampa – och drömma att jag är där och får gå på den berömda tikibaren efter slutsignalen.

20.23, lokal östkusttid i USA, 8 oktober 2015 gör Connor McDavid sitt första byte i National Hockey League.
Inget särskilt händer, men igen:
Det är en stor karriär som börjar i det ögonblicket och därför känns det lite högtidligt.
* * *
Mattias Jarnmark är en Buster-story på två ben.
Först snor han, till allas förvåning, en ordinarie plats i Stars laguppställning.
Och vad händer i kvällens premiär?
Han gör mål på första touchen i första bytet.
Det är till och med större än Oscar Lindbergs succé igår, för Oscar har ändå varit i Nordamerika några år och gjorde en match även i fjol.
* * *
Oilers ledningsmål är ju ett av de mer udda man sett.
Pietrangelo får pucken efter en tekning i egen zon och vispar på något sätt in den på Brian Elliott – alltså sin egen målis.
Hallå.
* * *
Jag lider med Lehner.
Här ska karriären ta fart på allvar och så blir han skadad i debuten.
Man kan tycka att han haft nog med otur så det räcker nu.
* * *
Försvarsspel väntar de fortfarande på att lära sig sig i Edmonton.
Eljest lämnar man inte Vladimir Tarasenko, av alla, helt ren framför kassen – i första bytet.
Men å andra sidan får Cam Talbot tack vare det missgreppet inleda sin karriär som Oilers-keeper med en femstjärnig monsterräddning.
* * *
De flesta Flyers-fans jag är bekant med och följer – några klart hårdföra – verkar väldigt glada över att Rinaldo försvunnit, för att han mest förstörde för laget.
Men det ska väl finnas olika åsikter även i den frågan, antar jag.
* * *
McDavid påminner visuellt om någon yngling jag känner, eller känt, väldigt väl. Jag har det på tungspetsen och det kommer snart, vänta bara.
* * *
Satan vilka långa preludier i Scottrade Center.
Varför då?
* * *
Viktor Arvidsson gör sitt första NHL-mål och plötsligt längtar jag också till en alldeles särskild, liten bardisk i Nashville, på en sidogata bortanför Broadway.
Så:
När kan första resan DIT planeras?
* * *
Det krävs viljekraft i klass med den hos vinnarna i Biggest Loser för att inte zappa sönder kvällen när så många spännande fajter pågår, men den här perioden lyckas jag verkligen vila på hanen och nöjer mig med pang-panget i St Louis.
Det betalar sig, för det är riktigt underhållande pang-pang.
* **
Jag saknar Skånske Jan
NHL-Kvällarna blir alltid lite livligare när han är med och härjar i spåret.

Begreppet kalldusch, är det bekant?
Annars kan ni alltid fråga alla som bryr sig om hockey i en stad i norra New York som heter Buffalo.
De är intimt bekanta med dess innerbörd efter att ha sett Ottawa måla 30 sekunder in i det som skulle bli den största kvällen i First Niagara på några år.
Oh, gosse…
* * *
Man får säga att rättstavningsprogrammet visar prov på fantasirikedom när det föreslår att jag ska ändra Shattenkirk till – Schalottenlök.
Därmed är också ett nytt prydligt smeknamn fött!
* * *
Så fisigt för Robin Lehner.
Han begår inte bara debut för sin nya klubb – han gör det mot sin gamla.
Och så går första skottet – avlossat från mitt i fucking slottet – in.
* * *
Varför låter det som att Rick Jeanneret – Sabres evige kommentator – sitter i ett ekande rum på stan och refererar?
Beige.
* * *
Erik Karlsson må ha klippt kalufsen och orsakat sorg hos anhängare med fäbless för heavy metal-looken, men i gengäld ser ju Mika Zibanejad och Jared Cowen fortfarande ut som att de skulle kunna bilda rytmsektion i Deep Purple.
* * *
Ja, vad fan – Kometen? Var är du?
* * *
Olikt nån från kollektivet i Winnipeg att begå så fatala misstag som det rapporteras att han backen gjorde i momentet innan Krejcis ledningsmål, är det inte?
* * *
Den du får söka dig till andra forum för att klaga offentligt på, Taggen, är en av de största stilisterna som nånsin skrivit sport i Sverige och en stor förebild för herr bloggaren.
Eventuella åsiktsskillnader är därvidlag komplett ointressanta.
* * *
Jag blir glad över att se det blåaktiga, lätt science fiction-artade skenet i Amalie Arena i Tampa igen.
När kan det vara läge för en första resa ner dit, egentligen?
* * *
Det är så många matcher som pågår samtidigt att jag skiter i resultatvinjetten där uppe ikväll.
Ifall någon till äventyrs undrade.
* * *
Igen, man ska nog akta sig för att dra några slutsatser så här löjeväckande tidigt, men om man bortser från det yrvakna uppträdandet vid det tidiga baklängesmålet ser Sabres ändå klart stabilare än under fjolårets inledning.
* * *
Nu:
Connor Night börjar!

Det kanske inte är som att vara med under Frank Sinatras scendebut, se Monets första fullbordade målning eller bevittna urpremiären av Hamlet.
Men ändå:
Nog känns det väldigt speciellt att få uppleva kvällen när Connor McDavid spelar sin allra första NHL-match.
Den äger rum i Scottrade Center i St. Louis, där Blues tar emot den 18-årige superrookiens Edmonton Oilers, och jag tror vi som tittar kommer ett minnas denna happening under resten av våra liv som hockeyfans.
Inte för att han nödvändigtvis gör braksuccé direkt – det är att begära mycket av en 18-årig valp som inför detta avgörande kapitel i karriären har förväntningar och krav på sig som bara marginellt skiljer sig från de som Eisenhower levde med dygnen innan han iscensatte D-Day.
Men det är alldeles oavsett den riktiga starten på vad som nästan garanterat kommer bli en av de stora NHL-karriärerna.
Jag har noterat att somliga redan är less på hypen och stönar irriterat över att den unge gossen föräras så storvulna superlativer och…ja, i någon mån kan jag ju förstå det.
Här borta går proportionerna lätt förlorade och det är ibland svårt att frigöra sig från känslan att ligan är med och eldar på i haussen av strikt kommersiella skäl.
Dessutom har vi sett andra unga supernovor slockna innan de en hunnit tändas – inte sällan på grund av överdrivna förväntningar.
Men McDavid är helt uppenbart ett löfte av helt andra dimensioner än Taylor Hall och Nathan MacKinnon och alla andra uppskrivna kids som klivit ut i rampljuset det senaste decenniet och jag kan samtidigt tycka det är lite småsint att sitta och sura motsträvigt in the face of gudabenådad talang.
Livet blir, kan jag avslöja, mycket roligare om man är lite storögd och lättimponerad och positiv.
Så cheer up nu, ni som gjort en grej av att inte hoppa upp på the bandwagon.
Det här är en stor kväll.
* * *
Bloggen har också förväntningar på sig, känner han..
Det gäller att undvika en sophmore slump så här under säsongens andra korresoffan-session.
Eller kanske snarare tvärtom:
Det gäller att han kammar till sig och undviker att göra fler självmål av samma sort som igår.
Därför har jag hela eftermiddagen suttit i soffan och stirrat ner i golvet som en Henrik Lundqvist inför Game 7-draman, stum och okontaktbar.
Nä, nu ljög jag nåt fruktansvärt.
Jag har producerat material åt den NHL-bibel Sportbladet ger ut om några veckor, men likafullt:
Ikväll ska fingrarna landa på rätt knappar.
* * *
Redan timmen innan puckdrop i St Louis – ja, nu direkt, klockan 01 i Sverige – ser vi en annan jävligt spännande debut i First Niagara Center.
Om Connor McDavid är den nye Gretzky – vilket han inte är, men ibland måste man få ta ut svängarna för att driva hem en poäng – är Jack Eichel hans Mark Messier, om än i ett annat lag.
Han har redan i denna späda ålder en pondus som påminner om den de allra största ledargestalterna brukar utstråla, det kändes tydligt när vi mötte honom i samband med en av finalerna i Chicago i våras.
Så det finns definitivt fog för den iver vi i flera dygn kunnat läsa av hos Kometen – kommentatorsspårets särskilde Buffalo-ambassadör.
* * *
Jag får nog hålla med Ångestpåsen, vad vore NHL utan public enemies som Lucic?
Det är ju bland annat för att den väcker så starka känslor den här ligan är så oemotståndlig.
* * *
Hemmaspelarna i St. Louis tänker förstås inte stå och titta imponerat på Wonderkid McDavid ikväll.
– Alla som kommer in i den här ligan måste ”prove themselves”. Han är omhuldad och såklart väldigt bra, men vi som varit här ett tag känner ju att vi etablerat oss själva och förtjänar respekt, säger till exempel Kevin Shattenkirk med ett tonfall som indikerar att han har ett varmt välkomnande på lut.
Ja, jag kan ju bara tänka mig själv.
Om Expressen skickade hit en tonåring om vilken det sades att han är den största hockeyskribent-talangen sedan, tja, Peter Wennman, så skulle ju inte direkt gå och hämta kaffe åt honom under debutmatchen.
Jag skulle dribbla bort honom i Gardens korridorer så han hamnade vid ståndet på åttonde avenyn där de säljer rostade kastanjer istället för på pressläktaren.
* * *
Apropå Ångestpåsen:
Varför måste det dröja ända till lördag innan vi får se blivande mästarna för första gången?
* * *
Jag har flera gånger under det här introt skrivit David McConnor istället för Connor McDavid – men dessbättre upptäckt och kunnat korrigera (tror jag…).
Undras hur länge det dröjer innan jag stressar in den fadäsen i något referat och får löpa gatlopp dagen efter…
* * *
Zdeno Chara missar premiären på grund av skada och som åtskilliga uppmärksammat under dagen ser Bostons backuppsättning i hans frånvaro milt sagt beskedlig ut.
Vad har du gjort, Sweeney?
* * *
Det har varit kvalmigt i Manhattan-lyan idag med, men Papa Skåne-Jans fina råd fungerar fortfarande.
Ljuvligt sval kvällsluft strömmar in genom öppna fönster lagom till första nedsläpp.
* * *
Det är inte bara Edmonton och Buffalo som kittlar, jag är nyfiken på samtliga lag som begår premiär ikväll – fan, bara Dallas! Och Nashville! – så svårartad risk för zapp-kaos föreligger.
Men vi börjar med fokus på Sabres fight mot Senators, ok?

TORONTO – MONTREAL 1-3 (Slut)
CHICAGO – NY RANGERS 2-3 (Slut)
CALGARY – VANCOUVER 1-4 (Slut)
LA KINGS – SAN JOSE 1-5 (Mitten av Period 3)
* * *
Det verkar inte bättre än att jag gjorde mig skyldig till bloggarnas motsvarighet till ett självmål och helt sonika raderade ett av mina inlägg i natt.
Istället för att skapa ett nytt inlägg la jag del 5 över del 4 och tryckte på uppdatera.
Därmed var del 4 förlorad – för evigt.
Morsning korsning.
– Så där går det när du skippar försäsongen, skrockar Tobias Pettersson i ett mess.
Hm, ja, jag får fundera på det där till nästa gång…
* * *
Att tala om skrällar på det här stadiet är lite fånigt, men om man bortser från Montreals seger i Toronto skulle jag gissa att de flesta tips slog fel denna premiärnatt.
Rangers bortaslog regerande mästarna, Vancouver – som somliga rynkat så förnämt på näsan åt… – körde över hypade Calgary och i Los Angeles håller Pete DeBoers hajar på att käka upp Kings.
Så kan det gå.
* * *
Kronologin i blogginläggen är korrigerad nu, för att undvika förvirring för de u-båtar som sticker upp periskopen i morgondimman, men som sagt – ursprungliga del 4 får vi aldrig se igen.
Någon som minns vad jag babblade om där?
Jag gör det inte.
* * *
Oscar Lindberg låter nästan lite förlägen på telefon i Chicago-kvällen när jag febrar om att han gjorde mål så fort han touchade pucken.
– Det hade jag inte riktigt förväntat mig, men det var såklart skitkul att få en sån start, säger han.
Ja, det är svårt tänka sig något som skulle vara mer skitkul.
* * *
Daniel Sedin går upp i tidig – ja, väldigt tidig, får man säga… – poängligaledning och håller han det här snittet per match landar han 246 poäng.
Då får vi göra en särskild Daniel-bibel till sommaren.
* * *
Första NHL-natten för den här säsongen läggs härmed till handlingarna.
Den var ju så löjligt rolig att vi kör en repris från korresoffan i morrn igen, eller hur?

Det hände nåt konstigt när jag publicerade del 5.
Försvann del 4, eller…vad var det?

CHICAGO – NY RANGERS 2-3 (Slut)
CALGARY – VANCOUVER 0-2 (Period 1)
LA KINGS – SAN JOSE 1-1 (Mitten av Period 1)
* * *
Det blev mycket Hawks mot Henke i sista – och Henke vann.
För fan, han skjuter sig ur startblocken som en hel Usain Bolt i år.
* * *
Sonen, Skånske Jan? Är du förälder?
Det var en lätt chockartad nyhet…
* * *
Coach Q är på det där yviga punggrepparhumöret när det blir rörigt framför Lundqvist på slutet.
Så många ”fuck me” som ska ha avlossats i den sekvensen.
* * *
Vår gamle vän Pierre McGuire i slutet av tredje i United:
– Skulle inte det här vara en bra Stanley Cup-final?
Lite tidigt att börja prata om, KAN man tycka.
* * *
Oscar sitter med både Broadway-hatt och pucken han gjorde NHL-karriärens första mål med och poserar i omklädningsrummet efteråt.
En näpen syn.
* * *
Nej, det är då inga fel på Canucks start i alla fall.
Quinn3, du kan lägga armarna i kors över bröstkorgen och flina.
* * *
Domarn blåste nog lite för tidigt när Hawks tryckte in pucken där på slutet, men är det blåst så är det ju
* * *
Nu har jag sett Milan Lucic i Kings-tröja.
Absurt, på nåt sätt.
Däremot lirar inga svenskar i LA heller, bortsett från Enroth som backup åt hemmalaget då. För DeBoers aversioner visavi unga svenskar består fast han bytt klubb och således har The Melkman skickats ner till AHL.
* * *
Åh, nu den här härliga lämningsstressen efter elva…den var det ett tag sen jag upplevde.
Men here we go, västvänner, jag återkommer när det finns möjlighet…