TAMPA – CHICAGO 1-1 (Period 2)
* * *
Det är som att jag bara hinner blinka ett par gånger.
Sen har halva mittperioden gått.
Det är non stop action, inga avblåsningar – och raggarhockey så oförutsebar att det känns lättare att räkna ut vilka nummer roulettekulan på bästa bordet på Wynn kommer landa på kvällen efter Awards-showen än hur den här matchen slutar.
Fly mig en drink, höll jag på att säga – man blir ju alldeles medtagen.
* * *
Plötsligt förvandlas Jason Garrison till Vigge Hedman och brer en leverpastejmacka från Operakällaren åt Filppula – och sen är det kvitterat.
* * *
Youngblood på sms:
– Vilket galet tryck det blev vid 1-1. Eruption! Galet mäktigt att sitta i the stands då, värt flygbiljetterna gånger tre!
* * *
Innan kvitteringen hinner Filpppula nästan göra ett praktfullt självmål på Biskopen också.
Allt kan verkligen hända.
* * *
Vid exakt noll tillfällen har något lag haft ledningen med mer än ett mål i hela finalen.
Absurt.
* * *
Crawford har verkligen spelat upp sig och står för en serie avgörande benparader.
Och visserligen släpper inte heller Biskopen in fler mål – inte ens när Filpp går till attack! – men han är fortfarande yvig som en baptistpastor med föraningar om förestående domedag.
Vore jag Ekeliw skulle jag darra varje gång det hettar till i egna zonen.
* * *
Adrian Kempe har just vunnit Calder Cup med Manchester Monarchs.
Bloggen gratulerar – och ser fram emot många höjdpunkter i NHL med Kings nästa sässe.
* * *
Nu ska jag ge mig ut i mobben igen, för jag har helt orutinerat suttit och varit nödig i två perioder.
Sorry…

TAMPA – CHICAGO 0-1 (Period 1)
* * *
Plötsligt förvandlas Stanley Cup-finalen till ett parodiskt stycke bondkomik.
Biskopen – tillbaka i sin predikstol, uppenbarligen på tok för tidigt – begår ett kolossalt, episkt, oförglömligt misstag när han går ut alldeles åt helvete för långt och krockar med Vigge Hedman.
Sen kan Patrick Sharp helt lugnt och stilla åka och stoppa pucken i tom kasse.
Det ser verkligen inte klokt ut – och är det inte heller.
Så många grövre misstag kan inte ha begåtts under den snart hundraåriga finalhistorien.
Jesus, Biskopen, Jesus…
* * *
Dessförinnan hinner Crawford utföra ett spektakulärt magplask på egen hand.
Han har pucken i målgården och ska bara dra iväg den – men passar rakt i gapet på en fri Kucherov mitt i slottet.
Han lyckas visserligen reda ut situationen – och Kucherov ser ut att bryta nyckelbenet när han brakar rakt in i en stolpe – men ändå.
Nånstans sitter Carey Price, Pekka Rinne, Henrik Lundqvist och Braden Holtby och tänker:
– Jaha, det är de här två kollegorna som spelar final. Och här sitter jag…
* * *
Hawks har sin klart bästa, mest energiska och beslutsamma matchstart i hela finalen och leder skotten med sjuka 11-2 efter sju minuter.
Samtidigt är Bolts just så dåliga som jag i introt påstod att de inte längre tar sig friheten att vara.
Morsning korsning.
Backarna Sustr-Carle…Cooper kanske borde ta en sida ur Q:s bok och minimera deras speltid till ingenting.
* * *
Det känns som att Showtime sakta, sakta kommer närmare och närmare och jag säger eder:
Gör han ett mål så gör han ytterligare några.
* * *
Biskopen imponerar inte precis i övrigt heller,
Framförallt är han lika generös med returerna som Father Tim Dolan är med oblaterna i St Patrick’s Cathedral hemma i New York, och fortsätter det så kliver Hawks snart in genom pärleporten.
* * *
Sharp har fått ta enormt mycket heat för sina tandlösa avslutningar i hela slutspelet.
Tänk om han missat även läget han fick nu.
Då hade fansen sänkt honom i Lake Michigan med betongpjäxa.
* * *
Skulle inte Vigge skjuta idag?
Han har ett av Tampas få bra lägen de inledande minuterna, fast passar lik förbaskat.
Visserligen är det ännu en exceptionellt snygg macka, men för fan – ladda Domsjö-kanonen nu.
* * *
Han kommer gissningsvis att berätta mer i sina egna rapporter, men redan i min telefon framgår det att Ekan Youngblood är salig som en katolik inför en privat audiens med Påven.
Han sitter på förträfflig plats tolv rader ovanför Blackhawks bås och tänk er själva:
Efter att i två månader ha gått och febrat i ett Stockholm där absolut ingen förstår hans passion för ett hockeylag i västra Florida är den unge hardcore-supportern plötsligt här – i sin kyrka.
Det är ju ändå för härligt.
* * *
Med Kucherov borta – och säsongen måste vara över, det ser för jävla illa ut – får Drouin chansen att skriva sin egen legend.
* * *
Som jag sitter i den provisoriska pressboxen kan jag i den långa pausen mellan intro-publicering och matchvärmning gå ut i de vanliga gångarna under läktarsektionerna – och där får jag, under ett varv runt hela arenan, veta mer om hur det känns att vara helt apart och lätt mobbad.
De vanliga hockeyfansen delar Skånske Jans syn på kostymer och tittar, flinar och hojtar:
– Hey, det här hockey, inte möte på mäklarfirman, är det en en härlig rödnacke som flåsar rakt i örat på mig.
Jaja.
Jag tycker det är väldigt fint att få bevaka en Stanley Cup-final och klär därför – helt frivilligt, T-shirt-Janne! – upp mig så gott jag kan.
* * *
När de under matchintrot presenterar varje hemmaspelare i monsterjumbotronen och kommer till nummer 18 tycker jag mig kunna höra hur den passionerade One-Two-punch-stämman skär genom oväsendet:
– Ooooondreeej!
* * *
In med Kristers!
* * *
Fast nu i pausen kommer det ett mycket lakoniskt sms från läktaren mitt emot:
– Ekeliw-effekten…
* * *
Minuterna innan slutspelsmatcher börjar tänker jag alltid:
Undrar vad som kommer hända som vi inte har en aning om just nu?
Ibland är det en del, om man säger så…
Herregud.

Det kommer aldrig vara över för mig, kungjorde Håkan Hellström på sitt senaste album.
Någon gång sent ikväll sitter 20 man i ett fuktigt omklädningsrum i Amalie-Arenans dunkla katakomber och idisslar samma sorts tanke.
”Det är inte över.
Inte för mig.
Inte för oss.
Jag ska tvinga fram en avgörande match.
Vi ska spela en Game 7 här på onsdag…”
Men de som förlorar det femte slaget i den här extremt jämna och ovissa dragkampen kan mycket väl ha nått vägs ände.
Inte i formell mening, man måste – som alla oavbrutet påpekar – vinna fyra finaler för att få öppna de exklusiva champagne-flaskorna hemliga hantlangare i båda klubbarna börjat bunkra upp med någonstans.
Men de tvingas ovillkorligen ta två matcher i rad, först på måndag i Chicago och sedan här i Tampa igen på onsdag, och jag tvivlar starkt på att det låter sig göras i den här helvetiska konkurrensen.
Så ingen ska låta sig luras av att bucklan inte delas ut när the fat lady sings i sommarnatten.
Det kan definitivt vara över för den som torskar det här.
* * *
Strax före nio igår kväll surrade det till i mobilen.
”Jag har landat!”, stod det i ett sms som trots att det bara var som vilket textmeddelande som helst kändes som att det ville hoppa ut ur displayen och dra en lambada på skivbordsskivan.
Kort sagt:
Jonathan Youngblood Ekeliw från Örby i Brännkyrka församling var framme vid sina drömmars mål.
Då hade han varit vaken i praktiskt taget två dygn, men en dryg timme senare satt han ändå på en barstol på Hat Tricks och tittade storögt på de kända hockeyjournalisternas sedvanliga backanal.
Han är tuffare än han ser ut, the kid.
* * *
Biskopen står lång och ståtlig i Lightnings kasse under morgonvärmningen.
Men nope – det är inte säkert att han kommer spela ikväll heller.
– Jag ska prata med coach Cooper före matchen. Då bestämmer vi, säger han.
Oerhört mycket i den här finalen kan hänga på utgången av det samtalet.
* * *
Jag kan ha haft ett litet finger med i spelet, men det gjorde inget:
Det var ändå hysteriskt roligt att se Ekans min när kända kanadensiska hockeyjournalister kom fram till honom vid bardisken på Hat tricks och hojtade:
– Youngblood! Välkommen till Tampa!
* * *
Kimmo Timonen lyser upp när han ser det finska journalistföljet i omklädningsrummet efter Blackhawks förmiddagsvärmning.
– Ah, idag är de här. Och de ser rätt nyktra ut också, flinar han.
Och bara någon minut senare går själve kapten Toews förbi, ser att den blåvite legendarer gör intervjuer på sitt modersmål och utbrister:
– Hey, the finnish media showed up!
Juha Hiitelä och hans kollegor håller på att finalens verkliga stjärnor.
* * *
Som bloggen – alltid mitt i nyhetsflödet! – redan rapporterat gnuggade Bolts powerplay under sin träning i plåtskjulet i Bandon igår.
De brände ju numerära överlägen en masse i The Madhouse i onsdags och det vill de av förklarliga skäl inte göra igen.
– Vi slog en passning för mycket senast och måste börja skjuta mer, få fram en ”shooting mentality”. Framförallt hos backarna, säger Vigge Hedman.
Ja, bloggen har ju länge propagerat för att han själv ska bomba iväg fler Domsjö-kanoner.
– Precis. Jag hör till de som måste skjuta mer. Det tänker jag göra också.
Watch it, Crawford.
* * *
Kimmo pratar på engelska också och jag tror aldrig jag hört ett bättre, mer uppriktigt efter-morgonvärmningen-snack.
Plötsligt levererar han till exempel det här citatet:
– Låt oss vara ärliga. Det är fem dagar kvar av min karriär.
Det låter väldigt ödesmättat och vemodigt.
* * *
Idag knallar The Kid från Örby planlöst omkring i sitt paradis – de ännu så länge stillsamma kvarteren runt Amalie – och det kommer sprittande sms nu också:
– Har just köpt Ondrej-tröja! Den fick special-sys på plats, för hans var en av få tröjor som inte var färdiga ännu. Ha ha, jublar pöjken.
* * *
Just när jag under sena eftermiddagen knutit på mig slipsen – en glittrigt grå, mot vit skjorta – kommer det bad news from home.
Magnus Härenstam har gått ur tiden.
Det känns precis som när vi inför en av finalerna i Boston för två år sedan fick beskedet att James Gandolfini hade gått bort.
Otroligt trist.
* * *
Kollar inte vem han har som bänkgranne så när jag under förmiddagen intervjuer Kryckan Krüger står jag helt klumpigt vid det båset och plötsligt brakar det till bakom ryggen:
– Please move, Kaner is here.
Det är Patrick Kane själv som pratar och innan jag som en annan Ekeliw hinner slutföra mitt förskräckta ”oh, sorry” har han gjort sig skyldig till en lättare checking from behind – rentav blindside också.
Men jag förtjänar det.
Bara en äkta lallare ställer sig in the center of Showtime universe.
* * *
När jag var barn fanns det ingenting i världen jag tyckte var roligare än Magnus & Brasse – och Magnus-sketchen ”Verkmästarn i magen” toppade nog listan över sketcher jag helst skrattade ihjäl mig åt.
Den tänkte jag på bara häromdagen, enär det är många verkmästare i många journalistmagar som har det kämpigt på kneget under den här finalen.
Så, för Magnus, en gång för alla:
Fy fan för franska vitlöksostar!
* * *
Det är tekningar jag pratar med Kryckan.
Han är ju en av de bästa i hela världen på just den detalen och bloggen vill veta hur det kommer sig.
– Det är nånting jag jobbat väldigt mycket på sedan jag kom över hit. Man kanske inte lägger ner lika mycket tid på det hemma i Sverige, men här ses det verkligen som en viktig del av spelet. Vi har en kille som vi jobbar med, Yanic Perreault. Han anses som en av de bästa tekare som funnits, avslutade karriären i Chicago och är fortfarande kvar i organisationen och vi gnuggar dagligen med honom, berättar Huddinges finest och fortsätter:
– Viktigaste egenskapen för en bra tekare? Vissa storväxta spelare använder framförallt kraft, men för mig är tajmingen viktigast och tajmingen måste man hålla fräsch precis hela tiden. Sedan är det klart att man också kollar på vad den man tekar mot gör, vad domarna gör…allt sådant. Men om jag ska säga en grej för mig är det tajmingen.
Nu vet ni detta.
* * *
Vi har nått den kritiska punkt då garderob-logistiken börjar bli en utmaning.
Att hålla skjortor, kavajer och byxor fria från skrynkel kräver rutin när det är in- och utcheckning varannan dag.
Men med hjälp av strykjärn, badrumsånga och väl utvecklad fördragsamhet – eller förmåga att blunda för sanningen, om ni hellre vill det – funkar det.
* * *
Att vänta med beskedet om Bishop kan spela eller inte…är inte det lite rough mot Vasilevskiy? Vore det inte bättre om han fick förbereda sig för match på riktigt istället för att gå omkring i nervös ovisshet hela dagen?
I’m just asking.
* * *
Det kunde man inte riktigt tro men Brian Burke – näppeligen känd som Nordamerikas mos dedicated follower of fashion – har satt den stilmässiga tonen i medialeden i årets finalrace.
När matcherna är över och rapporter lämnade och återsamling skett vid tikibarens pumpar knyter åtskilliga av sig slipsarna och hänger dem uppknutna runt nackarna – precis som barske gamle Burkie för jämnan.
Kalla mig fåntratt, men jag har alltid gillat den avslappnade dagsverket-är-utfört-känslan – eller den lika avslappnade den-formella-delen-av-festen-är-slut-känslan – i det stilgreppet.
* * *
Vigge Hedman är hängiven fotbollsnörd och påstår att han kan alla laguppställningar i de stora europeiska ligorna.
När jag ska testa detta yttrande och undrar om det är okej om jag ber om fyrbackslinjen i valfritt lag i England bara fnyser Manchester United-fanatikern.
– För lätt. England är ju enklast av allt. Ta något annat.
Då säger jag, oklart varför, Hamburg – och han sätter den nordtyska försvarskvartetten utan att tveka.
Häpnadsväckande.
* * *
Bara uddamålssegrar hittills – och ändå inte en enda övertidssekund.
Kan det inte vara dags för det nu?
Inte mig emot, jag har eftermiddagsflight till Chicago imorrn.
* * *
Johnny Oduya har inte varit tillgänglig för media sedan han skadade armen/handen för även om han nu spelar är det en helig regel hos många finallag:
Spelare med skador pratar inte offentligt.
Två och en halv timme före matchstart går den ärrade stockholmaren dock förbi utanför pressrummet, på väg mot omklädningskabyssen, och han ser inte ut att ha det minsta ont nånstans.
Bra det.
* * *
Till den här matchen har Rolling Stone, av sittplatsschemat att döma, skaffat sig ackreditering.
Coolt.
Hoppas det är David Fricke som ska gå – nu när Hunter S Thompson inte kan.
* * *
Drar Brandon Saad i Game Winning-lotteriet.
Det känns lite s(a)ad….
För inte slår väl blixten – för att nu vända på perspektiven sn smula – ner på samma ställe två gånger?
* * *
Tillbaka på den provisoriska pressläktarplats där en biff helst ska vara lövbiff för att sitta någorlunda bekvämt.
Men det var just här jag satt när finalen stegrade mot sitt hittills högsta klimax, i Game 2, så det känns ändå exalterande att se Amalie-isen ur det här perspektivet på nytt.
* * *
Det två dagar långa uppehåll Eric J gnisslar sina värmländska tänder åt i kommentatorsspåret är inte så överdrivet populärt bland spelarna heller.
Till och med Yellbear – som rimligen borde uppskatta lite extra vila – blir otålig när det dröjer så länge mellan finalerna.
– Jag hade helst spelat redan igår. Det är bara, som mest, tre matcher kvar av säsongen. Då vill man bara köra direkt, säger han.
Krigarkungen från småländska höglandet!
* * *
Kul att Adrian Kempe gör sån succé med Manchester Monarchs i Calder Cup-finalen mot Utica Comets.
Det betyder rimligen att vi äntligen har en svensk hos Kings nästa säsong – när de går för the big comeback.
* * *
Under de tre tidigare slutspelsserierna – minns ni dem? Känns som det var en helt annan säsong – hade Bolts en olycklig förmåga att varva toppmatcher med riktiga magplask, men det har de verkligen undvikit helt och hållet i den här.
De lär sig liksom hela tiden mitt i steget, och nu vet de uppenbarligen att de inte har råd med något annat än hundraprocentiga insatser kväll efter kväll.
* * *
Min svenskättade gamle Tampa-kompis Ernie – som jag först träffade vid en bardisk när jag var här och bevakade det republikanska partikonventet 2012 och sedan hållit kontakten med – berättar att säsongskortsinnehavare blivit uppmanade att infinna sig redan 19.45 för a very special pre game-ceremoni
Well, om de hittat på nåt ännu mer suggererande än i de två första matcherna kommer hemmapubliken gå rakt genom väggen, ut på Phil Esposito-plazan.
* * *
Chicago Blackhawks är framförallt bra på en sak:
De spelar större och större hockey ju längre slutspelsserier pågår.
Vi har inte sett så jättemycket av det i den här finalen, men nu är det game 5.
– Ja, vi har hela tiden snackat om att vi ska spela bättre och bättre för varje match. Ikväll är det dags att visa det också, säger Kryckan och låter hotfull.
* * *
Ni ville ju höra lite av Youngblood Ekeliw, så med ojämna mellanrum kommer han maila mig rapporter från sitt veritabla pilgrimsbesök i den här finalen och sen publicerar jag dem rakt upp och ner.
Här är den första:

Hallå-hallå-hallå-hallå-hallå!
Först och främst, det var en låååååång flygresa (som hade kunnat gå ännu smidigare om man på sträckan Frankfurt-Washington inte hamnat bredvid en välväxt tysk, som käkade medhavd laugenbrezel och hade sig). Men självklart värt det! Nu befinner man sig äntligen på helig mark och är ju tokladdad, BRUTALT laddad inför Matchen med stort M. Stanley Cup-final baby! I Amalie Fucking Arena. Köpt en matchtröja i Tampa-shopen och valet föll på nummer 18. Till slut. velade mellan den och Hedmans 77. Palat har ju dock alltid varit en personlig favorit sedan han slog igenom i AHL – och i protest mot att hans tröja var en av få som INTE (!!!) fanns färdigtryckt satte jag sy-snubbarna i arbete. Jag såg till att det löste det snabbt. Like a boss. Ondrej is my man. Mycket trevligt besök på klassiska Hattricks-baren här i downtown igår också. Var ju fantastiskt trött efter resan, men blev några glas ändå. Slog mig ner en stund med Dan Rosen (från NHL.com, ni vet), träffade Hedmans tillresta Öviks-polare och dessutom var bland annat SVT-Lehmann och TT-Sundberg på plats. +++++ på Tomas Ros-svenska. Nu en liten pregame-nap. Hör till. Sedan matchdags! U-n-d-e-r-b-a-r-t.
* * *
Okej, Game 5 i Stanley Cup-finalen 2015.
Det är ett sanningens skälvande ögonblick.
För ett av de två lagen kan det komma att vara över när vi om några timmar går härifrån.

I Tampa är allt som vanligt.
Luften vibrerar av het fukt, skratten ekar på tiki-baren nätterna i ända – och en hel stad håller andan i väntan på en hocketmatch.
Good to be back, säger jag.
* * *
Det spelas inomhusfotboll i Amalie Arena denna torsdag – med 17 000 på läktarna, befängt nog – så Lightning får hålla träning och mediamöten i sin träningshall i Brandon och det slår ju aldrig fel:
Det är en sliten, sunkig plåtlåda mitt ute i ingenstans.
Varför, åh varför, kan de rika NHL-lagen inte kosta på sig anständiga träningsanläggningar?
* * *
Nu, skrivande stund, är det bara en halvtimme kvar – sen landar han:
Jonathan Youngblood Ekeliw.
Om det nu funkar.
Åskan har gått över bukten under eftermiddagen och tidiga kvällen och Blackhawks fick åka och cirkla i en timme innan de kunde landa.
Vore väldigt typiskt.
Örbys mest passionerade har tvingats vara uppe ett och ett halvt dygn i sträck för att kunna genomföra den här resan…
* * *
Bolts gnuggar powerplay under sin träning i Brandon.
Väldigt bra idé.
* * *
Min flygresa igår var heller ingen ryggsimsession i vaniljsås.
Jag tvingades ju byta på hemska Atlanta/Hartsfield och blev förstås försenad – och när vi väl kom iväg skakade det som hela Shakin’ Stevens ner genom molnen.
Men väskan kom fram – före papa Biff, till och med.
* * *
Under konferensfinalen var det Homeland Security-mässa i den väldiga mässhallen vägg i vägg – ja, nästan – med Amalie.
Nu pågår Comic Con-dito, så hela stan är plötsligt nerlusad av unga nördar utklädda till….ja, inte vet vad jag vad det ska föreställa, men de ser ut som aliens.
Kontrasten när de imorrn blandas med hockeypubliken kan bli klart intressant.
* * *
Kimmo Timonen stod för finalseriens kommentar när han under en presskonferens igår tittade ut över journalisthorden och utbrast:
– Var är alla finska journalister? Det måste vara hangover day…
Den har vår vän Juha fått höra några gånger, om man säger så.
* * *
Nu börjar det bli så där kusligt med Håkan Loobs tips igen.
Har ni kollat?
Han sa att det skulle stå 2-2 efter fyra matcher – och att Chicago skulle vinna med 2-1 i Game 4…
* * *
Blackhawks-spelarna är på strålande humör, rapporterar coach Q.
– Ja, de har just fått veta att de haft sista träningen för säsongen.
* * *
Och nu tror ”Loooooob” alltså att Bolts tar två raka…..
* * *
Är det modebloggande hustrun Elina som lirkat fram sådan fashion sense hos Yellbear?
Han sportar tveklöst finalens snyggaste kostymer.
Häromdagen kom han i en middnattsblå kreation som hade fått själve Henke Lundqvist att vissla imponerat – och idag sitter han i en knivskarp vit sommarsvid på intervjupodiet på Hilton downtown.
Fast det har han inte mycket för.
Redan efter ett par minuter är det en klåpare som räcker upp armen och frågar:
– Ni är ju fyra backar som spelar väldigt mycket. Blir ni inte trötta?
Niklas blick är priceless.
* * *
Nu ska jag titta på fotbollsmatchen – må de svenska tjejerna vinna; då kan vi håna amerikanska kollegor monumentale – och vänta på junioren från Örby.
Vi hörs igen när det Game 5 närmar sig imorrn.
Till dess kan ni titta på några bilder från Brandon och Hilton.

CHICAGO – TAMPA 2-1 (Slut)
* * *
Nu är det ungefär tre timmar tills bloggen har skoningslös bagarväckning, så låt mig bara helt kortfattat säga att det ju var som fan.
Jag var hundra på att Bolts skulle kvittera på slutet, de gör ju alltid det under de där forceringarna – och att Stamkos inte får in pucken när han har öppen kasse är helt wacko.
Men Hawks vinner, ser till att serien är utjämnad – och vi ska alla tillbaka hit till Chi-Town på måndag.
Då kommer bucklan vara i The Madhouse och om de som vunnit i Tampa två dagar innan vinner också då är de Stanley Cup-mästare.
Ojvoj.
* * *
De flesta verkar överens:
Tampa var det bättre laget idag och borde kanske vunnit.
Men där har vi Hawks i slutspel.
Det är oftast just de gångerna de på nåt jäkla sätt ändå hittar ett sätt att vinna.
* * *
Ah, Kimmo träffar ribban.
Vilken story om han fått göra 3-1 där.
Men hockeygudarna kan vara så ogina.
* * *
Hyggligt rörig situation i Arizona-öknen igen och ärligt talat, är det inte dags att NHL bara ger upp och flyttar organisationen nånstans där den är välkommen?
Det verkar meningslöst att fortsätta den där kampen.
* * *
Det var, säger Yellbear, kanske inte så snyggt och underhållande, men…
– Det skiter jag fullständigt en sån här gång. Det är bara seger som räknas nu.
Just så
* * *
Det var inte nog med Vince Vaughn träffade Jon Cooper och resten av Tampas klubbledning på stan igår.
Han tog sällskapets nota också.
För 20 man.
– Så gör vi i Chicago, hälsar han.
* * *
Usch, som Jonte Ekeliw skulle ha sagt – jag har connection i Atlanta imorrn.
Då försvinner säkert väskan och det vore katastrof.
Men själv kommer jag förhoppningsvis fram, förr eller senare, och då hörs vi

Intensiv Tampa-forcering på slutet, men Chicago vinner.
2-1, tänka sig…
Så vi ska tillbaka till Chicago en gång till.
Liten skvätt till slutrapport kommer.

CHICAGO – TAMPA 1-1 (Period 2)
* * *
Det verkar som att Seabrook – eller någon – tagit där öga-mot-öga-snacket med Toews.
För nu ser han inte frustrerad ut längre.
Det brinner i ögonen på honom istället och se:
Plötsligt är finalnollan spräckt.
Det hjälper dock inte för att Hawks ska kunna skaka av sig Bolts.
Gästerna kommer tillbaka – på ett sätt som få gjort när det här mästarlaget skaffat sig ledning i måste-matcher.
Nu blir det spännande monumentale i slutperren.
* * *
Filppula har tittat på svensken med nummer 77 på ryggen och slår en räkmacka späckad med majonäs till Killorn vid kvitteringen.
Crawford står fortfarande och tittar åt andra hållet när Killer får pucken på klubbladet.
Wow.
* * *
Det börjar bli lite fult och elakt där ute.
Som sig bör.
Snälla pojkar får sällan lyfta pokaler.
* * *
Smärtan i Oduyas arm är nog ingenting mot den som känns i själen när han pumpar iväg ett skott som, via Coburns ena grilla, tar i insidan av stolpen och studsar ut igen.
Riktigt eländig otur.
* * *
Osannolikt nog träffar Patrick Sharp klockrent i samma stolpe när han några minuter senare kommer fri.
Men då gör det inte lika mycket, för Hawks nitar fast pucken i Bolts-zonen och momentet därpå stångar kapten Toews in sitt första finalmål för året.
* * *
Melrose smaskar i sig popcorn ikväll med.
Jag har klädnypa beredd.
* * *
När Kane råkar komma åt rookie-keepern några minuter in i mittperren är det en syrlig kollega några säten bort som utbrister:
– Om det där varit Bishop hade han legat på isen och vridit sig i fejkade smärtor och Kane hade fått åka till utvisningsbåset.
Det ligger nog något i det.
Men Vasy är en hederlig sort och reagerar inte alls.
* * *
Kmannen, det är några som mitt under brinnande final sitter och försöker följa city hall-mötet i Mojave-öknen.
Verkar rafflande.
* * *
Unge van Riemsdyk verkar inte vara mycket att hålla i handen när Tampa-åskan går.
In med Svedberg!
Det är mitt nya stridsrop.
* * *
Nej, John J, Doc luktar rik.
Det är han förmodligen också, man sitter inte och pratar i NBC på primetime kväll efter kväll utan att få väldigt, väldigt bra betalt.
* * *
Om nu Hawks bara får igång Kane också….men han verkar inte tycka det är så kul att spela när det kommer en lång jävla Hedman- eller Strålman-klubba och bara stöter bort pucken för honom varje gång.
* * *
Morrow och Boyle och Kucherov hade ett av sina bästa byten i hela slutspelet här i slutet.
Hur går det till?
Tittar Boyle på Morrow i båset och säger:
– Nu jävlar går vi ut och kör.
* * *
Den hittills mest raffinerade tredjeperioden börjar snart.
Hela finalen kan – kan, säger jag – avgöras nu.

CHICAGO – TAMPA 0-0 (Period 1)
* * *
Tampa har alltså en rookie nästan helt utan slutspelserfarenhet, rimligen svårt nervös, i kassen.
Vad gör Chicago då?
Dom väntar tills det gått 08.18 innan de avlossar första skottet mot mål.
Det känns…lite dumt.
Men vad vet jag, det kanske är snillrik coach Q-strategi att se till att ynglingen inte får känna på pucken och därmed blir lite obekväm.
Om inte har han skäl att sparka på annat än handdukar inne i hemmarummet i den här pausen.
* * *
Mm, nog har Johnny ont.
Men innanför det där tröjbröstet pumpar ett lejons tappra hjärta, så han krigar beslutsamt vidare.
* * *
Hemmalagets skottstatistik de inledande åtta minuterna säger det mesta man behöver veta om den inledande perioden.
Den är betydligt mindre underhållande och explosiv än de senaste sex i serie; Bolts spelar väldigt tajt – men Hawks är rätt tandlösa också.
Så här brukar de verkligen inte se ut när de har ryggen mot väggen i slutspelsmatcher.
* * *
Nä, Vigge har inte läst sig hög på pressklippen.
Han spelar precis lika stor och säker hockey som vanligt.
Snart kommer bomben.
Jag tror jag törs lova det.
* * *
Att kapten Toews blir synligt frustrerad och tidvis uppträder md ett kroppsspråk vanligen förknippat med kinkiga småbarn – på isen – är sällan ett bra tecken för Hawks.
Snart får Brent Seabrook ta ett långt snack med sin polare.
Det var när han klev in i utvisningsbåset i Joe Louis Arens och helt sonika ruskade om kaptenen serien mot Red Wings 2013 vände.
* * *
Bänkgrannen som inte var här i måndags beslutade sig helt onödigt för att se kvällens match och har nu orsakat betydande trängsel på vår fina hylla.
Jag hatar honom för det – helt utan grund.
* * *
Det finns två huvudsakliga tankegångar om målvaktssoppan i Tampa här.
Ena skolan undrar om Cooper begick ett allvarligt misstag som spelade Biskopen i måndags, varmed den okända skadan kanske förvärrades.
Den andra tycker att Bolts gör det mycket begåvat, som i värsta fall får se serien utjämnad – och då har gett Bish tre dagars vila innan lördagens jättematch. Och i bästa fall får unge ”Vasy” en drömstart på Stanley Cup-karriär och stjäl den här matchen.
* * *
Shit, John J…rättstavningsprogrammet gör mig inte uppmärksam på den där felstavningen, så när det är så uppjagat som ikväll missar jag den.
Men jag kanske ska börja skicka dem till dig för snabbkorr innan publicering?
* * *
I pausen mellan värmningen och matchstart går jag på toa – och får stå skuldra mot skuldra med, håll i dig John J, Doc Emrick.
Och nej, jag tittar inte…
* * *
Jo, Vince Vaghn är Hawks-fan – och sitter nere vid plexit intill hemmabåset i röd jersey och allt.
Men självklart var han ute med Coop igår i alla fall, sånt där betyder inget när man får festa med en NHL-coach.
* * *
När jag och Doc har skvalat klart kommer Jim Corneliuson in på muggen också – och nästan omfamnar den gamle kommentatorn
– Jag har hört att du säger snälla saker om mig i tv. Det värmer mitt hjärta, säger mannen som anför The Madhouse när det ska rytas nationalhymn.
Doc bara skrattar och svarar att han önskar han lät som Corneliuson.
Det gör John J med, replikerar jag inte – men jag tänker det.
* * *
Det är nästan så jag sitter och hoppas att Gudlevskis får komma in.
Han var ju inte bara oerhörd med Lettland i Sotji för ett och ett halvt år sedan.
Han heter Kristers i förnamn.
Nej, inte Krister
Kristers.
Detta finner jag underhållande.
* * *
Käre Bassem, du har inte fått in en enda sån där svavelosande kommentar i spåret på månader.
Det är bara för mig du skriver – tills du hittar en mer acceptabel ton.
* * *
Nå, let’s get this show going nu.
Ett mål åt ena eller andra hållet – sen exploderar det.

Phil Pritchard, keeper of the cup, har setts i Chicago-natten de senaste dygnen, men bucklan är inte i hallen.
Inte ännu.
Först när ena finallaget kan avgöra hela serien smyger Pritchard, i lönndom, in bakvägen med sin sägenomspunna klenod och sätter sig i sitt hemliga rum i källaren och väntar på sanningens ögonblick.
Likafullt:
Det börjar dra ihop sig nu.
Vi är nära.
Stanley Cup-finalen – och därmed hela hockeysäsongen 2014-2015 – har börjat stegra mot sitt slutgiltiga klimax.
Vinner Tampa Bay Lightning nattens match – Game 4 – i ett Chicago som alltjämt skälver av förväntan har de plötsligt slagläge och kan bli mästare hemma i Amalie på lördag.
Sannolikheten känns för all del större att Blackhawks utjämnar och tvingar fram en oviss vattendelare till Game 5, men det spelar i så fall ingen större roll.
När vi trängt så här djupt in i finalen, när dramaturgin börjar bli så här raffinerad, när de tänkbara konsekvenserna av det som äger rum på isen är så här genomgripande och hisnande fattar glöden eld – den som pyrt i the utltimate showdown sedan första nedsläpp i Amalie för exakt en vecka sedan.
Om så en människa som aldrig hört talas om hockey och Stanley Cup och Blackhawks och Lightning råkade promenera förbi The Madhouse just nu är jag övertygad om att också den människan skulle känna att något stort är på väg att hända här.
Något högtidligt.
Något som är oändligt viktigt för väldigt många människor.
För så är det – i sanning.
Det börjar dra ihop sig…
* * *
Jag minns inte exakt vem det var, men du som i måndags nämnde ”blackened cajun shrimp” på Tavern on Rush-menyn får härmed ett hjärtligt tack.
De var nästan lika goda som den första klunken champagne kommer att vara i gapet på nyblivna Stanley Cup-mästare någon av de närmaste sju kvällarna.
Vi – det lilla blågula sällskap som följer finalracet – hade överhuvudtaget en förträfflig kväll i det sedvanligt brusande vimlet i det lilla restaurangpalatset.
Hela det där området kring North Rush Street och East Bellevue är en av Chicagos greatest hits, med ett folkliv som får det att sjunga i själen så fort man kliver ur taxen.
Men tavernan – en scen i lika hög utsträckning som en krog, precis som Craig’s i Los Angeles och inte minst gamla Elaine’s hemma på Upper East Side – är själva medelpunkten och jag längtar redan tillbaka.
* * *
Klockan är slagen – Kimmo Timonen kliver in i finalen
Trots att allt – dessbättre – tyder på att Johnny Oduya faktiskt kan spela får Finlands egen Nicklas Lidström, 40 år gammal, chansen i kväll.
– Jag är exalterad. Det är för att få vara med i den här sortens matcher jag jobbat mig tillbaka efter det här tunga året, säger han med ett leende man vanligtvis ser hos rookies snarare än legendarer med 1100 NHL-matcher under bältet.
Bäst av allt:
Skulle Hawks vinna får han namnet i bucklan, plus ring, även om han inte spelar en match till.
En sekund i finalen räcker.
* * *
Till skillnad från när en legendarisk kommentator från omsusad svensk kabelkanal följde med under finalen 2010 var det dock ingen som sjöng Evert Taube-visor så det riste i väggpanelerna på Tavern igår kväll.
Jag hade hoppats lite på TT-Sundberg, men han bara visslade lite på några gamla schlagers.
En besvikelse.
* * *
Johnny, ja. Han var inte med på värmningen i förmiddags, men coach handdukssparkare säger att han ”troligen” står på isen när Madhouse strax efter 19 ikväll spränger våra trumhinnor med nationalsångsvrålet.
Frågan är dock vad den 33-årige stockholmaren kan uträtta.
Som ni påpekade redan då kunde han i princip bara spela med enhandsfattning under sista perioden i måndags.
Risken är uppenbar att Q tvingas använda de två ”extrabackarna” – Kimmo och om det nu blir Rundblad eller Cumiskey – betydligt mr än han egentligen vill.
* * *
Hjälper en kollega från Toronto – Doctor Zeis, kallad – att nå Lidas hemma i Sverige och han blir så glad att han efter avslutad intervju med den störste svensken någonsin räcker över luren.
Så jag får sitta och småspråka lite med evige nummer 5 under förmiddagen.
En bättre uppladdning inför en final kan jag omöjligen tänka mig.
* * *
Missade hotellfrukosten idag också och nu sitter jag här i pressrummet och känner mig som utsvulten survivor i en undergångsfilm och väntar på att de nån jävla gång ska börja servera pre game-middagen i pressloungen.
Är man idiot får man verkligen lida.
* * *
Det är förstås för att få fråga om Vigge Hedman nordamerikanska journalister vill ha tag i den sjufaldige Norris Trophy-vinnaren som går och trampar hemma i den västmanländska sommaren.
Det är ju, so far, Vigges Stanley Cup-final och självfallet är det intressant att höra hur den senaste svenska back som var lika bra på den allra största scenen ser på honom.
Commendatore själv viftar undan alla jämförelser med Lidas.
– Vi kan absolut inte nämnas på samma gång, menar han.
Annars verkar han ta all uppståndelse, alla hyllningar och alla förväntningar som följer på sån dundrande succé med förbluffande ro.
Själv hade jag, som 24-åring, haft enorma svårigheter att hantera en sådan situation. Jag hade antigen åkt hem till mamma och gömt mig – eller fått hybris som en hel Noel Gallagher.
– Jag tycker det är roligt att spela hockey, säger Vigge och rycker på axlarna, och det är förstås kul att höra vänliga saker folk säger om en. Men man får komma ihåg att det blir väldigt mycket uppmärksamhet just för att det är final.
Det är en jordnära, ödmjuk och sensationellt stabil pöjk Olle och Elisabet Hedman från Fäbodvägen i Domsjö skickar ut i världen.
* * *
Ibland känns det som att Chicago är familjen Hjalmarssons stad.
När jag efter gårdagens presskonferenser hoppade in i en Uber-bil utanför United Center fick chauffören fort fram att jag är svensk och började sedan rejva om att han minsann brukar köra en ”classy lady” som är gift med en en svensk Blackhawks-stjärna och bloggar om mode.
Ja, det är ju fru Yellbear det – Elina.
Och när jag några timmar senare stod vid den stökiga bardisken på The Lodge – jo, vi hamnade där efter middagen; jag erkänner! – var det ung dam i sällskapet intill som också fick fram att jag kommer från Sverige och med det började hyperventilera om hur mycket hon älskar nummer 4 i Blackhawks.
– När det var OS förra året gick jag upp mitt i nätterna bara för att se Nick spela med Sverige. Jag struntar i Toews och Kane, det är Nick jag beundrar. Han är bäst, hojtade hon.
Hjalmarsson City it is.
* * *
Murvlarna ger inte upp försöken att få Tampa att bekräfta att Biskopen är skadad. Under en presskonferens får Brian Boyle frågan om hur mycket han beundrar målisen när han spelar fast han har så ont.
– Har han? Det har inte jag hört, flinar den katolske jätten från Boston.
Jo, det har han. Några av försöken att komma upp från isen i onsdags påminde starkt om hur det ser ut när jag själv ska resa mig ur soffan en trött söndagkväll – och sidledsförflyttningarna gick inte snabbare än de automatiska entré-dörrarna på gamla Domus i Borlänge.
Hawks måste rimligen kunna utnyttja dessa blottor bättre idag.
Uppdatering från värmningen:
Biskopen är inte ens ombytt.
Vasilevsky står – och Kristers Gudlevski, den lettländske OS-hjälten, agerar backup.
Ojvoj.
* * *
Det värsta är inte att fånige NBC-chefen Mark Lazarus föreslår att NHL-stjärnorna ska sluta odla slutspelsskägg så att de blir lättare att marknadsföra (say what?). Det värsta är att folk förväxlar jönsen med Chicago Sun-skribenten Mark Lazerus – med E i efternamnet! – och skäller ut honom för bristen på respekt för djupt rotade traditioner…
* * *
Lightning bor furstligt under sina fyra nätter i Chi-Town. The Peninsula, beläget på Superior Street, har flera gånger utnämnts till hela USA:s bästa lyxhotell.
Och de verkar trivas också.
När jag frågar Stålmannen från Tibro vad han gjorde igår berättar han att överhuvudtaget inte lämnade sitt tillfälliga Chicago-hem.
– Jag bara låg på rummet och läste och pratade med polare och hade det skönt. Där har du nåt att skriva om!
Ja, tack. Det är sån information jag lever för.
* * *
Det var tillvaron som musikjournalist jag trodde skulle vara det stora hotet mot levern, men en genomsnittlig Markus Larsson på Hultsfredsfestival framstår som Gunde Svan i jämförelse med kanadensiska hockeyjournalister på Stanley Cup-resa.
Kväll efter kväll kör de lika hårt – och inställer sig sedan lik förbannat för tjänstgöring vid halv tio-tiden varje morgon.
Den staminan är Conn Smythe-värdig.
* * *
Det börjar bli lite grinigt bland blackhawkarna nu. Lite irriterat och otåligt.
Har man tillbringat minsta tid i deras närvaro under årens lopp vet man att det betyder att motståndarna bör akta sig.
Det när de biter ihop i tänderna av lätt vrede – nu huvudsakligen beroende på att de ligger under och inte spelat sin bästa hockey i finalen, men också på att Lightning blivit lite media darlings – Chicago Blackhawks är som allra farligast.
– Det stämmer. Det är bra för laget att vi är lite griniga , säger Kryckan Krüger lätt irriterat…
* * *
Det var också tillvaron som musikjournalist jag trodde skulle vara det stora hotet mot öronen, men att stå bakom Darlings målbur under Blackhawks morgonvärmningar i United Center och utsätta sig för smällarna när slagskotten träffar i sargen får basmullret på vilken Motörhead-konsert som helst att likna det stilla rasslet i björkens lövkrona en sommarkväll på svenska landsbygden.
* * *
När jag messar Youngblood Ekeliw och hetsar om att hans Bolts kan vara en enda seger från Stanley Cup-titeln efter kvällens duell kommer det korta svaret blixtsnabbt:
”Ojvoj”.
* * *
Ikväll är det mer eller mindre garanterat att det blir övertid.
Jag har nämligen tidig flight till Tampa och måste tvinga mig igenom en bagarväckning i morgon bitti och då blir det nästan undantagslöst två och tre extraperioder.
You just watch.
* * *
Även smooth talkin’ coach Cooper var ute i Chicago-natten igår – med Charles Barkley och Vince Vaughn.
Det försöker han dock halvt om halvt förneka på förmiddagens presskonferens.
– Vi var ute på traditionell middag med lagledningen och Barkley och Vaughn råkade bara vara på samma ställe, försöker han.
Jaja, vi kan tolka de där påsarna under ögonen utan större problem…
* * *
Kul ögonblick under Hawks värmning:
Coach Q gör en duktig vurpa och sätter sig på arslet – och hela laget jublar glatt.
– Japp, the boys tycker alltid det är kul när coachen slår i isen, muttrar han.
* * *
De ställer inga frågor och håller sig för sig själva, men jag tycker ändå om gossarna i det rätt månghövdade kinesiska tv-team som följer hela finalen.
Om inte annat ser de ju till att sportfans även i Peking och Shanghai och Guangzhou får förundras av Commendatore Hedman.
* * *
Bra Game Winning-lott i Bjurre-biffens vänstra ficka just nu:
Marian Hossa.
Jag låtsas att jag kan slovakiska nationalsången och nynnar den nu.
* * *
Mitt under eftermiddagsstiltjen, när vi bara är några få som sitter kvar i pressrummet och knattrar på våra lianor, hörs plötsligt en välartikulerad svensk stämma från ena hörnet.
Marie Lehmann lägger ingressen till ett innerligt Kimmo Timonen-reportage.
Det skänker mig en särskild sorts harmoni att höra.
* * *
För första gången under de sex bortamatcher jag sett dem spela live i det här slutspelet, i New York och Chicago, har Bolts medresta fans på läktarna i kväll.
Jo, det står faktiskt tre försynta tjommar i Tampa-jerseys vid bortalagets spelargång strax innan matchvärmningen.
De kommer inte precis att höras som Hawks-fansen hördes i Amalie, men ändå.
* * *
En och en halv timme före matchstart tar Phil Esposito en kaka i pressläktarpentryt.
* * *
Det var ju till Chicago John Candy var på väg när han, med Steve Martin sovande i passagerarsätet, svängde loss till Ray Charles ”Mess Around” under bilfärden i hysteriskt roliga ”Trains, planes & automobiles”– så när Madhouse DJ:n plötsligt slänger på den odödliga klassikern utför jag exakt samma dansnummer i pressläktarstolen, inklusive luftsax-solo, som min fellow tungviktare bakom ratten.
Vänta, vi har det här – så ni får ett hum om hur det ser ut.
* * *
De makalösa räkmackorna får hela hockeyvärlden att dra efter andan, men det dröjer inte förrän Vigge Hedman bombar in ett eget mål också.
Tonight’s the night – kanske.
* * *
Kimmo kommer inte spela mer än tre-fyra minuter och snälla hockeygudar – låt de tre-fyra minuterna passera utan allvarliga missöden.
* * *
Okej, here we go – snart.
NHL-bloggen ger er Game 4 i Stanley Cup-finalen 2015.
Med den börjar upploppet mot himlen – och helvetet.

Victor, Victor, Victor.
Hedman, Hedman, Hedman.
Och kan Johnny O spela Game 4? Ingen vet.
Se där – med de tre raderna var denna tisdag på Stanley Cup-touren sammanfattade.
Det var allt det talades under förmiddagens presskonferenser i The Madhouse.
Att Commendatore Hedman tagit över showen – och att det är högst oklart om Johnny kan spela i morrn.
Därför tar jag ledigt från orden idag och ger er istället lite bilder från senaste tre-fyra dygnen.
Hörs när showdown nummer 4 börjar på onsdagskvällen.