CHICAGO – TAMPA 2-3 (Slut)
* * *
Det har i skrivande stund gått drygt en och en halv timme sedan slutsignalen ljöd i ett dystert Madhouse, men jag är fortfarande förstummad över den Victor Hedman-passning som avgjorde tredje finalen.
Mannen är ett defensivt monster som gör det så fruktansvärt svårt för frustrerade Chicago-forwards – men brer samtidigt offensiva räkmackor som en hel Foppa.
När såg vi senast en svensk spela så bra, och dominera så kraftigt, i en Stanley Cup-final?
Jo, det var för sju år sedan när Henrik Zetterberg tog bort Sidney Crosby.
Han fick Conn Smythe han.
Vinner Tampa detta får Vigge en han också, det börjar kännas snudd på klart.
* * *
Saad prickar in ett sylvasst direktskott från mitt i slottet ett byte när Vigge & co blivit kvar alldeles för länge på isen.
Men vad händer?
”Chelsea Dagger” hinner inte mer än tona ut, och du-du-du-du-duandet inte mer än tystna, förrän Palat trycker in kvitteringen.
13 sekunder tar det, exakt.
Typiskt den här drömfinalen.
* * *
Och nej och nej – det är inte bara jag som hemmakär svensk som sitter här och yrar om Vigge som Conn Smythe-kandidat.
Precis varenda en av de tunga nordamerikanska tyckarna och krönikörerna är inne på samma linje.
Den som inte tror mig kan ju kolla lite på twitter.
Själv vill Pansarkryssaren dock inte höra talas om det.
– Jag är bara fokuserad på att vinna två matcher till, säger han när bloggen och TT-Sundberg kastar oss fram i slagsmålet runt honom i omklädningsrummet.
Vi får ta det med pappa Olle i Tampas till helgen istället.
* * *
Det var någon som fes väldigt illa på pressläktaren i tredje perioden.
Ska vi misstänka Melrose och hans popcorn – eller är det bara förtal?
* * *
Hawks-fans twitter-skriker om att van Riemsdyk suger.
Mm, det är inte så att det är punggrepparen, som slänger in en rookie med 14 NHL-matcher i höstas under bältet, som ska ha mest av den sleven?
* * *
Marian Hossa var Hawks allra bästa forward ikväll, var han inte?
Men det hjälpte inte mot blixtlåset Hedman-Strålman.
* * *
Stamkos om Vigge:
– Det finns inte ord som beskriver vilken urkraft han var där ute ikväll.
* * *
Johnny O återkom dessbättre i tredje, men Coach Q låter bekymrad när han får frågan hur det är med en av de omistliga i Big Four.
– Vi får se hur han mår i morgon, heter det.
Hur fan gör han om stockholmaren inte kan vara med i Game 4?
* * *
Enligt Cooper syntes det i ögonen på Biskopen i morse att han skulle kunna spela – och i biskopens blick bor sanningen, det slog redan Ingmar Bergman fast.
* * *
Apropå Quenneville finns det en väldigt rolig filmsnutt på honom när han i samband med utvisningen på Saad i andraperren sparkar iväg en handduk i båset.
Leta på den.
Mannen är en ofrivillig entertainer ibland.
* * *
Bolts är två segrar från titeln.
Men självfallet:
Hawks kommer tillbaka.
Det här är om inte en breeze, så i alla fall något de varit med om många gånger förr.
* * *
Den här arbetsdagen började för sexton timmar sedan, så nu tycker jag att jag med ganska gott samvete kan slå igen butiken.
Imorrn är det matchfritt men träningar och känner jag mig själv rätt dyker det om inte annat upp lite bilder här framåt sena kvällen.
Tills dess:
Peace.

Nej, det blir ingen övertid.
För Pansarkryssaren från Ångermanland – Conn Smythe-kandidaten Victor Hedman – stävar med drygt tre minuter kvar upp längs sargen, slår en av sina patenterade drömpassningar rakt in i målgården och Paquette stöter in avgörande 3-2.
My gosh…
Mer kommer om nån timme.
Nu ska det skrivas lite om Commendatore Hedman

CHICAGO – TAMPA 1-1 (Period 2)
* * *
Holy hell, det är oavbruten action i den här superfinalen – och incidenter som blir talk of the town tills nästa match börjar kommer stöt i stöt.
Mest hallabaloo lär följa på situationen när Brandon Saad i numerärt underläge kör på Biskopen och omedelbart åker ut för goaltender interference
Men vi kommer också få höra en del om att Bolts under det en och en halv minut långa fem-mot-tre-läge som följer gör absolut ingenting.
Det brukar vara saltsyra i strupen under slutspelet.
* * *
Johnny O försvinner ut i omklädningsrummet – förhoppningsvis inte på grund av allvarligare åkomma.
Det är ju själva mardrömmen för Q – att en av The Big Four gör sönder.
Vad ska han göra då?
Gå runt på tre?
Spela Duncan i 40 minuter?
* * *
Men punggreppare Q är ju löjlig när han skrynklar ihop ansiktet till ett litet russin i samband med Saads utvisning.
Han slår ju handskarna i skallen på Biskopen, klart det blir utvisning då.
Den hetlevrade coachen borde nöjt sig med sitt vanliga ”fuck me”.
* * *
MaangeJ, Ekeliw har djupa försänkningar i Tampa och sitter på finfina biljetter till både Game 5 och eventuell Game 7 – utan att han behövt scanna av svarta börsen.
Ackreditering till final är det försent att ordna nu, det ska administreras redan i mitten av maj, men jag ska göra mitt allra bästa för att se till att han får komma in backstage åtminstone någon förmiddag.
Ekan i Lightnings omklädningsrum…det vore nog en obetalbar syn.
* * *
Barry Melrose sitter några platser till vänster om bloggen – och äter popcorn.
Detta är VIP-hyllan.
* * *
Jag gissar, Tobias, att du inte har några idolbilder på Scott Stevens?
Det har däremot Kronwall.
Eller i alla fall en video med Devils-legendarens greatest hits – och den piggar han upp sig med mellan varven…
* * *
Biskopen ser å sin sida inledningsvis ut att ha piggat upp sig med nattvardsvin i pausen, för när Filppula mycket okaraktäristiskt ger pucken till en fri Vermette är han iskall och avväpnar fransk-kanadensaren hur enkelt som helst.
Men sedan är det flera situationer när han helt uppenbart har så ont att han knappt kan resa sig.
Om nu Cooper litar så mycket på Vasilevsky som han svor på i lördags – varför spelar han då en skadad Bish?
* * *
Racing-drottningen Danica Patrick, med Hawks-keps på hjässan, blir inzoomad i jumbon.
Coolt, hon har varit stor Biffen-favorit sedan jag träffade henne i Indianapolis i samband med Kenny Bräcks sista Indy 500 för ganska precis tio år sedan.
* * *
Jaså David, du har också synpunkter på Carle?
Dem delar du med Youngblood Ekeliw, kan jag säga.
* * *
Danica borde för övrigt känna sig mycket hemtam.
Bolts har tajtat till ordentligt både i egen zon och i mitten och därmed tagit lite udd av Hawks offensiv, men det går fortfarande lika fort som när hon tar kurvorna på Indianapolis Speedway.
* * *
Jag är hundra på att Kucherov ska måla när han kommer i brakande friläge, såna missar den unge ryssen inte oftare än Skånske Jan går i förstamajtåg, men där är det Crawford som visar klass.
* * *
Finalens första övertidsthriller?
Kan bli så – och inte mig emot.
Jag tycker de här ljuvliga matcherna tar slut alldeles för fort.

CHICAGO – TAMPA 1-1 (Period 1)
* * *
Ännu en blitz till period, spelad i hänsynslöst Formel 1-tempo.
Oh yeah.
Och för första gången i finalen får Tampa – och vi andra – veta hur det ser ut när Hawks spelar sin bästa, mest explosiva playoff-hockey.
Gästerna inleder för all del med mest energi, men sedan tar Chicago över showen och etablerar några gånger sånt tryck nere hos en skakig Biskop att jag tammefan nästan får huvudvärk.
Ojvoj.
* * *
Just ja.
Hade glömt att vi får höra hela Madhouse du-du-du-du-du-dua sig igenom jublet till Fratellis ”Chelsea Dagger” vid alla hemmamål.
Det borde jag inte gjort, för den knappade Chicago-fansen in på jukeboxen i tikibaren i lördags – och sen körde de allsång så det ekade i den fuktiga Florida-natten.
* * *
Och när blev Ryan Callahan plötsligt Al McInnis?
Satan vilken tjong-i-medaljongen-bomb han får på
Naturligtvis är det MVP-Vigge som står för den magiska framspelningen också
Igen.
* * *
Tilltalet finallagen emellan har hittills varit mycket vänlig, för att inte säga direkt vördnadsfull. Så sent som i fredags talade Kane till exempel om hur förstummande han tycker det är att se trillingkedjan spela hockey.
Men det känns som att stämningen därvidlag håller på att förändras.
En sån som Andrew Shaw, som bevisligen har vässat huggtänderna, verkar till exempel mycket angelägen om att korrigera de dumheterna.
* * *
Inte sedan Linda Blair spydde på Max von Sydow i ”Excorsisten” har en biskop sett darrigare ut än Bolts-keepern ikväll.
Men jag är inte hundra på att det beror på den omtalade skadan.
Han har ju i varje serie, mot Wings och Habs och Rangers, haft enstaka matcher av den här sorten, när minsta strumprullare genererar juicy returer och lusten att åka ut på långfärdsodysséer verkar te sig oemotståndlig.
Alldeles oavsett:
Hawks borde pumpa skott mot honom från alla vinklar och vrår.
* * *
Det säger – också – något om Vigge Hedmans storhet att inget sysselsätter coach Q mer än ansträngningarna för att hålla Kane och/eller Toews borta från Pansarkryssaren från Ångermanland.
Nu, med rätten till sista byte, är det en lite lättare uppgift.
* * *
Efter OS-invigningsceremonierna på den monstruösa Amalie-jumbotronen – de som eldar upp alla så enormt att vi alla vill springa genom väggar – känns preludierna på den futtiga United-skärmen som ett västgöta-klimax.
Men än sen?
Det är inte dom som sätter tonen här.
Det är det världsberömda nationalsångsvrålet och jag kan försäkra – det är lika chockartat som någonsin tidigare.
Dom skriker fan hål i huvudet på oss, det är helt fantastiskt.
* * *
Det fanns de som tyckte Showtime inte verkade förstått att finalen hade börjat nere i Tampa.
Well, nu tycks det i alla fall ha gått in.
* * *
Rundblad är mycket riktigt petad – och ersätts av van Riemsdyk den yngre.
Hoppas David, i sitt granna slutspelsskägg, vet att det bara beror på Q vill testa nåt nytt – inte att han nödvändigtvis gjorde något fel i Amalie senast.
* * *
Det kan verka något befängt att dom spelar julmusik i The Madhouse efter värmningen, men det är som sagt ett madhouse – och det är ”The Most Wonderful Time of The Year” dom dunkar på med och inget kunde vara sannare.
Detta är verkligen den bästa tiden på året.
* * *
Glömde i introt, men det var förstås bara en tidsfråga innan Björne Nord skulle bli omnämnd i samband med Stanley Cup-finalen.
Det är Strålle Strålman som plötsligt avslöjar att han som ung var tungt Djurgården-fan och börjar räkna upp gamla järnkaminer han hade som idoler.
– Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Thomas Johansson, Björn Nord, Christian Due-Boje, Patric Kjellberg…det var mina killar, säger han.
Vem kunde ana?
* * *
Letar innan matchvärmningen ivrigt efter den gode gosse som sköter Game Winning Goal-lotteriet, men det kunde jag gott låtit bli för jag drar Brian Boyle.
Long shot monumentale.
* * *
Jag sitter tvärs över isen från den fläck där Kron Wall of Pain släckte lyset för Havlat i konferensfinalen 2009.
Jag var här då också, på samma pressläktarrad, och jag vet att såna som Tobias Pettersson blir upprörda när jag säger så, men jag tyckte det var ett mästerverk till propp och ser plankorna i just den delen av United-sargen – alldeles intill Blackhaws bås – som holy ground.
* * *
Tråkigt med damernas poängförlust mot Nigeria i Winnipeg, men jag ber att få påminna om att herrarna också inledde med ett oavgjort resultat mot ett afrikanskt lag den eviga sommaren 1994 och det gick till slut rätt bra ändå.
* * *
Det här fortsätter alldeles snart.
Saliga är vi som får vara med och se.

Redan när busschauffören som i arla morgonstunden kör oss från Marriott-hotellet vid Magnificent Mile tar av från Eisenhover Expressway och rundar Malcom X College börjar min puls rusa.
För där tornar hon upp sig, väldig och vördnadsbjudande, som en klippformation i Grand Canyon.
United Center – på mycket goda grunder kallad The Madhouse on Madison i folkmun.
Det är, vid sidan av katedralen i Montreal, min absoluta favoritarena i hela ligan – och helt utan konkurrens häftigast south of the border.
Här pressas stämningen upp mot vansinnets höjder redan under vanlig grundserievardag.
Vid de stora matcherna sprängs alla fördämningar – och att sitta här såna gånger hör till det mest exalterande människor med minsta fäbless för hockey kan vara med om.
Det handlar inte bara om det berömda nationalsångsvrålet – även om det är en av de mest spektakulära kulturyttringar det här landet överhuvudtaget har.
Något i de gigantiska läktarsektionernas branta sluttning, i tätheten mellan sätena och kanske också i den egenartat dunkla belysningen skapar en helt unikt laddad old school-atmosfär.
Nu ska vi få se ytterligare en finalmatch just här – den sjunde i ordningen för mig sedan 2010, och som lokala hjältarna Wayne Campbell och Garth Algar sa i ”Wayne’s World”:
I’m not worthy.
* * *
Egentligen har han nog varken råd eller tid, men likafullt:
19.57 på fredag, lokal tid, kliver Jonathan Youngblood Ekeliw ut i ankomsthallen på Tampa International.
Han stod helt enkelt inte längre ut med att hans Tampa Bay Lightning spelar Stanley Cup-final utan att han är på plats, så efter matchen i lördags dundrade han bara ut på nätet och beställde en flygbiljett.
Den passionen och den glöden är så fin och så admirabel att jag överväger att ta emot med både blåsorkester och can can-dansande cheerleaders.
* * *
Jag trodde det var mycket media i Tampa, men heliga guds moder – trängseln inne i Blackhawks omklädningsrum när de nu kommit hem efter två finaler bakom fiendens linjer liknar ingenting jag nånsin sett.
Det är svårare att komma fram till spelare man eventuellt vill prata med än att komma längst fram till scenen på en Justin Bieber-konsert och möjligheten till avslappnade, enskilda samtal med de svenska profilerna är ohyggligt begränsade.
Annat var det de år man kunde slå sig ner bredvid Yellbear, räcka fram en snusdosa och sedan sitta och babbla hur som helst i en kvart
– Ja, det är verkligen annorlunda nu. Jag vet inte vad som hänt, säger han när jag ändå lyckas tränga mig fram.
Men det vet jag.
Förutom att mediaskocken vuxit och han själv slutat snusa har fler insett att smålänningen med hockeyvärldens största hjärta är väldigt bra och väldigt intressant att prata med.
* * *
Själv hade jag en skakig resa upp över kontinenten igår kväll; piloten tvingades i princip åka slalom mellan åskmolnen i mellanvästern.
Men det gjorde inte så mycket, för jag kom till flygplatsen i mycket god tid, satt länge i en väldigt trevlig bar och resten kan ni förmodligen räkna ut själva.
Låt mig bara säga så här:
Dryckessessioner i flygplatsbarer har en alldeles särskild sorts charm.
* * *
Före tredje Stanley Cup-finalen 2009, mellan Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins, kom en gänglig, blyg och storögd pojke vandrande genom de dammiga backstage-korridorerna i gamla Igloon i Pittsburgh.
Han var en av de fem-sex top prospects som sannolikt skulle komma att väljas först i draften senare samma sommar och enligt gamla NHL-traditioner därför bjöds in till en Stanley Cup-final.
Sex år senare sitter den ynglingen – känd under namnet Victor Hedman – i Tampas omklädningsrum och ser hur årets top prospect-klass, anförd av den våldsamt hypade Connor McDavid, är på likadant, begeistrat finalbesök.
– Det känns som det var igår, säger han och ser uppriktigt förvånad ut över tidens snabba gång.
– Jag var väldigt nervös den gången, när jag skulle få gå in i omklädningsrummet och träffa Zäta och Lidas och andra jag hade sett upp till när jag var yngre.
Jodå, jag minns. Det lyste intensivt i de artonåriga ögonen när han, mycket försiktigt, tittade in i igloons hysteriskt trånga gästkabyss.
– Hela den upplevelsen var fantastisk. Att träffa alla och se en final…jag hade underkäken i golvet hela tiden, kändes det som.
Well, nu är det Vigge själv som får tonåringar på första omklädningsrumsbesöket att tappa hakorna
– Nja, flinar han och nickar mot Steven Stamkos, de är nog mer starstruck av han i tröja nummer 91.
Säg inte det.
När jag under ett pressmöte strax innan frågar Jack Eichel, den förmodade drafttvåan, om svenska favoriter pratar han sig alldeles varm om ”han i tröja nummer 77” också.
– Hedman är ”a hell of a hockeyplayer” och har varit helt outstanding i det här slutspelet, säger han.
Och väl inne hos Tampa ser jag hur Eichel kastar imponerade blickar mot backbjässen som för sex år sedan själv stod i ett likadant rum och var förstummad.
* * *
Biskopens vara eller inte – det är kvällens fråga.
Tampa-målisen deltar i morgonvärmningen och ser ut att vara fit for fight, men varken coach Cooper eller Biskopen själv vill avslöja om han kommer spela Game 3.
Faktum är att ”Bish” inte har ett skvatt mer än ”Vi får se” att säga under en kort presskonferens på podiet och till slut utbrister han:
– Jag känner mig som Marshawn Lynch just nu.
Marshawn Lynch är Seattle Seahawks-stjärnan som inför Super Bowl i Phoenix i vintras gav exakt samma svar på 29 frågor i rad.
– I’m just here so I won’t get fined
Men riktigt så illa är det ju inte med Biskopen.
* * *
När jag först tar upp finalbesöket i Pittsburgh för sex år sedan replikerar Vigge att han mycket väl minns bloggens närvaro..
– Det var ju du som tog hand om pappa.
Jo, he he. Den unge talangen var själv bara arton och fick snällt gå och lägga sig efter matchen, men den gode Olle följde med på mediafest på William Penn-hotellet och hade mycket trevligt.
* * *
Chris Johnston från Sportsnet böjer sig fram mot Yellbear Hjalmarsson och frågar om det stämmer att de målar korna i hans hemby i Blackhawks färger när det drar ihop sig till final.
– Var har du hört det, är det han där som berättat, ler Russnäs och nickar mot yours truly.
”Han där” är skyldig, den traditionen är så fantastisk att jag berättar om den för alla som vill lyssna.
Men tydligen har stödtrupperna på småländska höglandet inte plockat fram målarfärgen ännu.
– Det är fortfarande lite för tidigt i finalen, det händer först när det verkligen drar ihop sig, förklarar Niklas.
Well, efter nattens match tycker jag det är dags.
Russnäs, mobilisera penslarna!
* * *
Jag frågar även Connor McDavid om svenska favoriter och hans svar kommer blixtsnabbt:
Sudden.
– Jag kommer ju från Toronto och såg verkligen upp till Mats Sundin. Jag såg honom spela varje lördagkväll, det kändes som han kunde gör allting på isen.
Undra på att killen blivit så bra, med den sortens förebilder!
* * *
Även den svenska mediatruppen i Stanley Cup-finalen har börjat växa.
Från och med nu är även TT:s Göran Sundberg och SVT-duon Marie Lehmann och foto-Evve med på resan.
Och ja:
Bord är självfallet bokat på Tavern on Rush i morgon kväll.
Det är alltid där de stora svenska hockeykvällarna i Chicago avlossas.
* * *
Att ställa frågor till coacherna på podiet är den typ av upplevelse som får en lätt ängslig bonne från Borlänge att svälja hårt, särskilt som han får sitta med mikrofon och vänta medan de svarar färdigt på frågan innan.
Men idag gaskar jag ändå upp mig och frågar Cooper om han håller med om att Vigge varit rätt given Norris Trophy-kandidat om han inte blivit skadad i början av säsongen.
Svaret är ett rungande ”ja”.
– Vi hade inte varit här utan ”Heddy”. Han har spelat precis så här bra för oss hela säsongen och jag är verkligen glad över att fler får se det nu.
Det var just den typen av svar jag var ute efter…
* * *
TT-Göran pratar den mest utpräglade stockholmskan på den här sidan Tjalle Mild, men när man frågar varifrån i huvudstaden han kommer svarar han:
– Nä….ja e från Luleå.
Det är mycket roligt.
* * *
Coach Q funderar på ändringar i laget ikväll.
Bickell, som tydligen är fri från sin mystiska yrsel, verkar gå in i andrakedjan med Showtime Kane och Brad Richards – och så finns det överhängande risk att Trevor van Riemsdyk petar David Rundblad.
Surt.
Rundy skötte sig prickfritt i lördags och var plus 1 – förlusten till trots.
* * *
Dom spelar country i Tampas omklädningsrum efter morgonvärmningen.
Vad tycker death metal-rockaren Strålle Strålman om det, egentligen?
– Det är bättre än den vanliga skiten man brukar få höra. Dom här spelar i alla fall på riktiga instrument, muttrar han.
Så nu vet vi det.
Avicii har inget att hämta hos den västgötska hockeyhistoriens störste.
* * *
Bloggen har svart kostym ikväll, svart skjorta, svarta skor och svart allting.
Utom slipsen.
Den är en blågul klenod som, om den används med försiktighet, alltid generar svenska mål.
Kom ihåg det när Kryckan och Vigge båda spräcker finalnollorna i natt.
* * *
Jag är fortfarande lite förbryllad över kommentatorsspårsskribenten som i lördags tyckte sig ha kunnat utläsa att jag har en dålig relation till Johnny Oduya.
Say what, liksom.
Så här är det med Johnny:
Han är en av få svenska NHL-proffs som i princip är omöjlig att nå på telefon – han gillar inte luren, helt enkelt – och hinner han försvinner han, som idag, ut ur omklädningsrummet innan mediaflockar så stora som de som följer finaler kommer inklampande.
Men när man väl träffar den ärrade stockholmaren både trevlig och vältalig och rolig.
På den tiden han spelade i New Jersey åt vi för övrigt lunch på Ikea – köttbullar! – i samband med ett reportage och innan OS i Sotji gjorde jag lång intervju med honom åt Cafe också.
Detta kändes viktigt att få utrett.
* * *
Från och med femte matchen har Strålle hela familjen, inklusive mamma och pappa hemifrån Tibro, med sig på läktarna i finalen – både här i Chicago och hemma i Tampa.
Egentligen skulle hustrun Johanna varit här redan ikväll, men hon åkte istället till New York för att prova ut bröllopsklänning.
Jo, Strålle gifter sig i sommar – trots att han redan är gift.
– Men det var ett snabbt visum-bröllop här i USA. Nu ska vi ha riktig tillställning.
Fast inte i Tibro.
– Mja, nästan. Vi ska vara i Kvänum. Det ligger alldeles intill.
Kvänum?
Pudding har rätt, hockeyspelarna neråt landet kommer verkligen från kufiska orter man aldrig hört talas om.
* * *
Apropå Johnny Oduya hade han, som bloggen rapportet om vid upprepade tillfällen, Kryckan Krüger boende i källaren i sitt hus utanför Chicago i många år.
Men no more.
Checking-kungen från Huddinge har slutligen flyttat hemifrån.
– He he. Ja, så skulle man nästan kunna beskriva det. Jag har ett eget hus nu, berättar han.
* * *
Under alla tidigare finaler i The Madhouse, både 2010 och 2013, har jag fått sitta i den provisoriska pressboxen på ena kortsidan – otroligt trång och bökig och allmänt olämplig för, eh, fullvuxna.
Men nu är det plötsligt nån på NHL som förbarmat sig och gett Aftonbladet ett primetime-säte mitt på den reguljära pressläktaren.
Det är mycket oklart vad jag gjort för att förtjäna den sortens privilegium, men jag böjer mig i djupaste tacksamhet.
* * *
Det gulaktiga, halvdunkla ljuset här inne alltså…det ger lite samma känsla som på de exotiska bilder från NHL man vid ytterligt sällsynta tillfällen fick se på svensk tv på sjuttiotalet.
Väldigt speciellt.
* * *
Note to self:
Ät hotellfrukost innan heldagspassen i United Center.
Eljest hinner du bli hungrig som en hel Eken innan pressmiddagen dukas fram vid sena eftermiddagen.
* * *
För er i Europa spelar det ju ingen roll, hos er är klockan 02.00 nu också, men vi har de facto rest in i en ny tidszon och det betyder att matcherna här i The Madhouse startar redan klockan 19.
Det innebär mindre tid till introkomponerande, vilket aalltid irriterar – men slipper vi övertid blir det desto mer tid över till glada after game-aktiviteter…
* * *
När åskan gick gick över Montreal och New York vann Lightning alla matcher.
Så det borde oroa Blackhawks och deras fans att höra hur det mullrar och dånar utanför The Madhouse en timme innan officiell matchstart.
* * *
Det är bara två dagar sedan Game 2 avgjordes, men ändå känns det som vi fått längta för länge på fortsättningen.
Den matchen var ju så fruktansvärt bra, så fruktansvärt underhållande, så fruktansvärt exalterande.
Men här har vi nu Game 3.
I självaste The Madhouse.
Det kommer, tror jag, bli en dröm.

TAMPA – CHICAGO 4-3 (Slut)
* * *
We’ve got ourselves en serie.
Och inte vilken som helst heller.
Fortsätter det på samma satt kommer Stanley Cup-finalen 2015 bli ihågkommen som en av de mest underhållande genom alla tider.
* * *
Vigge gjorde enligt mitt förmenande en av karriärens matcher och det är inte mer än rätt att såna som Ken Campbell från Hockey News efteråt frågar om han inte själv tror att han varit Norris Trophy-kandidat om han inte blivit skadad i början av säsongen.
– Det är inte upp till mig att säga något om det, ler Vigge.
Jag kan däremot säga precis som det är:
Ja, om Victor Hedman spelat så här hela säsongen hade han fått åka till Las Vegas efter midsommar.
* * *
Den eventuella interference-historien vid Chicagos 3-3-mål är den typ av situation som kommer att kunna kontrolleras av Toronto från och med nästa säsong, men lämnas utan granskning nu.
Jag håller med de som twittrat att det är obegripligt att en sådan regel inte börjar gälla omedelbart när beslutet väl är taget.
Vad finns det att vänta på?
* * *
Det är en kväll när allt händer.
Plötsligt måste Bishop ut i omklädningsrummet och under ett par minuter får reserven Vasilevsky helt oförhappandes ställa sig i kassen.
Sen kommer Bishop tillbaka, men försvinner igen – och den unge ryssen får åter kliva in och avsluta matchen.
Det gör han med den äran och Bolts-spelarna säger unisont att de inte var det minsta bekymrade när det skedde.
Inte heller får de armsvett av tanken på att de kanske tvingas förlita sig på Vasilevsky i The Madhouse on Madison på måndag kväll.
– Jag har fullt förtroende för honom, han är en vinnar, säger Vigge.
* * *
Mindre lustig kväll för Patrick Sharp.
Det är när han tar sin dubbla utvisning Blackhawks tappar den här matchen.
– Jag har aldrig ställt till med något liknande, men det hände och jag tar på mig ansvaret, säger han utan att vika ner blicken efteråt.
Starkt ändå
* * *
Det ser minst sagt absurt ut när Cooper, som en annan baseboll-coach, har ett anteckningsblock för munnen under sitt samtal med domarna efter det kontroversiella 3-3-målet.
Är det verkligen något han säger i en sådan situation som kan skada laget om någon lyckas läsa hans läppar?
* * *
Callahan får sig en svärm beska småländska svordomar i öronen när Sharp blir utvisad för andra gången, oklart varför – men jag tror törs lova att det känns lite obehagligt…
* * *
Nu drar vi vidare till The Madhouse.
Jag har inte varit där sedan finalerna 2013 och ser fram emot återkomsten nåt alldeles oerhört.
Vi hörs därifrån.

Det är över, Tampa vinner med 4-3 och har utjämnat Stanley Cup-finalen.
Mer kommer senare.

TAMPA – CHICAGO 3-2 (Period 2)
* * *
Som Don Cherry utbrast när det var som allra hetast i finalen mellan Devils och Ducks 2003:
The old heart is pumping now!
Det var ju just så här vi alla hade hoppats att det skulle se ut när det stod klart att de här två lagen skulle mötas i Stanley Cup-final.
Vilken show.
Vilken hockeyporr
Vilken karneval.
Det händer ju saker som får oss att dra efter andan praktiskt hela tiden.
Så please – övertid!
Jag vill inte att det här tar slut.
* * *
Shaw och Teräväinen gör alltså två snabba för Hawks i början av perioden, sedan kvitterar Kucherov med en styrning som kunde ställas ut på vernissage och slutligen lyckas Johnson tråckla in en puck som Crawford rimligen fortfarande står och svär över att han lyckades släppa in.
More to come, det kan jag svära på.
* * *
När Hawks börjar måla står det klart att Lightnings ansträngningar för att hålla bortafans borta, all aggressivitet till trots, misslyckats kapitalt.
Jublet är i princip lika högt som när Cedric kom med sin paketlösning i första.
Tampa-fansen får väl kontra och invadera The Madhouse på måndag.
Fast det händer ju tyvärr inte,
Bolts bortafölje existerar inte.
* * *
Det är inte långtifrån att Stålmannen från Västergötland ökar på till 2-0 med ett vasst skott från blå under den korta powerplay-sekvens som återstår i början av mittperioden.
* * *
Att Shaw gör mål kommer inte som någon överraskning. Han är bevisligen på bettet…
* * *
Om Drouin lyckats tillvarata den överrumplande backhand-passning Hedman slog bakom ryggen i slutsekunderna hade vi haft ett eget nationaldagsfirande att ta hand om i Tampa-natten.
Herregud, vilka bra saker han gör emellanåt.
* * *
Nu blommar löken i Florida-värmen igen.
Capstronauten har ynglat av sig och sitter med en kopia vid sidan av Blackhawks bås.
Så spejsat.
* * *
Johnsons mål firas, som sig bör, med Chuck Berrys ”Johnny B. Goode” och saturday night danskväll utbryter i bänkraderna.
Då är det stor happening i Amalie.
* * *
Rent rörande när Tobias och David – svåra antagonister under den östra konferensfinalen – förenas i kommentatorsspårskärlek visavi Bolts…
* * *
Teräväinen står för finalens stora genombrott – och ska man ta honom på orden är det en ren plåga.
Efter första matchen berättade han att det första han, häpnadsväckande nog, tänkte när han gjorde mål var ”Shit, nu måste jag prata med media”.
Well, replikerade Juha från Sanomat, du slipper i alla fall gå till podiet.
– Oooh, tank god, sa Teuvo.
Men dagen efter tvingades han dit också – och konstigast av allt är att den blyge ynglingen var hur bra som helst och charmade alla.
* * *
Man ska egentligen inte vara greedy, det här var underhållning så det räckte för en hel sommar, men hoppas, hoppas tredje blir samma slags parad nerför de stora finalmatchernas boulevard.

TAMPA – CHICAGO 1-0 (Period 1
* * *
Rock ’n roll!
Inte nog med den elektriska atmosfären.
Inte nog med allt som står på spel.
Inte nog med det massiva monstertrycket i Amalie.
Vi ser en riktigt explosiv, sprakande snabb och händelserik förstaperiod, fullspäckad av chanser och grannlåt.
Hawks är klart mer stridslystna ur startblocken i afton och går till omedelbar attack.
Men Bolts svarar oförskräckt upp och kör så det ryker i isen de också.
Bara de nu inte begår samma misstag som i onsdags och backar hem för mycket.
Självfallet ska defensiven vara tajt och solid, men den måste kompletteras med annat.
Annars går det garanterat som senast.
* * *
Strålle Strålman är så kunglig, så säker och så bra att jag tror att vi snart får ta bort r:e i hans efternamn,
Det är helt enkelt Stålmannen som spelar i Tampas tröja nummer sex.
* * *
Människan som sköter målsignalen är het han också och hinner avlossa ett par toner i brölet redan när Paquette i mitten av perioden träffar baksidan av Crawfords kasse.
Det är hans motsvarighet till att göra en indianare.
* * *
Däremot kan vi inte ta bort r:et i smeknamnet Strålle.
Då blir han ju stolle…
* * *
Drouin är absolut en offensiv attraktion, men han gör sig skyldig till några juicy turnovers som Toews & co glatt mumsar på och sånär lyckas utnyttja för kvittering.
Då gnisslar Cooper tänder, det behöver man inte ha högskoleexamen för att förstå.
* * *
Mitt under matchvärmningen börjar hela pressläktaren jubla och applådera och jag får för några ögonblick för mig att Kane redan ställt till med så mycket show att inte ens neutrala murvlar kan hålla sig från att uttrycka sin förtjusning.
Men nej.
Det är American Pharaoah som springer hem det nämnda hästloppet på tv-monitorerna.
Somliga är då så lättroade.
* * *
När Paquette gör mål, är det då en paquette-lösning för Tampa?
* * *
Vigge är ju så bra, men nog borde han skjuta lite oftare?
* * *
Båda bröderna Esposito – Phil och Tony – är med och eldar på publiken i jumbotronen innan lagen kommer in för lineup.
Om Ekeliw varit här hade han initierat vågen.
Inga är ju större än EspÅsito.
Skulle vara LabrAAten då…
* * *
Ja, Taggen, du vet att vi inte skriver på det viset i det här spåret.
Fula ord…
* * *
Bishop håller nollan, men han har en sån där kväll när många aktioner ser väldigt skakiga och yviga ut.
Det borde Showtime kunna utnyttja.
* * *
Vissa av er är ju känsliga för sånt, så jag ska väl inte berätta att det förutom svensk nationaldag också är årsdagen av D-Day och att Lightning hittat en gamma veteran som var med på Omaha Beach.
Han kommer – berättar jag fortfarande inte – ut på isen precis innan matchstart och sedan blir det dundrande emfas i nationalsången…
* * *
Bolts fick ett powerplay här på slutet, men annars har det varit väldigt lite utvisningar i de inledande fyra perioderna och det beror inte på att det är onödigt snällt – det beror på att domarna låter killarna spela.
Bra det.
* * *
Har Bolts dragit lärdomar av första matchen?
I så fall:
Mer blixtrande action inom kort.

Bob McKenzie har varit en av Nordamerikas ledande hockeyjournalister sedan slutet av 70-talet och sett fler Stanley Cup-finaler än någon kan räkna till.
Likafullt:
När preludierna var över i onsdags och lagen ställde upp för puckdrop på den förföriskt glänsande Amalie Arena-isen var han lika tagen som alla andra.
– This never gets old, sa han med euforin brinnande i sina 58-åriga ögon.
Det uttrycket – att nånting ”never gets old” – används för att beskriva upplevelser man varit med om många gånger men ändå aldrig blir trött på.
Den sortens upplevelser blir färre och färre av ju längre en människa lever.
Man har – tycker man – sett allt, hört allt och vet hur allting känns.
Men mäster McKenzie sätter verkligen tummen mitt i en sanning.
Just Stanley Cup-finaler blir aldrig gamla.
Jag är mitt uppe i min nionde serie och ska, om jag räknat rätt, se den 49:e enskilda finalen live ikväll (sviten bröts med Game 5 i Vancouver, 2011; jag var sjuk och pallade inte en cross continental-flygning till för en match som inte hade elimination-karaktär och den store Marco Polo-Persson var ändå på plats för Sportbladet…).
Men det finns inte ett uns, inte ett fragment, mer av blaserad liknöjdhet i mitt hjärta än det gjorde första gången, i Anaheim våren 2007.
Det är precis lika exalterande att känna hur den förtätade stämningen i korridorerna under läktarna timmarna innan matchstart bara stegrar och stegrar och till slut når ett crescendo av vibrerande elektricitet.
Det är precis lika kittlande att se hur en tunn dimma, väldigt lätt att förväxla med krutrök, i den kokande värmen lägger sig över rinken och skänker blänket från isen ett extra skimmer av magi.
Det är precis lika fantastiskt att uppleva hur tiden bokstavligen stannar i de stora ögonblicken och bilden av exempelvis ett avgörande mål bränns fast på näthinnan för evigt.
Efter ett två dagar långt uppehåll när vi med tilltagande otålighet fått gå och vänta på mer action är det nu äntligen dags för Game 2 mellan Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks.
Och jag ber att, med allt eftertryck jag har, säga precis som Bob McKenzie:
This never gets old.
* * *
Det kan bli late early för Tampa Bay Lightning om de inte vinner i afton.
Som bloggen konstaterat många gånger förut:
Det är en sak att förlora två inledande bortamatcher i en slutspelsserie, men en helt annan att förlora två inledande hemmamatcher.
Och relevansen i den iakttagelsen bara stärks när motståndaren heter Chicago Blackhawks.
Att komma till The Madhouse on Madison med 0-2 i arslet…you just can’t do that.
Men Smooth Talkin’ Cooper har pumpat sina spelare fulla med swagger, så de kan alla rada upp orsaker till att det ändå inte finns några skäl att känna oro.
1. Även om det skulle hända har de genom hela slutspelet spelat bättre borta än hemma.
2. De har inte förlorat tre matcher i rad på hela säsongen, vilket är väldigt imponerande, och varför skulle de börja nu?
3. De spelade bra redan i Game 1, men kan spela ännu bättre i 60 minuter.
Fine.
Men det är bäst att undvika 0-2 i alla fall, trust me on that one.
* * *
De hade släckt ner och preview-snuttarna rullade för fullt, så jag kunde inte se några detaljer, men jag tror det att det var tre Blackhawks-spelare som kom lommande genom salongen strax innan ”Entourage”-visningen jag och Eken klippte i Ybor City igår kväll
De gick som hockeyspelare – hjulbent monumentale – och slutspelsskäggen avtecknade sig tydligt mot bioduken.
Bra idé, pojkar.
Alla hockeystjärnor som gått och sett ”Entourage” i Tampa-trakten de senaste veckorna har vunnit matchen mot Lightning i Amalie kvällen därpå…
Dessutom fick de se en bra film.
Jo, faktiskt.
Den höll mycket högre klass än sådana tv-serie-på-stora-duken-givar brukar göra och Ari Gold är fortfarande en av de mest underhållande karaktärerna i den rörliga bildens hela historia.
* * *
Står ännu en förmiddag nere vid sargen och följer Blackhawks morning skate och blir inte så lite starstruck när Toews och Kane tillsammans skoj-brakar in i just mitt sarghörn och för några ögonblick står näsa mot näsa med yours truly. Det är nästan så jag trycker ansiktet mot plexit som han i ”Midnight Express” när fästmön kommer på besök i det turkiska fängelset…
Men framförallt slås jag ännu en gång av hur fruktansvärt fort det går, och hur mycket kraft som lösgörs, när de här köttpaketen skjuter fart över isen.
Det finns inga NHL-spelare som är dåliga och det finns inga NHL-spelare som är långsamma.
I den mån det ser så ut på tv, eller från en stol högt upp på en läktarsektion, beror det på att de är dåliga och/eller långsamma i förhållande till de stora virtuoserna i världens bästa liga.
Straight up, utan jämförelser med superstars som de jag har inom kyssavstånd i mitt sarghörn, är de alla bättre än vi åskådare ens kan greppa.
Det kan vara värt att tänka på ibland.
* * *
Nu har pappa Olle kommit till stan, så var beredd.
Vigge Hedman kommer att göra en stormatch och förmodligen smaska in ett mål också.
Han är alltid som bäst med päronen på plats.
– De är mina lucky charms, säger han.
* * *
Exotiskt nog börjar denna andra final 19.15, lokal tid – och det kan ni tacka hästarna för.
NBC sänder nämligen stora hästracet Belmont Stakes ikväll och det slutar just 19.15 och då vill producenterna glida rakt in i hockeyn.
Det är för rätten att få göra så som kanalen för tre år sedan hostade upp två miljarder dollar – 17 miljarder kronor, i fina, runda slängar – för sändningsrättigheterna och vi som tittar på har bara att äta vad de serverar, på vilka tider de än serverar det.
Å andra sidan kommer pucken förstås inte släppas 19.15.
På anslagstavlan inne i Lightnings rum har någon, med blå tuschpenna, avslöjat sanningen:
”Gamestart 19.26”, står det.
Bloggen – alltid på sanningssökarnas sida.
* * *
David Rundblad framstår inte som typen som kan odla oförglömliga slutspelsskägg, men faktiskt.
Han har fått ut en rätt imponerande matta på sin västerbottniska haka.
– Ja, jag är överraskad själv, säger han och skiner upp när jag tar upp ämnet , jag känner mig riktigt nöjd med det här.
Ett av de bästa i laget?
– Mja….jo, jag tar dig på orden. Om du säger att det är ett av de bästa i laget så håller jag med.
Det gör inte Kryckan Krüger.
– Rundy? Nja, han kan väl ändå inte konkurrera med Oduya eller Scott Darling. Johnny ser riktigt tuff ut.
Och hur bedömer Huddinge-expressen sitt eget skägg?
– Väldigt average. Men när du pratar slutspelsskägg får du inte glömma Teuvo Teräväinen. Kolla honom.
Jag kollar och inser att han, som rookie och allt, förmodligen får ta mycket abuse för en behåring som inte är mycket tätare än den på Ryan Getzlafs huvud.
* * *
Förlusten i första finalen har på inga sätt dämpat Lightning-febern i nordvästra Florida.
Bara en sån här sak:
Garth Brooks skulle ha spelat i Amalie Arena den här helgen, men tvingades på grund av finalen ställa in – och ingen är ens upprörd.
Jag menar, det här är södern – i normala fall hade en inställd Garth Brooks-konsert lett till upplopp, skottlossning och traktorkaravaner nerför Old Water Street.
* * *
Jag vet inte om det beror på att mediaskocken som följer cirkusen blivit så mycket större eller på att de svenska spelarna är så bra i år, men det är betydligt svårare att få alone-time med ”mina” killar under den här finalen.
Idag hittar jag Strålle i ett hörn strax innanför omklädningsrumsentrén och tror att vi är säkra där, men jag hinner bara ställa några få frågor på ärans och hjältarnas språk – sedan är vi omringande av nordamerikanska journalister i fyrdubbla led och i en kvart får jag stå där, nästan på Tibro-sonens badtofflor, och se dum ut.
* * *
Annat tecken på Tampas vilda entusiasm över det faktum att the local heroes spelar Stanley Cup-final:
Det smattrar såna små Lightning-vimplar i sidorutorna även på polisbilarna.
Det skulle vara New York det…
* * *
Alla kände samma sak under de första fem minuterna i onsdags:
– Åh, det här kommer bli bästa fucking hockeymatchen jag någonsin sett.
Sen blev det inte riktigt så – för att uttrycka det diplomatiskt.
Och vi ska tydligen inte förvänta oss för mycket Las Vegas-show i fortsättningen heller.
– Man kan inte vinna utan en bra defensiv. Det är så mycket detaljer nuförtiden, så mycket video och system och massor av saker. Vi kan knappast gå tillbaka till eran när man röker cigaretter och dricker öl i omklädningsrummet, säger Johnny Oduya till den gode Bruce Arthur på Toronto Star.
Now, då skulle det i och för sig kunna bli väldigt intressant, men okej, Johnny. Vi fattar.
* * *
Det är tunga insatser i game winner-lotteriet ikväll, vinnaren plockar hem över 700 dollar – och jag drar Killer Killorn.
Möcke möcke bra, som Svennis skulle sagt.
Lotten ligger i vänster kavajficka, glöm inte att påminna mig om det när Killer prickar in 4-3 i tredje OT-perioden.
* * *
Kapten Toews får frågan hur det kommer sig att hans franska kan vara så bra.
– Jag växte upp som franskspråkig. En bättre fråga vore hur den kunnat bli så dålig, svarar han.
Touché!
* * *
Fast det är ju Sveriges nationaldag idag, så det rimliga är ju att en blågul pjäs står för GWG.
Vigge, med Olle in the house…det bränns där.
* * *
Jag gick, som utlovat, hem och la mig efter biobesöket igår, men så tråkiga var inte kollegorna.
I morse satt merparten av dem här i pressrummet och såg ut som härsket smör – men nu, till kvällen, är de helt mirakulöst som nya människor igen.
Den typen av stamina har inte herr Biff längre, sorry.
* * *
Profetian om övertid just ikväll är inte gripen ur luften,
Fyra Stanley Cup-finaler i rad har Game 2 slutat med sudden death-avgörande.
2011: Vancouver-Boston 3-2. Hjälte – Alex Burrows efter elva (!) sekunder.
2012: New Jersey-LA Kings 1-2. Hjälte – Jeff Carter efter 13.42 i första OT-perioden.
2013: Chicago-Boston. 1-2. Hjälte – Daniel Paille efter 13.48 i första OT.perioden
2014: LA Kings – NY Rangers 5-4. Hjälte – Dustin Brown efter 10.26 i andra övertidsperioden.
Detta är statistisk som får kollegor med tidiga flighter till Chicago i morgon att grimasera oroligt, men jag åker inte förrän till kvällen, så by all means…låt oss få ett femte Game 2-drama .
* * *
Min rätt att göra mig lustig över passformen på andras kläder är högst begränsad, men Barry Melrose kavajer lever i ett helt eget universum.
De är så stora och, framförallt, så långa att det är omöjligt att inte tänka på Cirkus Scotts lustigaste clowner.
Sorry, Barry…
* * *
Det verkar som att coach Q motstår frestelsen att peta i sin laguppställning. Det fanns ett tag planer på att Van Riemsdyk den yngre, Trevor, skulle kastas in och få uppleva en så kallad baptism by fire, men det tycks inte bli så.
Däremot överväger Cooper tydligen att ge wonderkid Jonathan Drouin chansen . Han ska vara med på matchvärmningen och sedan får vi se.
I så fall blir Youngblood Ekeliw, en hängiven Drouin-supporter, glad.
– Han lär sig mer på isen än på läktaren, brukar han rasa hemma i Örby.
* * *
Bolts får mer och mer kritik för sina fåniga försök att hindra motståndarlagens fans från att köpa biljetter – och förbjuda dem att bära egna klubbfärger på vissa läktarsektioner – och idén ger verkligen ett småsint och osäkert intryck.
Så beter sig bara den som har dåligt självförtroende.
* * *
Nu har det börjat.
Nu har stämningen börjat intensifieras, förtätas och stegra mot sitt svindlande, högtidliga klimax.
Jag säger det igen:
This never gets old.